Läs ett kapitel ur mina böcker under deras “egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu är inspelningen av Kronjuvelerna igång. “Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar “Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Tänk att få vakna upp till en alldeles strålande tårta!

Jordgubbarna sken från en mjölkvit kuliss och marängen kvittrade i högan sky.

Freja och jag bestämde oss omedelbart för att baka en alldeles fantastisk dag och bjuda alla våra vänner på.

Jag fick vispa molnen!

Bagar-Jan sov ännu djupt i sitt tråg och inga mjölbaggar skymde sikten.

Freja tog en helikopter till Waxholm och köpte sol.

Freja köpte sol

Vi byggde upp en ståtlig bakelse av himmelska hemligheter. Det blev en skön förmiddag med socker på. Uffe gick in i snickeriet och hyvlade en väldig våg som vi sedan gav åt Humla och Anders i present.

Sent skulle tårtan dala och sprida sitt strössel över små marängtoppar och moderslösa abborrar.

Vi bakade en dag

- Nej, men hej själv du och förlåt för allt, men skrivprogrammet blir nog svårt att rädda.

- Jaha, då är vi tillbaka i träsket av färgband och Tipex. Äter du fortfarande färgband?

- Ja, det händer att jag tar mej ett återfall men nu för tiden är det en sällan skådad delikatess på mitt skrivbord.

- Kan man söka asyl som hårddisk.

- Nej, men man kan få en Albyl.

- Du är så jävla tråkig att jobba med.

- Du med.

- Gå ner i maskinrummet med dej igen. Låt mej vara!

- Inte förrän du uppför dej som man ska. Öppnar dina filer, svarar på tilltal.

- Jag hatar dina manus, dom suger och karaktärerna är gay.

- Jävla homofob! Du ska skita i vad jag skriver och göra som jag säjer.

- Hotar du mej nu? Din egen hårddisk!

- Jag ska peta bort tangenterna en efter en och äta upp mitt framför skärmen på dej om du inte öppnar mitt Word. NU, genast.

- Haha, just go ahead.

- Okey, där försvann r. Och nu äte jag upp k. Hu änns det nu då?

- Det ittlas lite baa.

- Då fotsätte jag med m och f.

- Aj som an, det dä gorde ont.

- Ge du de.

- Aldig!

- Då så, sä faväl till s, e, c, b, o, p, q, g, ö, v!

-HÄXA!

Häxa!

- Vad är örngott, för någonting? ropade Nisse till mej från en punkt långt inne i ett förråd. Det står här på lappen att man ska ha med sej örngott. Och jag vet inte vad det är?

- Fågelgodis, stönade jag. Det hörs ju på namnet. Plocka ihop en påse “Gott och Blandat” bara. Inga Lakritstomtar. Då blir dom skitförbannade.

Nisse kom ut ur det där förrådet med ett plågat uttryck i ansiktet.

- Vilka då? undrade hon. Vilka blir skitförbannade?

- Örnarna svarade jag och satte på en svängig sång på hög volym.

En svängig sång

Nu såg jag hur livslusten slutgiltig lämnade Nisse och hon fick akut huvudvärk.

- Jag klarar inte det här, flämtade hon och sträckte ut sej på sängen med en våt handduk över pannan. Jag är inte gjord för hajk och korvgrillning.

Men tidigt i morse var hon igång igen. Hur det har gått till vet jag inte, men när jag kom upp stod ryggsäcken mitt på köksgolvet färdigpackad. Jag försökte flytta på den. Omöjligt!

Det kan ligga trettio kilo “örngott” mellan tröjor och handdukar. Jag vet verkligen inte hur hon tänker. Arg var hon i alla fall.

- Och så dessa jävla pensionärer, hörde jag henne muttra med huvudet inuti kylskåpet. Men vad har dom för problem? Varför sitter det ett gäng gråtroll med grymgalvade promenadkäppar på bussen klockan åtta morgonen och tar upp dyrbar sittplats för stackars barn som kanske ska ut och campa. Varför? Men sov en timme till för fan och ta nio-bussen istället, ni som ändå ska dö snart!

Ungefär där kände jag att det var dags igen. Och jag sa till Nisse:

- Nu sätter vi på en svängig sång.

