Monday morning

Äntligen en ny arbetsvecka, när man med nån sorts fog kan stänga in sej på kammarn och slippa ifrån all den där andra skiten (tänk: diska, tvätta, dammsuga, handla). Jag har gjort allt det där i helgen och nu är jag ledsen. Nu vill jag bara gråta. Jag kom inte hit till jorden för att städa, det finns dom som blir lyckliga av sånt. Det måste vara riktigt, riktigt sjuka människor, eller så är dom helt enkelt ensamstående. Jag var själv ensamstående i tio, hela dagar när familjen åkte till Grekland. Det hände inte ett skit i hemmet. Ingenting! Tvättkorgen skrek av hunger, diskmaskinen kippade efter koppar och fat, dammsugarn gick in i väggen och jag, ja… Jag hade riktigt, jävla tråkigt faktiskt.

Jag är van vid krigssituationer, slagsmål om arbetsuppgifterna och hysteriska sammanbrott. Det är en sann välsignelse att alla möbler är väggfasta här ombord. Även mitt skrivbord som sitter ordentligt fast i väggen (skottet). Jag hatar att sitta och jobba med ansiktet rakt in i en vägg, så jag har satt upp en spegel där nu. Eftersom jag är ”ansiktsblind” får jag också lite illusionen att vara omgiven av trevliga arbetskamrater varje gång jag tittar upp. I bakgrunden ser jag dock dörren, och den skrämmer mej. Att låsa den är ingen ide. Det sitter en brandyxa utanför (sjöfartsverkets direktiv – får ej ändras på). Jag vet inte hur många gånger jag har stått upp och hållt igen dörrhandtaget med foten, samtidigt som jag har säkrat en deadline med s.a.s andra änden av mej. Det är ju en balansakt värd att dokumentera på något sätt.

Allt det här tänker jag inte ta upp på mitt seminarium på Bokmässan, men om någon ställer frågan; Hur gör du för att komma i rätt stämning innan du sätter dej och skriver?”, då tänker jag svara;

– Jag städar. Jag städar mej hysterisk, spöar ett par skitungar och sliter en and ur käften på hunden.

Det är visserligen en lögn, för jag skulle aldrig inleda en oförstörd arbetsdag med någonting så deprimerande som dammsugning. Nej, jag lyssnar på Amy Winehouse. Då blir jag sant lyckligt.

– Men hur kan du lyssna på Amy Winehouse, frågade någon av dom yngre döttrarna härom dagen, hon tar ju heroin.

Bingo, liksom. Varifrån fick dom sin logik?

– Men gå och ta lite heroin du också, så kanske jag lyssnar på dej med, svarade jag.

Nej, hon började inte gråta. Dom är vana. En gammal arbetskamrat till mej (regissör) hade sagt till Freja nyligen;

– Det måste ha varit underbart att växa upp med Carina som mamma, så spirituell och varmhjärtad.

Freja (som satt i fönstret och rökte vid tillfället) berättade efteråt att hon började skratta så våldsamt att hon var nära att trilla ner på Sågargatan. Hon skrattar förresten fortfarande.

– Tänk att det finns en, enda människa som har uppfattat mej på rätt sätt, sa jag till Freja. Och det är Nicolas Kolovos!

– Ja, och han bor femtio mil härifrån! svarade hon.

”Varifrån fick dom sin logik”?

Jag kom för att skratta

Tillvänjningen från storstadsliv till skärgårdsliv går bättre och bättre. I fredags kom M ut och vi grillade och drack vin och kluckade om varandras obskyra dagböcker som vi skrev på 70-talet. Bäst kommer vi ihåg Kicki Lönns (eller jag gör) för jag minns typ allt sen jävla eldkvarn brann och tja, det kan ju vara underhållande i vissa sammanhang och bara irriterande i andra.

Först igår började jag dock haja ”grejen” med det här nomadiserande livet. Vi satt uppe sent, drack kaffe och calva, klockan var säkert tolv på natten och då lägger en båt till på utsidan. Steven me Kniven såklart! Han var på väg hem till Resarö från Waxholm och tog vägen förbi Rindö när han såg att det lös ombord. Steven fick också kaffe och calva, det tyckte han om. Sen satt han och drog sina senaste etthundratolv båtaffärer för oss medan vi tittade på ”Nelson-galan” och jag skrattade som man bara och enbart kan göra åt dessa skärgårdsbor och deras motorinstallationer och PP-lagningar och bytt är bytt, kommer aldrig mer igen, uppgörelser.

Men nu vet jag i alla fall vad jag gör här. Jag kom för att skratta!

Saknar – Teddybears Sthlm.

Ska vi träffas och låta våra strumpor para sej?

Jag trodde att det skulle bli svårt att komma hem till Skeppsholmen när vi lade till med båten i januari. Det tog också några veckor att anpassa sig. Att koppla hunden, acceptera grannarna (läs Moderna Museet) och börja para strumpor igen. Det var länge sen man höll på med en sån sak som att ”para” strumpor. Jag minns när ungarna var små och vi bodde lika mycket uppe på Söder som på Skeppsholmen. Då brukade jag ringa till Skutskepparn (som över sin döda kropp har bott någon annan stans än ombord) och säja;

– Ska vi träffas till helgen och låta våra strumpor para sej?

Och så sågs vi med varsin påse i någon stadsdel och bildade nya konstallationer i strumplådan. Det var lite av en win-win situation.

Numera känns det som att hela ”strump-prylen” har stuckit iväg rätt ordentligt. Jag bryr mej över huvud taget inte om vad jag har för färg på strumporna. Jag kan inte få en sådan skitsak till att bli ett issue av dignitet. En röd och en grön är fine with me. Ungarna också (tror jag). Sktskepparn däremot, han är känslig för såna saker. Det är lite humor faktiskt, att vi är så fruktansvärt olika. Han har verkligen fått mej till ”straff” i sitt liv och han är också en mycket plågad man.

Skutskepparn är en sådan person som sorterar sina sopor, deklarerar i tid och aldrig på sin ära går in i en matvaruaffär utan korrekt klädsel. Dessutom är han arbetsnarkoman. Inte bara normalt energisk, utan en av dom sällsynta missbrukare av energi som gränsar till galenskap. Och så träffade han mej. Den mest förvirrade, egensinniga och anarkistiska husmodern i hela storstockholm. Städa går fetbort, det kan jag inte. Jag blir bara ledsen och börjar gråta. Barnen med. Laga mat, inte gärna. Det finns ju ”take home”. Tvätta, well, om man hade förtroendet. Jag tycker verkligen inte om sånt där. Det bär mej även emot att skriva om det. Den här veckan kan det inte bli aktuellt över huvud taget. Det står i mitt horoskop att jag ska ta det lugnt! Problemet är att vi har lämnat stan bakom oss och jag tycker att tillvänjningen är svårare i den här riktningen. Visst det finns take home även i Waxholm, men herregud den har man avverkat på tre dagar. Waynes Coffee som låg så strategiskt i änden av Skeppsholmsbron kan man också slå ur hågen. Freja brukade alltid ha två muggar med sej när hon kom på besök ombord. Jodå, vi har kaffe hemma, men orka…

Nej, jag börjar känna mej sliten. Efter den där fighten med avloppet, direkt utbränd! Idag ska vi ”storhandla”, men bara smaka på ordet; s-t-o-r-h-a-n-d-l-a! Det måste vara för riktigt sjuka människor. Vill jag ner i det träsket… Vill jag det?

