Pappas mobil

Min förläggare, Pelle (om någon) vet hur marigt det kan vara att ringa till mej. Kanhända han tror att jag inte har någon telefon. Även om sanningen vore den motsatta (vilket den i princip är) förenklar det inte saken nämnvärt. Jag vet inte hur många abonemang den har familjen har totalt (ärligt – jag vet inte, och jag kan inte numret till något) men det är faxar och fartygstelefoner, fasta och lösa förbindelser, samt alla dessa satans mobiler (borttappade och återfunna, tvättade och bortbytta). Vi har VHF också! Och AIS! Och Nödraketer! Och Epirp (så att ni kan nå oss även om vi går till botten).

Jag är högst måttligt ”telefonintresserad”. Jag vet, det är lite drygt och inte helt accepterat i dagens samhälle. Vi ska vara anträffbara 24-7. Någonting kan ha hänt!

Oftast (erkänn) har ingenting hänt.

Jag har en god vän som brukar instruera sina halvvuxna barn när han åker på längre resor:

– Ring inte mej om det börjar brinna, ring brandkåren. Ring inte heller om jag alldeles uppenbart inte kan påverka situationen. Det är helt enkelt onödigt och gör bara alla inblandade onödigt upprörda.

Jag vet inte om detta är bra eller dåligt, jag lägger inga värderingar i det. Lite tröst och stålar på banken kan man väl alltid bistå med (och det är jag övertygad om att han gör). Men teoretiskt är jag in to it … Lite så kan man väl tänka ibland. Väx upp för fan. Ni har med ”Backelitgenerationen” att göra, snorungar!

Backelitgenerationen

Tror ni jag kunde ringa hem till morsan den där vårdagen mitt ute på Torneå träsk när isen var tunn och sparken började brinna. Det var bara att springa (till närmaste telefonkiosk – vi snackar 35 mil nu). Eller när Malou fastnade i källarföstnet (på väg ut ur en villa som vi inte visste vem som bodde i). Vi visste över huvud taget inte vad vi gjorde där. Men det kändes som ett bra läge att åka hem till mamma. Speciellt som det var Julaftons morgon. Inte ringa, inte fastna i källarfönster – bara beama sej hem!

Nån som har numret till morsan?

Den generationen tror jag däremot mycket på. Dom som inte ringer och whinear utan bara materialiserar sej. Liksom: ”Hejsan morsan, jag är här nu… Snuten och brandkåren också”.

Nej, Gud bevare oss knackiga gamlingar. Då är det mycket bättre med ett inledande telefonsamtal först, i alla fall ett fax. Eller ett brev – helst orekommenderat. Nej, föresten – gör som ni brukar. Ring till pappas mobil!

Det skulle faktiskt Pelle också kunna göra… Här har ni numret!

0736 72 72 60

(Att spara i telefonboken som ett alternativ till Jourhavande Medmänniska, Fröken Ur, Psykakuten, Sjöräddningen, Nobelstiftelsen, Röda Korset eller kanske Bokförlaget Efron & Dotter. Människor kan bli plötsligt geniala, det vet man ju. Lämna ett meddelande efter pipet!)

Lugnet före stormen

Den här helgen har varit lugn. Förutom att hunden kräktes i sängen så jag fick slänga ut alla sängkläder genom dörren i en hast och tvätta hela bäddmadrassen samt den lilla känsloyttringen att någon (säjer inte vem) plötsligt kände sej föranledd att svepa av hela matbordet med armen, tycker jag att det mest dramatiska har varit att följa min äldsta dotters resedagbok på nätet. Hon och hennes kille har nu varit i Asien i snart fyra månader och det är inte just paret som sätter varken bekvämlighet eller säkerhet i första rummet. Jag tycker det ska bli skönt när dom kommer hem igen!

I lördags drog Humla och jag och Sandra iväg och storhandlade, även det var lugnt bortsett från ett hastigt handrån i Kassa 3 (vilket ingen av oss flickor var inblandade i).

