Pennans makt

Jag tittar nästan aldrig på teve. Det är lika bra att jag låter bli. Nästan allting som händer eller säjs, engagerar mej på något sätt och ett vanligt matlagningsprogram kan göra mej alldeles utmattad. Under julhelgen har jag dock tittat på ”Selma” och nu är jag full av FRÅGOR!

Fanns den där pojken ”Nils” på riktigt, hotade han verkligen sin far med en laddad pistol och växte han sedan upp på Mårbacka? Som tur är har en av mina bästa vänner producerat serien, dessvärre har hon dragit till Indien. Men jag väntar otåligt på att A-C ska komma hem och bringa klarhet i historien.

En annan sak som har engagerat mej är ”Stjärnorna på slottet”. Haussen kring Jonas Gardell ger jag fan i, dom gånger jag har träffat honom har han varit ett under av ära och redlighet. Det är Janne Carlsson som intresserar mej. Redan som barn läste jag det mesta av Slas och när sedan filmerna kom blev naturligtvis Janne Carlsson en personlig ”husgud”. Jag kan inte minnas att vi någon gång har träffats i verkliga livet, men att mannen är fullständigt genial råder ju ingen tvivel om. Det var när han berättade om hur två journalister hade, som han själv uttryckte det, förtagit all glädje att stå på scenen under tolv års tid, som jag reagerade.

Det får inte vara så enkelt att krossa en konstnär. Sedan blev jag rädd!

Minns Kusturica, hur han fullständigt slutade att göra film efter den hårda kritiken mot ”Underground” (som jag tycker har en av dom mäktigaste inledningsscenerna i filmhistorien). Vi talar om mannen som, trots allt, kom igen och därefter gav oss ”Svart katt, vit katt”.

Även jag funderar, hur ska man förhålla sej till kritik? Hur ska man förhålla sej till kritiker. Jag läste en artikel skriven av en journalist som mycket detaljrikt beskrev innehållet i min debutroman ”Familjelyckan”. Bland annat avslöjade texten hur en av huvudkaraktärerna blir skjuten med två skott i bröstet.

Jag menar, detta har aldrig hänt i mina böcker. Ingen har blivit, eller kommer att bli, skjuten med två skott i bröstet. Ändå måste jag fråga mej; ”Är det jag eller journalisten som har ett problem här?” Jag tror faktiskt att det är jag. Mitt ”budskap” har helt enkelt inte gått fram. Kanske har ingen av alla mina läsare uppfattat VAR dessa två skott träffade någonstans. Ändå har jag tagit upp den saken i boken, kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig.

Nåväl, detta är en petitess, och ingenting som får mej att gå in i väggen. ”Familjelyckan” blev på det stora hela taget så som jag ville och det finns ingenting som jag skulle ändra på i efterhand.

Den stora skräcken är om nästa bok skulle bli totalt sågad. Risken är ju överhängande. Om man kommer med någonting som påminner om ”Bröderna Lejonhjärta goes gay” eller ”Saltkråkan” korsat med ”Gökboet”. Då kan det bli trubbel!

Jag är inte egentligen orolig för boken. ”Det stora svenska vemodet” är mitt flaggskepp, jag kommer sannolikt aldrig att bli bättre. Jag är orolig för att över huvud taget ”påverkas”. Jag tror att ”riktigt dålig” kritik är ungefär lika farligt som ”riktigt bra”.

Det värsta som skulle kunna hända mej, som verkligen skulle skada ”mitt” författarskap vore om jag medvetet eller omedvetet började anpassa mej. Det är ju inte som så att jag sitter overksam på skrivkammarn och väntar på vägledning. Jag har min plan klar för mej och nu gäller det att skriva färdigt sista delen i min trilogi innan ”Det stora svenska vemodet” kommer ut. Då har jag lyckats, då är jag klar. Då är det MIN berättelse, MIN trilogi och ingen annans.

Detta som en förklaring till varför jag ska dra ner på ”bloggandet” under våren. För att ta tillbaka pennans makt.

Dont you worry

Jag håller på att lära mej ”Vista” (nej, det är ingen dans). Jag har också ett nytt ergonomiskt tangetbord (nej, det är inte kul). Det tar mej en halv dag att publicera en blogg what so fucking ever. Men det är inte därför jag ska göra ett blogguppehåll – det är för att släppa fram nya förmågor och, framförallt, för att bjuda på nya läsupplevelser. Jo, jag menar allvar – här på min blogg. Jag har många besökare, en underbar läsekrets som engagerar sej, irriterar sej, och fan ta mej, förväntar sej ett uppiggande inlägg då och då. Därför kommer jag att inbjuda ett antal nära vänner och bekanta att ta över min blogg en vecka var under våren.

Pilsnerprinsessan har redan tackat ja kan jag meddela (hör bara skriket från Pilsnerpalatset – ”Jag sa NEJ, Carina. Jag sa NEJ!” Men jag undrar, vad är väl ett nej från en pimpad pannkaksslyna annat än ett ”JA!”

Sabina däremot kommer att skriva från Equador. Om hon kan!

Sedan finns där en rad märkvärdiga, rörande, roliga, långtråkiga och förunderliga bekantskaper att göra. Jag kommer att presentera var och en och där efter är ordet fritt. Jag menar – verkligen fritt!

Tidigt i morse

Ser det ut som jag har tid att blogga?