Vill jag tillbaka till Skeppsholmen? Nää… Inte ännu. Nästa vecka kanske jag får ett bättre horoskop.

Hon brukade komma med kaffe.

Passa på och knäck en vinare nu ungar!

Nalle har slutat dricka, det är längesen (flera år) men nu är det hardcore, real shit slut med det. Han fick en sjukdom (ej alkoholrelaterad) och förlorade i förloppet sin lever. Den fick bytas ut. Vilken resa! Vi som har följt honom på nära håll under dom sista två åren vet vad den mannen har gått igenom och stått ut med. Och jag har ännu aldrig hört honom klaga. Ett tag var jag lite orolig för att han skulle bli personlighetsförändrad. Nalle är liksom Nalle och även om hälften hade varit nog vill man ha kvar honom precis som han är. Men jag hade inte behövt oroa mej. Efter årets midsommarfirande kom ett av barnen på festen och sa;

– Vi får ta en vinare där borta om vi vill!

– Får ni? frågade en förundrad förälder. För vem då?

– För Nalle.

– Öh, va… Har Nalle sagt det?

– Jajamensan, han sa; ”Passa på och knäck en vinare nu ungar, dom där fyllskallarna till föräldrar ni har märker ingenting i alla fall”!

Det är skönt när allting är som vanligt.

”Passa på och knäck en vinare nu, ungar”!

Tack och adjöss nu sticker jag till sjöss!

Jag känner er. Ni behagar skämta om saker. Ni är den där typen som säjer; ”Hö hö hö, vet du vad dököttet runt kuken kallas?” Nä, jag tycker inte att det är kul. Jag säjer ”bönstjälken” (numera) och förresten högaktar jag män. Alla män, jag har nämligen kommit på vad dom är till för. Männen, i alla länder, av alla kulturer oavsett kynne och sinnelag, religionstillhörighet och nykterhetsgrad kom hit till jorden (till oss) för att rensa avlopp!

Idag fick jag göra det själv. Det fanns nämligen ingen man ombord. Jag har sett så bajsans vidriga saker med munnar och ögon och erigerade könsorgan att detta kommer kräva år av terapi för att bearbeta. Jag har gråtit, slängt mina nya Converse och kokat dom andra kläderna i en kittel på spisen. Jag är i skrivande stund så chockad att detta kan vara mitt sista inlägg någonsin.

Nu ska jag gå och supa mej full, lägga loss förtöjningarna  och kanske även skjuta hunden. Vet inte när vi hörs igen!

Bönstjälken och humlegården

För att vara så oerhört upptagen med andra delen i min romantrilogi som jag är, skriver jag ganska lite om ”jobbet” i bloggen. Jag menar det är ju min blogg, så det är ju inte av rent filantropiska skäl jag undviker ämnet. Ni arma läsare, kan ju bara surfa vidare till nästa skarriga självbekännelse på nätet. Det stora svenska vemodet är, för mej, fortfarande en känslig sak. Det är en bok som tog en annan vändning, som tog över och (den gamla klassikern) skrev sej själv. Jag sa till någon av döttrarna igår.

– Du måste inse att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit heta sexscener mellan två män. Kommer inte det att kännas jättekonstigt?

Hon skakade på huvudet.

– Inte ett dugg, det är väl de enda sidor man kommer att läsa i den där bokfan!

Såna är dom, jag saknar respekt här ombord. Sen ringde det tack och lov och det var en annan dotter som har ett betydligt bättre vokabulär och större finkänslighet. Hon sa:

– Yo, jag har ett problem.

Jag svarade:

– Shoot!

Hon sa:

– Det här är definitivt ditt område så jag tror att du kan hjälpa mej.

– Visst, sa jag. Med vad?

Det blev tyst ett ögonblick, så kom det.

– Jag kan inte säja vissa ord, och absolut inte skriva dom.

– Synd, sa jag och tänkte på ord som ”parallell” och ”schizofren”.

Riktiga luringar i det svenska språket.

– Vilka är orden? frågade jag sedan.

Hon svarade:

– Framförallt det förskräckliga K-ordet, men också det fula F-ordet. Jag kan helt enkelt inte ta dom i min mun.

Jag tänkte intensivt.

– Men varför i helvete skulle du gå omkring och säja kuk och fitta?

Det blev tyst igen.

– Ja, ibland vill man göra det mamma. Det måste du förstå.

Jag viskade:

– Nää, jag förstår inte det. Kan du inte bara säja framstjärten?

Jag hörde en fnysning i luren:

– Jaha, och den där andra saken, den stora, fula som du skriver så måleriskt om i din bok. Vad kallar du den?

Jag blev tvungen att tänka efter ordentligt.

– Tror aldrig jag har skrivit K-ordet faktiskt.

Jag fick ett rått skratt i örat.

– Nä, för du har väl bergis skrivit ”lemmen”. Ja, men ärligt morsan, finns det nåt töntigare än att skriva ”lemmen”. Det är ju Birgit Sandemo for fucks sake!

Jag nickade tyst och viskade:

– Jag kan ha skrivit så, jag kan ha skrivit ”lemmen”. Jag får ändra det…

Hon höll med.

– Så här kan du skriva; ”Han tog sin bönstjälk och styrde den mot humlegården”!

Jag skrek rakt ut:

– Är du inte klok i huvudet, det är din mamma du talar med. Var har du lärt dej såna ord?

Hon suckade tungt.

– Men ärligt, morsan. Har inte du varit över på andra sidan häcken?

Jag blev alldeles stel i kroppen och kände att det här samtalet hade s.a.s ”stuckit iväg” för länge sen?

– Vaddå, andra sidan häcken?

Det nu vuxna barnet skrockade förtjust i ledningen:

– Du måste väl ha testat någonting annat än farsan och då menar jag inte precis en annan farsa.

Jag spärrade upp ögonen.

– VAD, exakt, menar du?

Hon preciserade sej utan problem.

– Humlegården mamma, alla har väl varit i Humlegården?

Jag hoppades att batteriet skulle ta slut i telefonen.

– Menar du nu en park?

Hon stönade högt:

– Men tänk nu det fula F-ordet idiot!

Jag skakade på huvudet.

– Har jag inte, har jag aldrig… Kommer ej heller att ske!

Jag hörde en djup suck.

– Fattar inte varför jag ringde till dej. Du vet ju ingenting. Gå och skriv din bok du istället. Ring om du behöver hjälp!

Sedan var samtalet slut. Jag vände mej om till den dotter som jag talade med från början och frågade:

– Du måste inse att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit en bok full av ord som ”bönstjälken” och ”humlegården”. Kommer inte det att kännas jättekonstigt?

– Inte ett dugg, svarade hon. Den läste vi redan på dagis!

Jag vågade knappt ställa frågan:

– Var den bra?

Hon svarade kort:

– Den sög!


Syster Solvigg

Nisse har alltid varit lite speciell på det viset, att hon leker fortfarande. Ofta ensam! Man kan hitta henne med låtsaspengar och papiljotter i håret. Då är det kontor. Eller (som häromdagen i styrhytten) med stora hörselskydd och flera tunga dokument framför sig. Flygplansledning! Det här kan pågå i timmar. Det är dialoger och resonemang, avtalsförhandlingar och motorhaverier.

– Man kanske borde bli nånting med mycket pengar, kan hon säja.

Eller;

– Man kanske borde satsa på politiken!

