Tina Röed – Gästbloggar fredag

Det bor en mördare i vårt hus!

I vårt lilla torp bor det en mördare! Den lilla mördarkatten heter egentligen Puma. Hon kom till oss efter ett jobb för Aptus för ca 1,5 år sedan. Hon flyttade in veckan innan Phoebe anlände. Klev rakt in och gav jyckarna varsin liten snyting med tassen. Puma kommer från ett hem med både hund & katt och var helt orädd för jyckarna. När Phoebe anlände, hade hon aldrig sett en katt och skrek av fasa de första dagarna när Puma gjorde lekanfall. Efter en vecka blev de bästa polare och for runt i huset, mest på väggarna. De låg i bakhåll för varandra som Peter Sellers och hans betjänt i Rosa Panternfilmerna. Sara min skogkattkorsning tittade på dem med avsmak.

Foto: Lucia Kangur Röed

Puma

Puma är den mest fantastiska lilla kelgris när det gäller folk. Men hon har en mörk sida, hon dräper allt som är tillräckligt litet för att släpas in genom kattluckan. Apropå kattluckan, det är inte bara katterna som använder den. Katthunden & teaterapan Phoebe försvinner ut genom den i en sjuhelvetes fart. Phoebe & Puma tillbringade så mycket tid tillsammans att jag tror Puma blivit hundkatt & Phoebe en katthund.

Listan på Pumas offer kan göras lång: Disas undulat (utlurad genom burspjälorna och kallblodigt mördad under soffan), 211 näbbmöss, 520 hasselmöss, 47 starar, 5 bofinkar, 53 ödlor, 2 kopparormar, 1 domherre och en stackars ekorre! Hon har också försökt mörda Sot(Disa´s leguan) och hon kastar lystna blickar på rådjuren!

Foto: Lucia Kangur Röed

Phoebe

Platsen för Pumas mordiska dåd är under min säng. Jag vaknar oftast kl 3.00 till fasansfulla skrik av dödsångest. Ricky, den äldsta av jyckarna och familjens polis och jag kastar oss ur sängen, – Puma, för helvete! Mörda åtminstone utomhus!!!! En vild jakt uppstår innan Ricky och jag lyckas få Puma på reträtt. Djupt förolämpad slinker hon ner för trapporna med bytet i käftarna.

Varje kväll låser jag in Disa i sitt rum med dubbla kompostgaller. Inte för att Disa går i sömnen, utan för att mördarkatten inte ska dräpa Disa´s kanariefåglar.

Puma är inte bara en blodtörstig mördare – hon är en avancerad tjuv också. Efter en hård vecka med 3 dagars intensiv filminspelning (med Ricky i huvudrollen, den linslusen) kom jag hem en fredagkväll och såg fram emot en lyxig biff för en gångs skull. Disa var hos sin far i stan och jag bar upp tallriken till övervåningen, satte på TVn och tittade bara till Sot i 2 minuter, när jag vänder mig om finns det bara sallad på tallriken! Den randiga tjuven sitter bland dammråttor, råttlik och annat jag missat sedan nattens blodbad och hon sliter i biffen! Funderade inte ens på att slita den ifrån henne och skölja av under kranen – det fick bli en vegetarisk middag.

Vad ni gör – skaffa inte en hundkatt! Mördar som en katt – stjäl från tallrikarna som en hund!

Ciao! Tina & menageriet

Tina Röed – Gästbloggar torsdag

Mitt liv tar en ny vändning – nästa utmaning från Carina

Det är också svårt!!! Det första tillfället är kanske när jag körde Formel 3 och kände att det här kan jag antagligen bli skitbra på! Men jag tror att jag väljer vallningen i alla fall.

Milo tävlar ”Ankvallning” i Finland

Välkomna till vallningsträsket! Börja aldrig, det är värre än golf & ridning! Golf kan man ju kanske tjäna pengar på och hästar kan man rida på och kanske till och med tjäna pengar på (även fast en och annan kompis ridit på får också!). Får äter MYCKET hö på vintern och förbrukar otroligt mycket bete på sommaren. Man får smyglåna gamla gistna hästtransporter eftersom det ”fisförnäma” hästfolket har fått för sig att hästar vägrar gå in i en transport om det luktar får. När det gäller ridning har man sig själv och hästen att tänka på – vallning har du dig själv, hunden & fåren! Dessutom läser hunden fåren otroligt mycket snabbare än man själv gör, och man får slita för att hunden ska tycka att man har något berättigande i vallningshagen! Man framstår lätt som en komplett idiot i hundens ögon.

