In my opinion

Ibland känner jag att jag ”tycker” alldeles för lite. Folk har sina bloggar till att ”tycka” saker och därtill få orera fritt om sin inställning till dessa. Här tänkte jag nu sammanfatta några av de få saker jag ”tycker”. I mån av tid ska jag verkligen gå tillbaka och motivera mina modesta åsikter. För jag HAR synpunkter, jag har synpunkter.

Jag tycker att Amy Winehouse är världens bästa kvinnliga artist och är övertygad om att vi inte kommer att få uppleva någonting liknande under modern tid.

Jag tycker att Barak Obama ska vinna presidentvalet.

Jag tycker att getingsaft (ni vet det där som rinner ur dom när man mosar dom) och ”sop-påsevätska” är det absolut värsta som finns.

Jag tycker att Gummo och Tideland är två fullständigt geniala filmer.

Jag tycker att Big Fish och Magnolia är lika bra.

Jag tycker att Järngräs är världens bästa bok.

Jag tycker att fästingar är roten till allt ont.

Jag tycker att Janne (se nedan) är en pärla. Varför är alla pärlor gay? Fuck it!

Och så har jag gjort en ”enkät” by the way. Jag frågade mina vänner Nalle och Carina: ”Om ni fick välja en enda last i livet och välja bort alla andra. Vad skulle ni behålla?”

– Sex, sa Nalle.

– Alkohol, sa Carina.

Jag måste poängtera att ingen av dom är missbrukare av varken det ena eller det andra (vad jag vet), för övrigt behöver jag nog fundera på vad jag tycker själv. Väljer man verkligen sex före den där goda Riojan… eller tvärtom? Vad tycker ni?

Sunes sista sommar

Jag har sagt det förr. ”Brorsan kommer alltid med en historia”. Nu börjar jag förstå hur det hänger ihop. Varenda gubbe söder om ”gattet” bär på sin egen historia. Alla snackar om alla. Och vilka prylar man får höra. Som nu senast när brorsan hade lackat ihop på Kjelle. Dessförinnan var det Skutskepparn som ondfor sej över honom och det var då han kom till mej. Kjelle, alltså! Är ni med?

– Det är förjävligt, sa Kjelle. Allt jag vill är att göra rätt för mej och så hände den där olyckan i England.

Vad som hände i England var att Kjelle cyklade omkull och slog sej i huvudet. Därefter föll en gammal skuld till Skutskepparn s.a.s i ”barmhärtig glömska”. Här ute har alla gamla skulder till varandra (även jag), så det är ingenting märkvärdigt med det. Det är båtaffärer och markskiften, vadslagningar och misstankar om otrohet. Sånt kostar pengar. Det kan göra ont också!

I det här fallet rörde det sej om en båtaffär så komplicerad att jag inte ens ids (eller kan) beskriva alla turer kring den. Till och med Nalle blev indragen och han låg vid tidpunkten för affärsuppgörelsen inlagd på Huddinge sjukhus för att göra en levertransplantation. Tror fan att inte han dog. Då hade han väl åkt på stryk.

– Men Kjelle alltså, stönade brorsan, det är ju en snubbe som kan strula upp en korv med bröd!

– Äsch, svarade jag – han har slagit sej på ”betalpunkten”, det är allt.

– Men haja hur det känns för mej då, sa brorsan, när Kjelles x-fru ringer och frågar: ”Har du hotat Kjell?”

Jag flämtade till.

– Har du det? Ni är ju praktiskt taget bästa vänner!

Brorsan suckade djupt.

– Alla älskar Kjelle… jag kan ha visat knytnävarna.

Skutskepparn älskar dock inte Kjell och Kjell inte honom. Dom är också bästa vänner. Praktiskt taget. Jag tror att dom har kännt varandra hela livet. När vi träffades på en födelsedagsfest i vintras kom Kjelle fram till mej och sa:

– Vet du hur arg BP kan bli? (Han heter så, Skutskepparn – BP).

– Typ, svarade jag. Han har nerver som ligger lindade som dammsugarslangar runt kroppen.

Kjelle skakade på huvudet.

– Hur tror du det känns att få en utskällning så att hela varvet hör?

Han pekade sej själv mot bröstet:

– Jag menar här inne, i hjärtat!

Jag gav honom en varm kram.

– Hemskt, jag tror att det känns hemskt.

Kjelle fick något fuktigt i blicken.

– Och så är det katten…

Jag drog efter andan.

– Har katten dött?

Kjelle nickade sammanbitet.

– Nitton år blev han. Nu kan jag inte köra bil längre.

Jag tittade frågande på honom.

– Varför inte det?

Kjelle förklarade.

– Det är för att jag gråter så mycket. För att jag har sorg.

Ja, men man måste älska gubbarna här ute i skärgården. Som Lelle på Alfågeln. Han har svårt med att få pengarna att räcka hela månaden ut (vem har inte det). För en tid sedan blev det magert även för Sune. Sune är katten. Lelles katt. Nu hade han tur, Lelle alltså (katten med förresten), och fick låna femton spänn av Magnus till en burk kattmat. Magnus är noga med slantarna och har dessutom byggt en egen vedbil Den finns på Youtube. Nu väste han ur ena mungipan:

– Jävlar om inte jag får igen pengarna på måndag, då blir det Sunes sista sommar.

Jag säjer det igen. Man måste älska dom!

Nedräkning

Folk frågar mig:

– Är det inte jättespännande att ge ut sin debutroman?

Well, inte särskilt. Tro inte att jag har drabbats av hybris. Låt mig bara förklara min bakvända karriärstege. Jag har alltid skrivit böcker, alltsedan dag ett har jag haft en bok på G. Det var en lättnad när jag fick tag på en tuschpenna och kände att jag i alla fall behärskade ett par, tre stycken bokstäver. Det var då jag förstod att jag egentligen var matematiker.

– Så här måste det fungera, minns jag att jag tänkte, om man skriver alla bokstäver man kan i flera rader, huller om buller, tjocka led – då måste det ju stå Carina Dahl någonstans. Sannolikhetslära, gott folk. Sannolikhetslära!

Jag hade inte hybris då heller. Jag var rädd om mitt nya tefat och det fanns elaka ungjävlar i pulkabacken. Såna som inte förstod att skilja på ”mitt och ditt”. Tyvärr var få av dom läskunniga.

Pulkan blev jag av med ganska tidigt, skrivintresset bestod. Någon gång i 15-års åldern skrev jag min första roman. Jag tror att jag har berättat om den tidigare, för där finns scener och miljöer som återkommer i ”Det stora svenska vemodet”. Det var ett skit att skriva 200 sidor på en gammal Remington med taskigt färgband. Ibland fick jag helt enkelt kapitulera och skriva åttio sidor med svagt, rosafärgad text. Jag hade knappt råd att köpa papper. Sånt kostade massor på den tiden.

Det fanns inte ett bokförlag i hela norra Europa som kunde läsa vad det stod, men jag fick mycket uppmuntran under vägs gång. En (numera gigantisk förlagschef) tyckte absolut att jag borde satsa på någon form av bildberättande. Antingen det eller gestaltning. Han tillade också: ”Samt ett nytt färgband!”

