Nya perspektiv

Det stod i en av våra största kvällstidningar för en tid sedan, att ”hästmänniskor” skulle ha mindre sex än andra. Jag har verkligen ingen aning om huruvida denna undersökning stämmer eller ej, men en sak törs jag med bestämdhet påstå; dom läser i alla fall inte mindre böcker än andra gör. Hästmänniskor läser över huvud taget ganska mycket är min erfarenhet. Såväl tidningar som skön- och facklitteratur.

När jag började skriva i Tidningen Hästfocus för mer än fem år sedan tror jag inte att någon hade betraktat den eleganta sporten och dess utövare ur det helt aparta perspektiv som jag då gjorde. På så måste man tycka att Ulf Norén, som äger tidningen, är en mycket modig man. Han gav mej nästan fritt utrymme att skriva praktiskt taget vad jag ville i en personlig krönika månad efter månad, år efter år. Och läsarna var med på noterna!

Chefredaktör Ulf Norén

Jag hade aldrig kunnat drömma om hur många som skulle engagera sej, skicka mail och göra inlägg på nätet. Till och med när jag var på Bokmässan i Göteborg kom det fram människor som antingen ville prata om Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss eller om min krönika i Tidningen Hästfocus. Många frågade varför jag slutade och vad jag gjorde i stället.

Ni som regelbundet besöker den här hemsidan vet förstås, vad jag gjorde istället. Jag ville göra någonting nytt, skriva en bok, en roman, en trilogi på ett sätt som ingen annan hade gjort det tidigare. Ur ett nytt perspektiv, om man så vill. Allting, såväl innehåll som omslag skulle vara helt unikt och jag hade ett fantastiskt team vid min sida. Den som hjälpte mej med omslaget var en god vän och tidigare kollega från reklambranchen, Jonas Sahlström.

Grafiker och formgivare Jonas Sahlström

För övrigt fanns också ett annat skäl till att jag tog en lång paus från mitt krönikörsuppdrag och det berättar jag om i nästa numer av Tidningen Hästfocus. Både tidningen och boken kommer att finnas till försäljning i Annexet under Stockholm Horse Show. Jag kommer själv vara på plats för signeringar vid flera tillfällen under helgen. Väl mött alla gamla och nya vänner!

Bagarmorsor på stan

Nästan ett helt år efter den där händelsen med ”Det stora blöta bullbaket” som jag endast snuddar vid i föregående blogg, kom Humla tillbaka till mej.

– Mamma, sa hon, det är ju Lucia snart… kan inte du handla åt mej?

Jag stelnade till och skakade hastigt på huvudet.

– Aldrig i livet, du vet mycket väl hur det gick förra gången. Hela köket var upp och ned vänt och du var bakis i flera dagar!

Bulten blinkade med sina stora blå ögon.

– Ja, men bara en påse…

Jag slog händerna för öronen och vägrade att lyssna.

– Kommer inte på fråga.

Bulten ilsknade till.

– Jag lovar att låta bli jästen den här gången, allt jag begär en två kilos påse siktat vetemjöl och några bullformar. Ska det sitta så himla hårt fast?

Jag nickade hastigt och medgav utan omsvep.

– Stenhårt!

Bulten lade armarna i kors över bröstet och sade med drypande iskall röst.

– Morsan, vet du vad du är…

Jag tog långsamt bort händerna för öronen och log lite prövande.

– Omtänksam… kanske?

Bulten gav mej en svart blick och vände tvärtom i dörröppningen.

– Ett riktigt jävla bull-neggo, det är var du är!

Jag satt ensam kvar och smakade lite på ordet.

– Ett riktigt jävla bull-neggo. Jaha ja, det kanske jag är. Och fy fan, vad skönt det är!

Då vet man

Gula Änkan

Frida ringde. Hon ville diskutera vilken mat vi skulle äta på Nyårsafton. Jag visste inte ens att hon tänkte komma. Förr i tiden var det alltid fullt av människor ombord vid alla högtider. Det är det nu också, men ett år var vi faktiskt själva.

Det året hade vi också bestämt oss för att inte vingla omkring i tjugo graders kyla och spilla svindyr champagne på stelfrusna tår, utan att faktiskt dricka skumpan i anständig ordning till maten. Det var antagligen det beslutet som fick den gamla rostiga Bulten i Bo att vakna till liv igen.

Bulten heter egentligen, Humla, men efter ett mjöligt bullbak i tonåren med alltför mycket jäst inblandat i degen fick hon det mindre smickrande smeknamnet ”Bulten”.

Nu beskrev hon för oss hur den späda tonårskroppen fullkomligen skrek efter ett glas äkta champagne. Ja, det kunde också gå med ett halvt, men skulle antagligen vara skadligt i något avseende och i värsta fall kunna förorsaka någon form av näringsbrist.

Gula ankan

”Ja ja”, tänkte jag förnuftigt. ”Det kan vara nyttigt för en ung dam att lära sej hur riktig champagne ska smaka”. Jag höll upp flaskan med den klassiska gula etiketten och ställde ett ultimatum;

– Men, i så fall får du svara på vad den här champagnen kallas!

Nu blev Bulten riktigt förbryllad och så här i efterhand kan jag naturligtvis förstå varför. Hur många femtonåringar köper ut en flaska Gula Änkan till helgen. I den här delen av Stockholms innerstad kan det till och med vara svårt att komma över en flaska ljummen julmust. Bulten funderade länge och väl.

– Ni måste ge mej en ledtråd!

– Okey, det börjar på G!

Bulten tänkte så¨det knakade.

– G…gg…Ggg…

Nu kände sej hennes manliga målsman föranledd att gripa in.

– G-u…

Bulten tittade trånande på flaskan och såg löftet om sitt halva glas champagne långsamt upplösas i intet. Situationen var kritisk och koncentrationen kvävande.

