Åke Sundius – Gästbloggar lördag

 

Som jag skrev i början så har jag inte skrivit så länge.

Men jag har känt en längre tid att där finns en massa saker som bankade i mitt huvud.

Saker som ville komma ut.

Så jag lät dom tankarna komma fram, inte helt smärtfritt och inte helt bekymmers fritt.

Har fått en hel del kritik för att jag uttrycker mig som jag gör,

Och att jag viker ut folk!

Vilket aldrig varit min tanke.

Hade jag valt att gör det så hade nog dom eller de som skulle blivit drabbade märkt det på ett helt annat vis.

Min tanke med att börja skriva var bara att jag ville delge mina barn hur jag mår och vad jag gör.

Skrev bara för dom och mig.

Sen att det finns folk, som har hittat till min blogg och som tycker om vad jag skriver blev bara en stor bonus och en glädje!

 

Och hur tänker jag nu framtiden?

Jo för mig är det ganska enkelt.

Jag älskar livet och vaknar varje morgon med ett brett leende på mina läppar.

(Än har dom inte fått omkull mig.)

Ska försöka att jobba ihop pengar, och ge mig av till Spanien igen.

Där trivs jag, slipper en massa ont till att börja med, sen slipper jag en massa trångsynta och korkade människor plus att jag får vara anonym.

Att det sen är varmt och skönt är ju ytterligare en bonus.

 

Kanske jag får till livet så bra att jag kan ge mig ut och långsegla igen?

Finns så många platser som jag har kvar att se och många tokiga människor kvar att träffa.

Men kvar i Sverige blir jag inte.

 

Avslutningsvis så tyckte Carina att jag skulle skriva någon form av kontaktannons

(Hur nu en sådan skulle se ut?)

 

Men jag gör väl ett försök:

 

Finnes

Lätt skadeskjuten kräsen, rökandes sjöman.

I sina bästa år (50) med två vuxna barn.

Utan arbete, bostad och pengar.

En glad skit utan någon framförhållning.

Som ofta slår sig sönder och samman.

 

Sökes

En kvinna i lämplig ålder.

Som står ut med allt det här.

Någon som orkar och vill dela mina visioner.

Någon som önskar leva sitt liv utan någon som helst trygghet.

Men som garanterat får sig minst ett gott skratt varje dag.

Så det är allt jag har att erbjuda.

Han har en jättestor… tupp!

Mycket skratt och mycket kärlek.

 

Ingen vidare framtid med en sådan man, eller hur?

Nåväl jag gjorde ett försök i alla fall.

Är det någon som nappar?

Haveristens Logg

 

Åke Sundius – Gästbloggar fredag

 

 

En ostrukturerad man som gärna tar sig en jamare,

eller tar till sig en ”Jamare”.

Det är nog den bästa beskrivningen på mig.

Jag har varit ute på en resa i snart ett år.

Kan väl säga att det varit ett av dom bästa åren jag haft.

Jag har väl alltid varit ute på någon slags resa, mentalt eller verkligt.

Men nu har jag återvänt till Sverige ett tag, vet bara inte hur länge jag orkar att hålla mig kvar.

Jag är 50, frisk och glad!

Det enda jag saknar förutom mina barn, är någon slags livskamrat.

Men vem orkar med en sån som mig?

En som lever för dagen, och skiter i vad han gör.

Har till och med försökt med internet-dating, med varierande resultat.

Har inte träffat mitt livs kärlek!

Men jag har på köpet fått fatt i ett par riktigt goda vänner,

samtidigt så blev jag nog lite förvånad över hur många fullständigt

galna kvinnor det finns där ute!

Sen kan man ju undra om en sådan som jag har rätt att vara kräsen?

Men jag tycker det! (Kanske därför jag är ensam?)

Jag nöjer mig inte med vem som helst.

Eller vad som helst.

Kattresan

 

I min sista blogg hos Carina hade jag tänkt mig att ta upp ett

ämne som jag vet drabbat många män, men som jag inte läst så mycket om.

Det blir imorgon.

 

Jag vill samtidigt passa på att tacka Carina för den här tiden.

Det har också varit någon slags resa, en resa i mitt inre.

Det har kommit fram saker i mitt huvud som jag trodde jag hade glömt,

eller förträngt.

Med tanke på att jag har ett skadat minne.

 

Så Carina.

Tack och puss!

Vi hörs och ses på havet.

 

Lev väl.

Haveristen

Haveristens Logg

Åke Sundius – Gästbloggar onsdag

 

28 10 1994

Den 28/10 1994 började som vilken dag som helst, klockradion väckte mig 05.00.

Gick upp och kokade mig en kopp kaffe, hörde nyheterna om Estonia och förfasade mig över vad som höll på att hända!

Men jag visste ju att det inte var något som skulle påverka mig.

Jag hade ju alla mina ”hästar i stallet”.

Morsan hade ringt dagen innan för att trakassera mig om hur fint hon och pappa hade haft det i Grekland på deras semester, och jag hade inte orkat ta det.

För hon visste hur mycket jag tycker om att resa. Så Leena, min ex-fru fick ta det i stället. (Morsan hade äntligen övervunnit sin sjösjuka).

Så där satt jag ju då på morgonen, lugn och trygg med mitt kaffe. Och förfasade mig.

Vad jag inte visste var att ett par timmar senare så skulle mitt liv göra en kullerbytta!

Åker ner till jobbet och tar morgon turen, jag jobbade då på en färja som gick mellan den lilla ö som jag bodde på och fastlandet.

Såg ju dagligen dom stora färjorna passera, så jag kände verkligen med de sjöfolk och passagerare som nu kämpade för sina liv i Östersjön.

Fortfarande tryggt förvissad om att det här inte var någonting som gällde mig!

Klockan halv åtta på morgonen kommer det en kollega rusande och skriker!

– Åke du måste höra av dig till din bror. Du har dina föräldrar med på färjan!

– Va?

Morsan o farsan ligger ju och sover tryggt i sin värld, hemma och med katten.

Men så var alltså icke fallet.

Dom var med och kämpade för sina liv, i detta nu!

Panik!

Så det var bara att sätta sig i första bästa båt och fara in till Waxholm och det totala kaoset!

Jag kastade mig ombord på M/S Holmia som min bror ägde och levde på, och möttes av ett gäng ”ugglor”.

Nalle, Leena och mina barn satt där och väntade på mig. Alla undrade:

– Vad ska vi göra nu? Vad sker?

Det var bara att se till så att ungarna fick någon att vara hos och sen sätta sig i bilen och åka in till Rosenvik (Sjöfartsverket) där våran fader jobbade!

Där rådde det mer kaos än det var i Waxholm.

Ingen visste någonting och ingen förstod!

Efter ett par timmars svammel var det bara att åka tillbaka till Waxholm utan att ha fått någon som helst vidare information. Livet var ju tvunget att gå vidare!

Jag hade förutom barn, fru och bror, 15 hönor, 1 tupp, 3 katter, 1 hund, 2 igelkottar och en tam trut att ta hand om!

Efter att släppt av spillrorna av min familj, så tog jag mig ut till ön.

Jag undrade:

– Vad ska jag göra nu?

Förutom att föda djuren!

Jag började med att stänga av alla telefoner!

Jag behövde tid!

Jag satte på Blues Brothers, tände en ”joint” hemodlat gräs (ja,ja jag vet!)

Och kollade in filmen i mitt huvud. Med andra ord – jag gav fan i alltihopa!

Vilket jag tror så här i efterhand var min räddning.

Det fick mig att bli ”normal”. Jag slapp tänka!

Jag skulle kunna skriva en bok om den här resan.

En bok om hur man ska bemöta folk med sorg, hur man ska säga och hur man ska vara.

Kanske jag gör det!

 

Lev väl

Haveristen

 

 

 

Åke Sundius – Gästbloggar tisdag

 

Mörtskygg

Kastar mig direkt på fråga två från Carina: ”Berätta något personligt om dig själv som ingen annan känner till!”

Detta fick mig att fundera, har jag något sånt?

Men sen kom jag på två saker, en som några vet om och en som ingen har en aning om, så jag tänkte ta båda.

Börjar med den som några känner till!

Jag är mörtskygg (rutilus rutilus).

Va, vad är nu detta?

Ok, jag ska förklara.

För något år sen så for jag, Jonny (be good?),  Loffe (också en Dahl) och Murklan till Korsö, för att ha en ”gosse” helg, vilket innebär mat fiske och brännvin!