Därefter har jag aldrig jobbat obetald. Ofta (eller alltid) har mina produktioner varit sålda redan på idéstadiet. Jag har varit inblandad i riktigt stora sammanhang, enorma omkostnader och gigantiska team. Såna gånger svindlar det – om man över huvud taget tänker på det. Att jag på min lortiga kammare med min solkiga dator kan sätta miljoner i rullning. Fy fan, det gillar jag. Fast jag tänker aldrig på det.

Så när någon frågar:

– Är det inte jättespännande att ge ut sin debutroman?

Då vet inte jag riktigt vad som egentligen är så himla spännande. Jag kan bli sågad vid fotknölarna naturligtvis – men spännande… njaee. Jag kan bli för full på Bokmässan i Göteborg och spilla ett glas vin över någon toktovad kulturkofta – men spännande… njaee… Jag kan byta visitkort med ministrar och mumintroll – inte bara ospännande, jag har aldrig haft ett visitkort i hela mitt liv.

Och så ringde Pelle.

Jag brukar sällan komma särskilt långt i mina funderingar innan Pelle ringer. Han sa:

– Du Carina, jag går igenom dina kontrakt och ser att vi inte har skrivit någonting på del två och del tre.

– Jag vet, sa jag.

Det blev tyst en stund i luren.

– Du vet…, sa Pelle.

– Ja, sa jag.

Pelle var snabb i repliken.

– Då tycker jag att vi ses som snarast och gör upp dom papper vi måste ha emellan oss. Kontakta gärna din jurist så att allting går rätt till.

Jag lade upp fötterna på skrivbordet (ärligt – fy fan vad drygt) och sa;

– Kolla här… för första gången i mitt liv är jag utan ett kontrakt. Kan jag inte bara få njuta lite till?

Jag tror att Pelle förstod. Jag försökte förklara. ”Det är jämt kontrakt, kontraktsförhandlingar, sårade känslor och miljoners miljarders småmynt hotfull rullning. Jag har uppriktigt njutit av att skriva en bok som ”Det stora svenska vemodet” utan en satans näsa dippandes i min trycksvärta. Och jag vet att jag svär alldeles för mycket, men det är bara när jag bloggar, och om jag nu kan få lite tid att bara vara med mitt manus några dagar till…”

Jag tror att han förstod. Det kom ett mail. ”Vi kan väl ses nästa vecka, käka lunch och skriva kontrakt på dom två efterföljande delarna.”

Jag har inte svarat ännu. Men jag vet ”vad” jag kommer att svara och tja, Pelle kan väl få undra lite. Spännande… njaee – möjligen för honom!

Over and out

Nisse har börjat på gymnasiet. Hon har slutat också. Jag tror att hennes totala utbildningstid varade i sex timmar. Därefter kom hon hem och storgrät.

– Mamma, mamma, jag är inte till för sånt här. Vi har inte ens klassrum!

– Men, va! svarade jag. NI måste väl i alla fall vara uppdelade i klasser?

– Nej, nej, snorade Nisse. Jag tillhör nån jävla ”tropp”!

Hon föll ihop med huvudet mellan benen och grät så hon skakade. Jag upprepade fascinerat:

– En tropp?

Nisse slet åt sej sin skolväska (Gucci) och drog fram en tjock bunt med papper.

– Titta här bara vad jag har kryssat i.

Jag frågade.

– Vad i hela fridens dar är det du har kryssat i?

Nisse hulkade:

– Mössa ”small”.

Jag drog efter andan.

– Du menar inte att ni ska ha mössor i skolan?

Nisse snöt sej ljudligt.

– Vi ska gå i en jävla tropp med mössor på huvudet och min kommer att vara för liten!

Hon drog ett djupt andetag.

– Jag är inte till för sånt här.

Och så kom ylet:

– Joel!

Joel är Nisses pojkvän. Han mekar med stridsbåtar på Muskö och ser människor passera förbi i för små mössor hela dagarna.

– Så farligt är det väl ändå inte, försökte jag lirka. Ge det en chans.

Nisse spärrade upp sina rödgråtna ögon.

– Ge det en chans. Du har inte hört det värsta av allt!

– Shoot, sa jag och tillade hastigt. Nej, nej gör inte det. Men säj, vad är det värsta av allt?

Nisse kämpade för att få fram orden:

– I februari ska dom gräva ner oss i en snödriva.

Nu kunde jag inte hålla mej längre utan började gapskratta.

– Ska dom gräva ner er i en snödriva. Ja, men det är ju genialt!

Nisse grät nu så våldsamt att tårarna sprutade.

– Och det är inte nog med det…

Jag spärrade upp ögonen:

– Det kan inte komma mer, Nisse. Det är inte Gulag för fan, det är en ansedd skola med höga ambitioner.

– Det kommer mer försäkrade Nisse och inflikade i ett vrål. Jooel!

Jag bara gapade inför skådespelet och viskade tyst:

– Vad kommer mer?

Nisse föll ihop igen och gömde återigen huvudet mellan benen:

– Vi ska ha varandras fötter i armhålorna!

Idag har Nisse slutat skolan.

Over and out!

”Ligga gubbe”

Kunde inte låta bli att lägga in den här gamla reprisen bara för att den är så söt och mina döttrar har blivit så himla stora.

Det finns många lustiga ord och uttryck till sjöss. Ett av dom första jag lärde mej var att maskinrumspersonalen kallades för ”Dieselråttor”. Ett annat är när två fartyg (gärna skutor) förtöjer utanpå varandra. Det kallas för att ”Ligga Gubbe”. Jag tycker det är så gulligt. När barnen var små och ville sova bredvid varandra sa dom; ”Ligga Gubbe”.

Så i går kväll när näst äldsta dottern var på tillfälligt besök ombord på fädernesskeppet stannade oljepannan. ”Skit på fotocellen”. Har man hört! Under några svindlande timmar blev det riktigt kyligt. Vi skickade ner en sån där Dieselråtta i maskinrummet och kröp ner under täcket tillsammans. Det var riktigt mysigt. Alla döttrarna och hunden i mitten. Hur hamnar denna ruskpäls alltid i mitten?

– Kommer ni ihåg när ni var små och brukade Ligga Gubbe? frågade jag.

Den äldsta skakade på huvudet;

– Nej, det heter ligga sked.

Plötsligt förstog jag att att hon förmodligen redan har tillbringat sin första natt tillsammans med en man. Det var en skrämmande insikt. Mina små Trollollon (nåja hon är visserligen myndig och ligger väl hela besticklådan om hon vill, men ändå… man är ju bara morsa).

Jag blundade hårt och strök hunden över huvudet;

– Ligga Gubbe heter det…

Då hördes den yngsta dottern tala dovt under täcket;

– Nu för tiden säjer vi bara Böghög!