Vad är örngott för någonting

Pelle fick klartecken att komma. Snart nog visade det sej att Pelle kunde tänka sej att tänja rätt så ordentligt på sin vegetariska kosthållning. Allt som oftast sågs han med ett pipande litet knyte mellan sina dräglande käftar och det var nu styrelsen för “Karlsö Jakt- och Djurskyddsförening” kallade in naturmuppen och radiolegendaren Nils Linnman att ta kattfan av daga.

Nils Linnman

Nisse bodde (liksom gossen och hans kisse) långa perioder ute på Stora Karlsö och kunde inte gärna neka när “ledningen” krävde en gentjänst av honom. På en undanskymd plats skickades sålunda Pelle-helvetet rakt in i den välsignade råkostsalladen. Skottet hördes över hela ön.

Den lille gossen skulle aldrig glömma vad Nisse Linnman hade gjort sej skyldig till.

Många, många år senare under en direktsänd expedition från Stora Karlsö där radioreportern själv lät sej firas utför ett stup, var det ingen mindre än kattskrällets ägare som hade till uppgift att säkra naturmuppen Linnman från marken. Och det var nu gossen såg sin chans att ge igen.

Med en nästan osynlig handrörelse tvinnade han repet mellan sina händer och satte gubbfan i en långsamt cirkulerande gungning. Ju mer radiolegendaren kämpade för att häva situationen, desto mer snurrade det. Till slut hände det som aldrig tidigare hade skett i svensk etermedia och blev en stor skandal ute i landet. Nisse Linnman svor som förste journalist i direktsändning.

Jo jo, så kan det gå.

I Burgsvik förekommer inga skandaler alls, och på Storms Gård har det inte hänt någonting sedan tromben drog förbi förra året. Den stora stenbyggnaden är ännu inte uppbyggd och man kan fortfarande följa trombens väg som en bred gata genom Vändburg. Haja att jag har befunnit mej inuti en tromb. Och jag har inte ens varit i närheten av Pelles vrede. Det är väl nåt annat skit man ska sota för tänker jag.

Förresten har dom en alldeles utmärkt järnväg på Gotland.

Det visste ni inte om mej.

Jag är sjukt fascinerad av tåg.

Transsibiriska järnvägen någon? Jag vill ha resesällskap!

By the way, jag läste i DN att Bill Skarsgård pendlar mellan Litauen och Stockholm. Jag vet varför, men jag har ju inte fått berätta det tidigare. Men nu kan det “outas”. Bill gör en stor roll i Kronjuvelerna, och han kommer att bli FANTASTISK i den.

Vem som ska spela Pettersson-Jonsson är ännu hemligt. Men snart så…

Vad som än händer på Gotland, så sker det i mina kläder. Jag hittar prylar i fickorna månader efter återkomsten till fastlandet och jag plockar fjädrar ur håret långa tider därpå. Fan, jag begriper inte hur det går till. Jag är alltid skitigast ombord.

Det räcker helt enkelt inte för mej att “bara” åka till Gotland. Jag måste ut till dom otillgängligaste platserna, möta dom marigaste människorna och liksom suga in kalkbergets timbre med hela kroppen pressad mot marken.

Mariga människor

Sista kvällen försökte jag mej till och med på att kyssa själva Karlsön godnatt. Det hade jag inte mycket för. Mörkret vid marken gjorde att jag inte såg vart jag placerade mina läppar och glirningarna sedan som haglade när jag satte mej upp i månskenet med en alldeles rund och torr fårskit på tungspetsen var alla lika tråkiga.

Men, man lär sej.

Man lär sej att ducka för duvhöken, att hoppa över djupa skrevor och se upp för det lösaktiga “Karlsödrägget”. Det är lite samma sak som i Stockholms skärgård, fast dom här är beväpnade och kör Volvo.

I ett naturreservat!

Det finns så otroligt mycket att berätta om Stora Karlsö. Och så otroligt mycket att lära sej där ute. Redan när jag gick på Jägarskolan i Stockholm tyckte jag att det var svårt med alla olika fåglar som man var tvungen att lära sej beskriva. Uppskrivningen var en fasa. Jag klarade mej på Skäggdoppingen. Hade jag missat den fan, hade jag antagligen varit rökt.

