Mazarin

Jag vet inte riktigt vad den här mosaikkulan väger, men tippar någonstans mellan 15-18 kilo. Egentligen ska det bli två, inte fullt likadana, men nästan. Den andra går i lite andra nyanser och har en violett fog.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Picko och Karamellen

Det kommer en liten fågel och tittar in genom köksfönstret ibland. Jag vet precis vad den vill, den blicken går inte att missförstå. I julas när alla tjejerna var här på ön hände det igen. Plötsligt var den bara där, hovrande utanför glasrutan med en omisskännlig uppsyn. ”Vad håller den på med?”, undrade min yngsta dotter. ”Den vill att jag ska fylla på fågelmataren”, svarade jag och reste mig upp. ”Gör du verkligen det så fort den kommer och stirrar på dig?”, frågade hon vidare. ”Javisst!”, svarade jag och drog på mig stövlarna. Jag tog med mej den stora foderpåsen och öppnade ytterdörren. ”Se upp för fan!”, hörde jag den yngsta ropa efter mig, ”Snart har du fyra flamingos och tolv pelikaner som sitter utanför köksfönstret och stirrar på dig.”

Picko (t.h) och Karamellen.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Klara-Fina Gulleborg

Dacke är död. Jag förstår inte hur jag ska kunna berätta det här för familjen. Jag vet hur det lät förra gången när Dacke dog. Det grinades och det gräts, snorades och snörvlades. Och ändå var det en jävla uppslutning kring avrättningen av Dacke.

Dacke är alltså stallråttan. En rejäl karl med långa, spänstiga morrhår och en matta av hår på bröstet. Han måste dö bestämde familjen och riggade med fällor och fallgropar. Men tji fick vi! Dacke var listigare än så. Han kunde vittja vilken fälla som helst, oavsett vad för delikatess som där lockades med, utan att fastna i den. Alla var så BESVIKNA. Dacke måste dö! Och en dag gjorde han verkligen det. En dag fann jag liket efter en stackars rådis liggande platt på rygg obarmhärtigt dräpt av detta, djävulens påfund. Triumferande skickade jag ett mass-sms till alla ”haters”. ”Dacke är död”, skrev jag, ”Leve, Dacke!”.

Och nu drog drevet igång. I snabb takt började svaren droppa in. ”Vad är det som har hänt med Dacke?”; undrade någon. ”Är det ingen som har ansvar för den här råttan?”, frågade en annan. ”Dacke som älskade att bli kliad bakom öronen”, påminde sig en tredje. ”Det får INTE vara sant!”, utropade Skutkepparn.

Men så plötsligt en dag kom, Dacke tillbaka. Han bara satt där, vid ingången till sitt kungarike, röd i ögonen och lite tilltufsad i pälsen. Glädjen visste inga gränser. En råtta som Dacke fick aldrig någonsin försvinna, aldrig förgiftas eller fördrivas från gården. Kanske var det bara hans korkade och snarlika svåger från Sproge som hade tuggat i sig den lockande ostbiten.

Men nu är Dacke verkligen borta. Har varit försvunnen i en vecka. Jag misstänker Bols-Katten eller räven som varande ansvarig för Dackes försvinnande. Men det mest troliga är att Dacke har varit på ett retreat någonstans i de gotländska utmarkerna där han i tysthet har vässat sin svans och polerat sina morrhår. Eller, så är han helt enkelt mulat. I så fall för tredje gången i ordningen. Minst!

På bilden syns dock min mosaikkula, Klara- Fina Gulleborg. En karaktär hämtad ur berättelsen om Kejsaren av Portugallien av Selma Lagerlöf.

Det fanns en tid när man uppskattade riktiga berättare, när man respekterade stora, stolta stallråttor och förstod värdet av en vandrande legend.

