Doktor Pokorny och kärleken

Jag har fått en ny vän – Doktor Pokorny. Jag tror att han har världens tråkigaste jobb. Vi ses varannan dag. Han ser ganska deppig ut. Det gör jag också. Vi har inge kul.

Doktor Pokorny är öronspeciallist. Han försöker bota mej ”by hand” so to say. Jag har öroninflamation och lite av varje, men tål inte den gängse medicineringen. Så vi ses varannan dag. Mina gamla barndomsvänner från skoltiden försöker också bota mej ”för hand” och då främst med någon Turkisk dekokt som kallas Raku. Jag börjar bli ganska förgiftad vi det här laget.

Alltsammans började med en liten fästing. Jag hittade den rätt så fort och kunde själv plocka bort den från kroppen, so help me God! Sedan blev det ett rött märke och ett par veckor senare stod det klart – borrelia.

Barnen frågade nyfiket vid middagsbordet;

– Kan man dö av borrelia?

Jag skakade uppgivet på huvudet.

– Vet inte…

Någon skrek till en annan.

– I så fall ska jag ha hennes bruna Canada Goose jacka.

Den andra hojtade förnärmat.

– Menar du att jag ska ta den där gamla skitiga gåsjackan som hänger i stallet?!

Nu blev det riktigt dålig stämning och en tredje avbröt diskussionen.

– I så fall är det min förbannade rättighet att få datorn!

Jag ringde till doktor Pokorny.

– Vi ses väl imorgon igen? sa jag.

– Självklart, sa han.

– Jag längtar, sa jag.

– Jag med, sa han.

Sedan la vi på. Det är så vi har det Doktor Pokorny och jag. Inget himlastormande, mer liksom… mysigt. Vi står varandra nära. Han känner mina inneröron.

Med vännerna är det annorlunda. Dom har inte alls Doktor Pokornys finkänslighet.

– Vad är det för jävla B-borrelia du kommer med?!, hojtar dom och slår upp ett helt dricksglas fyllt med Raku.

Så skulle aldrig Doktor Pokorny göra. Han lyser med en ficklampa och viskar i mitt öra.

– Hör du nåt?

Och jag viskar tillbaka;

– Nää… Ser du nåt?

Och han släcker ficklampan igen.

– Nää…

Det är sånt vi gör tillsammans Doktor Pokorny och jag. Umgås.

Efter en halv flaska Raku umgås ingen. Då är det fest! Dagen efter en halv flaska Raku vill ingen umgås med en. Då är man ensam med sina krämpor, utelämnad åt tre obarmhärtiga snorungar och ett ovisst öde.

 

Jag låg i sängen den dagen. Väntade på döden och begrundade mina synder. Tänkte lite på Biggan också och ångrade det där med ”fönsterbläcket”. Det gjorde ont i mitt bröst. På våningen ovanför pågick en fotbollsmatch. Sverige – Bulgarien. Jag har aldrig hört ett värre oljud i hela mitt liv. Till slut kändes det som om hela huvudet skulle explodera och jag kravlade mej ur sängen.

– Snälla snälla, vädjade jag till den församlade TV-publiken. Ett enda mål till och mitt huvud går i tusen bitar.

Då satte Henke en rykare rakt i krysset och jag föll ihop på golvet. Någon drog mej åt sidan.

– Flytta på dej, du förstör ju!

Jag lyfte mödosamt på huvudet.

– Ni förstår inte… Det måste finnas nåt sätt att stoppa dom där killarna!

Det kom tårar nu och jag snyftade högt:

– Det måste finns någon man kan ringa?!

En tillfällig TV-tittare med ölburk i handen utbrast föraktfullt:

Like who?

Jag pressade händerna hårt för öronen.

– Fan vet jag… Svennis!

Jag såg hur Zlatan närmade sej målområdet och skrek av skräck;

– Inte igen!

Den tillfälliga TV-tittaren tömde sin ölburk och slängde upp mej över axeln

– Du har borrelia, stick och brinn!

Jag kröp ner under täcket och slog numret till Doktor Pokorny med darrande fingrar.

– Vi ses väl imorgon igen? sa jag.

– Självklart, sa han.

– Jag längtar, sa jag.

– Jag med, sa han.

Vi hörs i ett annat liv

 

 

 

Trots att jag är kvinna, vet jag en hel del om hur det är att vara man. Jag vet hur det är att vara småbarnsfar, egenföretagare, äkta make och 30 plus. Informationen kommer från brorsan.

Min lillebror och jag har alltid stått varandra nära. Efter hela den långa och oändligt plikttyngda barndomen, flyttade vi in i samma ungdomskollektiv, sedan delade vi en kåk i skärgården och efter det gifte sej brorsan med en rödhårig pingla från Manchester. Det var då vi började ringa till varandra. Inte dagligen, men ofta. Så småningom blev det glesare och glesare mellan samtalen. Det får man förstå, åren går man skaffar familj och nya förpliktelser. Ett tag var det så illa att vi bestämde oss för att införa något slags ”veckosamtal”. Detta skulle ske på tisdagar och helst på förmiddagen. Det kom fort av sej kan jag säja. Nu hörs vi bara om någon av oss snabbt behöver låna 30.000:- av den andra. Det brukar sitta hårt fast, så dom samtalen kan man endast kosta på ett sms. Då står det bara ”SKIT PÅ DEJ!” som svar, sen vet man.

Så igår, när jag äntligen fick en stund över på rask promenad mellan stadsdelen Södermalm och Slussen, slog det mej att jag skulle ringa en signal till brorsan. Han svarade i en kakofoni av ljud som bara lät något värre än när man avfyrar en taskigt sammansatt månraket. Jag måste skrika i luren för att han skulle höra.

Det är jag, skrek jag.

– Vem då, skrek han.

– Din syster, skrek jag.

– Vilket register, skrek han.

– Glöm det, skrek jag.

– Vad vill du då, skrek han.

– Det känns som att vi håller på och glider ifrån varandra, skrek jag.

– Vänta lite, skrek han, jag tror att hunden just dog!

– Vad håller du egentligen på med, skrek jag.

–  – Inget särskilt, skrek han. Ungarna slåss, motorn kokar och jag har precis åkt fast för fortkörning. Det står en polis här och skriver ut böter.

– Vi kanske kan höras en annan dag, skrek jag.

– Kanske, skrek brorsan. I ett annat liv!

Biggles in the air

 

Hon föddes som Birgitta, levde som Biggan och dog som Biggles. Hennes skönhet var slående. Håret gick ända ner till fötterna och kroppen var lång och slank som en tom toalettpappersrulle. Hon tyckte mycket om att gå i taket. Så en dag blev Biggan gammal. Det gick ganska fort. Plötsligt började stora hårtussar falla från den, inte längre så spänstiga, kroppen. Hon fick utslag och började bli rynkig. Min äldsta dotter, Philippa, ringde mej på telefonen och klagade högljutt;

– Det måste vara nåt fel med Biggan…

Jag frågade;

– Hur ser hon ut?