På kvällen sedan tittade Classe förbi. Det är alltid lugnt när han kommer. Classe är inte killen som brusar upp och kastar kniv. Den här gången var han dock påtänd. Nejdå, nu stack det iväg av någon anledning… det var han såklart inte. Dom där vita strängarna han la upp på bordet blåste hur som helst bort i samma orkan som matsilvret försvann.

Vi såg en film. Jag tittar praktiskt taget aldrig på film. Inte ens dom jag har hyrt eller kanske till och med köpt. Jag ser dom helt enkelt inte. Jag lyckas kanske se en eller ett par filmer om året max, och endast av en ren slump. Som den här.

Den gick på TV 1 eller kanske TV 2, en ganska typisk engelsk skröna som långsamt tog fart och utvecklades till en veritabel uppvisning i skådespeleri och dialog. Alla dog!

Nu är det snart påsk och ”Gamlingarna” kommer hit. Då blir det annat ljud i skällan, kan jag tala om. Då händer det prylar – på riktigt!

Men ännu så länge, är det lugnt.

Hitt på nåt, vettja!

Ett tomt svart hål

Mina barn är ganska upplysta, dom börjar också bli vuxna. Få bor hemma. För i tiden låg det nästan alltid nåt vrak här i hytten och beklagade sej, men nu har det varit lugnt en tid. Tills igår när Humla ramlade in genom dörren, slängde sej på sängen och frågade:

– Hur fungerar egentligen pungen?

Ja, men sådär har jag det. Så har det alltid varit, oavsett spörsmål och tidpunkt på dygnet.

– Nu har du kommit till absolut rätt person, svarade jag därför. Fram till igår svävade jag i total ovisshet om denna, mannens ”hemligpåse”, men nu har jag surfat på QX (se torsdagens inlägg) och läst ett ”Pungnummer”!

Humla spärrade upp ögonen.

– Har du läst ett ”Pungnummer”, sa du?

Jag sträckte stolt på ryggen och visade med händerna.

– Pungen består inte bara av, så att säja en ”pung”, utan där inuti finnas testiklarna.

Humla Rullade över på rygg och lade händerna bakom nacken.

– Jo, men det har man ju hajat, men det jag undrar är… kommer själva ”sarren” från testiklarna?

Detta hemska ord ”sarren”. Jag vill helst inte ha med det att göra, men nu var det ju jag som hade läst ”Pungnumret” och kunde därför berätta:

– Som jag uppfattade saken kommer själva ”hard-core-varan” från testiklarna, det stämmer, men där stod också någonting om ”bi-testiklarna” och dessa tror jag svävar liksom fritt för sej.

Humla la pannan i djupa väck.

– Jag föreställer mej att dom hänger som i en liten kedja…

Jag skakade på huvudet.

– Nej, det är prostatan, du tänker på.

Humla hävde sej upp på armbågarna.

– Men var fan sitter den då?

Jag försökte framkalla illustrationen jag nyligen hade studerat framför mina ögon.

– Som jag uppfattade det sitter den bakom pungen.

Humla fick en bekymrad rynka mellan ögonbrynen.

– Men där är det väl bara luft, liksom…?

Jag ryckte på axlarna.

– Den hänger väl liksom i en liten kedja…

Humla kunde inte se illustrationen framför sej, det märkte man på hennes frågor.

– Utanför kroppen?

En samisk pung

Nej kära läsare, ni behöver inte oroa er. Trots att det finns verkligt heta scener i ”Det stora svenska vemodet” kommer jag inte att begå ett misstag i klass med ”den känsliga förhuden” igen. I det här fallet har både Janne och PJ korrekturläst ”sexet” och sagt sej vara ”Fullt nöjda” med det.

