Mysterious ways

Jag tror att det var pappa som knuffade in mig i brasan. Ja, inte för att jävlas eller så, utan för att jag helt enkelt inte var mogen för de stora landsvägarna. Förresten brann jag ju inte upp heller utan landade snyggt och prydligt alldeles vid kanten av den glödande bädden. Oavsett vem som knuffade måste det i alla fall varit någon som inte direkt önskade livet ur mig. Bara bilnycklarna!

Det kom som en blixt från klar himmel – jag skulle ta körkort! Otippat kan man tycka, inte minst för en 50-plussare. Men seriöst, jag hade verkligen fått nog av att cykla och att planera vartenda inköp efter väderlek och vindriktning. Jag längtade efter att dra någonting över huvudet, helst en kaross av plåt!

Till att börja med gick allting bra, inga konstigheter liksom. Man måste skaffa körkortstillstånd, gå en handledarutbildning och undersöka synen. Men sedan kommer ju onekligen stunden då det är dags att börja övningsköra, och det gick väl lite sisådär kan man tycka.

Sweden_road_sign_B2.svg

Dagen för uppkörning närmade sig med stormsteg, men jag hade svårt att komma upp i de högre hastigheterna och kände mej osäker på landsväg. Då kom Skutisen på en idé – att köra från Storsudret till Fårösund på en timme drygt, det borde jag väl klara och så säker jag skulle känna mig på hemvägen. Learning by doing i 150 kilometer i timmen. Det här såg ju inte ens bra ut på ritbordet och även om jag överdriven skissen och hastigheten en del så fungerade den dåligt i praktiken. Redan i Klintehamn hade jag kroknat och ville inte köra mer.

Det kändes tryggare att gå hemma på gården och elda ris. Men faktum kvarstod, jag skulle köra upp en kort tid senare och det var då (precis innan den stora dagen) som jag snubblade och höll på att ramla in i brasan. Tack och lov så gjorde jag ju inte det, men jag bröt handen och det blev en långdragen historia med skenor och skit. Jag tror att det var pappa som gav mig knuffen, jag tror att det var alldeles nödvändigt. Jag hade ingenting på de snabba landsvägarna att göra, jag behövde ta ett steg tillbaka, sänka hastigheten och börja om från början.Och det var egentligen först då som den riktiga övningskörningen började. Jag måste dock ge en eloge till min handledare, han har sannolikt rest hundratals mil kors och tvärs över Gotland i … fyrtio kilometer i timmen.

Det som bekymrade mig var att jag hade köpt en resa till Island som en överraskning åt Skutskepparn. Vi skulle hyra bil och åka runt hela ön, bytas av bakom ratten och kinesa på små, vulkaniska hotell. Ja, även den skissen såg ju bra ut på ritbordet men i verkligheten tornade två gigantiska problem upp sig. 1. Handen var helt obrukbar och jag hade ännu inget körkort. 2. Jag flyger inte. Det är någonting jag bara inte gör och som jag inte har gjort på trettio år. Jag gör det inte! Kan inte exakt svara på hur jag kunde få för mig att köpa en resa till Island. Kan inte begripa. Det är så jag fungerar, in mysterious ways. Och det är en framkomlig väg, men inkluderar en del okonventionella lösningar och den är inte alltid spikrak …

To be continued.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Ett jävla otyg

Bild

Jag tror att det var förra sommaren. Jag var ute och red och passerade en fantastisk blomma dold bakom allsköns ogräs vid en avlägsen åkerkant. Blomman var så iögonfallande vacker och spektakulär att jag måste sitta av hästen och studera växten närmare. Stjälken mätte närmare två meter och var liksom behängd av stora, cerise klockor. Ja, jag var ju fullt övertygad om att jag hade upptäckt en ny art.

Liksom en nutida Linné återvände jag till gården och började slå i de floror som där fanns att tillgå. Ingenstans kunde jag hitta maken till denna färggranna skapelse. Jag berättade om min upptäckt för alla jag mötte och beskrev en gudomlig spira utsmyckad med purpurfärgade trumpeter och plättliknande blad. (Ja, det hade väl stuckit lite, om man säger så.)

