Han har förtrollad förhud

En annan sak som det talades om på mitt seminarium i Göteborg var den här bloggen. Jag vill minnas att jag kallade den för min privata lekplats och intellektuella komposthög. Jag förstår ju att det bildas nåt skit i botten, men den är toppmatad och jag scrollar aldrig nedåt och kollar vad det är. Däremot läser jag alla inlägg noggrant. Det är alltid lika roligt med läsarreaktioner och den här sista om Tigertämjarns förhud riskerar ju att bli en ”snackis” på våra framtida förlagsfester.

Jag förstår verkligen hur Pelle resonerar när han säjer: ”Har Carina skrivit att Tigertämjarn har känslig förhud, så har han det”. Punkt!

Eva Landsmanis (språkgranskare) har flera gånger frågat: ”Vad menar du här?” eller, ”Ska det verkligen stå så?” Ofta ska det göra det. För det allra mesta finns det en tanke bakom vad som skrivs (vartenda ord) och om det inte gör det kan den komma i efterhand. Som nu! Plötsligt vet jag någonting mer om Tigertämjarn. Han har (till skillnad mot dom allra flesta män förmodar jag) känslig förhud. Kanske är den förtrollad! Hans karaktär har djupnat. Det är ju fantastiskt. Inte minst med tanke på vilket öde han går till mötes. Men det ska jag inte avslöja nu. Tigertämjarns berättelse växer och utvecklas i Del 2 ”Det stora svenska vemodet”.

Av samma skäl vill jag inte alls hålla med Pelle om att det finns flera saker som är oreallistiska i ”Familjelyckan”. I min värld funkar det inte så. Jag tar mina karaktärer på fullaste allvar och vidhåller med bestämdhet. Det som händer i mina böcker, kan hända alla er andra också. Det är därför ni ska läsa dom. För att vara beredda och för att uppleva någonting fantastiskt och oförutsägbart.

Det kräver stor ödmjukhet och en cirkusartist balanssinne för att skriva magisk realism. Det handlar om att övertyga. Ibland lyckas jag. Som idag när Pelle (min förlagschef för nytillkomna läsare) ringde och frågade:

– Ska du verkligen sitta en tid på kåken?

Jag började storskratta i telefonen.

– Har jag sagt det?

– Du har skrivit det, sa Pelle. I din blogg.

Som sagt var. Det handlar om att övertyga. Och nu hör jag polisbilarna komma!

The cucumber has left the salad

I två och en halv dag skötte jag mej klanderfritt i Göteborg. Jag signerade böcker åt dom som ville, skrev till och med personliga hälsningar till dom som bad om det. Skulle aldrig Jan Guillou göra!

Hur många tusentals människor som har passerat vår monter går inte ens att räkna. Många stannar verkligen upp, tittar på böckerna och läser på baksidan. Självklart handlar inte alla och det ska man nog enbart att vara tacksam över. Mina böcker väljer sina läsare själv. I dom (få) fall läsaren inte har uppfattat signalen; ”Hallå där, vi hör ihop du och jag!” har jag helt enkelt stoppat personen i fråga och sagt; ”Vänta lite, du ska ha en bok!”. Jag tror att det hände vid fyra, fem tillfällen under söndagen. Det roade mej omåttligt.

– Vad håller du på med? stönade Pelle. Böcker kostar pengar!

Jag vet det och ”Familjelyckan” var dessutom ganska dyr med tanke på att den är helt ny och egentligen inte har sitt officiella utgivningsdatum förrän i morgon. Det kunde dock inte hjälpas. Jag får ta den smällen.

Till exempel han som kom nedlastad med fyra tungar påsar i varje hand och gylfen öppen. Han skulle ha en bok. Han uppfyllde kravet! Han blev så förvånad över att han FICK ett signerat exemplar och en lång pratstund att han verkligen strålade med hela ansiktet. Då har man gjort en ganska bra affär tycker jag. Och jag tänker inte på honom. Det är lätt att göra människor glada. Man har råd med det.

– Bara en sak till, sa jag åt honom innan han skulle gå. Dra upp gylfen!

Han stelnade till och började skratta högt.

– Va, är den öppen?

– Jajamensan, sa jag. ”The cucumber has left the salad”!

På det planet låg min humor igår. Jag gav också bort några ytterligare exemplar till människor som jag tyckte ”skulle ha”. Resten fick pröjsa. Jag får pröjsa själv kan jag meddela. Jag har förstås ett antal ”friexemplar” men det är inte alls så många som människor kanske tror.

Sen fick jag ett nytt sms från brorsan. Han hade broderat någon väggbonad: ”Stora pattar är ett elände när nordan ligger på” stod det.

Ja, ni vet hur han är… a little bit wierd. Jag fick en fråga på mitt seminarium; ”Vad inspireras du av?” och jag erkände utan omsvep:

– Jag inspireras av allting som jag ser och hör. Det är till och med så illa att jag måste kämpa för att hålla ideerna ifrån mej. För ett par veckor sedan fick jag ett sms från min yngre bror. Det stod: ”Sorgen över en fantastisk klänning”. Ingenting annat.

Jag var då i slutskedet av arbetet med ”Det stora svenska vemodet” och upptäckte några dagar senare att det hade smugit sej in en ”fantastisk klänning” i handlingen.

Nu är jag rädd för vad som kan hända med ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Snälla, snälla Loffe – skicka inga fler sms!

Tjollahej och tjyveri

Jag har roat mej kungligt. Inte fullt lika kungligt som brorsan tycks tro – men rätt rejält i alla fall. Han ringde en morgon klockan sju till hotellet och hojtade:

– Ligger du där med rödvinsmustasch och kulturkoftan knäppt bak och fram?

Jag menar klockan sju… Gör man så mot utfestade författare?

Roligaste dagen var igår. Jag hade strängt förbjudit Ann-Ci att gå på mitt seminarium, men en annan gammal producent som jag har jobbat med, Anja Annevik, dök upp. Det är känsligt med Ann-Ci, hon är liksom min mediala medbrottsling, min mentor och uppfinnare. Hon får inte komma!

Ernst Billgren & Ann-Ci Lifmark

Egentligen hade jag inte tänkt att ha något seminarium alls, det strider helt enkelt mot allting som jag gör och ställer upp på. Men ni vet Pelle… han får mej till att göra allt konstigare saker. Som igår när han ville att jag skulle stjäla mackor i VIP-loungen. Jag menar där satt Björn Ranelid med uppspärrade ögon och såg alltsammans. Jag hade i runda slängar sjutton ost- och skinkmackor i väskan under mitt seminarium.

Lokalen hade Pelle berättat om redan i förhand. ”Den är liten och trevlig”, hade han sagt. ”Inte mycket större än ett klassrum”.

Jag tyckte det lät okey, det skulle väl kunna gå.

– Hur många går det in? frågade jag.

– Inte många alls, försäkrade Pelle. Det står väl några stolar längs väggarna.

Men lita aldrig på Pelle! När vi, efter stöldräden mot VIP-loungen, kom till lokalen visade det sej att den var stor som en biograf och full av människor. Alltsammans var dock otroligt fint arrangerat med en möblerad scen, blommor, ljud- och ljussättning.

– Det här är sånt som jag inte gör, väste jag till Pelle.

– Och inte snor du brödet ur munnen på Kultureliten heller, svarade han.

Vi börjar bli lite som Don Quijote och Sancho Panza. Vi har till och med utvecklat ett sätt att gå där jag ständigt håller en hand på hans skuldra och Pelle banar väg med en pistol framför sej. Det heter att ”gå som Översten”. Det vill säja; Boris Grigorjev (som dessvärre blev sjuk till Bokmässan). Jag tror att vi har hängt ihop lite för länge.