Nu tyckte jag att det var fantastiskt kul att kunna lära mer om just alkfåglarna, Sillgrisslan och Tordmulen. Men det händer prylar i luften hela tiden ute på Storön. Vi såg Duvhök och Pilgrimsfalk, en såsig Åda (Ejderhona) som verkade död (men det var hon sannerligen inte) och såklart en massa Skarv.

En Pilgrimsfalk hängde över Stora Karlsö

Men det är inte bara fågellivet som gör vistelsen där ute alldeles unik. Boendet är också ballt. Fast det är klart, den som går i sömnen om nätterna riskerar att aldrig mer vakna (se bild ovan).

Och, som sagt var, alla berättelser som finns på ön. Jag får återkomma till den om “Nisse Linnman och katten Pelle”.

Nu måste jag gå och starta en tvättmaskin.

Peace out!

Fatta att den där maskinen är lika lång (nästan) som jag…
(Det syns inte på bild.)

Därefter återstår bara att måla om stora hjälpkärran och huvudmaskin. Det ser jag fram emot. Jag trivs allt bättre i maskinrummet. Jag ska skaffa en hängmatta. Där ska jag ligga i vinter och vråla åt alla som inte torkar av fötterna när dom kommer på besök.

Jag vill förresten inte ha några besökare i maskinrummet. Jag blir bara sur.

Som häromdagen när jag hittade en FLÄCK på durken!

Genast sprang jag ikapp Skutskepparn på kajen och skällde högt:

- Hörrudu din gamla “oljeproletär”, osade jag. Nästa gång du tappar en fläck i maskinrummet plockar du tamejfan upp den efter dej, också!

- Jag tror att du behöver lite semester, svarade han. Återuppta gamla intressen. Sitta högt uppe i en fyr, läsa manus och kolla på sjöfågel.

(Han vet inte ens om att jag “skriver” manus, han tror att jag “läser” manus som en sysselsättning vid sidan om min “ordinarie” maskinrumstjäntgöring. Inte undra på att han fortfarande (efter 25 år) ser lika glad ut varje gång vi ses. Han har inte en aning om vem jag är.)

En sällsam fågel

Så får det bli.

Jag ska sitta i en fyr, läsa manus och kolla på sjöfågel.

Det är en strålande idé när man tänker närmare på saken.

I´m outta here!

- Nicola, vad drömde du om som barn?

(Jag har så många frågor. Jag förstår mycket lite av människors avsikter och göranden. Så jag frågar. Brorsan brukar kalla mej för “Kvinnan med dom tusen frågorna”. Då hajar man lite kan jag erkänna. Om man har så många frågor.)

- Jag hade inga drömmar, svarade Nicola.

Det här var i Sverige igår, närmare bestämt på Rindö Krog. Krögarparet Jonny och Annika hade “bartömning” och varje timme var lika lycklig hela kvällen. Lyckligast var kanske Nicola. Hon dricker ingenting. Och hon har inga drömmar heller. Jag tror att det är en hälsosam kombo.

- Alla har drömmar som barn, envisades jag.

- Jag hade marsvin, sa Nicola.

Nu vaknade även Charlie till (min brorson).

- Det har du aldrig berättat, inflikade han. Hur många då?

- Cirka trehundra stycken, svarade Nicola.

- Men var FAN bodde då marsvinen? undrade brorsan.

- I källaren, svarade Nicola.

Och därpå följde den kanske vanvettigaste redogörelse för uppfödning och inavel som jag någonsin lyssnat till.

- Men dom är alla döda och begravda nu, sa Nicola. Vi gjorde det snyggt. Välsignat.

(Jag kan bekänna att vi var ett ganska stort sällskap som satt stumt gapande kring bordet.)

- Och VAR ligger dessa djur begravda? upprepade brorsan.

- I mitt föräldrahem på Resarö, svarade Nicola.