 

Toots och växterna

 

Till hösten återvände jag till platsen med en djävulsk plan i bakfickan. Jag skulle stjäla mig en vissnad klocka och se om jag kunde utvinna något slags korn ur den. Jag har alltså aldrig någonsin sysslat med att driva upp några plantor tidigare och var inte helt säker på var dessa embryon skulle dölja sig inuti själva moderskeppet. Men min plan gick i lås. Redan i december månad hade jag lyckats driva upp ett större antal skira stänglar under det gamla lysröret på diskbänken, och dessa skötte jag sedan som små spädbarn ända fram till islossningen. Vid det traditionella julbordet på granngården berättade jag vitt och brett om min vidunderliga verksamhet. Ingen tycktes förstå (kanske beroende på att de allra flesta här nere är odlande bönder som har sett samma mirakel inträffa år efter år genom hundratals generationer ), men jag visste i djupet av mitt hjärta … Jag hade någonting stort på gång!

I juni kunde jag plantera ut växterna vid stallvägen och sedan var det bara att vänta. Det var med illa dold stolthet jag såg hur de små liven frodades och växte. Jag kan ha inbjudit till något slags firande till de spirande knopparnas ära. Ja, jag vet inte riktigt …. det hade redan burit iväg, som sagt var.

Döm om min förvåning, bestörtning rent av när jag strax därpå cyklar till affären och upptäcker att varenda trädgård i hela bygden, varenda tomt och stallbacke ståtar med minst lika praktfulla exemplar som mina (större rent av, och i regnbågens alla färger). Men vad faaan, liksom …!

Här låg en hund begraven!

Jag fick ta hästen och åter bege mig till fyndplatsen. Detta måste utredas. Som tur var hade jag memorerat vägen i mitt huvud (om mänskligheten någon gång skulle visa intresse för min upptäckt). Nu såg jag att mänskligheten redan hade varit där långt före mig och att min fyndplats egentligen var en avstjälpningsplats för jord. Man kunde se exakta avbildningar av stora traktorskopor i diket. Där syntes också att någon nyligen röjt upp i sin trädgård och helt enkelt tippat en gammal rabatt i snåren. Behöver jag nämna att granngården åt andra hållet har exakt likadana blommor som jag. De heter Stockrosor har jag fått lära mig. Ett jävla otyg!

Men skitvart, som de säger här på öjn. Nu har jag i alla fall en gård full av Stockrosor och riktigt blodad tand därtill. Jag är bra på det här, jag känner det på mig. Nästa projekt blir att bygga ett eget växthus. Jag har sett några riktigt bra fönster på en hemlig plats som jag tror att man kan använda!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En äkta Kronjuvel

Att vinna en Oscar … Nä, men det är väl inte svårare än att tillverka sitt eget guld. Det gäller bara att hitta de rätta betingelserna i livet, det rätta förhållandet mellan liv och död, tryck och temperatur. Och en tidpunkt som aldrig kommer igen. Då jävlar smäller det!

Alicia Vikander

Ja, så står det skrivet i boken, Kronjuvelerna, och så är det. Gissa om alla vi som hade äran att jobba med Alicia i såväl filmen som TV-serien, med samma titel, är stolta över vår svenska stjärna. Hon var förresten en stjärna redan då, det insåg man direkt efter första mötet. Att hon skulle få en Oscar för sin insats i The Danish Girl känns bara naturligt!

För alla som älskade Kronjuvelerna och är nyfikna på hur hennes karaktär utvecklas vidare i berättelsen, kan jag rekommendera pocketen Kronjuvelerna – En släktsaga som följer familjen i flera generationer framåt och dessutom ingår i årets bokrea. (Länk ovan.)

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Tröst till tröstlösa

Jag skulle vilja dela med mig av en märklig upplevelse som inträffade förra våren. Det var då nästan exakt ett år sedan min pappa hastigt insjuknade och dog. Pappa lämnade ett stort tomrum efter sig. Han var en färgstark person på många sätt, inte minst för alla sina klassiska sjömanstatueringar. Han älskade att besöka oss på Gotland. Vi hade ett stort naturintresse gemensamt och gjorde många utflykter till Hoburgen i Söder och Ar i norr.