– Gu… guu… Guu…u…

Mitt ömma modershjärta sade mej att här måste till en bättre ledtråd om inte denna nyårsafton skulle sluta i en ren katastrof. Jag försökte vara sådär lite knipslug.

– Man skulle kunna säja att det här namnet anspelar på en kvinna som har hamnat i särskilda omständigheter.

Hennes far fyllde i.

– Svåra omständigheter!

Nu flög Bulten upp från bordet och skrek rakt ut av lycka.

– Jag vet, Gudrun Schyman!

Pilsnerprinsessans nyvaxade PV

Nu skakar knäskålarna. Pilsnerprinsessan och superbögen Janne ska läsa manuset till ”Det stora svenska vemodet”. Detta efter att han har skrattat halvt ihjäl sej åt Tigertämjarns känsliga förhud i ”Familjelyckan” och fått ansvaret att faktagranska alla mina sexscener i framtiden. I synnerhet dom mellan två män. How the hell would I know….?

Janne är annars helt nöjd med ”sexet” i Familjelyckan måste jag inflika. Han blev hänryckt och kände sej yster till sinnet har han sagt. Till och med att han ansåg kärleksscenen i båthuset vara bokens vackraste del. Jag vill alltid tro att det bor en liten ”smyg-hetero” i Pilsnerprinsessan men glöm det. Han vill åt Pettersson-Jonsson (som alla andra).

Varför jag kallar honom ”Pilsnerprinsessan” beror på att han lever i ett palats med en PV och obegränsad tillgång på bira. Dessutom har han ett hjärta av guld! Men det är bilen som har gett mej ett förfärligt huvudbry. Som har fått mej att ligga sömnlös om nätterna och fundera över detta, snudd på, genusbetingade faktum. Hur kommer det sej att alla bögar tycks äga en PV?

Jag har sett det på flera olika forum, Sylvester och Qruiser. Var och varannan bögjävel har en PV!

Riktigt fundersam blev jag när jag började göra reserach inför ”Det stora svenska vemodet” samt tredje och avslutande delen ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Då förstod jag också att många homsoxeuella män lever i ett ”öppet förhållande” med sin PV.

Återigen höll Janne på att skratta ihjäl sej. Nu hade han både Tigertämjarns känsliga förhud och sin egen PV att glädjas över. Jag fick till och med en bild på den. Den hade fyra vidöppna dörrar och glänste i lacken.

– Vi har en ”öppen relation”, skrev Janne i bildtexten.

Sedan sansade han sej och förklarade; ”PV” betyder pojkvän. Ingenting annat – bara pojkvän. Janne har haft sin i 15 år. How the hell would I know?

Kanske en liten smyg-hetero?

Det bästa med Pilsnerprinsessan är annars hans underbart okomplicerade personlighet. Ingen kan som Janne beskriva en tre rätters middag eller en oförglömlig kärleksakt så att det stiger upp äkta tårar i ögonen. Här om dagen skrev jag till och med i ett brev till honom; ”Jag tror ärligt talat att jag älskar dej!”. Janne svarade med en länk innehållande det kanske bögigaste show och dansnummer jag någonsin har sett. Sedan tog vi en pilsner tillsammans!

Och nu ska Janne läsa ”Det stora svenska vemodet”. Jag har velat skydda honom lite från den berättelsen. Kanske för att den handlar om en fotograf, precis som Janne är själv, och att det finns oerhört tunga delar i boken. Samtidigt går det inte att skydda människor från ”Det stora svenska vemodet”. Och hey – sexet är jävligt bra! Nu väntar jag bara på Pilsnerprinsessans dom.

Men framförallt vill jag ju att såväl Janne som alla andra ska få uppleva den glädje och värme som finns i boken. Den knyter an till alla dom karaktärer som många redan känner från ”Familjelyckan” och innehåller så väldigt mycket mer än heta scener mellan två män. Är man det minsta lilla heterosexuellt lagd, kan man fröjdas åt passionen som växer och utvecklas mellan Tigertämjarn och Pierina. Är man däremot transa eller kanske androgyn får man nog tålmodigt invänta den tredje och avslutande delen: ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”.

I mitt hjärta heter du Anders

Det var dags för tagning. Ända från första stund vi möttes hade jag tyckt väldigt mycket om filmfotografen. Det gör jag för övrigt fortfarande. Mattias är en alldeles underbar person som jag hemskt gärna skulle vilja jobba med igen. Problemet är att jag aldrig lär mej vad han heter.

Nu hade vi befunnit oss i Knutby nästan en hel vecka för att spela in en kortfilm med benäget bidrag från SVT och SFI. Vi var förmodligen dom första sektmedlemmarna på plats. Cissi Forsgren (producentent på Fantomfilm) var i upplösningstillstånd över en död höna som hon sprang omkring med i en allt blodigare plastpåse. Från början vägrade hon att ha med hönan att göra över huvud taget. På slutet kunde hon stoppa ner hela armen i den där kokande sörjan och fräsa åt mej;

– Ska du ha med en fjäderjävel i den här tagningen eller?!

Vi var alla pressade av tidsbrist och värme. Ingen av inspelningsdagarna mätte under trettio grader i skuggan och vi skulle göra scener där det hällregnade. Aldrig hade jag kunnat tro att två små barn skulle kunna frysa ihjäl under såna omständigheter. Vi höll dom nedsänkta i en stor regntunna och tvingades göra flera omtagningar. Läpparna blev allt blåare och ingen kunde över huvud taget leverera sina repliker utan att hacka tänder. Det blev helt enkelt inte bra. Det var heller inte rätt färg på vattnet. Till slut kokade vi helt enkelt 300 liter te och lät det svalna till angenäm badtemperatur. Sedan var det bara att köra.

Foto: Cecilia Forsgren

Under alla dessa dagar lyckades jag aldrig lära mej namnet på filmfotografen. Trots att vi jobbade tätt ihop och hade ständiga samtal om ljus och kameravinklar ville det inte lossna. Varje gång jag öppnade munnen för att påkalla hans uppmärksamhet hördes det bara; ”Anders!”

