Hasse Alfredssons obetalbara Lussekatt

Jag har haft förmånen, glädjen att få jobba med många stora personligheter under min, hmm… karriär. Märkligt ord, jag har aldrig funderat över min karriär, jag ger fulla fan i min karriär, dock har jag ändå under denna, ständigt pågående, icke-karriär, haft förmånen att stöta på en och annan ”stekare”.

Som Hasse Alfredsson!

Jag menar att sitta en eftermiddag med Hasse Alfredsson i hans röda stuga i Vitabergsparken, kräver sina nerver, ty Hasse Alfredsson ÄR en levande legend! Man vet inte riktigt hur en sådan fungerar. Har han vanliga möbler, eller svävar han omkring på en flygande matta? Har han blodomlopp, har han puls, har han matsmältningssystem? Ja, man undrar ju liksom.

Problemet, när jag äntligen får möjlighet att träffa någon riktigt tung gubbe är att det ju sker under arbetstid. Det är inte precis på det viset att vi träffas för att röka vattenpipa i skymningen. Vi träffas för att jobba och är jag inkallad, är det enbart för att leverera. Jag har ibland suttit på möten och insett att; ”Nu har jag pratat i åtta timmar!” Men sen kan man ju också vara tyst i ett kvartal.

Nåväl, i Vitabergsparken stod redan kaffet på spisen och även fast det var långt före jul hade Hasse köpt Lussekatter. Men sen började vi ju prata, och det var min uppgift att beskriva hur man skulle kunna bearbeta, ett redan djupt invecklat manus, till en helt ny (och ungefär lika komplicerad) form. En sån gång får man ha lite nerver på fötterna, och försöka tänka bort att man pratar med en legend som svävar omkring på en matta i rummet. Hasse ställde många intressanta frågor och hade givetvis massor av egna ideer. Jag tror inte att det fanns en enda lucka under dom timmarna att käka Lussekatter.

Så till slut enades vi om hur projektet skulle kunna gå vidare och jag tackade för mej. Nu återstod bara en lång bussresa, ut till stallet, ta hand om hästarna och därefter båten till Rindö (vi hade väl ännu inte flyttat hem till stan vid det här tillfället). Jag insåg att jag ogärna ville släppa min Lussekatt, utan faktiskt riskerade att svälta ihjäl utan den. Så jag sa till Hasse;

– Du, den här bullen. Är det okey om man tar den i handväskan?

Hasse såg ut som om han ungefär trodde att jag hade ett helt universum i handväskan, kanske även en vattenpipa. Han tyckte det var helt okey!

Efter bussresan och stallet, satte jag mej i båten, startade motorn och gav mej av. Precis i höjd utanför Börje Salming på Karlsudd fick jag motorstopp. Inbilla er inte att Salming slängde sig i båten och gjorde någon som helst ansträngning att undsätta mej. Han var inte ens i landet vid tillfället läste jag i en tidning senare. Jag fick börja paddla. Att paddla en tung gummibåt i motvind är ett ”icke-görligt” projekt. Tror jag kämpade på i ett par timmar innan jag utmattad och gråtande föll omkull på durken. Det var då jag kom att tänka på Hasse Alfredssons Lussekatt.

Jag hade föda, jag hade proteiner (well), jag hade en Lussekatt och jag skulle överleva!

Sent på kvällen kom Skutskepparn med bogserbåten Bamse från Rindö Marine.

– Onödigt, sa jag. Ser du pricken där borta över grantopparna. Det är Hasse Alfredsson som är på väg, och han har en flygande matta!

Rekryteringen på Broknäs

Krönika ur Tidningen Hästfocus / C. Dahl

Jag är en svag människa – jag inser det nu. Jag är usel i förhandlingar och plågad av utgifter. Och alltsammans är hästarnas fel.

Låt oss bara, helt iskallt och en gång för alla, fastslå – man måste inte hålla på med hästar. Man kan göra det, massor av människor gör det alldeles uppenbarligen och helt utan eftertanke, men det är dumt och framförallt – man måste inte.

Det kan vara farligt också. Många av dom fantastiska, framgångsrika ryttare vi läser om i tidningarna, ser ut som lejondomptörer under kläderna. Min äldre och (trodde man) klokare syster bröt stortån en gång. Haja – stortån! En häst klev på den. Att hon dessutom har kroppen genomborrad av diverse spikar, bultar, skruvar och muttrar vittnar egentligen bara om ett stort och hängivet hästintresse. Nu har hon ställt undan hästarna och utbildat sej till tandläkare. Det är inte helt ofarligt det heller – en del människor bits. Signalen är dock glasklar – man måste inte hålla på med hästar.

Egentligen var det aldrig meningen att jag skulle börja heller, nu tycks det som att alla avvänjningsförsök bara leder till ett djupare missbruk. Att skaffa en eller två hästar är inte alls särskilt olikt våndan av att skaffa ett eller två barn. Dom allra flesta tänker sej för, i alla fall första gången. Vid det andra barnet (läs hästen) har logiken egentligen redan stuckit sin väg och den ännu optimistiska föräldern (läs hästköparen) kommer dragandes med en massa floskler om sällskap, och syskongrupp (läs flock). Vid tredje ungen (läs folkilskna korsningsponnyn) finns inget anständigt liv kvar att rädda och man kan lika gärna öppna alla kanaler. Det är bara att börja bygga om båten, bilen, tältet och husvagnen till godkända spiltplatser. Ty hästarna har kommit för att stanna. Må dom frodas och fröjdas, föröken sig och bli fler och fler. Men fetglöm ett anständigt liv.

Alla försök att upprätthålla någon som helst kontakt med samhälle och arbetskamrater, leder i bästa fall till ett hastigt mobilsamtal. Ofta från hästryggen. Jag minns särskilt ett tillfälle då jag blev jag uppringd av en despotiskt producent som ylade av ångest och frustration;

– Vad håller du egentligen på med… Jag väntar på ett manus här! Vet du vad det är för någonting, ett m-a-n-u-s-k-r-i-p-t?

Ibland måste man helt enkelt tillgripa en liten nödlögn, om inte annat, så av rent filantropiska skäl. Så jag svarade;

– Jo, men jag skriver för fullt förstår du.

Varpå den despotiske producenten flämtade återhållet.

– Vad är det då som låter… Kan du förklara det för mej? Det låter som jävla hästhovar!

Ibland måste man också vara beredd att driva en nödlögn ända in i absurdum för att skydda sej själv och sina hästar.

– Nejdå, inte alls… Det du hör är bara tangenterna på min skrivmaskin.

Det är lätt att bli stämplad som ”suspekt”. Jag har suttit vid Sven Wollters köksbord iförd chaps. Hur f-n smyger man av sej ett par chaps utan att verka suspekt. Och hur lätt är det att trycka fast dom under bordsskivan. Fråga mej – I know!

Jag vet också hur det är att utlösa en allergisk reaktion vid charkdisken på ICA-Stop i Täby och hur det känns att krypa ner bredvid en tandlös Shetlandsponny – men framförallt vet jag allt om hur det är att frysa ihjäl – varje dag. Om och om igen! Det är sånt man gör helt frivilligt och till synes utan rimlig anledning.

Nej, lyss till mitt ord, man måste inte hålla på med hästar. Det var också vad min gamla väninna Majsan (hon som är född och uppvuxen bakom Råsunda Fotbollsstadion), påpekade så sent som i somras.

– När vinter kommer är vi redan långt härifrån, sa hon.

Tjenare! Möjligen att Majsan är långt härifrån. Jag befinner mej som vanligt i ett träsk av snor, tvåtaktsolja och obearbetade barndomsupplevleser. Kanske är det själva essensen av det vederstyggliga elixir som alla hästmänniskor är mer eller mindre förgiftade av. Vi som har en besatthet att tillfredsställa, ett behov att uppfylla, en dröm att förverkliga.

Vi var en liten liga som drev runt och spred skräck i stallarna

För min egen del började det som en helt ofarlig fascination. Jag är uppvuxen i en miljö ända ned till grundbulten bestående av blåbetong och busungar. Hade det kommit en häst promenerande på dom gatorna hade den blivit nedskjuten med ärtrör. Och i det kvarteret byggde dom Täby Galopp! Faktum är att många av våra främsta löphästar vet allt om hur det känns att få en svärm av gula ärtor i baken. Det är min fasta övertygelse, att flera av dom banrekord som sattes i mitten av sjuttiotalet enbart berodde på ren djävulskap och grym träffsäkerhet.

Vi var en liten liga som drog omkring på banområdet och spred skräck i stallarna. Fem fula snorungar med borttappade framtänder och daggmaskar i fickorna.

Det fanns en strikt och orubblig hiearki inom gruppen. Marita var ledaren. Hon var den som fördelade uppdragen och såg till att belöningar utfästes efter personlig insats och beräknad risknivå. Ett självmordsuppdrag som att gömma ridstövlarna för en ungersk jockey inför tävligstart kunde exempelvis belönas med en halvrökt cigarettfimp. Man kunde också få en rostig hästsko, men då måste attentatet vara förenat med fara för eget liv. Det var det nästan alltid. Jag kan än i denna dag ärligt påstå att det inte finns en farligare folkgrupp än små jävla jockeys med borttappade ridstövlar. Dessa ryttare begår mord och barnarov, lika ledigt och lätt som dom åker buss för halva priset. Jag är fortfarande rädd varje gång jag svänger in på Täby Galopp för att köpa foder.

