Nu får det vara nog

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

I tre dagar hade vi Frida här, i tre dagar fick hon lyssna på Josh Groban.

– Håller du på att spy? ropade jag mellan ”torka spisen” och ”tvätta handfatet”.

– Nej fan, kör du bara, svarade Frida och spände ut magen så långt hon någonsin kunde (varför gör hon så konstiga saker?). Det finns dom som lyssnar på ännu värre saker när dom städar.

Fan trot. Det var i alla fall skönt för Frida när hon äntligen fick åka hem till Växjö igen. Jag har inte en aning om vad dom lyssnar på där. Jag vet inte vad dom gör heller. Jag ser framför mej en lång rad lönnfeta smålänningar som samlas i en soffa om aftonen och spänner ut sina magar tillsammans. ”Kolla på min då!”, liksom. Eller, ”Frrrida, här skarrru si en rackarrrns skuta!”. Ja, jag vet verkligen inte…

Igår kom Kronvraket förbi. Henne skulle man kunna skriva spaltmeter om. Men det får jag tyvärr inte. Det finns nog ingen bloggare i hela Norra Europa som är belagd med så många förbud som jag. Det är därför jag sitter här och skriver om fästingar när det i själva verket händer STORA grejor ombord. Hur som helst var det trevligt att träffa Kronvraket igen. Hon satte sig i kabyssen och sa till Skutskepparn att han klädde sej som en mentalpatient på tillfällig permission. Jag är rädd för att han klär sej ungefär som 80% av landets manliga befolkning en varm sommarkväll. Gröna shorts med fickor på sidorna, en blå t-shirt och nån slags ”flärp-on” sandaler med kardborreknäppning. Det såg fan inte bra ut!

– Vill du lyssna på Josh Groban? sa jag till Kronvraket och plockade en burk senapssill ur händerna på henne (varför äter hon så konstiga saker?).

Jag satte på datorn och väntade på att protesterna skulle komma. Kronvraket tittade på mej med fuktiga ögon och sög in en marinerad sillstjärt i munnen.

– Åh, Josh Groban, sa hon… jag kommer att börja gråta.

Sedan gjorde hon det. Det var då jag bestämde mej. Nu får det vara nog! Nu får det vara färdiglyssnat på den där lilla magnetisören.

– Vet du ens vem Josh Groban är? frågade jag.

– Om jag vet vem Josh Groban är, snyftade Kronvraket. Han var med på Ally Mc Beal för fem år sen och en hel jävla värld grät!

Jag såg framför mej en jättelång soffa där hela världen satt på rad och smågrät med senapssill i mungiporna och utspända magar. Det såg inte bra ut det heller!

Till helgen kommer Frida tillbaka. Jag vet verkligen inte varför. Hon vill att vi ska åka ut i skärgården, ligga på däck och koppla av. Men jag vet hur det kommer att bli. Hon kommer bara att spänna ut magen och ropa saker som:

– Kolla på den härrr då Carrrina!

P.S Håll ut, på fredag ska ni äntligen få lite deasent läsning. Då publicerar vi (jag och mitt bokförlag) ett kapitel ur Familjelyckan här på denna obskyra webplats. Själv ska jag ligga i solen och tävla med Frida i grenar som ”Vem har längst tunga” och ”Vad föreställer det där molnet högst upp till vänster”. D.S

”Nu får det vara nog!”

Jag längtar till november

Det går en fästing lös här ombord. Den är stor som en vindruva och bär väl i runda slängar på fyra hundra miljader små vidriga fästingembryon i magen (eller where the fuck dom ruvar sina avkommor). Jag kommer aldrig mer att sova.

Vi såg den igår. Humla ropade på mej;

– Mamma, kom och kolla på den här då!

Jag ropade tillbaka;

– Är det nåt äckligt? För i så fall kommer jag inte!

Humla skrockade gott:

– Kom hit bara…

Jag gick ner i hytten där hon låg och gosade med hunden.

– Titta, sa hon och pekade.

Jag tror att jag skrek rakt ut. Sedan sprang jag iväg och ringde till Skutskepparn.

– Du måste komma hem, hunden har fått en fästing!

Han svarade:

– Jag står på taket till ett kryssningsfartyg med huvudet i en radarantenn. Elda upp hunden. Det är så man gör!

Jag hämtade en bensindunk och sprang tillbaka ner i hytten.

– Tändstickor, sa jag till Humla. Har du tändstickor?

Humla slog ut med armarna.

– Behövs inte, den är borta nu.

Jag började kroppsskaka.

– Har du tagit bort den?

Humla reste sej upp från sängen.

– Nej, den bara ramlade av, sen vet jag inte vart den tog vägen.

Låt mej säja så här. Det är inte mycket kvar av den hytten nu. Inte av hunden heller. Jag fick slänga ut hela inredningen, sängkläder, madrasser, allt som var inuti garderoberna och på skrivborden. Sedan fick Humla ta på sej blåkläder (riktiga blåkläder) och börja dammsuga. Nu snackar vi inte lite randomly dammsugning, utan industrirengörning på rymdteknisk nivå. Sedan kom Skutskepparn hem.

