Tänk om jag är ett riktigt, litet äcklo

Jag gillar såna där plötsliga bekännelser, såna som bara kommer utan att man alls har bett om dom eller ens talar om ämnet. Som igår vid fikat, plötsligt säjer Karin Modin;

– Skälet till att jag lever som singel är att jag är så jävla äcklig. Ett riktigt litet äckel är jag. Ni kan inte ana!

Men, well, liksom. Vi kom lite av oss där, vi andra som (tror jag) talade om ombyggnationen av Arkitektmuseum.

Till exempel min väninna Malou (hon med pengar på banken och pappersnäsdukar i väskan) hon är inte det minsta äcklig. Malou är en sådan kvinna som alltid tvättar händerna före maten, och inte bara på sej själv. Hon hugger tag i den som går förbi också. Oftast är det bara hennes dotter som hamnar i det där järngreppet för alla andra har vett att slita sig. Malou tvättar inte bara händerna på sej själv och sin dotter före maten, hon gör det även när dom har klapat hunden.

– Nu vet jag att du kommer att tycka att jag är riktigt fjollig, Cina, sa hon sist det hände. Men har vi klappat hunden vill jag också att vi tvättar händerna efteråt.

– Bara du låter bli mina, svarade jag.

Jag menar, jag tvättar gärna händerna före maten och många andra gånger under dagen också, men hur skulle mitt liv se ut om jag skulle tvätta händerna efter varje gång jag hade klappat hunden? Jag är praktiskt taget uppvuxen i ett stall och har ätit mina stallmackor med dom skitigaste händerna ever!

Tänk om jag är ett riktigt litet äcklo!

Karin Modin är i alla fall svårslagen. När hon hade sagt den där inledande repliken om sin hygieniska status gick hon över huvud taget inte att stoppa.

– Grejen är den att folk förstår inte hur äcklig jag är, sa hon.

Vi skakade långsamt på huvudet.

– Nej, du ser ju snygg och prydlig ut på ytan, sa vi.

– Fel, sa Karin Modin.

– Berätta, sa vi.

– Till exempel här omkvällen, sa Karin Modin, när jag hade köpt med mej sushi hem från jobbet och spillde ut soyasåsen på golvet…

– Vad gjorde du då, sa vi, rullade dej i den?

Karin Modin skakade på huvudet.

– Inte då, men det fanns ingen soyasås hemma och jag hatar sushi utan soya, så jag satte mej helt enkelt ner och doppade suchin på parketten.

– Ja, du kommer ju att förbli singel sa vi.

– Men vad skulle jag göra? frågade Karin Modin.

– Vet inte, sa jag. Jag hade nog hämtat disktrasan, torkat upp soyan och vridit ur den över sushin.

Måhända bor det ett litet äcklo inom oss alla.

En vanlig, kåt kristen

Ibland infinner sej ett svindlande ögonblick när man inser att någonting har hänt. Världen har blivit förändrad och ingenting kommer att bli som förr. På samma sätt är det med samtal mellan människor. Plötsligt faller orden på ett sätt så att man nästan hisnar och får en känsla av att ingenting mer behöver säjas. Någonsin!

Jag hade en sån upplevelse alldeles nyligen. Hela den stora familjen hade samlats till en gemensam middag och tonårsdottern satt försjunken i Expressens söndagsbilaga. Plötsligt höjer hon blicken och utbrister;

– Tantrasex… Va´ fan är tantrasex för nåt?!

Den som ställer en sådan fråga vid ett bord där det sitter en förbittrad familjeförsörjare och en överförfriskad författare får skylla sej själv. Ett ord som ”tantrasex” är en utmaning för hela min yrkeskår och skulle kunna trigga igång vilken fantasilös frilansskribent som helst. Jag lutade mej fram över bordet och tog hennes händer i mina.

– Jo, förstår du min unga vän… Ordet Tantrasex kommer egentligen av det hinduiska uttrycket ”Tantralisk sexualitet”, vilket faktisk skulle kunna beskrivas som en form av ”icke-sex”.

Nu lyfte Skutskepparn på huvudet och utbrast.

– Åh fan, då måste jag vara Hindu!

Jag skakade irriterat på huvudet.

– Vad vet jag. Hindu eller inte Hindu. Så är det i alla fall med den saken. Sätt igång och ät nu!

Surmulet stoppade Skutskepparn in en stor tugga av maten i munnen och muttrade.

– I så fall skulle jag mycket hellre vilja vara en vanlig kåt kristen…

Behöver jag tillägga att resten av middagen intogs under stilla bedjan och eftertanke.

Hemma hos Cousteau 2

Alla de här bilderna är hämtade ur Cousteaus eget arkiv ombord på Calypso. John Denver gjorde låten. Och den blev ju världberömd!

När man ser Calypso inledningsvis, rullar hon en del. Den upplevelsen kan jag säja att vi är några stycken här ombord som känner till. Och då är det ju inte just som att karusellen slutar snurra efter tre minuter och man spyr lite vackert. Jag har hört passagerare ligga på durken och be till Gud ;-)

(Jag ska fixa Youtube-funktionen så fort som möjligt.)

Hemma hos Cousteau 1

Det är Lina i Lönneberga och så är det – jag. Vi har båda hört repliken;

– Du, det där gifteriet… det tror jag vi tar och skiter i!

Mitt togs tillbaka redan för tjugo år sen, det kan vara tjugofem också. Inledningen var det inget fel på. Ombord på skutan, spegelblankt vatten, sol över Torsbyfjärden. Men sen stack det ordentligt iväg! Efter tre veckor kom repliken;

– Du, det där gifteriet… det tror jag vi tar och skiter i!

Sedan dess har jag varit singel, med samma man dessutom. I snart tjugofem år har jag varit singel med samma man (vi har verkligen aldrig ens varit förlovade och vi är fortfarande tveksamma på om vi någonsin kommer att flytta ihop. Tre barn säjer ingenting. Ingenting!)