Jag fick ett uppmuntande mail från Jamel Hamou. Han avslutade; ”Som din kollega och vän kan jag inte starkt nog rekomendera dig att bära en tjock halsduk virad runt halsen under bokmässan, i alla fall den tid du spenderar med Pelle”.

Jamel, nästa år är det din tur att ”stå på golvet”. Mina skador är redan skedda och förresten ska jag göra en tid i fängelse.

Trust the art not the artist

Håll i hatten, jag har fått en stylist, en andlig vägledare rent ut av. Karl Nordlander! Karl dök i dag på mig i vår monter och langade fram en jättekarda.

– Karl Nordlander, log han med hela ansiktet och skakade min hand hjärtligt upp och ner.

Karl Nordlander har funnits i den fina förlagsvärlden i mer än tjugo års tid, han är också författare själv. Man måste ta honom på allvar.

– Du borde lätta lite på klädseln, sa han till mig. Vara lite mer öppen mot dina läsare. Släpp ut håret, ta boken i din famn, Carina. Håll den tätt intill dig. Var inte rädd!

Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta uppflugen på en hög barstol, men benen i kors endast skyld av omslaget till ”Familjelyckan”.

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

Pelle gav fulla fan i ”andlig och kroppslig vägledning”. Han pekade menande på klockan när jag dök upp idag.

– Är den kvart i fem? frågade han.

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

– Du skulle komma tillbaka kvart i fem, sa Pelle och tillade, i-g-å-r!

Jag klättrade upp på barstolen och muttrade:

– Trust the art, not the artist.

Pelle himlade med ögonen.

– Det var nitton timmar sen!

Så fick han plötsligt annat att tänka på, för vi skulle gå och äta lunch och Pelle höll på att ryka ihop med Dimitri som var en dryg jävel och borde skjutas i båda knäskålarna. Pelle insisterade på pannan, men där sa jag tvärt nej.

– Knäskålarna räcker. Vi är civiliserade människor.

Själv har jag fått ”kulturtår”. Dom skulle man också med viss förtjänst kunna skjuta bort. Men eftermiddagen blev trevlig med många signeringar både för mej och min författarkollega Mitra Lager.

Mitra Lager intervjuas av Sveriges Radio

Skutskepparn har slutgiltigt bestämt sig för att han SKA läsa ”Familjelyckan”. Detta har länge varit tveksamt. Han har egentligen aldrig läst någonting som jag har skrivit och jag tycker att det är helt OK. Lite spännande rent ut av. Han har inte en aning om vem jag är.

En författarkollega berättade; ”Jag hade skrivit sju böcker innan min man läste den första”. Det kan vara känsligt sånt där. Man vill ju inte tänka: ”Oviktigt” (fast man misstänker att det kan vara så. För övrigt skiter man i vilket).

Igår började han i alla fall. Aldrig någonsin har jag hört så många suckar, så tunga stönanden och kvävda skrik. Jag tror inte att han är representativ för min läsekrets. Jag hoppas inte det!

– Men vad har du skrivit här då? frågade han plötsligt och citerade högt: ”Han kände hur hennes varma läppar omslöt den känsliga förhuden och stönade lågt…”

– Ja, sa jag, hon gjorde det. Har du problem med det?

– Inte jag, sa Skutskepparn, men jag tycker synd om Tigertämjarn. Förhuden är ju för fan till för att skydda det känsliga ollonet och han verkar ha fått bakvänd utrustning.

– Men, hur skulle jag kunna veta det? frågade jag.

Skutskepparn suckade så där avgrundsdjupt igen.

– Du kunde ha frågat mej till exempel.

Jo vars, det skulle jag kunnat ha gjort, men hur lätt är det att få kontakt med en person som sitter högst uppe i en radarantenn med huvudet fullt av falska ekon. Då är det enklare att vända sig till Karl Nordlander direkt. Dessutom verkar det vara en man med huvudet på skaft. (Hur kan ett så alldagligt uttryck, plötsligt ge så många vilseledande associationer?)

– Karl är en trevlig prick, höll Pelle med om när vi träffades (nitton timmar senare). Man undrar om han har en extra-mobil?

– Jag vet faktiskt inte… sa jag.

Kanske har vi varit i Göteborg för länge. Jag tror att en del av oss börjar bli lite schletna. Våra telefoner är det i alla fall.

Jag måste bara inflika – Katja! She walks like an angel, she talks like an angel… Hon charmar omkull våra besökare. Innan dom faller famlar dom efter en bok och viskar: ”Jag tar den!”

Hon är inte bara fullt påklädd, hon är gravid också!

Karl Nordlander är icke inblandad i produktionen. I alla fall inte ”den”.

Min fina förläggare Katja och förskräcklige förlagschef Pelle

Kusin Åhlin – eller, bra böcker och en kall bärs

Alltså, det går inte att beskriva. Bokmässan i Göteborg är något av det mest ”crazy” jag har varit med om, som jag över huvud taget har sett och upplevt. Den är g-i-g-a-n-t-i-s-k! Man blir fullständigt snurrig i huvudet. Göteborgarna älskar den (alla andra med) och jag förstår dom.

Det är något väldigt speciellt med att författare och läsare möts, det är inte som i Köpenhamn eller i London som är utpräglade branschmässor. Här sker en fusion mellan stort och smått, vått och torrt, smalt och brett. Och över alltsammans vilar frustrationen hos 100.000 människor som inte bara vill ha en bra bok – utan också en kall bärs!

En av dom var, idag, jag.

– Och allt han ville ha var en kyss och en kall öl.

Jag säjer det redan nu, jag bekänner redan inledningsvis, ”Ja, jag försvann, men det var sent på eftermiddagen och jag skulle gå på Ernst Billgrens releasaeparty. Innan dess hade jag i och för sej också varit tidvis försvunnen. Dock inte på grund av några kulturella tovor i kardan, what so ever, utan enbart p.g.a det faktum att man ser knappt handen framför sig på Bokmässan. För övrigt fanns jag i montern!

(Bildbevis kommer – både på det och allting annat).

Jag är en djupt (nåväl, det finns grader i helvetet) ångestriden person, flyger inte, åker ej tunnelbana. Hissar kan ni glömma! På Bokmässan i Göteborg upplevde jag någonting annat, någonting helt nytt och eventuellt radikalt kognitivt. Jag kände: ”Här finns inte plats för någon panikångest, det går inte, det ryms inte!”

Sen mötte jag Pelle!

Han mådde bra kan jag meddela, han krängde böcker och solade sig i glansen från kultureliten.

– Har du en extra-mobil? frågade han mig.

– En extra-mobil-vad? undrade jag.

– Du vet, sa Pelle när man har varit på kalas kvällen före och kanske den egna mobilen inte längre fungerar exakt lika bra som den borde dagen därpå…

– Har du supit bort mobilen? frågade jag.

– Självklart inte, sa Pelle och jag kunde se på den klara glansen i hans blick att han talade absolut sanning. Men har du en extra-mobil? envisades han.

Kan hända att jag inte hade. Fast jag frågar mej; ”Vem har en extra-mobil i stövelskaftet?” Ungefär som om man hade ett par extra-ögon i bakfickan. Ja, det kan finnas dom som har. Jag vet inte…

Sen kom Ann-Ci – det var en stor lättnad. Ann-Ci är chill, hon har extra-ögon, extra-mobil, extra allt. Men hon är full av skit ska ni veta. Ingen kan vid 63 (jag vidhåller sextio-tre-jävla-års-ålder) se ut som en liten italiensk cykeltjuv. Ann-Ci kan – hon är en!

Ann-Ci till höger

– Häng med och träffa Ernst, sa hon.

Så det gjorde jag. Pelle tyckte det var okey att lämna montern en kort stund.

– Kolla om Ernst har någon extra-mobil, sa han.