– Var har ni nu den där jävla fästingen? frågade han.

– Ho ho ho, skrockade jag. Den kan vara i en säng nära dej!

Skutskepparn plockade fort ihop sina ägodelar.

– Ja, jag slaggar i alla fall i styrhytten inatt, sa han.

Själv sitter jag vaken. Klockan är fyra på morgonen och jag sitter på en stol med benen högt uppdragna under mej. Jag har sagt det förr, och jag har berättat många hårresande historior. Men en kvinna som av tre fästingar i livet har fått Borellia två (!) gånger, skojar man inte med. Jag kommer kanske aldrig mer att sova.

Den enda som verkligen snarkar gott är hunden. Han ligger utsträckt över dubbelsängen, helt kroppsrakad och med fötterna på huvudkudden. Jag vill inte ens tänka på vem som sover bredvid honom. Jag vill aldrig mer gå in där. Jag längtar till november!

Jag ger mej fan på att han är smygbög

Städa går bort. Jag är så trött på att städa och laga mat (mest städa) så det finns inga gränser. När en av döttrarna helt nyligen hade ett besök från Göteborg och jag hade lovat att bjuda på middag, fick jag i panik skicka en annan med vägfärjan för att hämta mat på Portobello. Canneloni! Det var inte det att jag hade glömt, det var ett annat, större motstånd. Kanske det att vi inte har något kök.

Diskmaskin har vi dock, och disk. Fy fan vad jag blir ledsen av disk, bitter och inåtvänd. Jag blir så till den milda grad håglös, att jag måste ha musik för att kunna fylla en diskmaskin. Josh Groban! Ja, men det är ju äckligt. Folk tror att jag har brunnit. Igår kom Skutskepparn upp och sa:

– Nu har du kört samma låt ett hundra elva jävla gånger, kan man hjälpa dej på något sätt?

Jag sparkade igen diskmaskinsluckan med foten och tryckte in en knapp med tån.

– Är det ändå inte lite fint att vakna till en låt som February song?

– Jag vaknar inte ett hundra elva gånger, sa Skutskepparn.

– Men är den inte lite bra ändå? frågade jag.

Jag såg Skutskepparn försvinna ut genom dörren med hunden. Han muttrade:

– Jo, lite faktiskt…

Jag tittade kärleksfullt efter honom och tänkte, ”Han är allt bra söt ändå Skutskepparn. Nästan lite småsnygg. Jag ger mej fan på att han är smygbög!”


En skelögd kastratsångare med uppborstade promenadskor

Det har hänt nåt. Jag har gjort en upptäckt. Nej två, förresten.

– Grattis sa Frida (28), det där upptäckte alla vi andra för hundra år sen.

Ja, men jag är verkligen insnöad, så har det alltid varit. Jag trampar runt i min lilla bubbla och hajar just ingenting. Men, så blev jag äldre… och äldre… och (mohahaha)… äldre. Och plötsligt stod det alldeles klart för mej. Bögar är ju mycket snyggare än alla andra män!

Det var alltså bara det ena. Men det är ju en sorglig upptäckt att göra efter 40. Jag hade ju kunnat gå på varenda Pride-festival (fan, jag bor ju i området) och bara flukta liksom. Jag lovar, alla mina väninnor har gått där och dräglat så länge festivalen har funnits och jag bara undrar… jag bara undrar. Var har jag varit, vad har jag gjort?

Jo, jag vet! Jag har skumpat runt på nån gammal hästkrake och ägnat månader, ja, år åt att nöta form och undertramp. Det är synd om hästmänniskorna. De har mindre sex än andra också, det har jag läst i en artikel.

Men så fick jag syn på Josh Groban (dock inte i skogen utan på teven) och detta var min andra upptäckt. Karln är det absolut det lilla ljuvligaste barnarovsstycke jag har sett. Och då bör man ha klart för sej att jag har aldrig sett någonting snyggt under 40. Det är ett problem med mej, jag tänder på äldre män!

Problem och problem förresten, det var väl möjligen ett problem i förskolan eftersom den enda stekaren i hela kommunen var Eva Dalbarks farsa. Men som min vän Malou brukar säja:

– Du förstår gamla Cina, en dag har man s.a.s peakat och då befinner sej dom där snygga karlarna du brukar tala om på andra sidan ålderssträcket. Dom som var a-s-g-a-m-l-a när vi var unga.

Jag undrar om Josh Groban någonsin har varit asgammal. Han är typ 27, det är ju förjävligt! Han sjunger illa också, skitilla! Nåväl, vackert är det säkert i somligas öron – but it aint my kind of music. Igår sade verkligen Skutskepparn till på skarpen:

– Vad är det för skit du spelar, har du fått en stroke?

– Det är Josh Groban, flämtade jag, är han inte underbar?

– Du hatar sån här musik, sa Skutskepparn. Har du blivit dement?

– Jag älskar Josh Groban, sa jag.