Igår vid middagen, inför dom där tre (varav endast två bor kvar hemma) föreslog jag därför helt lugnt;

– Det är kanske dags att vi gifter om oss.

Det var han inte så säker på. Det skulle kännas obra, sa han. Otryggt, osäkert rent utav.

– Man kan ju också vara singel, sa jag. Det vet man ju hur det går till. Och det skapar ju en viss frihet i relationen.

– Absolut, sa han och tillade hoppfullt, du kanske flyttar ut.

– Ja, eller någon flyttar in, sa jag.

– Det skulle kunna funka, sa han. Vi har ju plats.

– Lite som hemma hos Cousteau på Calypso, sa jag.

– Det kan bli trevligt, sa han.

– Vi kan ha små röda mössor hela storfamiljen, sa jag.

– Eller gröna, sa han.

Well, vi får väl se hur det blir. Jag är i alla fall ogift idag igen. Och by the way samt återigen uppmuntrar jag starkt er alla; Kolla på Life Aquatic. Men det är ju en alldeles underbar film, man blir ju rent lycklig. Här kommer en liten trailer. Och sen så kan man ha det lite som hemma hos Cousteau. Det vill säja, om man har en Skutskeppare. Och han är singel.

Hasse Alfredssons obetalbara Lussekatt

Jag har haft förmånen, glädjen att få jobba med många stora personligheter under min, hmm… karriär. Märkligt ord, jag har aldrig funderat över min karriär, jag ger fulla fan i min karriär, dock har jag ändå under denna, ständigt pågående, icke-karriär, haft förmånen att stöta på en och annan ”stekare”.

Som Hasse Alfredsson!

Jag menar att sitta en eftermiddag med Hasse Alfredsson i hans röda stuga i Vitabergsparken, kräver sina nerver, ty Hasse Alfredsson ÄR en levande legend! Man vet inte riktigt hur en sådan fungerar. Har han vanliga möbler, eller svävar han omkring på en flygande matta? Har han blodomlopp, har hans matsmältningssystem? Ja, man undrar ju liksom.

Problemet, när jag äntligen får möjlighet att träffa någon sån därn (gud, vad jag älskade att skriva ”sån därn”, det är ju ett fruktansvärt uttryck) riktigt tung gubbe är att det ju sker under arbetstid. Det är inte precis på det viset att vi träffas för att röka vattenpipa i skymningen. Vi träffas för att jobba och är jag inkallad, är det enbart för att leverera. Jag har ibland suttit på möten och insett att; ”Nu har jag pratat i åtta timmar!” Men sen kan man ju också vara tyst i ett kvartal.

Nåväl, i Vitabergsparken stod redan kaffet på spisen och även fast det var långt före jul hade Hasse köpt Lussekatter. Men sen började vi ju prata, och det var min uppgift att beskriva hur man skulle kunna bearbeta, ett redan djupt invecklat manus, till en helt ny (och ungefär lika komplicerad) form. En sån gång får man ha lite nerver på fötterna, och försöka tänka bort att man pratar med en legend som svävar omkring på en matta i rummet. Hasse ställde många intressanta frågor och hade givetvis massor av egna ideer. Jag tror inte att det fanns en enda lucka under dom timmarna att käka Lussekatter.

Så till slut enades vi om hur projektet skulle kunna gå vidare och jag tackade för mej. Nu återstod bara en lång bussresa, ut till stallet, ta hand om hästarna och därefter båten till Rindö (vi hade väl ännu inte flyttat hem till stan vid det här tillfället). Jag insåg att jag ogärna ville släppa min Lussekatt, utan faktiskt riskerade att svälta ihjäl utan den. Så jag sa till Hasse;

– Du, den här bullen. Är det okey om man tar den i handväskan?

Hasse såg ut som om han ungefär trodde att jag hade ett universum i handväskan, kanske även en vattenpipa. Han tyckte det var helt okey!

Efter bussresan och stallet, satte jag mej i båten, startade motorn och gav mej av. Precis i höjd utanför Börje Salming på Karlsudd fick jag motorstopp. Börje Salming slängde sig inte i båten och gjorde någon som helst ansträngning att undsätta mej. Han var inte ens i landet vid tillfället, läste jag i en tidning senare. Jag fick börja paddla. Att paddla en tung gummibåt i motvind är ett ”icke-görligt” projekt. Tror jag kämpade på i ett par timmar innan jag utmattad och gråtande föll omkull på durken. Det var då jag kom att tänka på Hasse Alfredssons Lussekatt.

Jag hade föda, jag hade proteiner (well), jag hade en Lussekatt och jag skulle överleva!

Sent på kvällen kom Skutskepparn med bogserbåten Bamse från Rindö Marine.

– Onödigt, sa jag. Ser du pricken där borta över grantopparna. Det är Hasse Alfredsson som är på väg, och han har en flygande matta!

Jag har Ola Fågelkvist i rockärmen

– Hur går det med rosen? frågade jag min yngsta dotter (jag tänkte då på den där förhatliga, två meter långa, alltigenom onödiga ruskan med taggar på). Har den vissnat ännu?

– Den ska väl torkas och ramas in och säkert stoppas upp också, sa Nisse.

Hon är inte helt tillfreds med ”rosen”. Annars verkar hon rätt harmonisk. När de äldre systrarna ligger och gråter (oj oj oj, det finns många skäl) ligger Nisse med en burk hasselnötskräm på magen och lyssnar på Edelweiss. (Ni som aldrig har lyssnat på Edelweiss kan inte föreställa er hur det låter. Det är en form av gråtmild euroschlager som joddlas fram mellan glesa framtänder.)

Mellandottern är nu singel. Hon är annars den som har dragit hem stora lass med rosor genom åren.

– Kan du inte ”turra” mej med någon stekare? frågade hon här om dagen.

Uttrycket kommer sig av alla vrak jag har haft här ombord. Människor som går in i galna relationer och sedan kraschar på m-i-n kammare. Jag har sagt åt mina döttrar;

– Jag ska bli en sån där ”turk-morsa” som helt enkelt parar ihop er med ett lämpligt parti. Till exempel, Ola Fågelkvist!