Andra sidan kjolfållen

Ingenting kommer att bli som förr. När jag började lalla runt på Söder och tänka: ”Man kanske skulle skriva en liten bok” hade jag ingen aning om vad jag egentligen gav mej in på.

Inte att det skulle bli en ”romantriologi” och absolut inte hur den skulle förändra mej som person, människa, skribent. Nu är faktiskt bara Del 1 (kommer ut nu i september) och Del 2 (kommer ut nästa år) klara, men dom två böckerna har gett mej insikter som jag annars kanske inte hade fått under en hel livstid. Och nya vänner!

Under dom åren jag jobbade med ”Familjelyckan” har jag träffat massor av duktiga människor. Såna som har betytt oerhört mycket för mitt ”författarskap” (fy fan vad pretentiöst det där lät) och alltid kommer att ha en speciell plats i min hårddisk. Men framförallt är det arbetet med ”Det stora svenska vemodet” som har förändrat mej som person.

– Jag är inte en av er, påstår vid upprepade tillfällen en (nej två) av mina romankaraktärer i Det stora svenska vemodet.

Jag är benägen att hålla med.

– Jag är inte en av er.

Jag är inte en av er som blir så jävla pride och gay och lite experimentiellt hänryckt en gång om året (jättegärna hemma på gamla Knivsöder) för att sedan köpa lite krimskrams gjutet i kukform och glömma bort hela skiten till nästa festival. Nopp!

Jag är varken bättre eller sämre, men jag har gjort resan. Och den har i sanning varit vidunderlig. Min dotter påstod vid ett tillfälle:

– Men hallå, morsan, alla har väl varit över på andra sidan kjolfållen kind of.

Nix, inte jag. Jag är så jävla hetero (usch, vad jag svär) så det är tragiskt. Men jag har gjort resan. Jag har gjort min reserach! Jag ville (på riktigt) veta hur kärlek över könsgränserna ser ut. Och nu vet jag. Som Janne!

Janne har blivit biten av en fästing (moohahaha… just like me). Det var inte den som gjorde honom till bög. Den gjorde honom rullstolsbunden, blind och döv (tillfälligtvis). Honom har jag haft glädjen att möta under min ”vetenskapliga resa” i underjorden och det är såna saker som gör mej STOLT! Mina möten med nya människor, fantastiska människor, vackra och vanvettiga människor. Tro inte att jag har mött massor. Att jag är en sån som samlar på ”knasbollar”. Ingenting kunde vara mera fel. Jag är bara ödmjukt tacksam över att fortfarande kunna hitta ett ”guldkorn” och se när det börjar skimra häftigt i sanden.

Jag ska berätta mer om Janne (så mycket som han vill och går med på själv i) i framtiden. Nu ska jag kolla om jag får lägga ut en bild på honom.

Tjingeling!

Besök Jannes hemsida

Jack the ripper

Nu har vi spolat däck, alla utemöblerna också. Det är schysst att ha fest ombord på ett fartyg. Man tar bara fram brandposten och spolar av alla lik som ligger på däck. Skutskepparn hittade ett tjugotal. Alla med halsarna av!

– Dom ler väldigt konstigt när dom är döda, sa han.

Jag pekade stelt framför mig.

– Den där bet jag i stjärten igår och han log fanimej inte.

Annars var det Wilmer Weimaraner som skötte sig bäst av alla. Det vill säja, han var den enda som skötte sig. Jag var lite orolig innan och sa till Skutskepparn:

– Dampar han och börjar bli hotfull låser vi in honom i bilen.

Skutskepparn svarade:

– Den enda som dampar och beter sig hotfullt här är du. Här har du bilnycklarna. Gå och gör någonting av ditt liv.

Hunden blev kvar ombord. Det är väldigt mycket jakt i Wilmer, det ska man ha klart för sig. Och han vaktar, så att säga, ”adekvat”. Men han har aldrig bett om att få människor upp i nyllet och därför varskodde jag mina gäster:

– Vad ni gör, hångla inte upp hunden. Lämna honom ifred, så lämnar han er ifred.

Det där sista var jag inte alls säker på. Men Wilmer har överraskat mig förr. Plötsligt har det gått ett år och han har uppnått en ny mognad. Det är dock fortfarande en Weimaraner, och dessa hundar har STOR integritet. Förmodligt ett måste med tanke på hur oerhört vackra dom är.

– Är han farlig? Frågade Jonas M och drog upp benen under sig.

– Kan du ge dig fan på, svarade jag och gav honom en gitarr.

Hunden uppfattade fort att Jonas M inte hade några som helst planer på att överfalla honom med omotiverade kyssar och kamratliga klappar. Detta (omänskliga) beteende verkade han uppfatta som synnerligen attraktivt. Plötsligt strök han kring Jonas M i allt snävare cirklar. Jag bad Jonas:

– Spela nåt stämningsfullt för oss.

Jonas spelade på gitarren och sjöng:

– Jack the ripper, Jack the ripper – det går en mördare lös…

Så plötsligt fick han känna en kall nos i nacken och skrek rakt ut av skräck. Jag skrattade ärligt talat så jag höll på att dö.

Wilmer festade till klockan tre på morgonen. Han mös och kurrade och bjöd ut sej till alla och envar. Min vettlösa Weimaraner håller på att bli vuxen.

– Han ska få en guldmedalj, sa jag till Skutskepparn i morse.

– Han vill inte ha nån guldmedalj, sa Skutskepparn. Han vill ha en pilsner!

Annars var det nog Kapten Enok som gjorde kvällens entre. (Ni vet han som försökte meja ner Skutskepparn med en snöplog på Kummelnäs Varv). Nu dök han upp 25 år senare i exakt samma frisyr, keps och mustasch.

– Fan, vad snygg du är, sa jag.

– Du med, sa Kapten Enok.

– Du kan ta na, sa Skutskepparn, för hon och jag kommer INTE att bli gamla ihop. Hon förstör saker.

– Ni är gamla, sa Kapten Enok. Ni är gamla!

Steven mé Kniven var snäll och körde in fastlänningarna till Sverige fram på nattkröken.

– Sen blir det väl kaffe och calva, sa han?

– Alltid, sa jag.

Så satt vi där i gryningen med kaffe och calva och Steven me Kniven och Kapten Enok och Skutskepparn och Wilmer Vettlös och alla Ramsöborna (inklusive nakenbarnen) och det var liksom… fint alltsammans.

– Men va fan, sa brorsan och tittade på klockan. Halv fyra på morgonen och ni har fortfarande inte slagit ihjäl varandra.

– Kvart över nio, sa Skutskepparn. Det är då vi brukar göra det.

– Det är då du brukar somna, korrigerade jag milt.

Jag tycker ändå att vi är förvånansvärt pigga idag. Det vill säga, alla utom hunden. Han går omkring med en stukad, gammal kräfthatt på huvudet och ser rent ut av ganska schleten ut. Nisse är också trött – mest på mig. Hon ville ha hjälp med att fixa en sladd till nätverket ombord och inte vet jag hur det gick till men plötsligt bara hängde det burkar och byttor i ledningar och elkablar.