Klara-Fina Gulleborg / Såld

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Processen

Man skulle givetvis kunna tänka sig att gjuta i vilken form som helst, eller att lägga mosaik på plana underlag. Men jag är bara intresserad av klot. Även om jag har världens bästa gjutamurre, gör jag alltid i ordning själva gjutformen själv. Det är en hel process att starta upp en ny kula och kräver en hel del tålamod. Formen på bilden är en av de största jag gör, och väger kanske upp emot sjuttio kilo med betong i. Jag har en del andra lösningar som bygger på ett fundament av lättbetong med två utanpåliggande lager av finbetong och cement. Men det är ett väldigt tidskrävande arbete, som passar bäst att göra utomhus på sommaren.

En rolig detalj är ställningen som plastgloben står på. Den används normalt sett som avlastningsplats för gyrokompasser.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Donatella och Lillebror

Det är i sanning ett välsignat tillstånd att vara ovetande. När man ännu inte har den blekaste aning om hur triviala saker som fix och fog förenar sig med porslin och pigment. Jag har verkligen fått lära mig den hårda vägen (se Lord Vettlös nedan), kulan som nästan slog ut framtänderna på mig. Där förenade sig minsann ingenting särskilt lätt eller lustigt med någonting. Men det fanns alltså en tid när jag helt enkelt inte hade en aning om vad jag höll på med. När ingen gjutform ännu hade börjat läcka och alla beräkningar rörande volym och omkrets tycktes stämma på pricken. Det var då jag gjorde Donatella och Lillebror. I ett välsignat tillstånd. Två rejäla klot som idag sitter på våra egna grindstolpar.

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Tommy och Majsan

Jag hade en gammal faster som hette, Majsan. Hon var vida omtalad för sin stora skönhet. Men Majsan hade små egenheter. Hon skar vetebrödet på en skärbräda inuti diskhon. OCD hade man väl sagt idag, men då var det bara underligt. Majsan tyckte inte om smulor, inte om skrynklor och inte om stök. Hon hade avlidit i mitt kök. Dog gjorde hon nu i alla fall, men innan dess han hon gifta sig med en lång och stilig karl, Tommy. Han var om möjligt ännu mer akward. Under många år ägnade han sig åt att åka runt och hälsa på oss brorsbarn utan att kliva ur bilen. Han bara satt där och tittade. Hade med sig eget fika i en korg och drack sitt kaffe bakom ratten. Någon berättade för mig att han kunde alla sin frus syskonbarn och även deras barns födelsedatum utantill i huvudet. Antagligen besökte hans oss på våra högtidsdagar. Eller så hade han bara bacillskräck.

En dag kom det en hög med pengar. En stor, jävla hög. Degen kom från Tommy och Majsan. Då var de båda döda.

När jag sökte ett namn till en av mina mosaikkulor, kom det som en blixt från klar himmel. ”Tommy och Majsan”.  Två namn, en sällsam själ.

Reserverad!

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

King Arthur och Lilla Snigel

Igår fick jag för första gången frågan, ”Vad innehåller alla dina paket, egentligen?”. Detta var när jag, ovisst för vilken gång i ordningen, skulle hämta ut ännu en försändelse hos Bröderna Pettersson i Havdhem. Kanske hade de hoppats på krut, illegala vapen, knark i stora partier, men jag kände mig tvungen att svara som sanningen var; ”Porslin”.

Liksom i fallet med ”Gjutamurren” ska man aldrig, aldrig underskatta värdet av ett fint porslin. Speciellt inte om man har för avsikt att slå sönder det. Jag jobbar bara med de bästa bitarna, de vackraste mönster och motiv. Och jag har en satans  bra hammare!

Förhandlingsbar, vikt cirka 30kg.

 

Detalj, King Arthur och Lilla Snigel

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Gjutamurren i mörka vinternatten

Det får aldrig finnas några ledsamheter i betongen. Gjutamurrens arbete kan inte nog överskattas. Och att den fan är glad! (Gjutamurren, alltså.)

Jobba aldrig med en sur eller grinig, gjutare. Ingen som slarvar med amering eller struntar i efterbearbetningen. Sånt skapar bara sprickor, ihåligheter och dålig stämning.