Verksamheten avstannar aldrig. Det gör den däremot hos mej. Nu när midsommarhelgen är över, gamlingarna har åkt hem och alkoholen börjar gå ur kroppen känner jag mej riktigt trött. Nä, det var ingen särskilt blöt midsommar alls, men igår eftermiddag fick jag i alla fall för mej att gå och vila i en timma. Det var då Nisse kom in i hytten. Hon hade med sej en stor sjukvårdslåda under armen.

– Nu ska du inte bli rädd, sa hon. Syster Solvigg ska ge dej lite narkos.

– Behövs inte. Jag kommer att somna ändå, svarade jag. Om du ska vara här inne får du vara tyst.

– Syster Solvigg opererar alltid tyst, sa Nisse.

Jag vaknade av ett skrik. Det var Skutskepparn.

– Vad fan har du gjort med fötterna? undrade han.

Jag hävde mej upp på armbågarna och såg två groteska jättepaket med med bommul och gasbindor drypande av blod. Mina f.d fötter.

– Det är bara Syster Solvigg, förklarade jag. Tror att hon ska bli nånting med motorsågar.

Det tog hela eftermiddagen att tvätta bort ketchupen mellan tårna. Syster Solvigg har jag fortfarande inte sett till. Det kan vara hon som har tejpat hunden med gaffatejp. Han hänger upp och ned i taket nu. Hon kanske ska bli nånting med psykologi?!

Kom hit och hångla upp oss din gamla mjölbagge!

Det unika med brorsans fester är att samma människor återkommer år efter år. På så sätt har man kunnat följa hur ett hångel under bordsduken utvecklas till en het romans och, inte sällan, skidsemster, båtköp och barn. Efter 20 år börjar till och med ungarna blir stora. I år hade Nalle (mitt gamla hångel) blivit morfar! Elin var där med man och barn, Elliot 4 månader. Söt!

Numera tar det fyrtiofem minuter bara att krama sej igenom vänlistan. Dom flesta har man lekt med även som barn. Till exempel Fågelkvist (se nedan) och Martin ”Marre” Söderholm. Att Fågelkvist är snygg det har ju tjejerna nu kunnat konstatera själva, men Marre är, som dom brukar säja, ”heeet”! En av dom (det var inte Lillkexet) kom till mej en tid före midsommar och sa;

– Du Marre, han är gift va?

– Javisst, svarade jag, det vet du väl? Med Fia!

– Men du Fia, hon är väl väldigt kåt, glad och tacksam?

– Tror jag nog, svarade jag.

– Det borde hon vara, sa dottern, för Marre, han är ”heeet”!

Jag när små mansslukare vid min barm, det är ju scary. En annan mansslukare, det är Coco. Henne har jag inte träffat på många år så det var extra roligt att stöta ihop på Ramsö. Vi lärde känna varandra redan på den tiden när Nicola och jag hängde på dåvarande Hamnbaren (typ två årtionden sen). Coco kom från prästgården i stora korsningen och hon var VILD!

Ingen kunde som Coco sätta fart på en fest, eller en krog eller en stad. Vi fann varandra direkt. Coco var den som kastade av sej kläderna, dansade på borden och slog volter i luften. Hon bröt ryggen sen. På en fest! Idag ser man inte många spår av olyckan, ena benet hänger inte riktigt med, men har det hindrat Coco här i livet? Nej! Hon har drivit krogar i Waxholm och Torekov, rest jorden runt, skaffat barn och flyttat tillbaka till prästgården. Häst har hon alltid haft. Den ligger begravd i rabarberlandet. Hon har ett leende som sträcker sej över hela ansiktet och ett skratt som klingar högre än alla andras. Sen är hon jävligt söt också! Alla vill gulla med Coco och hon skickas runt lite som en maskot som man kan få ha i knäet en kort stund, sen kommer nån annan och rycker i henne. Till exempel Berra eller Bagar-Jan eller Miljadärn. Bagar-Jan är annars den som somnar på varje fest, det har jag berättat tidigare. Så även i år.

– Sitt inte och sov för fan! skrek brorsan åt honom tvärs över bordet. Kom hit och hångla upp oss din gamla mjölbagge!

Det orkade inte Bagar-Jan utan han lade sej på soffan i ”Harlem” (ett utomhusrum på den gigantiska altanen) och somnade om. Det tyckte vännerna var tråkigt, att Bagar-Jan skulle behöva ligga där alldeles ensam, så dom flyttade festen till Bagar-Jan. Det bildades fort en jättehög av människor på, runt och omkring Waxholmsbagaren (som fortsatte sova helt lugnt). Det var Kocken på Korsö, Steven me Kniven, Köksmästarn på Diplomat, Skutskepparn på Falkland, Byggmästarn, Miljadärn, Kardiologen, Ficktjuven och några till. Allra överst låg Coco!

Behöver jag säja att jag älskar dom där människorna. Jag älskar maten, myggen, musiken och miljadärn med, men jag blir förbannad när jag vaknar nästa dag och upptäcker att någon har släppt ut luften ur gummibåten. Moget!

Nästa år har alla blivit ett år yngre.

”Kom hit och hångla upp oss din gamla mjölbagge”!

Jag har Klot-Johan i Läviken i rockärmen

Siri liksom tillhör den här familjen, jag vet inte riktigt var hon kommer ifrån eller vad hon gör här, men hon är med. Vi kallar henne bara ”Lillspyan”. Det låter lite elakt, så ofta säjer vi; ”Lillkräkset” eller bra ”Kräket” istället. Men hon heter Siri, hon har ett namn. Påstår hon i alla fall. Siri påstår så mycket. Till exempel när vi är på fest och folk frågar vem hon är;

– Carinas dotter, svarar hon då.

Varpå folk som känner mej frågar henne;

– Har du samma pappa som dom andra barnen då?

– Vet inte, brukar Siri svara, tror inte det.

Och då frågar dom ofelbart;

– Vet Carina det?

Och det är nu Lillspyan sätter in sin älsklingsreplik;

– Hon har inte en jävla aning, det ser man ju på henne!

Sen kommer dom till mej;

– Den här Lillkräxan, eller vad ni kallar henne för, var kommer hon egentligen ifrån?

– Jag har hittat henne i en påse utanför dörren, brukar jag svara. Det var 1987, ett svårt år för många.

Det är tur att åtminstone en av oss håller sej till sanningen.

Igår var det säsongsavslutning på Ola Fågelkvist. Ni vet, han som jag hade i rockärmen. Im so sorry flickor, säjer ”hade”. Brorsan ringde ett par dagar före midsommar och släppte ”bomben”;

– Vi blir många runt bordet i år, kan du skjuta en gris eller get eller nåt? frågade han.

– Kommer Ola Fågelkvist? sa jag.

– Självklart, sa brorsan, han har med sej sina nya tjej också!

Varför jag är så intresserad av Ola Fågelkvist beror enbart på att han är en alldeles ljuvlig människa som jag har känt i hela mitt liv. Sedan en tid tillbaka har jag tänkt att sammanföra honom med någon av mina döttrar. Att det är sådär 20-25 års åldersskillnad betyder ingenting. En vacker hjärna har ingen ålder!

Har man, som jag, sett en och annan ”match in hell” kan det vara på plats att köra den där turkprylen med ett ”lämpligt parti”. Jag tyckte att Fågelkvisten skulle vara ett lämpligt parti, men döttrarna (Lillspyan också) skrek rakt ut;

– Ska du ”turra” oss med en gubbe? Vi vet ju inte ens vem karln är!

– Jajamensan, sa jag, Ola kommer på midsommar, om ni har tur!