– Pappa, pappa, skrek Nisse och rusade ut på däck. Nu har hon slitit ner hela Internet!

Kramar och kräkor

Oj oj, nu är det vackert i Waxholm. Morgondiset håller precis på att lätta och solen lyser upp kastellet och Badholmen. Det känns verkligen som somarens, sista, skälvande minut.

Idag ska jag ha kramkalas med mina kompisar. Sedan väntar ännu en lång vinter på kammarn. I två dagar har jag inte skrivit på en enda bokjävel, bara redigerat lite. Nästa vecka ska jag köra igång med ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Men jag saknar mitt ”gå” i stan. Det är mer disciplinerat att gå i stan. Inte som att jag just går på gatorna, jag kör ju kajerna. Skeppsbron, Stadsgården, Hammarbykanalen, Årstaviken, Söder Mälarstrand. Det är inte lika roligt att gå här, och Bogesundsvägen är utesluten sommartid. Fullständigt livsfarligt!

Nåväl, det finns underbara alternativ på Bogesundslandet, men nu ligger vi liksom på Rindö, så det är en deal bara att färja sej över till fastlandet.

I går kom brorsan och ville ställa in några suspekta burkar i förrådet.

– Vad är det här? frågade jag och tog emot över relingen. Kräkor?

Jag vet inte hur jag tänkte. Förmodligen på räkor och kräftor samtidigt. Så när solen går ner bakom kastellet ikväll tänker jag hålla på med saker som kramar och kräkor. Det ska bli riktigt mysigt. Perfekt!

Olyckor i hushållet

Människor tittar konstigt på mej. Speciellt här hemma. Det känns lite skumt faktiskt. Man börjar uppföra sej märkligt, lyssnar efter fotsteg och undra: ”Vad fan har jag gjort nu”?

Jag har nästan alltid gjort nåt. Det är antagligen därför dom tittar. Jag vet ingen levandes varelse i modern tid som har lyckats ställa till med så mycket skit inom hemmets fyra väggar. Okey, jag är kanske ingen stjärna i hushållet. Men jag är glad och underhållande samt tillmötesgående och hänsynsfull av naturen.

Jag menar, det här med glasögonen. Det är så dags att hojta om brillorna när jag redan är i luften.

Vi skulle ta en liten promenad med hunden. Det vill säja, Skutskepparn skulle ta en liten promenad med hunden.

– Jag kan följa med, erbjöd jag mej i vanlig positiv anda.

– Vet inte, muttrade Skuskepparn. Vi har så lite ”egentid”, Wilmer och jag.

– Jag kan ta cykeln, sa jag av sann och äkta välvilja, så kan ni gå där två hundra meter bakom och vara lite egna och ensamma.

– Det blir fint, sa Skutskepparn. Men om du ska ta min cykel låter du bli att cykla i sjön som förra året!

Men va, förra året. Måste han komma och dra upp det nu? Jag ville ju bara göra en liten cykelkonst och cykla på en betongbjälke. Jag gör väl inte samma konst två år i rad heller!

Plötsligt fick jag syn på några svampar i skogen och klev av cykeln för att kolla om det var någonting man kunde använda i matlagningen. Nej, nej, stopp nu – jag har inte förgiftat någon. Däremot kom jag plötsligt på efterkälken. Skutskepparn och hunden var nu nere vid stranden och faktiskt på väg ut i vattnet. Det såg trevligt ut. Jag tog fart med cykeln utför backen. Skutskepparn spärrade upp ögonen när han såg mej komma. Han formade händerna till en tratt runt munnen och ropade.

– Bromsa!

Som om jag inte hade tänkt att göra det. Skutskepparn ropade igen:

– Kliv för fan inte på mina glasögon som ligger på kajen.

Men hallå, då var jag redan i luften. Och hur hans brillor kunde hamna exakt under min fot, det är faktiskt en gåta för mej också.

Sen pajade skrivaren. Fast det var efter det tog slut med jugoslaven. Men jag har (tro mej) fått skulden för båda. I det ena fallet uttryckt som ”taskig coaching”, i det andra ”sabotage”. Med skrivaren var det på det viset att jag bara skulle köra ut ett par bilder.

– Hur fan kan man få för sej att stoppa in fotopapper i en laserskrivare, gormade Skutskepparn.

– Hell do I know? Jag kan skilja på ett papper och en jugoslav och jag gjorde det jag trodde var rätt.

Skutskepparn pekade på mej med hotfullt darrande finger.

– Du och jag kommer inte att bli gamla ihop.

Jag påminde varsamt (milt rent ut av).

– Vi är gamla, vi är gamla…

Humla himlade med ögonen och tittade menande på sin far:

– Det är så typisk morsan alltså. Hon kör sönder allting. Och nu har Soda Streamern pajat också.

Nisse nickade beskäftigt.

– Jag vet varför. Hon kör den våldsamt och hänsynslöst.

Kan ni haja? Vi serverar våldsamt och hänsynslöst kolsyrat bordsvatten ombord. Inte undra på att människor tittar konstigt när dom går förbi. Inte undra på att man försöker dränka sej med jämna mellanrum.

Ondska finns!

Hotel California

Nu är jag rädd på riktigt. MMC kommer hit (står för Mannegards meditationscenter). Bortsett från att vi aldrig någonsin har mediterat under våra sammankomster har allting hänt. Gardiner har brunnit, plånböcker har försvunnit, barn har blivit till. Någon har drunknat och kommit upp igen. Det händer prylar när MMC träffas som inte är alldeles glasklart begripliga.

Många av oss har känt varandra hela livet. Gått i skolan ihop sen första klass. Det är vi som utgör själva ”grundstommen” i föreningen och det är bara vi som innehar en ”titel”. Det fina (unika med MMC) är att man kan inte sluta. Man kan inte ens straffa ut sej. Detta är någonting som starkt bidrar till den goda stämningen inom gruppen och gör att toleransnivån ligger i nivå med Vintergatan. Allt accepteras. Otrohet, girighet och barbari. Inga problem. Give it to us! Av samma anledning har vi inte heller några synpunkter på att Mattan har missat dom sista tio gångerna. Är man inne så är man inne. ”Herregud, killen ligger väl nedspänd i en tvångströja någonstans”, resonerar vi och skickar en påse kontaktlim till tröst och distraktion. Det har förbrukats många tvångströjor inom MMC genom åren. Vi har det inte lätt och det är vi glada för.

Av samma skäl går det inte heller att ansöka om medlemskap. Vi har inte tagit in några nya medlemmar på 40 år. Det är som med den Svenska Akademien. Man har sin stol på livstid (tvångströja för vår del). Däremot går det bra att bli att ”hangaround”. Visserligen är det en omständlig procedur där man först måste introduceras på ett speciellt sätt (läs förnedrande former), men många har valt att underkasta sej behandlingen bara för att få sina skor utskrattade och barn hånade. Vi är inte snälla och det är vi inte ledsna för.