Nu kom mellandottern tillbaka och bad alltså om att bli ”turrad”.

– Den där Ola Fågelkvist du brukar prata om sa hon, vem är det egentligen?

– Det är en gammal barndomskamrat till mej, svarade jag.

Mellanbarnet stelnade till.

– Men du kan väl inte ”turra” mej med en gubbe heller?!

– Gubbe, ha!

Låt mej berätta om Ola Fågelkvist. Han var söt redan som barn, något bitter och inåtvänd en period, men mycket godhjärtad. Han är typen som skakar på huvudet och säjer;

– Det kommer aldrig att gå, även när han skalar potatis.

När jag träffade honom sist hade han dessutom blivit övergiven.

– Jag trodde att det var för evigt, sa Ola. Jag trodde att vi skulle leva ihop resten av den, troligtvis mycket korta och eländiga, tid vi har kvar i våra liv.

– Men herregud, sa jag. Du är bara 40 år. Gå och titta dej själv i en spegel, karl. Du är snyggast på hela dansgolvet, i hela lokalen, troligtvis i hela norrort. Det är ju bara att du går ut och raggar upp vad du vill ha!

– Det kommer aldrig att gå, sa Ola Fågelkvist.

En gång för tja, en si sådär 25 år sedan, hittade jag Ola Fågelkvist toppen på öns högsta tall. (Jag bodde på en ö då och där fanns det en tall, hög.) Jag menar tall, liksom. Hur i helvete kom han upp dit?

– Det kommer aldrig att gå, ropade Ola Fågelkvist.

Han är absolut en av dom skönaste människor jag känner, men att ”turra” honom med en av mina döttrar. Det vore inte snällt mot Ola. Blommor skulle dom säkert få och många goda skratt, för i den där försmådde misantropen bor en av dom största humorister som finns. Jag har skrattat halvt ihjäl mej åt Ola Fågelkvist genom åren. En midsommar i skärgården sa han åt mej;

– Carina, kommer du ihåg den där dumma hunden ni hade förr i tiden som bara satt och stirrade in i väggen hela tiden.

– Jag kommer ihåg eran hund, sa jag, som inte ens kunde gå ordentligt.

– Men det var ju bara för att han hade tofflor, sa Ola.

Nej, det var inte lätt att vara hund på -70 talet och det är inte lätt att vara ung idag, men om Nisse kommer och frågar mej;

– Mamma, kan inte du ”turra” mej med någon?

Då ska jag svara;

– Jag har Ola Fågelkvist i rockärmen!

Det vill säja, om han inte ”går” på midsommarafton. Jag har två andra döttrar som ska spana in honom då.

Katinkaincidenten

Hundar är just inte min grej, hästar är självvalt, det har jag alltid haft, men hundar…

Jag minns när min stallkamrat skaffade hund och jag frågade henne;

– Men typ, var bor den, var har ni den?

Och hon svarade;

– I huset förstås.

Jag nickade, för jo, dom går ju liksom in genom både dörren och fönstret, så visst, det ska väl inte vara någon omöjlighet att ha dom i huset.

– Men var sover den då? undrade jag vidare.

Nu kom hennes make och lade sig i samtalet.

– I sängen förstås!

Jag blev alldeles iskall. Jag menar att sova ihop med en stor, hårig, säkert skitig och av fästingar invaderad, loppäls i bingen!

– Inte i sängen, viskade jag. Det kan inte vara sant.

Stallkamratens make himlade med ögonen;

– Jo, men du förstår inte hur mysigt det är, och så kommer hon ju och slickar oss i ansiktet tills vi vaknar på morgnarna.

– Hell No! jag tror jag skrek.

Det där träsket skulle jag aldrig hamna i.

Jag hade en annan ”Skutskeppare” en gång, alltså före den ”slutgiltiga” or whatever, Skutskepparn. Den förre hade hund. Katinka.

Katinka sov i sängen, hos Skutskepparn, på båten där han bodde. Jag tänkte; ”Det måste vara kriminellt. Man kan inte ha en hund i sängen. Jag får göra en polisanmälan!”

Sen tog det slut.

Jag vet inte om han åkte i fängelse. Jag tror inte det. Snart tvingades jag förstå att mäniskor har verkligen hund och dom sover lite varstans. Min egen sover i sängen, alltid!

Den skaffade jag alltså 20 år efter ”Katinkaincidenten” och nu hajar jag hela prylen. Alla, som är lämpliga, borde ha hund. En hund vänder upp och ner på hela ens hem, alla ens normer och i övrigt mossiga mönster. Man blir helt enkelt en bättre människa. Om man har nerver för det!

Jag ser ständigt folk som går och drar längs kajerna med sina hundar och tänker; ”Han har i alla fall ett riktigt liv. Han har hund!”

En hund, vet jag nu, kan med lätthet ersätta en annan människa. Det är faktiskt ingen större, intellektuell skillnad. En hund är många gånger kanske till och med en bättre livskamrat än en människa. Jag skulle nog aldrig vilja vara utan. En natt blev vi dock osams och han fick sova utanför dörren. Då grät vi båda två. Klockan fem steg jag upp och släppte in honom. Då blev vi lyckliga igen.

Easy as that! Kanhända att det fungerar på människor också?

Mera läsning om ”Hundhelvetet” finns i min krönika ”Somliga går i trasiga skor” (Startsidan, meny) www.dogmodels.se)

Jag har bara lite dinkel i påsen

KV kom hit, vi skulle kolla på film och dricka kaffe. Under filmföreställningen (15 min) stoppade KV i sej följande.

4 tunnbrödmackor med kaviar

10-15 runda mackor (minns inte namnet) med ost

5 (!) skålar cornflakes med mjölk.

Jo, vi talar om hon som drack upp den goda Raccolton förra helgen. Men fatta en sak, kvinnan har en kropp som en fotomodell. Hur är det möjligt?

– Det är det att jag är vegan nu, förklarade hon.

– Ållrajjt, sa jag och vände blicken åt ett annat håll.