Ser det ut som om Wilmer har tid att blogga?

Men dont you worry, jag har några keckiga åsikter kvar att framföra innan året är slut. Vad det blir och handlar om återstår att se. Och ”Hey, yo!” Har du synpunkter på mej, kanske min blogg eller annat jag skriver. Kontakta mej. Du kan få skriva själv!

cd@carinadahl.com

Fula, skitiga och elaka

Det var jag som snodde tårtan. Det blev inget nattdisco, men det var jag som snodde tårtan. Detta törs jag bekänna av en enda anledning – ingen av dessa människor (dvs. besättningen ombord) läser min blogg.

Jag kan likaväl avslöja en dröser andra synder som jag är ansvarig för. Till exempel att jag har kastat vitlökspressen på utsidan (fast alla letar efter den). Det är skitroligt när dom går och drar i lådor och söker bakom väggfasta möbler.

Som allra elakast var jag dock på julafton.

Så fort jag såg den stora ”julklkappshögen” och kunde säkerställa att två av dom största paketen var till mej, satte jag igång.

– Du är ful, sa jag till Humla.

Och genast därefter:

– Du är stygg, till Fideli.

Fula, skitiga och elaka

Sen kom Freja hem. Till henne får jag vara lite försiktig med vad jag säjer, för hon håller mej ansvarig för en knackig uppväxt och otur i kärlek. Där måste jag ta på mej en del av ansvaret och sade därför diplomatiskt:

– Taskig coaching är en sak, men jag tog i alla fall inte betalt för medelmåttig mat och vilseledande information.

Nu är vi här! Jag varnade för detta redan i början av året. Jag skrev på min blogg: ”Jag funderar på att bli förjävlig, inte alls lite lagom bitter och inåtvänd utan riktigt förjävlig!”

Nisse tycktes kunna läsa mina tankar. Hon tittade upp på Freja med tårfyllda ögon och bekräftade:

– Och så har hon börjat dansa. Till Piff och Puff!

P.S Humla har flyttat hemifrån – på riktigt. D.S

Totte & Humla flyr fältet

N 59°26.0157 E18°44.8835

Eftersom jag absolut inte orkar blogga, inte skriva ett vettigt ord över huvud taget, och vi har lagt av förtöjningarna och lämnat Rindö bakom oss, får det bli en bildkalvalkad. Och inte ens det orkar jag åstadkomma. Kanske en, eller två bilder, resten får nog bli i morgon.

En liten detalj bara. Morfar (min farsa) frågade vid middagen:

– Vem FAN satt uppe och spelade samma låt 35 gånger inatt?

Jag räckte stolt upp armen.

– Det var jag!

Jag skulle kunna förklara varför, det fanns en anledning, av ”teknisk / mental- karaktär”, (helt obegriplig faktiskt) men klockan hann bli fyra på morgonen (och till det fanns ingen anledning alls). Pappa fick kliva upp ur kojen och täta hyttdörren med en gammal badrumsmatta för att slippa höra. To bad!

Nej, det är inte Uffe som har satt ventilen snett. Det är fotografen som rullar.

Här är låten by the way (man måste inte lyssna 35 gånger, men man måste höra HELA åtminstone en gång, annars får man liksom skylla sej själv). Ovan ses, för övrigt, hunden med våra ”mässjäntor”. Dom hade inte hört ett j-a dugg (sa dom) och hoppades på ett nytt nattdisco. Orka, liksom, jag är svintrött och tänker bara chilla med Skutskepparn (medvetslös).

Då har jag ändå inte berättat om ”Uffe på Hubbe”. Hans livslögn är omfattande. Den mannen fejkar att han sover när han jobbar (för att verka utvilad när han kommer hem). Jag har mycket att berätta, men jag orkar inte. Lyssna på Sam Cooke och ha ett bra liv!

Låten

Ha ett bra liv!

Varning på stan

Varning på stan

för nu kommer vi som kan baxa en gran

Vi kan supa och slåss

och meka motor förstås.

Vi kan täta en kran!

Och vi är pigga som fan – wov wov wov.

Och vi pingla upp Skepparn, sa ”Tjenare, läget, hur var det i går kväll?”

Jo, jag fick tag i en fisk, den var ful som fan och den tappade fjäll.

Hur fick du hem den till dej?

Det var en lätt grej!

Jag sa, rom, rom, rom – vi drar hem till mej. Vi ålar och trålar, dricker te hos mej.

Den hängde med upp hem till mej, sen var det tack och hej.

Nästa sej!

Lets go, lets go, lets go ,lets go, lets go ner i maskin

Vi kan snusa och svära, vi kan olja och tjära, vi kan sippa vårt vin

För ombord ger vi järnet, och vi bangar inte för nåt.

Att kapa trossar har för oss blitt en sport!

GOD JUL!

Mormor & Farmor ombord på M/S Falkland

Att torka en död ponny

När jag trodde att livet hade nått sitt understa sedement, när jag faktiskt inte tyade mer (för här har inte funnits ett kök på sex månader och i duschen ligger en död ponnyhäst) då ringde brorsan.

– Hallå! ropade han avlägset. Är det någon där?

– Det här går inte längre, snyftade jag.

– Vad vet du om förnedring och förfall, svarade han.

– Det ligger ett lik i duschen, sa jag. Slå det om du kan!

– Här på ön har vi kaniner, sa han.