Så igår var det äntligen dags, men var det någon som brydde sej om Ola Fågelkvist? Nej! Alla tjejerna (och Kräxet med) satt med sina mobiler och skickade sms, mms, pms och sos. Jag och Ola satt och mös i en soffa. Efter en stund damp Freja och Kräket ner på varsin sida om oss.

– Hälsa på Ola, sa jag.

Jag såg med ens hur båda två stelnade till. Freja drog mej åt sidan;

– Vad fan är det här?

– Ola Fågelkvist, väste jag.

– Men han är ju a-s-s-n-y-g-g. Snyggare än Doktor House!

– Har jag sagt någonting annat? undrade jag.

Lillspyan flämtade;

– Hämta en påse för fan och ställ mej utanför Fågelkvist dörr!

Jag skakade på huvudet;

– To late, flickor. Fågelkvist har redan ”gått”.

Tjejerna såg ut som gamla mulåsnor i ansiktet;

– Men så kan han ju inte göra. Vi är bara 20, vi är vackra, vi är villiga, vi är kära i Ola Fågelkvist!

– Gå och ”turra” er själva, sa jag. Jag ska dansa med Klot-Johan i Läviken nu!

Kärt barn har många namn.

En midsommarnatts dröm

I alla tider har man skrämt små barn och snöda oskulder med Näcken. Det är dags att göra upp med den gubben en gång för alla nu. Näcken är ingenting annat än en patetisk snususling, måttligt musikalisk och med sviktande potens. I´m so sorry! Den som inte tror mej, kan själv komma hit och titta. Jag har honom under sängen. Det vill säja den plats där jag normalt sett brukar förvara oidentifierade skepnader. Hittills har den platsen varit ockuperad av en spansktalande cowboy som jag fick med mej hem från Corn Horse Show. Det är lite otäckt, men jag har en stark känsla av att dom börjar gilla varandra.

Alltsammans började på midsommarnatten som sig bör när man har med Näcken och killarna att göra. I vanlig ordning firades sommarsolståndet, inte bara på fel dag, utan också på fel sätt. Redan vid sillen, kunde man ana varthän det barkade och vid den traditionella jordgubbstårtan var mina värsta farhågor redan bekräftade. Det skulle bli en lång och livad natt. När det stora festsällskapet bröt upp för att bege sej till dansbanan, smög jag mej ner till bryggan och tog båten till stallet. Någon hade sagt att den som går ut i en hästhage sent på midsommarnatten, kan höra hästarna tala med varandra. Den upplevelsen ville jag inte missa. Särskilt inte som jag av misstag råkat dra ett rep rakt i roten på min bästa ridhäst och var övertygad om att han planerade en sofistikerad hämnd.


På långt håll kunde jag se hästarna beta rofyllt i viken och kom plötsligt att tänka på min vän Plåt-Lelle. Ingen hade någonsin gjort ett sånt djupt intryck på mej som den mannen. Vid en tidpunkt i livet, då man lika gärna kan ansluta sin kropp till högspänningsnätet som att fullfölja sina äktenskapliga plikter bestämde sej Plåt-Lelle för att börja rida. Trots att firman var konkursmässig, hustrun otrogen och barnen rapporterades småfulla mest vareviga högtidsafton, var Plåt-Lelle orubblig i sin övertygelse. Han skulle upp i sadeln! Emedan barnen raglade åstad på byn och hustrun hånglade runt i storkommunen, förhöll sej Plåt-Lelle iskall till sinnet och plöjde igenom sju exemplar av ”Ponnytokiga Susanne” innan han kontaktade mej.


Jag log åt minnet och förtöjde båten vid bryggan. Stackars Plåt-Lelle, hade inte haft det lätt. Jag skulle aldrig glömma första gången vi träffades och han klev in på stallbacken med samma kroppshållning som hos en dödsdömd.


Jag är bara på genomresa här i livet, förklarade han håglöst och sträckte fram handen. Nu behöver jag en häst!


Jag gav honom en granskande blick och funderade ett ögonblick.


Jaha… och vart ska du ta vägen med den då?


Plåt-Lelle pekade vagt mot horisonten.


– Åbo… eller i alla fall någonting åt det hållet. Ungefär halvvägs till Åbo hade jag tänkt mej. Egentligen spelar det ingen roll, bara det är tillräckligt djupt.


Jag blundade ett ögonblick och tänkte; ”Min vanliga otur… varför blir jag alltid indragen i såna här konversationer?!” Så svarade jag trött.


Halvvägs till Åbo ligger Norra Kvarken… i bästa fall. Ingen är på väg till Norra Kvarken!


Plåt-Lelle fick plötsligt något jagat över ansiktet och började gräva i fickorna.


Du vet ingenting om mitt liv…


Han slängde ifrån sej en skjutklar pistol och hittade till slut någonting som liknade en sliten Läkerolask med varningstriangel. Så sträckte han fram den lilla asken mot mej och frågade;


– Ska du ha en Prozac?


Jag suckade djupt.


Självklart, bjuder du?


Nu äntligen log Plåt-Lelle och bekände;


Mitt liv är rena helvetet, du kan inte ana… Min fru har förlupit hemmet, ungarna har satt eld på skolan och hunden är halt på tre av fyra ben.


Hans ögon fylldes av tårar.


Inte ens ett reguljärt knull kan man förvänta sej nu för tiden.


Min medkänsla visste inga gränser och jag mumlade missmodigt;


– Jag vet en hund i Hudiksvall som är halt på fyra av tre ben… Hur ledsen tror du inte att den killen är?


Plåt-Lelle var inte alls i rätt sinnesstämning för att riktigt kunna sätta sig in i andras elände. Han stoppade händerna i fickorna igen.


– Titta här, det enda jag äger efter tjugo års äktenskap är två tunga tegelstenar och en skrynklig båtbiljett.


Jag gav honom en misstänksam blick.


Du tänkte väl inte stjäla mina hästar?


Plåt-Lelle torkade sina tårar och la in en snus.


Nej nej, jag tänkte lära mej rida. Antingen det eller hoppa överbord från Silja Serenad.


Jag log lättad. Nu började vi i alla fall närma oss ett gemensamt intresse, eventuellt två.


Jag kan lära dej… Silja Line finns ju alltid kvar som ett alternativ.


Styrkta till själ och sinne gick vi ut i hagen tillsammans. Plåt-Lelle bleknade allt mer under promenadens gång.


Egentligen var jag aldrig särskilt förtjust i Ponnytokiga Susanne, bekände han. Kanske man skulle kasta sej överbord ändå. Eller om man kunde brinna upp lite hastigt och lustigt.


Jag kände en rysning längs ryggraden och skakade på huvudet.


– Det är ingen bra idé. Lita på mej, jag har sett det förr.


Vi hämtade varsin häst och gick ut till ridbanan. Plåt-Lelle hade ännu inte satt foten i stigbygeln och skakade redan av skräck.


Jag har fru, jag har barn… jag har en hund som behöver mej!


Jag gav honom en hastig knuff upp i sadeln.


Det är det som är ditt problem. Allt du behöver tänka på är andningen. Andningen och balansen!


I nästa stund låg Plåt-Lelle i sågspånet. All färg hade nu försvunnit från ansiktet och man kunde ana hur en slags likblekhet började sprida sej över huden.


Andas, du måste andas! ropade jag och lutade mej oroligt över honom.


Plåt-Lelle hävde sej upp på armbågarna och kved.


Det behövde aldrig Ponnytokiga Susanne. Inte som det står i skriften i alla fall.


Jag pekade bort mot parkeringen och föreslog entusiastiskt;


Jag vet en kille som lärde sej rida inlåst i en Volvo 460. Det skulle du också kunna göra!