Ann-Ci är en av SVT:s legendariska producenter / projektledare. Hon har inte bara gjort Julkalendern ”Dieselråttor & Sjömansmöss” (då vi lärde känna varandra) utan allt ni kan tänka er (även Klas Östergerens Julkalle i regi av Thomas Alfredsson med Ernst Billgren som scenograf) och mycket som kommer i framtiden (kolla ”Selma” i mellandagarna och ”Stormen” efter det – tänk, Ann-Ci Lifmark!)

Hon har betytt och betyder fortfarande enormt mycket för mig.

– Har du gett några intervjuer idag? undrade hon på vägen till Ernst Billgrens release.

– Sveriges Radio, sa jag. Det var inte helt lätt.

– Varför det? undrade Ann-Ci. Du har ju gjort flera presskonferenser.

– Det kommer alltid upp så svåra frågor, svarade jag. Saker som: ”Vilka författare läser du?” och ”Vem är din förebild?” och jag kommer aldrig på nån för att jag är så förvirrad. Jag vet vem jag menar, men inte vad jag ska svara.

– Du menar Per Åhlin, sa Ann-Ci.

En mästares skapelse

Ja, just det. Det är sant. Jag har fått Per Åhlin av Ann-Ci. Hon vet vad jag menar, hon vet vad hon gör. Jag har fått Sveriges kanske störste illustratör och animatör av Ann-Ci. Hon sammanförde oss i Malmö och sa:

– Här har ni nu varandra. Gör vad ni vill!

Och fy fan vad vi roade oss i rörledningarna. Det blev både en storsäljande barnbok och ett lyckat dataspel!

– Det är ett vemod, sa jag till Ann-Ci (nu på Bokmässan i Göteborg) att tycka så oerhört mycket om Per, som jag gör, och önska att vi hade träffats trettio år tidigare.

– Han är din kusin, sa Ann-Ci. Det är därför du känner så.

Svindlande tanke.

– Kusin Åhlin… naturligtvis är det så!

– Och nu vill jag att du ska möta Ernst, sa Ann-Ci. Ni har precis samma jätteknasiga tänk, man fattar absolut ingenting men det kommer ut någonting väldigt vackert av det. Och DÅ förstår man!

Jag vet inte om jag ska se det som en gåva eller en utmaning. Ann-Ci är inte en sån som ger bort onödiga saker, Hon ger bort experiment. Ofta är dom noga övertänkta. Ernst och jag lovade att fundera på saken. Och även om vi skulle finna allt samarbete helt omöjligt, skulle jag ändå kunna kolla om han har en extra mobil Om inte annat så för Pelles skull.

Imorgon har vi en ny dag här på Bokmässan och då är jag på plats igen.

Lovar!

Lugnet inne på utställarnas serviceavdelning

Dont put baby in a corner

Jag vet, det här skulle bli värsta ”Bok-bloggen”, men håll ut. Klockan är inte ens tolv på natten och vi har precis ätit middag – i Göteborg vill jag dock tillägga. Vi är framme och installerade på hotellet. Jag är redan missnöjd med rummet och har ringt till receptionen och bett om att få byta.

Skutisen höll på att smälla av.

– Jag pallar inte, sa han. Rummet har fönster, det har mini-bar, det är ett av Göteborgs bästa hotell och vi bor i buisness class. Vad är ditt problem?

– Läget, svarade jag allvarligt. Titta ner i atriumet, vi bor i ett hörn.

Så i morgon ska vi byta, om vi orkar – och hinner. Annars är allting ”Perfekt”.

P.S Jag är inte alltid lika kinkig, jag rest månadsvis i Asien och levat ihop med döda hajar på lastbilsflak, men hallå… det kostade 4 bath (hälften var till hajen).

– Chilla, sa Skutskepparn. Är det du eller jag som pröjsar?

– Det beror på vem av oss som är ”firren”, svarade jag.

Hotelledningen har erbjudit en svit (i ett annat hörn). Undrar om det är Pelle som är hajen och om han i så fall har bra krediter?

Vi ses på ”golvet” imorgon! D.S

Boeuf Bourginon up your ass

Vi är på väg till Göteborg. Jag minns hur det gick förra gången vi skulle besöka Sveriges… hm… ”framsida”. Jag minns hotellet, stoppet på Mc Donalds (läs kollektivt självmord) och jag mins V-i-n-ö-n. Här kommer en reminder.

What goes around, comes around, som exempelvis Vinön i Hjälmaren. Jag vet inte om någon någonsin har varit på Vinön, men det finns en form av bebyggelse som skvallrar om mänsklig närvaro. Och det finns en vägfärja.

Nu var vi tillbaka för att justera radaranläggningen ombord. Ja inte jag, jag hade fått nys om en lång vandringsled som löpte runt ön och på vilken man kunde ”spota” klövvilt, sjöfågel och mård. Men herregud, vem vill möta en mård om söndagen. Ja, jag tänkte att det kunde vara trevligt, så jag låste bilen och gav mej av ut i skogen.

Den där vandringsleden visade sej snart vara en mer eller mindre (oftast) mindre framkomlig stig som delade sej på ett alldeles obegripligt sätt och försatte alla väderstreck i en ny riktning. Jag var vilse!

Med tanke på den glesa båttrafiken hade jag ett enda mål, att hinna med sista färjan tillbaka till Sverige. Mobilen hade ingen täckning och någon mård såg jag inte heller skymten av. Jag förbannade mej själv och muttrade;

– Varför gör jag alltid så här, alltid samma sak, bara störtar mej iväg rakt ut i skog och mark utan kompass trots att jag har levt ihop en radartekniker i dryga tjugo år!

Efter två timmar ringde äntligen telefonen och då fick jag en utskällning;

– Var fan är du någonstans, hur i helvete kan man försvinna mitt i Hjälmaren och dessutom låsa bilen.

– Skulle jag kanska lämnat den olåst, sa jag. Vet du vilka Kurredutter som bor på den här ön, jag har sett dom. Hillabillys! Dom kommer att sno dina fälgar!

– Det får dom, sa den uppretade teknikern. Dom får sno mina fälgar, bara jag får ut mina verktyg från bilfan först. Nu kommer du fram och låser upp!

Jag blev lite ledsen faktiskt, sen blev jag förbannad. Vilket uttryckssätt; ”Nu kommer du fram och låser upp”. Jag visste ju inte ens var jag var!

Då fick jag ett sms från brorsan; ”Boeuf Bourginon serveras med sedvanlig dryck och tillbehör på Ramsö Kl 18” stod det.

Han hade inte en aning om någonting. Inte om båttidtabellen, inte om Hampetorp, inte om mårddjuren i Hjälmaren eller Kurredutterna på Vinön.

– Boeuf Bourginon up your ass, svarade jag.

Det lättjefulla vardagslivet

Först sent i går kväll förstog jag att Philippa hade rätt. Jag har verkligen varit borta i ett år. Vi skulle se på TV. Det var nåt program som sänds här i landet och som alla människor tycks känna till – Idol. Jag har aldrig följt det förut. Har ingen aning om jury, deltagare och fjolårsvinnare. Jag har inte på ett år, kanske till och med två, suttit tillsammans med min familj och tittat på TV. Det är ju JÄTTEKONSTIGT inser man när man plötsligt gör det. Det blir också jättekonstigt för dom när jag inte försvinner direkt efter maten.

Under lika lång tid har jag inte heller suttit på däck och njutit av solen. Jag vet inte hur många gånger morsan har ringt dom senaste åren och sagt:

– Idag har ni väl suttit ute på däck när det har varit så fint väder!

Jag har för fan knappt sett vädret på två bast. Jag börjar känna mej som Olle Adolphson i googels (jag tror faktiskt inte att det stavas så på svenska). Men det är en riktigt skön låt!

