Hross í oss

Veet … Det var det där om Island. Hur jag försökte att skynda på mitt körkort, bara för att jag skulle köra runt hela den pyrande vullkanön i en breddäckad hyrbil. Jag hade då alltså aldrig kört bil i hela mitt liv, och inte satt min fot i ett flygplan på trettio år.

Det finns ett par få saker som jag INTE gör … Till exempel vänstersvängar i rondeller och långväga kroppsförflyttningar ovan mark. Jag gör det bara inte! Jag har tackat nej till fullt ut betalda manusseminarium i LA av ett enda skäl – jag flyger inte. Jag har tackat nej till flera andra saker också av samma orsak. Många har försökt att locka mig, jag har till och med blivit erbjuden att sitta tillsammans med piloterna i cockpit. Och tackat, nej.

Men så seglade ett jubileumsår upp vid horisonten, och jag förstod att det var min uppgift att överraska den här gången. Det tog ett par glas vin, det kan jag medge, tre kanske … Men sedan satte jag mig bakom datorn och bokade en tio dagar lång resa runt hela Island. Och fy fan så jag ångrade mig dagen därpå! Det var inte pengarna, och det var inte billigt. Det var inte den otillgängliga miljön, eller de hårda vindarna. Det var flygresan!

Efter trettio år kliver man inte helt oberörd in i ett plan och sätter sig snyggt och prydligt på sin plats. Man har frågor, man har synpunkter, man har tusen skäl att kliva av. Och Gud ska veta att jag var på väg. Men jag hann inte. I ett huj drogs dörrarna igen och hela skiten skramlade ut på startbanan. Jag tror verkligen att jag DOG inombords. Jag har mycket svaga minnen av den överfarten. Och sedan, Blå Lagunen. Vilken dödsfälla. Dont go there!

Men det var inte det värsta … Det värsta var att fullständigt utmattad av ångest sjunka ned i bädden på hotellrummet i Reykjavik och panikslaget gripa efter fjärrkontrollen på teven. Jag hade vid det laget, bara en svag förhoppning kvar inombords … Att försöka hitta en harmonisk tevekanal och kanske en fridfull film att somna till.

Detta var vad som visades samma kväll. I samma ögonblick som jag slog på teveapparaten började den mycket spektakulära filmen ”Hross í oss”. Det var den berättelsen som slutgiltigt tog musten ur mig. Jag kände hur jag långsamt höll på att förvandlas till en ihålig pimpsten och tänkte, jag kommer aldrig att bli densamma igen. Och så blev det nog. Med tiden har jag verkligen kommit att ÄLSKA den där galna filmen, och jag förstår den. Jag förstår alla priser som den har vunnit och har sett den massor av gånger. Men DÅ höll jag verkligen på att tappa det. Fast nästa natt sov vi under en mullrande vulkan, och då kändes det bättre.

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Trä-Tinder

Ibland hör jag dem tala sinsemellan, ibland pratar de med mig – döttrarna. Nyss, här förliden, ja, för några veckor sedan hade vi fällt en rad med träd och två av de unga damerna (om man får kalla dem för det numera) var vid tidpunkten för händelsen hemmavarande (på Gotland). Den ena satte sig i en solstol med nagellack och läppstift till att göra en schucker (stockholmsslang) makeup inför aftonen, den andra hämtade en yxa och sa: ”Fan, jag ska yxa mig en bänk!”

Det här påminner mig lite om lastbilarna, vilket är en helt annan händelse, men som kan nämnas kort. Döttrarna var då små och lekte företrädesvis med dockor eller någon psykedelisk ponnyhäst i plast. Jag köpte varsin lastbil åt dem och väntade på att det skulle börja tuta och brumma. Barnen sydde klänningar åt lastbilarna.