Plåt-Lelle skakade envist på huvudet.


Ta hit hästen!


Jag hjälpte honom upp i sadeln igen och vädjade;


Försök i alla fall att komma ut på ridspåret innan du trillar av nästa gång.


Plåt-Lelle höll sej krampaktigt i tyglarna


Jag ser inget ridspår!


Jag suckade djupt.


Men vad ser du då?


Plåt-Lelle blinkade hårt med ögonen.


– Det är mer liksom en tunnel… jag ser ett ljus på andra sidan.


I det ögonblicket, det vill säja, i samma stund som Plåt-Lelle höll på att passera någon slags gräns, ringde det på hans mobiltelefon. Utan att jag hann ingripa stoppade den dumma plåtslagaren ner handen i innerfickan och ramlade omedelbart ur sadeln igen. Jag skyndade mej fram och tog luren ifrån honom.


– Det är lika bra att jag tar hand om det här.


Plåt-Lelle spottade ut två blodiga framtänder och började sluddra någonting om nästa avgång till Åbo. Jag satte upp ett hyssjande finger i luften och väste.


– Tyst, jag tror att det är Kronofogden!


Efter fyra dagar och lika många ridlektioner var jag fullt insatt i Plåt-Lelles hela verksamhetsområde. Telefonen ringde oavbrutet och under tiden Plåt-Lelle travade runt på volten var det jag som fick sköta kontakterna med omvärlden. Det var nu jag började inse vad livet egentligen handlar om för en konkursmässig småföretagare i plåtbranschen. Var det inte ungarna som hade ställt till med något sattyg, så var det hunden som trilskades eller hustrun som ville bli hämtad i någon avlägsen del av kommunen. Där emellan hade jag bokföringen och ett obegripligt uppdrag i ”Hem och Skola” att sköta.


Prozac, stönade jag och sträckte ut handen. Ge mej tegelstenarna och en båttidtabell också!


Inför den allra sista ridlektionen, hade jag förberett en överraskning åt Plåt-Lelle. Vi skulle rida ut i skogen tillsammans och jag hade till och med packat sadelväskorna med smörgåsar och kaffe. Men Plåt-Lelle dök aldrig upp. Han var försvunnen! Ingen svarade i telefonen och när jag sökte upp hans fru förstod hon inte vem jag talade om. Plåt-Lelle hade gått i sjön!



Midsommaraftonen började lida mot sitt slut. En kall vind blåste in från fjärden och fick vattnet att krusa sej i viken. Jag huttrade till och sjönk ner under en grönskande björk. Dimmorna dansade över den daggvåta hagmarken och långt bort hördes avlägsen dragspelsmusik. Det var verkligen en sagolik natt. Gäddan slog i vassen och hästarna höjde spänt sina huvuden. Jag stelnade till och fokuserade blicken på min vilda vackra vallack. ”Nu händer det snart”; tänkte jag. ”Nu börjar dom prata med varandra!” Jag satt blick stilla och höll andan av spänning. Då hördes det alldeles tydligt. En mörk mansröst som mycket väl skulle kunna tillhöra min häst.


Men fy fan för Norra Kvarken! sa han.


Jag stelnade till och reste mej upp.


Vad är det du säjer?


Hästen gav mej en blick som innehöll allt jag behövde veta om hur det känns att få ett rep dängt i roten. Sedan vände han på framdelen och gick sin väg. Jag tog några steg efter honom;


Men kom tillbaka, bad jag. Kan du inte säja nåt fint… nåt tänkvärt och poetiskt som jag kan skriva om i tidningen!


Då hördes det igen.


Bara en massa småmört och sjödränkta plåtslagare så långt ögat når!


Plötsligt lät det som om rösten kom nerifrån vassen. Jag vände på huvudet och snodde runt. Det var då jag såg honom… The one and only – Näcken! Jag gnuggade mej hårt i ögonen och tittade igen. Det rådde ingen tvivel om saken. Alldeles grön och glittrande grann kom han klivande upp ur vattnet och spottade ut en liten sprattlande fisk ur munnen. Så fick han syn på mej och höjde handen till en hälsning.


Algblomning… Det är bara skit med Östersjön numera!


Jag slog handen för munnen och tog ett steg baklänges. Nu såg jag vem det var. Det var inte Näcken, det var Plåt-Lelle. Jag skyndade mej fram och räckte honom ett gammalt Hansbotäcke som jag hade på lut i sommarhagen.


Plåt-Lelle… lever du?


Plåt-Lelle svepte om sej täcket och förklarade med hackande tänder.


När jag kom hem häromdagen hade hunden dött och Kronofogden tagit huset. Det var då jag bestämde jag mej för att pröva färjetrafiken.


Jag drog efter andan.


Så du hoppade i alla fall?


Plåt-Lelle bekräftade sin destruktiva handling med en kryptisk blick.


Jag trivdes inte alls där nere, du skulle sett så det såg ut!


Jag nickade maniskt och upprepade som ett mantra.


Bara en massa småmört och sjödränkta plåtslagare så långt ögat når…


Plåt-Lelle rös åt minnet och la en arm kring mina axlar.


Är det okey om jag kinesar hemma hos dej ett halvår… år, eller så?


Jag såg dom gröna algerna långsamt droppa från hans våta skinn och svarade;


Du får inte ligga i sängen!


Plåt-Lelle skrattade till.


Det hade jag inte förväntat mej. Jag ligger helst under sängen som jag är van vid hemifrån.


Jag sände en tanke till den spansktalande.


Jag tror inte att du förstår omfattningen av min hotellverksamhet.


I samma ögonblick gjorde den starkt nedkylda plåtslagaren en seriös ansats till att tvärdö på plats och ställe och jag måste resignera inför hans obefintliga andning och svaga puls.


– Okey, du får ligga under sängen. Bara du inte rör mina fjällämlar!


Jag tänkte besviket; ”Nu får jag aldrig veta om hästarna verkligen pratar med varandra på midsommarnatten. Nu får jag aldrig en chans att möta Näcken på riktigt. I nästa stund hade jag bestämt mej. Så fort Plåt-Lelle hade kommit tillrätta med gauchon under sängen, skulle jag åka tillbaka till stallet och smyga mej in i hagen utan att hästarna märkte någonting. Om jag skyndade mej på skulle jag hinna fram precis innan soluppgången.


För andra gången samma natt satte jag mej ner under en grönskande björk och började vänta. Gryningsdimmorna höll precis på att lätta och hästarna betade tillsammans under ett blommande äppelträd. Kanske slumrade jag till ett kort ögonblick, för när jag vaknade upp hade flocken flyttat på sej. Jag såg min vilda vackra vallack alldeles vid vattenbrynet och kunde nästan svära på att han stod och småpratade med någon. Jag hörde hur det plaskade i vassen och spärrade upp ögonen. Plötsligt klev en alldeles grön och glittrande grann skepnad upp ur vattnet och sällade sej till flocken. Jag kände hur hjärtat slog hårt innanför jeansjackan och flämtade;


Näcken!


Det här var mer än jag någonsin kunnat drömma om. Näst efter Plåt-Lelles återkomst till stallbacken, var det här det största som hade hänt mej i hela mitt liv. Tänk om Näcken hade någonting viktigt att säja. Någonting tänkvärt och poetiskt som jag skulle kunna skriva om i tidningen!