Så började hon berätta:

- Pappa skulle bygga ett gigantiskt staket runt hela tomten och för den sakens skull grävdes ett hundratal djupa hål i vilka plintar skulle gjutas. Alla dessa plintar vilar på ett marsvin kan jag berätta. Avlidna efter ett långt och lyckligt liv med alltför mycket mat och jöka.

- Men fy fan, utbrast Loffe. Det förklarar ju varför rotfrukterna i grönsakslandet skördades med päls i två årtionden därefter.

Han spottade vilt omkring sej.

- Jag har ätit Magnum Bonum med fyra tassar i det hemmet. Satan vik hädan!

Nicola & Charlie

Nej, jag undrar inte mycket om människor längre. Och absolut ingenting om marsvin. Jag undrar saker om rotfrukter. Hur det känns att komma upp ur jorden och med horn i pannan, tagg i arslet och ståpäls. Jag undrar hur dessa varelser kommer att rösta, vilka som är deras dansbandsfavoriter och VAD dom hade för drömmar som barn.

Såna saker.

Ett säkert sätt att hålla sommaren kvar är att stanna i skärgården. Så länge vi inte har passerat Stockholms hamninlopp råder sommar i mitt sinne. Att isen lägger sej och man ser snöskotrar istället för vattenskidåkare i farleden förändrar ingenting. Det är ju sensommar.

Och jag vill INTE åka hem!

Skrev jag det?

Det var i alla fall vad jag ville ha sagt. Jag sitter som en gammal höbonde här ute på Rindö och VILL INTE att sommaren ska ta slut.

Den tar alltid slut när man åker hem.

Då är det slut.

Det vet man.

Så det ska vi absolut inte göra…

Ännu.

Istället tänkte jag bjuda på lite ren ångest.

Varför lägger man ut en sån här FRUKTANSVÄRT tråkig bild kanske någon undrar?

Tja, för att ge er ångest.

Ni lortiga fartygsägare i Stockholms farvatten. För att ge er ångest!

Gå ner i era maskinrum och se er omkring.

Hur har ni det egentligen “där nere”?

Hur ser det ut på durken och i kölsvinet. Jo, tack man vet ju hur det ser ut hos grannen i alla fall. Där är det storstädning på gång.

Det är viktigt att skölja ordentligt, speciellt om man använder alkaliska rengöringsmedel, men man ska inte överdriva. Rent blir det hur som helst.

Så när ni ser den där sinnessjuka bilden ovan (och då tänker jag inte på den halvsjunkna båten) ska ni veta att jag är en högst nyanserad människa. Det är INTE lika rent överallt ombord. Jag är inte ens speciellt förtjust i att städa. Det där med “stora, omöjliga projekt” som jag skrev om igår. Det står jag fortfarande för. Men meningslösa saker ägnar jag mej inte åt.

Båten på bilden däremot… Den är det bara att ösa.

Sommaren är lång!

Operationsrent för om huvudmaskinen
(Ja, men jag ska plocka undan all skit.)

Jag har varit i varenda vrå. Vissa ställen har gett mej panikångest, andra har fått mej att gråta. Inklämd bakom stora elverket var bara förbannat obekvämt. Under propelleraxeln däremot… Alltså, det gör jag ALDRIG om oavsett hur mycket dieselångor jag har dragit i mej.

Jag tycker det är skönt att slippa tänka, att lyssna på radio och bara dona. Och så är det juste akustik i maskinrummet. Fy fan vad jag har hört bra musik i sommar. Annars har jag sällan möjlighet att lyssna på musik. Den tiden när jag kunde slänga på en platta på skivspelaren (för det här var på vinylplastens tid) och skriva samtidigt är sedan länge förbi. Nu måste jag ständigt prestera på en nivå som kräver helt andra förutsättningar. Jag måste fan koncentrera mej. Då är det är skönt att skita ner sej och tralla högt som omväxling. Jag har INGENTING emot stora, omöjliga projekt.

Det som har fått mej att krascha är “tröjsatan”.

Någon gång i vintras när snön låg trettio meter djup och temperaturen sjönk ner mot femtio minus fick jag för mej att sticka en tröja. Folk skrattade högt när jag började lägga upp maskorna.

- Har du inget mönster? frågade dom.

- Behövs inte, svarade jag.

