Dålig stämning

Nu är det riktigt dålig stämning här på ön, jag lovar – bittert i byarna! Utryckningsfordon av en särskild sort bespottas, barn vandrar iväg till skolan med strutar av intorkat schamponeringsmedel i pannan och korna sparkar bakut av ren galenskap. Och alltsammans, hela den här skiten som pågår är Geabs fel!

Geab, Gotlands Energi AB, är då alltså den lokala leverantören av el, mos om ni så vill, spätta! Det har varit dåligt av den varan på sistone. Orsaken ska vara någon slags utbyggnad av nätet vilket har inneburit oräkneliga elavbrott, inte sällan över hela ön samtidigt. Detta har fått människor, och säkert även djur, att gå bananas. Men tänk er själva, mjölkstationen i Kräklingbo eller någon annan stans klockan 04.30 på morgonen. Gamla Rosa har ställt sig i position, halat fram lökarna och låtit sig kopplas upp mot den digitala mjölkpigan. Och så blir det strömavbrott! Hela anläggningen låser sig i ett krampaktigt baksug och resten är ju inte svårt att föreställa sig … Måhända går det inte alls till på det här viset, men det är sådana skräckbilder som dyker upp på mina näthinnor när ljuset slocknar för tredje gången samma vecka.

Jag ser framför mig små skolbarn som står i duschen med huvudet fullt av lödder och som även utan sköljning skulle tvingas att stressa till skolbussen, men nu sitter de på sina säten med långa strutar av stelnat skum i huvudet. Dålig stämning!

Det har faktiskt gått så långt att personal vid kraftstationen har blivit mordhotade. Barn till anställda vid huvudkontoret har fått utstå påhopp i skolan. Folk är förbannade! Rör inte ett redan svajigt elnät!

Själv tvingades jag hämta in en häst som gått rakt igenom staketet och ställt sig att kalasa på grannens rågåker. Det är ett laglöst land, ett mörklagt land, ett land där man kan mäta spänningen i nätet genom att studera skolbarnens frisyrer och längden på kossornas spenar. Ja, alltså … om man ser det ur mitt perspektiv.

Falkland-styran

 

Potatispekoralet

Nej, vi håller inte på med potatis längre. Det ville sig inte, det blev för mycket känslor, för stora ansträngningar, för bittra erfarenheter. Men i början var det kul!

Jag hade upptäckt ett hörn av gården där en liten, prydlig potatisodling skulle passa perfekt. Planen var inte egentligen att överraska någon, men eftersom var och en hade fullt upp med sitt blev det inte riktigt av att jag berättade om den heller.

Plantorna växte sig höga och frodiga, snart skulle de mjälla, små knölarna långt där nere under jorden ta fart och utvecklas till riktiga praktpluggar. Det var då jag kände att jag hade det i mig, gåvan, talangen om ni så vill, att förvandla oländig mark till bördig jord. Och det blev dags att hämta, Skutskepparn. ”Kom”, sa jag. ”Det är någonting jag vill visa bakom huset!”. ”Kul”, sa han. ”Det är någonting jag vill visa dig också bakom huset!”. Redan där borde jag dragit mina öron åt mig, anat ugglor i mossen, ställt in spaden i förrådet. ”Jag har en överraskning”, sa jag. ”Jag med”, sa han. Vi rundade tillsammans husknuten och fortsatte bort mot hästhagen. Det var där jag hade grävt upp mitt potatisland. Planterat så fint utmed staketet. ”Men vad fan i helvete?!”, utbrast jag. Mitt potatisland var borta, jämnat med marken. Det tog en lång stund innan jag hade hämtat mig så pass att jag kunde fråga; ”Vad har hänt, vad har du tagit dig till med?”: Skutskepparn sträckte stolt på ryggen. ”Det var det ju det jag ville visa”, svarade han. Jag har gått runt med röjsågen hela morgonen här.”

Jag gjorde faktiskt ett försök att plantera nya sättpotatisar, men de grävde hundarna upp och satte i sig med groddar och allt. Nu håller vi inte på med det där längre, det tär för hårt på relationen. Då är det mycket enklare att åka till Ica och handla köpepotatis för fem spänn kilot. Och förresten, har vi grusat upp hela potatislandet nu.

Potatis

 

 

Lord Vettlös

Det är en lång historia, men jag hade faktiskt ett litet företag som hette just så en gång i tiden. Firman sysslade med reklam och i den då rådande andan på Söders Höjder med den kokande Skånegatan och softa Nytorgsparken var det en helt igenom rimlig liten verksamhet. Lord Vettlös!