– Äntligen, sa Skutskepparn, äntligen har jag fått en bild av vad du vill ha. En skelögd kastratsångare med uppborstade promenadskor.

– Kan jag få det? pep jag.

– Tror inte det finns en enda i hela svenska redareföreningen, men jag ska kolla. Det lovar jag att göra.

Han är allt bra snäll, Skutskepparn. Och nu ska jag väcka honom med lite skön musik. Tror det får bli ”February song”.

P.S Sök inte på Youtube, snälla. Han är min, bara min! D.S

The man with the plan

Det är hunden och så är det jag. Det är vi som sitter här ombord och säjer saker som;

– Nej hörrudu, man kanske skulle sätta igång och jobba.

Eller;

– Är det du som har ätit upp mina strumpor?

Det är lite av en djupsinnig relation. Hundar har, till skillnad mot hästar (som just inte har mycket större hjärna än ett ostron) något slags intellekt. Man kan verkligen tala med dom, få dom att förstå saker;

– Hörrudu, nu ligger du på min plats igen.

Eller:

– Släpp katten, annars åker du på stor-stryk!

Jakthundar är särskilt intelligenta. En del, som Wilmer, är även hierarkiskt intresserade. Vi har sett det många gånger i olika sammanhang, som när han inte skulle åka i bakluckan längre. Ungarna åker ju inte i bakluckan…

– Så vafaan, morrade han.

Hela protesten var så charmig så vi skrattade och sa:

– Men låt han sitta i baksätet då.

Wilmer åkte som en kung efter det. Han är ju oerhört vacker och kunde skapa stora folksamlingar utanför fönstret (som han sedan skrämde skiten ur om dom snuddade vid rutan). Så plötsligt en dag vägrade han att kliva in. Vi lockade och pockade, drog i ena änden (för en weimaraner är lång) och tryckte på i den andra. Wilmer hade bestämt sej. Det var färdigåkt i baksätet.

– Men låt han sitta fram då, sa vi för han är ju så himla gullig.

Dessutom visade han tydligt att det var där han ville sitta – i framsätet.

Nu blev det stor uppståndelse i byn. För Wilmer når ända upp till taket och har en hållning som bara är snäppet elegantare än hos en galaklädd amiral. Allt var lycka i bilen. Tills plötsligt en dag. Wilmer vägrade kliva ut igen. Hur vi än bar oss åt, höll han sej benhårt kvar i sätet (alltså, det var seriöst omöjligt att få ut honom). Nu visade han verkligen prov på hur listig den här rasen är, för killen hade en plan!

Vi kämpade en lung stund för att få ut honom ur bilen och samtidigt hålla oss för skratt. Till slut sa jag:

– Nu skiter vi i det här, han kan sitta där hela natten om han har lust.

– Absolut, sa Skutskepparn och lämnade sin plats bakom ratten där han hittills hade suttit och tryckt på.

Han klev ur bilen och gjorde ett sista försök att locka hunden med sej.

– Ska du inte komma i alla fall. Vi ska gå in nu och äta blodigt blodkött med extra blod!

Wilmer rörde sej inte ur fläcken.

Jag slog igen alla bildörrarna (nej, det var inte varmt ute, inte inne heller och han hade vatten – ja) och började gå. Nu hände någonting inne i bilen. Direkt vi hade lämnat ”kungariket” hoppade Wilmer över till förarsätet och satte sej bakom ratten. Skutskepparn skrek till:

– Den jäveln tänker sno Volvon!

Jag vände mej om och flämtade;

– Sitter nycklarna i?

Vi släppte matkassarna i backen och rusade tillbaka. Jag öppnade framdörren och skällde på slyngeln:

– Du får väl inte ta bilen heller, ut med dej nu!

Wilmer vägrade. Det var förarsätet han ville åt, makten och härligheten. Efter den dagen åker Wilmer i bakluckan. Numera vet han också att man kan få en spark i arslet om man inte hoppar in (ja, Pat Parelli gör likadant med sina hundar – jag har sett det själv).


Idag ska vi dock inte åka någonstans. Vi sitter här alldeles ensamma ombord och säjer saker som:

– Man kan undra var barnen håller hus?

Barnen (ja, dom är myndiga) har alla lyckats skaffa sig VIP-kort till Sthockholm Jazz & Blues Festival med obegränsat tillträde backstage vilket innebär att dom har gratis sprit, gratis mat och gratis underhållning. Inte mer än rätt efter tjugo år på ön! Dessutom, och det bör man hålla i minnet, har dessa barn sett saker (och jag med) som kan fylla ett par års bloggande om inspirationen skulle tryta.

Jag tittar på hunden och tänker på ett gammalt ordspråk: ”When everything is said and done all you can do is to go home and make your dog happy”.

– Hell No, jag tror jag ska ringa till Van Morrison och kolla om han vill bjuda på en bärs!