Lillsippa och Vitsippa åker på sitt första filmjobb

Har lite svårt att minnas hur det börjde, men jag köpte en Australian Shepherd, Ricky, för 10 år sedan. Vi skulle tävla lydnad var det tänkt. Vi var med på några vallningsclinics med Ricky´s pappas uppfödare, Marie från USA. Man vacklade runt i en gropig hage baklänges, medans Marie drog en i armen. Det hela verkade totalt obegripligt! Ricky hade väl inte heller de starkaste vallningsdrifterna. det var lite av Ferdinand & lukta på blommor där.

Några år senare kom Milo, den vackra pojken med blå ögon. Skaffa aldrig en hund med blå ögon, omöjligt att uppfostra när han tittar under lugg med det där oskyldiga uttrycket! Milo och jag slogs mest i vallhagen de första åren – en ständig kamp där ingen gav sig! Vi åkte till Finland på vår första valltävling utomlands. Ett gäng på 3 personer & 7 hundar i en Cheva-van, först färja, sedan 50 mil till ryska gränsen. Första året blev vi diskade efter ungefär 2 sekunder. Är man riktigt frisk om man betalar 300 spänn för att bli diskad efter 2 sekunder(och då menar jag per lopp, utan reskostnader!)? Man hann öppna fållan, fåren stack som en avlöning och hunden efter – thank you! Vi vallade också nöt för första gången. 3 kor gick till första hörnet, där de delade sig i tre olika riktningar och själv stod man & viftade med en stav och hunden såg förbryllad ut. Okey, åren som följde har det gått lite bättre iallfall.

En av min vallningskompisar, finansanalytikern, vägrar att ta ett jobb som inkräktar för mycket på vallningen.- Det måste bli styrelsejobb hädanefter, deklarerade hon nyligen.

Själv hade jag tänkt vänta med får lite till (har ganska många munnar att mätta!), när min kompis Pia berättade att hon måste gör sig av med fåren. Samma får som tidigare gjort både film & stillbildsjobb! Nu dök det upp ett nytt jobb, print kampanj för Tele2 – efter jobbet åkte de raka vägen hem till mig! Inte fan kan man ta livet av 7 stycken filmfår inte! Lusse, min svägerska och jag har dem nu tillsammans.

Milo – efter ett hårt pass i vallhagen

För ett och ett halvt år sedan utökades hundflocken med Phoebe, min första tik på 30 år & vår lilla teaterapa! Envis, mycket talangfull vallhund, totalt orädd och bedårande söt!

Fast jag längtar efter häst också, kanske en Quater som man kan köra cutting med? Vi var på nötkurs utanför Skara där de samtidigt hade en Cuttingkurs. När vi hade lunch tog hästarna över i ridhuset, häftigt att skåda!

Men när vallningen funkar, samarbetet med hunden är perfekt, då känns det som det där enda perfekta skidåket jag gjorde för många år sedan i Kitzbuhel – flytet!!! En obeskrivlig känsla!!!!

Go with the flow – Tina

Tina Röed – Gästbloggar onsdag

Religiös?!

Måste försöka svara på Carinas frågor!!! Det närmaste jag kommit en religiös upplevelse är när man sätter tänderna i en riktigt bra Creme Brulee!

Nej, tyvärr är jag nog en riktigt inbiten ateist. Trots envisa diskussioner med Jehovas Vittnen (innan jag kom på att man bara behövde säg att man är pingstvän, då drar dom som en avlöning!)

En religiös upplevelse

En gång blev jag påhoppad av en entusistisk frälsare på Skeppsholmsbron en blåsig vårdag. I desperation försökte den ivrige frälsaren med:

– Men om du trillar i vattnet här, skulle du inte vilja bli räddad av Jesus?

– Nä, jag skulle nog simma in till kanten, blev mitt svar.

Hade några barndomskompisar som brukade roa sig med att kuta runt i Maranatas tält med platspåsar i händerna, de blev såklart stoppade av vakter som undrade vad de sysslade med:

– Fångar själar!

En annan klasskompis i högstadiet var djupt religös. Hon lärde mig hur man fixar ett partykraschat hus innan föräldrarna kommer hem, snacka om kreativitet! Dessvärre var hon också kleptoman, stal som en korp både i affärer och från sina stackars ”Ung-Lottor” hon var ledare för!

Hade förresten en rätt härlig ”religös” upplevelse i höstas, när vi skulle ha en provbfilmning för hundar till Pronaxenreklamfilmen!