Philippa svarade osentimentalt.

– Som en könssjukdom. Ögonen rinner, pälsen lossnar och hon beter sej konstigt. Jonas är jätteorolig!

Jag funderade länge och konstaterade;

– Hon är förmodligen bara brunstig. Hästarna blir ju det när ljuset återvänder på våren och det är säkert ingen skillnad mellan hästar och hamstrar.

Jag hörde hur Philippa la ifrån sej luren och ropade in mot köket.

– Jonas, du kan släppa ner henne i buren igen – hon är bara kåt!

Jag himlade med ögonen och tyckte att jag hörde ett burlock som for igen med en hastig smäll. En tid senare blev Biggan sämre och Philippa ringde på telefonen igen.

– Man får vara glad och tacksam över att du inte är läkare, ondfor hon sej.

Jag förstod inte alls vad hon menade och kände det snarare som om läkarvetenskapen skulle kunna ha en hel del utbyte av mina, ibland, revolutionerande teser. Philippa fortsatte skoningslöst;

– Jag följde med Marika och hälsade på hennes gammelfarfar på långvården. Han låg i sängen och kippade efter luft, ögonen rullade i huvudet och han var INTE kåt, kan jag meddela.

Jag log skeptiskt;

– Det är bara vad du tror… Hur är det förresten med Biggan?

– Vi har bestämt oss för att avliva henne nu. Jag ringde till djurakuten, men eftersom det är söndag tillkommer en jouravgift. Så vi har inte råd med att avliva henne förrän imorgon.

Jag klurade lite i min ände av ledningen.

– Skulle man inte bara kunna öppna fönstret och låta henne promenera på fönsterbläcket en stund i eftermiddagssolen?

Philippa skrattade rått.

– Men eller hur, med min otur skulle hon säkert överleva fallet, kravla sej fyra våningar upp i huset, krafsa på ytterdören och pipa; ”Gud ske lov och tack att ni är hemma… Goda människor, ni höll precis på att förlora mej.”

Jag nickade medkännande.

– Nej, det är dåligt för karma. Har ni inga stolsdynor?

Philippa stönade högt;

– Du menar väl inte att vi ska lägga henne under en stolsdyna och…

Jag skakade hastigt på huvudet.

– Nej, gör inte det, gör inte det. Jag följer med till veterinären imorgon.

Nästa dag var det dags. Jag satt med Biggan i knät medan Philippa skrev in henne i receptionen. Det dröjde en halvtimme innan hennes namn ropades upp.

– Biggles Dahl!

Jag tittade storögt på Philippa.

– Vem är Biggles Dahl?

Philippa reste sej upp.

– Det är Biggan. Jag vill inte att hon ska behöva dö rynkig och eländig med Storstockholms töntigaste namn. Så jag ljög och sa att hon hette Biggles.

Jag tittade stolt på min äldsta dotter och viskade.

– Du är en mycket fin människa, Philippa. En mycket fin människa… Du måste brås på din mor!


Ghostbusters

Det kan erkännas utan omsvep. Jag är inte mycket för spökerier och övernaturliga ting. Jag är den största skeptiker som finns i hela världen och ifrågasätter precis allt som jag ser och hör. I dag fick jag dock anledning att ändra uppfattning om…hm… saker och ting.

Jag skulle plåta ett hus, det äldsta i bygden sades det. (Gustav Wasa hade visst haft en privat bordell där en gång – och nu vet ju alla att vi snackar om Lindholmen). Det var inte helt lätt att ta sig dit över huvud taget och sista biten fick jag slåss mot den vilda vegetationen (samt ett antal huggormar). Trots att det var mitt på dagen hade jag en obehaglig känsla i magen hela tiden. Det var verkligen en kuslig plats och ett kusligt hus.

Väl tillbaka i hemmets trygga vrå, ropade jag på min dotter, Nisse (den lilla satungen) och sa;

– Kom, ska du få se när jag tömmer min kamera i datorn. Jag har fotograferat ett hus, och kan du haja, det var riktigt, riktigt läskigt!

Nisse blev genast intresserad och tog plats bakom datorn med mej. Vi tömde kameran och började titta igenom bilderna.

– Scary, sa Nisse. Jag skulle aldrig våga gå in där om natten.

Plötsligt kom jag på att mitt USB-minne låg kvar en våning ner och sprang iväg för att hämta det. Sedan fortsatte vi att studera det gamla huset. En bild blev riktigt bra. Jag började experimentera med olika sätt att beskära motivet och förstorade upp den för att se hur skärpan höll. Plötsligt stelnade vi till bakom datorn båda två. Det var någonting som syntes i fönstret på övervåningen;

– Jag visste det, skrek jag. Det kändes alldeles tydligt att det var någon som iakttog mej på den där platsen.

Nisse gömde händerna i ansiktet och skrek på pappa (som för övrigt inte var hemma). Långsamt pixlade vi oss in i bilden och såg en fasansfull skepnad på loftet. (Här är bilden kraftigt beskuren och förminskad, så det går inte att se ansiktet på varelsen, men det gjorde vi). Den hade små svarta ögonhål och ett fruktansvärt grin i ansiktet. Jag tror aldrig att jag har blivit så rädd i hela mitt liv!

– Ring pappa, skrek jag. Ring TV4 och brandkåren också!

Jag fick ringa själv.

– Du måste komma hem, skrek jag i luren. Jag är besatt!

Vi talar om mannen som har fått lämna sitt uppdrag ombord på en stridsbåt för ett getingbett (på min kropp). Militärerna var snälla den gången och sa; ”Åk du,hon verkar ha det riktigt jobbigt den kvinnan. Har ni funderat på terapi?”.

– Vi har funderat på skilsmässa, sa han.

Det här var hur som helst också jobbigt och det lyckades jag mirakulöst nog övertyga om. (Han kom i alla fall hem). När jag sedan skulle visa bilden i datorn var den spårlöst försvunnen.

Nu började det bli riktigt grinig stämning därhemma och vad hjälpte det att Nisse var mitt edsvurna vittne. Jag hade vid Gud och på min moders heliga grav (att hon lever förändrar inte saken nämnvärt) inte bearbetat filen i Photoshop.

– Ring Malou, snyftade jag. Nej förresten, gör inte det. Det spökar redan i hennes kvart och hon går regelbundet på terapi.

Nu kunde inte Nissa hålla sej längre. Hon som suttit likblek vid min sida och skrikit rakt ut av skräck för varje gång vi ökade bildstorleken låg nu dubbelvikt över skrivbordet och skrattade så att hon grät

– Det är jag, pep hon. När du skulle hämta ditt USB-minne. Photoshop! Jag gjorde den i Photoshop!