På ön finns en fyr, kallad ”Korsö torn” som började byggas 1753 och tändes 1 september 1757. Där högst upp satt vi första natten. Käkade sill, söp och sjöng nubbe visor.

Längst där uppe satt vi

Innan detta spektakel började så var vi ute och la nät!

Dagen efter, både bokstavligt och bildligt, var det dax att ta upp våra nät!

Gott om fisk i näten fast det var mest mört, men en och annan abborre hade fastnat i maskorna, såg den goda abborfile-mackan hägra!

Kaxig o jättebakis erbjöd jag mig att ta hand om fisk och nät!

Dom andra gossarna slog sig ner vid bryggan med en bira för att titta på, så jag satte igång (glöm nu inte att jag var bakis som en iller). Problemet var bara det att så fort en mörtjävel sprattlade till så hoppade jag minst en halv meter upp i luften, vilket naturligtvis uppmärksammades av dom andra gossarna , så efter bara en liten stund så låg dom där och vred sig av skratt.

Varvpå Jonny gapade mellan skrattatackerna :

– Kolla Åke, han är mörtskygg!

Så nu vet ni det!

Creepy

No2.

Jag har varit förälskad i Carina Dahl!

När jag var en ung och vacker sjömansgosse fick jag ett kärleksbrev från CD (det här är lika kul varenda gång på grund av hennes förnekelse.)

Hon var väl 15-16 och jag runt 20 när det här kärlekseposet dök upp.

Så för ett ögonblick blev jag stört förälskad!

Men min ”törn” var lång, så allt rann ut i sanden.

Jag kom hem och hade glömt allt!

(I helvete du hade – du tjatar ju om det fortfarande / Reds. anm.)

Och hon hade väl hittat någon annan sjömansgosse att förälska sig i!

(Tänker du på renskötaren nu?)

Så vad säger man?

 

Lev väl!

Haveristen

Åke Sundius – Gästbloggar måndag

En förvirrad och förvånad man

Stackars Carina Dahl (kommer till min relation med henne senare).

Hon vet inte vad hon givit sig in på!

Och förmodligen inte jag heller, men nu är jag här i alla fall.

Så vem är då jag?

Jo, jag är alltså Åke, en lätt skadeskjuten sjöman i mina bästa år.

Bor och lever i Puerto Banus, men befinner mej nu i Sverige på ett någon slags ”korståg”.

Ska försöka att reda ut dom delar av mitt liv som jag har kvar här.

Vilket kanske inte är det lättaste, med tanke på den ryggsäck jag bär på.

Är skild med två barn som jag älskar över allt annat.

Estonia-anhörig. Förlorade båda mina föräldrar.

En levertransplanterad bror.

En död bror.

Och så slår jag mig ofta sönder och samman bara för att roa folk.

Fick, för ganska exakt ett år sen, nog!

Tänkte att det här håller inte längre!

Så jag var tvungen att göra något, för att inte gå under, så jag valde att flytta (eller fly?) till Spanien

Där jag verkligen stor trivs, hittade direkt ”hem” här ska jag bo! här ska jag leva!

Här ska jag bo, här ska jag leva

Sen dök det här med avstånd upp, långt från mina barn, långt från nära o kära.

Så jag bestämde mig för att starta en blogg,

Enbart för att ha någon slags kontakt med dom jag älskar.

Sen hör det till saken att jag aldrig i hela mitt liv skrivit ett ord!

Okey okey, ett och annat brev har det väl blivit, men aldrig något som jag har lagt till handlingarna.

Så vad händer?

Jo min blogg bara växer och växer, har till och med tagit över stora delar av mitt liv.

Sen hör det till saken att jag har en dator som inte är som alla andras.

”Hon” för det är verkligen en hon!

Hon har inga mellanslag, det fattas ett par bokstäver (efter ett morgonslagsmål med en stor katt) och så är hon språkanarkist plus att hon är dyslektiker!

Men vi har någon slag ”deal” nu.

Hon gör så gott hon kan och jag gör mitt bästa.

Bara att få henne att fungera som en kvinna (förlår dator) ska är jag tvungen att muta henne med kyl-klampar!

Jepp, det är sant! Måste mata henne med kyl-klampar för att hon ska fungera (en sväng i kylskåpet fungerar också) Skit i fläkten?

Så med tanke på att jag aldrig skrivit något så är hon modig, hon Carina Dahl.

Fan, när jag fick veta att jag skulle medverka här fick jag panik!

Nu pratar vi inte om vanlig panik, utan rikspanik. Hur ska jag lösa det här?

Men jag får väl lösa det på samma sätt som jag alltid löst saker och ting: går det så går det.

Så va fan! Hur svårt kan det va?

Nu måste jag mitt i alltihopa förklara en sak.

För ett par år sen var jag med om en olycka i Wales.

(Cyklade omkull spik nykter och landade på ”hövvet”)

Vilket fick till följd att jag fick problem med mina minnen.

Folk kunde slå i mig vad som helst (vilket en del gjorde).

Cykelolycka i Wales

Den här olyckan gjorde också att jag blev lite hoppig i mina tankar, som ni kanske märker.

Men kan jag leva med det så får ni lova att göra det också!

Carina Dahl har ställt mig tre stycken frågor var av en som jag tänker svara på nu.

Hon vill att jag ska berätta om en religiös upplevelse jag haft.

Enkelt!

Säger bara ugnsbakad falukorv med potatismos.

Vi hade svultit i tre dagar för att pengarna var slut, ingen mat och inget att dricka.

När en god vän dök upp med en falukorvs ring.

Kanon!

Så det var bar för mig att ge mig ut och ”palla” potatis!

Så där satt vi då, i Spanien och tryckte i oss korv och potatismos, just då var något av det godaste jag ätit! Och det närmsta en religiös upplevelse jag någonsin kommit!

Tänkte tacka för mig idag.

Återkommer med mer i morgon, då jag tänkte ta upp min relation med Carina.

Lev väl!

Haveristen.

Adjö, farväl för sista gång…

Snart börjar Båtmässan i Stockholm. Det är något av de viktigaste vårtecken vi har här i stan. Själv har jag inte varit på en Båtmässa på 25 år. Jag hör INTE till ”mässfolket”. När jag besökte Bokmässan i Göteborg nyligen fick jag en klump i halsen. Jag tyckte synd om böckerna. Jag tycker synd om båtarna med. Jag tycker synd om alla objekt som rycks ur sitt ursprungliga sammanhang och tvingas in i en gigantisk mässlokal i mängder om hundra tusental.

Men så kom Tore upp på tapeten.

– I år måste Tore till Båtmässan, sa jag vid middagsbordet.

– Det blir nog svårt, svarade Skutskepparn. I så fall kommer vi att få köra honom på en pirra.

Jag har skrivit om Tore tidigare. Han är en av förgrundsfigurerna till min TV-karaktär, den gamle ”Dieselråttan” Mäster Estragon.  Har man en gång träffat Tore Sundell, glömmer man honom aldrig. Jag skulle definitivt kalla honom för en av det här landets största profiler inom ”Båtbranschen”. Tore är något av en riktig Professor Balthazar och har sina konstruktioner med i precis var och varannan (kanske varenda) yrkesbåt. Tore är Propellerspeciallist!

Tore är också någonting av en stjärna, en artist, en konstnär. Alla vet vem Tore Sundell är, inte bara internationella storheter som Harry Belafonte och Shirley Mc Laine utan även svenska doldisar som Robban Aschberg och Björn Borg. Han hade, vad man skulle kunna kalla för, en ”blandad kundkrets” och inte sällan blev han personlig bekant med sina klienter. Ibland uppstod där förälskelser också! Tore hade en utstrålning och en charm som ingen kvinna med egen båt kunde motstå.

Foto: Stefan Berg

Adjö, farväl för sista gång…

Så till slut blev Tore gammal, så där riktigt skitgammal, närmare 90 än 45, om man säjer. Efter en lunch strax före jul konstaterade Skutskepparn:

– Nu har jag nog träffat Tore för sista gången. När han lämnade restaurangen såg jag bara en jättestor hatt och två smala ben som försvann över parkeringen.

Tore var något av en ställföreträdande far för Skutskepparn. Han har aldrig haft någon egen pappa och Tore hade ingen kontakt med sin ende son ur sitt första äktenskap. På så sätt kom Tore att bli en ”nära anhörig” till oss. Någon som vi alltid tänkte på, men bara träffade alltför sällan. Därför var det extra viktigt att Tore skulle med till Båtmässan i år. För att han skulle få ta ett sista farväl av alla sina vänner i branschen.