Ja, man kan ju skratta åt det idag när man sitter nere på Gotland Södra och förundras över grannens kibbar (kalvar) vilka har i det närmaste episka namn som, ”Plast”, ”Tass” och ”Rosetta”. Den senare ska vi förresten äta av till middag idag.

Det är viktigt med namn, därför döper jag också alla mina kulor. Eller så här, de kommer med ett namn. Det kan dröja ett bra tag innan jag känner dess identitet genom den hårda betongen, men plötsligt klarnar det och då vet man. Som det här senaste aset på 55 kilo. Jag har jobbat hårt med den kulan. Fingrar har blött, hår har slitits av, fogar har skrapats bort och fyllts i igen. En månad tog det, men så kom namnet – Lord Vettlös! Strax därefter skar sig pigmenteringen och jag fick skrapa bort all fogen ännu en gång. Men tänk er själva, mellan varje liten glasbit. Kulfan visade sig vara ett monster och för första gången blev ett namnbyte nödvändigt. Jag kallar den bara för, Lordi!

Allt det här skrivet bara som en parentes. Det jag egentligen tänkte visa var hur man enklast förflyttar ett monster av sådan dignitet och vikt. Genom att hämta traktorn och spänna om två grimmor till en s.k ”dubbelmule”. Ja, ni förstår … Om ni någonsin skulle få för er att skapa ett eget monster.

LV lyft

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Lord Vettlös a.k.a Lordi

Att göra en tjur av en fjäder

Det hade varit en tung vecka, vi behövde samla oss, slå oss ned, njuta av lugnet. Det var då skottlossningen började. Först bara ett skott, det var skarpt. Jag har inte stor erfarenhet av skottlossning men tror mig kunna avgöra skillnaden på en kula och en hagelsvärm. Det här var en kula och det första som slog mig var, ”Där rök hunden!”, alltså grannhunden, ljudet kom väster ifrån. Mina egna hundar trodde jag mig för stunden veta var de befann sig, men då slog nästa tanke till med full kraft; ”Snart ryker väl de också!”. Mycket riktigt, efter första skottet avlossades ett till och sedan ett till … Det var då vi människor intog skyddsläge. Lade oss platt ned på marken med armarna över huvudet. Nu var ju verkligen själva fan lös, och han sköt från höften!

Fatta att det här verkligen har hänt, liksom så mycket annat har hänt de senaste åren. Jag har inte hunnit med att blogga. Då och då försöker jag dock göra ett inlägg för det sammanfattar något av ett liv även om de mest aparta bitarna aldrig någonsin kommer att återberättas här.

Vi människor, vi var vid tillfället för beskjutningen två hela stycken, började genast spekulera. ”Vad fan är det som händer i väster, vem ska dö, och hur det ska det gå till?”. Vi hörde ljud, skrällar och skrik. ”Det är en tjur”, trodde jag. ”Och någon försöker slå ihjäl den med en spade”, trodde en annan. ”Med mulen omlindad av silvertejp”, gissade jag. ”Hårt som helvete”, trodde en annan. Sedan avlossades ytterligare ett skott och vi tystnade tvärt.

Fem kulor totalt, kanske fler, för att övermanna och slutligen döda den vilda tjuren. Det kändes inte okey, det kändes inte rättvis. Ett enda välriktat skott borde vara tillräckligt. Vi kände hat, avsky och förundran. Vem slaktar en stor tjur i maj månad? Inomhus!

Frågeställningarna var vid det här laget så många att jag låg vaken halva natten och tänkte på det stackars kräket. Jag levde mig in i hans dödsångest (ur vilken inte ett ljud hördes på grund av silvertejpen) och jag visste det djupt inom mig, rättvisa måste skipas, heder måste upprättas, tjurens sista kamp fick inte vara förgäves.

Redan tidigt nästa morgon gav jag mig av för att söka fakta i målet. Jag gick västerut, vädrade efter blod, sökte efter spår. Ingen mötte jag som kunde besvara mina frågor eller bringa klarhet i ärendet. Flera gånger under dagen företog jag mig samma promenad, inväntade gärningsmannen, kvinnan eller vad det månde vara.