– Har dom tagit livet av sej? frågade jag.

– Knappast svarade han, men dom har börjat runka!

Plötsligt mindes jag alltsammans, hur brorsbarnen hade tjatat till sej varsin kanin och hur föräldrarna ut till detta hade sagt bestämt nej.

Nu har dom där kaninerna inte bara flyttat in i hemmet utan också uppnått könsmogen ålder kan jag berätta.

– Det är fruktansvärt, stönade brorsan i luren. Dom sitter på burtaket och dom gör det mitt framför ögonen på oss. Hundra gånger om dagen är inget problem!

Jag skakade sorgset på huvudet.

– Man borde inte ha djur.

Brorsan instämde.

– Det var också det jag sa till barnen. Jag sa: ”Kan vi inte bara slänga dom där jävlarna”, men det ville dom inte höra talas om.

Jag suckade tung i luren.

– Du har verkligen ställt till dej för dej.

Brorsan stönade högt:

– No shit, och vem tror du kommer sitta här med fyra tusen kaniner när ungarna flyttar hemifrån? Och haja vem som får pröjsa när ett tusen femhundra vädurar plötsligt behöver läsglasögon!

Jag ville inte höra på det örat alls, jag hade ponnyhästen att ta hand om. Detta makabra stycke som senare visade sej vara någon slags matta ”på shamponering”.

Nu är i alla fall köket på gång. När andra människor ”bara” ska åka och julhandla inför helgen, ska vi ”bara” bygga ett nytt kök, panela en bastu, rusta ett fartyg och torka en död ponny. Sen kan vi lägga av trossarna och ge oss av.

Jag har bara en sak att säja. God jul och fuck off!

Happy

Det är väldigt trevligt långt där nere i maskinrummet om nätterna. I morse tog jag dock sovmorgon och slöt inte upp bland dom andra Dieselråttorna förrän vid 04.00

Det är sant, jag har verkligen Dieselråttor i maskinrummet. Dom är där allesammans. Mäster Estragon är där, Oraklet i Oljetråget är där, till och med Kölsvinet är där. Och jag har bildbevis. Det kommer!

Redan före sex på morgonen hörde jag Joel smyga över däck. Han är lite som Askungen, vi vet att han finns och att han försvinner i en gyllene stridsbåt strax innan varvet öppnar. Men vi ser honom aldrig.

I styrhytten var det fortfarande tomt. Jag gjorde frukost och satte på en skiva med Amy Whinehouse. Det var en mycket vacker morgon på Rindö Marine. Vattnet låg alldeles spegelblankt i farleden och Kastellet var, som alltid vid denna årstid upplyst av varma strålkastare. Nej, jag hade inte otur med utsikten här i livet.

Inte förrän Nisse kravlade sej upp ur akterhytten. Hon såg inte pigg ut, om man säjer så. Håret stod som en strut i sydvästlig kuling och hon hade knall-lila operationshandskar på händerna. Jag frågade:

– Hur är det fatt?

Nisse drog en solkig morgonrock omkring kroppen och sjönk ned på andra sidan om matbordet.

– Bihåleinflamation, stönade hon. Jag måste nog stanna hemma från skolan idag.

Nisse går annars en vårdutbildning och är ganska duktig på att diagnostisera såväl sina egna som andras tillstånd. Operationshandskarna ställer jag mej dock skeptisk till. När började man pimpa operationshandskar.

– Jag hörde när Joel gav sej av, sa jag.

Nisse hostade dovt.

– Han måste hem en sväng innan jobbet.

Jag nickade förstående.

– Tänk om han har ett hemligt liv.

Nisse ryckte på axlarna.

– Inte omöjligt, han brukar tala om ett par barn som bor i hemmet.

Jag stelnade till.

– Han har barn!

Nisse snöt sej i en stor näsduk.

– Det kan också vara hans syskon.

Hon räknade på fingrarna.

– I annat fall började han reproducera sej vid tretton års ålder.

Jag skakade på huvudet.

– Nej, det kan inte vara möjligt… inte tretton.

Nisse ryckte på axlarna.

– Karlar fungerar ju lite annorlunda, mamma. En del blir könsmogna tidigt, men ju äldre dom blir desto glesare blir det mellan lyckskotten ska du veta.

Jag stannade upp med kaffekoppen halvägs till munnen.

– Menar du att männen blir infertila på ålderns höst?

Nisse grep efter en smörgås med sina lila operationshandskar.

– Ja, men ärligt, morsan sa hon. Hur ofta läser man inte rubriker som ”Elsa 95 får inget!”

Jag hajade till.

– Vad då, Elsa 95 får inget?!

Nisse viftade med dom där självlysande plastfingrarna i luften.

– Ja, vad fan tror du? Ruben 102 fixar inte att skaka fram nåt!

Jag vet inte hur jag hamnar i den här typen av samtal, och absolut inte innan ”dagvakten” ens har börjat. Joel vet vad han gör när han glider iväg skyld av morgondimmorna.

Nu ligger min första kortfilm ”Happy” uppe på Youtube. Jag har berättat lite om inspelningen tidigare. Violetta Grape gör den kvinnliga huvudrollen och min brorson, Charlie, den manlige.

Där syns i alla fall inte ett spår av Elsa 95 och Ruben 102. Man får hoppas att barnen får uppleva den åldern också. God Bless. Titta på Happy här!

