En miljon snorungar kan inte ha fel. Men det är faktiskt lite sjukt att ropa morsan och säja:

– Mamma, mamma, det här måste du se!

Nu har mina små sockerpinglor visserligen passerat myndighetsåldern, men vad hände med deras humor på vägen? Redan vid andra repliken hade jag bestämt mej. ”Det här kommer jag aldrig, aldrig att skratta åt”. Det löftet höll nästan ända fram till slutet.

Jag menar av allting som är heligt, Astrid Lindgren och Ingemar Bergman. Ingen har någonsin i hela kulturkosmos vågat ge sej på Astrid Lindgren och Ingemar Bergman. Och så kom generationen; ”Fuck them right back!”

Nej, smäll på stjärten skulle ni ha. Jag kommer inte att lägga ut adressen, ingen länk, ingenting. Jag tänker gå och läsa Nils Karlsson Pyssling (om den över huvud taget går att få tag i utan obscent översatt text).

Gud förlåte er, Gud förlåte mej – men en miljon snorungar kan inte ha fel.

Var fick dom sin humor ifrån?

Nu är det vardag igen. Nu är det slut med flygande kaksmulor och krampande rörkrökar. Nu är det jävlar i mej hårda bud. Jag har till och med storhandlat och det gjorde mej så beklämd (illa berörd rent ut av) att jag glömde hälften. Jag vet man ska ha en lista, men det har jag aldrig haft i hela mitt liv. Jag tänker att vi ska nog ha lite av det mesta och en hel del av det rent otroliga. Som Crazy Daisy!

– Vafan är det här? frågade Skutskepparn och plockade upp en jättelik plastblomma med ett alldeles eget litet rörsystem infogat i stjälken.

– Crazy Daisy, svarade jag sanningsenligt.

– Men vad ska man ha den till? frågade Skutskepparn och synade plastledningarna.

– I trädgårdslandet, svarade jag.

– Vi har väl för fan inget trädgårdsland ombord, svarade Skutskepparn.

Well, kanske inte. Men nu har vi i alla fall ett bevattningssystem. Jag skulle vilja påstå att Crazy Daisy är en av dom få saker som fungerar helt problemfritt här ombord för tillfället. Till och med min dator har lagt av. Jag hann precis göra en utskrift av ”Det stora svenska vemodet” innan den svartnade för gott. Det känns alltid lite rustikt och bra med en riktig papperskopia. Jag gör aldrig några utskrifter s.a.s under vägs gång, däremot har jag faktiskt lärt mej att spara mina jobb på en extern hårddisk. Och så har det inte alltid varit!

Nu vet jag inte riktigt vad det ska bli av mej i framtiden. Egentligen skulle jag börja på mitt nya jobb idag ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”, men utan dator blir det inte helt lätt. Självklart har jag försökt att engagera Skutskepparn i problemet. Han är för fan radartekniker och borde väl kunna löda ett par kontakter i min dator, men han är benhård på den punkten.

– Du har Crazy Daisy, skriv med den!

Så var det med den kärleken! Och det där vackra fotot här in under, det är bara ljug och hittepå alltsammans. Bilden föreställer Joel och Nisse på akterdäck. Så söta har vi aldrig varit!

Nu vet jag ingen annan levandes råd än att förfalska ett kreditkort, sno en bil och göra en storhandling. Städa vägrar jag fortfarande att göra.

Jag kan också vara väldigt underhållande. Dock inte för alla. Samtidigt som Tarmo har sprutlackerat skrovet från insidan har jag och Skutskepparn mekat i maskinrummet. Det vill säja, Skutisen har mekat. Han har legat inkilad bakom hjälpkärran (Bettan) och brottas med någon jätteventil med djävulens redskap i händerna. Själv har jag under tiden mest försökt att vara behjälplig med saker som att stöna högt när det verkar jobbigt och räcka verktyg när något fattas. Det blev oerhört tröttsamt och trist i längden.

– Måste jag verkligen vara här? frågade jag Skutskepparn.

– Ja det måste du, s-t-ö-n-a-d-e han. Varje gång jag tappar ett verktyg tar det en kvart att åla sej ut och plocka upp det från durken.

Skutskepparn tappar väldigt lite verktyg kan jag meddela. Om det inte vore för att jag snart upptäckte den fantastiska sången i Bettan hade jag fått ledas till döds denna tråkiga och regniga dag. Så jag började spela istället och fann till min glädje att ventilkåpan låter lika bra som en riktig kongas om man hittar dom absolut rätta skruvmejslarna att slå med. Snart gick jag loss på huvudmaskinen också och kompressorn. Jag säjer bara, vilket gung!