En dag fick jag möjlighet att tillbringa några timmar vid Blå Lagunen i Ar. Det är en fantastisk plats som sommartid är full av turister. Då, i slutet av maj, var jag helt ensam där. Solen sken och vattnet glittrade alldeles klarblått mot den vita kalkstenen. Det var en sorglig tanke att jag aldrig mer skulle besöka dessa trakter tillsammans med mina båda föräldrar, att jag aldrig mer skulle få höra min pappa spela munspel och spänna armmusklerna så att hula-hula flickan dansade på huden. Jag tänkte på den sista tiden i Stockholm, hur hemskt allting var och hur lite vi kunde göra för honom. Det var en bottenlös sorg. Plötsligt hörde jag mig själv sucka högt: ”Om man ändå kunde få ett tecken, bara så jag visste att du har det bra där du nu är.” Jag lade mig på rygg med huvudet lutat mot mina gymnastikskor och suckade igen: ”Men man får inga tecken, för det finns inga tecken, det finns ingenting där ute … Ingenting!” Så slöt jag ögonen och skakade långsamt på huvudet. Sekunden senare slår jag upp ögonen igen och ser en stor riddarfjäril landa alldeles intill mig. Jag visste inte då att det var en riddarfjäril, det tog jag reda på senare (en makaonfjäril närmare bestämt). Jag hade aldrig sett en sådan fjäril förr. Jag kom direkt att tänka på boken Papillon som pappa älskade och som hade en liknande fjäril på omslaget. Han gav den till mig när jag var nio år gammal och sa: ”Den här ska du läsa, den kommer du att gilla!”, och då gjorde jag det. Flera gånger om. Det var mitt livs första ”vuxenbok”.

Makaon Riddarfjärikl
Nu satt den där, makaonen, som om den lösgjort sig ur själva bokomslaget och tagit sig till Blå Lagunen i Ar bara för att hänga med mig en stund. Först trodde jag att den skulle försvinna direkt och skyndade mig att plocka fram mobilkameran. Men det här visade sig vara en tam makaon och jag ljuger inte om jag säger att vi umgicks en hel timme. Jag fick ta massor av bilder och komma hur nära jag ville. Vad jag än gjorde så stannade den kvar på stranden. Ibland tog den en kort tur ut över vattnet, men var strax tillbaka igen. Den satt på min fot, den dansade i virvlar runt mina saker och ta mig fan om den inte plockade fram munspelet också. Till slut ringde, Skutskepparn, som skulle hämta mig, och sa att han skulle vara framme om cirka en kvart. Jag sa till honom i telefonen: ”Kom ned till stranden så ska du få träffa någon”. Så säker var jag på att fjärilen skulle vara kvar. Och den var den också! Den satte sig på min väska och stirrade ut Skutskepparn i goda fem minuter, sedan bredde den ut sina vingar och lyfte. Jag visste att den inte skulle komma tillbaka. Jag sprang efter den en bit och ropade: ”Hej då, pappa. Tack för att du kom!” Vi hade redan sagt allt som måste sägas till varandra. Vi hade faktiskt haft det riktigt kul!
Det enda som bekymrar mig nu är livet efter döden. Jag var ganska nöjd med själva arrangemanget / dödsbegreppet så som det var; att när det är slut är det slut. Punkt! Men nu … Jag vet fan inte … Och vad är det för tröst?

Riddarfjäril Makaon

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Pocketrelease Kronjuvelerna – En släktsaga

Idag kommer hela berättelsen om kronjuvelerna ut i en redigerad ”långversion” utgiven av Pocketförlaget.

Pocketförlaget
Recension – Tidningen Kulturen

Boken, som har fått titeln Kronjuvelerna – En släktsaga, bygger på mina två tidigare romaner Familjelyckan och Det stora svenska vemodet men har även utökats med helt nyskrivet material som knyter ihop och avslutar hela berättelsen om den förunderliga familjen Fernández.