Bearbetning

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

 

Syster Lycklig och Bror Stor

Det händer ibland att någon undrar; ”Men hur hinner du … Hur hinner du med att göra alla dina kulor?” Jag funderar väl lite mer så här, hur hinner NI andra med att följa långa säsonger av Games of Thrones på TV? Hur hinner ni, jag fattar inte, att också engagera er i träning, matlagning och Wordfeud. Dessutom ska man arbeta, ta hand om sina djur och kanske skriva någon liten bokjävel ibland. Men jag tänker lite så som Hasse Alfredsson en gång frågade sig, ”Man undrar ju verkligen var all tid kommer ifrån?”. Mer om min möte med honom HÄR.

Bror Stor

Syster Lycklig

Fler bilder finns under länken, Mörtaträdgården.

Lord Vettlös

Jag är övertygad om att det bor en själ i vart, litet föremål. Ja, själ och själ … men i alla fall någon slags kärna som man kan välja hur man vill förhålla sig till. I den här ”lilla” skapelsen på dryga femtio kilo bor det ett monster. En kraft, som jag inledningsvis uppfattade som en tillgång, men som som snart skulle visa sig kunna sparka bakut också. Hårt som helvete! Tårar har runnit, blod har flutit, hår har tappats. Ja, ett tag funderade jag faktiskt på att gräva ned aset.

Efter ett antal omflyttningar står den nu under den stora eken. Lite grand som Tjuren Ferdinand står den där och bidar sin tid. En dag kommer matadorerna, picadorerna … Och, ja då är det väl bara att springa antar jag.

Lord Vettlös

Fler bilder finns under länken Mörtaträdgården.

Dieselråttor och Sjömansmöss

Varje år i månadsskiftet november – december blir jag påmind om julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss. Den blir ofta framröstad som en av de populäraste kalendrarna genom tiderna och boken som gavs ut i samband med teveproduktion sålde i många, många tusentals exemplar. Tyvärr går den inte att få tag i längre och jag äger bara något enstaka exemplar själv. Julkalendern däremot går att finna HÄR.

Dieselråttor

Philémon, Ofelia, Lucky Closette och Trassel mé Trunken

Den som vill läsa, lyssna eller se ännu mer av mina produktioner har hela den stora släktsagan om Kronjuvelerna att sätta tänderna i. Filmen går att streama HÄR, och ljudböckerna HÄR. Jag tycker såklart att man ska lyssna på hela släktsagan och inte missa fortsättningen Inferno som finns HÄR.

Sedan en tid tillbaka har jag också jobbat med en helt ny berättelse som jag ännu inte vill avslöja titeln på. Men den dyker väl upp i något sammanhang så småningom.

Alicia Vikander som Fragancia i Kronjuvelerna

Man skulle kunna tro att jag är någon slags kännare av SVT:s julproduktioner, men så är det verkligen inte. Jag tittar nästan aldrig på teve och har inte en aning om varken föregående eller kommande julkalender. Men en sak vet jag säkert, i månadsskiftet november – december blir jag påmind. I alla fall om en …

Håll-käften-skåpet

I alla år har jag drömt om ett alldeles speciellt skåp. Någon gång ibland har jag sett ett liknande, men det har aldrig varit ”det rätta”. Jag har sökt på Blocket, i antikaffärer och på nätet. Men ingenstans har jag funnit mina drömmars, ”Håll-käften-skåp”.

Så en dag, ganska nyligen, skulle jag plocka upp Humla vid busshållplatsen i Korsby. Ja, det hörs ju på namnet, den ligger i en korsning (busshållplatsen, alltså.) Där ligger även sedan en tid tillbaka grannen, Marias, blivande veterinärklinik. Det är en speciell byggnad som just nu genomgår en omfattande renovering. Eftersom bussen var försenad passade jag på att kika in hos Maria som var snäll och visade mig runt. Vi kollade igenom de olika rummen och fortsatte ut till den del som ska bli en mottagning för hästar. Och allt jag såg var SKÅPET!

Där, mitt på golvet stod ett skåp som hade flyttats från ett större hus i närheten och som för tillfället inte hade någon permanent adress, inget hem, ingen morsa! Jag hade svårt att få fram orden, tror bara att jag flämtade, ”Skåpet!”.