Behöver jag påpeka att kavaiartuben var lika platt som en överkörd bäversvans?

– Jag måste nog gå och handla, sa jag, för här är det ju skåprent.

Så vi tog en rask promenad upp till Söder. Människor med långa ben får fort upp en alldeles förfärlig fart. Jag, som inte precis är tomteliten heller, fick småspringa för att hinna med. KV ”promenerade” påstod hon.

– Du måste förstå en sak, sa hon. Det lilla vitryska aset läser din blogg, och jag har aldrig kallat honom ”aset”. Var får du allt ifrån?

– Du sa att han luktade mossa, sa jag.

– Mossa är fint, sa KV, i skogen.

– Du håller på att mutera till adventsljusstake nu igen, sa jag.

– Jag kommer tillbaka på lördag, sa KV. Kan du inte köpa det där svingoda brödet som är bakat med dinkel till dess?

Jag handlade på Medborgarplatsen och gick hem igen. Döm om min förvåningen när jag hittade ett rödgråtet vrak i soffan. Nopp!! Hon åt gamla, ratade brödkanter.

– Jag har annat bröd i kassarna, sa jag. Dinkel!

Soffvraket skrek rakt ut;

– Han har varit otrogen och jag hatar aset!

– Det var du som sa det, sa jag.

– Han är ett as och han måste få syfilis. Han bara måste få syfilis. Snälla, kan ingen ge honom syfilis!

– Jag har bara lite dinkel i påsen, sa jag.

Sen gick vi ut med hunden, det lilla tyska aset, och alla blev glada igen. Men försök förstå en sak. Detta är min arbetsmiljö. I denna, av försmådda kvinnor framhatade atmosfär, försöker jag skriva tre (3) romaner. Två är snart klara. Dom blir fantastiska!

P.S Hon åt verkligen, 4 tunnbrödmackor med kaviar, 10-15 runda mackor med ost, samt 5 skålar cornflakes. Och det är sant! D.S

En vitlökspress på huvudkudden

Det pågår ett ”vitlökskrig” här ombord. En av döttrarna har (av någon besynnerlig anledning) plötsligt börjat intressera sej för matlagning och i mat ska det vara – vitlök.

Well, att hela holmen plötsligt stinker thailändskt gatukök, det kan väl passera som pittoreskt, men vitlökspressen, den får aldrig nån kulturell status oavsett lök och maträtt. Den är bara förjävlig att diska!

Den senaste tiden har man kunnat hitta den där vitlökspressen nedslängd i diskhon alldeles intorkad med vitlök och i det tillståndet blir den närmast o-m-ö-j-l-i-g att göra ren. Därför har jag (med pedagogiska rösten) förklarat att;

– Nu jävlar börjar du diska vitlökspressen efter dej, annars kommer jag att kasta in den i din hytt.

Tredje (eller fjärde) dagen med en saggig och stinkande vitlökspress i kabyssen, slängde jag helt enkelt ner den i akterskeppet. Nästa dag låg den i diskhon igen. Odiskad!

Nu var kriget i full gång. Eftersom jag absolut inte pallade med stanken en enda sekund till diskade jag den verkligen, men sen gick jag ner med den till fartygskockens hytt och lade den mitt på huvudkudden. Att den var rengjord skulle hon aldrig märka, det förstod jag, men att hon hade sånt sicillianskt temperament.

Sent på kvällen kom den där vitlökspressen farandes genom precis hela fartyget (den ligger inuti radarn nu) och ett vrål hördes över ön;

– Vad är det här, jävla maffiametoder. Vad kommer härnäst? Ett hästhuvud!

Jag är rädd för att det bara blir vitlökspressen som kommer. Den ska fortsätta att komma och komma. Den ska ligga i ditt glasögonfodral, i din tandborstmugg, i din skolväska och en dag när du är på väg till din första date ska du upptäcka att den hänger i ett snöre efter dej.

Nu är det krig!

Barnamördarn

Alltså det är inte ofta jag känner för att stoppa brinnande stickor under naglarna på folk, och jag är verkligen emot dödsstraff, men långvarig tortyr. Vad är det för fel på det?

Bara som ett alldeles uppriktigt förslag till de personer som förvarar barnamördaren i Stjärnsund.

Köp en tulpan annars får du en snyting

Tjejer ska ha blommor, allright! Det ligger i generna. Det bara är så, och dom vet om det.

Jag läste en krönika (jag tror att det var Linda Skugge) som skrev på sitt oefterhärmeliga sätt typ såhär; ”Men vafan har ni för problem. Hur mycket kostar en simpel ruska, femtio spänn? Köp den då din snåla fan!”

Ungefär så, ja.

Därefter beskrev hon också varför en man aldrig ska tveka att köpa blommor till den han uppvaktar, åtrår eller lever ihop med. För att det är den säkraste investeringen som finns. En man som kommer med en blombukett i handen får mer än omkostnaden tillbaka, oavsett hur avkastningen ser ut. Ofta (och det här är vanligt) får han middag, kanske tvättade kläder och inte sällan pippa.

Köp en tulpan, annars får du en snyting!

Män borde över huvud taget aldrig snåla. Klart man kan betala för sig själv på krogen, men en man som lägger upp kortet (eller vad han har) och bara gör det, får respekt. Han blir omtalad som generös, varm och sexig. Det är sant. God avkastning!

Nej, alla har inte råd att gå på krogen. Köp en glass vettja. Respekt!

I lördags kom min dotter hem ordentligt upprörd (jag tror bannemej hon hade tårar i ögonen). Bästa väninnan hade fått en ros (sin första).

– Ärligt, sa Nisse, den jävla rosen var två meter lång!

Sen kom gråten.

– Jag har aldrig fått en ros, och hon fick en före mej. Det är ju högföräderi.

Sedan gick hon direkt och ringde till Larsa. Dom hade ett långt och personligt samtal där Nisse berättade allt om roshelvetet och hur hon kände sig. Larsa som (visade det sej) dessutom känner ”rosmannen” var inte sen att ge henne tröst.