Delar av innehållet har även dramatiserats för film och TV i regi och bearbetning av Ella Lemhagen. Filmen nominerades till fem Guldbaggar och fick ett fint hedersutnämnande på den stora filmfestivalen i Berlin. I Madrid utnämndes Kronjuvelerna till bästa film. TV-serien följdes av en miljonpublik. Till och med musiken, komponerad av Fredrik Emilsson, uppmärksammades med ett fint Nordiskt filmpris.

Fredrik tar emot priset av Björk

Men nu kommer boken och den fortsätter flera generationer efter att filmberättelsen och TV-serien har satt punkt. Musiken finns både på Spotify och Itunes.

Boken går att beställa här

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Ubuntu

Det finns ett uttryck som återkommer i boken Kronjuvelerna – En släktsaga, ordet är Ubuntu. Till och med ett helt kapitel har fått titeln Ubuntu.

Få känner till innebörden. Många har frågat. Och jag har förklarat.

Men så bara händer det – under Nelson Mandelas spektakulära minnesceremoni i Soweto. President Obama ställer i talarstolen, och vad säger han – Ubuntu!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Boksignering

Förutom en förfärlig förkylning, förbannad lera och förtvivlat dålig radiomottagning är allting bra (varför låter det som om jag sitter ute på Stora Karlsö och skriver detta?).

Mina egna förhandsexemplar har dock funnit sin väg fram till ön och nu ska dem signeras. Kul helgnöje och man får en möjlighet att torka upp om fötterna!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En rövarhistoria

Det är någonting helt osannolikt över Tony. Han gör så konstiga saker. Plötsligt dyker han upp hemma hos Maria Montazami i Californien, eller på en solstekt strand i Karibien om han inte just den dagen gör en djuplodande intervju med Maharajha timmarna innan hästfan tar hem storsegern i Prix d’Amerique. Vid ett tillfälle, och det har jag berättat om förr, satt han till och med och sjöng franska chansoner för mig och Kråke i den legendariska våningen på Östermalm. Men det var förstås innan han drog till Danmark för att äta fisksoppa. Resten är historia … En rövarhistoria!

Tony rånar Danmark på degen

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Sova med Stil

Jag sover ju inte särskilt mycket, väldigt lite törs jag påstå, men nu har jag hittat lösningen på problemet. Podcasten Stil i P1 med Susanne Ljung.

Men vilken guldgruva!

När man redan har lyssnat på alla avsnitt med Kristoffer Triumf, Filip och Fredrik, Alex och Sigge samt P1, P3 och P4 Dokumentär (svinbra lyssning det med), då kommer Susanne Ljung smygandes i morgondimmorna med sin fantastiska podcast.

Nu vill jag ju inte ens sova!

Man kan missledas och tro att detta är någon mode-stylish-bullshit-pod. Fel, fel, fel! Det är en svindlande, vindlande betraktelse av människan så som den såg ut innan den den klev in i garderoben och efter den kom ut därifrån. Alltid berättad ur ett perspektiv som handlar om ”stil”. Ibland handlar det dock bara om fotboll. Som när David Beckham började klä sig i sarong. Stil!

Gid signe er som har en räcka sömnlösa nätter framför er, då har jag det bästa tipset. Skit i det där med att sova, man måste inte sova. Man kan lyssna på Stil i P1.

Stil i P1

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Jävlar i havet

Jag kan verkligen inte fatta att ett helt år har gått, att ett helt år, tolv månader, har förflutit sedan … eh, förra året. Förutsägbart kan man tycka, men knappast när man inte ens vet om man kommer levande fram till matvaruaffären, och absolut inte vilken årstid.

