Drikke eller Drikku

Det är snart fem år sedan vi tog det ”djärva” beslutet att lämna Sverige och flytta till Gotland. Inte bara till Gotland, utan långt ned på Sudret dessutom. Där, någonstans söder om Burgsvik (Boschvick), upphör inte bara likheterna med Sverige, utan även med Visby. Språket som talas är verkligen rena grekiskan för en vanlig, svensktalande utvandrare. I början förstod jag fan inte ett skit, men så upptäckte jag någonting helt fantastiskt. Gotlänningarna började så sakteliga lära sig att tala Stockholmska. Bättre och bättre blev dom, ju längre tiden gick. Nu vill jag påstå att somliga börjar närma sig klockren Söderslang. Jag förstår nästan allting!

Det här har gjort mig så upprymd att jag blev tvungen att fråga en annan nollåtta; ”Hör du så duktiga Gotlänningarna har blivit på att prata Stockholmska?”, och personen svarade; ”Det kan inte vara så att det är du som har börjat begripa Gutamål? Det brukar smyga sig på efter några år”.

Älskar de här små filmerna från Bottarve Museigård. Och jag förstår allt som gubbarna säger. Det bara en sak som jag inte begriper. Varför har inte turisten en halmhatt på huvudet. Antagligen för att han kommer från Skåne och inte från Stockholm. Annars hade den suttit där, garrat. Jag har en själv. Någonting av sin gamla identitet måste man hålla fast vid!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Niki-Niki

Vindskjoni (Niki-Niki), en riktig läromästare för den som önskar veta mer om självbehärskning, gott uppförande och djupandning. Man gör inte en oförsiktig rörelse på hans rygg, nyser inte högt eller svarar hastigt i mobiltelefonen. Men den som har nerver nog att hålla sig lugn och följsam i sadeln kan få en alldeles, alldeles underbar ridtur!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Gotländsk flädersaft

Förr om åren kunde jag göra fyrdubbla satser och mer … Saften gick ändå åt. I år fick jag lugna ned mig lite. Flädern ville inte riktigt leverera som förr. Kanske har man stört ”di sma undar jordi”. Det sägs ju att de bor under fläderbuskar och träd. Nåja, en rejäl sats blev det i alla fall. Så här gjorde jag.

Plockade cirka sextio (rätt så mediokra) fläderblommor.

Skivade sju onödigt dyra citroner.

Varvade alltsammans i en rostfri hink.

Kokade upp tre liter vatten och blandade med  tre kilo socker (inte klokt!)

Tillsatte 100 gram citronsyra.

Slog sockerslagen på fläderblommorna i hinken och täckte väl, innan det fick stå och dra svalt i tre dygn.

Nu klarar vi oss väl över semestern i alla fall. Men alltså en Mojito gjord på flädersaft och sin egen hemodlade mynta slår det mesta! Det håller nog även ”di sma” med om!

Flädersaft

Viola håller vakten!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

De kommer från öst och väst

Någon gång för länge sedan, kom en av döttrarna (säger inte vem av dem) hem med en svajande pojkspoling i den lite skeva åldern mellan tandställning och körkortstillstånd. Ibland for rösten upp i falsett på honom, ibland hade han vuxit trettio centimeter på en halvtimma. Det var svårt att göra sig någon klar uppfattning om art och ursprung – vi kallade honom, Göken.

Med tiden växte Göken upp till en alldeles strålande och duglig karl som vi alla uppskattade oerhört mycket. Då tog det slut.

Nya gökar skulle siktas i fjärran. En falsk och förförisk fotbollsspelare från Göteborg som nästlade sig in i familjen och blev kvar alldeles för länge. Vi kallade honom, Västergöken. Tack och lov tog det slut.

Något år därefter seglade en ung stilig karl med gedigen utbildning och internationell bakgrund upp vid horisonten. Det var synd att det tog slut. Vi kallade honom, Södergöken.

Nu skulle det ta år innan nästa gök gjorde entré. Jag minns inte vad han hette och tror inte egentligen att de någonsin var ett par. Han tillverkade och sålde sin egen kaffeblandning. Ja, men ni förstår ju själva … Vi kallade honom för, Kaffegöken!

Själva flickan, som nu hade uppnått den mogna åldern av tjugofem yra jordsnurr, drog till Thailand och tog in på flott hotell tillsammans med sin mormor och hennes syster (min moster, Gunnsan). Gunnsan hade sitt eget sätt att kategorisera och riktningsbestämma gökarna kring polen. ”Nu kommer en från klockan åtta”, kunde hon väsa. Eller, ”Se upp för fan, klockan tre är i vattnet!”.