Att för Maria uppleva det här mötet måste vara som att betrakta en scen ur teveprogrammet ”Efterlyst”. Äntligen, efter alla dessa år hade vi funnit varandra, skåpet och jag. Maria sa, ”Du kan få det om du vill.” Jag menar, vem utom just Maria kan kläcka ur sig en sådan sak. Hon hade kunnat sälja skåpet på Blocket, i antikaffärer, på nätet för en god intäkt, men valde helt spontant att ge bort det istället. Och till mig!

Vid det här laget hade jag glömt allt om alla jag skulle hämta vid någon busshållplats var som helst. Jag viskade till svar; ”Det här skåpet … Det här skåpet är min katedral, min verkstad, min port till sagornas värld”. Maria inflikade försiktigt, ”Det är nästan fyra meter högt.” Jag svarade (med visshet). ”Det ska in, det ska bara gå, jag ska försänka golv, bända upp tak. Det ska in!”.

Strax därefter ringde telefonen och en irriterad röst undrade; ”Och hur länge ska man behöva vänta på dig? Nu har jag suttit på busstationen i Hemse i tjugo minuter och det är svinkallt ute!”

Jag hade helt enkelt kört till fel busshållplats. Men vad gjorde väl det? Detta var min bästa felstyrning någonsin.

Nu är skåpet på plats, delvis decimerat. Vissa delar kräver att vi bygger om huset först, så nu planerar vi att öppna upp taket i flygeln till nock. Så den där personen i Hemse kan nog räkna med att få vänta några månader till.

Min katedral. min verkstad, min port till sagornas värld!

Min katedral

Skåpet 2

Min verkstad

 

 

Dålig stämning

Nu är det riktigt dålig stämning här på ön, jag lovar – bittert i byarna! Utryckningsfordon av en särskild sort bespottas, barn vandrar iväg till skolan med strutar av intorkat schamponeringsmedel i pannan och korna sparkar bakut av ren galenskap. Och alltsammans, hela den här skiten som pågår är Geabs fel!

Geab, Gotlands Energi AB, är då alltså den lokala leverantören av el, mos om ni så vill, spätta! Det har varit dåligt av den varan på sistone. Orsaken ska vara någon slags utbyggnad av nätet vilket har inneburit oräkneliga elavbrott, inte sällan över hela ön samtidigt. Detta har fått människor, och säkert även djur, att gå bananas. Men tänk er själva, mjölkstationen i Kräklingbo eller någon annan stans klockan 04.30 på morgonen. Gamla Rosa har ställt sig i position, halat fram lökarna och låtit sig kopplas upp mot den digitala mjölkpigan. Och så blir det strömavbrott! Hela anläggningen låser sig i ett krampaktigt baksug och resten är ju inte svårt att föreställa sig … Måhända går det inte alls till på det här viset, men det är sådana skräckbilder som dyker upp på mina näthinnor när ljuset slocknar för tredje gången samma vecka.

Jag ser framför mig små skolbarn som står i duschen med huvudet fullt av lödder och som även utan sköljning skulle tvingas att stressa till skolbussen, men nu sitter de på sina säten med långa strutar av stelnat skum i huvudet. Dålig stämning!

Det har faktiskt gått så långt att personal vid kraftstationen har blivit mordhotade. Barn till anställda vid huvudkontoret har fått utstå påhopp i skolan. Folk är förbannade! Rör inte ett redan svajigt elnät!

Själv tvingades jag hämta in en häst som gått rakt igenom staketet och ställt sig att kalasa på grannens rågåker. Det är ett laglöst land, ett mörklagt land, ett land där man kan mäta spänningen i nätet genom att studera skolbarnens frisyrer och längden på kossornas spenar. Ja, alltså … om man ser det ur mitt perspektiv.

Falkland-styran

 

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis

 

 

Lord Vettlös

Det är en lång historia, men jag hade faktiskt ett litet företag som hette just så en gång i tiden. Firman sysslade med reklam och i den då rådande andan på Söders Höjder med den kokande Skånegatan och softa Nytorgsparken var det en helt igenom rimlig liten verksamhet. Lord Vettlös!