Nej, man får inte svära åt sina barn. Eller varför inte, förresten. Nisse vet i alla fall att det finns flera uttrycksfulla synonymer som hon bör och borde (ska) lystra till!

”Jävla skitunge” är bara början på ett långt och kungligt namn.

Somliga går i trasiga skor

Jag vet inte vad det är med mina barn, varför dom tror att min primära uppgift i hushållet är att mångla fram pengar i det exakt önskvärda belopp som stunden kräver. Det brukar vara femhundra spänn. Femhundra spänn är så himla lagom. Man kan köpa ett par skor, bjuda bästa kompisen på bio eller till och med företa sej en mindre resa. Med en femhundring på fickan är ingenting omöjligt. Livet leker och håret ligger perfekt även om det blåser motvind och spöregnar. Femhundra spänn är en förmögenhet om man bara är tolv år och har ganska modesta krav på Stockholms nöjesliv. Själv har jag ganska modesta krav på allting. En skrynklig tjuga kan räcka för att liva upp min tillvaro. Tjugo spänn räcker precis till en semla, eller till en slät kopp kaffe. Kombinationen är helt utesluten. En ekonomisk hypotes som sällan eller aldrig kommer att omvandlas till kalspaderdeg och mandelmassa. Precis som med svindyra skor! I efterdyningarna av julens omåttliga utgifter och med tanke på sommarens alla omkostnader, är jag fel person att vända sej till med önskemål om ökade krediter. Jag säjer bara; Nej – No way! Då börjar dom gråta, högt och ljudligt och med inslag av ulkande sammanställningar;

Jag har nio par skor, det är ju rena hånet. Hur ska jag komma någonstans här i livet med nio par skor?

Varpå vem som helst med mina begränsade tillgångar skulle svara;

Nio par låter rätt okey, i mina öron. Fullt uthärdligt faktiskt.

Vilket ofelbart leder till att den normalutrustade tolvåringen sticker en kniv rakt in i det stenhårda modershjärtat;

Då har jag räknat in skridskorna och badtofflorna också. Ska man behöva göra det i Sverige idag?

Sedan går hon till telefonen och för ett plågsamt uppriktigt samtal med sin livskamrat Rasmus. (Dom firade f.ö två veckor i lördags).

Du kan bara inte fatta, min morsa alltså… Värsta snåljåpen. Jag tror inte ens att hästen har några skor på fötterna.

Jag hör hur Rasmus svar ekar genom högtalaren.

Bergis inte.

Jag ska ringa till Rädda Barnen, det här kan inte få fortsätta.

Rasmus suckar tungt.

Du skulle haft min morsa, hon är skitsnäll. Jag fick ett par nya Addidas för tusen spänn!

Jag ser hur det arma flickebarnet nära nog dånar av världens orättvisor.

Tusen spänn… Din morsa är i alla fall en riktig morsa.

Jaaa… och mina Addidas är riktiga Addidas.

Jag hör hur båda två andads så där tungt igen och undrar varför dom alltid pratar i högtalartelefonen med varandra. Så säjer plötsligt Rasmus;

Du kan få komma hit och gå i dom en stund.

Det är då jag inser vad kärlek handlar om… egentligen.

Tolvåringen torkar sina tårar och ger mej en iskall blick. Sedan svarar hon Rasmus (två veckor i lördags) med varm röst;

Är det okey om hästen kommer också?

Jag skulle kunna börja med en Norrland Guld

När vi står inför midsommar kom jag att minnas denna dialog som utspelade sig mellan mej och min dotter Humla för flera år sedan. Eftersom den redan har varit publicerad på min tidigare blogg stämmer inga datum, men budskapet är fortfarande glasklart. Jag kan dock nämna att Humla idag, år 2008, är en alldels magnifikt fungerande liten människa med en stor och obegriplig förkärlek till neonfärgade paraplydrinkar.

Jag när en liten fyllbult vid min barm. Hon är fjorton år och tycker att livet kan börja. Några dagar före midsommar kom hon till mej och sa;

– I år har jag tänkt att bli full. Kan du köpa en öl?

Egentligen är det ju en alldeles underbar uträkning. En kalkyl som vittnar om planering, beslutsamhet och förslag till genomförande av idéskiss.

– Naturligtvis inte, svarade jag såsom lagen föreskriver.

Fjortonåringen halade upp sin agenda (!) och visade mej svart på vitt.

– Titta, här står det ”Midsommarafton – bli full.”

Jag spärrade upp ögonen och såg hur hon hade präntat med spretiga bokstäver. Så vände hon blad och knackade hårt med fingret på följande datum.

– Midsommardagen – var bakis.

Jag drog efter andan;

– Sweet Jesus, du har tänkt på allting!

Fjortonåringen sträckte stolt på ryggen.

– Jag skulle kunna börja med en Norrland Guld.

Så igår var det dags igen. Vi skriver den 14:e oktober när samma lilla fyllbult söker upp mej med agendan i handen

– Nästa midsommar skulle jag vara tacksam om du kunde köpa en 3,5:a!

Jag kände hur jag tappade hakan och frågade.

– Och vad fick du det här året då?

Den lilla fyllbulten tog på sej en bekymrad min.

– Jag fick bara en 2,8:a. Jag blev inte ens bakis!

Sweet Jesus!

Månadens Bokfest

Allrighty, nu ska man treva sej runt i en ny bransch med nya regler, nya ansikten och nya buffér. Jag kan säja så här mycket att ”Månadens Bok” presenterade en buffé som vida överglänste flera andra jag har varit på i filmbranschen. Den var rent utav god!

En gång i Göteborg (på en annan buffé) hamnade jag intill Linus Thunström. Vi petade båda i maten och Linus sa;

– Men ärligt, vad fan är det här… ”Köpepotatissallad”?!

Den här gången var allting perfekt. Björn Ranelid hade vit halmhatt, Jonas Gardell var lika trevlig som vanligt (tills jag råkade sticka honom med en gaffel) och efter det förlät han mej och blev ännu snällare. Alltså, jag vet inte om jag pallar det här. Jag kommer från en tuff bransch. Där inga är snälla och alla slåss om prestigen i potatissalladen.

Men som tur var. Sen kom min ”författarkollega” Jamel Hamou och pekade på ett ordentligt ärr på halsen.

– Det här har Pelle gjort med en avslagen flaska, sa han.

Pelle är vår marknadschef på förlaget. Jag började nästan känna mej lugn och trygg igen. Det där kan jag, det där är min bakgrund. Det där är TV-branschen. Pelle har bara inte hittat dit ännu. Han kommer att bli en av dom bästa!

Tack Pelle och tack Månadens Bok för en riktigt, rolig kväll. Hur snälla kan vi inte bli på Bokmässan i höst?