Under tiden vi satt och diskuterade olika arrangemang kring ”projektet” tog Tore helt enkelt och dippade näbben i soppan och dog. Han blev 86 år gammal, arbetade fortfarande med sin bror, Lasse Sundell, i brödernas gemensamma firma ”Nacka Finmekaniska Verkstad” på Kummelnäs Varv. Tore bodde hemma i Skurusundet in i det sista. Han var ganska bestämd på många punkter, rent av ”eldfängd” skulle somliga mena.

Vi älskade våran gamla gubbe mycket och kommer att minnas honom med stor, stor värme. Jag kan nästan ännu i denna dag höra hans glada röst när han kastar loss trossarna från sin bogserbåt Pan och viftar med kepsen i luften:

– Tack och adjöss, nu sticker jag till sjöss!

Tack och Adjöss gamle Toreman, jag vet inte om du kan räkna med några änglavingar ovan där, men en propeller kommer du garanterat att få.

Tack och adjöss nu sticker jag till sjöss!

 

Mitra Lager – Gästbloggar lördag

Hej igen!

En lugn fredag kväll här i Göteborg. Jag sitter och skriver veckans sista inlägg. Har kommit hem från en Afterwork med arbetskamrater. Det var trevligt. Eftersom vi är några som har brytning så hade vi lite kul prat om hur det är att lära sig svenska.

Det var fler än jag som tyckte att det förekommer situationer där att välja och uttala rätt ord blir verkligen ansträngande.

Om ni bara visste vad pinsamt det kan bli ibland. Glädjeropet hurra…hurra…hurra kan lätt bli hora…hora…hora…om du kommer från ett land där bokstaven U fattas. Har du läst engelska i ditt land har du någon gång lärt dig vad ordet ”kiss me” betyder. Kommer du till Sverige måste du vara försiktig så att du inte råkar säga ”kissa på mig” i stället för ”ge mig en kyss”.

Personligen pratar jag slow motion när jag ska berätta för någon att ”jag prutade ner priset” oj tänkt om jag helt plötsligt säger ”jag pruttade ner priset”.

Att veta skillnaden mellan kärring, tant och dam, ja, det kan jag idag men i början när du har en massa ord att lära dig hinner du inte skilja på vilket som ska användas var.

En kvinna som jag känner och har varit lika länge i Sverige som jag berättade för mig om sina erfarenheter under första året i Sverige. Ni ska veta att vi själva har lite kul när vi pratar om sådana situationer. Hon hade en svensk medelålders kvinna som kontaktperson. En gång bjuder den svenska kvinnan den iranska kvinnan för att komma och berätta lite om sig själv och sitt hemland på kyrkans församlingshem. Det tackade den iranska kvinnan ja till och gick fram och pratade lite för en grupp män och kvinnor som var där.

I slutet ville hon vara artig och tacka Karin (sin kontaktperson) för att hon hade tagit initiativet till mötet. Då säger hon högt inför alla att hon måste tacka Karin för att hon är en så trevlig och hjälpsam ”kärring”. Flera gånger använder hon ordet ”kärring” ( hon trodde att kärring betyder dam) innan hon lägger märke till att något måste vara fel eftersom folk fnissade och Karin blev röd i ansiktet.

På SFI-kursen(svenska för invandrare) var det en cirkus varje dag. Det var så pass att vi själva satt och skrattade åt våra fel ganska ofta. En dag frågade läraren mig om jag kan ta några exempel om vilka man menar när man säger ”släktingar”. Jag började snabbt räkna och var glad att jag kunde alla på svenska, ja det är till exempel lamm, får, ko, gris…då kunde inte ens min lärare hålla sig för skratt. Va? Vi andra har inga sådana, är de dina släktingar? Jag hade tolkat att hon vill att jag ska nämna några djur som man brukar slakta.

Att lära sig svenska var kul för mig. Jag har gjort det verkligen med intresse. Jag lär mig fortfarande nya ord fast det tar lite längre tid. Vad kan det bero på? Ålder? Eller faktum att de ord som finns kvar att lära sig är sådana som man använder sällan.

Det har varit trevligt att blogga här under veckan. Jag tackar er alla som har läst, kommenterat och visat intresse för min bok. Jag vill passa på och tacka Carina Dahl som bjöd mig att blogga.

Önskar er en trevlig helg

/Mitra

Läs Mitras bok

Mitra Lager – Gästbloggar fredag

Matkulturkrock måste vara den första kulturkrock som man upplever när man byter land. Personligen minns jag hur vi som nya flyktingar letade bland råvarorna vi hittade på lilla Konsumbutiken högt uppe i den Lappländska byn för att hitta några ingredienser till våra Iranska matrecept. Vi var vana i hemlandet att gå och köpa nybakade frukostbröd från bagerier i varje kvarter som bakade olika sorters tunnbröd. Vi var vana att rulla maten i tunnbröd och äta och inte att bre på en brödskiva. Tunnbröd förresten, det hade blivit det första och största bekymret. Enstaka sorter kunde man hitta på Konsumbutiken med dessa var sötade. Hur i hela världen kan man kombinera kebabkött med sötade bröd? Eller så smakade de kryddor och ingefära. Ingefära påminde bara om fikabröd och kakor och inte huvudrätt.

Snart lärde vi oss att köpa mjöl och jäst och att baka bröd på vårt eget sätt. Dagligen kämpade jag för att kavla mina tunnbröd och baka till någonting som bara liknade det bröd som vi var vana med. Då kände jag att jag hade gått tillbaka i tiden. Det nya livet i västvärlden hade fått mig att göra sådant som min farmor dagligen sysslade med när hon var småbarnsmamma. Att baka bröd hemma hörde till historien i min kultur, i alla fall i stora städer. Kan jag verkligen kalla det här för utveckling? undrade jag många gånger men jag var stolt att jag klarade det. På våra träffar med landsmän på förläggningen var det en hel del prat, tips och råd om hur man bakar det bästa tunnbrödet osv.

Den gula osten var bara ett skämt för oss. Snart dök det upp recept här och där på hur man tillverkar ost av mjölk hemma. Jag gjorde det också några gånger och när jag stolt berättade för min mamma i telefon var hon nära på att gråta i telefonen. Var har du hamnat min dotter? Ska vi skicka något med posten? Ja, gärna, ta och skicka allt som går att skicka!

Postkontoret i byn var snart fyllt med små och stora kartonger fyllda med matvaror skickade från nära och kära som ville rädda oss nya invandrare (vi var många familjer i samma flyktingförläggning).

Men för oss som asiater fanns det inget som hade större betydelse än självaste riset. Ris? Ja, ris! Var hittar man det? Vi letade och letade i Konsumbutiken men ris verkade vara något som svenskarna inte kände till. Efter en lång tids sökande hittade vi ett ställe i butiken där det fanns ris. Uncle Bens! Vi köpte och lagade på vårt eget sätt. Resultatet hamnade direkt i soporna. Tjocka, gulfärjade och gummiliknande riskornjämfört med den vita lånkorniga basmatiriset. Lyckan var stor när en bil började komma till byn en gång i veckan och sålde matvaror till invandrare, sånt som de längtade efter. Där köpte vi en stor säck Basmatiris och med detta var vårt iranska kök räddad. Den pusselbiten föll på plats.

Idag drygt tjugo år senare måste jag säga att dels så har den svenska matkulturen förändrats mycket, dels har jag och kanske många av mina landsmän lärt oss att njuta av den mångkulturella maten. Men det finns ett undantag. Det Persiska riset var svårt att undvika. Jag vill inte påstå att det iranska köket är lika spännande som det Italienska, Franska, Turkiska eller Thailändska köket men riset är bäst i världen!

Innan jag klistrar här ett recept på ris som jag har själv använt och tycker att det är bra från www.ica.se vill jag ge två tips för lyckad persisk ris nämligen:

1. Använd aldrig rostfritt, ta teflonkastrull. Det är nästan som att baka kakor, teflon ger bäst resultat.

2. Välj Basmatiris, alltså vitt och långkornigt ris. Själv brukar jag köpa en liten blå säck av märket Tilda (finns på de flesta Orientlivs).