Jag kan omöjligtvis förklara varför jag inte kan släppa det där namnet. Jag vill fortfarande kalla honom, Anders. För mej syntes det tydligt att han hette Anders. Fast alla andra sa, Mattias. Och det verkade funka bra för dom.

I en av slutscenerna har barnen smugit sej in i en lada. Det är säkert 70 grader varmt på inspelningsplats och hela filmteamet höll på att försmäkta. Det vara bara sekunder kvar till tagning och koncentrationen låg på topp. Plötsligt vände jag mej om mot fotografen, såg honom djupt i ögonen och hörde mej själv säja:

– Dom kan kalla dej Mattias, eller vad dom vill. Men i mitt hjärta, där heter du Anders!

Det var nåt slags ”moment” vi hade där – han och jag. Sedan dess har vi aldrig talat om saker som titlar och namn med varandra.

Nu är det länge sedan produktionen färdigställdes och hade sin premiär på Göteborgs Filmfestival. Så, helt nyligen, mötte jag en av producenterna på Bokmässan och vi började tala om möjligheten att lägga upp ”Happy” på Youtube. Därefter vidtog ett omfattande detektivarbete att finna mastertejpen som senare dök upp på en vind i Malmö. Nu befinner sej ”Happy” hos Pelle Rosberg i Göteborg för att omvandlas till digital form. Snart hoppas jag att kunna visa den här.

Åke – it´s something like travelling

Åke packade sina saker och drog. Plötsligt en dag var han bara borta. En av kommunens största karaktärer. Sjökaptenen, sjåaren och stekaren Åke. Bara borta!

Egentligen är dom två, två bröder. Åke känner jag inte alls. Jag känner hans bror, Nalle.

– Du får lägga av med det där nu, brukar folk säja åt mej. Det där ”Åke känner jag inte alls:andet”. Det är ju för fan som att säja: ”Vem är Steven mé Kniven”.

Kanske har dom rätt i det. Kanske är det till och med så att jag känner Åke ganska väl. Vi har i alla fall träffats regelbundet och umgåtts i samma bekantskapskrets i drygt trettio år. Så plötsligt uppstod ett tomrum på kajen. Det var när Åke hade s.a.s ”åkt”.

Åke är av den där sällsamma sorten som strular till det för sej. Ibland har han velat berätta om någon speciell händelse och sagt:

– Häng med in på Hamnkrogen, Cina!

Men jag sitter aldrig på Hamnkrogen. Jag sitter i hytten på Falkland och skriver böcker. Naturligtvis borde jag sitta på Hamnkrogen med Åke och Steven mé Kniven i stället. Nu är det för sent för Åke har åkt. Det värsta är att Steven mé Kniven också är försvunnen. Två av mina bästa vänner är borta och nu känns det liksom lite… tomt.

Var är Steven mé Kniven?

– När fan blev Åke din bäste vän, frågar folk. Du ville ju inte ens lyssna på honom när han hade ramlat av cykeln och slagit sej.

Kanske var det när han flyttade till Spanien. Kanske är jag till och med lite avundsjuk på hans mod att bryta upp från vänner och familj för att göra någonting helt nytt. Ingen har som Åke och hans bror upplevt hur livet kan förändras från det ena ögonblicket till det andra. Från början var dom till och med tre bröder, men den yngste omkom tragiskt i en olycka. Några år senare förlorade de även båda sina föräldrar ombord på Estonia. Därefter blev Nalle sjuk och tvingades att genomgå en levertransplantation. Nu har Åke stuckit till Spanien, Andalusien, Puerto Banos. Kanske vill han bara leva. Jag minns en av dom första gångerna vi träffade varandra, då för nästan trettio år sen. Åke hade precis avslutat sin utbildning på Sjöbefälsskolan och var på väg ut till sjöss. Vi hamnade vid samma bord på en krog och jag hörde honom muttra:

– Jag fattar inte hur man kan döpa ett barn till Åke. Hur ska jag förklara det ute i världen? ”Åke – its something like travelling”!

Läs

Haveristens Logg

Tröst för tröstlösa

Om det finns en svärmor i helvetet, så måste det vara jag. I alla fall är jag inte snäll – det kan Joel intyga.

Han satt så fint och åt sin frukost i morse när jag kom upp i morse.

– Jag såg din pappa på krogen igår, sa jag.

Joel tittade upp.

– Jaså.

Jag spände ögonen i honom.

– Och han var INTE nykter kan jag tala om.

Joel stelnade till.

– Inte?

Jag skakade på huvudet och började räkna på fingararna.

– Han kastade ut… låt oss se här… två massiva bord av ek, fyra nymålade stolar med dyna och en skrikande skitunge från Skarpö.

Joel flackade med munnen och viskade:

– Åh, nej…

Jag gjorde i ordning en kopp kaffe.

– Äsch, klart han var nykter. Det var nog faktiskt bara jag som drack lite för mycket och det brukar ingen annan än Skutskepparn störa sej på.

Vi hade samlats på den nyöppnade krogen hos Jonny och Annika för att äta middag tillsammans med några goda vänner. Skutskepparn pekade på min överfulla tallrik.

– Fan, vad du pratar mycket. Du får ju inte i dej nån mat?

Det jag gjorde, var att jag berättade om en incident i familjen som inträffade tidigare i veckan. Skutkepparn hade installerat en radaranläggning på ett kustbevakningsfartyg i Oxelösund. Nu var han på väg hem till Rindö och ringde från bilen.

– Ska jag köpa mat på vägen? frågade han. Jag åker genom stan så vi kan ta någonting färdigt.