Skamkakor & gökagubbar

Ni vet det där snusket jag frågade om Fäbodjäntan. Alltså, det var ju inte just som jag själv hade tänkt att ge bort en sådan film i present. Det var en till mej närstående…hmm… person. Hon gjorde det verkligen också, har jag fått veta nu. Dessvärre tyckte hon att omslaget var så till den milda grad ekivokt att hon fick sitta en halv natt och klippa ut små råsa klisterhjärtan som hon sedan aplicerade över varenda erigerad manslem och halvrest korvslatt. Ja, men det är ju näst intill sedesamt! Därefter kom dom hit (mannen och kvinnan) och berättade inlevelsefullt om sitt firande.

– Du kan inte haja, sa mannen, jag fick Fäbodjäntan i födelsedagspresent.

– Du fick även pannkakor och jordgubbar, inflikade kvinnan.

– Skamkakor och gökagubbar, muttrade jag.

– Vi somnade innan ”falukorvsscenen”, upplyste mej mannen.

– Jaha, den gamla godingen, svarade jag.

Ungefär som om man hade sett Fäbodjäntan och kunde vartenda klipp. Det är lite lustigt med den där rullen, jag har verkligen aldrig sett den (dom allra flesta har inte det) men kan prata lika initierat om landskapsbilderna och fäbodvallarna ändå.

Jag säjer bara som jag brukar;

– Gå hem och lägg er i missionären ungjävlar!

Van Morrison

Pelle är trött. Främst på mej, tror jag. Pelle är marknadschef på bokförlaget, och nu är han trött. Eller som han själv valde att helt diplomatiskt uttrycka saken i telefonen idag;

– Jag är inte van vid författare som lägger sej i så mycket.

– Inte? sa jag.

– Nej, sa Pelle, de allra flesta lämnar snyggt och prydligt in manuskriptet på utsatt tid och sedan lutar dom sej lugnt tillbaka och låter boken gå i tryck.

Well, that aint me!

Men vi har ett kul samarbete, vi kommer överens. Det kan bli några timmars telefontid per dag och det tar lite långsamt musten ur oss båda, men hallå – processen går framåt!

Även en besatt människa som jag blir trött ibland. Jag har inte ens orkat lyssna av mina telefonmeddelanden eller svara på några sms under flera dagars tid. Det ber jag om ursäkt för.

Jag lovar, Majsan, Ante, Malou – ja, alla mina pälsklingar där ute i det vilda… Skutskepparn, brorsan och jultomten med. Snart har ni mej hängandes med skägget i brevlådan!

När dessa, lite körigare, perioder inträffar kan jag få sån där riktig attacklängtan efter att ”bara” jobba. Att få stänga in mej på kammarn och ropa till alla mina fiktiva vänner: ”Hallå, jag är här nu igen!”

Fy fan, vad jag saknar dom! Fy fan vad trött jag är! Fy fan vad van Morrison spelar på Skeppsholmen i helgen! Fy fan vad roligt allting är!

Har jag några ungerska läsare?

Ja, ni vet ju själva… ibland försöker jag gissa vilka ni är, ni som läser min blogg. Några känner jag ju förstås, men de allra flesta är fullständigt anonyma för mej. Nu tänkte jag utnyttja min okunskap till att efterlysa någon med kännedom om det ungerska språket. Jag behöver hjälp med översättningen av ett ord.

Ordet är ”ratt”, i plural, ”rattar”. Tänk bil, traktor… osv. Sån ratt! Hur översätter man ”rattar” till ungerska och hur stavas det?

Någon!

Kärleken är blind

En gång blev Radar full. Man måste nästan veta lite om hur Radar ser ut (bortsett från håret som jag ju beskrev härom dagen och som f.ö är kortklippt sedan många år) för att förstå hur full Radar blev den här dagen. Radar är till kroppsstorleken inte mycket större än en ordinär magnumbutelj. Nåja, lägg på och dra ifrån någon halvmeter så närmar vi oss. Han är vad man skulle kunna kalla för, en nätt person. Det är stil på Radar, om man inte visste bättre skulle man lätt kunna ta honom för att vara antingen revisor eller öronläkare. Förresten kanske han är det också. Man vet inte allting om Radar, det bidrar lite till mystiken kring honom.

Den här dagen, som jag nu ska berätta om, dök Radar upp som lite av ”gubben i lådan”. Vi satt på däck och åt middag när hunden fick höra någonting som väckte alla hans kända och okända instinkter till liv på en och samma gång. Det var en båt som lade till på utsidan och upp ur den klättrade Radar, ap-rak!

– Hej Sunkan, sa vi, har du kört från Möllevången?

Det hade han påstod han, brorsan och barnen var också med. Alla var fulla! Hunden är inte särskilt förtjust i överraskningar och Radar blev han väldigt överraskad av för att uttrycka sej milt. Redan när Radar var på väg ombord och hängde i sin fina kavaj över relingen förstod jag att detta skulle kunna bli någonting av ett ”skarpt möte”. Hunden reagerade kraftigt på besöket och visade tydligt var han tyckte att ”inkräktaren” hörde hemma. Innan jag ens hann ingripa hade Radar ramlat ner på däck och uppfattat att det fanns en hund ombord. Hunden stod då i någon slags anfallsställning med rest ragg, blottade tänder och spända muskler. Det var nu Radar förstod att den ville leka! Han for ut i en nigande rörelse (sådär som bara riktigt fulla människor kan göra utan att gå ner i spagat) och slog ihop händerna högt;

– Men kom då, hunden. Kom då!