Rida fick vi förstås aldrig göra! Enda gången jag och mina vettlösa lekkamrater inbjöds att deltaga i ett seriöst sammanhang, var när unghästarna skulle tämjas. Eftersom dom flesta av oss var rökare redan vid sju års ålder, växte vi långsamt och utvecklade en särskild lämplighet för sadelträning med lätt vikt. Då tyckte vi bara att det var roligt, så småningom fick vi alla gå i kognitiv beteendeterapi för att bearbeta våra tidiga barndomsminnen.

Mest av allt i världen önskade vi oss en egen häst. Vi gjorde upp detaljerade listor där det stod exakt beskrivet hur den tänkta guldklimpen skulle vara beskaffad. Min skulle vara chokladbrun med vit vacker bläs och silverfärgad man.

Hela barndomen gick egentligen åt till att önska sej en egen häst. Det tog en enorm energi av oss och ledde till helt desperata åtgärder som att bygga egna hästar av is och värst av allt, att tillverka en avelshingst i plywood – Habanera. Hingsten brann upp sen, jag tror jag vet vem som gjorde det och jag misstänker att motivet var hämd.

Det fanns gott om kaniner på Täby Galopp i mitten av sjuttiotalet. Några av våra mest framstående galopptränare bedrev en obskyr uppfödning som än idag måste beskrivas som smått morbid. Kaninerna blev gigantiska!

När hingsten hade brunnit, fanns det inte längre någonting som hindrade oss. Kanske var vi den första militanta rörelse som organiserades och verkade för djurens frihet. Vi släppte helt enkelt ut kaninerna. Några red vi in och utbildade ända upp till Lätt A.

Broknäsflickorna hade vi aldrig hört talas om. Dessa var en samling (vet jag nu) äppelkäcka tonåringar som alla hade egen häst och dessutom medverkade i en storsäljande serietidning. Mina vänner kunde inte ens förvänta sej en notis i Kamratposten, däremot stod det om oss i Kriminaljournalen en gång.

På Broknäs existerade ingen kriminalitet och ingen plywood. Där var hästarna av äkta ull och tagel. Fölungarna skuttade i hagen och solen sken dygnet runt. Hade vi bara anat hur stora olikheterna egentligen var mellan dom båda grannkommunerna Täby och Vaxholm, är jag övertygad om att vi hade laddat fickorna fulla med ammunition och gjort upp med Broknäsflickorna en gång för alla.

Än idag undrar jag om Cissi, någonsin har njutit sötman av en halvrökt cigarettfimp!

En annan stor personlighet som verkade i det tysta, var Christina Drangel. Christina hade inte heller någon egen häst, men var knipslug och benägen att förhandla. Nu var vi tre olika grupperingar som agerade, helt ovetandes om varandra, inom en radie på bara några kilometer. Det var oundvikligt att vi skulle mötas en dag.

Christina köpte hästar och gjorde upp avtal, som stred mot allt vad köpmannalagen föreskriver om heder och moral. Ofta slutade affärsuppgörelsen med att säljaren ringde hem till föräldrarna och tog en kreditupplysning. Jag tror att även hon tvingades till förnedringen att bygga en häst av plywood sen. Det är under alla omständigheter, ett underskattat material.

Ungefär vid samma tidpunkt i livet (och efter ett obetydligt attentat mot galopptränaren John Killick ) hade jag deporterats hos rättrogna släktingar i Skellefteå. Jag vet inte hur genomtänkt den förflyttningen egentligen var med tanke på att varannan lada i hela Västerbotten innehåller antingen en snöscooter eller en häst. I många fall båda delarna.

Det tog inte lång tid att skapa ett nytt nätverk av likasinnade hästentusiaster. I Burträsk hittade vi en fantastisk ardenner som med lätthet kunde bära upp sex lortiga skitungar i rad på ryggen. Senare fick vi veta att den hästen aldrig någonsin hade blivit riden över huvud taget och främst för att den hade trampat ihjäl två bönder. Jag vet inte om det var sant, men det gjorde i alla fall ett visst intryck på mina ”finansiärer” som började mjukna något i förhandlingarna om ”en egen häst”.

På Broknäs sken solen alltjämt och fölungarna växte upp till framgångsrika tävlingshästar som flög över alla hinder med glänsande hovar och flätade manar.

Christina Drangel hade också kommit in i ett flöde av positiv energi och fått låna en levande häst över sommaren. Bara den som upplevt riktig svält, förstår hur det känns inuti en liten flicka när hon går ut i hagen för att hämta sin alldeles egna ponny. Nu var ju inte det här Christinas egen häst, utan hennes bästa kompis. Men det var en välsignad gärning och en sann väntjänst, att låna ut den till Christina. Första dagen med den lånta hästen lade hon ner flera timmar på att rykta och göra den fin. Sedan sadlade hon den och gjorde sej klara att sitta upp. Då hände någonting. Hästen stegrade sej, gick över på rygg, föll ner i ett dike och dog.

När någonting man åtrår så hett att hela tillvaron kretsar kring just den saken och ingenting annat, vill man inte alltid inse faktum. Jag vet hur det känns att trampa runt i en hög av rykande aska och ropa efter Habanera. Christina vet hur det känns att stå med tyglarna i hand och locka på en död häst. Det är såna människor som får en besatthet att tillfredsställa, ett behov att uppfylla, en dröm att förverkliga.

Tjugo år senare är vi alla samlade i samma stall – Cissi, Christina och jag. Jag vet inte hur många hästar vi äger tillsammans… Kaske tjugo… kanske fler. Jag vet bara att det är för få.

Christina, A-C och praktikanterna på Broknäs

Hur många gånger har jag inte väckt barnen bara för att fråga om dom inte vill ha en egen häst. Det vill dom inte, för det har dom redan. Dessa ungar vet allt om hur det är slita och slava, mocka och rida. Och dom gillar inte skiten. Dom tar betalt för det!

Numera sitter ett stort anslag innanför stalldörren. Där finns en mängd olika stalluppgifter uppradade med pris och allt. En ordinär mockning kostar fyrtio spänn. En ohygglig mockning kostar hundra. Från början kostade alla typer av mockningar fyrtio kronor prutat och klart. Sedan upptäckte någon att det finns människor som är tillräckligt desperata (tidspressade skulle jag säja) för att dölja en omockad box med enorma mängder ren halm. Det är under sådana omständigheter som det uppstår en term som ”ohygglig mockning”.

Vill man ha en häst hämtad i hagen, får man genast vara beredd på att punga ut med femton kronor, ska den dessutom borstas ryker tjugo till. Smörja sadel och träns, femtio spänn. Skritta av i ridhuset, trettio.

Men hallå – vart tog den fria konkurrensen vägen. Jag misstänker allvarligt att barnen på Broknäs har bildat en kartell. Och jag får det inte att stämma, jag får det inte att gå ihop. Dels betalar jag för mina egna hästar – sedan betalar jag även för deras. Inte undra på att jag måste jobba jämt. Jag hinner inte mocka – därför betalar jag också för det.

När jag nyligen fick en kväll över och satt på en stökig söderkrog tillsammans med en av mina äldsta vänner, försökte jag beskriva omfattningen av min levnadssituation med dyrköpta djur och durkdrivna ungar. Jag sa något i stil med;

– Jag tyar inte mer nu Anders… Jag hinner inte ens träffa mina hästar längre.

Han tittade allvarligt på mej och svarade;

– Cina, någon gång i livet var du svag… Den dagen gjorde du en dålig förhandling. Och nu är normen satt. Hajar du vad det innebär?

”Någon gång var du svag”

Jag hann inte ens svara för i just den stunden ringde mobiltelefonen och jag hörde ytterligare en desptisk producent yla.

– Var är du någonstans… Jag hör människor som skrattar!

Jag skakade långsamt på huvudet och svarade trött.

– Där har du fel, det är mina hästar som gnäggar.

Ibland längtar jag tillbaka till dom ljuva barndomsåren på Täby Galopp. Tiden då vi samlade på skrynkliga bångar och snodde levande kaniner. Någon måste ta över, någon måste hålla drömmen vid liv. Jag är rädd för att det blir rekryteringen på Broknäs. Det är bara dom som kommer att ha råd.

Vid det här laget har det gått ett par år sedan jag skrev den här krönikan för Tidningen Hästfocus. Ett par av hästarna har blivit sålda, en har dött och någon har tillkommit. Flocken är fortfarande intakt!

Manuskriptet blev verkligen färdigt och kan ni haja – det finns inte en enda häst i boken. Inte en enda! Provläs gärna ett utdrag under fliken ”Böcker”.

Loranga, Mazarin och Kocken på Kustbo

– Jaha, nu har kocken på Kustbo dött också, sa brorsan och lade in en stor snus under läppen.

– Vad säjer du? frågade jag. Hur gick det till?

Brorsan fyllde på kaffe i koppen och drack en djup klunk.

