Min hjärna är verkligen underhållande, jag påstår inte att den är fantastisk i något avseende, utan just bara underhållande. Framförallt när jag sover. Det händer ofta att jag drömmer hela långfilmer, och det är säkert inget ovanligt, men mina har ett dramaturgiskt upplägg som är klurigare än dom storys jag konstruerar i ”vaket tillstånd”. Det är verkligen fascinerande hur effektivt hjärnan jobbar när man sover. Det är för fan full rulle där uppe!

Men i natt drömde jag någonting helt annat. Och ja, det kan vara världens tråkigaste uppgift att lyssna till någon annans drömmar, men som även denna utspelades i ”underhållningsbranschen” och (av alla) Maria Montazami var med i sammanhanget, tycker jag att den är värd en notis.

Maria Montazami, liksom… Hallå!

Nåväl, tillsammans med en annan svensk skådespelerska som jag känner bildade vi ett team som deltog i en tävling där uppgiften var att leverera en affärsidé under mottot; ”någonting som alla behöver”.

Jag vet att det finns TV-program som har samma upplägg, men för det första har jag aldrig sett något sådant och för det andra är jag inte ett dugg intresserad av företagsamhet. Och ändå var det JAG (i drömmen) som kom med det bästa förslaget. Någonting som alla behöver… Tröst!

Jag, min skådespelarvän och Maria Montazami byggde upp en liten ”cry through” och den här presentationen ska läsas med Montazamis röst:

- Hit kan kvinnor komma och gråta ut för att dom har tagit fel på hårschampo och råkat färga sitt blonda hår blått, eller män för att dom har tappat bort nycklarna till Jaguaren.

Ja, men hur FAN kan man drömma någonting sånt? Men det tog inte slut där. Under tiden människor grät ut sin olycka hade vi ett helt team arbetande med att lösa deras problem. Och så fick alla tröst till slut.

Ja, men ärligt talat…

Whipe in / cry through

Gråta ville vi göra i stallet här om dagen när det var dags för hästarnas årliga ”task-vask”. Nej, det var inga muntrationer i Babylon, precis. Vi körde ett rullande schema på alla fyra med blötläggning, upplöddring, sköljning och insmörjning. Sedan sjöng vi högt i sommarhagen; ”Jag gör så att snopparna blommar…!”

Task-vask

Kan inte begripa alla dessa matbilder som jag publicerar, men jag gillar att laga mat, har alltid gjort, och följer aldrig några recept. Jag kan bli direkt förvirrad om mamma, eller någon annan frågar; ”Vad innehåller det här receptet?”. Då tänker jag; ”Vilket recept, vad då recept, ska man ha recept, varför det?” Trial and error är min arbetsmetod (se pizzadegen).

Den här vackra bilden tog Skutskepparn alldeles nyligen. Kolla, det är rimfrost ute! I dag konstaterade Humla och jag att vi har varit sysselsatta i snart tre månader med arbete i hagen. Givetvis inte från morgon till kväll, men vi började i mars månad och vi håller fortfarande på. Jag tycker att det är någonting väldigt fint i att ”förvalta sin mark”, den plätt man har blivit sej tilldelad här på jorden. Att reparera skador och vårda gräsrötterna.

Humla har i och för sej fullt upp med att reparea sin cykel, ”Fitt-Gitt”. Ja, den heter så. Egentligen, kanske med hänvisning till det engelska uttrycket fit, och inte som i betydelsen, ”framstjärt”. Men en cykel måste som allting annat ha ett namn, och hennes heter, ”Fitt-Git”.

Fitt-Git stiger ned på däck

Jag borde också kanske skaffa mej en ny cykel, men jag är mer sugen på en häst. Jag har faktiskt ingen ridhäst längre. Inte Humla heller. Totte ska inte ridas mer (ett löfte från oss till honom), Foppa har sin gaffelbandsskada, Knasen är 1.07 cm i manken och Gurkan upptagen av andra ryttare. Vi behöver en häst!

Det här är dock en hund

Hur som helst börjar det nya elsystemet ta form i styrhytten. Planen är fortfarande att vara körklara till den 25 maj, och att då fira Freja och Philippa på sin skolavslutning.

Falkland i morgondimma

Sedan vet jag inte riktigt hur planerna ser ut för resten av sommaren. Vi ska inte upp på slip (vad jag känner till), men har en reparation av skrovet som varvet ska göra i plurret s.a.s. Det blir förhoppningsvis före midsommar, och sedan ska Viola på kennelträff med höftröntgen och mentaltest. Ska bli jättekul att träffa kullen och Sara igen!