Så idag har jag för första gången på evigheter verkligen suttit på däck, i solen och samlat energi till Bokmässan. Egentligen borde man ju sätta igång och packa, men Skutskepparn har någon ide om att man också kan stanna på vägen och köpa packning. Det får gå på hans nota i så fall. Jag är kulturarbetare, jag är van vid att tova mina egna kultursockor.

Nej fan, nu ska jag gå ut i solen igen. Sen börjar bergis Idol eller nåt. Det här lättjefulla vardagsklivet kanske man kan vänja sej vid.

Laddar inför Göteborg imorgon

Kom till pappa Pelle

Dimman har lättat. Alla böckerna kom fram i tid och är nu på väg till sina rättmätiga ägare – dvs ni läsare! Alltsammans är Pelles förtjänst – och Katjas. Jo, jo det är visserligen jag som har skrivit ”bokfan”, men ni anar inte vilket team jag har haft bakom ryggen. Ni kan inte haja hur många människor som har engagerat sej, diskuterat, analyserat, språkgranskat och korrekturläst den här berättelsen. När jag idag klev in på förlaget sträckte Pelle ut armarna och sa:

– Kom till pappa Pelle!

Pelle i ”roddarkavajen”, packar upp böcker

Det är stort. Vi har gjort blad och boksidor ihop – är det inte lite kinky? Så här i efterhand skulle man aldrig vilja byta förlagsfamilj, aldrig Pelle och inte Katja… dom är inte ens ett par om ni trodde det. Katja har helt egna produktioner på gång såväl här hemma som utomlands. Jag ska återkomma till det längre fram. Hon ser inte ut som förr, kan jag meddela. Hon är vackrare – och rundare!

Upplyft (som alltid) av mötet med mina förläggare (och Vera!) samt utrustad med ett fåtal rykande färska exemplar av ”Familjelyckan” begav jag mej till min dotters arbetsplats Sub DVD på David Bagares Gata.

Philippa har varit med sedan den allra första början. Hon är min äldsta dotter och den som har fått se färgbandets alla avigsidor flera gånger om. Hon har somnat och vaknat till skrivmaskinsknatter i hela sitt liv och där emellan fått nattsömnen förstörd av Stockholms Jazzfestival på Skeppsholmen. Åt henne har jag dedikerat min debutroman.

– Var fan har du varit? sa Philippa och hjälpte samtidigt en kund tillrätta med någon japansk underground film.

– Men… ja, inte vet jag, sa jag och chansade vilt. Hemma!

– Jag har inte sett dej på ett år, sa Philippa.

Jag skruvade lite på mej i den trånga men trivsamma lokalen.

– Inte… men… jo, för sjutton serru… Här får du en bok förresten. Om det är okey… alltså.

Philippa studerade omslaget med bitter min.

– Det är nästa fråga, sa hon. Var är våra skor?

Jag pekade försiktigt över disken.

– Där, där på omslaget.

Philippa gav mej ett iskallt ögonkast.

– Fine, vi vill gärna ha tillbaka dom nu. Det börjar bli höst och det drar om fötterna här i Stockholms City.

”Att sköta affärerna och sakna sina skor”

Nä, det har jag bekännt redan tidigare. Jag blev aldrig en av dom. En av dom som gräddade bullar, slungade pannkakor och kokade saft. Men jag har ”caterat” det ska jag ha cred för och det vet ni era snorungar.

Nu har ni den där skitboken i alla fall (och ni övriga barn som inte har den ska få den) med kärleksfulla dedikationer dessutom. Till alla er andra som jag också (lovar) hade önskat att skriva varma hälsningar till (ni vet vilka ni är – Annika, Robban, Ronny, Jackie… en massa) det fanns inte tid till det idag. Ni får era böcker signerade och jag är så väldigt glad över att ni alla vill läsa min roman så jag nästan spricker av stolthet. I mitt hjärta är ni alla underbara. Tusen tack!

Is there any out there

Dimma. Jag är en av dom som verkligen har kört vilse i dimman till sjöss. Det är en oerhört märkvärdig upplevelse att långsamt omslutas av en mjölkvit vägg som närmar sej från fyra håll. Det enda som har försvunnit i dimman idag är mina böcker. Jag är på väg till bokförlaget för att signera våra förhandsbeställda exemplar, men ingen vet riktigt var dom befinner sej. Det är en rätt lustig känsla det också. Inte fullt lika klaustrofobisk, utan mest lite kittlande; ”Hallå, böckerna. Kom fram!”

Den stora ”batchen” går ju direkt till bokmässan i Göteborg, resten ligger på ett lager någonstans God knows where, så det är en alldeles speciell försändelse som ska identifieras och forslas hela vägen fram till förläggarens bord. Min Je, min Je!

Vilket jävla uttryck. Jag tror aldrig jag har sagt: ”Min Je” i hela mitt liv. Jag vet inte ens riktigt vad det betyder, men det känns som att ”Je” ska stavas med stor bokstav. Jag ska kolla med Eva Landsmanis vid tillfälle, ni vet språk-geniet, hon kan sånt där.

Håll nu tummarna för att dimman lättar och mina böcker kommer fram. Själv ska jag ta gummibåten och köra en sväng förbi hästarna innan jag fortsätter in till stan. Plötsligt har det aldrig känts så svårt att hitta mina karaktärer, min berättelse. Det känns som att vi har kommit ifrån varandra. Som att navelsträngen är av och det inte finns någonting mer jag kan göra för att ändra historiens gång. Lycka till där ute mina vänner, nu får ni klara er på egen hand!

Bullshit babies

Barn behöver en förebild. Någon som kan vägleda, trösta och blanda en oslagbar gin & tonic. Där har inte jag varit alldeles klockren kan jag meddela. Jag kan inte komma på en enda sak som mina barn med stolthet kommer att bära med sej till den efterföljande generationen och säja: ”Det där, förstår du. Det har min morsa lärt mej!”

Jo, förresten – silvertejp! Det har jag sagt åt dom:

– Lämna aldrig hemmet utan en rulle silvertejp i handväskan!

Det ska jag ha cred för. Vad det gäller hushållets övriga punkter samt äktenskapets självklara förpliktelser vet jag ingenting om. En gång kom Humla till mej och sa:

– När vi blir vuxna och bedrar våra män då är DITT fel!

Jag bara gapade:

– Hur kan det nånsin bli MITT fel om ni slampar runt med andra karlar?

Humla smackade beskäftigt med munnen.

– Du lär oss att bli otrogna, så då är det DITT fel!

Jag vet vad hon syftade på. Vi hade haft ett samtal där jag försiktigtvis lade fram mina synpunkter om otrohet. Vi diskuterade huruvida det är möjligt att gå genom ett trettio-, kanske fyrtioårigt äktenskap utan att attraheras av andra människor. Kanske borde vi ha pratat om mjölktänder istället. Hon var vid närmare eftertanke bara sex år vid tillfället.

Ett annat barn red ikapp mej i full galopp och ropade:

– Jag hatar verkligen hästar.

Jag spärrade upp ögonen.

– Men du rider ju jättebra!

Barnet höll in hästen och stönade:

– Det är för att vi aldrig skulle träffas annars. Varje gång jag har något viktigt att berätta, eller bara behöver någon som förhör mej på mina läxor säjer du; ”Då får du ta en häst och följ med ut i skogen.”

Behöver jag nämna att mina döttar är duktiga ryttarinnor. Det har jag lärt dom – att rida! Det måste man kunna, att sadla en häst och slå en tappsko. Och kan man inte det så… silvertejp!

Själv har jag inte alls saknat förebilder under uppväxten. Morsan var ett under av ordning och redlighet, farsan praktiskt taget pedant (han bonade ytterdörren – haja!).

Men sen hände det någonting. Jag tror att det var i tid med att det så ”lättbibbade” bag-in-box vinet introducerades i Sverige. Morsan slutade laga mat och började röka igen. Jag minns en julafton som Skutskepparn stod alldeles stum av förfäran i svärföräldrarnas kök. Man kunde höra honom viska med gråten i halsen:

– Köttbullar, ska man inte ha köttbullar på julen?