Nu kan jag nästan känna att det är lite tråkigt när man har lärt sig alla överväganden och åtgärder som gäller fortlevnad och förflyttningar på en vindpinad ö. Men då, för ett år sedan, var det jävlar i havet, skarpt läge och jag bloggade blåfrusen …

”Så kom vi då äntligen iväg med ”Bänga Barbro” gnisslande mellan oss. Föga hade vi räknat med den kyla som det Gotländska Sudret kan presentera en, i övrigt, vacker vinterdag. Jag förstod snart att detta kunde bli den sista promenad som mina ben och fötter över huvud taget företog sig i ett par reguljära gummistövlar. Humla var bättre rustad med långkallingar och jodpush. Men snart började även hon att frysa och innan vi ens hade nått fram till avfarten mot Hablingbo började det droppa repliker som:

– Morsan, jag dööör!

Samt:

– Det här kan vara det jävligaste jag har upplevt!

Då hade vi fortfarande lång väg kvar.

Bänga Babben och Humla

I höjd med Havdhem höll även jag på att stryka med och fick rusa in på Ica-butiken i korsningen för att försöka få tag på ett par strumpbyxor att ha under jeansen.

Vi ställde oss vid busshållplatsen och började vänta. Det var flera som väntade. Vi väntade och väntade och väntade. Humla huttrade:

– Jag tror ärligt talat inte att vi kommer överleva det här.

Det trodde kanske inte jag heller, men nu hade vi ändå traskat i fyra kilometer genom öde landskap och bitande iskyla, och även om jag hade ett storpack nylonstrumpor (av vansklig kvalitet) i cykelkorgen, kändes det inte helt självklart att skala av sig brallorna och börja byta om på busshållplatsen i tio minusgrader. Till vår räddning dök bussen upp till slut,  bara tjugo minuter försenad.

I Hemse sedan rusade vi in på ett konditori och beställde varm choklad. Jag skyndade mig in på toaletten och drog på mig mina nya strumpbyxor, men vad hjälpte det när ingen buss skulle ta oss tillbaka på många timmar. Humla totalvägrade att lämna byggnaden för mindre än att jag beställde en taxi som skulle köra oss hela vägen hem igen.

Ja, men försök själva att beställa en taxi i metropolen Hemse i januari månad!

Vi googlade på våra mobiler, vi sökte och ringde. Ingenstans svarade det. Humla hittade information på nätet. Det stod: ”Välkommen till Hemse Taxi. Det finns flera sätt att nå oss, bland annat genom att skriva ett brev.”

Det finns flera sätt att nå oss

.Nu trodde jag verkligen att Humla skulle gå upp i atomer, och föreslog därför det enda självklara.

– Vi gör våra ärenden, sedan liftar vi hem.

– Ingen kommer att stanna, snyftade Humla. Vi kommer att hittas döda i ett porlande vårdike.

– Någon, kommer att stanna, försäkrade jag. Det är precis som i Waxholm. Man stannar och plockar upp varandra.

Och det skulle jag få äta upp. Så fan heller någon stannade. Gotlänningarna är, konstaterade vi, pisströtta på övervintrade losers utan giltiga körkort och rejäla raggsockor på fötterna.

Nu började även jag misströsta. Mörkret skulle snart lägga sig och vi hade tunga kassar i händerna.

– Vi måste dumpa våra varor, sa jag. Det är därför ingen stannar. Vi har för mycket last.

Då… Just i det ögonblicket bromsade en bil in vid vår sida, och både Humla och jag spärrade upp ögonen. I framsätet satt två kvinnor och i baksätet låg ett jättepaket med isolering. Kvinnan på passagerarsidan vevade ned sidorutan och ropade glatt:

– Ska ni med?

Vi skakade oförstående på huvudet:

– Det går ju inte…

Hon hoppade ut på vägen:

– Jo, för fan. Den här skiten trycker vi ner i bakluckan.

Sagt och gjort. I ett huj drog de båda kvinnorna ut isoleringen och pressade in den i bagageutrymmet. Humla och jag klämde lättade in oss i baksätet med alla kassarna.

– Vart ska ni? frågade chauffören.

– Havdhem, sa vi. Vi har en cykel där.

– Vi bor i Havdhem, berättade kvinnorna. Vi flyttade dit tillsammans för två år sedan. Normalt sett tar vi inte upp några liftare, men får man syn på två tjejer med tunga kassar så…

– Gud signe er, sa vi.

