I got the message

Man kan fortfarande se dammet efter det gamla året hänga kvar i luften och är fullt beredd att kasta sej upp på flaket när det nya kommer tutande i kurvan. Det börjar bli dags att flytta hem till stan och att återgå till det ”tunga” skrivarbetet på kammaren igen. Jag minns en sen kväll i somras. Pelle Pistol (min förläggare) och jag satt på däck och njöt av utsikten över Nybroviken med varsin ljummen öl i handen.

– Nu ger vi ut den här boken, sa Pelle och sen blir sej ingenting mer likt igen.

Sex månader senare är jag beredd att hålla med honom. Det handlar inte alls om ära och berömmelse, jag kommer sannolikt aldrig att bli rik på ”Familjelyckan” (fast, fan vet), men det är en berättelse som har öppnat väldigt många dörrar, som har satt hjul i rörelse och framförallt lagt grunden till en hel trilogi. Och jag lovar – ingenting är sej likt!

Det roligaste under hela året har varit alla läsarreaktioner som jag har fått. Jag har ibland känt mej tveksam till om människor skulle kunna följa med i en historia som i grunden bygger på ett film / tv-koncept med alla sina linjer och udda gestaltningar. Men där har mina farhågor kommit helt på skam. Jag har intelligenta läsare! Nu lämnar jag över stafettpinnen till en helt ny grupp av kreatörer och ser fram emot att få återse mina karaktärer i en annan form längre fram i tiden. Det är dags för mej att gå vidare med nästa projekt.

Det som ska bli mest spännande under 2009 är naturligtvis utgivningen av uppföljaren till ”Familjelyckan”, den helt fristående fortsättningen, ”Det stora svenska vemodet”. Alla ni som läser min blogg hyfsat regelbundet vet hur jag slet med den berättelsen förra året. ”Slet” är inte ordet. Jag levde med ”Det stora svenska vemodet”, andades ”Det stora svenska vemodet”, sov och drömde ”Det stora svenska vemodet”. Förresten sov jag nästan aldrig. Jag satt bakom datorn och skrev.

Fortfarande är jag tagen av det arbetet, av dom ”figurerna”, av den berättelsen. Det känns inte alls som att jag har skrivit den själv. Det känns mer som att jag har ”förmedlat” den. Om jag trodde på spöken i kombination med att jag vore ansatt av ett milt vanvett (vilket är fullt möjligt), skulle jag påstå att det var Jacques Cousteau som skrev den. Eller kanske snarare, som ”gav den till mej.

Carina Dahl, do you read me?

Kanske ville han bara skicka en hälsning. ”Tecknet” kom till mej efter en lång natt när jag hade skrivit ett oerhört krävande kapitel, bland annat innehållande en stark undervattensscen där två elitsoldater dyker med nitrox och upptäcker brinnande bordläggning som sjunker genom vattnet.

Utmattad av arbetet, som jag då var, och tagen av upplevelsen av att ständigt gå ut och in ur alla dessa olika miljöer gick jag upp till styrhytten och satte mej bakom en annan dator för att koppla av ett ögonblick.

Min vana trogen surfade jag ut på Youtube och fick ett slumpvis framkastat förslag att lyssna på en sång av John Denver.

Men; ”Hey!” liksom. Vem lyssnar på John Denver? Det var tjugofem år sedan någon människa lyssnade på John Denver sist. Själv brukar jag lyssna på Amy Whinehouse, då vid dessa tillfällen, när solen precis är på väg att gå upp bakom Vasavarvet. Dessutom fann jag ”låtförslaget” direkt obegripligt men var alltför trött att fatta några egna beslut.

Och nu blir det creepy, nu blir det konstigt på riktigt.

Inför mina ögon spelades en video upp, där inte en filmruta föreställde John Denver utan enbart klipp från olika expeditioner med Jacques Caustau och hans fartyg Calypso. Eftersom jag inte vill avslöja alltför mycket om innehållet i boken kan jag inte gå in i detlaj på exakt HUR märkvärdigt detta var, men när det kom till ljusblossen under vattnet stängde jag ner datorn. Sedan satt jag en lång stund och undrade; ”Hur är det möjligt?”

Lyssna här

Nu har jag slutat undra för länge sen och bara accepterat att jag fick en hälsning den natten. Därefter har jag sett videon många, många gånger och det är fortfarande en magisk, overklig händelse.

Först när jag hade skrivit klart boken slog det mej att jag kanske borde gjort research innan. Det är inte helt okomplicerat att komma som heterosexuell kvinna och inbilla sej (eller andra) att man vet någonting om hbtq-världen.

Det var då jag träffade, Janne. Detta var någonting lika oförutsägbart och otippat som undervattensbilderna från Calypso.

Av alla människor hittade jag Janne, en person som gick rakt in i hjärtat och som allt sedan dess har förblivit min vän. Nu kan jag inte tänka mej en vecka, inte en dag knappt, utan att stämma av läget med ”Pilsnerprinsessan”. Inga kan vara så blödiga, så ömkliga och så grova i käften som vi. Jag kan studera Jannes naturfotografier med tårar i ögonen för att sekunden därpå lyssna till en utläggning om ”storlekens” betydelse eller (inte) och hur jag bäst ska förföra Skutskepparn. Jag vet ingen så dråplig, så rolig och så ärlig person. Han är min bror!