Sedan blev det lugnt en tid igen. Men så kom det här med Tinder (som jag har väldigt svårt att se de positiva effekterna av). Ibland gör jag ritningar med vektorer och koordinater som är till för att beskriva hur en normal förälskelse uppstår och förankras i kärlekens vik. Ja, men det är ju inte en jävel som lyssnar.

Nyss hördes plasket från breda fötter som tog sats och sprang hela vägen över havet, bara för att bjuda på en drink i Visby hamn. Och då måste man ju ändå ställa frågan till sin dotter; ”Vad är det för en knasboll som du har träffat nu då?”.

Nej, de är inget par, kommer kanske aldrig att bli. Vad vet jag … Men vi kallar honom helt kort, Knäppgöken!

Gökfritt!

Gökfritt!

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Den eteriska kastrullen

För många herrans år sedan skrev jag manus till en TV-serie som då var fullständigt unik i sitt tilltal. Hela produktionen var så stor och speciell och stjärnspäckad så man knappt kunde tro att det var sant. Och det spöregnade hela första inspelningsveckan. Det var däremot sant. Någonstans kantrade hela  skiten och annars sansade människor och mediebolag, började stämma varandra till höger och vänster. Någon söp ihjäl sig, har jag fått höra. En annan försvann under ett ras i ett stort, gammalt saltlager. Kanske är det bara lösa rykten alltsammans, kanske ligger det ändå ett korn av sanning i dessa påståenden. Vad man säkert vet är att alla händelser, berättelser och besynnerliga ting, alla stekar, strykjärn och borttappade amalgamfyllningar till slut hamnar i den eteriska kastrull som vi kallar för – rymden. En kokande ocean av olösta gåtor, förolämpade människor och punkterade cykeldäck. Där pågår ett ständigt tjuvfiske!

Jag har kommit att intressera mig för den där kastrullen. Det var där jag håvade in ”Kronjuvelerna”, och senare även innehållet i min kommande roman (titel hemlig ännu så länge).

Men det jag tänker på nu, är den där ursprungliga berättelsen som fick annars sansade människor att gå bananas. Det enda jag har kvar från den tiden är en gammal illustration som beskriver något av den mycket spektakulära inspelningsmiljön, och en artikel som jag hittade på DN:s Kultursidor. Vilken soppa – det är faktiskt så jag minns det!

Fan, det är Freda!

Illustration: Tina Röed

Hur som helst, berättelsen är min, det är jag som äger alla rättigheter till den, och nu – två årtionden senare funderar jag på att ta upp den igen. I så fall kommer jag inte att skriva ett filmmanus i första hand, utan kanske en trilogi riktad mot ungdomar. Jag ska ta upp det med min agent. Och jag ska fråga mig själv – har du de redskap som krävs för att dra in en fångst ur den eteriska kastrullen. Fan, jag tror det!

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Draget

Det heter så … Jag vet inte jättemycket om händelsen i sig, men tror mig har förstått att alla blommande växter och doftande åkrar bidrar till … draget. Det som lockar våra små surrande häradsbetäckare att begå stordåd med sina lurviga vader. Återkommer med ytterligare detaljer … kanske.

Komsikomsikomsi!

Komsikomsikomsi alla halta humlor och bångstyriga bin !

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Hross í oss

Veet … Det var det där om Island. Hur jag försökte att skynda på mitt körkort, bara för att jag skulle köra runt hela den pyrande vullkanön i en breddäckad hyrbil. Jag hade då alltså aldrig kört bil i hela mitt liv, och inte satt min fot i ett flygplan på trettio år.

Det finns ett par få saker som jag INTE gör … Till exempel vänstersvängar i rondeller och långväga kroppsförflyttningar ovan mark. Jag gör det bara inte! Jag har tackat nej till fullt ut betalda manusseminarium i LA av ett enda skäl – jag flyger inte. Jag har tackat nej till flera andra saker också av samma orsak. Många har försökt att locka mig, jag har till och med blivit erbjuden att sitta tillsammans med piloterna i cockpit. Och tackat, nej.

Men så seglade ett jubileumsår upp vid horisonten, och jag förstod att det var min uppgift att överraska den här gången. Det tog ett par glas vin, det kan jag medge, tre kanske … Men sedan satte jag mig bakom datorn och bokade en tio dagar lång resa runt hela Island. Och fy fan så jag ångrade mig dagen därpå! Det var inte pengarna, och det var inte billigt. Det var inte den otillgängliga miljön, eller de hårda vindarna. Det var flygresan!