Vi talar om en hund som på kommando skjuter iväg med blixtens hastighet för mindre än en harkling. I den stunden fick jag tag i kopplet och lyckades rädda honom. Hunden alltså!

Han fick sitta i hytten under besöket. Radar var under alla omständigheter i fin form och ville gärna ha en pilsner (barnen också). Jag varnade för en otäck kant på däck och sa;

– Passa stolen där, Sunkan. Om du flyttar dej längre bak riskerar den att…

Längre kom jag inte innan Radar hade vält baklänges och slagit huvudet hårt i relingen (järn). ”Jaha, där dog gamla Sunkan” hann jag tänka innan Radar var på benen och ville ha en pilsner till. Det fick han. Nästa morgon var han fortfarande lika pigg och glad. Vi fick ett samtal från Ramsö dit sällskapet senare hade dragit vidare och tillbringat natten.

– Himla trevligt igår, kvittrade Radar i telefonen. I och för sej minns jag inte så mycket, men jag tyckte mycket om den där shetlandsponnyn ni hade på däck.

– Det är en jakthund, sa jag, och han tyckte mycket om dej också.

– Alla hundar tycker om mej, svarade Radar. Dom tror att jag är en tik!

– Sannerligen, sa jag, men att krypa ihop i hundkorgen och lägga sej i 69:an… Ärligt, Radar!

Nu blev det tyst i luren. Jag hörde Radaras långsamma andning och en tyst fråga:

– Gjorde jag det?

Jag nickade stumt:

– Du vet vem du är.

Återigen blev det sådär skrämmande tyst i ledningen igen. Så hördes plötsligt Radars härliga skratt;

– Jag är för jävlig, men medge i alla fall en sak!

Jag viskade;

– Vad, Radar… Vad?

– Det finns dom som blir glada när jag kommer på besök!

Är Humla hemma?

Kustbevakningen lade till med 311:an.

– Är Skutskepparn hemma? frågade dom.

Nä, det gjorde dom ju inte för dom säjer inte ”Skutskepparn” och inte jag heller egentligen, men jag tänker att det är barmhärtigt för honom att leva under någon slags skyddad identitet.

– Nä, sa jag. Han är på Ramsö och käkar middag.

– Synd, sa kustbevakningen. Vi skulle behöva hjälp med en autopilot.

Kustbevakningen representerades i det här fallet (och som så ofta annars) av en ung, snygg stekare med bakåtslickat hår och solglasögon.

– Men du, sa han och sken upp, har inte Skutskepparn en dotter?

– Öh, typ… svarade jag. Menar du Humla?

Den unge mannen nickade.

– Just det, ja… Humla!

Han lutade sig lite över relingen och såg sig omkring.

– Är Humla hemma?

Jag skakade på huvudet.

– Nä, hon är också på Ramsö och äter middag.

Mannen på kajen såg lite besviken ut.

– Jaha, jaså… säjer du det.

Jag kallade försiktigt på hunden.

– Men vi har en vild och vettlös jakthund som…

Nä, det sa jag inte. Kustbevakningen känner vår hund, sjöpolisen och militären också. Och en sak till – dom är beväpnade.

By the way – det är jag också!

Hunden är hemma

Morgonstund har guld i mund

– Jag tycker om att se på dej när du sover, sa Skutskepparen plötsligt en dag.

Jag blev alldeles varm om hjärtat. Det var en snäll sak att säja, speciellt som vi båda sover med kniven i stöveln.

– Du är riktigt söt när du sover, fortsatte han.

Jag började ana oråd och frågade:

– Vad händer sedan då, menar du? När jag har vaknat!

Skutskepparn suckade tungt.

– Ja, då kommer hela beteendet.

I morse kom det redan i uppvakningsögonblicket. Jag har en tand som jag ibland får värk i trots att det inte är något fel på den alls. Min tandläkare tror att det är själen som bor i tanden, jag tror att den har ADHD.

– Har vi Treo? sa jag och slog ut med handen.

– Vet inte, mumlade Skutskepparn, kanske Alvedon.

Jag hävde mej upp på armbågarna.

– Men jag vill väl för fan inte ha Alvedon, jag frågade ju efter Treo!

Skutskepparn vände sej om på rygg och stönade;

– Jaha, där var den vackra stunden redan över.

Kärt barn har många namn

Radar har fyllt 40. Jag har absolut ingen aning om varför han heter Radar, men han gör det. Jag minns honom från Täby på 70-talet. En liten, yster parvel med midjelångt, lockigt hår och ett par gigantiska brillor mitt i nyllet. Radar!