Det här är dock Nollfyrtiosexan

Swedish House Maffia

Tro det eller ej, men jag fick ut den eländiga pizzadegen på en bakplåt till slut. Skutisen var verkligen skakad på riktigt och kom hem med en hel matkasse från affären med olika middagsalternativ. Han hade också fått klartecken från den lokala ”hamnsyltan” att hämta ut någon slags ”stuntdeg”. Men jag stod stadig i stormen med min bojsten i bunken.

Det ser nog hyfsat organiserat ut på bilden, men i kulisserna försiggick rent kriminella handlingar under matlagningens gång. Wilmer stal Skutskepparns plånbok och gömde sej under ett stort bord. Ingen kan som Wilmer mala i sej ett par svindyra läderboots eller en exklusiv handväska med sådan lidelse till materialet. Jag kommer ihåg när barnen var små och brukade ställa undan sina skor i bokyllan, eller helt enkelt lämna dom kvar i skolan och promenera hem i strumplästen.

Kaos i kabben

Vi kom på honom i tid. Annars hade även kreditkorten varit perforerade vid det här laget. Skutisen skyller alltsammans på Viola och påstår att det är hon som har tuggat på plånkan och sedan placerat den framför nosen på Wilmer när han tog sin middagslur. Tja, ingen skulle väl bli särskilt förvånad.

Guds egen lilla ängel

Någon kavel äger vi inte vet jag nu, så jag fick kavla ut pizzadegen med en tom vinflaska. Det gick lika bra. Däremot trodde jag aldrig att pizzan skulle bli god. Men det blev den. Fast en sak kan jag säja säkert, det är betydligt billigare och mycket enklare att bara lyfta på luren och ringa till sin ordinarie ”Turre”. Jag tror faktiskt aldrig att jag kommer göra om det här äventyret.

En dyrköpt lärdom

Jag har ofta funderat på det här med ”bullshit”, varför människor är benägna att köpa en so called ”sanning” bara den är levererad i form av en såsig dikt eller ett medeltida ordstäv av okänt ursprung. Redan som barn vägrade jag acceptera korkade påståenden, men jag sa ingenting (för jag hade ännu ej lärt mej att tala), men jag tänkte… ”Bullshit”, tänkte jag.

I dag lyssnade jag på en lång intervju med Björn Ranelid. Jag är egentligen ganska förtjust i Björn Ranelid, för han har verkligen ett vackert språk och alldeles sagolika lockar, men där finns också en hel del ”bullshit” att hantera. Han hänvisar ofta till Zlatan som en jämförbar referens till sitt vardagliga liv och han använder ordet ”infam” som om det vore samlingsnamnet för en utbredd folksjukdom.

Vid ett tillfälle i intervjun föreslog programledaren att han skulle tala ”Ranelidska” med oss tittare, och hon försäkrade att detta inte på några villkors vis var uppgjort i förväg. Och Ranelid körde på som om han hade matat metatabletter i frukostgröten. Han drog en metafor om Patrik Sjöberg och att de höjder denne hade tangerat under sin idrottsliga karriär inte var tillnärmelsevis lika höga som de han nått i livet. Därefter försäkrade han oss ytterligare en gång om att denna uppvisning i verbal akrobatik inte var någonting annat än ren improvisation.

Okey, om det är där vi lägger ribban… I så fall kan min hovslagare tala Ranelidska med rostig hästskosöm fastbiten mellan tänderna! Men jag är väl bara infam, tänker jag.

Det som bekymrar mej på riktigt är en deg jag har ”going on” i lastrummet. Ja, den ligger ju inte i lastrummet för att bli rullad som gamla ekfat ombord på en Oceanångare, utan för att förrådet är där nere. Den här degen skall ”kalljäsa” (aldrig hört talas om tidigare, och ännu mindre prövat), så nu har jag stoppat undan den i kylen.

Men fan, det ser inte bra ut.

Min plan är att göra pizza. Skutskepparn HATAR när jag kommer på ”att göra” saker utan manual, och alldeles särskilt om det riskerar hans middagsupplevelse. Som här om dagen när jag yppade något om mina ”pizzaplaner” till helgen och han svarade:

- Om jag ska äta pizza vill jag nog att den ska vara gjord av en äkta ”Turre”.

Deppigaste degen ever made

Det här kommer att bli en lång och destruktiv resa i pizzakulturens apartaste bakvatten. Jag ville göra en deg med råg i. Vad vet jag om råg?

Skutskepparn föreslog att han skulle be om att få köpa med sej två ”nödbitar” hem av själva degen från restaurangen där han brukar äta sin lunch. Han är så jävla rädd nu. Rädd för att jag ska börja med några slags fria improvisationer i kabyssen. And guess what? Det ska jag också! Jag kanske kommer att ta den där stenhårda degbumlingen till alldeles oanade höjder. Det kanske blir mitt livs mästerverk, eller som Ranelid skulle ha sagt; ”Av all den smaklösa smörja hon serverade ur sin buckliga, lortiga, sotsvarta kastrull skulle en grådaskig, dragskadad, valhänt skulpturerad pizzadeg bli hennes starkaste vapen på de sju haven.”