Om Humla är lika nöjd med svaret på sina frågor, det vet jag faktiskt inte, men jag fick ändå känslan av att hon hade förstått. Skulle där finnas några ytterligare oklarheter, tänker jag hänvisa till ”Pilsnerprinsessan”. Janne skulle väl kunna göra en liten ”informationsfilm” tycker jag (han är förtjust i att göra små kortfilmer). I det här fallet känner jag att det finns ett stort behov där ute, ett tomt svart hål fullt av obesvarade frågor. Det kan vara pungen!

Otack är världens lön

Brorsan har tagit barnen med sej och rest utlomlands. Fuerte Ventura… Många gör det, reser dit, och alla kommer hem med jävla snygga tishor. Därför påpekade jag (med bestämda rösten) inför avresan:

– Och så vill jag ha en sån där ball T-shirt som Nalle brukar köpa med en get på.

Döm om min förvåning när jag sent i går kväll fick ett mms med en bild på min tröja. Han hade inte bara köpt den, han hade också bärgat hem den till hotellet, vikt ut den på ett glättat sängöverkast och fotograferat eländet. Den såg rent ut sagt för jävlig ut!

Jag svarade omgående:

– Den där tröjan ser ju värre ut än säldöden i Alaska!

Han svarade:

– Öh…

Jag saftade i:

– Avgasgrön!

Jag är fortfarande förbannad. Hur, jag säjer, HUR kan man gå och köpa en avgasgrön T-shirt med en get på? Vem ska vilja bära den där tröjan? I vilket sammanhang?

Jag kan även i ett grinigt formulerat sms ha föreslagit att han skulle ge den till ”Haveristen”, Åke, istället. Han skulle kunna täcka ansiktet med den när han ska ut och stjäla höns här på ön!

Under natten sedan drömde jag om en klänning. Jag tror det var någon slags mental kompensation. Kroppens sätt att läka sej själv. Jag kan fortfarande se den där blåsan framför mej. Den flög genom luften, upplyst av ett sagolikt sken och med en gigantisk gymnastiksko hängande som en jolle under sej. Det kan också ha varit ”Haveristen” som smög genom hytten. I så fall kan kanariefågeln vara borta nu.

Så mycket kan jag säja – det var inte Jultomten, och inte brorsan heller. Han svarar inte ens på sms längre!

Rapport från den eteriska rymden

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag läste på QX idag att för 30 år sedan klassades homosexualitet som en sjukdom. Rent teoretiskt skulle man då kunna ringa till Försäkringskassan och säja:

– Jag känner mej lite ”homo” idag, måste nog stanna hemma från jobbet.

För er som inte ens känner till QX (finns ni?) så är det en nyhetstidning som bevakar hbtq-frågor.

Jag märker att jag allt oftare hamnar i diskussioner om hbtq-frågor. Det är lite lustigt, för det är någonting som jag aldrig har tänkt på tidigare, men naturligtvis har det med min kommande bok att göra.

Jag tror inte att bokbranschen vet riktigt ”var” dom ska placera mej. Att dom inte riktigt vet vad jag håller på med, inte vad jag har gjort eller vad jag kan ta mej till? Även om man faktiskt skulle kunna plocka fram en bok som till sitt innehåll påminner om Familjelyckan (vilket är tveksamt) är jag rätt övertygad om att man inte skulle kunna göra samma sak med Det stora svenska vemodet.

Det är inte en inte en konstruerad historia såtillvida att jag medvetet har valt att skriva om den vidunderliga kärleken mellan ett samkönat par. Där finns ett annat par också, Tigertämjarn och Pierina, och dom är fullt ut heterosexuella båda två (ännu så länge – jag vet ju faktiskt inte heller vad jag kan komma att ta mej till). Den här berättelsen låg och guppade någonstans i den eteriska rymden, kollade efter en lämplig skribent att slå ner i skallen på och kom därefter med full kraft.

Jag är egentligen inte ett dugg intresserad av hbtq-frågor. Jag undrar inte om folk i allmänhet är homo, eller kanske bi-sexuella. Jag undrar inte heller särskilt ofta hur dom mår. Vad dom gör ger jag fulla fan i, särskilt i sovrummet.