Efter trettio år kliver man inte helt oberörd in i ett plan och sätter sig snyggt och prydligt på sin plats. Man har frågor, man har synpunkter, man har tusen skäl att kliva av. Och Gud ska veta att jag var på väg. Men jag hann inte. I ett huj drogs dörrarna igen och hela skiten skramlade ut på startbanan. Jag tror verkligen att jag DOG inombords. Jag har mycket svaga minnen av den överfarten. Och sedan, Blå Lagunen. Vilken dödsfälla. Dont go there!

Men det var inte det värsta … Det värsta var att fullständigt utmattad av ångest sjunka ned i bädden på hotellrummet i Reykjavik och panikslaget gripa efter fjärrkontrollen på teven. Jag hade vid det laget, bara en svag förhoppning kvar inombords … Att försöka hitta en harmonisk tevekanal och kanske en fridfull film att somna till.

Detta var vad som visades samma kväll. I samma ögonblick som jag slog på teveapparaten började den mycket spektakulära filmen ”Hross í oss”. Det var den berättelsen som slutgiltigt tog musten ur mig. Jag kände hur jag långsamt höll på att förvandlas till en ihålig pimpsten och tänkte, jag kommer aldrig att bli densamma igen. Och så blev det nog. Med tiden har jag verkligen kommit att ÄLSKA den där galna filmen, och jag förstår den. Jag förstår alla priser som den har vunnit och har sett den massor av gånger. Men DÅ höll jag verkligen på att tappa det. Fast nästa natt sov vi under en mullrande vulkan, och då kändes det bättre.

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!

 

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Trä-Tinder

Ibland hör jag dem tala sinsemellan, ibland pratar de med mig – döttrarna. Nyss, här förliden, ja, för några veckor sedan hade vi fällt en rad med träd och två av de unga damerna (om man får kalla dem för det numera) var vid tidpunkten för händelsen hemmavarande (på Gotland). Den ena satte sig i en solstol med nagellack och läppstift till att göra en schucker (stockholmsslang) makeup inför aftonen, den andra hämtade en yxa och sa: ”Fan, jag ska yxa mig en bänk!”

Det här påminner mig lite om lastbilarna, vilket är en helt annan händelse, men som kan nämnas kort. Döttrarna var då små och lekte företrädesvis med dockor eller någon psykedelisk ponnyhäst i plast. Jag köpte varsin lastbil åt dem och väntade på att det skulle börja tuta och brumma. Barnen sydde klänningar åt lastbilarna.

Strunt samma, det blev folk av flickorna ändå. Idag sysslar de med lite av varje. En av dem har tillfälligt flyttat hem för att utbilda sig till byggnadsantikvarie. Hon som tänkte yxa sig en bänk. Det gjorde hon också. Ibland vakar hon över någon kalkmila i Etelhem, ibland syns hon i minglet på Stureplan, ibland yxar hon sig en bänk på Gotlands södra udde.

Den andra, yngre systern, den med nagellacket, betraktade verket med imponerad blick och suckade, ”Humla är egentligen ett riktigt kap, bara det att ingen vet ju om det. Ni borde faktiskt sätta upp en skylt!”

Jag tittade frågande på henne. ”Och vad skulle det stå på den skylten?” Den yngre systern blåste förstrött på naglarna och svarade, ”Singel – 20 meter!”.

Jag skrattade högt. ”Tveksamt om hon behöver den hjälpen, det finns ju andra kanaler nu för tiden.” Den yngre systern skakade uppgivet på huvudet. ”Fungerar inte här nere i Södern. Det är bara en sak som gäller …” Jag undrade, ”Vaddå, en skylt?”. Den yngre systern ryckte på axlarna. ”Du kan kalla det för en skylt, jag kallar det för Trä-Tinder!”

Humla och hundarna i Havdhem

.

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email

Kampen om köksträdgården

Varje morgon går jag ut och kollar om köksträdgården är intakt. Att salladen står som den ska och att jordgubbarna mognar i lagom hastighet. Ser jag en mördarsnigel kommer häcksaxen fram på direkten. Men det sker inte så ofta. I år har jag inte sett en enda mördarsnigel. Dock har ett annat orosmoln seglat upp vid horisonten. Gary och Niki-Niki. Det är bara en tidsfråga innan de går rakt genom trådarna och gör fruktsallad av hela skiten. Tills dess går jag min runda och rättar till de små salladsbarnen som står och stirrar skräckslaget med jord upp till armhålorna. Frågan är vem som kommer att äta upp dem först?

La-La Land

La-La Land

Share and Enjoy:
  • Print
  • Digg
  • StumbleUpon
  • del.icio.us
  • Facebook
  • Yahoo! Buzz
  • Twitter
  • Google Bookmarks
  • Add to favorites
  • email