Jag tyckte det lät bra och lovade att ringa och beställa. Under tiden upptäckte Skutisen att klockan började bli mycket och att han skulle få svårt att hinna med färjan. ”No probs”, tänker den gängse ö-bon som är van vid och har accepterat den glesa färjetrafiken. ”Då får man snyggt och prydligt invänta nästa färja”. Detta gäller inte Skutskepparn. På sin väg från Oxelösund, via Hot Wok på Kungsholmen och ut mot Waxholm slog det honom plötsligt att hästarna inte hade fått sitt kvällsfoder. Nu var det inte många minuter kvar till avgång och jag vill inte ens veta hur fort det gick på Bogesundsvägen. Jag vill inte veta!

Jag har sett, i förekommande fall också varit inuti, bilar som färdats fram i 180 blås, flugit ut över kajkanten och landat med en tung duns på vägfärjans däck. Det är sinnessjukt, troligtvis också åtalbart.

Skutskepparn ringde från en position mitt i farleden och flämtade.

– Nu har jag lämnat Oxelösund, jag har hämtat maten, fodrat hästarna, avgått från Waxholm…

Jag hörde hur han drog ett djupt andetag:

– Och halkat i fucking, jävla leran!

Därefter kom vrålet i luren.

– VAR ÄR HUMLA?

”Åh nej”, tänkte jag. ”Han kommer att ringa till Humla och skälla ut henne för att hon inte har varit i stallet. Det får inte ske!”

Man måste veta om Humla, att hon kanske är den enda som är genuint snäll i den här familjen. Hon är den enda som alltid anstränger sej till det yttersta och är sant begåvad. Hon är den som spöade 40 auktoriserade radar-tekniker i Göteborg och vann första pris på Furunos årsmöte. Man ringer inte och skäller på Humla! Och den som gör det kan komma att möta ”Morsan från helvetet”.

Jag slängde på luren och skyndade mej att slå Humlas mobilnummer. Det var upptaget. Jag ringde igen och flämtade:

– Du får inte svara om pappa ringer. Jag tar hand om honom själv när han kommer hem.

Humla storgrät i luren:

– Det har han redan gjort. Jag erbjöd mej verkligen att åka till stallet, men då hade han precis varit där och nu är han svinförbannad för att han har ramlat raklång i en gyttjepöl och nästan kört ihjäl sej på Bogesundsvägen.

Jag väste mellan sammanpressade tänder.

– Det här ska stå honom dyrt.

Dont mess with Humla

Nästa dag bad vi (Humla och jag) Skutskepparen att köra oss till ”Stora Köpcentret”. Vi sa:

– Kontokortet, Bitte!

Sedan tog vi varsin kundvagn och började botanisera bland varorna. Jag förklarade förnumstigt för Humla.

– En försvarbar utskällning, typ om man har eldat upp en radaranläggning av misstag eller krockat pappas bil. Där tycker jag att han kan komma undan med någon, eller ett par, tusenlappar i ersättning.

Humla nöt sej i en stor näsduk och repeterade med tårar i ögonen:

– Någon, eller ett par, tusenlappar bör jag få om jag krockar bilen…

Hon stoppade ned en Ipod och ett halvt dussin pizzakartonger i kundvagnen. Jag fyllde på med några videofilmer och ett badlakan.

– En orättvis utskällning däremot…

Humla snöt sej igen och tittade på mej med fuktiga ögon. Jag talade med darr i rösten:

– Minst tre tusen bagis!

Humla nickade och upprepade:

– Minst tre tusen bagis kan jag räkna med.

Det var detta jag skulle berätta om på krogen i går, när Skutskepparn tyckte att jag kunde knipa käft och äta upp maten i stället. Brorsan inflikade:

– Tänk om det inte hade funnits några pengar på kontot då.

Jag tömde vad som fanns kvar i glaset och beställde omedelbart ett nytt.

– Då hade det blivit Weet!

Weet on top

Jag är inte bara svärmor- eller morsan från helvetet. Jag kan också vara hustrun från helvetet. Inte undra på att han tog tillbaka frieriet, då för mer än 20 år sedan och att det aldrig kom något nytt.

– Alltså kärringar, stönade Nalle (för han var också med på krogen). Dom hittar alltid på ett sätt att komplicera och fördyra och fördärva tillvaron.

Därefter började han berätta en historia om när han kom hem från sjön en gång på 70-talet och möttes av en barnvagn och en kvinna som gav honom en iskall blick innan hon försvann i väg över parkeringen.

– Vad fan skulle jag göra, sa Nalle. Där stod jag med fyra stora resväskor en och ett skrikande spädbarn som jag inte ens visste namnet på.

Brorsan frågade intresserat:

– Vart tog du vägen med vagnen och alla väskorna?

Nalle suckade tungt.

– Bolaget!

Han började berätta:

– Jag förstod ju att små barn har stora behov och att jag måste börja någonstans. Men jag hade absolut ingen aning om hur jag skulle få ombord vagnen och alla väskorna på bussen, så jag fick traska hela vägen från Hägernäs till Täby Centrum. Där tjackade jag en flaska dessertvin och promenerade sedan hela vägen hem igen. Sen var det ju bara att sätta igång med det praktiska. Jag bytte väl blöjor i tjugo, tjugofem år innan det blev dags att byta lever!

Ja, men ni förstår ju själva. Det är den här typen av historier man får sej till livs en lördag kväll på Rindö Krog. Vilken typ av historier man för höra på söndag morgon vet bara Joel.

Olika falla ödets lotter

Jag är gapande hänförd över dom läsarreaktioner jag har fått under hösten. Först trodde jag inte att någon skulle vilja göra sej omaket att skapa ett användarkonto (för den händelse att det inte redan fanns) och själv recensera en roman som kanske inte liknar någonting annat man tidigare har läst. På gott och ont skulle jag vilja tillägga.

Kanske kan det till och med upplevas som provocerande, för somliga, att jag så respektlöst leker med den skönlitterära formen. En del av mina karaktärer skulle kunna vara hämtade ur en film av Kustrucia, andra plockade direkt från NHL. Någon har sin bakgrund inom den Svenska Kyrkan och en annan finner frid under en rotvälta i skogen. Tänk på Tigertämjarn som är dömd att knulla ihjäl sej. Olika falla ödets lotter. Det finns inga tydliga gränser mellan svart och vitt, ont och gott. Det finns ingen glasklar skillnad mellan liv och död, film och skönlitteratur. Men det finns en stark berättelse med mycket, mycket humor och värme.