Jag är bara intresserad av en bra berättelse. Och så tycker jag om jakt och fiske. Viltvård intresserar mej mycket, det ekologiska systemet. Spännande!

Människor i sej tycker jag är ganska ”futtiga”, tills dom blir förälskade, fulla eller får tandvärk. Då händer det prylar. Som i Det stora svenska vemodet. Där händer det prylar. Med tanke på att den här ”obskyra bloggen” får nytillkomna läsare varje dag påminner jag återigen om fliken Work in progress där man kan läsa mer om arbetet med min trilogi.

Själv tänker jag vika dagen åt att ge mej ut naturen och kolla vad som händer där. Kanske möter jag ”Haveristen” eller någon annan udda gök på min vandring genom vassruggen.

Off vassruggen

– Kan du bo här i sommar? frågade Kråke och hällde upp kaffe i kopparna. Allt du behöver göra är att ta emot pengarna i dörren och visa gästerna till sina sängar. Vill dom ha marmelad också, kan dom tamejfan hämta det i kylen själva.

– Och den där lyftkranen? frågade Caroline, när hämtar ni egentligen den?

Caroline Giertz och Kråke Lithander. Det finns ett underhållningsvärde i den kombinationen, jag lovar!

Jo, jag har varit i stan en sväng. I Stockholm. I Sverige. Off vassruggen! Det kändes lite ovant, men jag fick i alla fall skratta. Kråke och hennes familj har (förutom paradiset Tomarps Gård) en gigantisk våning på Narvavägen. Då familjen ger sej av till sina skånska äppelodlingar, har turistande Stockholmsbesökare möjlighet att hyra ett rum över natten. Och det finns många rum!

Bed and breakfast

– Jag anställde en gång en hotellchef, berättade Kråke vidare.  Hans uppgifter var att driva och ansvara för Gästgiveriet i Skåne. Men innan han kunde börja skulle han gå på ”Pride-festivalen”. Inför detta evenemang hade han också iordningställt en slags ”husbuss”, en skåpbil av kitchigare slag. Han sa till mej: ”Det kan gå lite vilt till på dom där festivalerna, så om jag ringer dej klockan elva på kvällen ska du bara kasta på luren!”.

– Han ringde klockan fyra på natten, fortsatte Kråke. Och då hade han supit bort skåpbilen. Han undrade om han fick komma upp och sova.

Caroline lutade sej fram över bordet och försökte sticka i mellan:

– När ska ni hämta lyftkranen?

– Jag anställde ju förstås den där fan, fortsatte Kråke. Därefter reste jag bort – utomlands. Det var liksom meningen med hela arrangemanget. Att han skulle sköta affärerna, ta hand om gästerna, driva restaurangen. Men han ringde och meddelade: ”Nu har jag tröttnat på att vara hotellchef – jag vill vara SLAV!”. Så han anställde en ny hotellchef, men hon bodde 20 mil bort och kunde inte komma före elva på förmiddagen. Dessutom måste hon hämta på dagis så när i helvete hon skulle hinna med att vara hotellchef begriper jag bara inte.

– Lyftkranen, påminde Caroline.

– Han snodde mina konferensbord också, avslutade Kråke och öppnade en sylta i Blackpool.

Hon tittade på Caroline.

– Vad är det för jävla lyftkran du pratar om?

– Jag har en lyftkran på min båt, förklarade Caroline tålmodigt. Det är ett riktigt as och den skymmer utsikten, men Benny har lovat att plocka av den. Så nu ska den monteras upp på Falkland.

Kråke försökte smälta informationen. Hon tittade på mej:

– Ska aset över till din båt?

Jag nickade sorgset.

– Så är det nog.

Kråke drog ett djupt andetag.

– Jag hade också en båt en gång. Tog åttio passagerare…

Caroline lutade hakan i händerna.