– Nicola hittade honom i diket, benen stod rakt upp i luften!

Jag stelnade till där jag satt med en kaka halvvägs till munnen. Jag har sagt det förr: ”brorsan kommer alltid med en historia”.

Kustbohemmet är ett behandlingshem för gamla alkohollister som drivs av Länkarna ute på Ramsö. Det fina med Kustbohemmet är att gubbarna är så väl integrerade i verksamheten på ön. Behöver man transporthjälp från Waxholmsbåten ringer man bara till Kustbo så kommer det en ”länk” på fyrhjuling.

Kommer på direkten

Den här kvällen skulle svärmor; Pat, komma på besök. Med sig hade hon ett äldre par från England som såg mycket fram emot att uppleva ”The beautiful swedish archipelago”. Nicola avsåg att själv hämta gästerna på ångbåtsbryggan och gav sig av med flakmopeden.

– Men så plötsligt kom hon tillbaka, berättade brorsan, utan moppe.

Han frågade henne oroligt:

– Har det hänt nåt?

Nicola gick fram till telefonen:

– Nej, men kocken är död och nu måste vi få tag i en helikopter!

Brorsan hörde hennes samtal med S.O.S alarm. Hon sa:

– Mannen är stendöd och jag kommer inte att göra ”mun mot mun metoden”.

Brorsan såg henne lägga på luren och ge sig av ut genom dörren igen. Han rörde om i grytan och ropade efter henne:

– Vart tar du vägen nu?

Nicola svarade:

– Jag ska bara göra lite hjärtmassage, sedan ska jag plocka upp våra gäster.

Kocken är stendöd

Att kocken hade varit död en god stund rådde det ingen som helst tvivel om. Ändå lyckades hon dra upp honom ur diket och sätta igång med hjärtmassagen. Snart kom en tillskyndande ö-bo och avlöste henne så att hon kunde hämta gästerna vid båten.

– Oh, is´n it just lovely här i Stockholm, kvittrade det brittiska paret.

Pat (svärmor) pekade upp mot himlen.

– Och titta, där kommer en sån där hellacoptar som Charlie fick åka med förra sommaren.

Nicola vände på huvudet och ropade över axeln.

– Lyft på benen, det ligger ett lik här!

Hela middagssällskapet tvingade att kliva över kocken på Kustbo som låg tvärs över vägen. Pat försökte släta över omaket inför sina långväga vänner:

– Det are inte så farligt. Han är nog allready död.

– Ni förstår, förklarade brorsan för oss, att dessa människor var förvånade i hela kroppen. Man såg det direkt dom klev in genom ytterdörren, hur dom redan hade anpassat sej till att gå på ett led tätt efter varandra. Man kunde se att deras ben var förvånade, att foten och armen också var förvånad. Det blev en mycket märklig middag och sen ville dom fort hem till London igen.

Han bakade en ny prilla med vänsterhanden och frågade:

– Har ni förresten läst Loranga och Mazarin?

Jag spärrade upp ögonen och viskade matt:

– Vilken del tänker du på?

Brorsan lade in snuset under läppen och stoppade ned dosan i fickan igen.

– Den där underbara boken när Loranga just har fått ett hundra tigrar och ger sig av på giraffen för att köpa korv åt dom!

Jag kände hur hakan liksom föll ned mot halsen och frågade försiktigt:

– Och han inte fick handla för han var skyldig pengar i butiken… var det så?

Brorsan skrattade gott:

– Ja, men så kom han ju på att ge bort två av tigrarna till butiksägaren som betalning för skulden. Fast det var ena riktiga skittigrar för öronen och svansarna lossnade ju på dom!

Två hundra kilo av det bästa ni har

Tro inte att jag någonsin behöver sakna inspiration. Tro inte det…

Store stygge Stigge

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag läste en artikel om Mats Wilander, ni vet tennisspelaren. Han hade varit på besök i Sverige och satt i en taxibil på väg till Bromma. Vid ett rödljus hinns droskan upp av en svart Ferarri och Wilander börjar studera föraren. Han är klädd i svindyra märkeskläder, har två armbandsur på varje handled och varvar motorn under hela uppehållet. Wilander muttrar för sej själv:

– Hörrudu din jävla sprätt, vad vet du om livet. Du vet inte ens vad en Bolinder-Munkthell är för nåt!

Han hade kunnat vara en av mina karaktärer i ”Familjelyckan”, Wilander alltså. Extrema begåvningar med en speciell kunskap, såna som kan någonting ”mer”. Som Pettersson-Jonsson. Inte fan vill han till NHL, han vill sätta på mördarmaskinen Goldie Bernhard. Det är hela hans motivation. Eller som han skriker till Fragancia vid ett tillfälle:

– Jag kan inte rå för att jag blev så jävla bra!

Pettersson-Jonsson är bra på att kasta kniv… och att koka sylta. Det kommer en scen i uppföljaren ”Det stora svenska vemodet” när dom här världsberömda ishockeyspelarna gör upp med sin ”upptäckare”, herr Wallinder. Jag kan förstås inte avslöja innehållet i den, men han får sina fiskar varma. Det blir vedergällning. Eller som legenden Leonard Hollingworth själv väljer att uttrycka sej när han talar till en fullsatt arena i Toronto:

– Jag blev upptäckt av en man som trodde att han såg ishockey när han tittade på cutting. Jag är ingen gigant, jag är blott en ledsen cowboy.

Familjelyckan börjar äntligen hitta fram till sina läsare, inte minst märks det här på bloggen med flera hundra besökare varje dag. Jag kanske skulle börja sälja reklamplats. Nej då, det kommer aldrig att ske. Den marknadsföring man kan få här är äran (skymfen i förekommande fall) att bli omnämnd i en blogg. Jag är en snäll bloggare, en oförarglig skribent, min bok däremot är en riktig ”window licker”. Alla har inte huvud att läsa en bok uppbyggd som en film, andra dras ohjälpligt med i konstruktionen och kravlar sej upp på andra sidan med en fördjupad insikt om vad ”begåvning” egentligen innebär. Några kommer aldrig mer kunna se en ishockeymatch utan att fundera över vad den där spelaren ”egentligen” är bra på.

Stigge Salming

Jag kan inte ett skit om ishockey – tack och lov. Det är till och med så illa att jag fick akta mej för att göra alltför noggrann reserach inför Pettersson-Jonssons matcher. Han kan, om möjligt, ännu mindre om ishockey och är endast måttligt intresserad av sporten. Det är Fragancia som är bra, men hon blir petad ur laget (anklagad för mordförsök) redan vid sex års ålder och får aldrig mer spela igen. Tack vare sin tro (på Börje Salming) klarar hon sej och kan så småning om påbörja en utbildning till präst.

Nej, Familjelyckan liknar ingenting annat. Tänk Om Börje Salming blir sur? Tänk om Store Stygge Stigge kommer och tar mej eller om Kofi Annan kukar ur.

I går fick jag förresten ett mail av Stigge Salming. Han lät inte alls sur utan snäll. Han ville också ha ett exemplar av Familjelyckan (Börje har ett). Naturligtvis!

För er som ännu inte har gjort ”resan”. Provläs ett kapitel under fliken ”Böcker” och skriv gärna en kommentar.

Nu har Bokus lagt upp ”Familjelyckan” bland sina nyheter och erbjuder (förutom ett riktigt bra pris) också möjligheten för mina läsare att själva betygsätta boken. Där kan man dessutom läsa en intervju baserad på några av dom frågor som togs upp under mitt seminarium i Göteborg. Go in peace!

Bilden är klickbar

Snickarglädje och penselvård

Det finns människor som är liksom; ”dedikerade”. Hängivna typer med en passion för sitt kall och sin sysselsättning. Som Tarmo här på varvet. Han är den som blästrar och målar. En dag i somras hörde vi honom skrika högt av skräck:

– Akta min pensel!

Sedan såg vi honom göra en tjurrusning över varvsplan, rädda sin pensel (från vad som nu höll på att hända det lilla livet) och sedan bära den tillbaka hem igen. Han strök dom små håren mot sin kind och talade tröstande till den på finska.

– Muistathan kuinka niin silloin kun me kohdattiin…

Tarmo med älsklingen tryggt i bakfickan

I går kväll kom Uffe på bogserbåten Hubbe över på middag. Uffe är snickaren här på varvet. Han är fruktansvärt skicklig och nästan omöjlig att boka. Men mat måste han ju ha och själva tycker vi att det är trevligt med sällskap. Förr i tiden lagades det mängder med krubb här ombord. Alltid största paketen, längsta korven och grövsta gurkan. Nu har jag fått slänga mat i flera omgångar. Här om dagen klagade jag för Skutskepparn.

– Jag kan inte fortsätta laga käk för åtta personer, det är ju aldrig nån hemma.

– Ring Uffe, sa han.

Det är trevligt med Uffe och han tycker om mat – bland annat. I går upptäckte vi att han också är en av dom där dedikerade själarna med en passion och ett kärleksliv. Vi hade precis ätit färdigt och slö tittade lite på teven. Plötsligt avbröts sändningen av det vanliga reklamblocket.

– Såg ni, viskade Uffe och ett leende spred sej över hans ansikte.

Skutskepparn och jag tittade frågande på varandra.