Mamma plockade fram ett paket Marlboro och slet upp luckan till mikrovågsugnen:

– Klart man ska. Jag har börjat mikra, förstår du. Inget os. Fy fan vad bra det är!

Plötslig såg jag vem hon egentligen var (morsan alltså), hur högt hon värderade familjens traditioner och vad lite rödtjut kan göra med en pigg pensionär. Tänk om det kunde göra samma sak med mina barn. Då hade vi kommit en lång väg. Jag tror inte dom känner till var mikrovågsugnen står över huvud taget, eller hur den ska användas. Dom ringer hem och frågar:

– Vad blir det för mat?

Och jag svarar:

– Inte en aning, pappa har inte handlat än.

Och dom svarar:

– Blir det Hot Wok eller Phi-Phi Island kommer inte vi hem.

Och jag fräser:

– Ni är så jävla bortskämda så att ni tror det kan bli falukorv ock makaroner varje dag!

Sen ringer jag till morsan:

– Vad ska ni ha för käk, kan man komma över?

Och jag hör hur hon blåser rök i luren när hon svarar:

– Skaffa dej ett liv, vettja!

Det är allvarliga saker för att komma från en mor. Jag tänker åka till Göteborg. Jag har bokat ett dubbelrum på stans bästa hotell och jag har särskilt kontrollerat att det har roomservice 24-7.

Ungarna får klara sej själva. Dom har silvertejp!

Sorgen över en potent palsternacka

Att göra research är en högst besynnerlig resa. Speciellt i min bransch där man rör sig mellan ytterligheter som, å ena sidan, bokpollen (gladisporium – älskar ordet) och, å andra sidan, bögsex.

Inför ”Det stora svenska vemodet” hade jag bestämt mig. Jag skulle inte göra HBT-världen besviken, jag skulle göra research. Men någonting gick snett på vägen. Jag hittade aldrig det där gulliga paret som Ella (Lemhagen) har med i sin nya film ”Patrik 1,5”. Jag förstod inte ens riktigt vad hon höll på med.

Vi träffas då och då och Ella hade berättat om en teaterpjäs som hon var väldigt förtjust i och som skulle kunna bli en fantastisk film. Såna är dom, regissörerna, dom vet när dom hittar ett guldkorn.

Jag antar att Ella har gjort sin research, för det lär förekomma en kyss mellan dom båda männen i ”Patrik 1,5”.

Under tiden inspelningar pågick, brottades jag dock med andra problem, större problem om man säjer så. I ”Det stora, svenska vemodet” förekommer det inte bara en kyss utan man får s.a.s ”hela paketet”. Och det var där jag insåg mina begränsningar.

Jag hade ingen insikt i hur kärlek mellan två män går till. Jo, men ”hey” jag kan gissa, fast det är så jävla ”hetero” (tror jag) att göra sej en endimensionellt framkrystad fjoll-schablon och kategoriskt vidhålla; ”Dom sätter på varandra i röven!”

Klart dom gör – what else can they do?

En hel del, vet jag nu.

Men som sagt var, det gick snett i början. Googla aldrig på ”gay” lägg därtill inte till ”pics”. Om ni inte gillar grönsaker alltså. Då har ni hamnat på rätt marknad!

Jag blev verkligen förskräckt, inte av moraliska skäl, för jag har inga synpunkter på vad folk i gemen stoppar upp i stjärten, även om mamma har berättat en del. Hon är gammal akutsköterska och den man möter när doningarna s.a.s har gått förlorade ”in there way up” och ska ut igen. Hur som helst tycker jag att det är tråkigt när en fin palsternacka fördärvas på detta sätt.

Tråkigt är det också med människor som skadar sig själva. Men pröva själv att skutta runt med en fullmogen aubergine i arslet. Eller en underarm. Detta säjer mej inte att människor är tokiga (fast lite snurrigt är det väl ändå) men det säjer mig att porrindustrin är sjuk, riktigt, riktigt sjuk och att den troligtvis ser precis likadan ut oavsett om den riktar sig till hetero-, bi- eller homosexuella apskallar.

Samtidigt tycker jag att det är lite spännande, hur människohjärnan fungerar. Jag skulle vilja att Freud kom tillbaka, och att han startade en blogg!

Jag, för min del, förstod snart att jag måste söka mig vidare. Till slut blev mitt enda mål och mening att hitta någonting som liknade ett hederligt famntag, som liknande en traditionell kyss och kunde tonsättas i fyrtakt – och då hade ”Patrik 1,5” ännu ej haft premiär. Thanx God att jag hittade Qruiser.

Ja, men det har naturligtvis alla ni andra redan gjort och lagt upp era profiler för hundra år sen. Men jag har alltid varit lite bakom flötet och fiskat i dom dödaste vatten. Nu öppnade sig en värld som var full av… håll i er nu – blommiga tapeter!

Jag hajade ingenting. En sajt där nästan alla bilder föreställer blommiga tapeter. Men det är ju genialt. Det mildrar chocken och man får tid att lära känna folk innan man har klurat ut funktionerna.

Äntligen hittade jag riktiga människor, såna som levde i par (oavsett med vad) eller inte levde med någon alls och bara ville pippa. Alla sorters – och det var på riktigt, for free, i Sverige idag.

Jag hittade Janne – min pärla, min, prins, min prinsessa!

Han är ju bög naturligtvis så glöm honom. Han är dessutom i ett förhållande. Men framförallt är han en underbar person och en fantastisk fotograf. Jag ger faktiskt fulla fan i hur hans sexliv ser ut.

Jag är bara glad för alla er andra som redan har beställt ”Familjelyckan” och får vara med om resan från början. Och annars – kommer den ju snart ut i butik. Hittar ni den inte så SÄJ TILL. Det är världens lättaste sak för bokhandlaren att ta in. Oavsett var du bor!

Bråda dagar

Jag läser på infliket till mitt bokomslag att mina fritidsintressen inkluderar ridning och jakt. Det är trevligt. Det är också bra att veta. Vad jag har för fritidsintressen alltså, för någon fritid har jag knappast.

Efter en hel vinter på Jägarskolan har jag inte ens hunnit ställa mej på en skjutbana och träna inför mina slutgiltiga skjutprov. Men jag känner mej ganska lugn med det. Jag är rätt så skjutglad och har en hel del träning sedan tidigare. Den teoretiska delen tycker jag däremot var rätt omfattande, så det är skönt att ha den avklarad. Vi gjorde även ”högviltsprovet” i samband med uppskrivningen, så jag borde ju verkligen skjuta upp för klass 1 vapen också.

Nåväl, nu för tiden finns det inte mycket som kan stressa mej. Var sak har sin tid och jag kan försäkra att tre feta romaner i en följd uppslukar varenda sekund av dygnets timmar. I dag när jag var ute i skogen och spårade lite ”pippi” med weimen slog det mej hur oerhört tacksam jag är (ödmjuk rent ut av) över att jag har fått möjlighet i mitt liv att skriva ”Det stora svenska vemodet”. Om jag inte får någonting mer gjort what so ever, kommer jag alltid känna att jag fick skriva den historia jag v-e-r-k-l-i-g-e-n ville berätta.

Det stressar mej inte ens att många människor säkert kommer att finna vissa delar rent anstötliga. Go fuck yourself, liksom. Jag har gjort så många kompromisser i mitt ”yrkesliv”, sett så många scener falla (och andra lyfta) att det till slut blev en nödvändighet att jobba utan kontrakt. Nu har man ju sålt tasken till räven (läs Pelle) sen länge, men under hela arbetsprocessen skrev jag inte kontrakt med någon!

– Starkt Karran, skulle Jonny säja. Starkt!