– Det är galet, sa han. Så gör man ju bara inte. Antingen har han blivit knäpp på riktigt, eller så vet han helt enkelt inte hur man beter sej.

Larsa kan slänga sej i väggen. Det blir klipulver där. Jag håller på ”rosmannen”, han kommer att få ett långt och lyckligt liv med mycket mat och massor av kärlek. Han är liksom på rätt spår direkt.

Köp en tulpan annars får du en snyting!

Kapten Matsson och jag

Jag lever i kanske världens besynnerligaste relation. Den är inte till för att bli förklarad, och folk har slutat fråga för många år sen. Att leva ihop med en person som jag gör, är egentligen omöjligt, och därför har jag också en egen lägenhet uppe på Söder. Egentligen är vi rätt så nöjda med varandra, båda är helt uppslukade av sina egna göromål och träffas minimalt på ett dygn. Men det verkar som att han tycker lite synd om mej, det verkar som att han nästan skulle önska att jag träffade någon annan. Kanske hatar man mej bara. För några år sen frågade han;

– Är det inte dags för dej att skaffa någonting nytt?

– Jo, kanske det, sa jag.

– Vad vill du ha, sa han. Jag kanske kan ordna nåt åt dig!

– Tja, sa jag… Vad har du?

– Många befäl förstås, vill du ha en kapten? Det kan jag ordna!

– Ja, varför inte, sa jag. Det blir trevligt och så får jag komma ut på plurret ibland.

– Javisst, sa han. Har du några speciella önskemål? Nationalitet, ålder…

– En Ålänning vore fint, sa jag. Inte för ung…

Efter en tid kom han tillbaka med bunt fotografier som vi tittade på i datorn.

– Kapten Holgersson, sa han.

– För ful, sa jag.

– Kapten Wirtanen, sa han.

– För ung, sa jag.

– Kapten Matsson! sa han. Det är en hyvens kille med eget rederi. Det vore väl någonting för dig.

– Ja, kanske det, sa jag. Kan du vara tyst nu så jag får jobba?

Ibland kan det gå ett par år mellan dom där kampanjerna, men han slutar aldrig att hoppas. Igår var det dags igen. Jag hörde att han satt länge i telefon. Det var nåt fartyg som snabbt måste ha en speciell utrustning för att det skulle säljas utomlands. Det var lite irriterande faktiskt, för han pratade så förbannat högt och jag var tvungen att jobba vid en speciell dator som stog i samma rum. När samtalet ä-n-t-l-i-g-e-n tog slut var jag bara tvungen att fråga;

– Vem pratade du med?

Sällan har jag sett honom med sådan lyster i blicken;

– Nu vet jag, sa han. Kapten Brundin!

– Va? sa jag.

– Det blir perfekt, sa han, en match in heaven. Och du tycker väl om tropikerna?

– Vettifan, sa jag. Jag vet inte ens om jag tycker om Kapten Brundin. Har du någon bild?

– Snabbt ordnat, sa han och pös iväg.

Det ska bli lite spännande faktiskt att få se den där skepparn. På något sätt hade jag ändå ställt in mej lite på Kapten Matsson och tyckte att vi hade det fint ihop, även om vi aldrig ännu har träffats. Känner att det vore trolöst att bara svika honom för någon Kapten Brundin.

Kanske jag avvaktar tills nästa kampanj.

Vanish!

Det var en sån där alldeles fantastisk sensommarkväll, vi satt ute på däck och grillade. Framåt natten blev det lite svalare och bästa väninnan drog på sig en vit, stickad tröja. Den var riktigt snygg, och jag minns att jag kommenterade det. ”Bommulsgarn” berättade hon, ”mönsterstickad”. Plötsligt vickade handleden till (dont ask me why, det kan ha varit jag som knuffade till henne) och ett helt glas vin (rött) hamnade på den där vita, mönsterstickade tröjan av bommulsgarn. Den hade god uppsugningsförmåga, kunde vi konstatera.

Vänninan drog av sej tröjan (hon hade en annan under, och en annan med sej. Hon är en sån där hopplös typ som alltid har pengar på banken och pappersnäsdukar i väskan (dont ask me why).

– Ge mej tröjan, sa jag. Jag ska försöka få bort fläcken.

– Äsch, det går inte, sa hon. Släng den.

– Nä, men ge hit den, sa jag. Det är väl synd att slänga en snygg tröja, vem vet när du orkar sticka en igen.

– Jag har köpt den, sa hon. Jag köper en ny. Släng den!

Jag tog i alla fall tröjan, hällde på en rejäl skvätt med Vanish (som förmodligen är den enda produkt jag någonsin kommer att göra reklam för på den här bloggen, proppade sedan ner alltsammans i en plastpåse eftersom jag inte orkade ställa mej och tvätta mitt i natten och sa;

– Du kan ju försöka kasta den i en tvättmaskin imorgon.

Nästa dag ringde hon.

– Du den där fläcken den är fanimej spårlöst försvunnen. Jag har letat igenom hela påsen och fläcken är borta. Tröjan är kvar, jag har inte ens tvättat den, men fläcken är borta.

Vanish!

Så idag hände det igen. Jag skulle precis bära upp en massa saker från hytten (en full kaffekopp bland annat) när det plötsligt blev för mycket och alltsammans liksom bara slet sej!

Kaffe koppen hamnade upp och ner i sängen, ni vet den där n-y-a sängen som jag beskrev så måleriskt häromdagen. Jag hade just tagit bort alla sängkläder för att tvätta dom, och allt kaffe hamnade på den lika nya bäddmadrassen (vit).

– Satans, jävlar i helvete, svor jag (och det gör jag sällan) och rusade efter…

Vanish!

Jag hällde en skvätt direkt på madrassen och började gnida med en trasa, men häpp, där tog jag i onödigt mycket, för kaffet fick liksom vingar och flög sin kos, ut genom dörren, bort över Nybroviken. Och tja, inte vet jag var fläckar samlas om aftonen för att dryfta sin bakgrund, i fläckhelvetet kanske.

