Trä-Tinder

Ibland hör jag dem tala sinsemellan, ibland pratar de med mig – döttrarna. Nyss, här förliden, ja, för några veckor sedan hade vi fällt en rad med träd och två av de unga damerna (om man får kalla dem för det numera) var vid tidpunkten för händelsen hemmavarande (på Gotland). Den ena satte sig i en solstol med nagellack och läppstift till att göra en schucker (stockholmsslang) makeup inför aftonen, den andra hämtade en yxa och sa: ”Fan, jag ska yxa mig en bänk!”

Det här påminner mig lite om lastbilarna, vilket är en helt annan händelse, men som kan nämnas kort. Döttrarna var då små och lekte företrädesvis med dockor eller någon psykedelisk ponnyhäst i plast. Jag köpte varsin lastbil åt dem och väntade på att det skulle börja tuta och brumma. Barnen sydde klänningar åt lastbilarna.

Strunt samma, det blev folk av flickorna ändå. Idag sysslar de med lite av varje. En av dem har tillfälligt flyttat hem för att utbilda sig till byggnadsantikvarie. Hon som tänkte yxa sig en bänk. Det gjorde hon också. Ibland vakar hon över någon kalkmila i Etelhem, ibland syns hon i minglet på Stureplan, ibland yxar hon sig en bänk på Gotlands södra udde.

Den andra, yngre systern, den med nagellacket, betraktade verket med imponerad blick och suckade, ”Humla är egentligen ett riktigt kap, bara det att ingen vet ju om det. Ni borde faktiskt sätta upp en skylt!”

Jag tittade frågande på henne. ”Och vad skulle det stå på den skylten?” Den yngre systern blåste förstrött på naglarna och svarade, ”Singel – 20 meter!”.

Jag skrattade högt. ”Tveksamt om hon behöver den hjälpen, det finns ju andra kanaler nu för tiden.” Den yngre systern skakade uppgivet på huvudet. ”Fungerar inte här nere i Södern. Det är bara en sak som gäller …” Jag undrade, ”Vaddå, en skylt?”. Den yngre systern ryckte på axlarna. ”Du kan kalla det för en skylt, jag kallar det för Trä-Tinder!”

Humla och hundarna i Havdhem

.

Kampen om köksträdgården

Varje morgon går jag ut och kollar om köksträdgården är intakt. Att salladen står som den ska och att jordgubbarna mognar i lagom hastighet. Ser jag en mördarsnigel kommer häcksaxen fram på direkten. Men det sker inte så ofta. I år har jag inte sett en enda mördarsnigel. Dock har ett annat orosmoln seglat upp vid horisonten. Gary och Niki-Niki. Det är bara en tidsfråga innan de går rakt genom trådarna och gör fruktsallad av hela skiten. Tills dess går jag min runda och rättar till de små salladsbarnen som står och stirrar skräckslaget med jord upp till armhålorna. Frågan är vem som kommer att äta upp dem först?

La-La Land

La-La Land

Kronjuvelerna på TV2

På tisdag kväll sänds återigen Kronjuvelerna (långfilmen) på TV2 klockan 21.30. Hoppas att ännu fler ska upptäcka de underbara karaktärerna och kanske även finna sin väg till boken ”Kronjuvelerna – En släktsaga” som sträcker sig ytterligare flera generationer fram i tiden. Boken finns i pocket och är lätt att hitta på Adlibris och Bokus.

En fin bild från inspelningen.

En fin bild från inspelningen.

DAHL_framsida-NY-672x1024Kronjuvelerna – En släktsaga

Watsons vansinnesverk

I förrgår kom äntligen regnet och dränkte alla mina tomatplantor i pallkragarna. Jag hade glömt bort att vi inte har några stuprännor så vattnet vräkte ju ned som ett vattenfall från taket. Men skam den som ger sig. Jag räddade vad som gick och hittade till och med några nya små, sköra plantor som fick ersätta de gamla. Då kom hunden (läs Watson), grävde upp hela skiten och bäddade ned sig själv i pallkragen med en filt. Så här fint såg det ut i morse!

Watsons vansinnesverk

Watsons vansinnesverk

Den senaste mosaikkulan blev i alla fall ganska fin. Första gången jag använde mörk granitfärgad fog. Vi får se hur länge den klarar sig innan Watson äter upp den!