Nu är det dags för årsmöte och då är man jävligt glad över att det inte finns några gardiner ombord. Förra året gick vår grundare ”Grundarn” omkring i bikini hela kvällen och Majsan stal allt matsilver. Hon stal en matros också. Och detta är sant!

Jag tänker ringa till Steven me Kniven. Han får sitta bredvid mej. Inte som medlem, men som ”hangaround”. Och han har redan klarat testet!

Position löken

Tråååkigt… det är tråkigt när kaffet tar slut. Igår var det inte fullt lika tråkigt som idag. Men nu suger det verkligen. Jag menar att börja morgonen med en kopp kanel-te funkar inte bra. Man vill ju ha någonting så man blir förbannad och bråkig och börjar trilskas och tänka. Inte någonting som gör att man ofrivilligt hamnar i postion ”löken” och börjar sväva trettio centimeter ovanför golvet.

Det är aldrig riskfritt att vara harmonisk här ombord. Det är inget tillstånd som jag trånar efter eller litar på. Jag är liksom van vid att sova, verka och vara med kniven i stöveln och handen på hagelbocken. Det händer prylar här, kanske ändå något mindre än på Skeppsholmen. Där kan vad som helst hända och då bör man DEFINITIVT ha kaffe hemma.

Jag tror att vi har upplevt allt på den ön. Det har varit tavelstölder, kvinnomord och barnarov. Men ingenting var så sorgligt som när Viola försvann. Det ska jag berätta om i en annan blogg, för nu ska jag (belive it or not åka och handla). Bara jag kommer ihåg kaffe!

Kanelte och kontaktlim

Den här sommaren har verkligen varit speciell. Jag har jobbat precis dygnet runt sen i januari och knappt märkt av några årstidsväxlingar alls. Jag liksom bara nockar av ibland och går och lägger mej några timmar, men jag tror att jag jobbar då med. ”Det där är ju inte alls nyttigt”, skulle vissa säja. Det gör nu inte brorsan. Han säjer: ”Häng med till Svartsö Krog, vettja”! Jag vet inte hur många gånger den här sommaren som jag har tackat nej till Svartsö Krog och alla andra krogar också för den delen. Jag sitter fast i något slags limbo, på en ö, mellan Waxholms Hotell och Svartsö Krog. Det finns en lanthandel här. Den har ett utbud som skulle kunna få den mest lågusle Ica-handlare att gå och skjuta sej. Igår fick vi i alla fall tag i en hyfsat modern falukorv.

– Men häng med till Svartsö Krog, sa brorsan. Hängmörad rådjurssadel och dillstuvad…

– Har inte tid, avbröt jag honom. Kom hit och ät istället. Det blir rårackad falukorv från Rindö Handel.

Brorsan la på luren. Tre timmar senare dök han upp med familjen i gummibåten.

– Ni bjuder väl på kaffe och calva? frågade dom hoppfullt.

– Självklart, sa jag.

Lilla Helle (min brorsdotter) låg kvar i båten och sov.

– Vad har ni gjort med henne? frågade jag.

– Rohypnol, svarade brorsan. Vi bara söver ner ungarna i början av maj och purrar upp dom lagom till skolstarten.

– Paltkoma, korrigerade svägerskan. Pata negra och creme caramel.

Jag valde att tro på det sista. Under tiden gjorde brorsan fast båten och klev in i kabyssen. Han ställde sej vid spisen och pekade ner i stekpannan.

– Ska ni äta det här?

– Ja, va tusan… svarade jag och började leta efter kaffet. Det är Rindö Handel, det är tillbaka till Gulag.

Jag hittade för övrigt inget kaffe och ingen calva heller.

– Kanelte, sa jag, det kan ni få.

– Ja, men det är väl kanoners, svarade brorsan. Det var ju bara därför vi hoppade över kaffet på krogen. Man hade liksom på känn att det skulle kunna bli Kanelte och en påse kontaktlim på Falkland. Det är nästan så man måste gå ut och ropa på ungarna.

Ingenting är dock så jävligt att det inte kan bli värre. I helgen ska vi riva väggarna i köket och sedan ska Tarmo blästra skrovet från insidan. Den som någon gång har haft ett blästeraggregat i sitt hem (och det har ingen), kan göra sej en svag aning om vad jag talar om.

Jag säjer lördag, det kan bli första gången den här sommaren vi blir tvugna att käka på Svartsö Krog.

Fokus på nuet

Det kallas redarhytt ombord. Den där stora, fina som man bara låser upp när ”companiets” ägare kommer på finbesök. Nåja, vi äger ju det här companiet och bor på det också. Från början fanns det ingen redarhytt ombord på Falkland. Hon tjänstgjorde ju länge som kustbevakningsfartyg och sedan köpte försvaret båten. Däremot bodde skepparn och chiefen ganska bra, vägg i vägg ovan däck.

– Om man bara sågar ner väggen, funderade Skutskepparn, skulle ju det här bli en jättehytt.

– Jag tycker att vi behåller väggen, sa jag, och bara har en liten skjutlucka mellan oss.

Det tyckte inte Skutskepparn. Väggen revs och en ny säng blev det också. Nu är hytten jättefin. En riktig ”redarhytt”. Där hade jag igår bestämt mej för att byta sängkläder, men så skulle jag också laga middag och bada hunden som hade varit i skogen och rullat sej i rådjursskit och duka bordet och skriva ut ett manus på 400 sidor. Och så här många påfrestningar klarar inte vår relation. Det blir världskrig!

– Du kan väl tvätta hunden, föreslog jag, så står jag helt fint här i kabyssen och steker köttbullar under tiden.

– Man måste vara två för att bada hunden, sa Skutskepparn.

– Men byt lakan i sängen då, sa jag.

– Jag kan sova i kockhytten, sa Skutskepparn.

Jag skakade på stekpannan.

– I så fall ligger jag i sjukhytten.

Vi blev båda tysta en stund.

– Men hunden då, sa Skutskepparn. Var ska han ligga?

– Han ligger väl i redarhytten och stinker , sa jag. Och där bor han ensam från och med nu!

Redan här började saker och ting att spåra. Det satt liksom fast någonstans och jag är inte säker på att det var i köket. Jag såg hur Skutskepparn försvann in i förrådet och började sortera strumpor (av allting).

– Men vad fan gör du nu, sprang jag efter och frågade. Har du inget fokus din jävel?

Nej, det var inte alls snällt sagt. Inte alls! Men försök förstå en sak, vi har hängt i 25 år… vi orkar inte mer. Det är irrationellt att sätta sej och para strumpor när hunden vandrar fritt omkring på skeppet och stinker gammal positiv-apa!

– Skit på dej, sa Skutskepparn och tillade. Skata!

Jag höjde stekspaden i luften (for real – I did) och frågade hotfullt:

– Vad sa du nu?

Skutskepparn sänkte rösten och teaterviskade:

– ”K-ä-r-r-i-n-g-j-ä-v-e-l”.

Stekspaden var av den där mjuka, mjäkiga sorten som man har till teflonpannor. Den gjorde ingen större åverkan på Skutskepparn.