Vi träffades på COOP i Kungsängens parkering, eftersom hundarna skulle åka skateboard. Samtidigt pågick någon slags sammankomst i en frikyrka i närheten. Folk kom vandrande i små klungor över parkeringen, förmodligen på väg till COOP för lunchpaus i helbrägdandet, eller vad de nu sysslar med. I alla fall höll vi på att testa en hund, samtidigt som en ensam kille, lång, mager, med rasta outfit samt iförd headset, kom dansande med höga skutt och vilt sjungande på någon religös hymn. Jycken hade inte sett något liknande, han drog vilt skällande mot den suspekta varelsen. Vi drog efter så fort vi kunde.

Phoebe Junior fick jobbet i Pronaxenreklamen

Den stackars rastakillen hade nu upptäckt hunden, och studsade som en galning upp och ner, medan han utförde några slags sparkar i 180 grader och skrek:

– I am a religous man, but I will kill the dog!!.

Alltihopa såg ut som någon slags crazy ballett, men tack och lov klarade sig jycken, vi fick tag i honom.

Nu höll jag på att glömma! Hade faktiskt en djupt religös praktikant på reklambyrån. Vi kan kalla honom Erik. Erik var lite äldre än de tidigre praktikanterna, ca 25 år. Träffade honom med kvinnan på Arbetsförmedlingen som var hans handledare. Han verkade helt OK och vi gick igenom de vanligaste frågorna. Mot slutet sa kvinnan:

– Ja, Erik, du vet att du inte får predika nu!!! Varningsklockor började ringa, men jag tänkte att jag måste ju visa mig fördomsfri…

Jösses, det var det mest nervpåfrestande månader jag varit med om! Förstod precis varför man kunde fått behålla honom nästan hur länge som helst!

Han satt i timmar med olika själsörjare i telefon, försvann och var bort i dagar, dök upp med en blombukett och någon märklig ursäkt och såg ut som en ledsen hund.

Milo, min vackra pojke – en uppenbarelse

Nej, jag jobbar på att försöka vara fördomsfri, men det är inte lätt! Fast ibland önskar jag att jag kunde bli katolik, det verkar så behagligt att bara gå och bikta sig och få ett antal Ave Maria! (Nu kommer jag väl aldrig till himmlen?)

Hälsningar Tina

Tina Röed – Gästbloggar tisdag

Ful, fet & fattig…

Vacklar upp kl 6.00, ut med killarna (hundpojkarna alltså) i rastgården, fyller på badvatten till fåren, nej ankorna!!! Fyller på hö till fåren. Lillsippa ska kela och lammen studsar av glädje – man borde vara nöjd!.

De sista 10 åren har jag lagt på mig säkert 30kg. Har kommit på att jag äter när jag är deppad, äter extra mycket när jag är fattig (måste bunkra, man vet aldrig när nästa måltid dyker upp) och äter förmodligen också för att hålla eventuella killar borta (har inte lust, tid eller plats för någon – det räcker med 3 hundar & två katter i sängen!!!) Och, vad händer om man går ner i vikt? Då kommer rynkorna i stället! Man måste köpa rynkkräm för dyra pengar, ny garderob – alltså blir man fattig och måste bunkra igen….så börjar allt om igen!

Den här ska jag blåsa upp och sätta på kylskåpet!

På något sätt är det samma med pengar, man får två jobb avbokade och bilen går sönder, två dagar senare får Phoebe (som försörjer familjen) en pinne i foten som måste opereras bort, man åker in till stan med sina vänner för att trösta sig och se kompisens utställning och får P-böter! Å inte f-n kan man sjukanmäla hunden!!!

Varför får jag inte samma typ av ångest som min svägerska, hon städar, skyfflar några ton grus och får saker gjorda! Eller går till gymmet och kör ett stenhårt pass.

Själv har jag svårt att släpa mig ur sängen. Fick för mig att börja rida igen för några år sedan – hästen välte nästan när jag skulle sitta upp!

Genom Facebook har jag fått någon märklig applikation som inte går att stänga av – speeddate. Där skickar de bilder på en massa snubbar. De flesta i min ålder ser ut som riktiga gubbar. De måste vara minst 70 och ljuger om sin ålder! Några ser så unga och fräscha ut att jag direkt misstänker dem för att vara antingen gigolos eller psykopater med moderskomplex! Usch!

Ålder är också jobbigt, när man var ung och snygg var man fylld av finnar och knäppa komplex och fattade inte att man egentligen var en riktig läckerbit! När man är tillräckligt gammal och klok för att fatta det, är den tiden redan passé, hur orättvist är inte det?