– Kråke, har du haft båt?

Kråke reste sej upp och gick efter en bok.

– Kan du ge dej fan på att jag har.

Hon bläddrade några sidor i boken och pekade.

– Den här!

Så vände hon sej mot en kvinna i dörröppningen och frågade:

– Hörrudu, kan du bo här i sommar?

Tillbaka i vassruggen igen har jag bara en sak att tilläga:

– Vad tyst det blev…

Hushållsnära tjänster

– Du vet att vi inte tycker om oliver, sa Hubbe-Uffe och radade upp ett långt led av små, svarta kulor på tallrikskanten.

”Hubbe-Uffe” kallas han på grund av sin bogserbåt; ”Hubbe”. Uffe, heter han. Såvitt jag vet. Vi ses ganska ofta. Det är trevligt när Uffe kommer, han brukar käka hos oss.

Annars hänger Hubbe-Uffe mest med Skutskepparn. Man kan se dom här på varvet, inne på snickeriet eller ombord på någon båt. Det har blivit något av ett par; ett ”radarpar”. Jag ser nästan ingen skillnad på dom längre. Tillsammans utgör dom så att säga en ”enad front” och dom tycker inte om oliver.

Jag gillar att använda oliver i matlagningen och jag gillar att krydda. Sist Hubbe-Uffe åt middag här plockade han ut ett helt pepparkorn ur munnen (svart) och frågade:

– Men vad fan är det här nu då, har du slutat mala pepparen?

Jag skrev redan för ett par dagar sen att pepparkvarnen har brunnit, och den andra har åkt i sjön. Kvar återstår endast en ganska tung mortel. Jag svarade:

– Snacka med Skutisen, det är han som har mortlat.

Skutskepparn spärrade upp ögonen.

– Har jag?

Ja, nickade.

– Ja, fast du sov när du gjorde det.

Det är så jag gör. Jag använder honom skamlöst till ”hushållsnära tjänster” när han sover. Det fungerar utmärkt. Man bara ställer ner en mortel på magen och säjer:

– Mal!

Då gör han det. Testa själva det är helt fantastiskt. Resultatet blir inte alltid, det bästa, men det är som med gamla dammsugare, man får hjälpa till lite. Sopa in i slangen, eller som här, bjuda hem Hubbe-Uffe. Han har starka tänder. Han kan mala själv.

Inventering av vedsituationen i Västerbotten

Så fick dom varandra till slut. Det var på Medborgarplatsen i Stockholm, en solig dag i början av april. Äsch, jag vet att vi bara är inne i slutet av mars, men who cares. Det är mycket roligare att skriva ”början av april”.

André hade färdats hela natten från gården i Västerbotten, och hunden Husky i sin tur från Skåne. Jag var verkligen orolig för hur den här resan skulle gå. Ni som brukar hänga med i den här bloggen vet att André knappt har lämnat byn på fem år. Jag ville ringa och fråga:

– Har du gjort matsäck, hann du i tid till stationen, sitter du på tåget nu, vad är klockan i Norrland, har du ved?

Det där med veden är inte så konstigt som det låter. André är omgiven av en stab människor som ständigt oroar sej för honom. Som ringer (oavsett tidpunkt på dygnet och nykterhetsgrad) och frågar:

– Fungerar pannan, går klockan, fryser hundarna, har du ved?

Mest av allt oroar sej människan för ”ved” har André kommit fram till. I alla fall gör jag det. En liten vedklabbe i bakfickan är aldrig fel. Då är man på banan!

André berättade efteråt att han hade suttit hela natten bredvid en ung kvinna iklädd ENBART tre par strumpbyxor. Trasiga! Dom yttersta var gjorda av nät. Där behövs det VED kan jag tala om!