Här kommer receptet, varsågoda:


Lalehs persiska ris


Ingredienser

4 dl Basmatiris

3 msk olja

2 dl corn flakes

1/2 påse saffran (à 1/2 g)

1 dl torkade berberisbär eller tranbär

2-3 msk hackade pistagenötter

smör eller olja till stekning

salt

Tillagningstid: Över 20 min

Svårighetsgrad: Medel

Gör så här

1. Koka upp 1 1/2 liter vatten. Persiskt ris lagas alltid i en stor kastrull, som rymmer minst 2 liter.

2. Tillsätt ris och 1 msk salt. Koka i 5-8 minuter. Häll av i ett durkslag.

3. Häll 3 msk olja och 1 dl vatten i botten av en teflonkastrull. Täck botten med cornflakes. Häll det avrunna riset i kastrullen och låt ”ångkoka” på medelvärme i cirka 25 minuter. Vänd sedan upp riset på ett stort fat.

4. Blanda saffran i 1/2 dl varmt vatten. Blanda 1 dl av riset med saffransvattnet.

5. Bryn berberisbären i smör i en minut så att de blir glansiga. Lägg upp riset på ett fat och garnera med saffransris, berberis och hackade pistagenötter.

Lycka till och smaklig måltid!

/Mitra

Läs Mitras bok

Mitra Lager – Gästbloggar torsdag

Två frågor har ställts till mig att besvara under veckan. Vad är det bästa som har hänt mig, vad är det sämsta? Det klassiska svaret på frågan om livets bästa händelse, om man är förälder, brukar vara ens barns födelse. För de som har läst min bok måste stå klart att också jag upplevde min sons födelse, och även senare hans lillebrors födelse,som stora och värdefulla händelser som har gett mig en stor kraft att gå vidare i livet. För mig var min son tecken på ett hopp om en framtid, även om den framtiden kändes så oklar just vid den tiden.

Idag kan jag säga att det bästa som har hänt mig har varit att komma till Sverige. Det säger jag eftersom de sista dagarna i mitt hemland såg jag döden eller många år i fängelse framför mig. Vad skulle hända med min då ettårige son och hur skulle det påverka hans framtid? Att komma till Sverige var för mig som en ny födelse, en andra chans för att leva, att få leva med min son och vara en närvarande mamma i hans liv.

Åren i Sverige har gett mig mycket. Jag har framför allt lärt mig om mina mänskliga rättigheter. Självklart tycker jag att det finns brister i det svenska samhället också, men här riskerar man inte livet om man pekar på dem.

Många som har läst min bok vill veta vad som hände sen när jag och min familj kom till Sverige. Det talar om för mig att även mina läsare har lagt märke till den stora kontrasten mellan det liv jag levde i Iran och mötet med det lugna Sverige.

Vad gäller det värsta som har hänt mig så är det utan tvivel separationen från mina pojkar som då var 16 respektive 12 år gamla. Ibland känner jag att allt annat klarade jag och gick vidare förutom att hamna utanför deras vardag. Jag har fortfarande inte kommit över detta trots att de är vuxna nu. Ingen annan händelse har tagit mig så hårt. Skilsmässan var en befrielse men en dyr och smärtsam sådan just på grund av barnen.

Jag ska inte klaga mycket. Idag lever jag ett lugnt och harmoniskt liv med min Torbjörn och vi är glada att vi träffades mitt på vägen för att dela resten av livet tillammans.

Ibland missuppfattar svenskarna en invandrares tacksamhet. Till exempel har folk många gånger frågat mig om det är tack vare Sverige som jag har en akademisk utbildning och körkort. Så vitt jag vet finns idag få länder i världen där utbildning är förbjudet för kvinnor. Även i Saudiarabien får kvinnor utbilda sig. I Iran får kvinnor utbilda sig till de högsta akademiska nivåerna (förutom till domare, eftersom enligt islam duger inte kvinnan som domare). Hinder för mig och mina likar var våra åsikter och då spelade det ingen roll om du var kvinna eller man. Man blev ideologiskt underkänd och då var det stopp för ens framtida utbildning och utveckling. Min tacksamhet här är just för att jag får vara den jag är utan att min och mina barns framtid blir rubbad.

En kväll ringde en kvinna till mig efter att hon hade läst min bok. Hon grät och jag fick skuldkänslor för vad jag hade ställt till med. Senare under samtalet fattade jag att hon grät för att hennes dotter hade valt en somalisk kille som sin pojkvän. Hon trodde att hennes dotter snart skulle bli hedersmördad och jag kunde inte begripa vad det hade med min bok att göra. Som författare försöker man att ge en bild men fördomar gör ibland att budskapet blir fel hur än man gör.

Fundamentalism är farligt men förbud mot olika åsikter är ännu farligare än fundamentalismen. Jag har upplevt det värsta i ett fundamentalistiskt politiskt styre. (Jag vill inte säga fundamentalistiskt samhälle eftersom jag vill skylla på de som styr samhället.) Trots mina upplevelser är jag emot den islamofobi som inleds den elfte september 2001 och som västerländsk media blåser upp. Det finns fundamentalister inom alla de stora religionerna i världen. Att förbjuda bygget av en moské till exempel bekämpar inte fundamentalismen, den sätter gräns för åsiktsfriheten och i slutändan gynnar detta fundamentalismen, enligt min åsikt.

Det blev lite politik idag, imorgon lovar jag prata om något trevligare, nämligen mat. Jag vill prata om den gastronomiska kulturkrocken och hur jag har klarat mig igenom den.

Ha en trevlig torsdag

/Mitra

Läs Mitras bok

Mitra Lager – Gästbloggar onsdag

En höstkväll 2004 satte jag mig vid min bärbara dator i min lilla etta i Masthugget i Göteborg. Mina fingrar darrade och jag visste inte hur jag skulle börja. Som det brukar vara blev språket ett hinder. På vilket språk ska jag skriva? Svår beslutsångest. Två saker som hjälpte mig att till slut välja svenska var: att mitt tangentbord saknade persiska bokstäver och att jag såg mina barn framför mig. Mina pojkar kan inte persiska och viljan att berätta just för dem var så stark att svenskan tog över.

Efter en timmes kamp var jag tillbaka i soffan igen. Jag kände mig så fruktansvärd apatisk och trasig i själen att jag blev kvar i soffan fram till midnatt. Den natten och många andra nätter var jag sömnlös, satt och skrev, gick tillbaka till soffan, bröt ihop och kämpade i min ensamhet för att få min historia nedskriven. Jag brydde mig inte längre om språket, jag skrev på någonting som bara liknade svenska. Jag ville skriva så mycket som möjligt av det jag mindes. Jag valde att inte ens gå tillbaka och läsa om det jag hade skrivit. Jag var rädd att tappa motivationen när jag såg så många stavnings- och grammatikfel som jag visste att det fanns.

Ett artonårigt äktenskap hade spruckit några år tidigare och mina barn 12 och 16 hade valt att bo ihop med sin far. Faktumet var att äktenskap och moderskap hade hjälpt mig fly från mina hemskaste minnen från de svåra åren innan jag kom till Sverige. I ensamheten hade mitt förflutna hunnit ikapp mig.

Innan dess hade de på tortyr- och traumaenheten i Göteborg försökt att hjälpa mig men efter några samtalstimmar hade jag själv sagt nej till en fortsättning av behandlingen.

Jag skrev och skrev. Detta gjorde jag vid sidan om mitt heltidsarbete alltså på kvällar och helger. Att mitt skrivande en dag skulle resultera i en bok hade jag ingen aning om. Jag ville bara skriva ner och ha det någonstans så att mina barn den dagen jag inte är kvar i livet hittar och läser. Kanske skulle de någonstans där hitta sin mor, tänkte jag.

Mitra Lager

I april 2008 kom boken om mitt liv ut. Den handlar framförallt om de skräckfyllda åren av livet som politisk motståndare, ett och ett halvt års fängelse, tortyr, avrättningar och till slut den dramatiska flykten till Sverige.

Idag kommer ”Gud vill att du ska dö” ut som pocket. Hittills har förutom mina barn tusentals andra människor läst den och många har hört av sig för att berätta om det de kände efter att de läste boken.

Min mening med det jag har berättat i boken var inte att ge en bild av mig själv som en hjälte. Inte heller är denna en ”tyck synd om mig” -bok. Jag ser mig själv som ett vittne, någon sorts krigsjournalist. Jag vill ses som berättaren av en förhoppningsvis lärorik berättelse.

Här vill jag även passa på att tacka bokförlaget Efron& Dotter för all hjälp och engagemang i utgivning av boken och mina läsare som lät mig dela den här historien med dem.