Hej och hå å´en flaska me´Rom!

Från Maj 2008, bara för att jag gillar den och för att Greger faktiskt serverade damerna själv vid bordet. Han och hans hustru. Vilken lirare, vilket par!

- Ibland har man tur, sa morsan och dök på huvudet in i garderoben.

Jag ställde mej i dörren och såg hur hon röjde bland lådor och galgar.

- Vaddå tur, har du hittat en död mal?

Morsan skakade ivrigt på huvudet.

- Nej nej, jag sprang på en av mina bästa vänner från sjukhuset (arbetsplatsen) och kan du tänka dej, Lilian fyller sjuttio år imorgon.

- Helt galet, svarade jag som minns Lilian som en mycket rapp och parant liten sjuksköterska. Chick rent utav!

Morsan höll upp en gammal blåsa från sjuttiotalet.

- Hon ville bjuda på krogen… Vad tror du man ska sätta på sej?

Jag tittade förvånat på henne.

- Krogen?

Morsan slängde ifrån sej klänningen och fortsatte djupare in i garderoben.

- Visst förstår du, hon tänker bjuda alla sina gamla vänner. Vi är ett helt gäng som ska gå.

Jag tittade lite frågande på henne.

- Fan, har hon vunnit på Lotto?

Morsan skakade på huvudet.

- Nej nej, men du minns hennes son Greger, han har alldeles nyligen köpt den här krogen. Hon får ta med sej hur många hon vill. Greger bjuder på allt!

Jag nickade fundersamt.

- Det var som sjutton, Greger bjuder på allt… har Greger vunnit på Lotto?

Mamma skrattade kort.

- Nej, men det går rätt så bra för honom nu för tiden. Han säljer visst någonting…

Jag frågade;

- Knark?

Mamma bläddrade bland galgarna.

- Nej, Lilian hade lite svårt att komma ihåg… Sportartiklar trodde hon… tröjor och sånt. Vi är ju inte några ungdomar längre och Lilian har fått en släng av Alzheimers. Men det verkar gå bra för Greger.

Jag nickade.

- Vad roligt, vad heter krogen?

Morsan plockade upp en skrynklig lapp ur byxfickan.

- Det kunde inte Lilian komma ihåg, men Greger har skrivit upp adressen åt henne.

Jag läste fundersamt på lappen.

- Du morsan… På den här adressen ligger en av Stockholms bästa guldkrogar. Han måste sälja ganska schyssta tröjor, Greger?

Mamma nickade glatt.

- Ja, det tror jag. Han har skapat märket själv… reser över hela världen.

Nu började jag bli riktigt intresserad.

- Vad hette det där märket?

Mamma stannade upp ett ögonblick.

- Det kunde inte Lilian komma ihåg… men det var enkelt, bara två bokstäver sa hon.

Jag suckade tungt.

- Hade Greger skrivit någon lapp åt henne?

Mamma nickade igen.

- Jodå, hon hade en lapp i fickan… vänta ska jag tänka.

Morsan funderade länge.

- Först var det W…

Jag spärrade upp ögonen.

Mamma kliade sej i huvudet.

- Sen var det… e.

Jag bokstaverade högt;

- We, har han skapat We?

Mamma fnittrade förtjust.

- Ja, just så stod det på lappen. Han äger massor av butiker, förstår du. Tror du man kan komma i långbyxor?

Jag nickade stilla.

- Jag tror att Lilians posse får komma med en lampskärm på huvudet om dom vill.

Skutisen håller på att bygga om hela elsystemet i styrhytten (ja, han är behörig, mer än väl, han är till och med någon slags inspektör för navigations- och säkerhetssystem). Nåväl, det gör honom inte mindre eldfängd när amperen kickar in. Tvärtom! Plötsligt skrek han bara rakt ut:

- Fy satan vilken pärla jag fick!

Och visst, det är obehagligt med elström, men tänk på hundarna då… ! Detta kan jag också i själva ”kontaktögonblicket” ha nämnt någonting om. Och då blev han, Skutskepparn, fullständigt rabiat och fräste:

- Vaddå, hundarna?

Och jag försökte förklara så lugnt det nu gick:

- Ja, här går dom omkring helt ovetande med svansarna fritt svävande i luften så är det STRÖM i båten. Dom kan DÖ!

Jag kan även ha tillagt:

- Dude!

Och Skutisen började hojta högt åt oss (åt mej, tror jag):

- Hur då, genom svansen?

Ja, där dog ju den konversationen. Det är många konversationer som dör här under stora renoveringar. Och det är ju på sitt sätt att föredra.