– Vaddå… Pronaxen?

Uffe skakade på huvudet:

– Nej, nej, inte det… plankan.

Jag upprepade.

– Har du fått syn på en planka Uffe?

Uffe nickade förälskat.

– Limträ!

Kärlek

Det är härligt med människor som älskar sitt jobb, som uppskattar förutsättningarna. Det blir förstås svårare om man har anställda, som brorsan. För honom räcker det inte med att stryka brädlapparna medhårs, han måste entusiasmera sin personal också.

– Vad tror du om vinlotteri? frågade han mej.

Vinlotteri, vafan! Vem i hela världen blir glad av en flaska vin i dessa dagar. Folk var ju förbannade redan på 70-talet och dom som förlorade tre veckor i rad blev ju direkt fientliga mot sin uppdragsgivare.

– Njae, sa jag. Det där bör du nog kolla med grabbarna på golvet.

Ett par dagar senare ringde han igen och berättade:

– Jag har snackat med killarna och alla är överens.

– Härligt, sa jag. Det är viktigt med personalvård. Vad blir det?

Brorsan ropade jublande i mobilen:

– Brass-Bingo!

Kölsvinet i maskinrummet

Själv har jag inga som helst problem med motivationen. En bra arbetsdag är en dag när ingen slåss, ingen sätter eld på gardinerna eller viftar med kniv.

– Det kan inte vara helt lätt med fyra tonårstjejer ombord, konstaterade Uffe när reklamblocket var över.

Han såg sej sökande omkring i styrhytten.

– Men var är alla?

– Dom har gift sej nu, sa vi. I alla fall hoppas vi det.

Kanske att vi skulle starta ett litet vinlotteri på äldre dar, Skutskepparn och jag. Eller bara börja boffa lim.

Go in peace!

Skutskepparn vill skiljas. Man får förstå honom, det vill jag också. Det som saboterar precis allting för oss är att vi aldrig har varit gifta. Det blir liksom inget schwung i skilsmässan, inget satans-jävlar-stryk-ska-du-ha-och-smäll-i-dörrarna. Vi har för all del varit där också. Ingenstans har det krossats så mycket porslin och kastats så många teveapparater som här. Men det blir liksom inget riktigt krasch-och-pang-och-skyll-dej-själv-din-fula-fisk när alltsammans bara landar med ett mjukt plums i vattnet. Och så är det det här med hungern. När klockan börjar närma sej tio, elva på kvällen och vi fortfarande inte har ätit middag orkar ingen av oss slå i dörrar och krossa tallrikar. Då är man glad för ”Weet”.

”Weet” är en slags hårvårdsprodukt, eller rättare sagt, hårborttagningsprodukt som likaväl lämpar sej för kemisk krigsföring som för avlägsnandet av kroppsbehåring. Jag är i grund och botten en djupt filantropisk människa som inte alls vill uppmuntra till oetiskt handlande men man ska inte underskatta effekterna av en ”skamfläck”. Och varan är rättevisemärkt!

Aktionen går till väga enligt följande mönster. En aldrig så liten klick med ”Weet” apliceras mitt på den sovande skutskepparens huvud. Under natten kommer dom aktiva ingredienserna att söka sej ner mot hårbotten och om morgonen i duschen uppträder en skinande liten skamfläck mitt på huvudet.

Låt detta lysande lilla manifest bli till en glädjens och godhetens symbol mellan oss kvinnor. Vi som avskyr våld och hårda ord utan bara vill göra en lätt markering.

Som till exempel här om dagen när jag hade suttit ute på däck och målat räckverk en hel dag. Man kunde tydligt se mitt lidande från vägfärjan och jag hoppas att mina medsystrar i farleden följer min blogg och förstår hur det sedan kändes när Skutskepparn slog sej ner vid middagsbordet och utbrast:

– Jag ser att du har jobbat idag… och inte fan blev det bra heller!

”Weet” mina systrar (och i förekommande fall – bröder). ”Weet”!

Karlarna på kammarn

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu ska jag berätta om Ivar, kanske också om Gunnar och eventuellt något om Per. Det finns fler, till exempel pappa som faktiskt monterade ljuddämpare på min skrivmaskin i begynnelsen, men det är nog dessa ”karlar” som har betytt absolut mest för mig och mitt ”författarskap”.

Egentligen var det Susanna Edwards som presenterade mig för Ivar. Vi träffades i en ”skrubb” på ”Drama” som då låg inhyst i ett gammalt militärområde på Östermalm. Jag gick väl och bar på något manus i vanlig ordning och Ivar utbrast leende:

– Pitcha mig!

Jag tittade förfärad på Sanna och teaterviskade:

– Vad är det han vill att jag ska göra.

Susanna tittade utmanande på Ivar och sa:

– Hon vet inte vad en pitch är.

Ivar skrattade till:

– Men skit i det, berätta om ditt manus.

Jag drog en lättnadens suck.

– Jaha, det…

Så började jag berätta. Ivar lyssnade, och lyssnade, och lyssnade… Han är en av dom där sällsamma människor som jag har skrivit om tidigare, såna som man ofta finner i producentledet oavsett om det är en filmarbetare eller en förläggare.

– Den här storyn skulle jag vilja se som en tv-serie, sa han.

Det var inte så jag hade tänkt när jag, några månader tidigare, satt med Gunnar Carlsson på en krog i Göteborg. Gunnar är min ”uppfinnare” så är det bara. I dag är han chef över all dramaproduktion på SVT, men då när vi lärde känna varandra var han främst känd som grundare för Göteborgs Filmfestival. Gunnar lärde mig att skriva tv-manus. Vi satt vid ett skabbigt köksbord någonstans i Majorna och Gunnar trummade med en penna i bordsskivan.

– Du måste tänka dig ett DNA, sa han. Se det framför dig. Gör du det?

– Ja, sa jag.

– Och den där genen, som du ser, går igen i varje avsnitt, varje scen, varje dialog. Gör den det?

– Ja, sa jag.

Kanske var det första gången jag verkligen förstod vad någon människa sa till mig. Ett par år senare hamnade vi alltså på den där krogen i Göteborg.

– Jag har en långfilmsidé, sa jag.

– Får jag höra, sa Gunnar.

Till min egen stora förvåning hörde jag mig själv ljuga ihop jordens skröna som växte och utvecklades under kvällens gång. Gunnar lyssnade med en road min.

– Det där hittade du ju på nu, sa han.

– Tyst och ät upp din mat, sa jag.

Såklart jag hittade på. Jag har alltid ljugit Gunnar full med skit och han har ständigt avslöjat mej. Kanske är han den enda som vet att jag är en riktig bluff!

På den krogen skapades verkligen flera av dom karaktärer som man nu kan möta i ”Familjelyckan”. Det har varit en lång, lång väg dit men när jag tänker tillbaka på vilka människor som har betytt mest för mig i mitt författarskap så är det nog Gunnar Carlsson och Ivar Köhn. Med dom har jag, var och en för sej, suttit i timmar och diskuterat saker som skillnaden mellan ”inner” och ”outer motivation” samt även ”point of no return” . Det finns naturligtvis fler, människor som har tagit av sin tid, gett av sina kunskaper och ibland också gjort mig riktigt förbannad. Till exempel Ann-Ci Lifmark (enastånde tv-producent) som jag tycker så fruktansvärt mycket om. Hur mycket har inte vi bråkat periodvis! När vi träffade på Bokmässan nyligen sa jag till henne:

– Det måste vara jävligt slitsamt att jobba med fascistoida manusförfattare och rigida regissörer. Varpå hon svarade med emfas:

Du är jävligt jobbig och Jakob är jävligt jobbig – alla är inte det.

Och ändå klarade Ann-Ci av att vända Jakobs och mina verbala vendettor (för vi slogs aldrig, men det var jävligt nära) till en tittarsuccé. Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss med över två miljoner tittare i vissa avsnitt.


Illustration: Per Åhlin

Det är dessa människor som jag tackar i mitt efterord till ”Familjelyckan”, dom som har betytt och fortfarande betyder mycket för mitt författarskap. Jag ville så gärna skicka en bok även till Ivar, men det visade sig vara nästan omöjligt att finna honom. Överallt fick jag olika svar:

– Ivar, är inte han chef för typ Nordisk Filmfond…

Eller:

– Ivar, han producerade väl den där underbara långfilmen ”Elling”, men sen…

Till slut fann jag honom med hjälp av en dansk filmarbetare. Tänk att dessa höga chefer ska flyta runt i hela Europa. Ivar innehar idag en hög post inom Norsk Filmproduktion och när vi fick kontakt med varandra igen, skrev han till mig dom kanske vänligaste ord som någon av mina arbetskamrater har gjort. Bland annat detta: ”Jeg husker fremdeles den gleden jeg hadde da jeg leste manuset første gang, og etter noen tusen manus kan jeg si at det var en relativt unik opplevelse”.

Sedan berättar han lite om sitt arbete och avslutar med att skriva hur mycket han ser fram emot att möta Fragancia och hennes familj igen.

Det gör faktiskt jag också. Efter en lång paus mellan andra och redje delen, längtar jag verkligen tillbaka in i deras värld. Och jag hoppas att många, många läsare ska göra mig sällskap!