Läs Mitras bok

Mitra Lager – Gästbloggar tisdag

Hej igen,

Idag vill jag berätta om ett minne då jag och Torbjörn (min älskade make som jag har delat mitt liv med sen ca tre år tillbaka) krockade kulturellt. Alltså ordet ”kulturkrock” tror jag inte att det passar riktigt.

Jag vill inte påstå att mina vanor och värderingar är samma som hela iranska folkets vanor och värderingar. Att jag var så noggrann med diskandet till exempel hade inte något speciellt med min kulturella bakgrund att göra. Kanske kan jag skylla på min mormor som hade diagnostiserat tvångsbeteende och varje gång hon diskade eller tvättade kläder ställde hon till en scen för hela sin familj. Det här har resulterat att hennes döttrar och barnbarn av kvinnliga kön har blivit programmerade med vissa regler som är svårt att få bort. Hur som helst är jag noggrann med diskandet.

I början när jag kom till Sverige hade jag bara en massa positiva fördomar mot svenskarna. Jag trodde att de är liksom från planeten mars och allt vad de gör är de steget före oss i sättet att göra.

En dag i början var jag med min dåvarande familj bjudna hos vår kontaktfamilj. Vid sådana tillfällen brukade jag passa på och titta med fyrkantiga ögon på allt för att lära mig lite av dessa marsmänniskor. När det blev dags för att diska fick jag stå bredvid Marie och hjälpa henne att torka disken. Det var lite ovanligt med diskmaskiner vid den tiden (för drygt 20 år sen). Jag såg hur hon fyllde i diskhon med varmvatten och bara lite diskmedel, stoppade in tallrikarna i den och tog snabbt med diskborste och sen skickade de vidare till mig att torka med diskhandduken som såg inte så fräscht ut. Den här upprepades flera gånger hos henne och några andra svenskar. Till slut kom min första ”negativa” fördom mot svenskar. Svenskarna diskar dålig, tänkte jag. Jag hade aldrig sett någon diska på det sättet innan jag kom till Sverige.

För mig gällde det att den minsta molekyl fett och bubbla av diskmedlet måste försvinna genom att diska ordentligt, gärna med disksvamp, skölja under rinnande vatten och sen låta vattnet rinna av för att undvika använda disktrasa som enligt min uppfattning bar på en massa bakterier. Nej, när det gäller diskandet är de inte före oss, tyckte jag.

Fördomen att ”svenskarna diskar slarvig och ohygienisk” kom att stanna kvar i mitt huvud tills den dagen då Torbjörn efter maten hemma hos mig kavlade upp ärmarna för att stå och diska. Då skyndade jag mig fram och stoppade honom. Vi var i början av förhållandet och jag var för feg att avslöja om mina fördomar.

Du behöver inte besvära dig, jag tar hand om disken själv, sa jag bestämt till honom.Vi diskuterade en stund, Torbjörn kunde inte fatta och kom i sin tur med sin fördom. Han började berätta för mig att i Sverige deltar mannen i hushållsarbetet och bland annat diskar osv. Torbjörn trodde att jag inte låter honom diska för att han är en man medan han egentligen inte fick från mig för att han var en svensk och ”svenskarna diskar slarvig”!

Läs Mitras bok

Mitra Lager – Gästbloggar måndag

Hej,

Jag heter Mitra Lager och jag kommer att under veckan vara gästbloggare på denna sida. Egentligen är detta bloggande mitt livs första försök. Jag blev bekant med Carina i samband med hennes nya och vackra roman, Familjelyckan och träffade henne första gången på bok och biblioteksmässan i Göteborg. Vi hann tyvärr inte prata med varandra mer än några ord men det räckte för mig att få en positiv intryck av henne. Några månader tidigare hade min egen bok ”Gud vill att du ska dö” kommit ut av samma förlag som Carinas.

Min bok är en självbiografi och sann historia. Den innehåller en massa hemskheter så jag vill absolut inte rekommendera den till personer under femton år.

Det pirrade ordentligt i magen i april 2008 inför utgivningen och spänningen var mycket högt dagarna efter. Från att ha varit en grå och osynlig invandrarkvinna var jag helt plötsligt i radio, tv och några tidningar. Det värsta var TV4 soffan, en intervju som jag knappt ville se själv om igen. Nu har jag hittat mig tillbaka till vardagen och anpassat mig till situationen. Under veckan kommer boken ut som pocket och det återstår att se hur det går sen.

Jag vet inte hur mycket fakta du som läsare är intresserad av att veta av den vars texter du läser. Jag är heltidsanställd som biomedicinsk analytiker och arbetar på blodcentralen på Sahlgrenska i Göteborg. Så med andra ord har jag ett blodigt arbete till följd av en blodig bakgrund. Ämnet blod lämnar mig inte ifred, därför skrev jag nyligen ett bidrag som jag kallade för ”Blodsbandet” till en antologi som kommer ut så småningom.

Det som händer i världen och i samhället intresserar mig därför vill jag gärna skriva om stora händelser och hur dessa påverkar den enskilde individen. Om människans desperata kamp för att klara sig i en värld full av orättvisor, obalans och disharmoni. Själva språket kan också vara orättvisst. Personligen tror jag att det finns många som har saker att berätta men få som kan uttala sig. Dessutom finns det gott om folk som kan skriva men har inte något speciellt att berätta. För att inte tala om språkhandikapp som förblir ens följdproblem när man byter land.

Sådana som jag kallas för första generations invandrare, alltså de som kommit till Sverige som vuxen och bär med sig brytningen livet ut. Ibland brukar vi skämta om sådana termer hemma. Jag påminner mina söner gång på gång att de är andra generationsinvandrare så att de inte glömmer det, precis som syftet var när orden började användas i media. Sedan två år tillbaka bor och studerar min äldste son (24 årig) i USA. Han kom alltså till Sverige när han var två år. Sist när jag chattade med honom kallade jag honom för andra generationsinvandrare igen, så att han inte glömmer vem han är även i USA. Vet ni vad han svarade? Han sa att han är inte bara andra generations ”invandrare” utan numera andra generations ”utvandrare” också! Det hade jag inte tänkt på, undrar om det begreppet har funnits eller om han har kommit på det själv, glömde fråga honom.

Ja…kära läsare…jag kommer i alla fall under veckan att blogga här…och ta upp lite mångkulturell blandning av gott och ont…

Ni får ha det så trevligt… Hej så länge…

Mitra Lager

En bostad i bollen

Av Carina

En av mina döttrar går på en friskola med, låt oss kalla det, lite aparta värderingar. Jag gillar den där skolan, även om den har ett rykte om sig att vara ganska strikt. Man håller hårt på etiketten, alla lärare bär antingen dräkt eller kostym. Eleverna kallas för ”deltagare”.

En av dessa ”aparta” saker som jag uppskattar är att eleverna TILLÅTS använda huvudbonad. Denna anses vara av personlig karaktär och tillhöra deltagarens ”dräkt”. Jag tycker det är underbart. Det är förnuftigt på något vis. Vadan denna hysteri att slita av människor sin smäck? Ge fan i det, liksom!

En annan lustig sak är att alla deltagare måste skapa sig ett andligt rum. Varje dag har man sedan en slags enkel meditation där var och en uppmanas att kliva in i sitt ”andliga rum”.  I början hade Nisse väldigt svårt att förstå den här övningen, hur man skulle kunna möblera någonting så flummigt som en ”bostad i bollen” och dessutom ta den i besittning. När vi talade om det här om dagen frågade jag:

– Har du lyckats skapa ett andligt rum nu?

Nisse stönade högt:

– Alltså i början kändes det obegripligt, hur man kan tvinga sina elever att gå och sätta sej på en plats som inte finns.

Jag frågade:

– Så du är mentalt bostadslös, alltså?

Nisse lade beskäftigt armarna i kors över bröstet och svarade:

– Nej nej, jag har ett rum, och jag träder in där vid uppmaning. Men du ska veta att jag har pimpat det som fan!

Nästa vecka bloggar Mitra Lager. Mitra Lager föddes i Iran 1964 och var i början av 1980-talet med i den Khomeini-kritiska organisationen MKO. På grund av sina åsikter satt Mitra i fängelse tre gånger innan hon flydde Iran med risk för sitt liv 1987. I sin bok Gud vill att du ska dö berättar Mitra om hur det är att leva i en religös diktatur, om det politiska motståndet, om de som tog till väpnad kamp, om tiden i fängelset och mycket mer. Idag bor hon i Göteborg tillsammans med sin man och jobbar som biomedicinsk analytiker. Mellan 1995 och 2005 var Mitra med och drev tidskriften Kvinnor mot fundamentalism. Idag skriver hon för Avaye-Zan (Womens voice), en tidskrift för exil-iranier som sprids i hela världen.