Trots att jag lyssnade med öronen på helspänn kunde jag bara höra fragmentariska delar av samtalet. Näcken hade en trött och ålderdomlig röst som skiljde sej något från hästarnas. Han klagade uppgivet;


Men fy fan för midsommarafton, man glider omkring som en urvattnad sparris i glesbygden utan några förmåner alls.


Min besvikelse kände inga gränser och jag hörde alldeles tydligt hur min vilda vackra vallack svarade.


You tell me, man…


Näcken skakade långsamt på huvudet och korkade upp en ljummen Tuborg.


Inte ens ett reguljärt knull kan man förvänta sej nu för tiden!


Min vilda vackra vallack frustade högt av skratt.


Nä, det var längesen… Vänta bara tills du får ett lasso i roten också!


Jag såg hur flocken tog ett steg ut i vattnet och började beta av sjögräset. Näcken sjönk ner på en fuktig sten och plockade fram en sliten stråke.


Det är som det är med det där…


Han började spela en sorgsen melodi och suckade djupt;


Och inte blir man grönare och grönare med åren heller.

Foto Carina Dahl

Kniven i stöveln

Jag läste någonstans att sjömän skulle vara världens sämst klädda yrkesgrupp, men jag säjer ”hästmänniskor” där är det illa. Jodå, det ser nog snyggt och fint ut på ytan, det som visas upp på Globen och i andra tävlingssammanhang, men däremellan… Söte Jesus! Hästmänniskor klär sej i ungefär samma saker som hästen. Inte sällan, gamla skitiga yllefiltar som även hunden har sovit på under den kalla årstiden. Hästmänniskor har dessutom Jack Russels (dessa små, vettlösa varelser som ingen förstår nyttan av). När jag frågade en gång (om nyttan alltså) fick jag svaret;

– Nja, så jävla meningsfulla är dom väl inte, men tåliga. En Jack Russel kan ta en hästspark och flyger nätt upp emot ett par, tre kilometer utan problem.

Herregud, det finns en hund till allt!

I filmbranchen är det annorlunda, där klär sig folk OK. Inte bra, men OK. Det vill säja om dom tillhör producentledet eller något annat kapitalstarkt fack. För övrigt är det lite si sådär.

Jag minns ett möte med två av landets största producenter. Vi skulle äta lunch, det var dom och så var det jag och så var det en (också mycket välkänd) regissör.

– Vad ska man ha på sig? sa jag till regissören ett par dagar innan.

– Nej, men ta ditt gamla, vanliga skit bara, svarade han. Det är inte vi som ska klä upp oss.

– Öh, sa jag. Det är en guldkrog!

– Spelar ingen roll, svarade regissören. Det är dom som ska klä upp sej för oss. Kapitalet klär upp sig, konstnärerna kommer som dom vill. Det är vårat privilegium och vore ett rent stilbrott att ändra på.

Tänk, det finns en kostym för alla!

”Ta ditt gamla vanliga skit bara.”

Men jag gillar konceptet, jag har sett att det fungerar i verkligheten och jag tycker att det känns tryggt. En författare eller regissör kan se ut precis hur f-n som helst och nära nog bete sej hur som helst (det är vårat privilegium), en producent eller låt oss säja, förläggare har en annan uppgift och därmed en annan dresscode. Det är människor som hanterar pengar, som gör affärer och (inte sällan) åker på stryk av sina regissörer. Många bär skottsäker väst under Armanin.

Detta slog mej bara för att jag ska käka lunch med Pelle idag. Pelle är alltid så fin, Katja också. Jag gillar att mitt förlag är fina, dom ska fanimej vara det, hur dom beter sej i övrigt kan jag överse med (läs om glasflaskan nedan), bara dom gör det dom ska och gör det med stil!

www.efron.se

En bra Weimaraner

”En bra Weimaraner är en trött Weimaraner, en ännu bättre Weimaraner är en medvetslös Weimaraner”. Det gamla, hederliga ordspråket. Ingenting kan vara mer sant! Vi har en medvetslös Weimaraner. Det är bra! Man vet, om den rasen, att så fort dom går från att vara trötta till pigga händer det riktigt skruvade saker. Wilmers specialitet är att ”bygga en gubbe”. Han släpar fram precis allt som behövs att ”stoppa” gubben med, sedan lägger han sig på toppen och käkar kärleksfullt upp honom. Det brukar vara skor, blåställ, handskar, mössa, några soffkuddar och inte sällan en levandes and. Det kan bli lite rörigt i hemmet. För det mesta är han på jobbet, hunden alltså. I går var han på något fartyg i Frihamnen.

– Han tar sin uppgift på största allvar, meddelade Skutskepparn efter arbetsdagens slut. Ingen jävel ska komma ombord, och då spelar det just ingen roll om man äger fartyget eller ej.

Det är nog dessvärre sant. Hans vaktinstinkt är inte till att leka med. Däremot är han fruktansvärt lekfull. Häromdagen frågade en av byggnadsarbetarna här på ön;

– Du den där hunden du har, det måste väl vara en valp, va?

– Fyra år, sa jag.

Det är inte bara skit med en Weimaraner (även om man inte behöver ha fem som Annika – det är ju självdestruktivt). Till exempel kan alla döttrar röra sig helt obehindrat i alla Stockholms parker oavsett tidpunkt på dygnet. Med Wilmer vid sin sida är man aldrig orolig. Igår fick jag ett sms från Humla; ”Är på väg hem, ge fan i hunden. Jag ska ha honom!” Jag ropade till Nisse;

– Låt bli hunden, Humla ska ha honom!

Men det var redan försent, allt jag såg var en svans som försvann på kajen. Humla fick vänta i två timmar innan de kom tillbaka.

– Jag ska ut och jogga, sa hon. Och Wilmer ska med!

Sedan försvann dom. När det äntligen blev dags att gå och lägga sig var hunden försvunnen igen;

– Freja, skrek någon, det är hon som har tagit honom. Årstaviken runt!

Klockan två på natten kom han hem. Alla fick en utskällning, hunden också!

– Herregud, gormade jag, han ska upp och jobba imorgon!

Just nu sover han dock – klockan åtta på morgonen. Det är ganska lugnt faktiskt. En bra Weimaraner är en trött Weimaraner. Hoppas att han vaknar snart!

”Han ska upp och jobba imorgon!”

Jag har världens snällaste läsare!

Det finns tunga dagar även på ”Skrivkammarn”, som idag. Mina konstruktioner är så upplagda att jag v-e-t vad jag ska skriva när arbetsdagen börjar. Jag skulle aldrig ha tid att sitta och titta in i väggen och försöka hitta den rätta stämningen. Stämningen får jag skapa själv och den kan ju vara varierande vet jag. Dagens kapitel har tex. varit HEMSKT. Jag har dragit mej ett halvår från att skriva det. Jag har ju vetat att jag måste skriva det, men jag har alltså skjutit på det. Nu var det dock dags och well, om jag säjer så här; Det är nog första gången under hela min författarbana som jag verkligen känner; ”Man skulle kanske ta och supa skallen av sej!” Det finns författare som har gjort det, som har gått under i sina egna verk. Det är ju också lite spännande!

Dock är det också på det viset att härombord händer en hel del saker som hindrar en från att supa skallen av sig. Till exempel ringer Pelle. Det är kul när Pelle ringer. Han är marknadschef på bokförlaget och så pinfull av energi och uppdrag och pappersvikter och utläggningar och invecklingar och knasiga projekt att man nästan glömmer bort det där med sitt stukade, emotionella tillstånd. Inte undra på att karln går överstyr emellanåt och hotar sina författare med avslagna flaskhalsar. Titta på Jamel Hamou bara, be då särskilt om att få titta på halsen!