Beställ

För er som har svårt att hitta boken ute i landet (den kan omöjligtvis finnas i varenda bokhandel) går den att beställa direkt från förlaget. Det går fort och den levereras ofta från den ena dagen till den andra. Kostnaden faktureras. Annars säjer man bara till i butiken så tar dom lätt hem den. Eller varför inte följa ”spotmarknaden” Adlibris och Bokus. Där kan man fynda!

Läs ett utdrag ur ”Familjelyckan” under fliken ”Böcker”.


Aldrig på min ära

Hon har ringt igen, Tina alltså. Den här gången hörde jag över huvud taget ingenting av vad hon sa (mycket störningar) men jag tror att hon var på väg till Stadsteatern med Phoebe. Siw Malmqvist satt visst i bakluckan och klagade på doften i bilen.

Senare på kvällen när jag slog på teven förstod jag varför. Snart fyller Tina och hennes Dog Models ett helt reklamblock med sina små stinkande loppälsar. Det var Pronaxen och Eon och Crime Medicin och innan dess Saab och Ramlösa och Telia.

Jag minns hur Tina och jag träffades första gången. Det var en sen natt på Skeppsholmen i Stockholm. På den tiden var det så glest mellan båtarna att man kunde ligga långskepps längs kajen. Vi hade precis sålt ett fartyg och flyttat ombord på ett annat. Den nya köparen (en god vän) låg kvar med båten akter om oss. Sent en kväll satt vi uppe och delade på en flaska vin. Plötsligt fick vi se hur grannen kom vinglande längs kajen med en lång, tjusig kvinna som vi aldrig hade sett tidigare vid sin sida. Dom klev ombord på båten och försvann hastigt upp i styrhytten.

– Vem var det där? frågade vi oss varandra.

Jag spanade ut genom fönstret.

– Inte en aning, sätt en strålkastare på dom så får vi se.

Sagt och gjort. Inte vet jag hur man kan komma på en så dum ide och inte begriper jag alls hur man kan ha mage att skrida till verket med den. Men vi var unga och ganska fulla (hoppas jag). Annars finns ingen ursäkt.

Så vi riggade upp fartygets största strålkastare och riktade den rakt in i styrhytten på grannens skepp. Sedan tog vi skydd bakom en soffa och tittade konspirerande på varandra. Vi förväntade oss förskräckta skrik, sprattlande kroppar och panikartade ryck i rullgardinerna.

Så hände det märkvärdiga att den, för oss, okända kvinnan öppnade styrhyttsdörren och klev ut på bryggvingen (fullt påklädd dessutom). Hon skrattade glatt och vinkade med båda armarna;

– Kom hit, ropade hon. Kom och gör oss sällskap!

Skamsna riggade vi ner strålkastaren och lommade över till grannbåten. Vår gode vän presenterade stolt sin nya flickvän och sa att hon jobbade med reklam. Sedan bjöd dom oss på vin och små, smarriga snittar med lax och renkött.

Tina och jag blev fort goda vänner. Hon hade en fantastisk blick för form, design, bild och layout. Och hon kunde teckna! Det dröjde inte länge förrän vi startade en liten reklambyrå ihop och dessutom knöt till oss två fotografer.

Kapten Costello / Carina Dahl och Tina Röed

Tina hade (och har fortfarande) en bror som anses vara en av det här landets främsta filmfotogtafer. Han hade ingenting till övers för vår kommersiella verksamhet och vägrade konsekvent att ansluta sej till gruppen. Det blev förmodligen hans smala lycka. Hjulen snurrade allt snabbare, vi ställde upp i tävlingar och jobbade dygnet runt.

Det var en underbart, galen och kreativ tid där flera av oss satte den egna hälsan på spel och åtminstone en av våra medarbetare hamnade akut på psyket. (Några skyllde dessutom sitt mentala osick på mej). Men det var papegoj-jäveln som knäckte firman!

Tina hade (förutom en skabbig sheepdog) också en narcisisitisk kakadua som anföll våra kunder och gjorde obcena rörelser med underlivet. Vi hatade alla papegojan (Tina undantaget som älskade den). Vi andra öppnade alla fönster på vid gavel när vi gick hem på eftermiddagarna och pekade ut riktningen mot Moldavien.

En dag träffade Tina en ny man. Han hette Jonas och var i det närmaste paniskt skräckslagen för papegojan.

– Den jäveln rider mej om nätterna, berättade han för mej i förtroende.

Jag skakade mållös på huvudet;

– Det menar du inte…

Jonas fick tårar i ögonen och nickade med huvudet. Han viskade:

– När vi gör det!

Jag flämtade:

– Det är inte sant!

Jonas bekräftade uppgivet:

– Den sitter på min rygg och viskar saker i mitt öra.

Det blev krismöte på jobbet. En fullständigt osentimental och helt enig styrelse röstade för papegojans långt utdragna och mycket plågsamma död. Det kom också upp detaljerade förslag kring denna (döden, alltså).

Tina tog mycket illa vid sej och därmed var första spiken i kistan slagen (dock icke i papegoj-satans). När två fotografer lämnade sina uppdrag och Tina började brygga snabbjäst vin på kontoret gick vi långsamt in i en ny fas av våra liv. Vi lämnade farstun på Renstiernasgata och tömde skorna på gamla fågelfrön. Kakaduan fick fristad hos en halvkriminell skutskeppare på Norr Mälarstrand där den snart lärde sej att stjäla plånböcker ur sommarturisternas fickor.

Jonas höll ut i många år, men när jag talade med honom nyligen, anförtrodde han mej med gråt i rösten:

– Alltså åren innan skilsmässan… jag vill minnas att vi hade kutterspån på golvet.

Jonas och Disa hälsar på i stallet

Jonas har förresten hjälpt mej med omslaget till ”Familjelyckan”. Han är idag en av Stockholms främsta grafiker och formgivare. Ibland svindlar det när jag tänker på vilka oerhörda begåvningar jag har haft glädjen att jobba med under åren. Vilken kapacitet som satt där i portuppgången på Renstiernasgata och tänkte ut dom mest morbida papegoj-dödar. Halvpackade på snabbjäst skitvin som vi alla var.

Det var detta Tina ville påminna mej om när hon ringde. Hon sa:

– Kommer du ihåg när vi klättrade över den där jättehöga grinden och bröt oss in i…

Och jag skrek i luren:

– Jag kan inte höra dej nu, Tina. Det är väldigt, väldigt dålig mottagning här just nu.

Som om vi nånsin… under några som helst omständigheter… oavsett nykterhetsgrad och tidpunkt på dygnet…

Aldrig på min ära!

Obskyra ridskolan – Carina Dahl

Förr i tiden ägnade jag hemskt mycket tid åt att lära folk rida. Jag hade en alldeles egen pedagogik som var särskilt effektiv på livrädda människor. Först tvingade jag upp dom i sadeln, det var ju ändå alldeles nödvändigt, men sedan jag gav jag dom verkligen utvägen att slänga sej av när dom ville.

– Lägg dej där i gräset och hyperventilera, brukade jag säja. Låt livet passera revy, så fortsätter vi sen.

På så sätt blev dom alla fort väldigt duktiga på snygga uppsittningar. Jag älskar ”kaosteorin”. (Jag vet, den hör inte riktigt hit, men beskriver ändå för dom allra flesta vad jag menar.)

Patrik var kanske min största utmaning. Han är uppvuxen på en stor hästgård i närheten och i helvete han tänkte sätta sej på en häst bara för det. Patrik har Downs syndrom och en mycket stark vilja. Jag har berättat om honom tidigare bland ”mina krönikor”. Han är en av mina bästa vänner!

Åt Patrik brukade jag bara hänga fram en sadel på stocken utanför stallet där man binder upp hästarna. Värre kunde det knappast bli, men Patrik älskade att ”torrida” på livsfarligt underlag. Den där sadeln slog ständigt runt och han föll i backen. Till slut hade han utvecklat en balans som en cirkusartist. Men någon häst skulle han rakt inte ha att göra med.

Hell No!

Det gick flera år innan Patrik plötsligt en dag bara hade bestämt sej – nu var det dags! Jag trodde inte för ett ögonblick på honom men sadlade ungarnas ponnyhäst, Knasen, och muttrade:

– Yeah right…

Och Patrik stoppade foten i stigbygeln och satt upp utan problem. Han tog tyglarna och sa:

– Jaha, då kör vi.

Det är Patrik i ett nötskal. Han kan iaktta någonting i månader (i det här fallet år) för att sedan bara göra det. Ofta bättre än alla andra. Ni skulle se honom fäktas… eller kasta lasso. Kanske är han den enda riktiga karl jag känner.

Hur man hälsar på sin ridlärare

En av mina andra ridelever hade gått in i väggen och ”ville inte mer”. Allt han ville var att ligga under köksbordet på vårt dåvarande fartyg, Capella, och det fick han gärna göra. Barnen hade lite svårt att förklara för sina kamrater, men alla visade stor förståelse och många lade sej ner en stund själva också. Det blev något av en samlingsplats där under köksbordet. Vi blev alla lite bättre människor efter den perioden. Och lite smuligare.