Hemresan blev en mardröm. Husky var fullständigt vettskrämd och höll en hel kupé i gastkramande skräck. Detta är min egen tolkning. André beskriver ”kaos” på ett annat sätt. Han berättar hur tågpersonalen har varit ”underbar”, att människor har erbjudit ”filtar och kuddar” (ja, dom ville väl bara täcka över skiten) och hur somliga till och med skiftade sexualitet under nattens gång. Man böt adresser och hundkoppel med varandra i gryningen.

Det kan vara så, det kan vara på det viset. En sak vet jag säkert. Han blev kär samma förmiddag och inte bara i hunden. Jag tror det hände i Gamla Stan, på Hermitage (eller utanför). Har man ont om tid, så har man. Då får det jävlar gå undan. Det finns en tågtidtabell att rätta sej efter.

Så nu kommer hon snart – kärleken. Till byn!

Ni måste förstå att jag älskar den här följetången. Det händer alltid saker kring André. Det enda jag egentligen oroar mej över är – har han ved så det räcker?

För kärlekens skull

Redan den gamle Frans G Bengtsson skrev i sitt praktverk Röde Orm, att: ”Det enda som kan få en Viking att falla i gråt, är om mjödet har tagit slut i bägaren eller om han har drabbats av tandvärk”.

Hade dessa råbarkade sällar dessutom plockat sina ögonbryn hade dom fått ett tredje skäl att fälla bittra tårar i skägget. Det gör nämligen jävligt ont!

Själv har jag för länge sedan gett upp kampen mot smärtan och helt enkelt skaffat ”Emla-kräm” på Apoteket. Denna produkt (troligtvis tillverkad av flugsvamp) bedövar på ett effektivt sätt det känsliga området i pannan och gör en trimning av ”ansiktshåret” möjlig att genomföra.

Däremot kan man INTE samtidigt gå ut med hunden.

Detta försökte jag (med snälla rösten) förklara för Skutskepparn när han ringde från Navigationsverkstan.

– Du hajar inte hur jävla stressad jag är, flämtade han i luren. Nu har jag skrivit fakturor hela förmiddagen, sen ska jag till Waxholmsbolaget och Strömma Kanal, men först måste jag hinna med två Kustbevakningsbåtar som är på väg in och…

Jag lade ett extra lager bedövningssalva på ögonbrynen och frågade stilla:

– Och, vaddå?

– Hunden, flåsade Skutskepparn.

(Han var nu på väg upp i en mast).

– Hunden har inte varit ute sen i morse. Kan du ta ut honom en sväng i skogen, tror du?

Jag plockade fram en pincett och gjorde en så kallad ”smärtkontroll”.

– Går inte, svarade jag.

Jag hörde hur Skutskepparn svor till och började andas häftigt i luren. Kanske föll han några steg. Så plötsligt var han tillbaka och ropade genom vinddraget.

– Går inte, vad pratar du nu om?

– Mina ögonbryn är bedövade, svarade jag lugnt.

Nu blev det alldeles tyst i luren, till och med vinden mojnade för ett ögonblick. Så hördes någonting närmast att jämställas vid gråt.

– Säjer du till mej att du inte kan gå ut med hunden för att dina ögonbryn är bedövade?

Jag nickade och började plocka framför spegeln.

– Stendöda!

Jag såg Kustbevakningen lägga till med ”Noll-tian” utanför fönstret, jag uppfattade ett stön och en duns och fann det för gott att avsluta samtalet innan bedövningen slutade verka.

(Inspirationsbild ur ”Det stora svenska vemodet” utkommer i augusti.)

Visst, det kan vara provocerande att leva ihop med författare. Speciellt om man som, Skutskepparn, har ett arbetsschema som inte någonstans finns beskrivet i historien. När vi lämnade Thores ”minnestund” här om dagen stack samme man emellan med att installera en radarantenn på vägen hem – i förd begravningskläder.

– Det går fort, sa han. Du kan väl vänta i bilen?

– I helvete, sa jag. Du får släppa av mej vid ett shoppingcenter, så väntar jag där. Kortet, Bitte!