Egentligen tänkte jag berätta om min cykelväg till stallet. Kan inte begripa hur jag kom in på en glödhet brännpunkt som ”Säkerhet ombord”.

Startpunkten

Under normala omständigheter tar det ungefär en timme att cykla till stallet, men då inkluderar jag färjeturen från Rindö. Med gummibåten tar det bara några få minuter.

Humla och Ozzy-Barbro

Det finns en förklaring till varför gummibåten heter som den gör. Man kan nästan ana någon slags oenighet i namnfrågan och en framtvingad förlikning under stor press. Nu är det i alla fall ingen som säjer någonting annat än ”Ozzy-Barbro” och det känns helt naturligt. Nästan som elström genom svansen.

Men för att komplicera sakernas, redan ganska kaotiska tillstånd, och förlänga cykelturen ytterligare, brukar jag ta en omväg runt hela Bogesundslandet. Då tar det två timmar, minst, att cykla till stallet.

Lång dags färd

Jag har aldrig kunnat göra någonting ”lagom”. Det är en närmast sjuk besatthet jag har att tänja alla gränser till det yttersta. Det spelar ingen roll om jag skriver, cyklar, går eller rider. Bara det är långt och länge. Gör inget om det är svårt också. Där är vi lite lika Skutisen och jag. Haja att det blir konflikter under vägs gång. Särskilt som vi sällan, eller aldrig strävar åt samma håll, men kommer till ungefär samma hållplatser ändå. Då brukar vi bli glada när vi möts, och kanske laga någonting gott till middag.

I går tog det faktiskt tre timmar att komma fram till stallet, för jag stannade hos Humla på vägen genom Waxholm och hjälpte henne att vika tvätt. Men söte Jesus, jag har aldrig träffat en 20-åring (23) i hela mitt liv som manglar sina lakan intill döden platta. Som manglar sina lakan över huvud taget och som viker dom enligt japanska traditioner. Jag kan inte begripa vad hon håller på med, eller var hon har fått det där besynnerliga beteendet ifrån!

Söderby Gård

Nåväl, till slut kom jag äntligen ut på banan igen och passerade vid eftermiddagstid såväl Ådalen, Frösvik som Söderby i god fart. Sedan tog det inte lång stund att komma fram till stallet. Det var fortfarande för tidigt att lägga ut kvällshö i hagen, så jag fixade med staketet och pysslade lite med hästarna innan det var dags att börja tänka på återfärden.

Framme

Nu hade det blåst upp på Askrikefjärden och med en kraftig motvind tog det drygt två timmar tillbaka samma väg. När jag var nästan framme i Waxholm ringde Humla och ville att jag skulle komma förbi en gång till och hämta en kamera som skulle med över till Rindö. Efter mer än fyra timmar på cykeln kan jag lova att jag såg fram emot en paus. Humla var snäll och bjöd på kaffe vid köksbordet.

- Du gav väl hästarna sitt kvällsfoder? frågade hon.

Jag kände hur golvet öppnade sej under mej och hur jag föll ända ner till tvättstugan.

- Nej, sa jag. Ska inte du till stallet i kväll?

Humla gav mej en skruvad blick.

- Men orka, efter den här tvättdagen.

Jag försökte igen.

- Men pappa då?

Och Humla med fasa i ansiktet när hon började inse vartåt det här barkade.

- Han är hos Kustbevakningen.

Sedan jag med pannan lutad mot den vita, nystrukna bordsduken. Tror att jag snyftade:

- Fyra timmar i motvind och uppförsbacke!

Men vad skulle vi göra? Hästarna måste ju få sin kvällsmat. Så vi beslutade oss för att ta en genväg och göra sällskap. Vi hade kunnat åka över till Rindö och sjösätta Ozzy-Barbro som ligger på däck, men då skulle vi bli tvungna att passa en vägfärja också. Alltsammans kändes bara, To much. Det var bara att gränsla taljan igen och vända tillbaka.

Moa & Gurkan

När jag till slut kom hem på kvällen efter mer än sex timmar, sannolikt sju, på cykel hittade jag Skutskepparn inkrupen i elskåpet igen.

- Du hajar inte hur trött och slut jag är, sa jag.

Och han svarade:

- Men tänk på cykeln då, den kan få punktering och DÖ. Dessutom är den min!

Där dog även den diskussionen. Men jag samlade mina krafter och gjorde en väldigt god middag i alla fall. Så alla blev nöjda och glada till slut.

Over and out!

Hockey VM har precis satt igång, och Kronjuvlerna, nu ”The Crown Jewels”, gör sin resa över världen. Nu är det dags för Canada att stifta bekantskap med Fragancia, pappa Fernández och alla de andra. Bäst av allt, jag fick ett Youtubeklick skickat till mig på Facebook. Pettersson-Jonsson finns på riktigt!