Strunt samma, det blev folk av flickorna ändå. Idag sysslar de med lite av varje. En av dem har tillfälligt flyttat hem för att utbilda sig till byggnadsantikvarie. Hon som tänkte yxa sig en bänk. Det gjorde hon också. Ibland vakar hon över någon kalkmila i Etelhem, ibland syns hon i minglet på Stureplan, ibland yxar hon sig en bänk på Gotlands södra udde.

Den andra, yngre systern, den med nagellacket, betraktade verket med imponerad blick och suckade, ”Humla är egentligen ett riktigt kap, bara det att ingen vet ju om det. Ni borde faktiskt sätta upp en skylt!”

Jag tittade frågande på henne. ”Och vad skulle det stå på den skylten?” Den yngre systern blåste förstrött på naglarna och svarade, ”Singel – 20 meter!”.

Jag skrattade högt. ”Tveksamt om hon behöver den hjälpen, det finns ju andra kanaler nu för tiden.” Den yngre systern skakade uppgivet på huvudet. ”Fungerar inte här nere i Södern. Det är bara en sak som gäller …” Jag undrade, ”Vaddå, en skylt?”. Den yngre systern ryckte på axlarna. ”Du kan kalla det för en skylt, jag kallar det för Trä-Tinder!”

Humla och hundarna i Havdhem

.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kampen om köksträdgården

Varje morgon går jag ut och kollar om köksträdgården är intakt. Att salladen står som den ska och att jordgubbarna mognar i lagom hastighet. Ser jag en mördarsnigel kommer häcksaxen fram på direkten. Men det sker inte så ofta. I år har jag inte sett en enda mördarsnigel. Dock har ett annat orosmoln seglat upp vid horisonten. Gary och Niki-Niki. Det är bara en tidsfråga innan de går rakt genom trådarna och gör fruktsallad av hela skiten. Tills dess går jag min runda och rättar till de små salladsbarnen som står och stirrar skräckslaget med jord upp till armhålorna. Frågan är vem som kommer att äta upp dem först?

La-La Land

La-La Land

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kronjuvelerna på TV2

På tisdag kväll sänds återigen Kronjuvelerna (långfilmen) på TV2 klockan 21.30. Hoppas att ännu fler ska upptäcka de underbara karaktärerna och kanske även finna sin väg till boken ”Kronjuvelerna – En släktsaga” som sträcker sig ytterligare flera generationer fram i tiden. Boken finns i pocket och är lätt att hitta på Adlibris och Bokus.

En fin bild från inspelningen.

En fin bild från inspelningen.

DAHL_framsida-NY-672x1024Kronjuvelerna – En släktsaga

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Watsons vansinnesverk

I förrgår kom äntligen regnet och dränkte alla mina tomatplantor i pallkragarna. Jag hade glömt bort att vi inte har några stuprännor så vattnet vräkte ju ned som ett vattenfall från taket. Men skam den som ger sig. Jag räddade vad som gick och hittade till och med några nya små, sköra plantor som fick ersätta de gamla. Då kom hunden (läs Watson), grävde upp hela skiten och bäddade ned sig själv i pallkragen med en filt. Så här fint såg det ut i morse!

Watsons vansinnesverk

Watsons vansinnesverk

Den senaste mosaikkulan blev i alla fall ganska fin. Första gången jag använde mörk granitfärgad fog. Vi får se hur länge den klarar sig innan Watson äter upp den!

Klar kula

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Outgrundliga äro Herrens vägar

Det där med handen (läs föregående blogginlägg), det är faktiskt något alldeles helknasigt. Jag bröt ju den jäveln, rakt av bara, ping! Men så kom det där med körkortet upp i mitt huvud, det kom även praktiska tankar flygande, så som vem ska nu mocka och fodra och rida och rasta och röja och elda … Skriva rent av. Vem ska skriva? Så jag bestämde mej fort, denna handen är ICKE bruten. För att överbevisa mig själv (om där ens fanns ett uns av tvivel) reste jag mig upp och började leta efter stenar med olika tyngder som jag skulle kunna ”provlyfta”. Ja, det gjorde ju förjävla ont.

Bara att kasta in handduken.