Radar kallas också Sillkvist. Jag har ingen aning om varför. Men jag minns en sommar ombord när Sillkvist spände upp en hängmatta mellan alla tvättlinorna på däck och sa; ”Det här är livet för gamla Sillkvist”. Sen låg han där och svajade med ett halvt dussin boxershorts och i runda slängar trettiofem par stringtrosor dinglande ovanför huvudet. Några fastnade i tandställningen. Då var han 35.

Dom allra flesta säjer dock bara Sunkan. Nää, jag har inte en aning om varför men en gång kom hans son fram till mej och sa på sjungande skånska;

– Det finns också dom som kallar min pappa för, Mikael!

Hell no! Det har jag aldrig hört. Det absolut vanligaste är ”Sunke-Runken”. Men fråga mej inte varför…

Radar och hans familj bor sedan många år i Malmö. En gång när jag var på tillfälligt besök i staden, hade jag bestämt med en kompis att ses hemma hos henne på kvällen.

– Då kan väl du vara snäll och gå förbi bolaget? sa hon. Det ligger ju på vägen!

– Visst, svarade jag. Lita på gamla Bettan!

Bolaget låg alldeles i närheten av hotellet och där inne var det massor med folk (syftningsfel – jag vet). Jag tog en lapp och ställde mej tålmodigt (herregud, man är väl stockholmare) att vänta. Döm om min förvåning när jag plötsligt fick syn på Radar bland alla buteljerna. Som äkta nollåtta vill man ju gärna tro att allt känt liv upphör att existera utanför Hornstull. Jag smög upp bakom en pelare och viskade;

– Sunke-Runken!

Sedan drog jag mej hastigt tillbaka och fnittrade våldsamt med händerna för munnen.

Radar hajade ingenting. Om och om igen påkallade jag hans uppmärksamhet genom att väsa detta bisarra tillmäle; ”Sunke-Runken”, för att sedan hastigt huka bakom en monter eller glida in i skydd bakom en annan kund. Till slut fick han nog och snodde runt så hastigt att jag inte hann komma undan. Och fråga mej inte varför, men inte var det Sunkan i alla fall!

Där hade jag stått på bolaget i Malmö och viskat okvädningsord till en vilt främmande människa. Nej, det blev inget vin till den middagen kan jag tala om. Jag drog!

Med denna lilla anekdot (hämtad ur verkliga livet, det riktiga livet, livet utanför Hornstull) vill jag gratulera min gamla barndomskamrat, Micke. Det har jag i alla fall aldrig kallat dej!

Fäbojäntan

Om ni tycker att jag förbehåller mej ovanligt lugn, så är det för det här med språkgranskningen. Besättningen ombord höll på att skratta ihjäl sej när dom fick se mitt manus.

– Det där ser ju värre ut än mina gamla svenskauppsatser, sa någon.

Nisse fick tårar i ögonen (som alltid) och frågade;

– Finns det verkligen inte en enda sida utan fel?

Fel och fel, vafan…

Nej, några stavfel finns det so help me God (nu har jag också lärt mej att stava Gud med stort G) inte så många. Det är andra saker som Eva markerar med sin färgpenna, till exempel stor bokstav i Gud, och så är det s-e-m-i-k-o-l-o-n!

Jag har tvåutusen fyrahundra åtta nedslag på semikolon. Men haja att jag älskar semikolon! Detta skrev jag också i ett korrekt (nåja, hyfsat) formulerat mail till Fru Landsmanis ”Kan jag inte få ha mina semikolon kvar?” frågade jag.

(Nu blir jag plötsligt osäker på om det ska stå kolon efter ”Landsmanis” och om frågetecknet ska stå innanför eller utanför citationstecknet. Jag vet inte ens hur citationstecken stavas, jag vet ingenting längre. Jag håller på att bli nedmonterad!)

Eva gjorde en nogrann faktagranskning innan hon svarade och kontaktade Karl Nordlander på Forum (som f.ö också är min författarkollega) och han sa; ”Nej”! (Sedär nu var det jävla semikolonet framme igen). I dom fall jag använder semikolon SKA det vara kolon punkt slut. Och där jag nu som senast skrev ett, ska det förmodligen inte vara något alls.

Så nu har jag ett par tusen ändringar att göra bara gällande den saken. Sedan tillkommer alla andra skiljetecken och deras korrekta placeringar.

Det jag verkligen undrar…

– Kan man ge bort Fäbojäntan på DVD-utgåva i födelsedagspresent?

Alltså den gamla versionen med svenskt tal!

Karl Nordlander… någon?

Kanske passar bättre?

Men fy fan för infinitiv

Sa jag ”småsaker”? Gjorde jag det? Jag talar om ”korren”, dom minimala, små ändringar som måste göras för att mitt bokmanus ska bli perfekt. Ja… (ho ho ho) då hade jag varken träffat språkgranskaren Eva Landsmanis eller ett aktivt infinitiv i hela mitt liv.