HAPPY

Violetta Grape

Familjeslampan

Jag brukar bli med djur – ja, lite grann som andra blir med barn. Fast här blir det djur – och barn – och fartyg. Det är sånt som bara ”blir”. Ofta har dessa djur verkligen haft ett ärende i mitt liv. Jag har inte riktigt valt dom, utan dom har valt mej, valt oss.

Till exempel första gången jag såg min Islandshäst ”Freyr”. Jag höll absolut på att få hjärtstillestånd. Det var hästen jag hade letat efter ett helt liv. Men jag skulle aldrig få råd att köpa honom. Eller som när Wilmer kom till oss. Jag såg honom på nätet och förstod direkt att det var MIN hund. Men han var redan såld! Dessutom (och detta är rätt) ställer väldigt många uppfödare krav på att den som köper en jakthund också har jägarexamen. I alla fall ett stort naturintresse.

Så inträffade det märkliga att Wilmer kom tillbaka till uppfödaren, köparen hade blivit allergisk. Och äntligen fick vi hämta hem vår valp!

Wilmer på däck – 17 veckor gammal


Hästen hade för övrigt redan anlänt många år tidigare – pengar är en ”värdslig” sak när det kommer till saker som djur, barn och fartyg.

Och så var det historien med ”Familjeslampan”. Henne hittade jag (so help me God) på Blocket. Att vi skulle kunna ha ännu en hund ombord var helt uteslutet, men min äldsta dotter var sugen på att ta sej an en liten valp. Och så fick det bli!

Prilla

Ett värre ”stycke” än ”Familjeslampan” (som vi helt kärleksfullt kallar henne) existerar helt enkelt inte. Hon är precis allting som Wilmer inte är. Hon gör allting som Wilmer aldrig på sin ära skulle få för sej att göra. Som att till exempel promenera på Julbordet!

”Familjeslampan” har promenerat på alla bord oavsett middagsmat och dukning. Hon har slukat hela biffar, långa korvar, stora ostar och bultande människohjärtan. Vi älskar ”Familjeslampan” mer än vad som är lämpligt för oss. Däremot bor hon inte här längre. Vilket förmodligen är lämpligt för henne.

Gissa vem som alltid fick kudden

Det var när Lippa och Jompa (husse och matte) skulle ut och resa i världen som beslutet fattades. Länge övervägde vi att ta hem henne för gott, men insåg att hon skulle få det mycket bättre bland människor som kunde erbjuda henne ”odelad uppmärksamhet”.

Wilmer & Prilla på Rindö Marine

”Familjeslampan” är nu utlånad på foder. Förmodligen är det på livstid, men skulle hon vilja komma hem (eller om den nya familjen inte står ut med henne), så finns det alltid en dörr öppen. Vår enda avsikt med kontraktet är hon INTE får säljas vidare. Vi älskar den där förfärliga saken, den där prickiga pösmunken med långa, lena öron och smaragdgröna ögon. Det är en pest när man fäster sej vid djur – och barn – och fartyg. Men man måste ta hand om dom, sörja för dom, älska dom – i evighet!

Saknad älskling!

Hundvakten

Redan som litet barn lärde jag mej att räkna tid i ”glas”. Vi hade en gammal skeppsklocka hemma och det föreföll mej helt logiskt hur dygnet delades upp av fyra ”vakter” vilka var och en bestod av ”åtta glas”. När jag sedan kom ut på mitt första fartyg åkte jag naturligtvis på ”Hundvakten”, den mellan 12-04.

Nu tycks det mej som om jag har dom allra flesta vakter på dygnet. Ibland undrar jag verkligen själv ”när” jag sover samt ”hur”.

Till exempel under den där långa perioden när Skutskepparn och jag låg i skilsmässa. Då flyttade jag ned i ”sjukhytten” (eller om det var ”kockhytten” jag minns inte så noga). Dessa hytter gränsar båda två till maskinrummet. På andra sidan om skottet (väggen) står en kompressor. När trycket faller går den i gång per automatik och det sker ungefär två gånger i timmen. Där förlorade man ett par års sömn.

Eller alla dom nätterna jag gick fram och tillbaka i en korridor och sov. Nejdå, jag var inte intagen. I så fall hade jag haft en säng.

Nu tycker jag ändå att sovkomforten är på topp. Den är fortfarande inte så bekväm att man faktiskt kan sova, men man kan ”ligga”. Vad som har hänt är att Nisse har blivit stor.

Nisse sov mellan mej och Skutskepparn i ungefär tio år. Plötsligt en dag var hon bara färdig med den prylen och flyttade in i en egen hytt. Det var då vi skaffade hunden. En stor jakthund av modellen ”Krokofant”. Han skulle inte få ligga i sängen. Det har han däremot gjort allt sedan den dagen han kom.

Wilmer & Prilla

Det är en väldigt smart och finkänslig hund. Han inleder alltid natten med att ligga som en liten (well) kringla längst ned vid fotändan. Sedan vartefter båtfolket trynar in, vecklar han ut sej, blir längre och längre för att till slut sträcka ut sej som en fullvuxen karl mellan mej och Skutskepparn. Inte sällan på rygg med alla fyra benen pekande i varsitt vädersterck och hela ”blinget” upplagt till allmän beskådan.

Det är då jag brukar vakna, eftersom jag också är lite lätt allergisk mot honom vill jag inte gärna komma i kontakt med pälsen. Att jag skulle fösa ned honom på golvet finns inte på världskartan. Att jag skulle kunna somna om är också uteslutet.