32294562_10155878350253303_1976197899809193984_n

På eftermiddagen stötte jag äntligen ihop med en bekant. ”Det var ett väldigt skjutande igår”, sa jag och förväntade mig någon slags förklaring. ”Igår …”, funderade mannen (för det här var en man). ”Jag blev orolig för dig”, försökte jag, ”undrade vad som stod på”. Mannen svarade, ”Igår var väl ingenting mot hur det blev senare på natten!”. Jag stelnade till och funderade vilt. Vad hade hänt senare på natten? Hade den skadeskjutne tjuren vaknat till liv och gått till anfall mot förövarens bädd? Handlade det kanske inte alls om någon tjur utan om en ren vendetta mellan två skjutglada storbönder (det här är ändå Vilda Västern.) Jag gapade verkligen stort av förvåning med hela underkäken hängande fritt från hakan. ”Bröstet”, svarade mannen. ”Svårt med andningen”. Ångest, tänkte jag. Det är så det känns när det tejpade viltet återvänder som en våldnad om natten. ”Fick åka till sjukhuset”, sa mannen. ”Men nu är jag hemma igen och mår bra.” Jag sökte med blicken efter krutrester på hans händer men såg inget annat än en mild och vänlig farbror med en lång och slitsam natt bakom sig. ”Skotten”, hasplade jag ur mig. ”Det är skotten jag undrar över”. Mannen lade pannan i djupa veck. Han svarade, ”Jaså, det där igår … Det var bara mitt barnbarn som var här och sköt några duvor i ladan. Ja, du vet, de skitar ju ned så väldigt förskräckligt!”.

Ridå!

Tänk ändå vad en (eller två) understimulerade Stockholmare kan få ut av ett par rejäla knallar över kullarna. Jag nickade tyst och såg mannen återvända till sina domäner. Jag ropade efter honom, ”Du ringer väl om det är något?”. Han stannade till och log. ”Jo, det var en sak …” Jag nickade ivrigt, mån om att ställa allting tillrätta igen. Mannen frågade; ”Du har inte en rulle silvertejp att låna ut?”

Fotnot: Bilden i blogginlägget har ingenting med texten att göra, utan föreställer enbart en grupp av förundrade (förskräckta kanske) studenter från Campus Gotland avdelningen Byggnadsvård som otippat fick höra den här händelsen återberättas vid ett besök på Gotland södra udde. Tveksamt om de någonsin kommer att återvända.

Drikke eller Drikku

Det är snart fem år sedan vi tog det ”djärva” beslutet att lämna Sverige och flytta till Gotland. Inte bara till Gotland, utan långt ned på Sudret dessutom. Där, någonstans söder om Burgsvik (Boschvick), upphör inte bara likheterna med Sverige, utan även med Visby. Språket som talas är verkligen rena grekiskan för en vanlig, svensktalande utvandrare. I början förstod jag fan inte ett skit, men så upptäckte jag någonting helt fantastiskt. Gotlänningarna började så sakteliga lära sig att tala Stockholmska. Bättre och bättre blev dom, ju längre tiden gick. Nu vill jag påstå att somliga börjar närma sig klockren Söderslang. Jag förstår nästan allting!

Det här har gjort mig så upprymd att jag blev tvungen att fråga en annan nollåtta; ”Hör du så duktiga Gotlänningarna har blivit på att prata Stockholmska?”, och personen svarade; ”Det kan inte vara så att det är du som har börjat begripa Gutamål? Det brukar smyga sig på efter några år”.

Älskar de här små filmerna från Bottarve Museigård. Och jag förstår allt som gubbarna säger. Det bara en sak som jag inte begriper. Varför har inte turisten en halmhatt på huvudet. Antagligen för att han kommer från Skåne och inte från Stockholm. Annars hade den suttit där, garrat. Jag har en själv. Någonting av sin gamla identitet måste man hålla fast vid!

Ett gott tecken

Nej, man får inte ligga på latsidan … Jag tror att de flesta s.k ”vanliga arbetare” tänker att författare och andra skribenter snyter sina alster ur näsan. Men det tar tid, en oändlig tid och kräver ett näst intill sjukligt fokus. För det allra mesta hatar jag hela processen. Jag vet att timmar kommer att försvinna, dagar gå, människor tröttna och djur rymma ur sina hagar. Jag känner ett otroligt motstånd varje gång jag ska sätta mig bakom datorn. Det finns så MYCKET annat att göra, ett liv att leva, en gård att sköta, böcker att läsa … Men allt det där får vänta. Så fort jag kommer in i en berättelse ordentligt får allting annat stå åt sidan. Och det är då det roliga börjar, när karaktärerna får liv och det plötsligt börjar hända saker som man aldrig hade kunnat föreställa sig ens i sin vildaste fantasi. Då blir det åka av!