Klar kula

Outgrundliga äro Herrens vägar

Det där med handen (läs föregående blogginlägg), det är faktiskt något alldeles helknasigt. Jag bröt ju den jäveln, rakt av bara, ping! Men så kom det där med körkortet upp i mitt huvud, det kom även praktiska tankar flygande, så som vem ska nu mocka och fodra och rida och rasta och röja och elda … Skriva rent av. Vem ska skriva? Så jag bestämde mej fort, denna handen är ICKE bruten. För att överbevisa mig själv (om där ens fanns ett uns av tvivel) reste jag mig upp och började leta efter stenar med olika tyngder som jag skulle kunna ”provlyfta”. Ja, det gjorde ju förjävla ont.

Bara att kasta in handduken.

Men hur skulle jag komma till sjukhuset i Visby? Jag hade ju inget körkort – ännu. Ringer väl en polare i Hablingbo tänker jag, hon kanske kan köra, men ångrar mig igen och föreslår när hon väl kommer att vi ska nöja oss med att åka till Hemse och äta en tårtbit på det lokala konditoriet istället.

För att göra en lång historia kort, det blev Visby lasarett till slut. Och nu började ångesten krypa på rejält. Jag har någon slags sjukhusskräck som är svår att förklara. Jag pallar inte med miljön, inte dofterna, inte terminologin. Jag blir skräckslagen, och när jag blir skräckslagen så blir jag väldigt TYDLIG.

Så när doktorn väl kallade in mig på undersökningsrummet behövde han inte säga särskilt mycket alls, utan jag förklarade tjänstvilligt för honom att jag hade en stor brasa brinnande där hemma och att jag bara var inne en snabbis för att säkerställa mig om att att handsatan satt fast så att jag kunde återvända hem och fortsätta mitt jobb.

Doktorn svarade, ”Vi tar en röntgen”. Man kunde se hur han tänkte, ”Kanske en hjärnröntgen, också.”. Men vi tog en handröntgen, vi började så, och när den var klar fick jag sätta mig i väntrummet och … Ja, just det, ja … Vänta på besked.

Elda ris

Doktorn såg inte glad ut när han ropade upp mitt namn.

Ni förstår inte det här, ni förstår inte hur det är att ha galopperande sjukhusskräck. Man avläser ALLT!

”Kom med här”, sa han. ”Vi ska gå till ett separat samtalsrum.”.

HANDCANCER, skrek min hjärna hela vägen genom korridoren. Läkarna har upptäckt HANDCANCER och nu ska det DÖÖÖS jävlar anamma innan man ens hinner släcka elden där hemma.

”Sätt dig”, sa doktorn. Alltså, jag rasade ju ihop på britsen där i rummet. Han satte sig (ganska tätt intill, men inte obehagligt nära, pedagogiskt avstånd) och lade en arm kring mina axlar (stel, uppfattade jag den som, en stel arm). ”Jag är så ledsen att behöva berätta det här för dig”, sa han. ”Jag har med mig röntgenbilder som du ska få titta på.”.

HANDCANCER, skrek min hjärna på repeat. Kanske till och med, KROPPSCANCER! Nu är allt över, Karran. Det är förbi! Elden kommer att sprida sig över hela Gotland, kanske ut över Östersjön och vidare till fastlandet också!

Doktorn visade med stadig hand. ”Ser du strecket här, tvärs över handleden. Det är en Distal radiusfraktur, förstår du.”

Jag stirrade på honom (inte på bilden) och frågade med ansträngd röst. ”Sitter du här och säger att jag har ett benbrott?”.

Doktorn nickade allvarligt och svarade. ”Jag är hemskt ledsen, jag vet hur gärna du vill hem och elda ris …”

Jag kände världarna snurra. Vi kunde inte stå längre från varandra. Ett litet, jävla benbrott, när man kunde haft KROPPSCANCER upptäckt av en slump.

Jag måste säga att jag älskar Visby Lasarett. Vem har någonsin erbjudits ett samtalsrum alldeles oavsett hur sjuk man har varit. Södersjukhuset, tänker jag. Det är ett slakthus. Kommer man dit med en bruten hand så blir man snarare erbjuden ett nackskott än ett samtalsrum.