– Du borde följa med till stallet, sa jag till vår tillfälige gäst. Lära dej rida. Det skulle du tycka om.

– Jag skulle tycka om att dö, sa han.

– Ja, men då har du kommit rätt, sa jag. Kom, så åker vi.

Just den här personen lärde sej inte bara att rida, han fann lyckan i sadeln. I början var han verkligen livrädd, men kanske var det också där, i den sinnesstämningen, som livslusten kom tillbaka. Plötsligt gav han upp ett tjut som jävla Ronja Rövardotter och gav sej av i full galopp. Ja, det blev ju aldrig mer ordning på honom. Han köpte egen häst och åkte på kurser och funderade på att börja tävla. Min medverkan var fullständigt överflödig.

Mannegards Meditationscenter på ett prydligt led

Efter det har jag haft många, många fler ridelever i min ”obskyra ridskola”. Alla har varit ”utvalda” och ingen har blivit sej riktigt lik igen.

Nu för tiden hinner jag inte ens rida själv, men det ska det bli ändring på. Jag har hittat en ny elev. Janne!

Janne och jag har mycket gemensamt, inte minst vår hysteriska fästingskräck. Jag har haft Borrelia två gånger och Janne har till och med fått en nervskada. Han kan inte röra sej helt obehindrat längre och måste ibland använda krycka när han går. Han ska naturligtvis upp i sadeln!

Jag ska vänta till i vår när det blir soligt och varmt, men då jäklar drar vi till skogs. Haja, jag ensam med hela storstockholms ballaste bög. Kan det bli sorgligare? För mej alltså!

Ut i skogen ska vi gå… moohahaha!

Sista gången jag fick Borrelia trodde jag på fullt allvar att jag skulle dö. Min häst, Freyr, hade precis gått bort och jag höll själv i grimskaftet när han avlivades med ett skott i pannan. Jag minns att jag tänkte:

– Det här är en situation som man kan få hjärtinfarkt av.

Russin & Freyr

När jag vaknade dagen därpå var jag heller inte frisk. I flera dagar gick jag omkring och var alldeles utmattad, helt förstörd och med en obehaglig känsla av att blodet liksom bubblade i ådrorna. ”Hjärtinfarkt”, tänkte jag och åkte till akuten. Efter ett dygn av noggranna kontroller kom en läkare och satte sej på sängkanten. Han sa:

– Har du varit med om någonting hemskt eller uppskakande den sista tiden?

Jag svarade:

– Nej, men min häst som jag älskar över allting annat blev skjuten i huvudet för några dagar sen och jag var ju tvungen att hålla i honom för att slaktaren skulle kunna sikta ordentligt.

Läkaren klappade mej lite på benet och sa:

– Vi vet i alla fall vad det är för fel på dej och det är inte hjärtinfarkt.

– Inte, sa jag.

Läkaren skakade leende på huvudet och pekade på dörren;

– Det här är vad vi brukar kalla för: ”Brustet hjärta och en släng av Borrelia”. Botas med tiden och en rejäl antibiotikakur. Du kan åka hem nu.

Sedan den dagen har jag inte varit mycket i stallet alls. Jag stängde in mej på kammarn och skrev ”Familjelyckan”, därefter också; ”Det stora svenska vemodet”. Nu börjar jag känna mej frisk igen, kollar på hästannonser och planerar vårens ridturer. Och så i går, efter en vända i skogen med hunden, kände jag hur någonting kröp under tröjan. Jag stack in handen och fick ut – en fästing.

I helvete jag ska ha Borrelia en tredje gång. I helvete!!!

Carina Dahl – Im gonna get ya!

Ja, jag vet – jag har en bok kvar att skriva: ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”, men det behöver jag inte käka antibiotika för att göra. Och förresten har jag annat att tänka på. Jag ut och rida med Janne.

Pungskinn & Grodspott

Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Då blir det ett liv och ett kollifej i luren kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker. Tina driver idag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata. Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så. När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo. En av händelserna har jag till och med bloggat om tidigare, men jag kör en repris för nytillkomna läsare.

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranchen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette “Redline Production”. Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade på i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljen. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenomerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvet efter festen. Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Den förorättade prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen bröt vi ihop av skratt i varandras armar och frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står Redspiration!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

– Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklamaren förklarade uppbraggt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott” hur gick det med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S

Hollywood kan vänta

Ella sitter och läser Hollywoodmanus. Det är framgångarna med ”Patrik 1,5” som har fått världen att reagera.

”Men sluta med det”, har jag sagt åt henne. ”Du ska läsa – Det stora svenska vemodet”.

Jag kommer ihåg när Susanna Edwards vann en Guldbagge för sin dokumentär; ”I skuggan av solen”. Plötsligt fick hon erbjudanden om att filma med Antonio Banderas, det droppade in manus från när och fjärran och Hollywoodproducenterna ringde.

– Men skit i det där, sa jag. Du ska jobba med mig!

Som tur är har vi fortfarande både Susanna Edwards och Ella Lemhagen kvar i landet (ännu så länge). Jag undrar om dom inte till och med gick i samma klass på DI. Har för mig att jag satt och läste en tidningsartikel en gång och sa till Ella:

– Det står här om en kvinnlig regissör som har spöat upp sin producent. Var det du, Ella?

Varpå Ella svarade med ett skratt:

– Nej för fan, det måste vara Susanna Edwards.

Susannas senaste långfilm

Jag gillar för all del färgstarka människor, men jag tror inte att det var Sanna. Annars är hon rätt duktig på att chockera. När vi träffades för första gången (det är en herrans massa år sedan) hade Sanna nyligen fått barn och ammade fortfarande. Själv hade jag precis skrivit färdigt en tv-serie och fått produktionsbeslut på den. Detta skulle antagligen firas på en krog någonstans, men Susanna kunde inte följa med.

– Jag går gärna ut och festar, förklarade hon för mig, men då vill jag kunna supa skallen i bitar och bli så där tokfull så man bara dansar hela natten och sliter kläderna av kroppen. Det gillar jag.

Sedan fortsatte hon lugnt att amma sin bebis och såg fullständigt harmonisk ut. Tror inte att hon drack en droppe över huvud taget på många år.

Det där tycker jag är ett typiskt regissörsdrag. Att vara så starkt kontrollerad och hejdlöst utagerande i en och samma person. Vad som är ett typiskt ”författardrag” har jag inte en aning om. Förmodligen att kunna kliva ut och in i dom mest skilda världar ungefär som andra människor rör sig genom rummen i sitt eget hem.

Och nu ska jag ut och måla räckverk. I verkligheten! Jag hoppas att både Ella och Sanna finns kvar i Sverige när jag är klar och att vi snart ses igen.


(Bildskiss)

Utgivningdatum / aug 2009

Faghags & Fruitflies

Det är alltid lika roligt att titta in på förlaget. Pelle lyser och strålar och visar hur mycket han har gått ner i vikt senaste tiden och det är folk och böcker och ouppackade kartonger överallt. Man blir på riktigt gott humör!

Igår skulle jag bara hämta ett par lådor med extra exemplar av ”Familjelyckan”. Alla vill läsa och många frågar:

– Berätta, vad handlar den där boken om!

Jag är väldigt försiktig med att berätta om innehållet i ”Familjelyckan”. Eller som jag svarade Mari under fliken ”Böcker”.

– Det är inte en deckare och inte en sångbok, inte en vägbeskrivning och inte en kokbok…

Det är nästan enklare att beskriva ”Det stora svenska vemodet” som är den fristående fortsättningen till ”Familjelyckan”. Om den brukar jag bara säja:

– Den är som en blandning mellan ”Saltkråkan” och ”Gökboet” fast mycket snuskigare. Och alltsammans börjar i Del 1.

Jag är ganska förvissad om att min trilogi kommer att hitta fram till sina läsare med tiden, att det är en grupp under uppbyggnad. Människor som har tillgång till sina känslor, dom som någon gång har gjort det oväntade och tagit den farliga genvägen över järnvägsspåret eller blivit skjutsade utför en backe i en stulen kundvagn. Jag tror att mina läsare är bovar och banditer, ballerinor och primadonnor, bögar och flator, tågkonduktörer och krigsförbrytare, sjöfarare och sjuksköterskor, faghags och fruitflies, präster och pillertrillare. Jag hoppas det!

När vi kom hem till Falkland igen hände någonting konstigt. Plötsligt small det bara till ombord och så stod det två lådor öl på däck. Vi såg en motorbåt som försvann i hög hastighet och sa till varandra:

– Vad fan var det där?

Jag tror att det var brorsan. Det kan ha nåt med bastun att göra, men jag vet inte riktigt vad. När jag frågade honom tidigare i veckan om om han ville komma hit och spika bastupanel, svarade han:

– Går inte, jag har tvättstugan!

Senare på kvällen kom Uffe. Han bor annars på Bogserbåten Hubbe. Jag har erbjudit honom att flytta hem till oss.

– Och så kan du väl spika lite bastupanel, va? frågade jag.

– Absolut, svarade Uffe. Inom en tioårsperiod ska det vara löst.

Jag undrar varför allting ska ta så lång tid. Har varenda jävla snickare ”tvättstugan” nu för tiden?