Vem vet vad din farmor är för en krummelur

Det finns hyresgäster av alla de slag… Och så finns det hyresgäster av mer udda slag… Det finns till och med hyresgäster av ett alldeles unikt slag. För en gång skull, jag säjer för e-n gångs skull, är det inte jag utan någon annan, till mej nära anhörig, som har lyckats hyra ut sin lägenhet till… hmm… låt oss helt diplomatiskt säja; ”Kategori 3”.

Själva hyresgästen är en ung kvinna, 23 år gammal. Henne verkar det inte vara något större fel på. Hon säjer inte mycket och hon tjänar inte mycket, men vem gör det. Ordningssam kan man vara ändå. Och vad är det för fel med det?

Ungefär så resonerade min…hmm… låt oss helt diplomatiskt säja; ”Svärson”, när han skulle hyra ut sin lägenhet i Göteborg. Då hade han ännu inte träffat hennes föräldrar Faktum är att han fortfarande inte har träffat hennes föräldrar – han brevväxlar med dom! Inte för att han vill eller för att dom har något otalt med varandra… utan av helt obegripliga skäl.

Idag kom han till mej med en lång inventarielista och sa; ”Jag vet faktiskt inte… men jag känner mej liksom… lite värdelös på något obehagligt vis.”

Jag som känner och uppskattar Jonas för den alldeles briljanta personlighet han är, förstod absolut ingenting.

Värdelös, varför då?

Jag tittade frågande, först på Jonas, sedan på min dotter Philippa som låg utslagen på hallgolvet i farligt krampaktiga skrattkonvultioner. Jonas skrattade över huvud taget inte. Han räckte över ett vitt A4-ark och försökte stävja några alldeles nyinflyttade tics som var på väg att permanenta sej i det ungdomliga ansiktet. Jag tog ifrån honom pappret och läste högt;

Inventarielista uppförd över kontraktsinnehavare Jonas Wiik kvarlåtenskap på Artillerigatan i Göteborg.

Jonas viskade,

– Det känns som jag är död…

Jag gav honom en orolig blick.

– Du ser lite blek ut faktiskt…

Jag tittade på pappret igen och frågade.

– Vem har skrivit det här?

Jonas drog en hand genom håret.

– Det måste vara hennes föräldrar, du vet min hyresgäst i Göteborg…

Jag läste högt;

1 st Tv – Luma 14 tum modell – LF 36D36, serie 42A0500301

1 st Sony Stereo X0 – 01, Serie – 514229

1 st WHS spelare Sharp model – VC-A39SM(EF), serie 407611972

1 st Pioneer modell – PD207, serie THUK036219YY

2 st Samsung högtalare C/Jamo SG120

2 st sidohögtalare (i köket)

2 st svarta hyllor (enkla)

1 st Låg bokhylla (enkel)

1 st 40-tals skåp med dörrar (låst)

1 st bordslampa (mässing) med glasskärm

1 st bordslampa med plastfot (alabasterkopia)

Väl begagnad 2 sits soffa (läder)

Väl begagnat soffbord

Datorbord

Dubbelsäng med 1 st sängbord

Golvlampa

Väl begagnat köksbord (furu)

3 st osorterade köksstolar

2 st äldre model kontorsstolar

1 st Vattenkokare

1 st Brödrost (trasig)

1 st Dammsugare gul (Fab. okänd) VC – 120DE

Jag tittade alldels förstummad på dom båda ynglingarna framför mej. Philippa som fortfarande inte kunde sluta skratta och Jonas som såg ut som om jag just hade läst upp hans dödsdom med serienummer och allt. Han gjorde en djup inandning och viskade i en återhållen ångestpräglad utandning;

Vad fan är alabaster för någonting?!

Jag ryckte olyckligt på axlarna och läste från pappret igen.

Det står alabasterkopia, Jonas… Alabasterkopia står det…

Jonas svalde hårt.

Jag har fått den av min farmor… hon håller inte på med några jävla alabasterkopior.

Jag gned tankfullt min haka och tittade skeptiskt på honom.

Vem vet vad din farmor är för en krummelur…

Jonas skakade uppgivet på huvudet;

-Det är i alla fall lite obehagligt att få alla sina ägodelar bedömda på det här sättet. I synnerhet som jag inte är död och av helt främmande människor dessutom.

Jag sneglade på inventarielistan igen och såg att jag hade missat en viktig punkt vid uppräkningen. Jag gav Jonas en uppfordrande blick.

– Kan du svara uppriktigt på en fråga?

Jonas tittade tårögt på mej och nickade djupt.

Cross my heart.

Jag drog ett djupt andetag och kände hur jag uppfylldes av stundens allvar.

Din farmor, hon med albasterkopiorna…

Jonas nickade och stödde sej mot dörrposten. Jag tog sats och lät orden strömma fritt ur hjärtat;

Har hon någonsin ägt en grön matta (ordentligt nedsmutsad) av Vilton-typ?!

We are the superlative conspiracy

– Ibland har man tur, sa morsan och dök på huvudet in i garderoben.

Jag ställde mej i dörren och såg hur hon röjde bland lådor och galgar.

– Vaddå tur, har du hittat en död mal?

Morsan skakade ivrigt på huvudet.

– Nej nej, jag sprang på en av mina bästa vänner från sjukhuset (arbetsplatsen) och kan du tänka dej, Lilian fyller sjuttio år imorgon.

– Helt galet, svarade jag som minns Lilian som en mycket rapp och parant liten sjuksköterska. Chick rent utav!

Morsan höll upp en gammal blåsa från sjuttiotalet.

– Hon ville bjuda på krogen… Vad tror du man ska sätta på sej?

Jag tittade förvånat på henne.

– Krogen?

Morsan slängde ifrån sej klänningen och fortsatte djupare in i garderoben.

– Visst förstår du, hon tänker bjuda alla sina gamla vänner. Vi är ett helt gäng som ska gå.

Jag tittade lite frågande på henne.

– Fan, har hon vunnit på Lotto?

Morsan skakade på huvudet.

– Nej nej, men du minns hennes son Greger, han har alldeles nyligen köpt den här krogen. Hon får ta med sej hur många hon vill. Greger bjuder på allt!

Jag nickade fundersamt.

– Det var som sjutton, Greger bjuder på allt… har Greger vunnit på Lotto?

Mamma skrattade kort.

– Nej, men det går rätt så bra för honom nu för tiden. Han säljer visst någonting…

Jag frågade;

– Knark?

Mamma bläddrade bland galgarna.

– Nej, Lilian hade lite svårt att komma ihåg… Sportartiklar trodde hon… tröjor och sånt. Vi är ju inte några ungdomar längre och Lilian har fått en släng av Alzheimers. Men det verkar gå bra för Greger.