Finns nu som pocket

Jag ställde tre frågor till Mitra som hon får besvara när (och om) hon vill under veckan.

1. Vilken enskild händelse i ditt liv minns du som den ”värsta”?

2. Vilken enskild händelse i ditt liv minns som som den ”bästa”?

3. Kan du ge oss receptet och berätta hur man tillagar någon av dina favoriträtter från ditt hemland?

Ett stort tack till Martin som skrev förra veckan. Hans inlägg kommer fortfarande gå att hitta på min hemsida som underrubrik till fliken ”Krönikor”.

Martin Månsson – Gästbloggar lördag

Bloggvecka mitt i hundveckan

Va? Vad är en hundvecka? Tja, det var en bra fråga. Vi kallar den veckan vi jobbar allra mest för hundveckan. Vårt schema löper om fem veckor där vi jobbar två pass i tre veckor, den fjärde jobbar vi tre pass och den femte fem pass. Eftersom vi jobbar 12-timmarspass så blir det mest att jobba och sova. Nog om det.

Förra veckan var spännande, lilleman var i sitt absoluta esse och hittade på hyss som jag i mitt stilla sinne undrar var han fått ifrån. Först rök vår elvisp i golvet, sedan brödrosten *suck* Till sist hörde vi ett illvrål från tösen, då hade han lyckats att likvidera hennes Nintendo DS…. Den övre luckan hängde i två elkablar och var totalt obrukbar. Det var bara att se ”glad” ut och åka och köpa ett nytt. Dessutom råkade våra tandborstar att bli ”skurborstar” för handfatet, Erich städade….. J Duktig liten kille som redan hjälper oss med den biten, men kunde han inte ha tagit något annat att skura med?

Igår gjorde jag dessutom det fatala misstaget att plocka med mig barnen till Göteborg, eftersom det är sportlov tänkte jag att vi kunde hitta på något, trots att jag skulle jobba natten. Big mistake! Lilleman som älskar att springa omkring drog givetvis åt ett håll och tösen åt ett annat då hon hittade en affär som hon ville gå in i. Situationen blev snabbt ohållbar, och jag allt mer svettig, gap och skrik, jag och Mimmi får göra det själva nästa gång då besöket oundvikligt slutade i förtid.

Det var en spännande vecka även på forskningsfronten! Vi får vad detta resulterar i, en ny bok kanske? Utav tvekan är detta något av ett drömprojekt som jag alltid velat göra, nu kanske äntligen möjligheten ges. Förvisso har jag nyss avslutat två böcker och hade planerat att ta det lite lugnare men detta är alltför viktigt och nödvändigt för att ignorera. 15 års forskning av detta specifika område får inte ha varit förgäves!! Jag hoppas att det kommande året delvis kommer att upptas av detta arbete.

Detta är nu min sista dag som gästbloggare, det har varit en kul vecka! Jag vill passa på att tacka Carina för att jag fått ta upp utrymme på hennes sida…J Jag hoppas att vi snart även kan träffas IRL!! All lycka med dina projekt och keep up the good work!

Martin

En abborre i Årstaviken

Av Carina

Min ”Gästbloggare” Martin har tagit en ”timeout” och firar sportlov med familjen. Det gör han förmodligen alldeles rätt i. Det ska f-n skriva blogg i februari. Det ska f-n göra någonting i februari utom att drömma om den kommande sommaren.

Jag tog mej tid att studera min ”besöksstatistik”. Så mycket klokare blev jag inte av det. Vissa blogginlägg besöks om och om igen. Som det här ”En abborre i Årstaviken”. Jag förstår inte varför människor nästan dagligen återvänder till ett gammalt blogginlägg från i somras. Kan det vara ”Sjöodjuret” som lockar? Här är i alla fall bloggen.

”Som framgår här under har vi legat på däck en tid. Det har varit typ 30 grader varmt i Stockholm och samtalsnivån har sjunkit i takt med stigande utomhustemperatur. Själv har jag mest legat på mage och avlyssnat den övriga besättningens samtal, som till exempel här omdagen då två av badbrudarna hade följande dialog.

– Vet du vad det där området mellan skrotum och anus heter?

– Skrotum what the fuck are you talking about?

– Ja, det står så här, området mellan skrotum och anus, tolv bokstäver.

– Nä, men lägg av, det vet väl alla. Mellangärdet!

– Det hettere inte alls det.

– Det hettere visst det.

Sen ropade dom på mej. Försök förstå, dessa flickor låg på varsin badhandduk alldeles intill, och dom ropade högt:

– Carran, du som brukar kunna vara lite klurig under gynnsamma omständigheter. Vet du vad det där området…

– Skriv en insändare, avbröt jag.

Badbrudarna började resonera med varandra;

– Det skulle man kunna göra.

– Ja, till QX.

Det blev tyst ett kort ögonblick. Därefter fortsatte samtalet i en helt ny och oväntad riktning.

– Har du förresten träffat nån med riktigt liten ”tingeling” i ditt liv?

– Nej, men jag fick upp en abborre i Årstaviken en gång. Åttio kilo!”

Martin Månsson – Gästbloggar onsdag

8/8-2008 var ett magiskt datum. Jag undrar hur många som gifte sig detta datum? Ett par vet jag med säkerhet, vi var där.

När jag och Nicke startade sidan omforintelsen.se fanns det nästan inga sådana sidor på svenska som tog upp detta ämne på ett djupare sätt. Efter lite googlande så hittade vi en kvinna som hör och häpna, delade mitt intresse för böcker och Förintelsen. Jag blev faktiskt stum ett tag och läste ivrigt igenom hennes blogg. Inte nog med att hon var intresserad av Förintelsen, vi hade en massa annat gemensamt. Lite av en själsfrände.

Någon skrev en gång: Vänner kommer och går – Fiender samlas på hög.

Jag skulle hellre samla vännerna på hög än fiender (Om jag nu har några). Elin var definitivt en vän jag skulle vilja ha, hon skriver bra, har sunda värderingar och är nog den enda kvinnan som delar mitt intresse lika djupt som jag. Jaja, tänkte jag, jag skriver en rad och hör ifall hon skulle vilja recensera böcker för oss. Efter en del mailväxlande så tackade hon till min stora glädje ja. Då hon och Freddi stod med bröllopsplanering lovade jag att tillsvidare sköta den delen åt henne. Dvs. Hon skrev och jag fixade upp recensionerna på vår sida.

Jag lärde känna henne relativt väl bortsett från att vår vänskap odlades via två tangentbord. En dag damp det ner ett oerhört vackert kort, det var en inbjudan till Elins och Freddies bröllop. Det två ungefär två sekunder att bestämma sig, klart vi kommer! Inte för att vi kände en enda käft som skulle komma men detta kunde vi ju inte missa. Bröllopet skulle hållas i Ängelholm och nu skulle det införskaffas en GPS!!

Sist vi var i Ängelholm lyckades jag med konststycket att dels köra fel och dessutom hamna i två poliskontroller på mindre än en minut! Inte för att det hände något, för fort körde jag inte, bilen var ok och alkohol hade jag inte druckit. Poliskontroller i all ära, denna gång ville jag hamna rätt, har man lokalsinne som en näbbmus så gäller det att vara rustad med lite teknologi.

Vi checkade snabbt och tog oss en tur på stan, Ängelholm är otroligt mysigt och vi har varit där flera gånger. På vägen ner så lyssnade jag på P1 där Boris Grigorjev sommarpratade. Egentligen skulle vår gemensamme vän Tore Forsberg även deltagit men kunde inte delta på grund av sjukdom. Tore fyllde år denna dag så jag passade på att skriva ett kort till honom medans vi tog en öl, att det skulle bli det sista kort jag skrev till honom visste jag inte då.

Läs hela onsdagens blogg under fliken ”Krönikor”.

