Pappa kom hem!

Barnen har en far, det är honom jag ringer när allting skiter sej. Hade dom inte haft samma far hade jag kunnat sprida gracerna en smula. Det hade underlättat vardagen för den befintliga. Nu är det inte så att jag ringer i tid och otid. Jag ringer när det är någonting viktigt, och det är det upp emot 3-5 ggr / dag. Han ringer mej också, utan att ha ett skit och komma med. Oftast när han står på vägfärjan mellan Rindö-Waxholm. Själv försöker jag koncentrera mej på dom livsviktiga samtalen. Som den gången jag blev getingstucken (finns beskrivet på min blogg), eller den gången jag blev besatt av ett spöke (finns också berättat i samma forum) och så igår när jag hade fått en fästing.

Under hela min aktiva tid i skog och mark har jag fått i runda slängar tre fästingar. Två av dom har gett mej borrelia. Det finns ingenting jag hatar som mycket som borrelia (näst efter själva fästingaset). Man blir inte pigg och inte glad och inte frisk och inte kry. En del blir riktigt, riktigt dåliga!

Den tredje fästingen upptäckte jag, lite av en slump. Det var i solen på däck. Min dotter hade precis fått ett MMS som var någonting av det utomjordiskt raraste hon någonsin hade sett. En fin stenformation på en vacker strand, föreställande hennes förnamn. Haja!

– Har du någonsin fått ett sånt fint MMS? frågade hon tårögt.

– Jag har fått en fästing! skrek jag.

Sen kom gråten.

– Ring pappa! skrek jag igen.

– Varför i helvete skulle jag ringa pappa? frågade hon.

– För att han måste komma hem! skrek jag med tårarna sprutandes ut ur ögonen. Han vet att jag får TBE och skit och spöken i mej hela tiden. RING!

Jag minns verkligen inte om hon ringde. Jag låg i en spänd båge på däck och krampade, men jag fick i alla fall en lur i min hand.

– Var är du? skrek jag.

– På Stockholmsbriggen, sa han. Kungen kommer snart!

– Men skit i kungen, skrek jag. Jag har en fästing going on här som hänger i skinnet och bara pumpar i mej gift!

– Men ta bort den då, sa han.

– Det kan jag inte, skrek jag, för jag håller på att dö. Kom hem!

– Jag måste i alla fall till Waxholmsbolaget först, sa han, och montera upp ett navigationssystem.

– Men skit i Waxholmsbolaget, skrek jag. Du måste komma NU!

Plötsligt bröts samtalet. Jag vet inte om han la på eller om batteriet tog slut. Dottern med MMS:et frågade;

– Är det nån nytta alls med dej, eller måste jag vänta med att visa bilden tills pappa kommer?

– Jag kan inte titta på bilder, skrek jag. Jag fylls på av gifter just nu!

Sicken tur att vi bor precis mitt emellan Stockholmsbriggen och Waxholmsbolaget (förra gången fick han lämna en stridsbåt). Nu tog det bara 7,5 minuter att komma hem och då hade han packat ihop verktygen också.

– Där är den! skrek jag och pekade på en punkt vid höften.

– Hon har gråtit, inflikade dottern. Gallgrinat!

Jag nickade och såg hur han närmade sej med en elektroniktång. Det nöp till i skinnet och fästingen var borta. Jag andades ut och föll utmattad ihop i en hög och flämtade;

– Nu får vi se hur det går. Den har pumpat på rätt ordentligt den där fästingen. Jag skulle kunna vara full av TBE vid det här laget.

Barnens far studerade det lilla odjuret och suckade djupt;

– Grejen är den, sa han, att det här är ingen fästing.

Jag satte mej upp;

– Va, inte?!

Han suckade djupt.

– Det här är en mikroskopiskt, liten sårskorpa. Går inte ens att förväxla med en fästing. Tittade du inte efter innan du ringde?

Jag skakade på huvudet.

– Du vet mycket väl att jag inte tål att se en fästing.

Han såg lite trött ut där han satt vid min sida och masserade sitt huvud.

– Det blev ju ändå ett trevligt avbrott på dagen, försökte jag.

– Absolut, sa han. Något mer ni vill visa mej innan jag åker till Kustbevakningen?

Den omkullcharmade dottern sken upp.

– Jag har ett MMS här, stenar i sanden. Vill du se?

Den arma barnafadern reste sig stönande upp från däck.

– Jag vill ha allt på MMS i fortsättningen om jag ska tro på det. Spöken, fästingar, getingar rubbet!

– Lita på gamla Bettan, sa jag. Det kommer!

Efter festen

Jag fick en bok av Pelle som är marknadschef på mitt bokförlag, ”Efter festen” av Johan Schyberg och Jamel Hamou. Jag körde en ”Gunnar” där. Gunnar är f.d dramachef på SVT. Han har berättat för mej att han brukar sätta olästa manuskript i händerna på sina barn, sedan avgör han beroende på deras utlåtanden ifall han ska orka läsa manuset eller inte. Jag satte hur som helst boken i händerna på min dotter Humla – och hon blev förbannad kan jag säja. Herregud som hon ondfor sej över detta alster. Jag blev riktigt intresserad!

Efter festen utspelar sig på andra sidan Nybroviken. Det är ett par hundra meter farbart vatten härifrån, man skulle kunna tro att det låg en hel ocean mellan den värld som Johan och Jamel beskriver i sin bok och den verklighet som Humla lever i. Dessutom var boken totalt meningslös, sa hon, persongalleriet pinsamt och miljöerna bedrövliga. Jag ville verkligen läsa den!

Utan att gå in på handlingen (obefintlig enligt Humla) tycker jag att det var en riktigt bra bok. Den text som hon fick kämpa med i två veckor, tog mej max två dagar att plöja igenom. Kanske är jag för gammal att bli upprörd. På ställen där Humla blev arg började jag skratta. Det är lite roligt när svettiga stekare från Stureplan ska gå på stadshotell off Sthlm. Kanske inte fullt lika roligt när dom sätter på redlösa brudar och, i förekommande fall, även varandra, men tja… whatever.

Det ska bli spännande att se vad Johan och Jamel hittar på härnäst, skriva kan dom alldeles uppenbart. Det är ett fantastiskt flyt i ”Efter festen” och det finns även delar som är minnesvärt bra. Vissa stycken läser man med häpnad och tänker; ”någonstans här döljer sej en stor författare”. Dom är ju två, så jag kan inte svara på vem, eller om det är kombinationen.

Jamel är i alla fall den enda jag har träffat som 20 år senare minns vad björnjäveln i Hotel New Hampshire hette i förnamn. Amazing!