Jag visste inte ens om jag skulle klara av att skriva ännu en stor roman efter Kronjuvelerna. Men det gick, och nu är den klar. Arbetstiteln är, Fiske Förbjudet. Jag ska berätta mer om innehållet lite längre fram.

Men nu är det sommar och jag planerar redan för nästa produktion. Jag ser år av arbete framför mig och jag känner ett otroligt motstånd till hela processen. Jag tror att det är ett gott tecken.

Mellanlandning i människobyn!

Mellanlandning i människobyn!

 

Niki-Niki

Vindskjoni (Niki-Niki), en riktig läromästare för den som önskar veta mer om självbehärskning, gott uppförande och djupandning. Man gör inte en oförsiktig rörelse på hans rygg, nyser inte högt eller svarar hastigt i mobiltelefonen. Men den som har nerver nog att hålla sig lugn och följsam i sadeln kan få en alldeles, alldeles underbar ridtur!

Gotländsk flädersaft

Förr om åren kunde jag göra fyrdubbla satser och mer … Saften gick ändå åt. I år fick jag lugna ned mig lite. Flädern ville inte riktigt leverera som förr. Kanske har man stört ”di sma undar jordi”. Det sägs ju att de bor under fläderbuskar och träd. Nåja, en rejäl sats blev det i alla fall. Så här gjorde jag.

Plockade cirka sextio (rätt så mediokra) fläderblommor.

Skivade sju onödigt dyra citroner.

Varvade alltsammans i en rostfri hink.

Kokade upp tre liter vatten och blandade med  tre kilo socker (inte klokt!)

Tillsatte 100 gram citronsyra.

Slog sockerslagen på fläderblommorna i hinken och täckte väl, innan det fick stå och dra svalt i tre dygn.

Nu klarar vi oss väl över semestern i alla fall. Men alltså en Mojito gjord på flädersaft och sin egen hemodlade mynta slår det mesta! Det håller nog även ”di sma” med om!

Flädersaft

Viola håller vakten!

De kommer från öst och väst

Någon gång för länge sedan, kom en av döttrarna (säger inte vem av dem) hem med en svajande pojkspoling i den lite skeva åldern mellan tandställning och körkortstillstånd. Ibland for rösten upp i falsett på honom, ibland hade han vuxit trettio centimeter på en halvtimma. Det var svårt att göra sig någon klar uppfattning om art och ursprung – vi kallade honom, Göken.

Med tiden växte Göken upp till en alldeles strålande och duglig karl som vi alla uppskattade oerhört mycket. Då tog det slut.

Nya gökar skulle siktas i fjärran. En falsk och förförisk fotbollsspelare från Göteborg som nästlade sig in i familjen och blev kvar alldeles för länge. Vi kallade honom, Västergöken. Tack och lov tog det slut.

Något år därefter seglade en ung stilig karl med gedigen utbildning och internationell bakgrund upp vid horisonten. Det var synd att det tog slut. Vi kallade honom, Södergöken.

Nu skulle det ta år innan nästa gök gjorde entré. Jag minns inte vad han hette och tror inte egentligen att de någonsin var ett par. Han tillverkade och sålde sin egen kaffeblandning. Ja, men ni förstår ju själva … Vi kallade honom för, Kaffegöken!

Själva flickan, som nu hade uppnått den mogna åldern av tjugofem yra jordsnurr, drog till Thailand och tog in på flott hotell tillsammans med sin mormor och hennes syster (min moster, Gunnsan). Gunnsan hade sitt eget sätt att kategorisera och riktningsbestämma gökarna kring polen. ”Nu kommer en från klockan åtta”, kunde hon väsa. Eller, ”Se upp för fan, klockan tre är i vattnet!”.

Sedan blev det lugnt en tid igen. Men så kom det här med Tinder (som jag har väldigt svårt att se de positiva effekterna av). Ibland gör jag ritningar med vektorer och koordinater som är till för att beskriva hur en normal förälskelse uppstår och förankras i kärlekens vik. Ja, men det är ju inte en jävel som lyssnar.

Nyss hördes plasket från breda fötter som tog sats och sprang hela vägen över havet, bara för att bjuda på en drink i Visby hamn. Och då måste man ju ändå ställa frågan till sin dotter; ”Vad är det för en knasboll som du har träffat nu då?”.