I natt upptäckte jag dessutom någonting ”gulligt”. Skutskepparn håller honom i tassen när dom sover. Dom ligger där och snusar näbb mot näbb och Skutskepparn håller honom i tassen.

Ja, natten bjuder på många överraskningar. Livet också, vill jag lova. Men ingenting slår hundvakten, 12-04. Vid åtta glas brukar jag gå ned i maskinrummet och bara stå där ett par timmar. Man skulle kunna ha en liten korg att lägga sej i har jag tänkt. Kanske en dyna, en rörtång att krama i sin famn. Man får njuta av friden där man finner den och ta kärleken där man får den.

Glöm inte bort att rösta – se nedan!

Gay-Galan 2009

Naturligtvis ska ”Det stora svenska vemodet” vinna Gay-Galans litteraturpris när den så småningom kommer ut. Allting annat vore homosexuellt högförräderi, kulturell intolerans och litterär barbarism. Pannkaksslynan har sagt sitt! (Även om det inte var just det han sa, utan någonting helt annat men som jag faktiskt tror får stanna mellan oss två tills vidare). Efter Jannes genomläsning och utlåtande känner jag mej fullständigt lugn inför framtiden. Men redan nu kan man vara med och rösta på första delen i min trilogi.

Gå in på länken nedan och fyll i dina favoriter. Självklart hoppas jag att alla ska rösta på ”Familjelyckan” i kategorin ”Årets bästa bok” och på ”Patrik 1,5” i kategorin ”Årets bästa film”. (Man behöver inte fylla i alla fält).

Rösta på Ella!

Ella Lemhagen och jag har länge diskuterat möjligheten att göra en produktion tillsammans och nu ser det äntligen ut att bli av. Fram tills dess kan ni vara med och rösta på oss båda med olika verk i skilda kategorier. Röstningen är helt anonym och går på bara ett par sekunder.

Gör dina nomineringar här


Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Rösta på Carina!

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Läsarreaktioner hämtade från Bokus besökare i november.

Äntligen en vuxensaga! Jösses, vilken vitamininjektion Familjelyckan ger, jag blir så glad av att sugas in i en värld så fylld av makalösa skeenden och fantastiska karaktärer.
Vi behöver sådana här historier för att våra mänskliga hjärnor ska ruskas om lite lagom och inte bara tro på Beck, Läck & Compani.

Humanism parad med surrealism strålar klart i Carina Dahls roman och det är så himla skönt att bara få åka med på denna hissnande och vindlande resa.
Vilken lycka det är att veta om att det kommer minst två böcker till!

Om jag ska nämna något som påminner mig en rifsa om Carina Dahls författarskap så är det Leonora Carringtons ”Hörluren” (som skrevs på 1940-talet och översattes till svenska 2007!)”

Anja Annevik

En helt underbar bok som både lockar till skratt och eftertanke. En underbar, välskriven historia som ju lika gärna kunnat varit sann.Jag känner igen valda delar från mitt eget liv, lika oförutsägbart har det varit. Helt klart en bok som kommer att läsas både en och tre gånger.

Jag kan bara varmt rekommendera boken, den är garanterat inget sömnpiller.”

Ronny

”Det finns bara två alternativ: hat eller kärlek för denna bok. Jag läste den från början till slut på 1 dag! Jag vill ha efterföljaren NU! Så himla genialt skrivet! Så himla vackert skrivet! Så himla smart skrivet! Så himla bra helt enkelt! Blir min julklapp till varenda en. Läs den på vägen till jobbet och skratta högt och få sura blicka från medresenärer som inte har lika roligt till jobbet. Nästa dag är det säkerligen fler av dina medresenärer som köpt boken.”

Ekenvidströmmen

En evighetsmaskin

Jag brukar inte skriva så väldigt mycket om barnens far. Han omnämns då och då, oftast under namnet ”Skutskepparn”. Jag känner honom inte särskilt väl. Vi ses över huvud taget inte speciellt ofta. Han är arbetsnarkoman. Jo då, man kan knarka kneg, det går att bli hög på radarstrålning och kompassvätska.

Det är en ganska omfattande apparat att hålla en stor familj, ett par olika bostäder (fy fan vi har haft sommarstuga i skärgården också), fyra-fem ungar, ett halvt dussin hästar och ett fartyg igång. Det kan bli lite körigt ibland. Logistiskt invecklat. Skutskepparn drar ett tungt lass, men sambandscentralen – Hey, den sköter jag.

Varje dag ska samma pussel läggas. Vilka fartyg ska lämna kaj, vem behöver en radaröversyn (detta är dock saker som jag inte sköter), var har Humla sovit inatt, när börjar Nisse skolan, varför är hunden blodig om munnen, kommer hästarna att få sin frukost före lunch och VEM ska kasta ut hö i hagen?

En sak har jag särskilt lagt märke till, så fort någon av våra döttrar skaffar sej ”fast sällskap” och denne visar sej vara innehavare av ett körkort sugs han omedelbart upp av ”apparaten”. Det blir färjetrafik och utfodringstider att passa.

Själva äter vi alltid sent. Det finns ingenting som stressar Skutskepparn mer än måltider. Då måste man ju göra ett avbrott, ta paus. Allting blir förstört! Han är absolut den enda jag känner till som kan flåsa förbi på kajen och ropa:

– Det luktar väl inte mat, va?