– Det är väl ändå väldigt trevligt med sällskap i maskinrummet? ropade jag till Skutskepparn mellan två topplock.

– Det är inte särskilt trevligt alls och det låter för jävligt! svarade han.

Otack är världens lön!

Nu är i alla fall hela rörsystemet fixat, solen är på väg att gå ned och Tarmo målar fortfarande. Skutskepparn har åkt till stallet för att hämta en spis. Vi pallar inte en enda dag till med taskig hämtmat från Portobello. Inte en enda dag till!

Vi vill ha falukorv. Någonting som rackar och rullar och skriker på hjälp i stekpannan och som man kan ta strypgrepp på om den sticker upp. (Om mina bloggar blir allt underligare så beror det på den starka lukten från målarfärgen. Jag har ännu inte börjat knarka. Men jag ska). Just nu är jag bara så lycklig över allt som fungerar. Det vill säja avloppet (ingenting annat). Jag känner att vi rör oss genom livets raka rörledningar och att vi är på den rätta vägen. Jag känner en lust att kyssa allt som är rent och rakt och fungerande och jag förstår att jag börjar bli en mycket, mycket sjuk människa.

Jag har blivit nedhånglad på en bananbåt – jag har levat!

Jag bloggar from bloody hell. Jag vet att jag har nämnt ord som ”förnöjsamhet” och kanske snuddat vid ”sinnesro”, men det var igår. Det var innan idag. Idag tar jag tillbaka allting jag hittills har sagt och påstår motsatsen.

Det har pajat nåt långt, invecklat rörsystem ombord. Man kunde ana det redan i morse, att det skulle bli en krävande och komplicerad dag. Första varningssignalen kom redan vid frukosten. ”Visst fan, vi har ingen spis!” Såna saker. ”Hoppla, vi har ingen diskbänk” och ”Är det verkligen möjligt att blästersand kan täppa igen avloppet?”

Så jag gick och la mej igen. Men till slut kom dagen ikapp mej och Skutskepparn skrek:

– Vi ska köra hela systemet baklänges med tryckluft. Du får kolla vad som händer.

Skrev jag att jag bloggar från bloody hell. Jag är där nu. I det skede av livet då jag vet vad som händer när man kör ett långt och invecklat rörsystem med tryckluft baklänges!

Nu vill jag bara sätta mej i position löken och be sinnesrobönen, sedan ska jag skriva en dikt och kanske även börja knarka. Det ligger inte långt bort ska jag säja, inte långt bort.

Vi hörs nån gång i framtiden. Kanske i ett annat liv!

Vi renoverar köket. Eller det är inte alls rätt uttryck. Människor som bor i hus, lever i en lägenhet – dom renoverar köket. Vi gör liksom ”järn-rent”, jag menar in på bara skrovet. Till vår hjälp har vi haft Tarmo, och så Uffe naturligtvis. Nu är hela byssan fullständigt utriven samt nedblästrad. Det finns absolut inte ett spår av inredning kvar. Bara järnskrovet. Ingen spis, inget kylskåp, ingen diskbänk. Glöm allt!

– Om man bara läser din blogg, sa Pelle, skulle man kunna tro att du är lika speedad och galen som typ… (här blev han tvungen att tänka efter ett ögonblick och drog sedan till med) Rafael Edholm (av alla). Men du är ju liksom helt lugn, konstaterade han sedan.

Jag är fullständigt lugn, vill jag påpeka. Förnöjsam rent ut av. Det är inte jag som är hysterisk, det är mitt liv som inte fullt ut följer dom gängse mönstren man är van vid. Här kan precis vad som helst hända – och det gör det. Hela tiden! Den som lever i ett ständigt pågående kaos kommer förr eller senare att finna en harmoni även i det.

Att spisen bara är borta en dag gör mig helt enkelt inte särskilt upprörd. Det finns ”take home”, det finns kallskuret, det finns till och med en grillkiosk här på ön. Eller att diska i duschen, ärligt talat vad är det för problem med det. Så länge det kommer vatten är inte jag den som klagar. Och det gör det inte alla dagar, ska ni veta. Då klagar jag inte heller, man kan slänga disken i sjön. Allting löser sig. Förnöjsam var ordet!