Kooperativet Knasbollen

Jag har tänkt på det här länge, att jorden, dvs världen vi lever i, styrs och regeras av jävligt begränsade förmågor. Jag menar, vi är inte mer än människor och även om det periodvis dyker upp en och annan briljant hjärna är det ett maskineri utsatt för dom grövsta störningar.

Tag en sån sak som hormoner. Det måste ju vara djävulens eget påfund! Haja Margreth Thatcher med pms eller Bill Clinton med kåtslag. Det är ett faktum. Dessa individet har suttit i ledningsgruppen för ”Kooperativet Knasbollen” under många år. Det är ett sant under att vi är fortfarande hänger kvar i världsrymden. I´ll be damned! Tro inte att Condolisa Rise eller John Mc Cain har färre hormoner eller lindrigare störningar. En samling utomjordingar kunde inte skrämma mej mer.

Kolla in Aleksander Lukasjenko. Karln är ju uppenbart pårökt. Jag menar, what makes the world go round? När jag säjer såna här saker till Skutskepparn blir han så jävla trött. Vi resonerar inte på samma sätt. Det kan handla om ”miljöhotet” eller vad som helst. Jag försöker ständigt sätta in saker i ett perspektiv, han är mer av en pragmatisk prick.

Jag fick nästan en religiös upplevelse när jag läste Kerstin Ekmans ”Herrarna i skogen” och upptäckte en ideologisk själfrände.

Kerstin Ekman kunde få styra världen, hon och Kristina Lugn. Det är kvinnor med hår på hormonerna, koll på sporerna och endast måttligt berusade. Mare Kandre skulle få nobelpriset i litteratur och solen skulle gå upp två gånger i samma väderstreck – varje dag. Jag känner framtidstro!

Mare Kandre – en svensk världsstjärna

1962-2005

Otack är världens lön

Jag har fått ett nytt vrak som ligger i hytten och rackar och rullar, piper och gnäller. Hunden! Han är i chock, han är svullen om nosen och blöt i håret. Det har blivit lite för mycket där sista tiden. Jakthundens alla instinkter är inte alltigenom okomplicerade att leva med, särskilt inte för jakthunden själv. Han gör ibland överilade saker, kniper en grävling fast man inte ska. Eller som sist, när han var ute i skogen med Humla och fick för sej att hugga en orm. Men hallå hunden! Det går inte till så i naturen. Som tur var visade det sej att ormen var en snok, dock en snok med rejäla huggtänder.

– Det är bättre att han är med mej på jobbet, sa Skutskepparn. Servar ett gyro och installerar en radar.

Jodå, det är bra. Det är sånt som den hunden är född till att göra. Han är van att skutta på stridsbåtar och brandbåtar, passagerarbåtar och polisbåtar. Sen är det dom där andra… dom som ligger i stan och har sin egen obegripliga exteriör. Som Bosses ”Two Star”. Han ska sälja den nu (Bosse alltså). Vi har bott grannar i många år och Skutskepparn tyckte det var självklart att ställa upp när Bosse behövde hjälp med en del av inspektionen. Wilmer (hunden) fick följa med.

Two Star har ett lustigt akterdäck som sluttar utför och främst lämpar sej till att sjösätta kanoten från. Det har jag sett besättningen göra många gånger, sedan har dom ett elände att komma upp igen. Nu skulle det dock inte sjösättas några kanoter vad man visste, inte förrän Wilmer kom galopperandes över däck, missbedömde avståndet och gick rakt i sjön.

Det blev en uppståndelse ombord. Wilmer hade inte en chans att ta sej upp ur vattnet och började sjunka. Skutskepparn tvingades att bilda kedja med fyra tillskyndande turkar (all heder åt dom) och höll så när på att dränka sej själv under räddningsaktionen. Bosse, som alltid har varit rask i tanken, rusade efter lillbåten som låg förtöjd på babordssidan och lyckades flytta över den till aktern där det fortfarande bubblade svagt ur vattnet. Med gemensamma krafter fick man så småning om upp jycken i lillbåten och lyckades där efter baxa honom över relingen på Two Star.

– Interesting, svarade jag när Skutskepparn ringde från bilen senare. Glöm inte att handla på vägen hem.

Otack är världens lön, så är det bara. Nu ligger hunden alldeles utslagen i sängen. Alla gullar med honom och lägger på ett extra duntäcke när dom går förbi. Skutskepparn har jag inte sett till sen igår när han kom hem och vred ur kläderna. Man får hoppas att han inte har gått i sjön igen. Och att han kommer ihåg att mjölken är slut.

Ett herrans liv

Jag lovar, den författare finns inte i hela norra Europa som jobbar under samma omständigheter som jag gör. Tag fram den i så fall!

Det skärbränns och svetsas, knackas rost och jävlar anamma bankas. Allt detta på ett järnskrov! Om oljud har ett ”värsta timbre”, så kan man uppleva det här.

I dag har jag dessutom lämnat ifrån mej ”Det stora svenska vemodet” till förlaget. Visserligen var deadline satt till den 3/10, men fem dagar för sent är en högst rimlig felmarginal i romanmått mätt. Jag är förvånad över att jag lyckas skriva någonting över huvud taget. Ibland börjar det brinna också. På riktigt!

I dag har jag samtidigt varit brandvakt som ”Stickan på varvet” (ja, han heter så) har svetsat uppe på båtdäck.

Köket (byssan) är fortfarande inte klart. Vi lagar ännu mat på ”stallspisen”. Snart är vintern här och bastun har ingen panel.

Humla da Chef

Snälla, snälla Loffe om du läser det här. Vad säjer du om en ”spika-bastu-panel-helg”? Köket kan jag vara utan i vinter – men bastun…

Jag lovar, du får välja mat, vin också. Vi kan till och med åka ut till Svartsö om du hellre vill käka där. Vi kan ta med oss hela fartyget om det är ditt krav.

Ring mej, skicka åtminstone ett sms. Jag fick förresten ett från Nalle här om dagen. Det stod: ”Fjädrarna yr ur hytten när du ruggar och Åke måste sälja sina kortbyxor för att få ihop till mat åt barna”.

Men, kom hit vettja, kom allihop! Jag förstår inte alls hur ni tänker, eller vad ni gör. Jag förstår inte ens era sms. Men skit i det, kom bara!

Syskonkärlek

Det har varit väldigt lugnt på kammarn den sista tiden. Förr hade jag alltid något vrak som låg och rackade och rullade med tårfyllda ögon och bred rödvinsmustasch. Det gick åt helvete för varenda en. Allihop skyller på mej. Taskig coaching!

Men ärligt, vad skulle ni in på min kammare att göra? Trodde ni kanske att jag var Mia Törnblom? Fel, fel, fel! Jag är inte den som i första hand avstyr bråk, jämkar olikheter och gjuter olja på vågorna. Jag är intresserad av dramatik. Inte så att jag uppmuntrar till slagsmål och iscensätter gräl, men jag iakttar det gärna. Ibland räcker det med att lyssna för att man ska få en ny upplevelse av den flerdimensionella människan. Som här om dagen när Nisse hade blivit utkastad ur Humlas rum.

– Jag förstår verkligen inte varför? klagade hon och slog olyckligt ut med armarna. Jag har skött mej perfekt och följt alla hennes regler, även dom helt obegripliga. Och nu har hon kastat ut alla mina saker och låst dörren.

I flera dagar var Nisse ute i kylan. Hon fick flytta ner i akterskeppet igen (där hon ursprungligen kommer ifrån). Humla fortsatte att hålla dörren till manskapsmässen låst. Hon var inte ens hemma under blokaden, utan satt i Sandras strandhus på Resörö och jäste.

Så plötsligt en dag var hon tillbaka ombord och körde ett par tvättmaskiner. Nisse och jag satt i styrhytten och tittade på tv. Humla gjorde sej ett ärende förbi och muttrade åt Nisse:

– Jag har förresten låst upp till mitt rum, du kanske vill gå in där eller nåt. Låna några kläder.

Hon blottade sina knytnävar.

– Men jävlars om du inte tvättar och lämnar tillbaka!

Sedan var hon borta igen.

Nisse och jag tittade storögt på varandra. Vad var det egentligen som hände? Vad var det som sades? Vi kände båda två att stora känslor var i rörelse. Kanske var det syskonkärlek.

Fideli, Freja och Humla

Gösen och jag

Mamma och pappa har varit här. De kommer ibland och stannar över natten. Farsan kinesar i kockhytten och morsan i sjukhytten. Den här gången hade de datorn med sig. Det var något fel med inställningarna och ”pankisarna” behövde hjälp med att se över systemen.

Det är något alldeles speciellt med den ”äldre generationen” och Internet. Mamma vägrar styvnackat att skaffa ett Hotmail-konto eftersom det innehåller ordet ”konto” och hon är intill visshet övertygad om att det kommer sluka alla hennes bankbesparingar. Däremot har hon blivit en hejare på att scanna bilder. Jag blev snart sittande med rad fotografier från den tidiga barndomen och fick samtidigt bekräftat vad jag alltid har misstänkt – vi barn fotograferades ständigt med en fisk!