Han får mej att skratta… och att gråta.

Naturligtvis skulle Janne bli den första att läsa ”Det stora svenska vemodet”. Jag visste att han skulle säja sanningen, att jag skulle få veta i vilka stycken jag hade misslyckats, men också i vilka delar jag hade ”träffat rätt”. Och jag hade mycket att oroa mej över. Det finns många ”heta” passager i ”Det stora svenska vemodet”, inte minst mellan bokens huvudpersoner som är två män. Vad skulle Janne säja om det?

Det blev en otålig väntan när ”Pilsnerprinsessan” skulle läsa. Men sen kom beskedet. Janne sa: ”Du får inte ändra på någonting. Inte på någonting!”

Jag fick faktiskt ett långt brev från honom där han skriver så vackert om boken att man faktiskt faller i gråt. Jag kommer aldrig att publicera det. Det handlar mycket om hans känslor, om hans upplevelse, om hans associationer. Det är privat helt enkelt. Men det är garanterat det finaste brev någon har skrivit till mej i hela mitt liv och kanske det enda som verkligen betyder någonting

Det var nog lite nervöst för oss båda två när Jannes man sedan 18 år tillbaka bad om att få läsa manuskriptet. PJ är intellektuell, han läser massor och dessutom (berättade Janne för mej) läste han manuset med ett ”stenansikte”.

Om PJ skulle säja till mej att; ”Detta är ren smörja, Carina Dahl”, skulle jag verkligen bli bekymrad. Jag försöker göra någonting alldeles speciellt, någonting som förhoppningsvis kommer att lyftas fram trots att berättelsen kan uppfattas både som kontroversiell och provocerande.

Det mest provocerande med ”Det stora svenska vemodet” är att den tar kärleken över könsgränserna in i skönlitteraturen. Den placerar bokens huvudpersoner i en värld fylld av magisk realism, av humor och värme. Jag ville aldrig skriva en bok om bögar. Jag ville skriva en bok om kärlek. Och om tigrar. Jag vet nu att det är samma sak.

Vad PJ tyckte om boken? Läs själva!

”Det stora svenska vemodet” var helt enkelt som att läsa en symfoni av ord. De första stroferna kändes lite främmande och spännande som att lyssna till ett obekant musikstycke. Sedan vävs allt samman i sinnrika musikslingor och utmynnar i något storslaget som man inte vill ska ta slut. Jag är otroligt imponerad av bokens ordrikedom och storslagenhet. Alla fantastiska intriger, alla livslevande karaktärer, den kärva men kärleksfulla dialogen och det stora djupet. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till en av mina absoluta favoriter – ”Andarnas hus” av Isabel Allende. Det finns mycket bra svensk litteratur, men du lyckas banne mig visa att det har funnits ett stort svart hål tidigare, som bara ett fåtal svenska författare har varit inne och nosat lite på! Det går alltså att skriva en samtida humoristisk, fantasifull svensk berättelse med djup och dessutom som trilogi! Jag drömde våta drömmar om Pinan, det kändes som om det låg här utanför Nacka och att man bara kunde ta båten dit ut vid behov. Jag vill spela kapten Klinga om det blir en filmatisering av boken!!! Förresten, inte om utan NÄR, det blir så måste filmatiseringen följa boken EXAKT. Alla små detaljer måste vara med, det är ju alla dessa tillsammans som gör berättelsen så levande. PS. Kommer del tre snart!!!”

Nu är jag beredd, nu kan alla andra få komma och tycka precis vad dom vill. Den här boken är till Janne och PJ, till alla deras vänner och hela den övriga befolkningen. Jag visste det inte då, men jag vet det nu. Jag skrev den åt dom!

Så börjar 2009 för mej, med ännu ett farväl. ”Det stora svenska vemodet” är klar och nu vidtar en tid av post-produktion, språkgranskning och korrekturläsning.

I slutet av augusti ska den finnas i handeln. Förhoppningsvis går den att beställa flera veckor tidigare från min hemsida, så håll ögonen öppna här.

Själv ska jag sticka till jobbet några månader. Det är dags att avsluta min trilogi med sista delen i berättelsen; ”Avdelning för obotliga tillstånd hos besynnerliga barn”. (Erkänn att ni aldrig kommer att lära er mina titlar). Under tiden tar några av mina bästa vänner över bloggen en vecka var med början i Februari. Se till att dom sköter sej och ge dom många kommentarer!

Bävern Rullar!

Fortfarande har alla som ännu inte skaffat ”Familjelyckan” möjlighet att hänga med från början. Även om böckerna är fristående delar har man naturligtvis störst glädje av berättelsen om man känner karaktärerna sedan tidigare. Läs ett utdrag ur Familelyckan under fliken ”Böcker”.

Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.