Det är bara Jonny och Lill-Kräket i hela världen som kallar mej för Karran. Dom har heller inte alla besticken i lådan någon av dom. Lill-Kräket omnämns förresten i efterordet till ”Familjelyckan”. Hon och Freja myntade ett uttryck som får stor betydelse i den boken. Ja, för alla människor i hela världen. Även bin Ladin.

Nu ska ni inte behöva vänta på era böcker länge till, alla ni som har beställt förhandsexemplar. Vi har skjutit en vecka på utgivningsdatumet p.g.a Bokmässan som slukar mycket tid, men redan nu på tisdag ska jag sätta mej på förlaget och sirligt signera era inbundna böcker. De är så fina med läsband i guld och allt!

Därefter drar vi på oss våra kulturkoftor och avreser till Göteborg. Jag kommer att blogga från Bokmässan och även lägga in bilder på mina snygga förläggare, samt givetvis Jamel Hamou (om han kommer loss från sina uppdrag i Madrid) och stekaren Boris Grigorjev.

Nu ska jag dock susa iväg till Röskär och vad jag ska göra där kan jag inte berätta, men det smäller högt och är inte helt lagligt. Men vafan, det här är skärgården. Det är inte som hemma i Sverige!

Släpp hästarna fria

Han är ett litet as och han vet om det. Faktum är att han älskar det. Han är inte snäll mot kvinnorna heller, och han har haft många!

Ändå måste man ge honom det att han har gjort rätt för sig under livet. Han har levererat! Även om han försökte ligga ihjäl några av barnen i början och även skrämde slag på grannarna, så har han s.a.s uppfyllt sin funktion. Nej, jag talar inte om Jultomten – jag talar om vår lilla feta shetlandsponny Knasen.

Knasen är kanske den vidrigaste lilla ruskpäls som finns. Han bits och sparkas, rymmer och rövar. Han vet hur man stjäl en plånbok!

Han vet hur man stjäl en plånbok

Många av mina krönikor i Tidningen Hästfocus har haft Knasen som huvudämne. Skutskepparn köpte honom billigt som försoningspresent för (jag minns inte vad, men det bör ha varit allvarligt) och sällan har han väl fått så mycket skäll (Skutskepparn alltså). Hästen var inte bara oinriden, den var halvalkis också. Alla barnen har lärt sig rida på en bockande buse med kriminellt förflutet och snus mellan tänderna. Många tårar har fällts kan jag nämna.

Jag vet ingen av märr född, som har fått så många barn att gråta som Knasen. Han är ju ändå bara dryga metern hög.

Nu är alla barnen stora, men hör och häpna, Knasen är ännu efterfrågad. Skutskepparns gamla arbetskamrat ”Gyro-Uffe” har en dotter, Jaquline 9 år, som har knutit an till honom på ett alldeles speciellt sätt. Känslorna är till och med så starka att hon ville ha sitt födelsedagskalas i stallet.

Humla (som var där) berättade efteråt. ”Där kom dom, tolv uppklädda nioåringar med höga förväntningar och stora ambitioner.

– Åh Herregud, flämtade jag. Han måste ha bitit dom alla.

Humla tog på sig en bitter min.

– Han bet ingen – bara mig!

– Han klev dom väl i alla fall på tårna? frågade jag (för jag känner fanstyget ifråga och det är sånt han gör med en matematikers noggranna beräkningar).

– Bara mig, sa Humla.

Det är lite skrämmande, någonting har hänt. Kanske håller han bara på att bli gammal.

– Det var nog ändå väldigt roligt för Jaquline att kunna visa upp hästarna och stallet, sa jag. Hon upplever säkert Knasen som sin alldeles egna häst.

Humla skakade på huvudet och lade armarna i kors över bröstet.

– Glöm det, under hela barnkalaset hörde jag henne aldrig tala om Knasen som någonting annat än ”min fästman”. Och ingen fick för övrigt komma i närheten av honom heller. Han fick en grimma också. Den tog hon med sig hem.

Humla lät plötsligt smått desperat på rösten.

– Dom är ihop mamma, dom är ett par!

Jag drog mig plötsligt till minnes en hel skock småungar som hängde i stallet förr i tiden. Det var Humla och Freja och Natalie och Linnea och Madeleine och Sandra och Gud vet vilka fler… Och alla var ihop med – en häst!

Det köptes grimmor och borstar och burkar och byttor. Det plockades blommor och skrevs dikter, flätades pannluggar och polerades träns. Och hur kunde det gå så snett, hur kunde dom missuppfatta våra snöpta vallacker så. Allt dom ville ha, allt dom drömde om var en riktig partyfrilla och en pilsner.

Släpp hästarna fria!

Hejsan, tjosan!

Nej, jag har inget avtal med Mats Westling. Det enda som förenar oss är det faktum att vi är födda på samma dag den 27 juli. Han är min Lejonbror!

Så bara därför bjuder jag på ett sommarminne (inte minst för alla nytillkomna läsare) och för att det VERKLIGEN var en förunderlig morgon. Följande fanns att läsa från min blogg i juli månad 2008:

Gamlingarna har varit här. Det händer prylar när gamlingarna har varit här – allt förstår man inte. Som till exempel för ett par år sen när dom plötsligt hade lagt loss alla förtöjningar. Det hade vi svårt att förstå.

Sedan har dom också, vad jag skulle vilja kalla för, “alternativ musiksmak” med tillhörande “alternativ utrustning”. Själv har jag en tendens att hamna bakom Youtube och bli kvar där i timmar, men pappa han har en liten klockradio från -77 (den var het då) som han bär omkring på. Den sista tiden har den där klockradion stått i byssan (läs köket) och skrålat nån form av “oldies indipendent”. Det är en typ av “hejsan/tjosan” som dom lite mognare människorna går igång stenhårt på och får lust att lägga loss från kaj av. En destruktiv och farlig livsstil, inte minst för barnen (40+)!

Nåväl, nu är fartyget säkrat med låsta trossar och gamlingarna har återvänt dit där dom kom ifrån. Kvar står bara en liten klockradio och skräller (för den har dom glömt att stänga av). Nu är det så med dom lite “mognare människorna” att dom lyssnar inte heller på samma radiokanaler som oss andra. Hur dom har burit sej åt, det vet jag inte, men på något sätt (och med hjälp av ett förkromat kastspö) har dom lyckats ratta in en piratradiostation i Västerbotten. På klockradion! Men fatta själva vad dessa illegalister kan ställa till med här ombord. Det finns avancerad utrustning i styrhytten. Man är glad för varje gång man vaknar på svenskt territorialvatten!

Så i morse när jag kom upp i byssan för att sätta på kaffekokaren (varför är den seriekopplad med två kalla strömmingar och delar av en mekanisk väckarklocka) spelades en låt som jag aldrig tidigare hade hört. Jag höjde volymen och gjorde en rutinmässig lägesbestämning. Plötsligt tyckte jag att vädret var riktigt bra (det regnar ute) och att livet är riktigt roligt (det suger) och att Skutskepparn ändå är en riktig stekare! Och alltsammans, förstår jag nu, är Mats Westlings förtjänst. Gamlingarna lyssnar på Mats Westling och blir så till den milda grad hänryckta att dom tar socker i kaffet och bjuder på en snus. Annars är det sacketter och locket på! Och jag förstår dom. Jag hade fram till för ett par timmar sen ingen aning om vem Mats Westling var (och jag hade aldrig snusat heller), men nu har jag kollat upp honom på Myspace. Ni ska få länken. Gå in där och lyssna på; “Perfekt”. Återkom sedan hit och berätta om vädret i din hemkommun!

http://www.myspace.com/matswestling

Ofta att man behöver femton liter soltorkade tomater

Jag får hela tiden tänka mej för. Visst, det gör väl alla när man ska gå över gatan eller fylla i ett komplicerat formulär. Men jag måste också tänka på saker som ni andra inte behöver göra. Till exempel måste jag hela tiden tänka på att inte ramla i sjön. Det behöver inte ni göra. Ni går där ledigt och avslappnat längs kajerna (det har jag sett), men skulle jag slappna av det allra minsta går jag rakt ut i vattnet. Jag går in i lyktstolpar också, och kliver på små hundar. Och det är irriterande, framför allt för att man kommer av sej med det man håller på med.