Martin Månsson – Gästbloggar tisdag

Får man verkligen ha kul på jobbet? Absolut hävdar jag, är man bara ett gott gäng kan man ta vilket jobb som helst. Fram på nattkröken när samtliga på skiftlaget är mer än lovligt trötta brukar filosofierna som man i regel aldrig annars reflekterar över komma upp på tapeten. Jobbarkompisens svärfar är från Tyskland och vi kom av någon outgrundlig anledning in på konstruktionen av tyska toaletter. Finns det någon som helst mening att man skall skita på avsats och inte direkt ner i vattnet som i Sverige? PAM som vi kan kalla honom ställde en relevant fråga, om man lägger en vattendoppare, hur fan bär man sig åt då? Skall man vecka den på avsatsen eller göra som jyckarna, lägga den i en kringla? Eller, skall man sätta sig med nyllet in mot väggen för att dumpa i vattnet. Och vad händer om man är lös i magen, skiten kommer ju garanterat knappt hamna på denna evinnerliga avsats för sedan tvärvända och rappa hela arslet med skit. De är inte kloka de där tyskarna…. Vid det här laget var klockan 04:00 och inte fasen blev vi klokare för det, dock hade samtliga magkramp av allt skrattande.

Carpe Diem betyder ju som bekant fånga dagen, tyvärr kan jag inte det latinska ordet för fånga ögonblicket. En liten felsägning kan få mig/oss att brista ut i hjärtliga skratt. Det är inte bara barn som kan kläcka ur sig tokigheter, faktum är att jag finner det vansinnigt mer roande när en vuxen gör det, mig själv inkluderad.

 

Vid ett tillfälle gjorde vi en större ombyggnad på fabriken, ombyggnationen gjordes av ett helt gäng tyskar som mer eller mindre jobbade dag och natt, inklusive helger. Detta utspelade sig en lördagsmorgon och en av tyskarna, Hellmuth såg ovaligt trött ut när han ramlade in vid 6-tiden på morgonen. Med resoluta steg gick han mot kaffebryggaren för att kvickna till en smula. Då vräker HA ur sig följande:

 

– Hallo Hellmuth, wollen Sie ein Kopf Kaffe haben?

 

Hellmuths ögon såg ut som tallrikar modell större, hade inte bröstkorgen varit i vägen hade hakan landat i golvet. Han tog sitt kaffe och gick utan att säga ett ord. Själv låg jag och kved mig i skrattattacker. HA frågade vad han sagt, men dö, du frågade om han ville ha ett huvud med kaffe!! Tacka fan för att hans ögon höll på att trilla ut!

Samma kille, HA, var i England med sin kompis som gick under namnet Blåsan. De hade tagit in på Bed n’ Breakfest och enda villkoret var att de skulle städa köket efter sig. Sagt och gjort, morgonen kom, frukost käkades och sedan en snabb städning. HA och Blåsan hade beställt en taxi och precis när de hoppat in kom den äldre kvinnan som ägde stället och skällde som en bandhund. Ingen av dem förstod ett smack men gissade att det handlade om köket. Blåsan vevar ner rutan och säger på bred göteborgska:

 

– What is it? We have cleaned the chicken……… Damen vände och gick.

Läs hela tisdagens blogg under fliken ”Krönikor”.

 

Martin Månsson – Gästbloggar måndag

Vad har en kemitekniker med Auschwitz, Förintelsen och andra hemskheter att göra? Tja, svaret är ganska enkelt, jag sysslar med båda delar……

Historia har jag alltid varit intresserad av, mina föräldrar är båda djupt intresserade, företrädesvis mamma som lärt mig det mesta om svenska kungahuset och andra intressanta personligheter i svensk historia. Intresset för andra världskriget började 1982 då min far kurerade sig efter en kraftig lunginflammation, då var jag 11 år gammal och gick runt och rapade kalaspuffar mellan frimärkssamlandet och kompisarna.

För att få tiden att gå började farsgubben rota runt bland mina överblivna märken och hittade två på Hitler varav det ena var trasigt. Snabbt började han att bygga upp en icke oansenlig samling av frimärken från Tredje riket, dvs. mellan åren 1933 – 1945. Nyfiken som få var jag givetvis där och snokade och snart var ett nytt intresse väckt. Samma år köpte jag min första bok i ämnet, Hitler – En studie i tyranni av Sir Alan Bullock, en mycket trevlig man som jag senare i livet hade en del kontakt med. Intresset växte mer och mer och snart spenderades merparten av veckopengen på böcker såvida det inte hade kommit ut en ny skateboard som jag bara var ”tvungen” att ha.

Nionde klass var en mardröm, val till gymnasiet stod för dörren……vad skulle jag bli när jag blev stor?

Efter gymnasiet fick jag fick jobb på en forsknings- och utvecklingsavdelning för väteperoxid.

Just den processen jag jobbade med var vårat eget patent och vi byggde VP-fabriker i Venezuela, USA, Norge och två i Sverige

Det bästa av allt med att jobba var att man nu tjänade sina egna pengar vilket renderade i inköp av böcker, böcker och ännu fler böcker…..

Mamma var väl sisådär förtjust över mina bokinköp, Hitler hit och Hitler dit, för att inte tala om all litteratur om SS som jag släpade hem. Mammas oro tilltog liksom mitt intresse, på den tiden slukade jag allt som fanns att uppbringa i ämnet. Så här i efterhand var mycket ren skit men alla har vi ju varit barn i början.

Efter sex år med VP-tillverkning var det dags att göra något nytt, förutom att jag dragit på mig två magkatarrer på grund av all stress så hade jag träffat min nuvarande fru.

Elin & Martin

Jag hade nu på allvar börjat koncentrera mig på mer djupgående ”forskning”, dock hade jag ännu inte börjat gräva i arkiv men litteraturen blev mer och mer avancerad. I och med att jag hittade ett skiftjobb betydde det en avsevärd förändring, vips så fanns det väldigt mycket fritid som jag uteslutande ägnade åt andra världskriget och företrädesvis mordapparaten SS. Jag minns faktiskt inte hur jag halkade in på just SS men efter snart 20 år är jag fortfarande lika skrämd och fascinerad över denna monstruösa organisation. Författaren Heinz Höhne har beskrivit organisationen på följande sätt: ”Det är historien om en manlig orden, så fantastisk att tanken endast med svårighet kan fatta den” (Hitlers SS och Gestapo, Berghs Förlag 1967). Han har rätt, det går inte att förstå sig på den. Ju mer man läser och studera denna unika och mordiska organisation, desto mer vill man veta.

Detta inte helt vanliga intresse för dessvärre med sig en del oönskade saker, nämligen de som inte kan inse att det är just ett intresse och inte en övertygelse

Martin & Erich

Idag efter att ha skrivit en del böcker och medverkat i åtskilliga fler så har rösterna tystnat, inte minst med tanke på att jag tillsammans med flera kollegor driver en hemsida som mer eller mindre helt är dedikerat åt Förintelsen. Det finns så oerhört mycket mer att forska om i detta ämne!

Om Förintelsen

Men herregud, gör mannen inget annat är att jobba och studera hemskheter? Jodå, en av mina stora fäblesser är ridning, företrädesvis islandshästar…

Läs Martins blogg i sin helhet under fliken ”Krönikor”.

Du luktar prutt, älskling

Av Carina

Det är söndag och jag ska få blogga själv. Först och främst vill jag naturligtvis tacka Tina för veckan som har varit. Tiden har gått jättefort och jag har fått en hel del gjort på ”kammarn”. Numera kan det gå flera timmar utan att jag rycks ur mitt arbete. Så har det sannerligen inte alltid varit.

Det känns lite konstigt att även Humla har lämnat skeppet och flyttat ihop med sin kille. Men vem vet, snart har vi henne kanske ombord igen. Igår ramlade hon in genom hyttdörren (varför ramlar alla in till mej) och föll omkull i sängen.

– Jag är helt utmattad, sa hon. Jag kanske måste flytta tillbaka.

– Varför det, frågade jag. Sover du inte om nätterna?

Humla tittade på mej med glanslös blick och svarade.

– Jag kan inte sova bredvid någon som plötsligt pruttar. Alltså, det skapar en enorm oro!

Jag slog handen för bröstet och flämtade upprört:

– Kom inte och säj att han har pruttat i den äktenskapliga sängen.

Humla hävde sej upp på armbågarna.

– En gång har det hänt. Han sover på soffan nu.

Jag suckade tungt och såg framför mej hur hela flyttlasset snart skulle landa på däck.

– Har du kört ut honom?

Humla fick äkta tårar i ögonen.

– Men mamma, du hajar inte. Jag låg där i sängen och sov, du vet som Törnrosa, och väcks av en God dammit – prutt!

Jag sjönk långt ner på stolen.

– Ja, så gick det ju inte till i sagan precis…

Humla föll tillbaka ner på rygg.

– Nej, och det värsta av allt, det som slutgiltigt dödade vårt förhållande.

Jag blev nyfiken:

– Du menar spiken i kistan?

Humla blundade hårt.

– Spiken i kistan…

Hon snyftade till.