Sedan tog vi adjö vid Ica-butiken i korsningen. Lastade ”Bänga Barbro” med alla våra varor och vandrade på lätta fötter den sista biten hem.

Plötsligt kändes allting så enkelt. Aldrig har ett par billiga nylonstrumpor varit skönare att bära, aldrig har fyra kilometer känts så kort väg att gå. Aldrig tänker vi göra om det igen.

Hur svårt kan det va?

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Uppförsbacke

Jag vet … Det här inlägget är från förra året, men jag lovar … Det gäller januari ut.

Uppförsbacke är bara förnamnet. November är en never ending story som tenderar att fortsätta en bra bit in i december. Jag har annars en väldigt positiv syn på årstider. Våren kommer på nyårsdagen. Basta! Försommaren kickar in redan i mitten av februari. Sommaren kan man uppleva från den första mars. Sommaren är lång. Den pågår fram till och med oktober. Sedan kommer ett par sura veckor som man med lite god vilja kan kalla för sensommar. Men därefter… november!

Jag pallar verkligen inte med november. Jag börjar leka med tändstickor och skriva dålig poesi. Hundarna blir våta och luktar död lovikavante. Det är svinhalt på däck och färskvattenslangen fryser.

Men det finns hopp i mörkret. Man kan titta på film! Och därför ska ni få mina allra bästa filmtips. Inte som en kulturgärning, utan som en rent livsuppehållande åtgärd. Se dessa filmer och känn hur frosten lämnar hjärtat. Se dessa filmer och upplev hur pulsen återvänder till blodomloppet. Se dessa filmer och låt din mentala maskinist fylla själens biosalong med ljus. Krångla inte nu. Gör som jag säger. Kan inte ni människor bara göra som jag säger?

”The Fall” trailer

Öppningsscenen

The Fall Theme

”Mary & Max” trailer

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

En random hushållsrulle på fyra ovilliga ben

Jag måste få göra mig av med något av mitt hundhat. Detta ständigt återkommande ämne på denna försummade och stundom missvisande blogg. Att jag har hund själv (två till och med) förändrar ingenting, dem älskar jag ju. Det vill säga när jag inte hatar dem, vilket inträffar ett par hundra gånger om dagen. Jag begriper inte varför människor har hund. Det finns stora motsättningar mellan civiliserade medborgare och laglösa byrackor. Stora motsättningar!

Nyss spydde jag! På riktigt, rakt ut och våldsamt. Jag gör det när Viola möter mig i dörren med en lång, luden råttsvans hängande ut ur munnen. Då vet man … Då vet man vad hon har INUTI munnen. Och det är inte hallonbåtar kan jag berätta. Som vanligt gjorde jag misstaget att säga ”loss”. Men använd aldrig det ordet, och inte på en hund! Vad som helst kan hända. Till exempel att den spottar ut en våtraggig smågnagare med hela huvudet borttuggat och inälvorna hängande som grålila spagettitrådar ut ur bakdelen av sin f.d kropp på hallmattan.

Så vidrigt!

Men det värsta av allt … När jag kände magen vända sig ut och in och förstod att nu måste jag spy, fick jag en blick (av hunden, det lilla äcklet, Viola) som om hon inte hade sett någonting värre i hela sitt liv. Jag är övertygad om att hon inte begriper ett dyft av oss människor. Att hon betraktar oss, som mindre vetande varelser, utan förmåga att uppskatta varken god jaktlycka eller rått kött. Och när vi spyr … Då blir hon riktigt förskräckt.

Stora motsättningar

Och nu … Vad händer nu?

Jo jag sitter hulkande på övervåningen. Viola ligger i hallen och fiser.

Det är så äckligt, så obeskrivligt äckligt. Bara tanken på att dessa inälvsgaser framkallade av Klas Klättermus kadaver och odigesterat  hästskit (hon äter det också) färdas omkring i luften får mig att vilja svälja Klorin och gör att jag känner mig otäckt förenad med en mosad mus på undervåningen.