Nu vet jag bättre och tar tillbaka jag hittills sagt, samt påstår motsatsen. Jag erkänner mej besegrad – på alla punkter! (Observera gärna hur kul det där var). Lite stensättarhumor, fast tvärtom.

Nä, jag orkar inte skriva mer. Jag ska lyssna på Mats Westling. Då blir allting perfekt!

Perfekt

Det spöregnar – och då är det bara två saker som gäller. Gummistövlar och Mats Westling. Detta upptäckte jag redan förra sommaren under liknande omständigheter.

Gamlingarna har varit här. Det händer prylar när gamlingarna har varit här – allt förstår man inte. Som till exempel för ett par år sen när dom plötsligt hade lagt loss alla förtöjningar. Det hade vi svårt att förstå.

Sedan har dom också, vad jag skulle vilja kalla för, ”alternativ musiksmak” med tillhörande ”alternativ utrustning”. Själv har jag en tendens att hamna bakom Youtube och bli kvar där i timmar, men pappa han har en liten klockradio från 1977 (den var het då) som han bär omkring på. Den sista tiden har den där klockradion stått i byssan (läs köket) och skrålat nån form av ”oldies indipendent”. Det är en typ av ”hejsan/tjosan” som dom lite mognare människorna går igång stenhårt på och får lust att lägga loss från kaj av. En destruktiv och farlig livsstil, inte minst för barnen fyrtio plus!

Nåväl, nu är fartyget säkrat med låsta trossar och gamlingarna har återvänt dit där dom kom ifrån. Kvar står bara en liten klockradio och skräller (för den har dom glömt att stänga av). Nu är det så med dom lite ”mognare människorna” att dom lyssnar inte heller på samma radiokanaler som oss andra. Hur dom har burit sej åt, det vet jag inte, men på något sätt (och med hjälp av ett förkromat kastspö) har dom lyckats ratta in en piratradiostation i Västerbotten. På klockradion! Men fatta själva vad dessa illegalister kan ställa till med här ombord. Det finns avancerad utrustning i styrhytten. Man är glad för varje gång man vaknar på svenskt territorialvatten!

Så i morse när jag kom upp i byssan för att sätta på kaffekokaren (varför är den seriekopplad med två kalla strömmingar och delar av en mekanisk väckarklocka) spelades en låt som jag aldrig tidigare hade hört. Jag höjde volymen och gjorde en rutinmässig lägesbestämning. Plötsligt tyckte jag att vädret var riktigt bra (det regnar ute) och att livet är riktigt roligt (det suger) och att Skutskepparn ändå är en riktig stekare! Och alltsammans, förstår jag nu, är Mats Westlings förtjänst.

Gamlingarna lyssnar på Mats Westling och blir så till den milda grad hänryckta att dom tar socker i kaffet och bjuder på en snus. Annars är det sacketter och locket på! Och jag förstår dom. Jag hade fram till för ett par timmar sen ingen aning om vem Mats Westling var (och jag hade aldrig snusat heller), men nu har jag kollat upp honom på Youtube. Ni ska få länken. Gå in där och lyssna på; ”Perfekt”. Återkom sedan hit och berätta om vädret i din hemkommun!

Perfekt!

Legenden om Kapten Klinga

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Vid något tillfälle är man färdig, har man berättat sin historia från första till sista sidan. Det har jag gjort nu. Jag kan faktiskt inte minnas hur det var när jag skrev ”Familjelyckan”, den boken har ju varit färdig länge trots att den inte kommer ut förrän i september. Ändå jobbar jag ju på sätt och vis med den fortfarande. Men inte så att jag ändrar på innehållet, utan bara med vanliga korrigeringar och andra småsaker. Någon gång avslutade jag ändå berättelsen. Förmodligen ombord, liggandes vid kaj på Rindö Marine. ”Familjelyckan” har, liksom, ”Det stora, svenska vemodet” ett fantastiskt slut. Redan i vintras visste jag hur DSSV skulle sluta och igår fick jag sätta punkt. Det glädjer mej (för det var verkligen bara en slump) att vi då låg (och fortfarande ligger) på en ö som är full av bunkrar, underjordiska gångar och oländiga skogspartier. DSSV utspelar sig delvis inom militärt skyddsområde, men inte alls som här eller Korsö (vilket man kanske skulle kunna tro) även om jag har gjort research på på Korsö (tack för kajplatsen, Jonny)! Nu återstår förstås samma redigeringsarbete som med ”Familjelyckan” och under tiden ska jag också påbörja den avslutande delen som kommer att heta; ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Research Korsö
(klickbar bild)

Jag är så van vid att ha folk omkring mej när jag skriver, så det börjar kännas som en förutsättning. Nu är vi säkert ett tiotal personer ombord och absolut i-n-g-e-n frågar efter mej. Det har dom slutat med för många år sen. Jag skriver, det vet dom. Vad, har dom ingen aning om. Få av dom har sett julkalendern (som ändå hade upp emot två miljoner tittare per avsnitt). Några (särskilt mina föräldrar) vet inte ens vem jag är. Nu kom förresten Humla in i hytten och frågade;

– Har du suttit här länge?