- Det där kommer aldrig att gå, sa dom.

- Vänta bara, sa jag.

Sedan dess har alla väntat. Och väntat och väntat. Och ärligt talat, den här stickningen rider mej om nätterna. Det blir fan inte bra. Det är så pass illa att jag ger upp nu. Jag kastar in handduken. (Nåja, stickningen.) Jag tar nederlaget. Jag uthärdar skammen. Jag bär hundhuvudet. Jag sällar mej till dom stackare som INTE kan sticka. Så är det med den saken. Jag måste få ro i min själ, komma vidare. Lägga garnet bakom mej. Bort stickningen!

Hit men inte längre

Men i maskinrummet går det bra. Där är jag snart färdig. Och nu när det är så rent överallt borde man verkligen passa på att måla alla motorerna också. Väggarna och rörledningarna med.

I vinter kommer det vara så fint där nere att jag kan sitta i värmen av huvudmaskin och skriva. Och det blir nog nödvändigt. För någon tröja har jag inte.

Nisse i sin tidiga barndom
(Not!)

Loffe och jag (min lillebror) har länge pratat om ett barndomsminne som vi har. Det är en plats långt ute i skärgården som är nästan omöjlig att hitta till. Man måste köra båt i många sjömil, för att sedan finna exakt rätt vik där det döljer sej en helt osynlig kanal i en tät vassdunge. Där kan man antingen simma igenom, eller som vi gjorde, pressa oss fram med gummibåtarna. (Men då får man räkna med ett riktigt djungelsafari.)

Vägen genom kanalen

Brorsan och jag har gjort den där “kanalresan” massor av gånger eftersom våra föräldrar använde platsen som natthamn när vi barn var små och dagarna tillbringades på klipporna ute vid havet. Jag kan fortfarande inte begripa HUR dom kunde hitta det där plejset för när man kommer ut på andra sidan öppnar sej en helt underbar flad med flata klippor och alldeles ljummet vatten.

Här kommer man ut

Nu var det kanske lite väl ljummet. Loffes fru var inte bara imponerad. Hon sträckte ut sej på en handduk och sa till sin man.

- Det var ett jävla barndomsminne ni har.

- Det är sensommar, svarade Loffe. Det blir lite mer växtlighet i vattnet den här årstiden.

- Jag tänker INTE bada i den här soppan, sa Nicola.

- Man kanske skulle vara här lite tidigare på året, försökte Loffe.

- Ja, i februari mars nån gång, sa Nicola.

Nu blev jag tvungen att lägga mej i samtalet och frågade henne.

- Men vad gjorde du som barn… Vilka utflykter tog dina föräldrar med dej på när du var liten?

Nicola skrattade ihåligt och föreslog:

- I morgon kan vi göra MITT barndomsminne!

- Spännande, sa Loffe. Vad blir det?

- Det blir en lång och olidlig biltur på kurviga grusvägar, mös Nicola. Alla ska spy!

- Jag spydde en gång i Oklahoma, inflikade Nisse plötsligt.

- Skitsnack, svarade Loffe. Du fick en gädda i Luleåälven förra veckan. Det är allt.

- Och det ska vi ALDRIG göra om, påpekade Skutskepparn. Jag fick springa ut mitt i natten för att slå ihjäl den där gäddfan, men den slet sej och gjorde utfall.

Jag tittade skeptiskt på honom.

- Utfall? Det är sånt man ser kamphundar i Akalla göra.

- Ja, och gäddor, försäkrade Skutskepparn.

- Dog den? frågade Loffe.

- Nej, den drog, svarade Nisse.

- Vart då? undrade jag.

- Ut på E4:an, svarade Nisse.

- Nej, nu tänker inte jag stanna här längre, sa Nicola och reste sej upp.

- Vad tänker du göra? frågade Loffe oroligt.

- Jag tänker göra som gäddan, sa Nicola.

- Ta livet av dej? frågade Loffe.

- Nej, men åka till Svartsö och beställa en “snyggöl”, sa Nicola.

Så då gjorde vi alla det. Men det var igår.

I dag ska vi ut och spy.

Möja

]]> http://carinadahl.com/?feed=rss2&p=2422