Sen kommer Boris Grigorjev, det tar också Pelle hand om. Jag antar att Boris är beväpnad. Han avslutade dock sin karriär som överste inom den ryska underrättelsetjänsten. Vi ska göra Bokmässan tillsammans i höst, då gäller det att man håller sej nykter!

Ett sätt är att gå in här. Jag har världens snällaste läsare. Efter dagen tunga pass bakom datorn hittade jag en rörande, rar och rolig kommentar från Marie i Trollhättan. Tusen tack till alla som har skrivit till mej genom åren. Jag minns han som kallade sej ”min älskare” bara för att han älskade mina texter. Eller hon som tyckte att jag skulle slängas i fängelse. Jag älskar er alla, ni är min näring.

Hej Skål!

”Efter festen”

Johan Schyberg & Jamel Hamou (th)

Patriotism

Nu går skam på torra land. Dom har slagit upp en storbildsteve på Skeppsbron och det är väl fint och trevligt på alla sätt och vis, men där finns en bar också. Jag går ofta förbi den där platsen och visst, folk är på kalashumör, en del är riktigt packade, men få kommer upp till nivån av den gamla damen med rollator. Jag förstog ju direkt att hon var snodd, att någon hade snott henne för det var en proper dam må ni tro, men hon var ap-rak! Det måste vara förbjudet att baxa en 90-åring, supa henne full och dra på en röd/vit-krullig peruk på huvudet. Men hallå! Är vi inte svenskar här i landet, hålls det inte på hemmanationen längre? Inte undra på att hon blev utslängd!

Isaksson är bäst!

Det börjar bli dags att lämna Skeppsholmen. Inte just för att jag vet var vi ska, eller när vi kommer tillbaka. Förra året drog vi i april och kom tillbaka i januari året därpå (dvs i vintras). I år har vi alla njutit av sommarstockholm utan att (ännu) bli enbart förbannade. Man blir det till slut, man pallar inte en enda turist, festival eller j-a lakritsrem till. Men i år har det (som sagt var) bara varit kul. Jag tänker på när barnen var små och växte upp, bakom scenen på Jazz & Bluesfestivalen. På den tiden körde arrangörerna i tio dagar. Så mycket jazz & blues som dessa ungar är fullmatade med, finns inte i hela New Orleans. Och allt har sannerligen inte varit bra genom åren! Men har man vaggats till ett fyrtiofem minuter långt trumpetsolo så har man. Å andra sidan har dom fått möta (och framförallt höra) riktiga världsartister. Dom största, dom bästa, dom äldsta. Alla har varit här!

Nu är det mest EM över hela stan. Det är rätt trevligt det med. Jag ser egentligen inte så mycket av, varken det ena eller det andra. Jag sitter bakom datorn och skriver dom sista sidorna på ”Det stora, svenska vemodet”. Jag vet inte alls vad det blir för bok, om människor kommer att reagera med avsky (bögsex), förtjusning (karaktärerna) eller bestörtning (berättelsen). Jag kan bara säja, att varken ”Familjelyckan” eller ”Det stora, svenska” är böcker som över huvud taget finns i Sverige, men jag är inte säker på om dom saknas heller. Ja, jag saknar dom förstås. Det är därför jag skriver dom. Jag saknar riktiga skrönor, riktiga berättelser, starka karaktärer och oväntade upplösningar. Jag saknar INTE en enda j-a däckare till, inte en enda självbekännelse eller vardagsbeskrivning. Nej nej nej! Jag vill ha drama, passion, humor och helvete. Ungefär som ishockey. Ja, eller fotboll…

Förresten tycker jag att Isaksson är bäst!

Döden på Mälaren

Sms från brorsan 10.20

”På Storskär mot Strängnäs. 7 timmar kvar ombord. Regn. Va faan skulle man med på det här för? Gillar jag självtukt? Gillar jag regn? Gillar jag folk som unisont ropar; ”Det var bättre förr!”? Svaret på dessa spörsmål är ett långt jävla rungande NEEEJ! Vissa muntrationer finns även i Babylon. Jag ska söka efter dom nu. Har ni inte hört av mej inom 1 timma har jag tagit mej själv av daga. Fy faan!

Sms från mej till brorsan 10.22

Men sluta gnäll, tänk på trumpetfisken som lever hela sitt liv i arslet på en sjögurka. Tror du den någonsin kommer till Strängnäs?

Sms från brorsan till mej 10.47

Den som ändå vore en trumpetfisk!

Sms från mej till brorsan 11.20

Men börja knarka då, drick motorolja. Gör någonting av ditt liv!

Sms från brorsan till mej 13.12

Motoroljan gav få muntrationer. Jag ska nog försöka få i mej lite giftigt gift för att sakta försmäkta och ge mej in i ljuset. Innan jag gör det tänkte jag ge dej en sista titel; ”Döden på Mälaren”.

Sms från mej till brorsan 14.01

God bless!

Sms från brorsan till mej 15.11

Nu jävlar har vi tröttnat, tar tåget till Stockholm 16.19 Sätt på kaffet!

Sms från mej till brorsan 17.02

To bad, sitter hos M på Östermalmsgatan och dricker Champagne. Var snäll och gå ut med hunden när du kommer till Skeppsholmen. Det hänger en regnrock i maskinrummet. Ge fan i motoroljan!

Storskär 100-årsjubileum

Skapelseprocessen

Freja sa en sak;

– Är du en sån där människa som måste ha allting ordnat på ett speciellt sätt för att kunna skriva?

Jag tror jag skrattade i tio minuter. Låt mig frysa en ögonblicksbild av min arbetsmiljö. Minst två kroppar hänger i luften, den ena med dragen pistol, den andra med en kniv i mellan tänderna. Två till tre personer ligger någonstans i rummet, minst två gråter, den tredje tittar på ”Cops”. En tekopp har vält och innehållet är på väg ned mellan mina tangenter. Telefonen ringer och det är mamma som undrar hur det blir till midsommar. I riktigt soliga stunde dyker även Skutskepparn upp och anglagar mej för att;

1. Ha krympt nåt i tvätten.

2. Stulit hans strumpor.

3. Lagt döda stallflugor i han skor.

En Kustbevakningsbåt lägger till på utsidan och hunden får ett psykbryt. Ett pistolskott hörs. Telefonen ringer igen och det är Hot Wok på Hantverkargatan som undrar varför ingen hämtat maten som beställdes i förrgår. Dom båda kropparna i luften börjar långsamt landa. Den ena kommer att göra det på mitt skrivbord, den andra i hundkorgen. Hunden får ett nytt psykbryt. Någon beställer en California Beauty Silhuette Slim and Lift. En fönsterruta krossas, det faller glas ned bland mina tangenter. Det kommer in en inbrottstjyv. Telefonen ringer. Det är Pelle på bokförlaget som undrar om jag kan hålla i ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Jag säjer; ”Ja”. En kniv flyger genom rummet. Kustbevakningen flyr. Kropparna som nyss befann sig i luften rullar runt på golvet. Hunden blir biten i benet. Jag skriver en dikt. ”Cops” börjar igen. Bunkerbåten Oljex lägger till på utsidan. Det råder nu även eldningsförbud ombord. Hunden får korn på en löptik. Strömmen går iland. Min dator dör. Ett cykelbud kliver ombord. Hunden misstar honom för att vara en Schnauzer. Det pågår någon form av sex. Cykeln får punktering. Hunden hittas senare strypt i en California Beauty Slim and Lift Silhuette. Vattnet tar slut. Någon står i duschen och gråter. Det sitter en fiskmås på mitt tangentbord. Bunkerbåten Oljex toppar tankarna. Det råder hög explosionsrisk ombord. Freja kommer på besök. Hon har med sej kaffe. ”Fan, vad det ser ut!” säjer hon. Någon beställer en Swivel Sweeper. Vi lägger oss på däck. Freja frågar;

– Är du en sån där människa som måste ha allting ordnat på ett speciellt sätt för att kunna skriva?