– Han måste ha vaknat själv också, för direkt efteråt klev han upp ur sängen, kysste mej på kinden och sa; ”Du luktar prutt, älskling”.

Du luktar prutt, älskling

Ja, henne har vi ju snart hemma igen som ni förstår. Nästa vecka tar Martin Månsson över bloggen. Martin är min förlagskollega och driver vid sidan om sitt författarskap (och allting annat han sysslar med) även hemsidan Om Förintelsen. Besök den!

Det ska bli extra roligt att lära känna Martin eftersom vi ännu inte har träffat varandra IRL. Det är från början min Förlagschef, Pelle, som har berättat om Martin och deras gemensamma projekt med en ”spionserie” som ska vara färdig nu i vår. Redan har jag dock upptäckt att Martin är en kille med många strängar på sin lyra. Hans blogg kommer att bli någonting alldeles extra!

Martin Månsson

Av utrymmesskäl måste jag göra en sammanställning av Martins omfångsrika levnadshistoria, men hela bloggen kommer att ligga under en egen flik så att den finns att tillgå i sin helhet.

Back to work!

P.S om någon undrar vad jag håller på med så finns svaret under fliken ”Work in progress”. D.S

Tina Röed – Gästbloggar lördag

En ”nostalgigryta” blir det som avslutning!

Det känns vemodigt att skriva min sista Gästblogg…

Jag kommer ihåg ett märkligt party hemma hos Carina för länge sedan. Det var på deras gigantiska husbåt i Värtan. Vi var ett brokigt gäng brudar + en äldre man,Tore, som kom och lade till med sin bogserbåt, Pan, utanför köksfönstret. En härlig middag hade Carina kokat ihop som vanligt (den kvinnan kan koka soppa på en spik!) Jag fick Tore till bordet. Han drog en massa skrönor om att Harry Belafonte kom i helikopter och hälsade på honom ute på hans skärgårdsö, Shirley McLaine hade visst varit där också. Jag tänkte att Tore var ju oväntat underhållande, även om han ljuger som en häst travar!

Foto: Stefan Berg

Propellerspeciallisten Tore Sundell

Efter middagen sköt vi prick med luftgevär inomhus och fortsatte sedan med allmän discodans. Det var ett otroligt tryck och Tore svängde sina lurviga så det stod härliga till. Mest tyckte han om Rolling Stones! Det var ett drag av sällan skådat slag! Några dagar senare mötte jag Carina på kajen inne i stan och tackade för senast!

– Den där Tore, var ju för härlig! Vilka skrönor han drog, sa jag.

– Vadå skrönor? sa Carina, det är ju sant! Harry Belafonte var faktiskt och hälsade på ute hos Tore och landade med helikopter!

Harry Belafonte var där

Det var också en resa, när husbåten bogserades upp från Göteborg genom Göta Kanal. Själv var jag inte med, men min Old English Sheepdog Snobben var för tillfället skeppshund på resan med sin dåvarande husse. En delsträcka tog ganska många timmar, över öppen sjö. När det gått ett antal timmar blev killarna ombord oroliga att jycken skulle spränga urinblåsan, han bara knep ihop trots idoga försök att få honom att pissa på däck. I ren desperation radade alla killar upp sig och pissade själva på däck, för att jycken skulle fatta! Inte hjälpte det, han knep ihop till nästa stopp. Men tack & lov klarade sig blåsan!

När vi nu ännu är inne på båtresor, måste jag nog berätta om min sista resan med Mälaren. Mitt ex Jonas & några till följde med Mälaren, 21 meter fiskebåt, upp längs kusten en härlig sommardag någon gång på -90-talet. Mälaren skulle upp på varv och Jonas, jag & skeppshunden Snobben skulle lifta till strax norr om Öregrund, där vi skulle åka vidare med buss för att hälsa på Maud i sommarstället utanför Ockelbo. Första delen av resan var underbar – vi grillade på däck, drack pilsner och tittade på en hänförande vacker skärgård i solnedgång. Claes, skepparen ombord stod vid rodret, själv fick jag ansvaret att dra fettskruvarna i maskin med jämna mellanrum. Livet kunde inte vara härligare!

Vi gick till kojs, när vi vaknade på morgonen passerade vi Öregrund. Det blåste upp rejält! 21 meter fiskebåt studsade som en jolle från vågkam till vågkam! Efter en stund kom Gunnars brorsbarn upp på däck och meddelade: – Luftmadrasserna flyter, vad ska vi göra? Vi rusar ner och kollar, det pissar in vatten genom skrovet! Allt flyter, verktyg, luftmadrasser och annat löst. Det är ca en halvmeter vatten fyllt med drevmassa från skrovet som skvalpar runt. Gunnar upptäcker att länspumpen stannat, skit har fastnat i röret! Vi räddar vad vi kan till torrare höjd – jag rusar upp för att meddela kapten om läget. Claes har svårt att vända men lyckas till slut. Hälften av gänget är sjösjuka och hänger över relingen och spyr. Vi närmar oss äntligen Öregrund igen, när Gunnar meddelar att vi måste slå av motorn. Det har kommit skit i kylvattenpumpen! Vi närmar oss klipporna och Claes ringer sjöräddningen, Gunnar lyckas få igång vattenpumpen när det är ca 5 minuter kvar till klipporna och sjöräddningen eskorterar oss till hamn och lånar oss länspumpar. Nästan allt på båten är vått, vi hänger sovsäckar och täcken på däck – då kommer regnet!!! Sånt trauma har jag inte haft sedan jag lindade in långfingret i halvslaget i Hammarbyslussen!

Mälaren i lugnt väder

Men hur hamnade jag i båtträsket igen? Det var ju grytor det skulle handla om!

Min gamla barndomsvän Maud (för övrigt syster till bröderna Dan och Anders Ekborg) är en riktig trollkvinna när det gäller mat! Det finns inget hon inte kan skapa av dom mest obetydliga ingredienser, stekta laxskinn och Gud vet vad!

Vi gjorde en gång en mexikansk julgransplundring för min kompis Lasses reklambyrå. Vi skulle laga chili till 100 pers! På den tiden hyrde jag en liten 2:a på Renstiernasgata. Köket var minimalt. Vi började dagen innan. Här är receptet:

Massor med kött steks tillsammans med chilipeppar, chipotke (rökt torkad peppar), spiskummin, lök, vitlök, paprika. På med öl så det täcker kött & grönsaker. Låt puttra några timmar, i med blötlagda chilibönor, svarta bönor & kidneybönor. Det ska vara mer kött än bönor. Egentligen ska det bara vara kött. Gärna högrev. Eller en gammal ko, eller älg! Det ska koka länge, gärna två dagar. Man måste späda med öl (släng lite salt över axeln & häll lite öl i strupen) eller buljong och krydda lite i taget. det ska vara starkt, men inte så starkt att man inte känner smaken! Det funkar också att göra chili sin carne, den vegetariska varianten på bara bönor! Men ingen köttfärs eller quornfärs! Förbjudet!

I mitt minimala kök puttrade en jättestor restauranggryta med chili i två dagar, sedan fick vi den ljusa idén att servera chilin tillsammans med en mexikansk potatissallad i en tacotube (för att spara in kostnad på papptallrikar). Dag 2 var det dags att göra salladen. Vi hackade massor av lök, den skulle, smälta lite grann i olivolja, det fanns då nästan inga tomma ytor kvar i köket, vi sköljde och snoppade mängder av rädisor och lika mycket kokta små färskpotatisar som rädisor skulle det vara. I med massor av färsk hackad koriander – nu fanns det inte en centimeter kvar att jobba på i köket. Egentligen gillar jag inte koriander, men i den här potatissallden är det kanongott! Lite färsk strimlad röd chili och alltihopa blandas med den avsvalnade mjuk löken/oljan + salt efter behag. Vi lyckades packa in allt i min risiga gamla bil, åkte till festen och serverade chilin tillsammans med mexikanska potatissalladen i tacotubsen och de mexikanska musikerna grät av lycka när de smakade, då har man lyckats med maten!

Maud & jag skulle egentligen ha ett matprogram ihop, åka runt med motorcykel & sidovagn, men det är ju redan gjort av två engelska tanter. Sedan funderde jag på båt, men ”Sjön Suger” med Johan Ulvesson & Lennart Jähkel gör ju just det – kanske tandemcykel (fast då får väl jag trampa!) Fast allra helst ska vi rida kamel!

So long vänner!


Tina & Arken tar farväl för den här gången