Med denna, ur verkligheten hämtade, ”husmorsblogg”, vill jag egentligen bara säja en sak.

Vanish!

Till slut står man där i bara skelettet

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Det är en utsatt situation att bära omkring på tre romaner. Man blir sårbar. Det är en lättnad när ett manuskript är så pass klart att det går att lämna ifrån sej. Vad det kan generera i pengar bryr jag mej inte så mycket om, dom går ju ändå till barnen om jag plötsligt får ett piano i huvudet. Jag känner en större oro för ”mänskligheten”.

”Familjelyckan” ligger ju ju thnx God, redan säkert på förlaget, men ”Det stora, svenska vemodet” (del 2), ligger s.as ”in the air”. Jag är rädd vissa dagar! Tänk om ingen får veta, tänk om jag verkligen blir överkörd av hon (despoten) eller nermejad av ett cykelbud. Alla möjligheter finns ju, så jag skriver på utav bara helvete. Jag skriver för att bli färdig, för att ni ska få veta.

Jag vill fortfarande stoppa människor på stan och säja; ”Kom och sätt er här i en ring”, sedan vill jag berätta om Kapten Klinga och Tigertämjarn, om det lufttomma rummet och den perfekt, ballistiska linjen. Ja men, ni hajar inte! Det gör ni verkligen inte, och det är tidsödande att skriva 4-500 sidor, speciellt när man bearbetar varje sida upp emot tio gånger.

Sedan blir man ju också sårbar på ett annat sätt. Jag lever inte med er, jag umgås inte med er, jag hör inte vad ni säjer och förstår inte vad ni håller på med. Jo, jag vet att ni är farliga, för ni kör bil och ni har skjutvapen, men jag försöker smyga längs husväggarna, bär skottsäker väst och extra skydd för knäskålarna. Ändå kostar det på av kött, av blod, av riktiga levnadsår tror jag att ta ner en bra berättelse på jorden. Till slut står man där i bara skelettet och har ”levererat”. Det ska bli en sann lättnad. Då ska jag börja med del 3. Det blir väl någon gång till hösten, ungefär samtidigt som del 1 kommer ut.

Jag hade ett samtal med Pelle på förlaget idag. Han sa att det finns alldeles för många författare som bara ”vill vara” författare, som inte egentligen har någonting att berätta annat än vad han / hon har gjort under dagen, ungefär så man upplever dom allra flesta bloggar. Det mesta är ju bara rent bullshit, men det är okey, för det är en blogg.

En bok är ju och bör vara, någonting annat, någonting mer. Därför vill jag samla er alla i en ring här utanför och berätta. Därför vill jag fortsätta berätta och berätta. För att jag har dom där historierna. Dom har kommit till mej för att bli berättade och det är ett skit att göra det, men det är det enda.

P.S Nicolas är inte bög, han älskar kvinnor bara alltför mycket. Och nu är dom vänner på Facebook också, det vill säja Hon och Han. Haja att man är rädd. Jorden är en mycket farlig plats, things happens down there. Tur att man har humor. God bless och godnatt. D.S

Jag är bög

Det skulle bli presskonferens i Göteborg. Min dotter var bara 14 år och jag sa till henne;

– Följ med vettja, du får träffa Sven Wollter och Lasse Brandeby, titta på studion. Leka med barnen!

Pådraget var enormt med journalister, producenter och skådespelare.

– Kom med och hälsa på Elisabeth Carlsson, sa jag. Titta där står Erik Eriksson och Per Oscarsson. Kom!

Men hon såg bara Nicolas.

Nicolas var (är) en ung, snygg man med mörkt hår och glittrande bruna ögon. Han jobbade som regiassistent i produktionen. Jag tror att han sa; ”Hej”, till henne och jag tror att hennes hjärta krossades i det ögonblicket.

Nicolas Kolovos, liksom. Kan det bli hetare?!

Tillbaka på hotellet började jag bli smått irriterad.

– Det går inte att prata med dej, sa jag. Vad håller du på med? Du pratar inte, du lyssnar inte och du dissade Sven Wollter stenhårt. Vad är problemet?

– Nicolasss… sa hon.

Häromdagen fick jag ett brev i min brevlåda. Ni vet ett sånt där riktigt, härligt brev med handpåskriven text och äkta frimärken. Det var från Nicolas!

Han hade precis haft premiär på sin nya film och själv både skrivit manus och regisserat.

– Nicolas är regissör nu, ropade jag till min dotter.

– Åh herregud, stönade hon och kom springande ända från Södermalm (ja, hon bor ju alltså inte hemma längre).

– Titta, sa jag. Jag har fått en film!

Hon himlade med ögonen, fick den där frånvarande blicken igen och sjönk långsamt ned på golvet.

– Men lägg av, sa jag. Vad är problemet.

– Titeln, stönade hon. Läs titeln, mamma!

Jag vände på filmen (tror jag höll den upp och ned) och läste högt.

– Jag är bög!

Häxan på Kemi-kajen

”Man skulle ibland önska att människor var lite ballare, man skulle kanske behöva bli lite skönare själv också. Ibland möter jag människor som förminskar sig själva intill onödighetens gräns. Folk som anser sig vara för fula, för dumma, för tjocka, för långa, för korta… Och ändå är det ju bara dom glada man vill vara med.”

Sade en gång, en till mej närstående person. Jag har tänkt på det där ibland genom åren, och särskilt igår på Konsum när det stog en kille i kön efter mej som alldeles upenbart ville sjunka genom golvet. Antingen det, eller försvinna in i toppluvan. Han var allt det där jag nyss räknade upp på en och samma gång, i en och samma person. Men det fanns absolut inget fel på karln!

Jag lovar han VILL, men han komer ALDRIG ens att få en brud av svagaste karaktär, för att han har gjort sej själv så onödigt liten och eländig så det finns inte.

