Jag tittar nästan aldrig på teve. Det är lika bra att jag låter bli. Nästan allting som händer eller säjs, engagerar mej på något sätt och ett vanligt matlagningsprogram kan göra mej alldeles utmattad. Under julhelgen har jag dock tittat på ”Selma” och nu är jag full av FRÅGOR!
Fanns den där pojken ”Nils” på riktigt, hotade han verkligen sin far med en laddad pistol och växte han sedan upp på Mårbacka? Som tur är har en av mina bästa vänner producerat serien, dessvärre har hon dragit till Indien. Men jag väntar otåligt på att A-C ska komma hem och bringa klarhet i historien.
En annan sak som har engagerat mej är ”Stjärnorna på slottet”. Haussen kring Jonas Gardell ger jag fan i, dom gånger jag har träffat honom har han varit ett under av ära och redlighet. Det är Janne Carlsson som intresserar mej. Redan som barn läste jag det mesta av Slas och när sedan filmerna kom blev naturligtvis Janne Carlsson en personlig ”husgud”. Jag kan inte minnas att vi någon gång har träffats i verkliga livet, men att mannen är fullständigt genial råder ju ingen tvivel om. Det var när han berättade om hur två journalister hade, som han själv uttryckte det, förtagit all glädje att stå på scenen under tolv års tid, som jag reagerade.
Det får inte vara så enkelt att krossa en konstnär. Sedan blev jag rädd!
Minns Kusturica, hur han fullständigt slutade att göra film efter den hårda kritiken mot ”Underground” (som jag tycker har en av dom mäktigaste inledningsscenerna i filmhistorien). Vi talar om mannen som, trots allt, kom igen och därefter gav oss ”Svart katt, vit katt”.
Även jag funderar, hur ska man förhålla sej till kritik? Hur ska man förhålla sej till kritiker. Jag läste en artikel skriven av en journalist som mycket detaljrikt beskrev innehållet i min debutroman ”Familjelyckan”. Bland annat avslöjade texten hur en av huvudkaraktärerna blir skjuten med två skott i bröstet.
Jag menar, detta har aldrig hänt i mina böcker. Ingen har blivit, eller kommer att bli, skjuten med två skott i bröstet. Ändå måste jag fråga mej; ”Är det jag eller journalisten som har ett problem här?” Jag tror faktiskt att det är jag. Mitt ”budskap” har helt enkelt inte gått fram. Kanske har ingen av alla mina läsare uppfattat VAR dessa två skott träffade någonstans. Ändå har jag tagit upp den saken i boken, kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig.
Nåväl, detta är en petitess, och ingenting som får mej att gå in i väggen. ”Familjelyckan” blev på det stora hela taget så som jag ville och det finns ingenting som jag skulle ändra på i efterhand.
Den stora skräcken är om nästa bok skulle bli totalt sågad. Risken är ju överhängande. Om man kommer med någonting som påminner om ”Bröderna Lejonhjärta goes gay” eller ”Saltkråkan” korsat med ”Gökboet”. Då kan det bli trubbel!
Jag är inte egentligen orolig för boken. ”Det stora svenska vemodet” är mitt flaggskepp, jag kommer sannolikt aldrig att bli bättre. Jag är orolig för att över huvud taget ”påverkas”. Jag tror att ”riktigt dålig” kritik är ungefär lika farligt som ”riktigt bra”.
Det värsta som skulle kunna hända mej, som verkligen skulle skada ”mitt” författarskap vore om jag medvetet eller omedvetet började anpassa mej. Det är ju inte som så att jag sitter overksam på skrivkammarn och väntar på vägledning. Jag har min plan klar för mej och nu gäller det att skriva färdigt sista delen i min trilogi innan ”Det stora svenska vemodet” kommer ut. Då har jag lyckats, då är jag klar. Då är det MIN berättelse, MIN trilogi och ingen annans.
Detta som en förklaring till varför jag ska dra ner på ”bloggandet” under våren. För att ta tillbaka pennans makt.