Nu tror ni att jag skojar, men låt mig påminna – jag skojar aldrig. Det finns en förklaring till min ”hysteriska förnöjsamhet” och denna är ”energibesparing”. Jag tar inte längre några onödiga strider. Jag lever numera efter den oöverträffade ”Sinnesrobönen”. Att acceptera det man inte kan förändra. Lätt som en plätt!

Som i Göteborg förra året när vi fick ett hotellrum med ”fejk-fönster”. Ni läste rätt, ”fejk-fönster”. Klockan var ett på natten och vi hade varit igång sedan gryningen.

– Här bor inte jag kvar, sa jag till Skutskepparn.

– Men kan du inte bara läsa den där fina bönen och så går vi och lägger oss? sa han.

– Aldrig i livet, sa jag. Jag läser den där fina bönen och sen flyttar vi!

Så fick det bli. Jag menar, varför ska man acceptera någonting som man faktiskt kan förändra?

Annat är det här hemma. Nu ska det byggas inredning och Skutskepparn springer med olika färgprover.

– Det här är pärlvitt, säjer han. Och det här är snövitt. Och så finns det äggvitt och benvitt och kritvitt och vittvitt. Vilket ska vi ta?

– Det bryr jag mig inte det minsta om, svarar jag, och det gör jag verkligen inte heller.

Han vet så väl hur han vill ha det i köket (läs för guds skull byssan), vilka material som klarar fartygsinspektionens krav och vad som passar sig ombord. ”Det är ingen jävla husbåt det här!” kan man få höra och det är ju sant.

En enda sammandrabbning har vi haft om köket (byssan) och det var angående kylskåpets placering. Men det var också sista gången jag uttryckte mina åsikter om inredningen. Grälet varade i fyra timmar och åtföljdes av fjorton dagars dålig stämning (under vilken jag gjorde allt för att servera översaltad mat och skämd mjölk). Jag är en djupt hämndlysten person och glömmer aldrig en oförrätt. Därför händer det ibland att Skutskepparn vaknar till avklippta byxben och punkterade bildäck. Men jag har självinsikt, jag väljer mina strider och dom handlar inte om saker som disk och matlagning. Sånt skiter jag helt enkelt i.

Pelle har rätt. Jag är ganska cool faktiskt. Förnöjsam ren ut av!

Lyssna på ”Perfekt”!

I år tar vi inga levande grävlingar, inga plånböcker och inga finskor.

Du är en stor kille nu, mannen!

Tre på natten, vad är väl det? Det är väl då vi ”bloggare” samlas bakom våra blippande skärmar (glappkontakt) och gör våra liv meningsfulla. Jag menar Pelle, han har ju knarket. Han behöver ingen blogg. Och en bil som jag är övertygad om att han har snott (registreringsskylten är i alla fall övertäckt). Jag skymtade också en pistol under byxbenet vid lunchen i Saltsjö-Duvnäs. Vi talar om min förläggare, han som ville att vi skulle träffas och gå igenom mina kontrakt.

Ni vet hur tveksam jag var, hur viktigt det kändes med konstnärlig frihet och skapar-ro. Och så var det också den där historien med Jamel Hamou (sök gärna här på min blogg). Han har ett fult ärr i ansiktet efter att Pelle har bärsärkat med en avslagen flaskhals.

Idag (eller ska man säja igår) höll han sej dock hyfsat lugn (Pelle alltså). Han bjöd på knark och gröna äpplen.

– Det är så himla skönt med lite smärta, sa han, man bara svänger förbi Bredäng på vägen till jobbet och fixar en karta såna här… vänta ska jag se vad dom heter.

Det var nånting med ”dödkskalle-morfinkokakin” tror jag. Jag är helt övertygad om att jag fick en laddning i kaffet efter maten.

Det var då han plockade fram kontrakten och sa:

– Mooohahaha… vi skriver väl två samtidigt. Både på ”Det stora svenska vemodet” och ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

Jag fick göra en hastig övervägning. Inga smärtor, gröna äpplen, gott knark ända fram till 2011. Jag är ganska reaktionssnabb och kan ducka för en butelj. Boris Grigorjev (ni vet den gamla KGB-översten som ligger på samma bokförlag) blir svår att hantera, men honom kanske man kan sänka med en dosa grovsnus och vanlig snubbeltråd. (Varför har ingen kommit på det för mej?)

– Självklart, sa jag.

– Vill du ha skjuts hem? frågade Pelle.

– Får jag se Bredäng på vägen? frågade jag.

– Du kan få se Kaliningrad om du vill, sa Pelle.

Jag tror vi har en deal.