Gösen och jag

Pappa hängde över axeln och utbrast saker som:

– Där är den där gäddan som jag drog upp i Värtan 1966!

Och så mamma över den andra axeln:

– Och så är det väl Carina som står där i hörnet …?

Och så pappa igen:

– Och titta där, jättegösen från Dalarö!

Och så mamma igen:

– Är det inte Carina som är med på bilden längst bort i kanten … eller är det båtmotorn?

Man får förlåta honom. Min farsa har varit Söderhavskung.

Ända upp i könsmogen ålder var jag så fullskiten med ”ljug och hittepå”, att jag fortfarande hävdade inför mina (alltmer tvivlande) kamrater:

– Jodå, han är kung … I Söderhavet, ja!

Där i mellan har han också varit diplomat, elefantskötare och sjörövare. Vi småungar tröttnade aldrig att titta på hans fantastiska tatueringar med fullriggare och Hulahula-flickor. Om han spände musklerna på rätt sätt började dom att dansa. Hur skulle man kunna ifrågasätta en sådan man?

Det är svårt än idag, kan jag tala om.

”Diplomattiden” – pappa till vänster, hans bror th.

Under en period (när vi barn var små) gjorde farsan en avstickare från Kurrekurreduttön och förestod en liten, exklusiv båttillbehörsaffär på Östermalm i Stockholm. Varje lördag fick jag och min syster följa med till butiken. Där krängde vi tågvirke och ankarkättingar, kompassrosor och kuttersmycken. Än i dag kan man finna delar av sortimentet på ”Tackel & Tåg” i Stockholm.

På somrarna stuvades hela familjen ned i en öppen träbåt utrustad med en trimmad aktersnurra. Sedan drog vi ut i havsbandet. Kanske var det där, långt ute på ytterskären som jag började planera min trilogi om ”Kronjuvelerna”. I många år har jag undrat över hur jag stod ut innan jag lärde mej att skriva, vad jag egentligen gjorde där ute på kobbarna. Men nu vet jag. Jag var där för att göra reserach och för att förevigas med en fisk.

Den som skrattade mest slapp sova med fisken

Den som hade sovit med fisken fick sitta själv i fören

Historik och bakgrund i rörledningarna

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Med tanke på att hemskt många av mina besökare verkligen är intresserade av litteratur och flera har egna ”skrivprojekt” på gång, tänkte jag förtydliga ett par saker från mitt seminarium i Göteborg. Ni andra som hellre vill läsa om saker som skutor och sex, behöver inte ledas till döds för det. Kolla in ”Historik och bakgrund i rörledningarna” (ligger som undersida till Ombord) eller läs om Fragancia och Pettersson-Jonsson under fliken ”Böcker”. Naturligtvis ska ni sedan köpa boken!

Jag är skamlös när det kommer till att ”promota” Familjelyckan. Jag skrev den verkligen för ”människornas” skull, för att ni skulle få en riktig skröna att bita i, en berättelse som inte liknar någonting annat och bara växer sej starkare i dom följande delarna. Jag skrev den inte för att få ära och berömmelse, ge presskonferenser och gå på filmpremiärer. Allt det där har jag redan gjort. Det enda som återstår för mej är att fortsätta skriva och dela med mej av mina kunskaper (i den mån jag har lyckats tillförskansa mej några).

Jag hade många journalister i publiken, redan duktiga skribenter med kanske långt utvecklade skrivprojekt i bakfickan. Då måste man fråga sej: ”När kommer alla dessa böcker att nå sina läsare?”

Jo, när dom har blivit klara. Att avsluta, inte att påbörja för det är vi alla proffs på, är något av det svåraste man kan göra. Jag är också skitbra på att skriva sidan 1-4, jag har hur många sidan 1-4 som helst liggandes med dom mest fantastiska titlar. Inte fan blir det några böcker av dom!

Jag hörde en stor författare (tror att det var typ Fogelström, eller nån) tala i ett radioprogram. Han sa:

– Du kan vara världens bästa löpare, men du blir aldrig någon vinnare om du inte springer i mål.

Det räcker inte med att vara en bra skribent eller att ha en strålande ide. It aint enough! Jag har tidigare berättat om en väninna som skriver så vackert att ögonen tåras. It aint enough! I jämförelse med henne är jag en högst medioker skribent. Men det spelar ingen roll hur bra ni är, eller hur vackert ni skriver om ni aldrig blir klara. Ni är inte med i loppet. Vad som krävs för att bli författare är en väl (nåja) avvägd sammansättning av vilja, besatthet och berättarglädje.

Det var med dessa ord, fast mycket kortare (på grund av tidsbrist) som jag avslutade mitt seminarium.

– Gå hem och skriv klart!

För jag vill verkligen möta er ”där ute”, jag vill läsa era berättelser och jag vill se era filmer. Och så vill jag förstås att ni ska läsa min bok. Beställ den här!

Du är inte någon ungerska, du inte

Jo, ni vet, Janne. Han, den dö-snygge fotografen (som vi flickor aldrig kommer att få hångla med för det outhärdliga faktum att han helt enkelt inte är intresserad av ”oss” det minsta lilla) höll på att smälla av när han fick höra tals om Tigertämjarns förhud. Exakt HUR han kommenterade ”fadäsen” får stanna mellan oss två. Men det är inte så himla svårt att föreställa sej:

– Du är inte någon… ”-gerska”, du inte, konstaterade han.

Ungerska… Jag är inte någon ungerska, jag inte. Det har han förbannat rätt i! Jag fick en vacker bild till tröst, tagen precis alldeles här om dagen i Stockholm.

Foto: Jan Johansson

Jag älskar bilder, skulle gärna jobba som fotograf om jag kunde, men när jag ser Jannes verk förbleknar mina taskiga försök att dokumentera omgivningen.

Besök hans fina galleri genom att klicka på bilden.

Såna som du ska inte dricka

– Såna som du ska inte dricka, sa Skutskepparn och vred om startnyckeln.

Jag var inne på min andra öl på två dagar. Bärs har aldrig varit min grej och jag hatar när dom är kalla. Nu har jag dock insett att den gängse människokroppen har ett behov av bira, att det finns ett dunkelt centra någonstans i den yttre hjärnbarken som endast kan tillfredsställas av saker som malt och humle.

– Jag måste ha en bärs, sa jag till Ann-Ci i Göteborg.

Jag tror inte det har hänt på fyra år att jag ”måste” ha en bärs. Jag dricker inte upp dom. Jag öppnar dom, kollar på skummet och ger bort dom. Den här gången var det dock allvar och Ann-Ci tog mig till ett jättemysigt ställe på Kungsportsavenyn där vi kunde pusta ut efter dagens ”bokmässande”.

Andra gången det ringde i ”stora pilsner klockan” var efter mitt seminarium. Vi hade tagit farväl av bokförlaget och skulle just sätta oss i bilen för att åka hem till Stockholm.

– Jag måste ha en bärs, sa jag till Skutskepparn och började rota i bagageutrymmet.

Jag hade sett en violett systembolagspåse som hade legat där och rullat i drygt ett kvartal och arton hundra mil.

– Är du inte klok, sa Skutskepparn. Du tänker väl inte dricka öl i bilen?

– Men vad fan skulle jag annars göra, springa bredvid och dricka den?

Skutskepparn gav mig en kylig blick (och det var allt som var kallt i den bilen) och satte sig bakom ratten.

– Se där, sa han, du har inte ens öppnat burken och du är redan otrevlig.

Ja ni vet, han tycker att jag är otrevlig. Han kämpar med min attityd varje dag. Han lider och plågas och planerar vedergällning och vendetta. Men what the heck, han lägger ju orden i munnen på mig. Hela tiden!

Jag öppnade burken, tittade på skummet och drack en liten klunk. Vi lämnade Göteborg bakom oss och kom ut på motorvägen.

– Jag är kissnödig, sa jag.

Skutskepparn gav mig kanske en av dom tröttaste blickar jag någonsin har sett och svarade.

– NEJ!

Jag drack en liten klunk till.

– Jo.

Tio gånger fick han stanna på hemvägen. En av dom sista gångerna var jag övertygad om att han stannade enbart för att döda mig. Det var dunkelt ute och han drog på sig handskar på händerna.

– Såna som du ska inte dricka, sa han.

En bärs. Vi snackar en (1) bärs på sträckan Göteborg-Stockholm! Dessutom vill jag mena att jag blir ganska schucker och smooth av alkohol. Han fick två spontana klappar och en puss på armen under hemresan. Lägg därtill en riktigt vass radiokanal på hög volym och ni närmar er en uppfattning om trivselfaktorn i bilen. Man är allt en riktig liten glädjespridare.

– Du är en pain in the ass, sa Skutskepparn, och jag vill skiljas.

– Vi är inte gifta, sa jag, så inbilla dej ingenting.

Nu är festen över för länge sen och jag ska ut på kajen och måla järnskrov. The show must go on!

Beställ

För er som har svårt att hitta boken ute i landet (den kan omöjligtvis finnas i varenda bokhandel) går den att beställa direkt från förlaget (inte fängelset). Det går fort och den levereras ofta från den ena dagen till den andra. Kostnaden faktureras. Annars säjer man bara till i butiken så tar dom lätt hem den.