– Ja, sen i januari.

– Åh fan, är du hungrig?

”Det vi inte förstår, det förstör vi”
(Klickbar bild)

Nu är det dags att snöra på sej ”ljugardojorna” igen och börja traska. Det är en ganska rolig fas. Jag har nog fått gå hundra mil för varje bok eller filmmanus som jag har skrivit. Ungarna brukar faktiskt kommentera att jag har mindre celluiter på benen än dom har. Och det är den ENDA iakttagelse som dom har gjort!

Vänd andra kinden till

Det kom en spindel krypande över kajen.

– Hold your horses mannen, skrek jag, för jag känner den där spindeln och han heter Peo Rapp-Axén.

Med Peo är det som så att han har en hård tid bakom sej. Vi träfades första gången sent förra hösten när Peo (lurad av ett plötsligt högtryck) slog till och byggde öns flådigaste nät. Det var verkligen så att man stannade upp och tittade lite extra på konstruktionen. Som vi stod där och glodde in genom verandadörren kom liksom (Mitt i Naturen) grannen krypande och gav Peo stor-spö! Nu började vi verkligen bli intresserade för karlarna var jämnstarka och det blev en långt, utdragen fajt. Plötsligt hände det märkliga att båda spindlarna tapade s.a.s ”tråden” och föll ner på marken. Precis under dom hade det under höstens regnande bildats en stor vattenpöl. Vi följde hur dom båda kontraheterna sjönk flera ”manslängder” djupt och fortsatte slåss med varandra under ytan. Till slut dog grannen, men Peo kravlade sig upp svårt stukad, biten och tilltufsad. Då kom hunden (vår) och drämde till honom med tassen. Vi skrek högt;

– Men, vad gör du? Ta det lugnt för Guds skull!

Men hunden hade gått och retat sej på Peo (fråga mej inte varför) och försökte också bita ihjäl honom. Rapp-Axén förlorade i kampen sex av sina åtta ben!

– Nej, nu får det vara nog, sa jag. Vi måste avliva honom (spindeln alltså).

Någon försökte nu stampa ihjäl ”vår hjälte”, men han flydde ner under ytan igen och blev borta i goda tio minuter. Plötsligt kunde man se en liten krusning på ytan och Peo stack upp huvudet. Jag tog ett steg baklänges och sa;

– Vi skiter i det här nu, Peo är helt enkelt inte redo.

Sen kom vintern!

Nu åtta månader senare är vi tillbaka. Och vem kommer inte krypande på kajen om inte Peo Rapp-Axén! Plötsligt har ett uttryck som att ”vända andra kinden till” nått en helt ny dimension.

Bröllopspresent

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Någon mailade mig och ville ”desperat” (underbart uttryck i ett fåfängt författaröra) ge bort min kommande roman ”Familjelyckan” som en bröllopspresent redan nu i sommar. Jag vet inte exakt när boken kommer från tryck, men kontakta mitt bokförlag för förhandsexemplar (naturligtvis signerade för den som vill).

Länk bifogas nedan.

Det kommer också, som jag har nämnt tidigare gå att beställa boken till ett bra pris från min egen hemsida from. månadsskiftet juli/aug.

Stort grattis till giftermålet, vem det än nu gäller!

P.S Att ge bort ”Familjelyckan” i bröllopspresent var en strålande ide tycker jag, även om den kommer lite i efterskott. D.S

www.efron.se


Gårdsgrisen och kulblixten

Nu har det tjatats om det där högtrycket som ska komma i fyra dagar. Ja, inte f-n har det kommit till Waxholm i alla fall. Igår blixtrade det ordentligt över kastellet. Jag är inte sådär överdrivet rädd för åskan, bara häsosamt försiktig med den. Sådan var även min mormor, Sonja. Hälsosamt försiktig.

Aldrig varken förr eller senare har åskan gått som den gjorde i Gärdsmark på 70-talet. Mormor var rask på att dra ut alla kontakterna ur väggarna, sedan satte hon på sej ett par rejäla gummistövlar och bäddade med gamla cykeldäck i sängen. Riktigt varför tror jag aldrig framgick helt och hållet, men det hade nånting med ”gummi” att göra. Därefter satte vi oss tätt tillsammans mormor, morfar och jag och väntade på att kulblixten skulle komma. Under tiden grillade vi korv över den öppna elden i spisen (vilket väl måste anses vara lite korkat, för skulle kulblixten komma nånstans så var det väl där). Hursomhelst grillades det under dessa sammankomster och det kan jag säja, att det var ingen vanlig skitkorv som lades på elden, såna som man såg på TV härom dagen tillverkade av senor och sågspån, det här var äkta Falu av de bästa! Såvida det inte var gårdsgrisen.

Än idag kan jag få lust att bädda sängen med gamla innerslangar när tillvaron känns svajig på något sätt. Sen kan man ligga där trygg och vänta på att kulblixten ska komma rullande över golvet. Som himlen ser ut idag kan det vara dags när som helst nu.