Nej, de är inget par, kommer kanske aldrig att bli. Vad vet jag … Men vi kallar honom helt kort, Knäppgöken!

Gökfritt!

Gökfritt!

 

First thing in the morning

Jag har nämnt det förr … Allting gick väl inte precis så som man hade önskat eller tänkt sig här i livet – men jag hade tamejfan inte otur med utsikten. Jag har sett Nybroviken och Stockholms skärgård, Söders höjder och Hoburgens vidder under alla årstider, i alla väder, alla tider på dygnet, år efter år. Bogesundslandet och Gärdsmark in i minsta vitterstig! Nej, jag hade inte otur med utsikten. Jag har valt den, aktivt, jobbat hårt, styrt mina steg. Så som jag numera gör varje morgon. Jag måste bara ut dit … till trädgårdslandet. Sedan är jag redo att deala med vilken skit som helst. Men den måste vara snygg att se på – skiten. Annars knatar jag vidare …

Morgonkulan

Morgonkulan

19755902_10155052020838303_648711450_n

Den eteriska kastrullen

För många herrans år sedan skrev jag manus till en TV-serie som då var fullständigt unik i sitt tilltal. Hela produktionen var så stor och speciell och stjärnspäckad så man knappt kunde tro att det var sant. Och det spöregnade hela första inspelningsveckan. Det var däremot sant. Någonstans kantrade hela  skiten och annars sansade människor och mediebolag, började stämma varandra till höger och vänster. Någon söp ihjäl sig, har jag fått höra. En annan försvann under ett ras i ett stort, gammalt saltlager. Kanske är det bara lösa rykten alltsammans, kanske ligger det ändå ett korn av sanning i dessa påståenden. Vad man säkert vet är att alla händelser, berättelser och besynnerliga ting, alla stekar, strykjärn och borttappade amalgamfyllningar till slut hamnar i den eteriska kastrull som vi kallar för – rymden. En kokande ocean av olösta gåtor, förolämpade människor och punkterade cykeldäck. Där pågår ett ständigt tjuvfiske!

Jag har kommit att intressera mig för den där kastrullen. Det var där jag håvade in ”Kronjuvelerna”, och senare även innehållet i min kommande roman (titel hemlig ännu så länge).

Men det jag tänker på nu, är den där ursprungliga berättelsen som fick annars sansade människor att gå bananas. Det enda jag har kvar från den tiden är en gammal illustration som beskriver något av den mycket spektakulära inspelningsmiljön, och en artikel som jag hittade på DN:s Kultursidor. Vilken soppa – det är faktiskt så jag minns det!

Fan, det är Freda!

Illustration: Tina Röed

Hur som helst, berättelsen är min, det är jag som äger alla rättigheter till den, och nu – två årtionden senare funderar jag på att ta upp den igen. I så fall kommer jag inte att skriva ett filmmanus i första hand, utan kanske en trilogi riktad mot ungdomar. Jag ska ta upp det med min agent. Och jag ska fråga mig själv – har du de redskap som krävs för att dra in en fångst ur den eteriska kastrullen. Fan, jag tror det!

Draget

Det heter så … Jag vet inte jättemycket om händelsen i sig, men tror mig har förstått att alla blommande växter och doftande åkrar bidrar till … draget. Det som lockar våra små surrande häradsbetäckare att begå stordåd med sina lurviga vader. Återkommer med ytterligare detaljer … kanske.

Komsikomsikomsi!

Komsikomsikomsi alla halta humlor och bångstyriga bin !

Hross í oss

Veet … Det var det där om Island. Hur jag försökte att skynda på mitt körkort, bara för att jag skulle köra runt hela den pyrande vullkanön i en breddäckad hyrbil. Jag hade då alltså aldrig kört bil i hela mitt liv, och inte satt min fot i ett flygplan på trettio år.

Det finns ett par få saker som jag INTE gör … Till exempel vänstersvängar i rondeller och långväga kroppsförflyttningar ovan mark. Jag gör det bara inte! Jag har tackat nej till fullt ut betalda manusseminarium i LA av ett enda skäl – jag flyger inte. Jag har tackat nej till flera andra saker också av samma orsak. Många har försökt att locka mig, jag har till och med blivit erbjuden att sitta tillsammans med piloterna i cockpit. Och tackat, nej.