Hemma är det inte heller lätt. Jag har sett hur andra rör sej och agerar i sina bostäder. Hur dom viker tvätt och startar tvättmaskiner lika enkelt som om det vore ett väl inarbetat cirkusnummer. Jag glömmer sånt, det faller sej inte naturligt. Jag måste verkligen koncentrera mej för att duka ett bord eller bädda en säng. Jag måste verkligen påminna mej själv om vad jag gör i rummet, vad jag håller på med och vart jag är på väg.

Det låter ju som att man beskriver en senildement, och tänk när den dagen kommer, då kan det bli riktigt spexigt!

Skutskepparn tycker inte att det är särskilt kul. Han har sett det här pågå under mer än 20 års tid. Jag vet inte hur många gånger han har släppt av mej på någon matvaruaffär, för att komma in två, tre timmar senare alldeles utmattad av väntan. Jag vet inte riktigt vad jag gör där inne, för det är inte just som så att jag handlar. Ibland förföljer jag människor. Jag har sällan stulit någonting.

Det var värst dom första fem åren, då bråkade vi fruktansvärt mycket om hem och hushåll. Nu känner jag att Skutskepparn har hittat nån slags inre frid. Han har dock aldrig föreslagit att vi ska gifta oss eller ens flytta ihop. Det händer fortfarande att barnen frågar:

– Är ni två ett par, eller? Våra kompisar undrar. Inte vi.

Ja, inte vet jag. Jag vet lika lite om mitt liv, som jag vet vart jag är på väg eller vad man gör på Ica. En gång försökte han få mej att handla på Willys i Kungens Kurva. Det skulle vara bra, sa Skutskepparn. Han kände flera stycken som handlade där och det vore ju fan om inte jag skulle klara av…

Ha! Låt mej säja så här, att något värre har jag aldrig upplevt i dagligvaruhandeln. Visserligen var det många år sedan och det kan ha hänt saker med Willys som inte jag känner till, men jag går aldrig dit igen. Allting var helt slut. Det kändes som att befinna sej i forna Östtyskland och vara sist i kön. Det enda jag fick med mej där ifrån var en femtonliters burk med soltorkade tomater.

– Ofta, sa tjejerna där hemma, ofta morsan man behöver femton liter soltorkade tomater. Grattis!

Sen började Skutskepparn sköta om inköpen själv. Det gör han än i denna dag, men nu har vi ett system som funkar ganska bra. Jag handlar det HELT uppenbara, det jag verkligen VET att vi ska ha. Det vill säja, ska vi äta köttbullar till middag, så handlar jag köttbullar. Det är uppenbart, det fixar jag. Så ordnar han med den komplexa delen, dom diffusa varorna, det som jag lika väl kan förväxla med ett bevattningssystem.

Ärligt talat tror jag inte att han riktigt vet vad man ska ha mej till. Jag är inte särskilt snäll heller, har han sagt.

– Han har dej bara för spänningens skull, konsterade en av mina bästa vänner nyligen. Det håller honom alert. Han har inte en aning om vad som kan hända.

Nej, och inte jag heller. Men snart ska jag börja med maten.

Flickan och kråkan

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Brorsan har haft kräftskiva.

– Det var synd att ni inte kunde komma, sa han och la in en snus. Steven me Kniven åkte ju i fängelse i och för sej, men herregud, allting kan inte flyta på helt friktionsfritt i farleden.

– Nej, det kan ju inte det , sa jag och studerade en lustig kråka utanför fönstret.

Vi satt i styrhytten och drack kaffe. Brorsan hade precis varit inne i Waxholm och handlat. Nu gjorde han en mellanlandning på Falkland och förtöjde lillbåten på utsidan.

– Vad händer här idag då? frågade han.

– Jag ska ut och plocka svamp, svarade Nisse och lade ett tjockt lager mascara på ögonfransarna.

– Glöm inte kajalen, sa brorsan, det är skitviktigt när man plockar kantareller.

– Hur ser en kantarell ut? sa Nisse.

– Googla, sa jag.

– Jo, ni förstår, sa brorsan. Stevan skulle ju bara köra hem Palmeklintskan till Rindö för Nalle skulle ju åka till Spanien och spöa Åke Bråk.

Han skulle bara åka till Spanien och spöa upp Åke

– Va? sa jag.

– Ja, och det var då Kustbevakningen slog till, sa brorsan.

– Man får ju inte ta Steven me Kniven, sa jag. Han bor ju i farleden.

– Just det, sa brorsan, men dom brydde sej inte alls om det utan ville ha med honom till stationen.

– Men det går ju inte, sa jag och fick syn på den där kråkan utanför styrhyttsfönstret igen.

– Nej, det gör ju inte, sa brorsan, för Steven har ju liksom inga promenadben så det blev ju svårt för honom att komma upp på land.

– Vad hände? frågade jag.

– Ja, det gick väl några steg, sa brorsan, men sen trillade han ner i båten igen.

Humla stack in huvudet i styrhytten.

– Vad blir det till middag? frågade hon.

– Pannbiff och kantareller, lovade jag.

– Jag vill ha entrecote, sa Humla.

– Häng med hem till mej, sa brorsan. Vi ska ha entrecote. Jag har varit och handlat.

– Är det här en kantarell? frågade Nisse och höll fram en bild på en vit toppskivling.

– LSD, sa brorsan och vände sej till Humla igen, du ska definitivt äta middag hos mej.

Jag pekade på kråkan utanför fönstret.

– Den har nåt skit för sej den där fågeln, nu har den flaxat upp och ner här utanför i en halvtimma.

– Jävlar, skrek brorsan, maten!

Hur klarade sej människan i skogen innan internet, trådlöst modem och portabel skrivare?

Han rusade ut på däck och alla vi andra sprang efter. Överallt kunde vi se upphackade entrecoteskivor. En hängde i näbben på en skrikande trut med kurs mot Svenska Högarna.

– Pannbiff, sa jag. Det blir pannbiff till middag ikväll.

Nisse hade redan gått och henne såg vi sedan inte skymten av på många timmar. Sent på eftermiddagen sprang Skutskepparn på henne vid grillen.

– Hon åt kycklingspett, sa han. Joel bjöd.

– Men dom skulle ju plocka svamp, sa jag.

– Dom hittade bara vit toppskivling, sa Skutskepparn.

– Resarö, sa Humla. Jag käkar hemma hos Sandra ikväll. Hon har Gorbys piroger i frysen, det vet jag.

Det blev en ganska ensam middag ombord. Först när mörkret hade lagt sej dök Nisse upp igen. Mascaran hängde långt ner under ögonen och kinderna var alldeles rosiga. Hon såg ut som ett litet skogstroll faktiskt.

– Svart trumpetsvamp, sa hon och ställde ner en rågad korg mitt på middagsbordet.

Jag kunde inte tro mina ögon. Svart trumpetsvamp är på gränsen till lika gott som murklor, och inte fullt lika giftiga.

– Fast pappa hade ju träffat er på grillen, sa jag.

– Vi gick tillbaka ut i svampskogen, sa Nisse och plockade upp kajalen ur handväskan. Och när det lossnar för gamla Nisse, då lossnar det!

Jag undrar hur det går för brorsan, för Åke Bråk och Steven me Kniven – om det har lossnat ännu? Man kanske skulle bjuda hem gubbarna på middag. Någonting säjer mej att dom behöver lite mänsklig värme, kanske kryddad med svart trumpetsvamp.