I uppföljaren till ”Familjelyckan” växer storyn ut till någonting som jag allt oftare kallar för ett riktigt ”queer-epos”. Uttrycket är inte alldeles korrekt använt (jag menar Aniara är ett epos) men även i det fallet är jag ganska respektlös. I sin sammansatta form får orden en ny innebörd. Dessutom är det på samma vis med ”Det stora svenska vemodet” som med ”Familjelyckan”. Berättelsen liknar ingenting annat som har skrivits tidigare. Inte i Sverige. Kanske är uppföljaren både respektlös och skamlös. Samtidigt tror jag att den kommer beröra väldigt många människor.

Så när jag sent i går kväll såg att ännu en läsare hade skrivit en recsension på nätet och betygsatt ”Familjelyckan” med fem lysande stjärnor blev jag verkligen lycklig, lite rörd rent av. Kanske hade det varit en omöjlighet att släppa en bok som skiljer sej så pass från alla dom deckare och övriga vardagsskildringar som vi har vant oss vid dom sista åren om det inte vore för min bakgrund som krönikör och manusförfattare.

Jag har redan en publik, en läsekrets. Människor som har följt mej genom många år och faktiskt är redo att ta emot leveransen. Jag hoppas att ni ska bli många, många fler. Ni betyder allt!

Läs ett utdrag ur Familelyckan under fliken ”Böcker”.

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Kapten Bräckmans vederstyggliga koffernagel

När man slår på ett järnskrov med ett hårt föremål (till exempel en koffernagel) uppstår ett ljud som är – obehagligt. Om man dessutom ligger och sover blir det där ljudet direkt outhärdligt. Ringer mobilen också samtidigt uppstår vad som med fog kan kallas för ”ett satans oväsen”.

– Svara, hörde jag någon ropa genom ett töcken av mardrömmar.

– Aldrig, muttrade jag och drog täcket över huvudet. Vi är inte på Skeppet Beatrice nu. Ingen purrar ut mej på däck en söndag morgon i månaden november.

Därefter stack brorsan in huvudet genom ventilen (läs fönstret) och gastade:

– Jag hör att det ringer och jag VET vem det är för att det är JAG som ringer. Upp med dej och sätt på kaffepannan nu!

Kapten Bräckman på Skeppet Beatrice hade en koffernagel

Innan jag ens hann slänga mej ur kojen och knuffa ut karln i farleden var han inne i byssan.

– Och här var det isolerat, konstaterade han torrt. Har du verkligen gjort allt det här själv?

Jag satte på kaffevattnet och svarade gäspande.

– Nej, Uffe har hjälpt till också.

Brorsan slog sej ner i soffan och började berätta.

– I tjugo år har jag jobbat med träull, men nu är det slut med det. Nu har jag ”Grabben”!

Jag hällde upp kaffe i våra muggar och frågade.

– ”Grabben”, vem är det?

Brorsan förklarade.

– Nicke, han med ”brass-bingot”. Vi arbetar på ett bygge för sjutton gubbar, då kallas man bara ”Grabben”.

Jag drog mej plötsligt till minnes.

– Tror jag har träffat ”Grabben”. Var det inte han som pippade runt i varenda vrå på din 40-års fest?

Brorsan sträckte på sej och nickade.

– Tårta också, han åt mycket tårta den natten!

– Och drack vin, inflikade Humla som nu hade kommit upp från förskeppet. Han pippade runt, drack vin och käkade tårta i precis vartenda utrymme som fanns i hela festlokalen. Och detta vet jag med säkerhet, för det var jag som städade efteråt.

Brorsan log brett.

– Det är en bra grabb.

Han med brass-bingot

Jag letade efter någonting att äta i kylskåpet.

– Och honom låter du isolera?

Brorsan såg plötsligt lite olycklig ut.

– Snälla du, jag har haft klåda över hela kroppen i tjugo år. När jag säjer överallt, menar jag verkligen ö-v-e-r-a-l-l-t. Även på pitten. Jag har haft klåda på apparaten i tjugo år.

Jag hittade en platt kaviartub och började krama ut innehållet på en smörgås.

– Men det är ju bara för att du tar i den med händerna när du går på toaletten.

Brorsan spärrade upp ögonen.

– Men hur skulle jag annars göra?

Nu hade även Nisse vaknat och kravlat upp ur akterskeppet. Hon intog sin vanliga plats bakom datorn och muttrade buttert:

– Du kunde väl bara be ”Grabben” hålla i den!

Brorsan vred på huvudet.

– Nisse är du vaken?

Nisse himlade med ögonen. Brorsan granskade henne noggrant.

– Är du nykter?

Nisse suckade tungt. Brorsan började berätta:

– Nu ska du höra hur det gick för din gamla mobror Christopher när han tog sej en rejäl bläcka i Gävle året 1982.

Nisse tittade hjälplöst på Joel (fästmannen). Brorsan satte igång:

– Tänk er Gavlerinken, slutspelsmatch mellan Modo och Brynäs. Gamla Loffe hade dessutom plankat in. Nu ville han ha en korv, men råkade i råkurr med försäljaren och slog väl näven hårt i lådan.

Vad är det för jävla företag?

Barnen tittade frågande på varandra (nåja, Joel är väl kring 20, men i alla fall). Nisse viskade:

– Vilken låda?

Brorsan gav henne en trött blick.

– På magen, på den tiden hade alla korvgubbar en låda på magen.

Nisse frågade:

– Slog du honom i lådan?

Brorsan förklarade tålmodigt:

– Jag slog näven i lådan och frågade, ”Vad är det för jävla företag du driver”?