För att återkomma fyra timmar senare och hojta:

– Kom inte och säj att det är mat!

Det är sånt som präglar våra ”svärsöner”. Dom har liksom insett att allting som sker här, sker under ”skarpt läge”. Det finns ingen jävla tid att stå i färjeläget och dröna. Man kommer i allra sista sekund och flyger genom luften ombord på färjan. Allting annat vore… oetiskt (eller nåt).

Dsssa unga män har också lärt sej att hästarna ALLTID måste skötas av någon.

NÅGON måste förr eller senare förbi stallet och ta hand om hästarna. Har Humla ridit på eftermiddagen blir det någon annan som måste åka dit på kvällen. Ofta någon av tjejernas (ganska oförstående) pojkvänner. Bland annat, Joel.

Här om dagen skojade jag med honom och sa:

– Om trettio år, när ni alla har skaffat nya flickvänner, andra familjer, kommer ni fortfarande inte att kunna köra förbi stallet utan att säja: ”Fan, om man inte skulle kasta åt hästarna en tuss i alla fall. Vem vet när dom såg en matbit senast?”

Joel tittade upp:

– Va, ska jag mata hästar i trettio år?

Jag nickade:

– Javisst, fast då kommer du upptäcka att hela hagen är full med hö, för där har redan varit förbi fyrtiofem skalliga karlar som alla har tänkt samma sak. Sedan står ni där och hänger över staket och småsnackar med varandra samtidigt som det ringer för fullt i era mobiltelefoner.

Joel suckade tungt:

– Ringer det?

Jag nickade ivrigt:

– Och då är det era elaka kärringar som ringer och undrar vad ni befinner er och vad ni håller på med egentligen.

Joel tittade på mej med alldeles tom blick:

– Och vad svarar vi då?

Jag började duka ut tallrikarna på bordet.

– Kom inte och säj att det är mat!

Totte

Queer as Folk

Det är lite sjukt, jag vet, men typ allting heter någonting hemma hos oss. Till exempel dammsugarn som heter ”Bojan” (den förra hette ”Sug-Britt” efter en gammal dinge som Skutskepparn hade på släp bakom sin förra trålare). Bilen heter ”Humphrey” och bilarna dessförinnan hette i nämnd ordning ”Rosita”, ”Det lilla Italienska fullblodet”, ”Gladan” och ”Viola” (även kallad ”Vajlet”) samt den mest seglivade, nästan odödlige – ”Byron”. Dom tre största fendrarna på däck (dom som man fendrar av fartyg med) heter samma saker som tigrarna i ”Familjelyckan”. ”Git”, ”Rita” och ”Rolf”. Barnen har alltid ridit på dom i vattnet, så dom hade faktiskt sina namn före tigrarna (fendrarna alltså – inte barnen).

Allt detta förklarade jag tålmodigt för Humla när hon vid snart 20-års ålder fick för sej att ifrågasätta sitt namn.

– Humla, suckade hon. Folk låter inte glada på rösten när dom säjer ”Humla”. Tonfallet sjunker och ögonen liksom smalnar på dom.

Jag lade armarna i kors över bröstet och frågade:

– Och hur tror du dom låter när dom säjer Carina? Jag har en vän i vildmarken, långt uppe i Västerbotten som tycker att jag borde byta namn till Channa. Channa Dahl. Det betyder ”kikärta” på Indiska.

Humla tittade upp.

– Är han bög?

Jag fnös åt henne.

– Inte då, han är så att säja, allround.

Hon skulle kunna heta Channa Dahl…

Annars har alla barnen flera namn att välja på om dom skulle vilja byta. Den äldsta heter ”Philippa, Evelina, Lovis”, den andra heter ”Freja, Matilda, Adrienne” den tredje heter ”Humla, Esmeralda, Gladys, Adelaide” den fjärde heter ”Saga, Simåne, Ofelia, Fideli” (men hon kallas bara för Nisse). Och så Frida såklart, mitt bonusbarn, min bomb i skafferiet, hon heter bara i anständighetens namn ”Frida, Sofie”.

– Det är i alla fall inte normalt, suckade Humla. Ingenting är liksom normalt i mitt liv. Jag umgås inte med normala människor och det händer inte normala saker.

Jag tittade frågande på henne:

– Vaddå, bara för att du är uppvuxen på ett fartyg och kan reparera en gyrokompass om det skulle behövas, innebär det inte någonting ”onormalt”.

Humla såg sorgsen ut.

– Nej men nu har dom fått fyra nya apor till Sandras jobb.

Jag ryckte på axlarna.

– Vad är det för konstigt med det då? Hon är ju ändå ap-skötare!

Humla stönade lågt:

– Namnen.

Jag blev plötsligt nyfiken. Här fanns inspiration att hämta.

– Vad heter dom där aporna egentligen? frågade jag.

Humla höll upp handen i luften och räknade på fingrarna:

– Humla, Esmeralda, Gladys och Adelaide.

Queer as Folk

Jösses flickor

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Fråga mej inte vad det är som händer, men när mina döttrar kommer hem (bokstavligen kliver över relingen) låter det som när man släpper en industripall med skrotavfall rakt ned i däck. Ofta sitter jag då försjunken i någon marig meningskonstruktion och håller absolut på att trilla av stolen när detta inträffar. Sätter då också hunden igång att skälla och Waxholmsbolaget stryker aktern alldeles för nära så att hela fartyget börjar rulla kraftig långskepps blir det s.a.s ”livat ombord”.