Jag nickade.

– Vad roligt, vad heter krogen?

Morsan plockade upp en skrynklig lapp ur byxfickan.

– Det kunde inte Lilian komma ihåg, men Greger har skrivit upp adressen åt henne.

Jag läste fundersamt på lappen.

– Du morsan… På den här adressen ligger en av Stockholms bästa guldkrogar. Han måste sälja ganska schyssta tröjor, Greger?

Mamma nickade glatt.

– Ja, det tror jag. Han har skapat märket själv… reser över hela världen.

Nu började jag bli riktigt intresserad.

– Vad hette det där märket?

Mamma stannade upp ett ögonblick.

– Det kunde inte Lilian komma ihåg… men det var enkelt, bara två bokstäver sa hon.

Jag suckade tungt.

– Hade Greger skrivit någon lapp åt henne?

Mamma nickade igen.

– Jodå, hon hade en lapp i fickan… vänta ska jag tänka.

Morsan funderade länge.

– Först var det W…

Jag spärrade upp ögonen.

Mamma kliade sej i huvudet.

– Sen var det… e.

Jag bokstaverade högt;

– We, har han skapat We?

Mamma fnittrade förtjust.

– Ja, just så stod det på lappen. Han äger massor av butiker, förstår du. Tror du man kan komma i långbyxor?

Jag nickade stilla.

– Jag tror att Lilians posse får komma med en lampskärm på huvudet om dom vill.

Barn är ett gåtfullt folk

Jag har en lagens väktare vid min sida, och det är sannerligen inte Bulten i Bo. Det finns bara en som ser till att mjölken kommer in i kylen, att alla plattor är avstängda och att ingen någonsin fäller en rasistisk kommentar. Det är min yngsta dotter, Nisse. Det intressanta med Nisse är att hon är född i tvillingarnas tecken. Det finns ingen som så suveränt besitter två diametralt motsatta personligheter i en och samma småbarnsknubbiga kropp. Hennes hjärta blöder för allt som är ynkligt och fattigt och övergivet. Kanske är hon den enda jag känner som tycker synd om osten. Barn är ett gåtfullt folk…

Ett par andra som hon inte tycker lika mycket om, är sina äldre systrar. Systrarna tycker inte om Nisse heller. Dom tycker att Nisse är ett Djävulens påfund som bits och slåss och lånar kläder utan att fråga. Nisse åker ofta på stryk. Det tar hon ganska bra. Häromdagen satt hon i soffan med ridhjälm på huvudet och ridpiska i handen. Stora tårar rullade utför hennes kinder. Det gick ett tecknat barnprogram på TV. Nåt om en liten tulpan som höll på att vissna. Nisse grät och led. Jag frågade;

– Varför har du ridhjälm på dej?

Hon gav mej en hastig blick.

– Ifall Freja och Humla kommer, dom slår mej i huvudet.

Jag stönade uppgivet.

– Men varför har du ridpiska i handen.

Nisse svarade kort;

– Så att jag kan spöa upp dom förstås!

Jag slog av teven.

– Kan du inte göra någonting annat istället… Baka nåt!

Nisse tittade missmodigt på mej.

– Som vaddå?

Jag funderade hastigt.

– Negerbollar!

Nu blev Nisse alldeles mörk i blicken och upprepade hotfullt;

– Sådär säjer man inte?

Jag skämdes djupt och frågade;

– Ja, men vad ska man säja då?

Nisse började plocka fram bunkar och byttor ur skåpen.

– Chokladbollar, Pucko!

Jag nickade lätt maniskt.

– Men om det är såna där ljusa bollar då… lite beiga liksom…

Nisse mixade ingredienserna.

– Då kan du bara säja, att det är färgade bollar.

Några timmar senare skulle jag träffa mina vänner på stan. Det blev en sen kväll, mycket sen, det blev nästan morgon innan jag var hemma igen. Vi hade väl inte precis festat loss helt utan sans och vett, men jag förväntade mej knappast en okomplicerad morgondag. Och det blev det inte heller. Jag hann just inte mer än att dra upp täcket till hakan och somna, förrän Nisse galopperade in i sovrummet och slog på teven. Jag tänkte; ”Om jag bara ligger här helt stilla och blundar hårt, kanske det går att somna om i alla fall.” Det gjorde det! Kanske hann jag sova i fem hela minuter innan Nisse ruskade mej hårt och ropade i mitt öra;

– Mamma mamma, vet du hur man får negrerna att sluta hoppa i sängen?!

Jag hävde mej upp på armbågarna och tyckte att hela rummet snurrade runt. Jag såg att det gick ett tecknat barnprogram på teven och funderade ett ögonblick på att spy. Nisse ruskade i mej igen;

– Svara då, vet du hur man får negrerna att sluta hoppa i sängen?

Jag skakade lamt på huvudet.

Nisse kröp ner i sängen och drog åt sej allt täcke;

– Man sätter kardborreband i taket!

Som sagt var… Barn är ett gåtfullt folk!

”Barn”

Liptonligisten

Jag är stolt över Amy Winehouse! Nej nej, jag är inte alls som ni. Ni som bara ser en sönderskuren narkoman med en nedsupen man och taskiga skivkontrakt framför er. Jag ser allt som är fantastiaskt, enastående och alldeles makalöst med kvinnan. Ungefär som stora delar av den övriga världen.

Jag bara undrar över er andra…

Jag menar, hur tänker ni och med vilka rättigheter?

Vem f-n är stolt över mej en söndag morgon? Ja, kanske det finns nån. Jag sköter mej hyfsat, jag går ut med hunden (om ingen annan gör det) och lagar kanhända en taskig lunch till kvällen (men det är högst osäkert).

Så obegåvad är jag. Man kan hat och man kan mistat. Men Amy Winehouse… Hon är fjällämlar i filen, hon är tjyvar i håret och lort mellan tårna. Hon är for real!

Jag tror att Amy Winehouse oroar oss männskor, för hon är den största kvinnliga artist vi kommer att få se i modern tid.

Om jag vore England skulle jag dippa alla mina påsar i Atlanten och göra vågen!

(Var det inte förresten en annan berömd lirare som gjorde just det vid något historiskt slag nånstans. ”Liptonligisten” eller nåt?)

Tror han står i kören idag.

Den hårda skolan

Här händer det prylar. Jag håller på och läger upp alla mina krönikor som jag har skrivit för Tidningen Hästfynd / Hästfocus under åren 2003-2007 och plötsligt slår det mej. Vilken skola!

Hästfocus har verkligen varit min lekplats, min sandlåda, min okrattade manege. Där fick jag fria händer och nästan också fritt utrymme att skriva vad jag ville. Och som jag skrev!

Jag har ibland sagt till människor; ”Jag undrar om jag inte är en av få människor (kanske den enda) som har fått in en bild på en vägfärja i en hästtidning. Den krönikan kommer också att läggas upp inom kort.