Jag skrattade till. Den där händelsen hade jag glömt bort. När brorsan blev häktad i Gävle och morsan fick lösa ut honom från snuthäcken.

– Efter det fick jag polisskräck, fortsatte han. Det har jag ännu. I bland tror jag att det har smittat av sej på barnen också. När dom gjorde en bilresa med farmor och farfar nyligen slängde sej plötsligt alla tre ned på golvet och skrek rakt ut. ”Ducka för fan, snuten kommer!”

Jag hajade till.

– Varför det? Dom är ju stora nu.

Brorsan tog en påtår av kaffet och nickade lätt maniskt.

– Under hela deras barndom körde vi omkring i en gammal häck utan baksäte. Vi fick ha alla ungarna där fram. Varje gång jag såg en polisbil blev jag tvungen att vråla, ”Ned på golvet med er ungar!”

Ned på golvet med er ungar!

Han tackade för kaffet och reste sej upp.

– Poliser och träull, det är inga roliga saker det för en gammal skärgårdssnickare.

Jag viskade utmattad.

– Man får hoppas att du aldrig åker i fängelse.

Brorsan skakade trosvisst på huvudet.

– Inga problem, då skickar jag bara ”Grabben” att sitta av tiden.

Han rufsade om Nisse i håret och gjorde sej klar att åka hem.

– Behöver du verkligen en ny lever? frågade han.

Nisse tittade skamset ned i tangentbordet.

– Vet inte… kanske.

Brorsan försvann ut genom dörren och ropade över axeln.

– Dom där prylarna växer inte på trän, ska du veta! Nej, i så fall får du vänta till frosten kommer, sen är det bara ut med trädgårdsslangen och spola motorvägen. Det fick Nalle göra!

Har jag sagt att jag börja längta hem till stan? Det är trevligt i skärgården, mysigt och så. Men befolkningen… Hallåå… befolkningen.

Min älskares obegripliga ribba

En gång skulle vi ha semester. Jag minns så väl Skutskepparns ord när den stora dagen V (som i vila) närmade sej. Han sa:

– Fy fan vad skönt med lite ledighet så att man äntligen kan få börja jobba ordentligt!

Nu funderar jag på att ta semester. I flera månader har jag arbetat med reserach inför ”Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. Sista delen i trilogin om alla karaktärerna i ”Familjelyckan”. Jag ligger ganska bra till i tid eftersom ”Det stora svenska vemodet” redan är klar och skulle faktiskt kunna unna mej lite omväxling.

”Jag skulle vilja skriva en dokumentär, en sann historia”, påpekade jag i ett mail till min förläggare.

Jag har prövat på det mesta man kan skriva vid det här laget. TV-serie, julkalender, kortfilm, novellfilm, dataspel, reklam, barnberättelser, skönlitteratur och inte att förglömma mitt fleråriga krönikörsuppdrag på Tidningen Hästfocus. Men det finns fortfarande några former kvar att utforska.

Karaktären Nadja / Bergljot Arnadottir

Dokumentärer har alltid intresserat mej. Konstruktionen, uppbyggnaden och berättartekniken. Där finns samma akter och vändpunkter som i en spelfilm eller i en bok.

Jag använder ju en slags klippteknik även när jag skriver skönlitteratur. I ”Familjelyckan” är det inte så konstigt eftersom berättelsen från början bygger på ett filmmanus. Men det ställer också krav på läsaren. Ett slags mod att släppa taget och bara åka med. Jag skulle aldrig överge mina läsare på djupt vatten. Ni kommer iland, kanske lite omskakade, våta upp till armhålorna och med krabbor i byxfickorna. Men ni kommer iland.

Jag har mycket närmare kontakt med mina läsare (och i förekommande fall älskare) nu än när jag jobbade med filmmanus. Det är ju inte så konstigt. Julkalendern hade flera miljoner tittare och en hemsida med hundra tusen tals besökare. Det var en fullständig omöjlighet att svara, eller ens läsa, alla inlägg. Och bara ett år senare försvann hela publiken till nästa julkalender.

Med böcker är det annorlunda, dom lever kvar och engagerar på ett helt annat sätt. Nästan alla författare har en egen hemsida eller blogg numera. Det kan jag verkligen förstå. Plötsligt får man faktiskt en möjlighet att kommunicera med sina läsare, även om många också väljer att maila.

Dataspel

Sent i går kväll fick jag mej en riktig funderare som slutade i ett stort gapskratt. Det var min ”älskare” Matte som skrev i ett inlägg här nedan att han läser högt ur ”Familjelyckan” för barnen. (Här måste jag inflika att jag aldrig ens har träffat Matte i verkliga livet. Han tycker om det jag skriver och kallar sej därför ”min älskare”. Det är oerhört smickrande). ”Herregud”, tänkte jag. ”Borde det inte vara 15-års gräns på den boken?” Å andra sidan har jag aldrig förbjudit mina barn att se några filmer. Dom har fått se i princip allt som dom har velat. Några av barnen är cineaster i dag. Oerhörda finsmakare. Jag frågade min bror på en fest nyligen:

– När läste du din första vuxenbok?

– När jag vet tre, svarade han.

– Åh fan, svarade jag imponerat. Vad hette den?

– Loranga, Mazarin och Dartanjang, sa han.

Det är kanske den bästa ”vuxenbok” som någonsin har skrivit. Brorsan läser fortfarande ett stycke varje kväll. När han inte läser ”Skeppet Beatrice” vill säja, men den har jag snott av honom och har som egen sänglitteratur. Barnen där ute på ön läser väl ”Familjelyckan” kan jag tänka.

Vidare skrev Matte i sitt inlägg: ”Men ribb-delarna” får man ju hoppa över. Det var nu jag började fundera. Jag läste hans inlägg om och om igen, försökte svara, men fattade ingenting och måste tänka. I en och en halv timme klurade jag över vilka sidor i ”Familjelyckan” som tillhör ”ribb-delarna”. Jag bläddrade och skumläste, tänkte RIB-båtar och höjdhoppare. Men tio öringen ville inte trilla ner. Så plötsligt, mitt i natten, kom jag på det. Klockan var då tjugo minuter över två och jag började asgarva!