Fotnot: Äsch, såklart han inte spöade upp Åke Bråk, bröder för fan – han bara knuffade honom av cykeln, det kan man ju se på dom tydliga skrapmärkena. Och vit flugsvamp är inte alls farlig… Nää.

Sorgen över en fantastisk klänning

Jag fick en rad frågor att fundera på. Det har hänt förr och det har sällan varit särskilt roligt. Jag är inte ett dugg road av att prata om mej själv, möjligen att skriva om mej själv, men absolut inte att svara på frågor som av naturliga skäl inte kan intressera någon annan än min morsa.

Dom här frågorna var dock annorlunda, dom hade ett syfte och ett tema, men framför allt handlade dom enbart om mitt arbete som manus- / romanförfattare.

Sista frågan löd:

– Vad inspireras du av?

Helvete, det har jag aldrig tänkt på. Jag är en sån som får kämpa för att hålla ideerna ifrån mej. För ett par månader sedan fick jag ett sms från brorsan (läs mer om honom här in under). Det stod: ”Sorgen över en fantastisk klänning.” Ingenting mer.

Jag blev lite fundersam, rädd rent ut av. Karln är ändå snickare. Vad gör han om dagarna?

En tid senare upptäckte jag att det hade smygit sej in en ”fantastisk klänning” i ”Det stora svenska vemodet”. Jag var vid tidpunkten för sms:et i slutskedet av boken och ändå öppnade den där klänningen portarna till en helt ny värld. Den världen får växa och utvecklas i ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Så kan det gå.

Helvete, vilka vassa knäskålar!

Jag känner inte igen folk längre. Naturligtvis skulle jag känna igen Björn Oden om jag såg honom, men det har inte hänt på 20 år. Att jag har sett honom, alltså. Däremot träffade vi en annan gammal farbror på vägfärjan här om dagen.

– Kände du inte igen honom? frågade Skutskepparn.

– Har aldrig sett karln, erkände jag.

– Men var det inte i hans trädgård din lillebror satt och grät när han hade supit bort nya båten?

Javisst, ja… men herregud, det var ju tjugo år sen!

Det kom ett samtal ut till ön (den andra ön – ”då för länge sen ön”).

– Jag har en liten pojke som sitter här i trädgården och gråter, meddelade en för oss främmande man. Han är inte särskilt nykter heller, kan jag tillägga.

”Han är inte särskilt nykter heller”

Det var ”Taxi-Olle” som ringde.

Plötsligt skrek han till:

– Vänta för fan, nu spyr han på mina nyutslagna dahlior.

Det var inte roligt att dom hette ungefär samma sak, det vill säja, pojken och dahliorna alltså. Mamma började grina hon med och kom rusande ner till mej.

Jag bodde vid tidpunkten i en mycket pittoresk liten fiskarstuga alldeles vid vattnet. Föräldrarna (samt pojken) bodde lite längre upp på ön.

– Öppna, öppna, skrek mamma. Christopher är i Waxholm och han kommer inte hem, det var visst nåt med båtmotorn!

Båtmotorn, jo tjena!

Jag och den dåvarande Skutskepparn (en annan, för detta var som sagt var, länge sedan) blev tvungna att åka hela vägen in till fastlandet och hämta honom. Av någon anledning (sprit har märklig effekt på unga grabbar) hade han då spytt färdigt och morskat upp sej.

– Var har du båten? frågade jag. Och båtmotorn!

– Ska du skita i, sa han.

– Den är ny, sa jag. Båtmotorn också. Du har precis fått den i present för att du har fyllt 15 år.

– Jag är 35, sa brorsan.

– Hoppa ner i båten nu ungjävel, sa den f.d Skutskepparn.

Brorsan höjde ett ben i luften och föll omedelbart omkull.

– Akta Gullefjun, skrek ”Taxi-Olle”.

Jag tror att det var katten han menade (jag vill hoppas det).

Brorsan låg på durken hela vägen hem (i MIN båt). Sin egen (den nya) visste han fortfarande inte var han hade.

– Pappa kommer inte att bli glad, sa jag.

– Han ska ha stryk, sa brorsan.

Sedan spydde han igen.

– Du får följa honom hem, sa jag till den f.d Skutskepparn.

– Aldrig, sa han. Han kan krypa hem själv.

Vi förtöjde båten och såg den unge fylltratten kravla iväg över ön.

– Vart ska du? ropade jag efter honom.

– Hem och spöa farsan, svarade han.

Jag tittade olyckligt på den f.d Skutskepparn.

– Men i det där huset bor ju gamla Tant Kerthu…

Tror aldrig brorsan har åkt på så mycket stryk i hela sitt liv, med en benprotes dessutom. Han har märken på kroppen än i denna dag. Dessa försöker han dölja under några fula tatueringar som ska föreställa japanska karpar. Han vill sällan tala om det inträffade och endast under stort rus. Då kan han säja saker som:

– Tant Kerthu var egentligen en mycket fin kvinna, men helvete vilka vassa knäskålar.

Det var alltså ”Taxi-Olle” vi mötte på vägfärjan. Han såg åldrad ut. Han är en man som har varit med om saker, hans trädgård också. Gullefjun talades det aldrig om.

Sent på eftermiddagen tog jag en promenad på ön (den nuvarande). På hemvägen mötte jag en kvinna som spände blicken i mej och sa:

– Hej!

Jag tittade på henne och svarade:

– Hej.

Hon stirrade tillbaka och sa:

– Hej, hej!

Det var en ganska tydlig manifestation för att komma från en vilt främmande människa. Hur jag än funderade kunde jag inte komma på vem det var. Jag gick hem. Tidigt i morse slog det mej. Björn Odens fru… Det måste vara Björn Odens fru!

Jag närmar mej gåtans upplösning.

Fotnot: Oden stavas egentligen med en accent ovanför e:et. Men den tangenten har pajat på min dator.

Småbrorsorna (var av en är snodd)

Roten till allt ont

Ni vet alla hur det känns (i värsta fall gör ni inte det – då är jag ensam) att vara oskyldigt anklagad, menar jag. Två gånger i livet har jag blivit det, med kniven på strupen skulle jag vilja tillägga. Mycket skit har jag gjort i mina dagar och en hel del har jag förmodligen varit ensam upphovsman till, men jag har aldrig på min ära snott en gammal elektrisk skrivmaskin av 1976 års modell. Det är ju nästan en bedrift, snudd på imponerande, att ens kunna bli anklagd för en sådan sak. Jag var bara en liten flicka (nåja 20+) och skrivmaskinsjäveln vägde mer än en normalstor Bolinder Munkthell. Hur i helvete rent ut sagt skulle jag kunna baxa med mej en sån. Och varför?

Jag är frågande än i denna dag.

Lite stolt är jag nog också. Som om jag hade haft modet, musklerna och talangen. Jag menar en skrivmaskin – hallååå…

Sen var det bråket om balsnören i hagen. Jag blev FALSKELIGEN anklagad för att strö balsnören omkring mej i beteshagen. JAG som är fascistiskt noga med att plocka upp varenda snörstump från backen. Plötsligt började stallflickorna titta snett på mej och viska till varandra. ”Titta där går hon som slänger balsnören omkring sej!” Det var nästan värre än skrivmaskinen, och det var inte ens sant. Till slut fick jag helt enkelt nog av bitterhet och falska anklagelser. Stallflickorna ville inte stå kvar i stallet med sina hästar efter det. Dom flyttade till ett nytt fint stall med vida, vackra beteshager helt befriade från balsnören. Men snart hände det någonting även där sade ryktet. Man började hitta långa, leriga snörtåtar på marken. Ger mej fan på att jag fick skulden för det också. Det är ett skit att vara roten till allt ont – men det skapar åtminstone en (mycket märklig) myt.

Moohaha