Jag svarar;

– Se dej omkring, ändra på en enda detalj och allting faller.

Freja tänder en cigarett.

En snöplog på Kummelnäs Varv

Det dök ett upp ett gammalt ex på min hemsida. Plötsligt kom jag att minnas den där sommaren i Waxholm när allting hände. Det var då Nicola hade fått ett arv och jag ”nästan” skrivit kontrakt med ett bokförlag. Båda hade hur som helst pengar, dessvärre kände vi inte varandra. Nåväl, två 20-åringar med slantar på fickan utmärker sig i Waxholm. Det var vi som samlades på Hamnbaren redan klockan elva på förmiddagen och p-l-a-n-e-r-a-d-e (nåt). Sen kom Enok och lade till i hamnen. Egentligen hette han ju inte Enok, utan Robban och vid sin sida hade han Patrik. Det blev liksom lagom för mej och Nicola, två snygga skutisar med eget boende (ombord). Problem blev det först när det anlände ytterligare en skuta (en mycket större och finare dessutom) och lade till på utsidan. Som tur var hade jag väl ett ärende ut till den lilla skärgårdsön den dagen (eller satt på Hamnbaren med Nicola) vi såg inte till någon skeppare ombord i alla fall. Han kom först ett par dagar senare. Med bil! Nicola och jag låg på däck och klagade. Hon hade försökt presentera Patrik för sina föräldrar men Pappa Peter (legendarisk försäkringsbolagsdirektör) slängde visst ut honom genom fönstret. Jag, däremot var alltigenom harmonisk med mitt kap. Robban var (och är) världens snällaste person och orkade man inte lyssna på honom, kunde man nöja sej med att titta. Jag tyckte att han såg ut som prästen i Törnfåglarna. Ja, men haja! Och bakom ett roder dessutom. Sen började han röka hasch och blev tjatig, men då hade jag redan hoppat över på andra sidan staketet, och det var väl något av ”ur askan i elden”.

Hur som helst, ut ur den där bilen som hade parkerat på kajen (Nicola och jag höjde på sin höjd ett öga) klev en man nedlastad av tusen saker (lustigt att det ser precis likadant ut idag 20 år senare). Det var verktygsväskor, matkassar, några radarantenner, ett gigantiskt gossedjur föreställande en tiger, en systembolagspåse och en hockeytrunk. Det hängde också en skrikande unge under någon av dom åtta armarna.

– Men, shit, sa jag till Nicola. Här kommer ju min man.

Jag svär, jag hade aldrig mött karlen förr. Han vidhåller i och för sej att vi hade setts, några år tidigare, på Nalles minsvepare, men då var han så ohyggligt bakis och hade precis stoppat in två stycken TREO i munnen fast glömt vattnet, så han kunde dessvärre inte hälsa. Han måste ha varit full av problem. Jag minns inte händelsen över huvud taget och jag hade inget ärende ombord heller. Jag stack bara in huvudet i aktersalongen och meddelade att jag hade lagt min båt på utsidan, för jag skulle iland och handla.

Nu sågs vi hur som helst igen och därmed var saken liksom klar. Det var bara att bärga hem mannen med dom ett tusen föremålen och Robban blev ju inte glad. Han var sur ett helt år och försökte vid något tillfälle köra över den nye skutskepparn med en snöplog på Kummelnäs Varv. Men sen började barnen komma och då tror jag Robban enbart kände lättnad. Han träffade den lilla solstrålen, Arla, fick ett arv (han med) och köpte en gård i Katrineholm.

Hur det gick för Patrik och Nicola? Well, Nicola spanade in min bror som då för tiden var kock på Waxholms Hotell. Dom började bete sej underligt och utan att jag förstog någonting köpte dom ett hus på Ramsö, skaffade tre ungar och startade en byggfirma. Vi ska dit på midsommar som alla andra midsommrar sen två decenium tillbaka.

Robban, ta Arla med dej och kom!

P.S Patrik är också välkommen! D.S

En abborre i Årstaviken

Som framgår här under har vi legat på däck en tid. Det har varit typ 30 grader varmt i Stockholm och samtalsnivån har sjunkit i takt med stigande temperatur. Själv har jag mest legat på mage och avlyssnat, som tex. häromdagen då två av badbrudarna hade följande dialog.

– Vet du vad det där området mellan skrotum och anus heter?

– Skrotum what the fuck are you talking about?

– Ja, det står så här, området mellan skrotum och anus, tolv bokstäver.

– Nä, men lägg av, det vet väl alla. Mellangärdet!

– Det hettere inte alls det.

– Det hettere visst det.

Sen ropade dom på mej;

– Carran, du som brukar kunna vara lite klurig under gynsamma omständigheter. Vet du vad det där området…

– Skriv en insändare, avbröt jag.

Badbrudarna började resonera med varandra;

– Det skulle man kunna göra.

– JAA, till QX.

– Har du förresten träffat nån med riktigt liten ”tingeling” i ditt liv?

– Nej, men jag fick upp en abborre i Årstaviken en gång. Åttio kilo!

There are tattoos and there are tattoos

Kriminell verksamhet och sexuell dekadens

Egentligen hade jag tänkt, att om jag skulle blogga nåt mer i sommar skulle jag berätta om alla vraken som har legat här och rackat och rullat under våren. Hur det gick för dom, vilka som hänföll åt sexuell dekadens och kriminell verksamhet, vilka som förlorade på trav och vilka det gick riktigt illa för. Men det är för varmt. Idag har jag bara legat på däck och avlyssnat deras samtal sins emellan. Till exempel det här;

– Du, om man ska på en date, borde man då inte välja att göra någonting avspänt, som att bada?

– Det är bara en massa topless brudar på stränderna i Stockholm.

– Vaddå, kan du inte du sporta dina lökar på en strand?

– Nä, inte just.

– Inte jag heller, men man kan ju välja en nudiststrand. Där får man vara ifred.

– Är du inte klok, där är det ju förbjudet att vara påklädd.

– Det är förstås sant, men man kan ju ligga på mage.

– Ja, och haja, bränna typ arslet av sej.

– Well, arslet är ju såklart vitt sen tidigare.

– Men det finns ju youghurth.

– Hur tänker du nu?

– Mezeyoughurt!

– Och?

– Jo, men den där solskensdaten kommer ju att bli ganska plågsam i den här hettan och då kan man ju alltid gå hem till varandra, ligga på mage i sängen och badda varandras knallröda skinkor med Mezeyoughurth.

– Ja, det vore fint.

– Worth killing for, har du förresten träffat någon med riktigt liten ”tingeling” någon gång?

– Nej, men jag har träffat en älg på Kocksgatan.

Ärligt talat, samtalet fortsatte, men där reste jag mej upp och gick. Fast jag kom ganska snart tillbaka och fick höra fortsättningen också. Men nu började det bli 45 grader varmt ute och jag måste nog fundera över om dom här casen jag vaggar ombord är riktigt tillräkneliga eller inte. Fortsättning följer, eventuellt…