Ulf Norén som äger Hästfocus ska verkligen ha all heder som vågade släppa lös mej i sin tidning, på sin redaktion. Nu har jag tyvärr inte haft tid att skriva för honom på länge, men jag hoppas att det blir igen!

Dom sätter plåster på varandra

Jag vet, jag har slutat blogga. Detta inlägg skriver jag enbart i terapeutiskt syfte. För att jag inte har någon annan att vända mej till. Dom har nämligen åkt. At last!

Jag talar om mina döttrar, samt i sällskapet också deras far. Dom är på väg till Grekland och så mycket kan jag säja att när tre brudar i åldrarna 16-20 ska ut och resa händer det prylar, framförallt ”in the near neighbourhood”.

Själv är jag fortfarande ganska lugn, men jag vet, det är utbrändhet. En form av katatoniskt tillstånd som kan komma att släppa inom ett par dagar. Och vem vet vad som händer då – med mej?!

Humla är chill, henne kan man lita på. Hon har allting helt klart för sej, väskan är packad och skorna putsade dagar i förväg. I morse fann jag henne sittandes vid frukostbordet 04.30 (jävla halvfem ju!) med håret uppsatt i en prinsessfrisyr samt en vackert uppskuren grapefrukt framför sej. Halv sex hade hon kommit till teet.

– Ska du resa i pyjamas? undrade jag.

– O nej, svarade Humla med en alldeles ny och lite märkvärdigt brittisk accent. Jag har mina resekläder under pyjamasen, så riskerar jag inte att få några fläckar på mej under frukosten.

Sedan ringde telefonen. Det var Freja (vår äldsta dotter). Hon grät!

– Mamma, mamma, det har typ exploderat någonting och min hand är alldeles förstörd. Det är blod överallt!

Freja är undersköterska. Hon bor i en annan stadsdel, faktiskt i min lägenhet, den som eventuellt nu också hade exploderat. Själv befinner jag mej ständigt på flykt, försöker undkomma, försöker överleva, försöker förstå.

– Exakt vad har exploderat? frågade jag, samt, hur pass skadad är du?

Freja snyftade högt;

– Jag vet inte, det bara sprutade glas plötsligt och det ser ut som om hela handflatan är uppsprättad. Det är blod i köket och i badrummet och i hallen och i vardagsrummet…

Jag flämtade (för nu var den inte lång stund kvar till avgång);

– Då är det ju blod överallt!

Freja hulkade;

– Jag har sett liksom hela livet passera revy och nu vill jag att Nicolas ska komma!

Jag satte mej på en stol.

– Nicolas, men han bor ju i Göteborg.

Freja snöt sej i andra änden;

– Ja, men du förstår inte, jag är helt chockad och det är liksom drottningsylt och mascaratårar på kläderna.

Nu började även den ”lilla brittiska” intressera sej för samtalet;

– Has she blown up the building? frågade hon och bet i en toast.

Jag suckade tungt;

– Släng dig i en taxi och kom hit. Åk inte till akuten och inte Göteborg, utan kom hit. Ni ska till Grekland!

Därpå började jag förbereda operationen. ”Glassplitter”, tänkte jag, ”det kräver pincett, plåster och kanske även en pistol”. Allt det där fanns hemma, dvs det andra hemmet, där alla förutom Freja redan var samlade och väntade på att komma iväg.

Sen kom Nisse upp.

– Vafan ere om? sa hon. Vad är det för dag, vad är klockan, har dom sprängt på Söder, ere Freja?

Nisse är yngst, och hon är alternativt förbannad, förvånad eller förundrad. Oftast förbannad.

– Snälla, ta bara på dej passet och borsta tänderna bakom öronen, sa jag. Ni missar planet!

Den ”lilla brittiska” gled ur sin flanellpyjamas och packade ner ett par extra äpplen i handbagaget.

– Jag är klar sedan länge, sa hon.

Därefter kom Freja (stödd av en likblek taxichaufför) med hela näven inlindad i en handduk. Hon kroppsskakade och började berätta;

– Jag skulle öppna en syltburk och den bara exploderade i handen. Det blev alldeles rött överallt.

– Typiskt syndikalister, sa Nisse. Molotowcoctail!

Vi tittade på såret och det var ganska äckligt faktiskt, men inga operativa ingrepp krävdes. Pistolen kunde också stoppas undan.

– Jag såg verkligen livet passera revy, sa Freja.

– Vad såg du då? sa jag.

– Jag såg Nicolas, sa Freja.

Nu skrattade hon plötsligt igen;

– Och jag tänkte att det hade varit bra om man i just den stunden hade haft liksom en grek där.

– Öh, well… sa jag.

Nicolas är såvitt jag känner till regissör, men absolut, såna kan vara hittepåiga. Det vet man ju. Och jodå, dom har träffats en gång för sex år sedan (det har jag ju skrivit om). Då var Freja 14. Nu har dom addat varandra på Facebook och MSN. Visst, det är fint, en riktigt, rar liten historia. Men att sätta virtuella plåster på varandra… Är inte det lite väl wild and crazy?

Jag hajar inte riktigt den där relationen, det känns som att den håller på och glider mej ur händerna. Men det är mycket som jag inte förstår. En sak vet jag i alla fall säkert.

Nu ska jag gå ut med hunden, diska den brittiska disken, knalla upp till Söder och torka upp blodet från kök, hall, bad samt vardagsrumsgolv (det ska stå en gröttallrik på hatthyllan också).

Det är jävligt skönt att inte vara på väg till Grekland faktiskt. Tur att dom har sin pappa med sej. Han kan se fram emot tio händelserika dagar!

Jag säjer bara som jag brukar;

– Hey El Paco, skratta och le!

Hallom och kyssor

Är det inte hemskt när man någon gång blir tvungen att krossa människors föreställningar. Det kan ju vara av olika skäl, men jag tycker inte om det i alla fall. Till exempel när barnen var små och formade sitt språk utefter vad dom hörde, klarade av att säja och förmådde förstå. Humla hade missuppfattat hela prylen med hallon. Hon trodde att det hette ”hallom” och jag hade inte hjärta att korrigera henne. Jag tror att hon sa hallom långt upp i puberteten och eventuellt gör hon det ännu.

Nisse hörde syrsorna sjunga i gräset, men kunde inte uttala ordet, så hon sa ”kyssor”. Jag har ännu inte påpekat att man också kan säja; ”syrsor”. Jag tycker att kyssor är mycket finare.

Freja har väl dock tagit priset vad det gäller att misstolka ett ord. När hon var bara ett par år gammal slog hon huvudet i handfatet. Jag hörde skriket och frågade henne;

– Slog du i handfatet?

Hon sa;

– Ja.