Han finns!

På två dagar har jag cyklat längre än någon gång tidigare i mitt liv. Jag vet inte riktigt varför. Från början var det för att öva upp balansen som var kass efter TBE-köret, sedan fick jag blodad tand och taggad ram… Och resten är en lång, bedrövlig historia i uppförsbackar och motvind. Försök då bara att föreställa er glädjen över att parkera på kajen och sätta sig till bords med sin flygande cirkus.

Och jag har grillat på däck! Sjukt goda hamburgare. Det finns inte en chans att Dr Stone någonsin kommer förlåta mej detta. Men nu har jag hört att det ska bli snö igen. Synd att man inte har en sparkstötting, nu när peppen är på topp.

Jag vet inga, INGA, som kan ha så hjärndöda sms-konversationer som jag och min lillebror. Egentligen hade jag planerat att försöka återge dom senaste dagarnas dividerande om huruvida vi skulle fira Valborg på Ramsö, eller inte. Men det gick helt enkelt inte att uttyda ett enda begripligt meddelande i någon riktning. När han för sista gången skrev och frågade; ”Kommer ni, eller kommer ni INTE?”, och jag svarade; ”Skit ned dej!”. Då dog liksom den konversationen. Men sedan kom mina söta brorsbarn, Helle och Charlie, och plockade upp oss med gummibåten i alla fall.

Charlie och Helle

Jag kom att tänka på den där gången brorsan satt på Ångfartyget Storskär och vi hade följande sms-konversation:

Sms från brorsan 10.20

”På Storskär mot Strängnäs. Sju timmar kvar ombord. Regn. Va´ faan skulle man med på det här för? Gillar jag självtukt? Gillar jag regn? Gillar jag folk som unisont ropar; ”Det var bättre förr!”? Svaret på dessa spörsmål är ett långt jävla rungande NEEEJ! Vissa muntrationer finns även i Babylon. Jag ska söka efter dom nu. Har ni inte hört av mej inom en (1) timma har jag tagit mej själv av daga. Fy faan!”

Sms från mej till brorsan 10.22

”Men sluta gnäll, tänk på trumpetfisken som lever hela sitt liv i arslet på en sjögurka. Tror du den någonsin kommer till Strängnäs?”

Vi kom i alla fall fram till Ramsö i går

Men då, den gången på Storskär, lät det annorlunda. Samtalet fortsatte:

Sms från brorsan till mej 10.47

”Den som ändå vore en trumpetfisk!”

Sms från mej till brorsan 11.20

”Men börja knarka då, drick motorolja. Gör någonting av ditt liv!”

Få krusidulller – fantastiskt krubb

Sms från brorsan till mej 13.12

”Motoroljan gav få muntrationer. Jag ska nog försöka få i mej lite giftigt gift för att sakta försmäkta och ge mej in i ljuset. Innan jag gör det tänkte jag ge dej en sista titel; Döden på Mälaren.”

Sms från mej till brorsan 14.01

”God Bless!”

Sms från brorsan till mej 15.11

”Nu jävlar har vi tröttnat, tar tåget till Stockholm 16.19 Sätt på kaffet!”

Sms från mej till brorsan 17.02

”To bad, sitter hos M på Östermalmsgatan och dricker Champagne. Var snäll och gå ut med hunden när du kommer till Skeppsholmen. Det hänger en regnrock i maskinrummet. Ge fan i motoroljan!”

Och gott vin!

Men det var då, och trots att vi nästan aldrig begriper någonting av vad den andra talar om, lyckas vi ibland sammanstråla över en fantastisk köttbit och ett gott vin. Som i går, på Valborgsmässoafton. Och nu plågar vi varandra med ett olidlig diskussion om vi ska äta middag på Getfoten, eller INTE?! Jag svarar nog bara som jag brukar…

Militären älskar sladdar, det kan man konstatera. Och eftersom Falkland har en bakgrund inom såväl Kustbevakningen som Militären (då HMS Urd) finns det mycket sladd ombord. Många märkliga burkar och manicker till ingen nytta alls. Nu ska allt det bort och styrhytten ska få en Total Makeover. Wilmer är givetvis på plats med en plan för allt!

Wilmer och Uffe

Bara att ha Uffe här är något av en sällsynt upplevelse, för att inte tala om själve Skutskepparn. Vet inte med mej att jag har sett honom lägga två hela arbetsdagar på sin egen båt någonsin. Men plötsligt bara händer det! Om några veckor ska vi vara körklara. Någon inredning lär väl knappast vara på plats, men bara styrningen och alla instrument fungerar igen, så är det väl lugnt.