Men hur skulle jag komma till sjukhuset i Visby? Jag hade ju inget körkort – ännu. Ringer väl en polare i Hablingbo tänker jag, hon kanske kan köra, men ångrar mig igen och föreslår när hon väl kommer att vi ska nöja oss med att åka till Hemse och äta en tårtbit på det lokala konditoriet istället.

För att göra en lång historia kort, det blev Visby lasarett till slut. Och nu började ångesten krypa på rejält. Jag har någon slags sjukhusskräck som är svår att förklara. Jag pallar inte med miljön, inte dofterna, inte terminologin. Jag blir skräckslagen, och när jag blir skräckslagen så blir jag väldigt TYDLIG.

Så när doktorn väl kallade in mig på undersökningsrummet behövde han inte säga särskilt mycket alls, utan jag förklarade tjänstvilligt för honom att jag hade en stor brasa brinnande där hemma och att jag bara var inne en snabbis för att säkerställa mig om att att handsatan satt fast så att jag kunde återvända hem och fortsätta mitt jobb.

Doktorn svarade, ”Vi tar en röntgen”. Man kunde se hur han tänkte, ”Kanske en hjärnröntgen, också.”. Men vi tog en handröntgen, vi började så, och när den var klar fick jag sätta mig i väntrummet och … Ja, just det, ja … Vänta på besked.

Elda ris

Doktorn såg inte glad ut när han ropade upp mitt namn.

Ni förstår inte det här, ni förstår inte hur det är att ha galopperande sjukhusskräck. Man avläser ALLT!

”Kom med här”, sa han. ”Vi ska gå till ett separat samtalsrum.”.

HANDCANCER, skrek min hjärna hela vägen genom korridoren. Läkarna har upptäckt HANDCANCER och nu ska det DÖÖÖS jävlar anamma innan man ens hinner släcka elden där hemma.

”Sätt dig”, sa doktorn. Alltså, jag rasade ju ihop på britsen där i rummet. Han satte sig (ganska tätt intill, men inte obehagligt nära, pedagogiskt avstånd) och lade en arm kring mina axlar (stel, uppfattade jag den som, en stel arm). ”Jag är så ledsen att behöva berätta det här för dig”, sa han. ”Jag har med mig röntgenbilder som du ska få titta på.”.

HANDCANCER, skrek min hjärna på repeat. Kanske till och med, KROPPSCANCER! Nu är allt över, Karran. Det är förbi! Elden kommer att sprida sig över hela Gotland, kanske ut över Östersjön och vidare till fastlandet också!

Doktorn visade med stadig hand. ”Ser du strecket här, tvärs över handleden. Det är en Distal radiusfraktur, förstår du.”

Jag stirrade på honom (inte på bilden) och frågade med ansträngd röst. ”Sitter du här och säger att jag har ett benbrott?”.

Doktorn nickade allvarligt och svarade. ”Jag är hemskt ledsen, jag vet hur gärna du vill hem och elda ris …”

Jag kände världarna snurra. Vi kunde inte stå längre från varandra. Ett litet, jävla benbrott, när man kunde haft KROPPSCANCER upptäckt av en slump.

Jag måste säga att jag älskar Visby Lasarett. Vem har någonsin erbjudits ett samtalsrum alldeles oavsett hur sjuk man har varit. Södersjukhuset, tänker jag. Det är ett slakthus. Kommer man dit med en bruten hand så blir man snarare erbjuden ett nackskott än ett samtalsrum.

Men så icke i detta fall. Det blev gips i några veckor. Och ja, den där skiten med Island närmade sig ju … Och jag hade hellre brutit vartenda ben i kroppen än satt mig på ett flygplan över Atlanten. Kanske inte de stora bärande bitarna, men några båt- och revben (nyckelben också) hade jag lätt kunnat offra. Tänder hade jag kunnat dra ut! Men nej, jag skulle till Island. Det skulle jag. Och jag skulle köra upp …!

/To be con … och allt det där.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email