Efter en tid när språket förbättrades upptäckte jag att hon kallade pannan för ”pannfatet”. Hon trodde att jag menade en kroppsdel när jag frågade om hon slog i handfatet.

Nu ska hela familjen sticka till Grekland om några dagar, men själv ska jag stanna hemma och rocka knast!

Så nu slipper ni mitt bloggande en tid. Jag ska göra dom sista korrigeringarna av ”Familjelyckan”, skriva färdigt ”Det stora, svenska vemodet” och börja på ”Nationalspöket”.

Och som sagt var, rocka knast.

Men kanske jag bloggar igen i augusti.

Tjingeling och ha en fin sommar alla!

Ebba & Lippa

Kött är slött

Ibland lyckas ju faktiskt Alex Schulman vräka ur sej någonting riktigt skönt, som den här kommentaren; ”Alla ungdomar som inte är nåt åt vänster, måste det ju vara någonting fel med”.

(Detta som en reaktion på någon Blondinbella som bloggar benet och är med i MUF!)

Det ligger ju i sakens natur, som ung, att stå för ett naivt rättvisetänkande som gränsar till anarki. Där har ju verkligen Blondinbella missat någonting. Kvinnan som har världens största skräck för att åldras lever och lär som en 35-åring!

Men ut och sup skallen i bitar Blondinbella, elda upp en soptunna och skrik nåt. Tag vad som helst; ”Kött är dött!” Jag bjuder på den.

I morse träffade Wilmer en rebell på Skeppsholmen. Vi har en skata här som går och drar på fyra (4) vinthundar, varav dom flesta är lösa. En av dessa attackerade vår kopplade hund så plötsligt att han ramlade omkull och hamnade på rygg, sedan kommer skatan råmades över holmen och skriker att vi har en agressiv hund. Tror fan att han blev sne! Nu fick hon också veta att vi har en agressiv Skutskeppare. Alltså hundägare som bråkar med varandra är bland det låguslaste man kan höra. Hur dom hotar med polisanmälningar och regelrätta hundmord. Det är helt knasigt faktiskt. Man vill inte vara i det där träsket.

Jag påpekade försiktigt en gång till en annan drummel som hade sin hund lös på en plats där den inte bara ofredade andra hundar utan också en mängd häckande fågelpar att;

– Det råder kopplingstvång mellan mars och augusti.

Och han svarade;

– Bara för att du har en jakthund ska du inte tro att du kan jaktlagen.

– Men du, det kan jag faktiskt.

– Yeah right (sa han, för det här var en Blondinbella fast man). Du kanske tror att du har jägarexamen också.

– Det har jag faktiskt, sa jag.

– Yeah right, sa han och kallade in sin Ridgeback (som är ett lika stort måste i Stockholms innerstad som en shoppingrunda på Birger Jarlsgatan).

Well, liksom, man orkar inte argumentera. Jag bryr mej inte ett dugg om folk har sina hundar lösa, bara dom inte kommer fram till mej, och det gör dom. Och jag har aldrig hyst några högre tankar om hundägare heller, men nu är man en del av organisationen. Eller nej, jag vägrar bråka med några skator och deras fyra vinthundar. Jag tar min hund och går en annan väg. Hovslagarn däremot han är av en annan åsikt (som vanligt). Försök läsa det här på bred skånska;

– Kommer det fram en hunnajävvul till mej och hotar att skada min drever inför jaktsäsongen skjuter jag ihjäl fan direkt!

Gissa om jag gick och kopplade hunden. Nä, det gjorde jag inte, han satt redan i bilen. Jag skrek;

– Kött är rött! eller nåt.

Nyårsmiddagen 1974 – får aldrig slängas!

Två saker har jag aktivt valt bort att inte samla på. Böcker och krukväxter. Jag har nästan inga. För tjugo år sen såg mitt hem ut ungefär som alla andras, skulle jag tro. Med böcker och krukväxter, men sen i samband med någon flytt började jag verkligen ifrågasätta hela prylen. Varför täcker vi våra fönster med dammiga ruskor av varierande struktur och hälsoform? Varför ska det längs varenda förbannade vardagsrumsvägg stå en bokhylla med berättelser som man redan har läst. För mej kändes det lite grand som att samla på gammal disk. ”Men kolla här, nyårsmiddagen 1974”, får aldrig slängas!

Jag har valt att spara tre böcker. Det är; ”A prayer of Owen Meany”,”Järngräs” och ”Samtalen med Don Juan” (Castaneda). Dom drar jag omkring med genom livet och jag skulle likaväl kunna ha dom på kroppen som någon annanstans. Järngräs på knäna, Owen Meany på axlarna och Castaneda mellan skulderbladen. Sen har jag mina läroböcker från Jägarskolan och dom vill jag inte heller vara utan, så det får väl bli stövelskaften för deras del.

Jag sparar inte ens på gamla manus. Förr i tiden skrev man ju verkligen på s-k-r-i-v-m-a-s-k-i-n och hur många tusentals sidor har man inte knackat fram genom åren. Sånt slänger jag. Är det producerat, tryckt och klart så är det. Jag har inget som helst behov (och inte plats heller) med gamla dammiga pärmar. Ut med den skiten!

Jag skulle vilja skapa lite mera hål (och det känns ju otryggt tycker Skutskepparn) liksom ut med en bokhylla och in med ett hål, ut med krukväxterna och upp med fönstret. Jag gillar när man kan cirkulera.

Båten ska vara som den är. Den allra värsta kombinationen jag kan komma på, det är alla båtar jag ser som är ombyggda till sommarstugor med BÅDE gardiner, bokhyllor och blomkrukor. Då går mina kräkreflexer igång. Ett fartyg ska (i min värld) vara farbart och helst sjöstuvat. Det är ett hån mot en fartygskropp att göra fast den vid kaj och skapa rabatter på däck. Jag tycker synd om dom (skroven alltså), även om jag i viss mån kan förstå människor som vill ha en husbåt. Men det är någonting annat. Fina fartygsskrov påbyggda med ohyggliga däckshus, villadörrar och mässingshandtag ser förjävliga ut!

Jag vill bara göra hål!

Nu ska jag för övrigt läsa klart Beppe Wolgers memoarer, sedan ska jag ge bort boken till någon som förtjänar den.

P.S När jag sist drog den här harangen (om att göra sig av med gammalt skit) för en av mina döttrar svarade hon; ”Du slänger inga böcker alls, du ställer in dom hos alla oss andra!” Well, jag var i alla fall på soptippen nyligen med, säkert två kubik, sönderlästa volymer, men okey, något kan man ju spara. Man kan ju inte gå omkring alldeles naken. D.S

Katten gråter

Det är tur att vi har många döttrar här ombord. Alla bor ju inte hemma, men då och då dimper det ner nån på däck och sätter lite prägel på tillvaron. För mej (som lider av en besatthet) är det extra nyttigt att komma ut i solen och lyssna på vad vanliga människor har att säja. Som till exempel, Freja. Ingen kan som hon leverera sanningar om sin omvärld. Till mej sa hon till exempel sist;

– Äsch, du kan sitta där och dilla om dina historier. Vad vet jag om dej, du kan lika gärna vara arbetslös!