Lite beroende på sinnesstämning rantar dom sedan upp i mässen (flickorna alltså) och börjar där slamra med kastruller och tallrikar. Antingen det, eller ramlar in till mej och börjar gallgrina. Det finns många skäl att lägga sej raklång och skrika rakt ut. Men just igår förbehöll dom sej hyfsat sansade och började till och med diskutera böcker med varandra.

– Har du ens en gång läst min bok? frågade jag Humla.

– Ja, ja, självklart svarade hon.

– Jaha, sa jag. Vad tyckte du då?

Humla började skruva på sej.

– Alltså, dom här sexscenerna…

Hon suckade tungt.

– Du måste ändå förstå att du är min mamma.

Jag spärrade upp ögonen.

– Nähää…

Nisse fnös högt och bredde tjocka lager smör på en macka.

– I mina böcker som jag läser där kommer fallosarna flygande genom luften, stora som falukorvar med ögon och öron och oborstade skor. Det är demoner och djävlar, kukar och klövar. Systrar och bröder gör det varandra och med djuren på gården…

Både Humla och jag gapade som två fågelholkar. Humla viskade:

– Vad faaan läser du för böcker?

Nisse bet av en stor tugga från smörgåsen och svarade beskäftigt.

– Sagan om Isfolket!

Humla såg plötsligt alldeles beklämd ut och suckade avgrundsdjupt.

– Ja, jag vet inte vad det är med er människor, men jag tycker att Harry Potter är snuskig, jag.

Humla ska nog inte läsa ”Det stora svenska vemodet”, kanske inte Nisse heller. Annars är det hemskt roligt med alla läsarreaktioner som droppar in dagligen. Människor är otroligt engagerade. I går fick jag ett långt mail från en kvinna som kommenterade varenda karaktär i boken ingående. Hon hade synpunkter och tankar kring precis var och en. Även den stackars lilla Nike, som ju har en ganska undanskymd plats i historien, men som ju betyder så mycket för Richard Persson.

En annan kvinna berättade att hennes mamma så gärna ville läsa boken. När hon skulle lämna över den blev hon plötsligt alldeles generad.

Varför det? Jag menar, det finns ju ingenting att vara generad över i ”Familjelyckan”, man är ingen Margit Sandemo liksom. Men jag tror att människor har olika förmåga att leva sej in i handlingen och se bilderna framför sej. Kanske hade just den här personen en ovanligt stark inlevelesförmåga. Och nu trodde hon att morsan skulle uppleva samma saker som hon hade gjort.

Man får ju verkligen hoppas det!

The night Chicago died

Julen stack så att säja iväg, det där året när pappa klev i knäckplåten. Min pappa alltså, barnens morfar. Barnbarnen slapp uppleva detta, så även jag – morsan däremot…

– Nu kliver du inte i knäckplåten som jag har satt utanför dörren på svalning, hade hon sagt åt honom.

– Men jag ska ju gå ut med disktrasan, hade han svarat.

– Ge bara fan i att gå ut med disktrasan, hade hon sagt. Det är sjukt att gå ut vid samma tidpunkt varje kväll och hänga upp disktrasan på klädstrecket. Människor gör inte så. Sicko!

– Men vad ska jag då göra? hade han frågat.

– Låt bara bli att gå ut genom dörren, hade hon sagt.

– Varför det? hade han upprepat.

– För att jag har ställt ut knäcken på svalning? hade hon svarat.

– Men hur blir det då med disktrasan? hade han sagt.

Min mamma har ett stort och omvittnat tålamod, men även hon vet hur man hanterar ett hagelgevär. Nu valde hon dock att gå till sängs istället. Sent på natten vaknade hon av ett konstigt och illavarslande ljud som krafsade mot parketten och närmade sej sovrummet.

– Det lät ungefär som när någon har klivit i knäckplåten och går omkring med i runda slängar sjuttiofem kladdiga pappersformar fastsmetade under ullstrumporna, förklarade hon för mej ett par år senare.

Vi kom in på ämnet just för det faktum att knäcken har försvunnit från julbordet. Barnen frågar efter den. Själv undrar jag mest var farsan har tagit vägen. Den är ingen mening att fråga mamma. Hon svarar samma sak varje år:

– Han har väl gått ut med disktrasan.

Mamma & Pappa

Ett resande teatersällskap

Man måste förstå en sak. Jag är helt dysfunktionell i ”mässammanhang”. Detta visste jag ju naturligtvis om och hade därför bett Frida om hjälp vid boksignering på Stockholm Horse Show. Frida är för mej vad andra brukar kalla för ett ”bonusbarn” men som jag snarare skulle vilja likna vid en ”bomb i skafferiet”. Att hon är tyst på bilden betyder ingenting i verkligheten. Ingenting! Det är heller ingen garanti för att hon inte plötsligt kan börja låta. Även ur era datorer!

Frida

Nu kan man tro att det skulle vara helt utsiktslöst att sälja skönlitteratur på ett stort hästevenemang, men det skulle jag inte hålla med om. Dock såg jag kanske mest fram emot att möta mina gamla läsare från tiden som krönikör i Tidningen Hästfocus, samt naturligtvis också att umgås med Uffe och Emma (ägare och chefredaktör).