Ja, man kan ju skratta åt det idag när man sitter nere på Gotland Södra och förundras över grannens kibbar (kalvar) vilka har i det närmaste episka namn som, ”Plast”, ”Tass” och ”Rosetta”. Den senare ska vi förresten äta av till middag idag.

Det är viktigt med namn, därför döper jag också alla mina kulor. Eller så här, de kommer med ett namn. Det kan dröja ett bra tag innan jag känner dess identitet genom den hårda betongen, men plötsligt klarnar det och då vet man. Som det här senaste aset på 55 kilo. Jag har jobbat hårt med den kulan. Fingrar har blött, hår har slitits av, fogar har skrapats bort och fyllts i igen. En månad tog det, men så kom namnet – Lord Vettlös! Strax därefter skar sig pigmenteringen och jag fick skrapa bort all fogen ännu en gång. Men tänk er själva, mellan varje liten glasbit. Kulfan visade sig vara ett monster och för första gången blev ett namnbyte nödvändigt. Jag kallar den bara för, Lordi!

Allt det här skrivet bara som en parentes. Det jag egentligen tänkte visa var hur man enklast förflyttar ett monster av sådan dignitet och vikt. Genom att hämta traktorn och spänna om två grimmor till en s.k ”dubbelmule”. Ja, ni förstår … Om ni någonsin skulle få för er att skapa ett eget monster.

LV lyft

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Att göra en tjur av en fjäder

Det hade varit en tung vecka, vi behövde samla oss, slå oss ned, njuta av lugnet. Det var då skottlossningen började. Först bara ett skott, det var skarpt. Jag har inte stor erfarenhet av skottlossning men tror mig kunna avgöra skillnaden på en kula och en hagelsvärm. Det här var en kula och det första som slog mig var, ”Där rök hunden!”, alltså grannhunden, ljudet kom väster ifrån. Mina egna hundar trodde jag mig för stunden veta var de befann sig, men då slog nästa tanke till med full kraft; ”Snart ryker väl de också!”. Mycket riktigt, efter första skottet avlossades ett till och sedan ett till … Det var då vi människor intog skyddsläge. Lade oss platt ned på marken med armarna över huvudet. Nu var ju verkligen själva fan lös, och han sköt från höften!

Fatta att det här verkligen har hänt, liksom så mycket annat har hänt de senaste åren. Jag har inte hunnit med att blogga. Då och då försöker jag dock göra ett inlägg för det sammanfattar något av ett liv även om de mest aparta bitarna aldrig någonsin kommer att återberättas här.

Vi människor, vi var vid tillfället för beskjutningen två hela stycken, började genast spekulera. ”Vad fan är det som händer i väster, vem ska dö, och hur det ska det gå till?”. Vi hörde ljud, skrällar och skrik. ”Det är en tjur”, trodde jag. ”Och någon försöker slå ihjäl den med en spade”, trodde en annan. ”Med mulen omlindad av silvertejp”, gissade jag. ”Hårt som helvete”, trodde en annan. Sedan avlossades ytterligare ett skott och vi tystnade tvärt.

Fem kulor totalt, kanske fler, för att övermanna och slutligen döda den vilda tjuren. Det kändes inte okey, det kändes inte rättvis. Ett enda välriktat skott borde vara tillräckligt. Vi kände hat, avsky och förundran. Vem slaktar en stor tjur i maj månad? Inomhus!

Frågeställningarna var vid det här laget så många att jag låg vaken halva natten och tänkte på det stackars kräket. Jag levde mig in i hans dödsångest (ur vilken inte ett ljud hördes på grund av silvertejpen) och jag visste det djupt inom mig, rättvisa måste skipas, heder måste upprättas, tjurens sista kamp fick inte vara förgäves.

Redan tidigt nästa morgon gav jag mig av för att söka fakta i målet. Jag gick västerut, vädrade efter blod, sökte efter spår. Ingen mötte jag som kunde besvara mina frågor eller bringa klarhet i ärendet. Flera gånger under dagen företog jag mig samma promenad, inväntade gärningsmannen, kvinnan eller vad det månde vara.