Men så icke i detta fall. Det blev gips i några veckor. Och ja, den där skiten med Island närmade sig ju … Och jag hade hellre brutit vartenda ben i kroppen än satt mig på ett flygplan över Atlanten. Kanske inte de stora bärande bitarna, men några båt- och revben (nyckelben också) hade jag lätt kunnat offra. Tänder hade jag kunnat dra ut! Men nej, jag skulle till Island. Det skulle jag. Och jag skulle köra upp …!

/To be con … och allt det där.

Mysterious ways

Jag tror att det var pappa som knuffade in mig i brasan. Ja, inte för att jävlas eller så, utan för att jag helt enkelt inte var mogen för de stora landsvägarna. Förresten brann jag ju inte upp heller utan landade snyggt och prydligt alldeles vid kanten av den glödande bädden. Oavsett vem som knuffade måste det i alla fall varit någon som inte direkt önskade livet ur mig. Bara bilnycklarna!

Det kom som en blixt från klar himmel – jag skulle ta körkort! Otippat kan man tycka, inte minst för en 50-plussare. Men seriöst, jag hade verkligen fått nog av att cykla och att planera vartenda inköp efter väderlek och vindriktning. Jag längtade efter att dra någonting över huvudet, helst en kaross av plåt!

Till att börja med gick allting bra, inga konstigheter liksom. Man måste skaffa körkortstillstånd, gå en handledarutbildning och undersöka synen. Men sedan kommer ju onekligen stunden då det är dags att börja övningsköra, och det gick väl lite sisådär kan man tycka.

Sweden_road_sign_B2.svg

Dagen för uppkörning närmade sig med stormsteg, men jag hade svårt att komma upp i de högre hastigheterna och kände mej osäker på landsväg. Då kom Skutisen på en idé – att köra från Storsudret till Fårösund på en timme drygt, det borde jag väl klara och så säker jag skulle känna mig på hemvägen. Learning by doing i 150 kilometer i timmen. Det här såg ju inte ens bra ut på ritbordet och även om jag överdriven skissen och hastigheten en del så fungerade den dåligt i praktiken. Redan i Klintehamn hade jag kroknat och ville inte köra mer.

Det kändes tryggare att gå hemma på gården och elda ris. Men faktum kvarstod, jag skulle köra upp en kort tid senare och det var då (precis innan den stora dagen) som jag snubblade och höll på att ramla in i brasan. Tack och lov så gjorde jag ju inte det, men jag bröt handen och det blev en långdragen historia med skenor och skit. Jag tror att det var pappa som gav mig knuffen, jag tror att det var alldeles nödvändigt. Jag hade ingenting på de snabba landsvägarna att göra, jag behövde ta ett steg tillbaka, sänka hastigheten och börja om från början.Och det var egentligen först då som den riktiga övningskörningen började. Jag måste dock ge en eloge till min handledare, han har sannolikt rest hundratals mil kors och tvärs över Gotland i … fyrtio kilometer i timmen.

Det som bekymrade mig var att jag hade köpt en resa till Island som en överraskning åt Skutskepparn. Vi skulle hyra bil och åka runt hela ön, bytas av bakom ratten och kinesa på små, vulkaniska hotell. Ja, även den skissen såg ju bra ut på ritbordet men i verkligheten tornade två gigantiska problem upp sig. 1. Handen var helt obrukbar och jag hade ännu inget körkort. 2. Jag flyger inte. Det är någonting jag bara inte gör och som jag inte har gjort på trettio år. Jag gör det inte! Kan inte exakt svara på hur jag kunde få för mig att köpa en resa till Island. Kan inte begripa. Det är så jag fungerar, in mysterious ways. Och det är en framkomlig väg, men den inkluderar en del okonventionella lösningar och den är inte alltid spikrak …

To be continued.

Ett jävla otyg

Bild

Jag tror att det var förra sommaren. Jag var ute och red och passerade en fantastisk blomma dold bakom allsköns ogräs vid en avlägsen åkerkant. Blomman var så iögonfallande vacker och spektakulär att jag måste sitta av hästen och studera växten närmare. Stjälken mätte närmare två meter och var liksom behängd av stora, cerise klockor. Ja, jag var ju fullt övertygad om att jag hade upptäckt en ny art.