Nu tänker jag inte avslöja vilka bitar som är ”ribb-delarna”. Det får ni ta reda på själva. Och läs dom för Guds skull inte för barnen.

Själv funderar jag som sagt var på att ta ut lite ledighet och skriva en dokumentär berättelse. Ger mej fan på Matte kommer att finna ”ribb-delar” i den också.

Läs ett utdrag ur Familjelyckan under fliken ”Böcker”

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Kärlek över könsgränserna

N har tagit sej en bläcka. Nej, nej, vi snackar ingen liten lagom lördagsfylla nu utan en riktig dräpare till överhalning. Det blev J som fick ta hand om efterdyningarna. Själv var jag lyckligt ovetandes om sakernas tillstånd och alkoholens efterverkningar ända till N ramlade in genom hyttdörren och flämtade:

– Jag behöver en organdonation!

Därefter kräktes N.

Nej, nej vi snackar ingen liten småblommig spädbarnsmacka nu, utan en grönjävlig kaskadspya. Jag har sett ett antal tonåringar växa upp, ta studenten och flytta hemifrån. Jag är intill visshet övertygad om att var och en av dom har begått misstaget att dricka för mycket alkohol – men ingen (no one) har raglat in till morsan och bett om en ny lever efteråt.

J har ännu inte framfört sina önskningar. Det kan vara så att han önskar sej en ny flickvän. Antingen det, eller ett par nya skor. Dom gamla har traskat i saker som inte är till för en svensktillverkad sula att möta under sin sammanlagda gångtid inom europeisk gemenskap.

Han kysste henne efteråt och sa:

– Jag älskar dej i alla fall.

Hon svarade:

– Flytta på dej, jag måste spy!

Det är liksom kärlek när den är som allra vackrast. Det påminner mej om slutscenen i ”Familjelyckan”. Inte för att jag ska avslöja den här. Däremot vill jag tacka dom läsare som har rescenserat boken på nätet och tilldelat min debutroman högsta betyg. Som författare blir man naturligtvis extra glad över dom reaktioner som kommer från själva ”förbrukarledet” – dom riktiga fåtöljerna. Särskilt roligt är det när man gör sej själv den lilla otjänsten att skriva en hel trilogi i en genre som kanske är helt unik i sitt slag. Jag vet inte om det märks så mycket i Familjelyckan, där kan man nog som läsare känna sej lite hemma med att referera till John Irving eller kanske Isabel Alliende (som min förlagschef Katja gör), men redan i ”Det stora svenska vemodet” (utkommer i augusti 2009) tar berättelsen en ny vändning och utvecklas till ett stort ”Queer-epos” som faktiskt för kärleken över könsgränserna in i en ny dimension.

Folk och rövare på Rindö Krog

Låt oss fastslå en sak med detsamma. Alla är förbannade! Det känns tryggt att veta, lite som en garanti för att ingenting är förändrat. Alla är fortfarande förbannade – främst på mej!

Egentligen började det redan i onsdags, alltså jag borde förstått redan i onsdags att någonting lurt var i görningen. Jag skulle gå in på Apoteket. Vi skulle ha ett paket plåster. Skutskepparn väntade utanför. När jag var klar med mitt inköp frågar han mej med ett ansträngt leende:

– Säj mej vad… exakt v-a-d ur Apotekets sortiment kostar fyra hundra fyrtiofem spänn?

Jag vet inte riktigt vad som hände. Om vi kvinnor över trettiofem bär på en tidsinställd klimakterie-raket och den är programerad för att brinna av vid en specifik tidpunkt i livet. Till exempel när man kommer ut från Apoteket och den medhavda Skutskepparn kommenterar kassakvittot. Jag vill inte påstå att mitt svar varken var särskilt nyanserat, eller ens logiskt. Det som förvånade mej mest var att Skutisen inte gick till motattack. Speciellt med tanke på att det var hans betalkort.

Jag borde anat i oråd redan i onsdags.

I bilen på väg hem sedan kände jag mej lycklig. Det händer inte så ofta. Skutskepparn hade gjort rätt. Han hade äntligen – efter dryga tjugo år – lärt sej någonting. Man ifrågasätter inte ett kassakvitto. Man ifrågasätter ingenting över huvud taget. Man betalar och kniper käft. Det är vad man gör. Om man är Skutskeppare. I Sverige. I dag.

Vi fick några fina dagar tillsammans. På torsdagen ringde brorsan (att han aldrig ger upp).

– Hänger ni med upp till Jonny och Annika på lördag? frågade han.

Jonny och Annika har precis tagit över krogen här på ön. Det är ett trevligt par som vi tycker väldigt mycket om.

– Ja, sa jag. Det är inte omöjligt. Vilka blir det?

– Nej, men det blir bara vi, sa brorsan. Det är lugnt!

”Lugnt” passade mej bra. Jag hade jobbat med att isolera väggarna i köket hela veckan och hade träull över precis hela kroppen. Dom sista dagarna hjälpte Uffe på Bogserbåten Hubbe till, men klådan har jag kvar fortfarande kan jag tala om.

När lördagen kom ringde jag till min gamla barndomsvän Malou och sa.

– Ska du med upp på ön och käka?

Malou är inte heller mycket av en festprisse därför försäkrade jag henne med brorsans emfas:

– Det blir lugnt, du behöver inte klä upp dej alls. Vi är bara ett par stycken och jag menar, Rindö… Herregud. Vem behöver göra sej till?

– Jag ska fundera på det, svarade Malou. Vi får se om jag dyker upp.

Alla var där!