– Du kan väl åtminstone lägga ut täcken och kuddar på vädring MEDANS du sitter här och gör idiotsaker istället för att exemeplvis BADA hunden eller laga MATEN eller DUKA bordet eller någonting annat husmoderligt intelligent med fokus på nuet!

– Men släpa hit hundfan då, sa Skutskepparn och slängde ett par nysorterade lådor med tvätt i väggen (läs skottet) så det blir tyst på dej nångång.

– Släpa hit hundfan själv, sa jag pedagogiskt och kastade stekspaden i sjön.

Därefter inträffade det märkliga som det så ofta (dock inte alltid – absolut inte) gör hos oss. Vi börjar samarbeta! Det går verkligen åt två personer för att bada hunden. Han står nämligen bara förrädiskt stilla under duschstrålen så fort man sträcker sej efter schampoflaskan piper han iväg till nästa kommun!

Efter badet luktade jycken så gott att vi blev på riktigt gott humör och till och med öppnade en flaska vin till maten. Herregud, 20-25 år med samma Skutskeppare. Vad är väl det? Man undrar om hunden ska hänga med lika länge och vem som kommer att kinesa i vilken hytt i framtiden. Plötsligt känns livet riktigt spännande. Och nu kanske man skulle tjonga en pasta for a change.

Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Hej Tina,

Nu blir du först i världen med att läsa Det stora svenska vemodet, jag tänkte bifoga en liten handledning inför läsningen. Det finns en inledning som du kan uppleva lite ”lallig”, låt dej inte luras av den. En ganska stor del av konstruktionen grundar sej på vad som sker i dom första 50 sidorna, så bläddra inte förbi. Från sidan 51-430 kommer du i alla fall inte att lägga boken ifrån dej så ha mat, ha vatten (vin går också bra) och håll i hatten!

Kanske skulle det vara på plats med en varning. ”Det stora svenska vemodet” är ingen bok för dom yngsta barnen i familjen. Ha ha! Jag minns ännu Nisses kommentar när jag pedagogiskt försökte förbereda henne på innehållet i DSV och sa:

– Du måste förstå att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit heta sex-scener mellan två män. Kommer inte det att kännas konstigt?

Varpå Nisse tittade på mej med sina stora, oförstående ögon och svarade:

– Det är väl dom enda sidor man kommer att läsa i den där bokfan!

Det är helt enkelt ett beslut jag har tagit, att eftersom det finns en alldeles unik (skulle jag vilja påstå) kärlekshistoria i DSV (två föresten, vi har ju Tigertämjarn och Pierina också) löpa den linan helt ut, det är skönlitteratur för fan! Jag kan inte komma undan med att skriva: Scen 211. Ext. / Int. Tunnel. Light to dark. Tåget kommer.

MEN, för att kunna skildra deras relation över huvud taget, har jag naturligtvis tvingats göra ganska grundlig reserach och jag är lite chockad över vilken oerhörd rädsla det fortfarande finns (läs bögskräck) out there! Och så kommer ”Det stora svenska vemodet”. Det är en bok tror jag som hemskt många skulle vilja läsa och ha glädje av, men hur ska dom palla? Hur ska du palla? En del kommer att bli ledsna.

M hade svårt för att läsa Familjelyckan. Det kan inte jag förstå! Men man upplever så olika saker. Jag tycker att Familjelyckan är en riktig ”feelgood” bok. Hon blev illa berörd. Jag har verkligen försökt att klura ut varför, om det är för att jag har skrivit den och det blir svårt att förhålla sig till någon som står så nära. Det förekommer en våldtäkt, ett barn som försvinner och en ganska detaljerad sexscen (kanske ett par, jag kommer inte ihåg) – men hallå, Familjelyckan är när allt kommer omkring en riktigt varm och humoristiskt bok. Det är ”Det stora svenska vemodet” också, fast det är mycket mer av allting. Jag tror att har man över huvud taget förmåga att leva sej in i en berättelse och kan skratta högt åt det som är roligt, kan man nog också bli väldigt ledsen av DSV. För att inte tala om alla som verkligen kommer att bli äcklade, illa berörda eller bara komma ut ur garderoben! Det är skönlitteratur föfan, man kan ju inte rygga för en berättelse (även om just den här var oerhört påfrestande att skriva) man måste ju ta sin historia i hamn. Annars får man nog ägna sej åt att skriva flicknoveller i en ponnytidning. Jag tror att jag skulle vara rätt så bra på det med. Mycket sex och våld skulle det bli bland ponnyhästarna!

Det här mailet tänkte jag skicka till dej innan du läser DSV, men så ångrade jag mej. Varför skriva ett enda dugg. Som om jag skulle sitta där i framtiden och varna mina läsare. Go with the flow, säjer jag bara.

Nu är det endast några veckor kvar innan Familjelyckan kommer ut och har man en gång tagit dom karaktärerna till sej, blir det inget problem att läsa DSV heller. Det är lyckliga böcker, starka berättelser, stora känslor.

Jag tycker att jag har skrivit precis dom böcker jag själv skulle vilja läsa. Någonting som knappt finns på den svenska marknaden idag. Riktiga skrönor!

Och nu ska jag börja på den sista och avslutande delen. ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Pelle höll på att smälla av när han fick höra titeln.

– Kan den inte bara heta ”Nationalspöket” så som vi hade tänkt? frågade han.

– Nej, sa jag. Den kan inte det. Men den kan heta: ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Jag tror vi kom överens om det. Vi brukar komma överens. Nu måste jag gå och jobba by the way!

Vi hade i alla fall tur med vädret

Jo, det var den där dagen när semestern skulle börja, som slutade med att vi låg och drev i en kopiöst överlastad gummibåt halvfull med vatten och matvaror flytande över hela durken. Vi gav upp och ringde till Steven me Kniven. Vi brukar inte ge upp och ringa till Steven me Kniven, men vi hade redan försökt med brorsan och han lät MÅTTLIGT intresserad. Dessutom hade vi blivit översköljda av vatten flera gånger. Även våra mobiltelefoner, ipods och mitt manuskript var genomdränkta. Det var en soppa alltsammans!

– Ja, jag kommer väl då, sa Steven. Jag ska först bara näbba in på Grinda som hastigast. Var ligger ni nånstans?

– Hästholmen, sa vi, på väg utåt. Kom fort!

Som sagt var, semestern hade precis börjat och innnan den kunde slå ut i hysterisk harmoni skulle jag bara ha ett möte med Pelle på bokförlaget, Skutskepparn skulle fixa en radar på någon Waxholmsbåt och så tänkte vi köpa en ny mobil (till mej) istället för den gamla som redan hade mött sitt öde på 40 meters djup. Därefter hade vi bara att handla mat, möta en av tjejernas kompisar på Centralen och plocka upp Nisse i Waxholm. Det var lite som vanligt med andra ord. Inga värre överraskningar, inga större problem!