Nej, men jag fattar verkligen inte varför människor har hund. Häst är ett ”gränsdjur”, men de är i alla fall vegetarianer.

I dag mötte jag en man med en hund i närheten av Suderlivs. Den där hunden kom ikapp mig och ville sniffa på mina skor. Husse försökte kalla in jycken, men det gick sådär…

– Det är nog för att den känner av hund, sa jag.

– Har du hund? frågade han.

– Två, sa jag.

– Vilken sort? undrade han.

– Weimaraner, svarade jag.

– Åh, fy satan, sa han.

Jag skrattade till.

– Känner du till rasen?

– Hatar dem, sa han.

– Har du ens träffat någon? ville jag veta.

– Mitt ex hade fem stycken, sa han.

– Då vet du hur fina de är, sa jag.

– Jo, just det, sa han och gick vidare med sin random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

”Den där snubben har verkligen missat någonting”, tänkte jag. Han vet inte hur enastående fantastiska, uppfinningsrika och roliga Weimaraner kan vara.

Men det var alltså innan jag kom hem till gården igen och möttes av Viola med en lång svans hängande ut ur munnen.

Nu önskar jag mig bara en random hushållsrulle på fyra ovilliga ben.

Tre ben är helt okej, två vore fantastiskt!

Läs mer om mitt hundhat här

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Jag tvår min svans och korsar mina morrhår

Att han kunde fixa en radar, det visste jag, sätta ihop ett komplett navigationssystem, svänga in en gyrokompass och tusen andra tekniska saker … Men att bygga ett stall, det visste man fan ingenting om. Förrän nu! Kul med en kille som överraskar … även trettio år senare. Som mest överraskad blev jag kanske ändå härom kvällen när jag skulle släcka och stänga till stallet. Det var då jag upptäckte att han har installerat nattklubbsbelysning åt hästarna. Ny lyser det porrigt i alla boxarna långt efter midnatt. Jag tvår min svans och korsar mina morrhår (citat den gamle dieselråttan Mäster Estragon) .

Annars är det väl mest i den här miljön man är van att se honom …

Total Makeover

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Wilmer nio år

Idag fyller Wilmer nio år. Det har varit nio händelserika år. Inte fullt lika händelserika som en enda vecka med Viola, men i alla fall. Mycket har hänt. Jag tycker att vi själv låter honom summera det senaste årtiondet.

– Ja, hejsan Wilmer. Det är jag nu igen, din matte.

– Jo, hej på dig själv du.

– Grattis på födelsedagen.

– Tack ska du ha. Det var vänligt att komma ihåg en gammal man.

– Hur känns det? Nio år motsvarar väl i runda slängar sextiotre människoår.

– Nja, det sliter och drar lite i pälsen. Stramar.

– Pälsen har ju annars sällan befunnit sig där den borde.

– Nej, den har en egen vilja, det har den. Det är bara att hålla i sig och följa med.

– Som den gången vi fick ringa till polisen i Visby.

– Den gången ja … Då var det drag i pälsen. Satte av ända till Sudermjölk.

– Tio timmar var ni borta… pälsen och du.

– Ja, och så kärringen, Viola. Det var hennes idé att vi skulle ge oss av. Lämna gården.

– Varför det? Är ni inte glada över gården.

– Jo, för fan, visst är vi det. Men vad gör ni där?

– Eh … vi bor där.

– Onödigt, Viola och jag klarar oss själva. Vi har korv i kylen och vin i källaren.

– Eh … det är väl kanske mest vår korv och vårt vin.

– Tolkningsfråga. Jag känner mig kluven.

– Men benet jag köpte, det var till dig. Det fick du i present.

– Det som Viola redan har ätit upp menar du?

– Det är din fru, er överenskommelse.

– Jag hatar Viola.

– Jaså, det har du aldrig sagt tidigare.

– Hon stjäl och luktar illa.

– Vad vill du att vi ska göra åt det?

– Elda upp henne!

– Jag tror att vi avslutar det här samtalet nu. Egentligen ville jag bara säga, grattis.

– Grattis på dig själv du.

– Eh … okey, tack.

Grattis!

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email