Jag arbetade en gång för länge sen på ett ro-ro fartyg i nån slags skytteltrafik mellan England och Finland. Jag fick väl nån skitvakt att gå (säkert 4-8) och jobbade dessutom med en styrman som var minst sagt – ful. Han var en sån där skräckfigur med gropig hy, gigantisk näsa, ingen hals, krumma ben och glest, krulligt hår, hela kittet. Ja, men nu snackar vi gigantiska, exteriöra problem!

När vi så småning om kom till Kemi (ett riktigt rövhål i det bortersta av Finland) meddelade han oss andra plötsligt att hans fru och deras två, små barn skulle komma ombord och följa med på en resa. Jag tänkte; ”Herregud, det kan inte vara möjligt och om det är det, hur kommer hon att se ut?”

Det fick jag snart veta!

På kajen väntade den vackraste, vänaste varelse man kan tänka sej med långt (midjelångt) ljust hår och fantastisk figur.

Jag fick bara inte ihop det där. Jag kunde inte förstå hur det hade gått till. Inte förrän jag upptäckte samma saker, som väl hon hade gjort redan för ”två-barn-sen”.

Karl var helt enkelt super charmig. Det första han sa till mej var (på finlandssvenska);

– Jo jo, du är jättesöt men kom inte och försök med mej. Jag ringer på Kaptenen direkt.

Sen gjorde han verkligen det, och då lät det så här;

– Vi har en jungman här uppe som nafsar mej i knäskålarna. Honestly, knäskålarna!

Man skrattade åt honom från dag ett och sedan hela tiden. Alla gjorde det, skepparn med. Att han sedan också var kunnig, hjälpsam, glad och trevlig gjorde inte alls saken sämre. Han hade utvecklat en humor och personlighet som kompenserade hans ”inte-så-smickrande” utseende många gånger om

Hade inte den där ”häxan” på Kemi-kajen kommit, hade man väl flyttat dit själv, eldat med kottar och gjort andra ”Kemiska” saker.

Och detta skulle man ju vilja ha sagt till den där liraren på Konsum, att ryck upp dej hörru. Var lite skön, liksom.

Man vill ju vara med dom glada!

P.S Kanske någon undrar hur barnen såg ut. Tja, kan man bortse från en svajig frisyr, så blir det inga problem där heller. D.S

Jag sticker ut och går ett par år

För många år sen gick en oerhört intressant dokumentär på TV (säkert engelsk, egelsmännen äger på att göra dokumentärer). Hur som helst hade filmaren följt ett antal människor och lyckats ta sej in i deras sovrum. Han filmade inte på natten eller morgonen, utan enbart när dom gick till sängs. man fick alltså följa alla dom här personernas kvällsrutiner, typ minuten innan dom kröp ner i bingen.

Och människor hade olika vanor, herregud! Från att be aftonbön knästående till att lägga in en snus.

Ni vet ju alla själva, att ni antagligen gör exakt samma sak 30 sekunder innan sänggåendet.

Själv kommer jag från en ganska kass sängkultur. Det hela stack ordentligt iväg när jag träffade Skutskepparn för 25 år sen eller nåt.

– Där ska jag bygga en hytt, sa han och pekade på en gigantisk förpik intill den råa ekspanten opåbörjad och i övrigt full av gamla fiskeredskap.

Vi sov i någon slags stick-koj med luckor som man kunde dra igen när det rullade. Jag lovar, den sängen kan inte ha varit mer än 60 centimeter bred. Jag begriper f-n inte hur vi gick in, och absolut inte hur vi kom ut. Men framförallt förstår jag inte varför vi alltid sov i samma koj. Vi måste ha varit ohyggligt frusna, eller förälskade. Kanske var det en kombination.

Därefter har resan till sänghimlen varit lång och vindlande. Någon hytt blev det aldrig, han köpte ett nytt fartyg istället. Under många år gick jag i en korridor och sov (det är i alla fall så jag minns det).

När barnen började bli stora och alla behövde egna hytter, blev det ännu värre. Jag tog en madrass och flyttade ned i lastrummet.

– Här nere skulle man kunna bygga om, sa Skutskepparn.

Men någon ombyggnation kom aldrig igång. Han köpte ett nytt fartyg istället.

Den båten var riktigt rymlig och man behövde inte träffa varken sina barn eller sin skutskeppare på flera dagar om man inte hade lust med det. Men sängen var kass. Vi köpte nya madrasser till alla bäddar ombord (14 stycken), fast dom var stenhårda och man blev bara förbannad av att sova på dom.

En morgon vaknade jag skrikande;

– En säng, man måste kunna ha en vanlig säng här. Alla människor har en vanlig säng och sover gott på nätterna. Köp en säng, köp ett nytt fartyg, gör vad du vill. Jag sticker ut och går ett par år!

När jag kom tillbaka stog verkligen (och detta är sant – hallelulja) en ny säng med resårbotten och hela töjet, duntäcken, kuddar, jag menar allt, på båten. Det blev lite för bra. Nu vill alla ligga i den sängen. Hunden också, och han gör det varje natt.

Alla som går förbi bara måste komma in och lägga sej en stund, alla mina vrak som ramlar ombord, dom vill egentligen bara ligga i sängen och gnälla. Så jag har börjat stiga upp allt tidigare. Det är då jag drar igång Amy Winehouse, men det hjälper inte mycket. Dom vaknar inte i alla fall.

Min omröstning fortsätter med oförminskad intensivitet (låg). Egentligen säjer den kanske mer om mej än om er. Under ett svindlande ögonblick igår eftermiddag hade jag inga vänner, fyra fiender och två älskare. Jag tyckte att mitt liv började kännas riktigt spännande! Men sen var det någon som tryckte på knappen och jag fick en vän.

Fortsätt att rösta!

Ont blod

Just nu tycker jag att det är väldigt spännande med min omröstning. Här gäller det att få igång sina läsare för det är inte många som gör sig omaket att trycka på en knapp (eller på musen, eller hur ni trycker). Av tvåhundra besökare är det bara ett par, eller några som reagerar. Det är ju slött!