Imorgon är en ny dag – kan förmodligen bara bli bättre, eller utmanade jag just makterna?

Hälsningar Tina

Tina Röed – Gästbloggar måndag

Är jag skvatt galen, eller?

Jag är ju bildmänniska, gammal AD som jag är. Men när Carina behövde försvinna in i skrivarhytten kunde jag inte motstå utmaningen att gästblogga! Men så har jag svårt att motstå en utmaning, bjuder hem kockar på mat jag aldrig har lagat tidigare, kör Formel 3, Speedway, listan kan göras lång.

Tina heter jag och nuförtiden driver jag en casting agentur Dog Model (www.dogmodel.se) som fixar allt från humlor till björnar åt TV, filmproduktionsbolag, fotografer, teatrar etc etc.

Teaterapan och Phoebe

Jag bor med dottern, Disa, och ett gäng djur i ett litet rött torp ca 20 minuter utanför Stockholm. Tre vallhundar av rasen Australian Sheperd, två katter, två kanariefåglar, fem ankor, sju får och leguanen Sot. Kanske är det därför Carina kallar oss ”Tina med Arken”.

Phoebe, den yngsta av hundarna, försörjer just nu familjen med sitt jobb som Teaterhund. Hon jobbar i föreställningen Cabaret på Stadsteatern. Hon formligen älskar sitt jobb och börjar utveckla riktiga divalatert – utfall mot andra hundar hon ser på stan, riktigt pinsamt! Speciellt som jag faktiskt håller kurser för folk i hur de ska utbilda sina hundar. Måste skaffa peruk och svarta solbrillor!

Carina och jag träffades någon gång på åttiotalet när vi bodde grannar på kajen. Vi drev också en mycket märklig reklambyrå tillsammans, vann priser, hinkade Captain Morgan och gjorde Söder osäkert i största allmänhet.

Minns en dag när Carina ringde från båten och bad mig faxa till Skutskepparn.

– Varför? undrade jag.

– Måste bara kolla att kaffekoppen jag hällde i faxen verkligen gjorde susen, svarade Carina. Det svinet hade sönder min gitarr!

Usch, ibland saknar jag det där galna båtlivet otroligt mycket, men det är svårt att hitta en tillräckligt stor ark för mitt menageri.

Hälsningar Tina

Proudly present – Tina Röed

Nu är det slut på ”Bloggtorkan” för den här gången. Från och med i morgon måndag och cirka två månader framöver tar några av mina bästa vänner över min hemsida en vecka var. Varje söndag kommer jag dock att skriva själv för att presentera nästa veckas skribent. Var och en kommer också att få tre uppmaningar, frågor, att besvara på valfri plats och vid valfri tidpunkt under veckan (kanske hittar jag inte ens svaret själv).

Först ut att blogga är Tina Röed. Tina är en god vän och gammal arbetskamrat från reklambranschen. Det var också hon som gick i borgen för mej när jag skulle köpa mitt livs första dator för nästan tjugo år sedan. Då hade vi känt varandra i cirka sexton timmar. På den gamla häcken skrev jag sedan min allra första bok ”Kapten Costellos Öden och äventyr i hamnarna bortom all redlighet och ära” som sedan låg till grund för min Julkalender ”Dieselråttor & Sjömansmöss”.

Illustration: Tina Röed

Tina driver idag Sveriges största modellagentur för djur. Så fort man ser en katt eller hund, giraff eller humla på film eller i TV-reklam så kan man vara ganska säker på att Tina är inblandad. (Mer läsning om våra glada dagar högt uppe på det gamla Knivsöder finns direkt här inunder).

Detta får bli Tinas uppmaning under veckan.

1. Berätta om ett tillfälle när ditt liv tog en helt ny vändning.

2. Berätta om en religiös upplevelse.

3. Ge oss receptet på din allra godaste gryta.

Foto: Lucia Kangur-Röed

(Ur min tidigare blogg ”Pungskinn & Grodspott”)

Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Då blir det ett liv och ett kollifej i luren kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker. Tina driver idag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata. Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så. När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo. En av händelserna har jag till och med bloggat om tidigare, men jag kör en repris för nytillkomna läsare.

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranchen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette “Redline Production”. Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade på i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljen. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenomerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvet efter festen. Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen bröt vi ihop av skratt i varandras armar och frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står Redspiration!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

– Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklamaren förklarade uppbraggt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott” hur gick det med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S