Men så seglade ett jubileumsår upp vid horisonten, och jag förstod att det var min uppgift att överraska den här gången. Det tog ett par glas vin, det kan jag medge, tre kanske … Men sedan satte jag mig bakom datorn och bokade en tio dagar lång resa runt hela Island. Och fy fan så jag ångrade mig dagen därpå! Det var inte pengarna, och det var inte billigt. Det var inte den otillgängliga miljön, eller de hårda vindarna. Det var flygresan!

Efter trettio år kliver man inte helt oberörd in i ett plan och sätter sig snyggt och prydligt på sin plats. Man har frågor, man har synpunkter, man har tusen skäl att kliva av. Och Gud ska veta att jag var på väg. Men jag hann inte. I ett huj drogs dörrarna igen och hela skiten skramlade ut på startbanan. Jag tror verkligen att jag DOG inombords. Jag har mycket svaga minnen av den överfarten. Och sedan, Blå Lagunen. Vilken dödsfälla. Dont go there!

Men det var inte det värsta … Det värsta var att fullständigt utmattad av ångest sjunka ned i bädden på hotellrummet i Reykjavik och panikslaget gripa efter fjärrkontrollen på teven. Jag hade vid det laget, bara en svag förhoppning kvar inombords … Att försöka hitta en harmonisk tevekanal och kanske en fridfull film att somna till.

Detta var vad som visades samma kväll. I samma ögonblick som jag slog på teveapparaten började den mycket spektakulära filmen ”Hross í oss”. Det var den berättelsen som slutgiltigt tog musten ur mig. Jag kände hur jag långsamt höll på att förvandlas till en ihålig pimpsten och tänkte, jag kommer aldrig att bli densamma igen. Och så blev det nog. Med tiden har jag verkligen kommit att ÄLSKA den där galna filmen, och jag förstår den. Jag förstår alla priser som den har vunnit och har sett den massor av gånger. Men DÅ höll jag verkligen på att tappa det. Fast nästa natt sov vi under en mullrande vulkan, och då kändes det bättre.

 

Rondellskräck

”Jag gör inte vänster i rondeller”, det är mitt återkommande svar när någon vill ha skjuts till en speciell plats. Jag har för övrigt en ganska stor och vidunderlig repertoar, det tycker jag, men jag gör inte vänstersvängar i rondeller. Länge var därför Färjeläget i Visby uteslutet. I de fall någon vill bli upplockad av mig, anger jag följande platser; Flygplatsen, Linds Växthus eller Lasarettet. Det är höger, eller rakt fram i rondellerna. Men vad fan i helvete hände i den här medeltida världsarvsstaden? När uppstod detta Gehenna av rondeller? Hur kunde det få ske?

Skitvart, som man säger här ute i havet, numera gör jag lite som jag vill i rondellerna. Det började igår. Inga stora saker, bara en ambulansutryckning som tvingade mig att köra både vänster och höger och tvärs över rondellen, detta tillsammans med några hundra andra bilister som just anlänt med färjan från Nynäs. Det kändes bra, det kändes rätt, det kändes rimligt. Så nu hämtar jag även i hamnterminalen och på parkeringen utanför Coop!

Några bilder från ett stillsamt midsommarfirande, helt utan vänstersvängar.

Watson & Viola

Watson & Viola

Förfest i köksträdgården!

Förfest i trädgårdslandet!

Spontanritt!

Spontanritt i hagen

Gamle Grållen

Gamle Grållen

Foppa och Fideli

Foppa och Fideli

19265074_10155019333528303_1314473092_n

Syrensaft från granngården.

Syrensaft från granngården.

 

Petes

Petes

Midsommarblomster

Midsommarblomster

Blåsningen!

Jag brottas med ett mysterium. Jag får ingen rätsida på det. Hur fan kan ett frö bli till ett annat? Jag försådde ett stort antal Digitalis inomhus i vintras, vårdade de små plantorna som späda prematurer och satte ut dem på friland i maj-juni. Jag har kunnat följa dessa varelser ända sedan de skramlade ut ur frökapseln och nu har det börjat blomma. Vallmo! Varenda planta har genomgått en metamorfos och förvandlats till en helt annan art? Eller är det samma? Kan blommor plötsligt få för sig att bli någonting annat? Jag googlar och googlar, men finner inga svar.

Jag drog även ner några plantor vid den gamla ruinen, och hoppades länge på att i alla fall några skulle bli vad de var tänkta som, men Hell No! Vallmo där också. Blåst av en blomma – det var otippat!

Blåsningen!

Blåsningen!