Efter två dagar i ”omröstningsvärlden” kan jag i alla fall dra slutsatsen att jag har inga vänner (0) och minst 2 fiender. Det är i alla fall lite roligt. Jag hoppas det blir fler!

Man ska inte inbilla sig att man går helt friktionsfritt genom livet, och absolut inte jag. Jag har nån slags förmåga att irritera människor. Det finns en kvinna i min helt perifära bekantskapskrets som faktiskt avskyr mej. Jag tror att hon har försökt köra över mej med bilen ett par gånger. För några år sedan ansträngde jag mej verkligen förstå hennes problem. Vi känner inte varandra mer än ytligt, vi umgås aldrig, men hon h-a-t-a-r mej.

– Det är för din jävla attityd, sa brorsan. Du kommer med nån häst eller nån bössa eller nån båt eller jakthund och folk diggar inte det, haja! Sen går du hem och skriver nåt bullshit som du får pröjs för. Och dom hatar det för dom har skåp och lådor fyllda av saker som dom har skrivit och aldrig ens blivit klara med. Skärp dej för fan, sa brorsan. Bli som folk. Ät Cipramil för helvete!

Jag vet inte om han har rätt, kanske i fallet med ”bilmöderskan” för hon vet ingenting annat, hon känner inte mej.

Hon har ingen aning om min ”ansiktsblindhet”, att jag faktiskt inte känner igen människor jag möter. Jo, bekanta känner jag igen, om vi umgås ofta och kommer nära. Men om inte jag hälsar på er, hälsa på mej då för sjutton. Jag skulle bli glad! Ta inte bilen och kör över mej, och akta för guds skull hunden.

För övrigt har jag inget problem med starka känslor, jag tycker det är rätt intressant. Bara man hinner slänga sej undan i tid.

Jag känner en person som verkligen lyckas göra människor upprörda. Hon är inte det minsta provokativ, men hon ger svar på tal. Och hon gör det med ett leende. Hon har på fötterna, hon vet, hon är intellektuellt överlägsen och har många andra svinjobbiga företräden. Och folk diggar inte det!

Ät Cipramil för helvete!

Tryck på knappen!

Gå hem med er

M ringde;

– Och dej hör man ju inte mycket av längre, sa hon.

– Nej, sa jag.

– För du är ju någon annanstans, sa hon.

– Ja, sa jag.

– Har du några förtöjningar kvar alls här på jorden, sa hon.

– Nej, sa jag.

– Så ingen bärs uppe på Söder då? sa hon.

– Nej nej nej, sa jag. Jag ska till Szeben!

Szeben ligger längst nere i Transylvaninen. En liten ungersk provins mest bestående av bönder och tigertämjare. I Szeben heter man saker som… ”Ja, vad fan heter man?”, tänkte jag och drog iväg ett sms till M. ”Fort, ett ungerskt kvinnonamn!”

M:s morsa kommer från Österrike på gränsen till Ungern, sån hon borde ju veta.

Svaret dröjde en stund (hon satt väl uppe på Söder), men sen kom det. ”Judith och Maria”, stod det.

Så kan det gå till när jag skapar nya karaktärer. Jag visste att jag måste ha en äldre kvinna med i kapitlet, men inte att dom var två. Nu blev dom det (jag fick ju två namn). Faster Judith och mor Maria.

Dessa två bor tillsammans i ett hus där dom har (mer eller mindre snott) en ung, svensk flicka med långa ljusa lockar och en hemsk upplevelse i bagaget. Alltsammans är Lazlos fel (tigertämjarns). Han får bo i ladan.

– Det hänger en bössa på väggen, säjer mor Maria till honom. Om du känner att du måste gå och skjuta dej!

Sen proppar dom den ljuslockiga full med mariellenknödel och ljummet plommonbrännvin. Dom borstar henne hår och tar fram gamla bommulsklänningar från den tid då dom själva var unga.

Att skriva scenerna (jag kallar alla bokkapitel för scener, jag är verkligen fördärvad av TV-branschen) i Szeben är så roligt att jag ofta skrattar rakt ut.

M ringde igen;

– Fick du namnen? frågade hon.

– Visst, tack, sa jag.

– Jag ger mej fan på att du har roligt också, sa hon.

– Jag har vansinnigt roligt, sa jag.

– Så nu ses vi inte på ett tag? sa hon.

– Nej, sa jag.

Men fatta en sak. Jag vill inte vara med er. Och när ni kommer hit (för det gör ni ju) haja en sak till. Jag vill bara att ni ska gå. Alla!

– Gå hem med er!

Jag kliver upp klockan fyra på morgonen och börjar skriva, sen promenerar jag ett par mil på eftermiddagen och planerar vad jag ska skriva på kvällen, efter det skriver jag till elva.

M ringde;

– Blir det inte jobbigt sen när du är klar?

Jo, det kan vara lite scary i början. Att sätta igång och umgås med vanliga bängskallar igen. Såna som agerar helt utanför manus och gör dom mest förryckta saker. Men man kommer ganska fort in i det jordiska. Däremot efter en tid, när man inser hur fruktansvärt fokuserad man har varit, under kanske så lång tid som ett år, vilket enormt arbete man har lagt ner och hur j-a mycket det har kostat i form av fysiska och psykiska tributer (förlorade vänner också), brukar jag tänka. Det där orkar jag aldrig, aldrig göra om!

Sen blir man ganska fort inblandad i ett nytt mastodontprojekt. Nu ska jag i alla fall skriva en spökhistoria, på beställning, för barn, till ett dataspel. Ett alldeles vanligt litet helgjobb bara att klämma in mellan Szeben och Rwanda.

Tjingeling!

Payback time

Boooh… nu är det payback time. Vilka är ni egentligen som läser min blogg. Jag har ju besöksstatistik, så jag vet att ni är många, ibland flera hundra på en dag, men vilka är ni?

Ingen behöver förstås avslöja det, men men kan ju beskriva sej själv eller sitt liv med sex ord. Mina sex ord är; ”Man vill ju vakna vid plurret!”

Sånt blev mitt liv, det är jag.

Så ut med det nu, vilka är ni?!