Det börjar lossna

Då var det mycket värre när vi byggde om köket och alla tjejerna fortfarande bodde hemma. Eftersom varenda liten detalj och skåpslucka är tillverkad på plats och Uffe, som sagt var, är en upptagen man, tog det en jävla tid innan allt blev klart. Men Uffe hävdar att det berodde på ”oenigheter inom familjen”, vilket inte känns det minsta främmande.Viola är dock överens med alla om allting, och ingenting kan störa hennes skönhetssömn.

Viola tar en lur i röran

Sen ska vi byta lite plåt också efter påhälsningen av Dalarö i vintras, men det tar varvet hand om själva. Dalarö slet sej ju under en storm och kom dundrandes rakt in i babordssidan när vi låg och sov. Det blev ett ganska abrupt uppvaknande. Även för Viola!

Oväntat besök

Men som sagt var, redan i maj ska vi ut och köra för då ska vi fira Freja och Philippa som går ut skolan (igen). Glädjen med att ha många barn är alla fester och kalas som har varit ombord genom åren. Förra våren firade vi Fideli på Skeppsholmen, och nu blir det syrrornas tur.

Frida och Humla i en klassisk fishfight

Fina kusiner och lövat fartyg

Dom där järndörrarna jag nämnde härom dagen som det smälls så våldsamt i, dom ger igen ibland – slår tillbaka. Skutskepparn klämde sitt finger när han skulle gå ut med hundarna. Han försökte faktiskt berätta om eländet, men allt jag kunde säja var:

- Herregud, tänk om du hade klämt svansen på Viola!

Senare på kvällen kom han dragandes med det där fingret igen och påstod att det började kallna.

- Struntprat, sa jag. Det har precis samma temperatur som alla dom andra.

Då gick han och hämtade ett mätinstrument. Varför måste män vara så himla dramatiska?

32,2 grader – han börjar kallna

Nej, det här är verkligen ingen ”nyhetskanal” (till och med bilderna är gamla), men vissa människor har jag valt att följa lite på avstånd genom åren, just för att dom är lite smått fantastiska på sitt sätt. Som André, som inte är en ”hon”, och inte en ”hen”, utan en blivande ”han” (minus balle).

- Ska du inte skaffa dej en balle då? frågade jag nyligen, i samband med att André berättade om en påbörjad könsbytesutredning. Och André svarade:

- Svenska läkare gör så jävla dåliga dasar, så jag kan lika gärna hoppa över just den prylen.

Det är alltid kommentarerna som gör André till en av dom där ”smått fantastiska” människorna man gärna följer genom åren, intellektet och humorn.

Kråke är en annan. Hon har det inte så jävla roligt just nu. Någon har klippt sönder stängslet och släppt ut alla Kråkes hjortar. Jag borde verkligen åka ner till Tomarp och hälsa på, men jag är fan rädd för Skåne. Det finns energier i Skåne, stora motsättningar och hett temperament.

Kråke och Caroline på Skeppsholmen

Sedan har en av ”profilerna” här på varvet lämnat verksamheten för gott. Det tycker jag är väldigt tråkig. Man blir alltid illa berörd när när någon av gubbarna i Skärgården plötsligt försvinner. Som ”K”:s morbror som gjorde en ”Loffe” i vintras och körde rakt genom isen med fyrhjulingen. Brorsan klarade sej, men det gjorde inte ”K”:s morbror. Man blir ledsen.

Brorsan fiskar efter sin fyrhjuling

Allt detta får mej att tänka på det afrikanska uttrycket; Ubuntu. Eller, ”I am what I am because of who we all are”. Vi får väl se om jag vågar mej ner till Skåne, och vi får väl se hur det går med Andrés könsbyte (minus balle). En sak kan man dock känna sej trygg med. Svartsö Krog öppnar i helgen. Vi har beställt bord!

Vid något tillfälle i livet kommer alla barn att hata Coca Cola

Humla och jag tog en dag på stan efter allt slit i stallet. Hon skulle vaxa benen på salong och jag skulle bara glida. Tillbaka i Waxholm är den ena chockerad och den andra halt. Vi kunde varit bättre förberedda både psykiskt och fysiskt. Humla är ändå uppvuxen i Stockholms innerstad och jag har bott där i tjugo, snart trettio, år.

Det var det här med vaxningen.

- Du kommer att skrika rakt ut, sa jag till Humla på bussen.

- Jag skriker aldrig sa hon.

(Läs mer om den saken här, under rubriken: Tal till min dotter.)

När vi anlände till Tekniska var vi redan så sena att Humla slet en cykel ur ”hyr-cykelstället” och drog iväg ner mot Nybroviken i full flygande fläng. Jag fick gå. Och redan där, tidigt på förmiddagen, började det göra ont i tårna.