Strax före klockan sex på kvällen drog jag en tjock stickad tröja över huvudet (samma som jag hade isolerat i hela veckan), tryckte ner en keps med färgfläckar på huvudet och stack fötterna i ett par bekväma gymnastikskor. Nalle var snäll och hämtade oss med bilen. Vi parkerade utanför krogen och steg in i lokalen. Plötsligt förstod jag absolut ingenting. Hela matsalen var fylld av bekanta ansikten. Det var inte bara det att dom var bekanta – det var i princip bara min familj och närmaste vänner. Till och med min lilla Guddotter Ebba var där!

Nu ska man ha klart för sej att jag har en familj som till antalet inte är mycket mindre än en Colombiansk koakinklan och till kynnelaget blott snäppet mildare än ett Kaukasiskt bröllopssällskap. Jag vet att där fanns vapen i lokalen!

En annan sak som man bör känna till om min familj. Dom älskar att hålla tal. Framför allt är det pappa. Hans tal är mer av en ensidigt hållen monolog som roar honom omåttligt och kan pågå i evigheter. Inte sällan måste han lämna bordet för att röka eller avlossa några skott mot stjärnhimlen. Brorsan tycker också hemskt mycket om att prata. Sen är det jag!

Tillsammans kan vi hålla en show på ett par, tre timmar om det vill sej riktigt illa och då kan till och med en kille som Kocken på Korsö lacka ihop och börja leka med kniven i stövelskaftet.

Alla mina döttrar var där och dom var riktigt förbannade. Någon är inte omnämnd med namn i ”Familjelyckan”, en annan har fått fel, eller ofullständigt namn utskrivet i texten, en tredje sympatiserar med den förste och en fjärde känner sej inte tillräckligt krediterad i efterordet. Jag säjer till alla författare som ens en gång överväger att skriva ett efterord – ”Dont go there!”

Men det fanns fler som var uppretade och ville ha vedergällning denna kväll. Var så säkra! Brorsan hade en hel lista med namn på människor som sökte upprättelse för sårade känslor och ekonomisk förlust. Ingen har glömt NÅGONTING och alla skyller på mej.

Steven me´Kniven hade anmält två burköl saknade från valfångaren Holmia 1989, Nalle ville ha igen sin förlorade märlspik från minsveparen Måsen, Palmeklintskan yrkade på att få ersättning för en röd gaständare som jag VET att Åke har snott med sej till Spanien, Malou påstod att jag är skyldig henne två paket Glenn och ett par seglarstövlar, Nicola krävde ersättning för en hel jävla soffgrupp som strök med i en brand på Ramsö 1994, Skutskepparn yrkade på 3,2 miljoner SEK för allmänt slitage och mentalt lidande, pappa ville bara ha pröjs för gösen som försvann 1969 men ungarna krävde alla en ny barndom samt marknadsmässigt uppräknad veckopeng gällande 936 veckor vardera utbetalad som ett egångsbelopp på varsitt konto i Schweiz.

Under tiden brorsan stod upp vid bordet och räknade upp dessa poster, såg jag hur (till mej) nära anhöriga, var framme och stack nya lappar i hans fickor. Till och med Radar ringde från Malmö och ondfor sej över högtalartelefonen. Jag gick ut till kocken i köket och såg mej omkring.

– Har du en guldkokare någonstans? frågade jag.

– Nej, sa Jonny, men jag har en pizzaugn.

– Pizza, viskade jag. Nu vet jag vad jag ska göra!

Jonny gav mej en frågande blick.

– Vad tänker du på?

Jag pekade på den glänsande eldhärden.

– Jag ska börja baka pizza!

Jonny skruvade lite olustigt på sej.

– Jag vet inte Karran, kanske om du bara kunde skapa ett nytt recept. Vi skulle kunna kalla den ”Familjelyckan”.

Jag tittade på honom med brinnande blick.

– Det är ju genialt, Jonny… Genialt!

Stolt anträdde jag krogdelen och viskade i örat på min bror.

– Jag tror det ordnar sej med pengarna. Jag ska få skapa en alldeles egen pizza på Rindö Krog. Tänk om det blir en storsäljare!

Brorsan reste sej omedelbart upp från sin plats och tillrättavisade mej med skarp ton.

– Ska du skapa en pizza för vartenda jävla boksläpp du gör. Redan i augisti nästa år kommer ”Det stora svenska vemodet”, hur har du tänkt dej att den pizzan ska se ut?

Nu klev Jonny fram och lade armarna i kors över bröstet.

– Det blir väl bara en taskigt gräddad degbotten utan pålägg.

Han spände blicken i mej.

– Vill du kanske att jag ska vrida om näsan på kunderna också för att dom ska få den rätta känslan? Är det så du tror att man driver en krog i skärgården!

Jag kände att jag höll på att bli indragen i någonting nu igen. Någonting som garanterat inte skulle skapa annat än osämja och nya skulder. Det var en sann lättnad att komma hem till hytten ombord på Falkland, även om jag nu har förstått att min enkla vrå av världen kostar i runda slängar 110.000:- / månad i hyra.

Skutskepparn tyckte också att det var skönt att komma hem.

– Det här har varit en påfrestning hela veckan, stönade han.

Jag tittade frågande på honom.

– Vad?

Skutskepparn svarade:

– Att hålla masken. Hela den här knasiga tillställningen skulle bli en överraskning och jag visste att det kunde skita sej i vilket ögonblick som helst.

Jag skrattade rått:

– Tänker du på Apoteket?

Skutskepparn föll ihop över bordet.

– Jag tänker på dygnets alla timmar, svarade han. Att hålla dej på gott humör är en balansakt som ibland tar sej bisarra uttryck. Hade jag ställt en enda följdfråga om kassakvittot hade du varit sur i en månad efteråt och aldrig under några omständigheter gått ut på krogen.

– Ge hit mitt kort kärringjävel!

Nej då, det sa han inte. Men han tänkte – det såg jag alldeles tydligt på honom. Jag hoppas att Familjelyckan kommer att sälja bra. Både boken och pizzan!