32294562_10155878350253303_1976197899809193984_n

På eftermiddagen stötte jag äntligen ihop med en bekant. ”Det var ett väldigt skjutande igår”, sa jag och förväntade mig någon slags förklaring. ”Igår …”, funderade mannen (för det här var en man). ”Jag blev orolig för dig”, försökte jag, ”undrade vad som stod på”. Mannen svarade, ”Igår var väl ingenting mot hur det blev senare på natten!”. Jag stelnade till och funderade vilt. Vad hade hänt senare på natten? Hade den skadeskjutne tjuren vaknat till liv och gått till anfall mot förövarens bädd? Handlade det kanske inte alls om någon tjur utan om en ren vendetta mellan två skjutglada storbönder (det här är ändå Vilda Västern.) Jag gapade verkligen stort av förvåning med hela underkäken hängande fritt från hakan. ”Bröstet”, svarade mannen. ”Svårt med andningen”. Ångest, tänkte jag. Det är så det känns när det tejpade viltet återvänder som en våldnad om natten. ”Fick åka till sjukhuset”, sa mannen. ”Men nu är jag hemma igen och mår bra.” Jag sökte med blicken efter krutrester på hans händer men såg inget annat än en mild och vänlig farbror med en lång och slitsam natt bakom sig. ”Skotten”, hasplade jag ur mig. ”Det är skotten jag undrar över”. Mannen lade pannan i djupa veck. Han svarade, ”Jaså, det där igår … Det var bara mitt barnbarn som var här och sköt några duvor i ladan. Ja, du vet, de skitar ju ned så väldigt förskräckligt!”.

Ridå!

Tänk ändå vad en (eller två) understimulerade Stockholmare kan få ut av ett par rejäla knallar över kullarna. Jag nickade tyst och såg mannen återvända till sina domäner. Jag ropade efter honom, ”Du ringer väl om det är något?”. Han stannade till och log. ”Jo, det var en sak …” Jag nickade ivrigt, mån om att ställa allting tillrätta igen. Mannen frågade; ”Du har inte en rulle silvertejp att låna ut?”

Fotnot: Bilden i blogginlägget har ingenting med texten att göra, utan föreställer enbart en grupp av förundrade (förskräckta kanske) studenter från Campus Gotland avdelningen Byggnadsvård som otippat fick höra den här händelsen återberättas vid ett besök på Gotland södra udde. Tveksamt om de någonsin kommer att återvända.

Drikke eller Drikku

Det är snart fem år sedan vi tog det ”djärva” beslutet att lämna Sverige och flytta till Gotland. Inte bara till Gotland, utan långt ned på Sudret dessutom. Där, någonstans söder om Burgsvik (Boschvick), upphör inte bara likheterna med Sverige, utan även med Visby. Språket som talas är verkligen rena grekiskan för en vanlig, svensktalande utvandrare. I början förstod jag fan inte ett skit, men så upptäckte jag någonting helt fantastiskt. Gotlänningarna började så sakteliga lära sig att tala Stockholmska. Bättre och bättre blev dom, ju längre tiden gick. Nu vill jag påstå att somliga börjar närma sig klockren Söderslang. Jag förstår nästan allting!

Det här har gjort mig så upprymd att jag blev tvungen att fråga en annan nollåtta; ”Hör du så duktiga Gotlänningarna har blivit på att prata Stockholmska?”, och personen svarade; ”Det kan inte vara så att det är du som har börjat begripa Gutamål? Det brukar smyga sig på efter några år”.

Älskar de här små filmerna från Bottarve Museigård. Och jag förstår allt som gubbarna säger. Det bara en sak som jag inte begriper. Varför har inte turisten en halmhatt på huvudet. Antagligen för att han kommer från Skåne och inte från Stockholm. Annars hade den suttit där, garrat. Jag har en själv. Någonting av sin gamla identitet måste man hålla fast vid!

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!