Jag tog mej ändå till Arsenalgatan på Blasieholmen och satte mej i solen att vänta. Och där fick jag sitta. Aldrig, i min vildaste fantasi, hade jag kunnat föreställa mej att en reguljär vaxning skulle kunna ta så lång tid.

Till slut kom hon äntligen ut från salongen, och en vitare varelse vet jag inte med mej att jag har sett någonsin.

- Det här gör jag aldrig om, sa hon. Jag måste ha mat!

Just det att hon plötsligt måste ha mat, gjorde mej ganska förvånad. Humla är det kinkigaste lilla stycke som finns vad det gäller mat. Men nu jävlar skulle det ätas, och det fort!

- Det är för att din kropp är chockad, förklarade jag.

- Minst sagt, sa Humla.

- Du har slitit kroppshåren av den, sa jag.

- Den har inte en aning om VAD som kan hända härnäst, sa Humla.

- Den tror att du kanske kommer att rycka öronen av den, sa jag.

- Den känner inte mej längre, sa Humla. Den är rädd, den vill ha mat. Det kan bli sista måltiden!

Och så satte vi upp full rulle ner till Kungsan. Jag som är en försiktig general tog lax, men Humla ville ha den största pastasalladen som gick att köpa för pengar, och hon var helt sned i ansiktet under hela måltiden.

- Det här är fruktansvärt, flåsade hon mellan tuggorna.

Samt:

- Jag känner mej naken.

Jag frågade försiktigt:

- Hur mycket hår har du egentligen tagit bort?

Och hon svarade:

- Titta på mina kläder, dom sitter löst!

Någonstans där tappade jag lusten att fråga mer. Vi vacklade ut från lunchrestaurangen (båda av olika anledningar) och fortsatte till Gallerian. Humla sa:

- Har du hört talas om den nya prinsesstårtan som finns på NK?

Och jag sa:

- Nej.

Och hon sa:

- Vi borde unna oss varsin, rejäl jättestor bit.

Och jag sa:

- Din kropp är verkligen förolämpad.

Och hon sa:

- Den kommer aldrig att förlåta mej.

Så då gick vi NK och frossade i en rosa prinsesstårta av det mest obskyra skäl man någonsin har deltagit i en sådan orgie; ”Bortryckande av eget kroppshår”.

Som om mina tår inte existerar över huvud taget.

Här kommer det att krävas åthävor, kan jag berätta. Stora mutor och rymliga skor. Man får vara ödmjukt tacksam över att dom inte är håriga också. Då hade det blivit en resa till Brasilien!

Femton år före vaxning – allt är frid och fröjd i farleden

Långsamt återgår allting till det normala. För bara några månader sedan kunde jag knappt sitta vid ett dukat bord tillsammans med andra människor. Vissa ljud, och alldeles särskilt av bestick, skapade totalt kaos i hjärnan. Att lyssna på musik var otänkbart och att titta på teve gjorde jag bara begränsat.

Nu är det stor skillnad, här om dagen lade jag till exempel upp en musiklänk utan ens att tänka på det. Låten är svinbra, lyssna på den. Högt!

Vissa saker har jag dock fortfarande problem med, reklaminslag blir för mycket. Jag kan hänga med ett bra tag, men sedan kommer alla dessa reklaminslag och jag blir motherfucking crazy. Det kan ju vem som helst bli, men inte med känslan av att befinna sig i totalt kaos och med huvudet fastklämt i en hissdörr.

Bara en sån sak, det där trycket, som att ligga på marken och att någon sitter på huvudet, det upplever jag inte varje dag längre, inte varje timma. Det är en OBESKRIVLIG lättnad. Folk tror att fästingburen hjärnhinneinflammation är någon kind of besvärlig huvudvärk. Ja, och hundra andra utomjordiska tillstånd!

Sheridan & Carina

Olika energier kan knocka mej totalt, och ingen, säjer INGEN, har så mycket energi som Skutskepparn. När han rusar in i hytten där jag sitter och skriver är det med sådan kraft att jag blir förvånad om han använder dörrhandtaget över huvud taget. Med den energin skulle han precis lika gärna kunna braka rakt genom dörren bara. Det dundrar i trappor, smäller i dörrar (av järn) och slamrar i landgångar. Inte sällan drar han igång en cirkelsåg klockan elva på kvällen. Allt det där har jag vant mej att leva med, men det blev marigare sedan jag fick TBE.

Energier

I och för sej tittar jag sällan på TV. Det gjorde jag inte innan heller, men det störde mej inte om den stod på. Nu uppskattar jag tystnad, eller i alla fall någon slags ”frid”. Man borde börja varje morgon med en dikt. Bara några få ord, skrivna med små bokstäver i mitten av ett stort papper med rejäla marginaler. Kanske dom här av T.S Eliot:

April är grymmast av månaderna – driver
syrener ur de döda markerna, blandar
begär och minne, kittlar
dova rötter med vårregn.