Liksom en nutida Linné återvände jag till gården och började slå i de floror som där fanns att tillgå. Ingenstans kunde jag hitta maken till denna färggranna skapelse. Jag berättade om min upptäckt för alla jag mötte och beskrev en gudomlig spira utsmyckad med purpurfärgade trumpeter och plättliknande blad. (Ja, det hade väl stuckit lite, om man säger så.)

 

Toots och växterna

 

Till hösten återvände jag till platsen med en djävulsk plan i bakfickan. Jag skulle stjäla mig en vissnad klocka och se om jag kunde utvinna något slags korn ur den. Jag har alltså aldrig någonsin sysslat med att driva upp några plantor tidigare och var inte helt säker på var dessa embryon skulle dölja sig inuti själva moderskeppet. Men min plan gick i lås. Redan i december månad hade jag lyckats driva upp ett större antal skira stänglar under det gamla lysröret på diskbänken, och dessa skötte jag sedan som små spädbarn ända fram till islossningen. Vid det traditionella julbordet på granngården berättade jag vitt och brett om min vidunderliga verksamhet. Ingen tycktes förstå (kanske beroende på att de allra flesta här nere är odlande bönder som har sett samma mirakel inträffa år efter år genom hundratals generationer ), men jag visste i djupet av mitt hjärta … Jag hade någonting stort på gång!

I juni kunde jag plantera ut växterna vid stallvägen och sedan var det bara att vänta. Det var med illa dold stolthet jag såg hur de små liven frodades och växte. Jag kan ha inbjudit till något slags firande till de spirande knopparnas ära. Ja, jag vet inte riktigt …. det hade redan burit iväg, som sagt var.

Döm om min förvåning, bestörtning rent av när jag strax därpå cyklar till affären och upptäcker att varenda trädgård i hela bygden, varenda tomt och stallbacke ståtar med minst lika praktfulla exemplar som mina (större rent av, och i regnbågens alla färger). Men vad faaan, liksom …!

Här låg en hund begraven!

Jag fick ta hästen och åter bege mig till fyndplatsen. Detta måste utredas. Som tur var hade jag memorerat vägen i mitt huvud (om mänskligheten någon gång skulle visa intresse för min upptäckt). Nu såg jag att mänskligheten redan hade varit där långt före mig och att min fyndplats egentligen var en avstjälpningsplats för jord. Man kunde se exakta avbildningar av stora traktorskopor i diket. Där syntes också att någon nyligen röjt upp i sin trädgård och helt enkelt tippat en gammal rabatt i snåren. Behöver jag nämna att granngården åt andra hållet har exakt likadana blommor som jag. De heter Stockrosor har jag fått lära mig. Ett jävla otyg!

Men skitvart, som de säger här på öjn. Nu har jag i alla fall en gård full av Stockrosor och riktigt blodad tand därtill. Jag är bra på det här, jag känner det på mig. Nästa projekt blir att bygga ett eget växthus. Jag har sett några riktigt bra fönster på en hemlig plats som jag tror att man kan använda!

En äkta Kronjuvel

Att vinna en Oscar … Nä, men det är väl inte svårare än att tillverka sitt eget guld. Det gäller bara att hitta de rätta betingelserna i livet, det rätta förhållandet mellan liv och död, tryck och temperatur. Och en tidpunkt som aldrig kommer igen. Då jävlar smäller det!

Alicia Vikander

Ja, så står det skrivet i boken, Kronjuvelerna, och så är det. Gissa om alla vi som hade äran att jobba med Alicia i såväl filmen som TV-serien, med samma titel, är stolta över vår svenska stjärna. Hon var förresten en stjärna redan då, det insåg man direkt efter första mötet. Att hon skulle få en Oscar för sin insats i The Danish Girl känns bara naturligt!

För alla som älskade Kronjuvelerna och är nyfikna på hur hennes karaktär utvecklas vidare i berättelsen, kan jag rekommendera pocketen Kronjuvelerna – En släktsaga som följer familjen i flera generationer framåt och dessutom ingår i årets bokrea. (Länk ovan.)