– Sexton timmar om dagen? undrade jag.

– Ja, men om du vill börja din meningslösa tillvaro redan klockan fyra på morgonen och sedan nöta på ända till åtta på kvällen, så har du ju liksom ett problem där. Ska du ha en cigg?

Herregud, hon verkar tro att jag röker också!

– Förresten börjar jag fundera på att skriva någonting själv, sa hon. Alltså jag har tänkt mycket på det. Jag skulle faktiskt kunna börja redan nu. Har du en penna?

Jag skrattade rakt ut;

– En penna, då har du komit till fel fartyg, jag lovar. Här finns ingen penna. Jag har letat efter en penna i två år och det f-i-n-n-s inte!

Freja reste sig upp;

– Nåväl, jag kan ha en i handväskan.

Sedan började hon verkligen skriva.

– Har du någon titel på det där verket? undrade jag.

– Judemonologerna, sa Freja.

Jaha, liksom, där kunde man ju slänga sej i väggen. Min första bok hette; ”Katten gråter och kommer aldrig åter”.

– Det låter as-tungt, sa jag.

Freja nickade och plitade vidare.

– En riktigt sorglig historia. Jag tror den utspelar sej på Lappkärrsberget. Ska du höra?

Jag skakade på huvudet;

– Du kan sitta där och dilla om dina historier. Vad vet jag om dej, du kan lika gärna vara arbetslös! Har du en cigg?

Min tandborstes knakande kärleksliv

Det är vår, människor blir förälskade, de ger varandra blommor och handlar nya tandborstar. Jag minns en gång i min skira ungdom, en annan Skutskeppare, eller han körde oljetanker i och för sig, men vi var ett par under några år. (Det låter som att jag har en skutskeppare i varje stad, men ingenting kunde vara mer fel).

Den här mannen bodde i Kalmar och jag, då för tiden i Göteborg. Det blev en del resor. Att det var äkta kärlek förstod jag när han hade skaffat ännu en tandborstmugg och permanent inneboende tandborste åt mej. Den bara stog där, med huvudet lutad mot den andra och såg ut som att den liksom hade ett liv. Ett kärleksliv till och med. Själv fick jag pendla.

Göteborg sög apa då för tiden, det är säkert mycket bättre nu. Vädret vräkte ner och upp och ner igen, ofta kom det också rakt från sidan. Till slut stog jag inte ut längre och flyttade till Kalmar. Till Kapten Nilsson!

Det blev lite väl häftigt. I alla fall för mej som fortfarande gick i skolan och måste prestera någon form av studiereslultat. Efter en tid packade jag mina väskor och stack till Stockholm (hemma-arenan). Så återupptogs det där påfrestande pendlandet och att sitta på ett tåg mellan Kalmar och Stockholm var ingen hit, och absolut inte då för tiden. Hela helgen gick åt till att resa och det började knaka i fogarna med Kapten Nilsson. Till slut tog det helt enkelt slut. Vi träffades inte på några månader, han var väl i Persiska viken också en sväng, men sen så skulle vi ses bara för att det var trevligt och längesen sist.

Jag gjorde den där resan igen och upptäckte att min tandborste i badrumet fanns kvar. Jag blev lite varm inombords minns jag. Kapten Nilsson var ändå en fin människa, såg ganska bra ut också, man kanske skulle ge honom en ny chans.

– Vad gulligt att min tandborste är kvar, sa jag därför vid sänggåendet om kvällen.

Kapten Nilsson stelnade till på sin post och svarade;

– Rör för guds skull inte den. Den använder jag till att göra ren rakapparaten med!

Med dessa ord vill jag höja ett varningens finger åt alla små sockerpinglor som i dagarna har fått en ny tandborste av sin käresta.

– Se upp, dom är hittepåiga dom där killarna. Och dom har skäggväxt!

Lita på gamla Bettan

Han är allt bra snäll, Skutskepparn. Jag är snäll mot honom, och han är snäll mot mej. Det är så vi har det. Vi är snälla mot varandra, vi kämpar för att vara det, anstränger oss verkligen hårt, ibland skiter det sej totalt.

Igår var jag sådär lite extra snäll (efter Eriksdalsbadet och allt). Skutskepparn skulle till nån Kustbevakningsbåt typ i Norrland, och dit skulle han åka, som i gryningen.

– Nu ska jag bara köra en tvättmaskin med lite kläder, sa han, och den är väl färdig ungefär klocka ett i natt.

– Men snälla du, sa jag (för nu var vi inne i ett sånt där flöde av godhet som man vet har ett slut, men klockan var ännu ej elva på kvällen och middagen hade fortfarande inte kallnat). Gå och lägg dej bara, jag kan tvätta. Jag gick i och för sej upp klockan fyra i morse, men vad gör det. Jag sitter här och väntar på att tvättmaskinen ska bli klar och sedan kör jag en torktumlare också. Det är så man har det när man är singel med en gammal trotjänare som Bettan.

– Ja, du är verkligen snäll, sa han. Men grejen är den att jag vill inte att du ska tvätta mina kläder och absolut inte torktumla dom. Min svindyra Lyle & Scott till exempel knypplad av spröd lammull som jag tänkte ha till middagen imorgon kväll, den ska INTE torktumlas.

– Hängas, sa jag. Det är det enda som gäller. Din svindyra Lyle & Scott ska hängas.

– Och det kommer du aldrig att komma ihåg, sa Skutskepparn.

Nej, jag är måhända inget underverk i hushållet och jag har en gång tvättat alla min systers Busnelltröjor på 90 grader, men det var för att vara snäll!

– Gå och lägg dej du, sa jag. Lita på gamla Bettan.

Skutskepparn var verkligen trött, det kunde man tydligt se. Frestad rent utav att krypa till kojs.

Nästa morgon var han borta. Hunden var kvar, men Skutskepparn var borta. Klockan sju (på morgonen) ringde det.

– Nu är jag i Hudiksvall, sa han. Tack för att du kom ihåg min tvätt.

Han lät verkligen glad på rösten.

– Det var så lite så, sa jag.

– Min svindyra Lyle & Scott tröja blir säkert fin på Nisse också, sa han.

– Nisse, sa jag, hon har ju storlek 36.

– Ja, sa Skutskepparn, och det har den med. Men det var snällt ändå, snällt att du satt uppe och kom ihåg att stoppa tvätten i torktumlaren.

– Lita på gamla Bettan, sa jag.