Nu har vi spolat däck, alla utemöblerna också. Det är schysst att ha fest ombord på ett fartyg. Man tar bara fram brandposten och spolar av alla lik som ligger på däck. Skutskepparn hittade ett tjugotal. Alla med halsarna av!
– Dom ler väldigt konstigt när dom är döda, sa han.
Jag pekade stelt framför mig.
– Den där bet jag i stjärten igår och han log fanimej inte.
Annars var det Wilmer Weimaraner som skötte sig bäst av alla. Det vill säja, han var den enda som skötte sig. Jag var lite orolig innan och sa till Skutskepparn:
– Dampar han och börjar bli hotfull låser vi in honom i bilen.
Skutskepparn svarade:
– Den enda som dampar och beter sig hotfullt här är du. Här har du bilnycklarna. Gå och gör någonting av ditt liv.
Hunden blev kvar ombord. Det är väldigt mycket jakt i Wilmer, det ska man ha klart för sig. Och han vaktar, så att säga, ”adekvat”. Men han har aldrig bett om att få människor upp i nyllet och därför varskodde jag mina gäster:
– Vad ni gör, hångla inte upp hunden. Lämna honom ifred, så lämnar han er ifred.
Det där sista var jag inte alls säker på. Men Wilmer har överraskat mig förr. Plötsligt har det gått ett år och han har uppnått en ny mognad. Det är dock fortfarande en Weimaraner, och dessa hundar har STOR integritet. Förmodligt ett måste med tanke på hur oerhört vackra dom är.
– Är han farlig? Frågade Jonas M och drog upp benen under sig.
– Kan du ge dig fan på, svarade jag och gav honom en gitarr.
Hunden uppfattade fort att Jonas M inte hade några som helst planer på att överfalla honom med omotiverade kyssar och kamratliga klappar. Detta (omänskliga) beteende verkade han uppfatta som synnerligen attraktivt. Plötsligt strök han kring Jonas M i allt snävare cirklar. Jag bad Jonas:
– Spela nåt stämningsfullt för oss.
Jonas spelade på gitarren och sjöng:
– Jack the ripper, Jack the ripper – det går en mördare lös…
Så plötsligt fick han känna en kall nos i nacken och skrek rakt ut av skräck. Jag skrattade ärligt talat så jag höll på att dö.
Wilmer festade till klockan tre på morgonen. Han mös och kurrade och bjöd ut sej till alla och envar. Min vettlösa Weimaraner håller på att bli vuxen.
– Han ska få en guldmedalj, sa jag till Skutskepparn i morse.
– Han vill inte ha nån guldmedalj, sa Skutskepparn. Han vill ha en pilsner!
Annars var det nog Kapten Enok som gjorde kvällens entre. (Ni vet han som försökte meja ner Skutskepparn med en snöplog på Kummelnäs Varv). Nu dök han upp 25 år senare i exakt samma frisyr, keps och mustasch.
– Fan, vad snygg du är, sa jag.
– Du med, sa Kapten Enok.
– Du kan ta na, sa Skutskepparn, för hon och jag kommer INTE att bli gamla ihop. Hon förstör saker.
– Ni är gamla, sa Kapten Enok. Ni är gamla!
Steven mé Kniven var snäll och körde in fastlänningarna till Sverige fram på nattkröken.
– Sen blir det väl kaffe och calva, sa han?
– Alltid, sa jag.
Så satt vi där i gryningen med kaffe och calva och Steven me Kniven och Kapten Enok och Skutskepparn och Wilmer Vettlös och alla Ramsöborna (inklusive nakenbarnen) och det var liksom… fint alltsammans.
– Men va fan, sa brorsan och tittade på klockan. Halv fyra på morgonen och ni har fortfarande inte slagit ihjäl varandra.
– Kvart över nio, sa Skutskepparn. Det är då vi brukar göra det.
– Det är då du brukar somna, korrigerade jag milt.
Jag tycker ändå att vi är förvånansvärt pigga idag. Det vill säga, alla utom hunden. Han går omkring med en stukad, gammal kräfthatt på huvudet och ser rent ut av ganska schleten ut. Nisse är också trött – mest på mig. Hon ville ha hjälp med att fixa en sladd till nätverket ombord och inte vet jag hur det gick till men plötsligt bara hängde det burkar och byttor i ledningar och elkablar.
– Pappa, pappa, skrek Nisse och rusade ut på däck. Nu har hon slitit ner hela Internet!