Och läsarna kom till oss i montern. Om det inte vore för min ständigt pågående förvirring, borde jag tagit upp kameran och fotograferat några av dem, men det blev tyvärr inte av. Vid ett tillfälle ropade Frida åt mej:

– Ta emot pengarna där nu som damen försöker ge dej!

Det var en besökare som hade tagit en tidning och trodde att man kunde betala till mej.

Jag tog emot pengarna och stoppade dom slentrianmässigt i byxfickan. Uffe såg alltsammans och log roat. Han verkade ganska bekväm med att hans skribenter stjäl. Kanske har han varit med om det förr.

Sedan tog det inte lång stund innan Frida ropade igen:

– Tog du verkligen betalt för den där sista boken du signerade?

Jag tittade frågande på henne.

– Betalt… ska jag ta betalt också.

Det blev ett gratisexemplar till Hallands Väderö. Därefter kom glöggen fram. Uffe och jag fick äntligen tid att prata om allt det som vi ständigt säjer att vi ska göra, men som aldrig blir av eller hinns med.

Emma och Ulf Norén

Uffe är lika fascinerad som jag över hur engagerade människor har varit i min tidigare krönika. Nu fick vi också möta dessa läsare i verkliga livet. Och vilka härliga prenumeranter och lösnummerköpare han har! En kvinna började berätta för mej om en favoritkrönika hon hade och undrade om man kunde hitta den någonstans på nätet. Jag kom ihåg samma krönika Ett resande teatersällskap som någonting av det absolut konstigaste jag har skrivit. Men det var verkligen ett av hennes starkaste minnen från den tiden då jag skrev i varje nummer. Självklart lovade jag att lägga upp den här (återfinns snart under fliken ”Krönikor”).

Så mycket mer hann vi inte diskutera om den saken förrän nästa gäng dök upp. Och nu blev det riktigt livat i montern kan jag lova. Där kom en skock ystra hästkvinnor som alla ville ha med sej signerade böcker hem. Nu tror ni att det skulle vara enkelt att signera böcker. Man slänger dit sin namnteckning och så är saken biff. Ja, ibland. I det här fallet fanns ganska uttalade önskemål om vad som skulle stå inuti böckerna. Och det var inte helt begripligt alltsammans . Men vansinnigt underhållande.

Annars kan jag vara ganska ovillig att skriva ”personliga” hälsningar. Jag gör det om någon ber om det och självklart om det är en privat gåva. Jag signerar inte ens särskilt gärna böcker åt någon som jag inte har haft ögonkontakt med. Det kan hända, men i så fall under speciella omständigheter, som dom exemplar Ulf och Emma lottar ut i senaste numret av Hästfocus (finns i handeln from. imorgon tisdag).

I fallet ovan var det dock bara roligt. Detta var läsare som hade följt mina krönikor i många år, dom var uppspelta och jättetrevliga. En gjorde sej omedlbart till min medarbetare och dikterade exakt vad jag skulle skriva. Efter en stund började hon till och med ge mej regianvisningar om hur jag kunde föra mej i övrigt. Sa jag att det var livat i montern?

Frida och jag var ganska trötta när kvällen kom. Vi handlade en massa god mat på vägen hem (eller hon och Skutskepparn gjorde) sedan ringde vi efter Uffe på Bogserbåten Hubbe. Strax därefter dök även Joel, Nisse och Humla upp.

Klockan hann bli sent på natten innan jag äntligen fick tid att kolla mina mail och meddelanden. Ett var från Pilsnerprinsessan Janne.

Janne – pimpad och pyntad

Alla känner till Janne vid det här laget. Han sitter hemma i pilsnerpalatset och läser manuset till ”Det stora svenska vemodet”. Jag har länge haft på känn att det är en oerhört stark historia, men hur ska man kunna veta säkert. Att sätta den tegelstenen i händerna på Janne är en utmaning. Han är ingen bokmal och han har som jag lite ”dåligt tålamod” tror jag. Redan på sidan fyra skickade han ett meddelande till mej där det stod: ”Oj oj oj, det här kommer nog att ta tid!”

”Shit”, tänkte jag, ”han kommer aldrig orka sätta sej in i handlingen”. Dessutom är pärmen svintung! Sedan blev det tyst. Jag visste att han skulle göra ett foto-jobb och förstod att det då kan vara svårt att också koncentrera sej på ett manus. Men plötsligt hade han läst flera hundra sidor och skickade ett nytt meddelande. Det var det jag fick sent på kvällen. Nu stod det så här: ”Jag har aldrig blivit så berörd av en bok. Det här en BLAST OFF av känslor!”

Jag vet det Janne, min älskling. Jag har skrivit den där boken. Jag blev själv fruktansvärt påverkad av handlingen och av karaktärerna. Jag är fortfarande helt slut. En sak törs jag nog säja om ”Det stora svenska vemodet”. Ingen kommer att förbli oberörd och få kommer att bli riktigt densamma som tidigare. Jag är det inte. Tack och lov!

Någon skrev här under och ville redan förhandsbeställa ”Det stora svenska vemodet”. Det är nog lite väl tidigt. Boken kommer ut i slutet av nästa sommar, men finns säkert att köpa genom förlaget redan i början på augusti. Till dess kan jag bara uppmuntra alla att grunda med den första delen – ”Familjelyckan”.