Falkland låg redan ute i skärgården, så vi hade tagit gummibåten in till fastlandet tidigt på morgonen. En resa som gick hyfsat smärtfritt, men då hade vi ingen last i båten. Nu, på hemvägen, var det dock annorlunda. Dessutom hade Freja ringt och ville hänga med hem några timmar.

– Kan ni plocka upp mej i stan? frågade hon.

– Visst, sa vi och så kan du äta middag med oss på båten. Det blir trevligt!

Jag borde redan förstått att ingenting skulle bli särskilt trevligt den här dagen. Karlar kör f-n inte bra! Man tycker ju att en människa som Skutskepparn borde kunna parera en våg på rätt sätt, men varför det om man kan braka rätt igenom, blöta ner alla saker och skrämma skiten ur barnen. Det är ju synd att dra ner på farten. (Vi blir alltid osams i båten. Jag kör mjukare och kommer – jag lovar – fram fortare)!

Nåväl, nu hade vi lämnat bilen på Rindö och var fem personer i ”gummit”. Alla skrek. Skutskepparn fick skäll och Nisse krävde att bli avsatt på en ö. Vilken ö som helst, bara hon blev avsatt. Den behövde inte ens ha några kommunikationer med fastlandet. Hon skulle av! Detta meddelade hon oss mitt ute på en stor fjärd.

– Ös, för fan! sa Skutskepparn.

– Det läcker bensin, påpekade jag.

– Kan man ta en cigg? frågade Freja.

Den enda som höll humöret uppe var Erika. Henne hade vi aldrig träffat förr, och hon var ju förstås redan dyngsur. Alla hennes saker också.

Nu började motorn krångla ordentligt och trafiken tätnade till sjöss. Det är inget vidare att möta Cinderella eller tex. Viberö i en överlastad gummibåt utan styrning. Den absolut enda anledningen till att man inte sjunker, är att det är luft i pontonerna. Ingenting annat. För övrigt är man redan dränkt. Det flöt nu även manusblad och ölburkar över durken. Skutskepparn hängde över akterspegeln och försökte ändra inställningarna på motorn, Nisse grät och Freja förbannade sin ide att åka hem till morsan och farsan på middag. Det var då vi gav upp och ringde till Steven me Kniven. Det skulle vi aldrig gjort. Det hade gått fortare att paddla hem med Ipoden.

Vad Steven me Kniven har för ärenden in på bryggorna i skärgården, kommer vi aldrig att få veta. Men vi tror att han får pilsner där han lägger till.

– Men du kan få pilsner hemma hos oss också, ringde vi och försäkrade. Vin och god mat med. Bara du kommer snart!

– Chilla för fan, sa Steven me Kniven. Jag är ju på väg!

Chilla, jo tjenare! Vi var dyngsura, vi var förbannade och vi ville bara dö. Ja, alla utom Erika. Hon var fortfarande glad. Hon var glad i en vecka efteråt och när hon skulle åka hem ville vi inte att hon skulle åka.

Steven me Kniven dök faktiskt upp till slut och Frida lagade en fantastisk middag av redan upplösta ingredienser ombord på moderskeppet. Mitt manus torkade och den nya mobilen klarade sej. Därefter kom solen. I en hel vecka hade vi strålande sol och närmare trettio grader varmt i skärgården. Semestern hade äntligen börjat!

Stora bocken bruse

Fy fan för Nalle. Han är en bråkstake, en buffel – ett busfrö! Han fick mig nästan att börja hoppas på Björn Odén.

Detta har hänt. Jag skrev ett meddelande på Facebook och bad mina vänner (dom få kvarvarande) att skicka ett sms till min mobil. Detta i avsikt att kunna skapa en ny telefonbok efter den förra som ligger på 40 meters djup. Jag fick väl i runda slängar sex svar. Några av dessa innehöll även ett meddelande. Ett par hade till och med undertecknat med sitt eget namn, andra tyckte att ett nummer kunde räcka. Dessa finns nu sparade i min mobil under pseudonymer som: Stora, mellersta och lilla bocken Bruse. Hur fan ska jag kunna veta vilka dom är?!

En av dessa kontakter (sparad som Stora bocken Bruse) hade jag särskilda förväntningar på. Han skickade ett mms som jag dessvärre varken kunde öppna eller se vem det var ifrån. Nu började en gissningslek som SBB (läs Stora bocken Bruse) hade stor glädje av. Han skickade en rad sms med olika ledtrådar och kallade sig vid något tillfälle även för: ”en gammal älskare”.

”Är det Björn Odén?” skrev jag i ett hoppfullt sms. Svaret lät inte vänta på sig: ”Äckligt!”, stog det.

Efter en rad vilda chansningar kunde jag äntligen ta SBB på bar gärning. Det var naturligtvis Nallejäveln. Han hade då fått mig att avslöja stora delar av mitt tidigare ”privatliv” och vi kunde lättade konstatera att särskilt promiskuöst var det inte. Dessvärre!

Senare på kvällen blev vi bjudna till Ramsö. Det var Nalle, Carina (hans), Steven me Kniven och så vi från Falkland. Maten var som alltid hos familjen Dahl (ja, dom heter ju så där ute) helt fantastisk och vinet noga utvalt. Men det var till kaffet och calvan som Carina (Nalles) kom igång och började berätta om sin pappa.

Jag älskar när Carina berättar om sin pappa, det händer inte så ofta men då och då kan man få höra ett avsnitt.

Carinas pappa drev en liten radioaffär i Näsbydal. Han lagade TV-apparater också.

– Visst fan, sa Steven me´ Kniven. Jag var ju hemma hos er en gång på 70-talet med en gammal DUX som hade pajat.

– Var du det? sa Carina och såg lite förvånad ut.

– Ja, ja, vidhöll Steven mé Kniven. Jag kommer precis ihåg din farsa, hur han öppnade portarna till garaget och där inne stod cirka tre hundra TV-apparater med myrornas krig på varenda en.

– Ja, då var det var hemma hos mig, konstaterade Carina krasst.

Carinas pappa var inte bara duktig på att laga TV-apparater, han var ganska händig med kvinnor också. Jag vet ingen som har så många halvsyskon som Carina. Däremot hade han svårare att hålla i pengarna.

– Han brukade låna av mig, sa Carina. Och i helvete jag fick tillbaks dom. En dag kom Kronofogden.

Jag stelnade till och utbrast:

– Hemska tanke, rakt in i hemmet?!

Carina skakade på huvudet.

– Nej då, pappa knuffade ut mig genom ytterdörren och låste från insidan.

Innan jag fortsätter den här berättelsen ska jag försöka förklara hur Nalle och Carina kan vara släkt med ”storm-rökaren” Fredrik (fortfarande fingerat namn) i Skåne. Alltså, dom är det. På något sätt är dom det även om det aldrig går att reda. Alla här i Waxholm och långt ut över skärgårdsöarna (ända ner till bloody Falsterbo) är släkt med varandra på dom mest besynnerliga vis och Nalles dotter Elins mammas syster är faktiskt mor till stormrökaren, han som också låste dörren ordentligt (dock från utsidan).