 Och så var det… Låten

Nu snackar vi Dr Stone och jag. Mest är det såklart jag som snackar. Jag säjer saker som:

- Det är fan inte kul det här!

Och:

- Hur ledsen kan man egentligen bli av ett äpple?

Just äpplen gör mej oerhört nedstämd. Bananer är ännu värre. Det finns över huvud taget ingen destruktivare ”kombo” än en banan och en kopp kaffe. Det är sånt som får människor att gå och ta sej själva av daga. Men det ingår inget kaffe i Dr Stones Diet, bara grönt te.

Dag tre på grönt te, och jag är beredd att köpa hela ”banankonceptet” med kaffe och allt rakt av. Men jag snackar med Dr Stone och så gör vi en deal och enas om att en tallrik fullkornsringar i mjölk ändå är i närheten av någon slags diet – dock inte Dr Stones.

Till helgen ska vi jobba vidare på att utveckla dieten och har funderat på att införa både kött och fisk. Det är nyttigt och gör många människor glada! I dag blev det dock bara en smoothie efter stallet. Den kan dock vara en av dom bästa jag har gjort.

I den här lilla godingen hade jag en apelsin, en morot, 1 dl hallon, ett halvt glas apelsinjuice och en bit färsk ingefära. Tjong ner i mixen och full snurr. Så satans smarrigt!

Det har varit strömavbrott här i skärgården. Det gör inte så mycket, vi har ju elverk ombord. Men brorsan… Ha ha ha! Han ringde och ynkade:

- Vi är utan ström på Ramsö. Det finns ingen värme, och ingen mat. Kan vi inte få komma hem till er och äta upp erat käk, crasha i eran soffa, titta sönder eran TV, duscha slut på erat färskvatten, dricka upp era årgångsviner, sova satan i era sängar, förolämpa era hundar och göra stopp i era avlopp?

(Njae, exakt så sa han vill inte, men andemeningen var densamma. På pricken!)

Så jag svarade:

- Fan heller!

Till och med Skutskepparn försökte medla mellan bror och syster.

- Det är synd om familjen där ute, sa han.

Och då sa jag:

- Just wait and see!

Och det dröjde inte heller länge förrän det kom ett meddelande från Waxholms Hotell. Det stod: ”Nu har vi ström, vi har värme och en trerätters coming in!”

Som om jag inte visste det!

Faktum är att ingen av oss hade tid att laga någon middag. Skutskepparn hade fått för sej att sent på söndagseftermiddagen slänga ut hela styrhytten. Det stod radarapparater och gyrokompasser överallt!

Kaos i styran

Inte förrän sent på kvällen blev det någon mat ombord, men då slog jag till och gjorde den gamla klassikern Biff Rydberg med råstekt potatis och oxfilé. Alltså, det blev sjukt gott!

Biff Rydberg

Men nu är det andra bullar, kan jag berätta. För nu går vi på Dr Stones Diet.  Jag gillar den för den är begriplig, man får i princip inte äta nåt. Punkt slut!

- Men jag tycker om att äta nåt, gnällde Skutisen när jag avslöjade för honom att vi nu går på Dr Stones Diet.

- Det blir inget av med det, sa jag. Inget mjöl, inget socker, inget salt, inget ris, ingen pasta, inget kött… Inte nåt!

- Va´fan, har vi strömavbrott nu igen? sa han.

- Det handlar om att rena sig från gifter, förklarade jag. En ”detox” to be exactly.

- Jag vet inte om jag vill bli så ren, sa han.

Och så försvann han. Senare på kvällen fick jag ett sms. Det stod: ”Sitter på Waxholms Hotell och…”

Men Söder glöder!

Snön ligger vit på taken

The other day

Lola

Då Skutskepparn har ”avloppsfobi” tog jag mig i gryningen denna Långfredag an att rensa avloppen ombord. Av allt som är utforskat om människan döljer sig ännu många hemligheter under golvbrunnarna. Där är vi INTE råsa och luktar hallon. I can tell!

- Det ska vara flush i ett avlopp, sa Skutisen, tog med sig hundarna och försvann till skogs.

Låt mej upplysa, dessa avlopp har ingenting med ord som ”flush” och ”flöde” att göra. Inte i min begreppsvärld. Nu är det i alla fall gjort, och vi alla (inklusive hundarna) kan återgå till normala påskaktiviteter. Vad det nu skulle kunna vara? Bränna kors och koka brännvin!

Nej, nej, nej… För Guds skull. Se hur jag har blivit av den här hädiska sysselsättningen. Nu går jag och sätter mej i position löken!

Kröken är rensad, kvasten har brunnit, men kärringen flyger fortfarande!