Nåväl, där stod nu Carina 12 år gammal utan pengar eftersom hon hade lånat ut dom till farsan och med Kronofogden framför sig. Det var nu någon fick för sig att ringa till polisen.

Jag slog en hand för munnen och viskade:

– Vad gjorde dom… tog dom farsan?

Carina skrattade:

– Tog farsan, ha! Han hade ju låst in sig.

Jag frågade:

– Men vad hände då?

Carina berättade för oss.

– Ja, jag fick ju ta hand om alltsammans och förklara för snuten att det passade inte riktigt bra just nu att dom kom hem till oss för att pappa var upprörd och ville dom vara så vänliga att komma tillbaka en annan dag så kanske jag hade några kronor i sparbössan också.

Jojomensan, så gick det till i Täby på 70-talet. Jag vet det, för jag var där själv! Var Björn Odén befann sig på 70-talet har jag ingen aning om. Inte var han befinner sig nu heller 30 år senare.

– Vägfärjan, sa Nalle. Jag såg honom på vägfärjan här om dagen. Han är väl sjökapten, va? Bor ute på ön.

Jag flämtade till:

– Var han snygg?

Nalle kliade sig på flinten.

– Så inni helvete!

Den vidrigaste lilla sidekick

– Nu ger jag upp, sa brorsan. Nu får det vara nog. Tjugosex gånger har jag ringt i sommar och frågat om vi inte kan gå ut och käka någonstans. Aldrig mer!

Fan alltså, jag har inte tid med sånt där. Det försökte jag också förklara, men det fungerade bara si sådär. Strax därefter hade jag honom härombord, hojtandes:

– Du kan väl få på en kopp kaffe i alla fall?!

Det kunde jag. Jag bjöd till och med på en banan till kaffet.

– Nu ska du höra, sa brorsan. Du vet, Fredrik (obs fingerat namn), han har ju börjat röka…

Det är alltid så med brorsan, han kommer med en historia. Han är skärgårdens största historieberättare och jag är rädd för att det mesta är sant. I fallet med Fredrik (fortfarande fingerat namn) utspelade sig dramat dock inte i Stockholm, utan på Österlen. Rökarens far är en till oss närstående person, och hans son en kär vän. Nu hade Fredrik fått för sej att börja röka, och detta skulle ske klockan ett på natten – i hård sydvästlig kuling ökande mot storm! För att inte farsan hans skulle komma på honom hade han låst alla dörrar och fönster så till den milda grad att det plötsligt inte gick att varken ta sig in eller ut ur huset. Detta upptäckte rökaren först när han skulle in. Huset hade familjen hyrt av en hyfsat bångstyrig bonde och han var vid tidpunkten för dramat på kalas, i finkostym dessutom.

Ja, men ni vet ju själva vilket oväder som drog fram över södra Sverige förra veckan. Klart man längtar efter ett bloss i blåsten. I alla fall gjorde Fredrik det. Problem blev det först när han skulle in igen och dörren inte gick att få upp. Han blev tvungen att väcka sin pappa (läs inte Sunkan, ej heller Radar och absolut inte Sillkvist – gör inte det) och på något sätt försöka förklara vad han gjorde ute i stormen klockan ett på natten. Radar fick inte upp dörren, inte Fredrik heller. Det hela gick så långt att de måste tillkalla den bångstyrige bonden som kom sättandes vid två-rycket i finkostm och allt. Han fick inte heller upp dörren.

– Jag måste hämta skärbrännaren, sa han och tillade syrligt, samt byta om till arbetsoverall!

Därefter kom historieberättaren plötsligt av sig i sitt berättande eftersom han påmindes om (av sin fru) att dom hade en färja att passa. En sak vet man i alla fall säkert med brorsan, man får garva. Som på det där 40-års kalaset jag skrev om i vintras. Brorsan och Radar satt tätt intill varandra vid honnörsbordet. Miljadärn drog sina skrönor om när hela skärgårdsgänget förvandlades till ”ponnyflickor” och åkte på ridläger tillsammans. Radar kommenterade som vanligt allting som sades och gjordes på sitt oefterhärmliga vis (det går verkligen inte att beskriva). Efteråt konstaterade en av döttrarna:

– Du mamma, Radar, han måste ju vara den vidrigaste lilla sidekick man kan ha.

– Den vidrigaste! sa jag.

Men vi älskar honom precis som han är, med rökande snorungar och arga bönder i hälarna. Det är bara Sillkvist liksom. Och sen får ju brorsan någonting att skrävla om på Svartsö krog. Nästa gång ska jag banne mig hänga med. Jag är värd att höra fortsättningen på historien. Ni också!

Skaka rumpa

Det pågår många underliga saker på nätet. Två av dom underligaste just nu. Bill Gates vill ge mej pengar. Ja, ja, inom bara några dagar kommer jag att bli kontaktad av Microsoft och tilldelad en check på i runda slängar 10-15.000 EURO

Jepp, så är det. En annan underlig sak är alla dessa stafetter. Just nu ”Lista sex märkliga egenskaper hos dej själv”. Well, det är ju inte alltför svårt tänker man. Det mest besynnerliga hos mej är nog min besatthet. Jag kan lägga många år på att genomdriva ett projekt, planera en hämnd eller skapa en kompost. Jag har verkligen egna komposter, ungefär som folk har hemliga kantarellställen. Mina ligger i stallet, jag berättar inte var. Det händer att jag tar någon kär vän i handen och säjer:

– Kom, ska du få se på min kompost.

Det är fan underligt!

Sedan har jag extremt bra minne. Det är inte till glädje för någon och allra minst för Skutskepparn. Jag kan verkligen återge samtal och dialoger som vi har haft för 20 år sen med skrämmande exakthet. Han brukar bara bli trött och svara:

– Men chilla för fan!

Jag tror också att man måste ha ketchup i köttfärssås. Det tycker min gamla klasskompis, Ante, är konstigt.

– Det måste man inte alls det, påstår han.

För övrigt är jag ganska ”easy going” faktiskt. Att jag sitter inlåst i en hytt med hermetiskt tillslutna fönster och skriver tjocka romaner om dagarna, det måste man ändå anse vara hyfsat normalt en skarp getingsommar. Eller att jag ibland använder ett speciellt föremål (säjer inte vilket) för att ”goda” vissa människor. Man kan ”onda” också, men det har jag aldrig gjort.

Inte är det väl heller särskilt märkligt att kunna vifta på öronen, spela på knäskålarna, vända på ögonen och klättra på husfasader. Jag vill nog tro att jag är ungefär som dom allra flesta.

I mina böcker föds alla människor med en särskild gåva. Det är ingenting jag har hittat på själv. Jag tror att det är så. Jag tror att alla människor föds med en helt unik egenskap. Humla till exempel kan lägga tungan över näsan och skaka på rumpan samtidigt. Det är hennes shownummer liksom. Jag tror att alla människor bär på ett eget shownummer, en egen cirkusföreställning. Bill Gates, han har Microsoft och jag, well… jag har ketchup i köttfärssåsen. Märkligare än så är det inte.