Äsch, även om alla samtal och dialoger är helt autentiskt återgivna, så är det faktiskt inte så illa som det låter. Det finns dom som skulle påstå att det är ”värre”, men det vill jag inte hålla med om. Jag kan också vara djupt omtänksam och kärleksfull. Till exempel gör jag någonting varje kväll som jag inte tror att någon annan kvinna gör. Jag drar över honom med klädborsten!

Hunden med.

Eftersom hunden sover i sängen, visserligen längst nere vid fötterna, men ändå (jag vet att han kommer krypandes på natten och knoppar med huvudet i Skutisens armhåla) sprids det hundhår i sängen – och detta är jag smått allergisk mot. Då jag ofta sitter uppe ganska sent och skriver, har det blivit liksom som en vana att helt enkelt plocka fram klädbortsen och dra över dom båda innan jag kryper till kojs.

Egentligen är det ingen vanlig klädborste, utan en rulle med tejp på. Mycket effektiv och bra. Anmärkningsvärt är att ingen av dom vaknar. Man skulle kunna tro att jag har lagt sömnmedel i kvällskaffet. Men nej, mina damer och herrar, där har ni fel. Det jag gör, gör jag av ren oförfalskad kärlek. Även om det är med klädborsten!

Vad jag gör i övrigt finns beskrivet under fliken ”Work in progress”.

La Famiglia

Många kände sej föranledda att komma till gamle Thores minnesstund i Älta. Hans yngre bror, Lasse höll ett litet tal och sa:

– Det glädjer mej att se så många vänner och arbetskamrater här. Thore hade ju ingen familj.

I samma stund vände sej en kvinna om vid hans sida och sa:

– Men VI är ju Thores familj!

Jag tror att nästan alla som närvarade vid Thores minnesstund hade en nära och på sitt alldeles eget, privata sätt ”familjär” relation till honom. Han var som jag tidigare har berättat, en mycket underfundig man. Nu fick vi också höra många historier berättas om denne så märkvärdige farbror. Dom allra flesta var förstås väldigt roliga, men en del var också riktigt sorgliga.

Som den om när Thore gick på grund med sin bogserbåt Pan och blev liggandes på ett skär en hel natt. Han var då över 80 år gammal.

– Varför ringde han inte? sa Måns. Varför kallade han inte på hjälp över VHF:en? Han gjorde ingenting, han bara låg där.

Måns är en annan av inventarierna på Kummelnäs Varv. Han är en underbar person, en fantastisk berättare och en riktig levnadskonstnär. Troligtvis var han också den som stod Thore allra närmast. Han berättade om den gången, strax före Thores död, då Thore satt på en busshållplats i Björknäs Centrum. Han bara satt där med sin käpp och sin stora hatt. Till slut fick Måns ett telefonsamtal från någon som hade sett honom. En person som sa:

– Nu har åtta bussar passerat utan att Thore har klivit ombord.

Han hade ögonen på sej gamle Thore-man. Många som kände honom, som vakade över honom och som även hämtade honom. Ändå blev han vid ett tillfälle rånad. Jag är tacksam att jag slapp höra den berättelsen. Jag orkar inte ens tänka på det. Lilla Thore, inte större än en tummetott, mager som en pinne och med en jättelik hatt som man bara såg benen under. Vem kan ge sej på en sådan karl?!

Jag är glad över att så många ville samlas och hedra Thore med sitt minne. Vi vet nu att han hade en familj – och att den var stor!

En som har ”återuppstått” här i mellanskärgården är ”Haveristen”. Ryktet säjer att han nu är tillbaka på ön. Om det är sant lär han sitta på Rindö Krog ikväll. Förmodligen tillsammans med sin ”utökade familj”. Det vill säja, Nalle, Carina P, Brorsan, Nicola, Kocken på Korsö och alla dom andra. Tror jag ska kika in och ta ett glas med gänget. Dom där snususlingarna är min familj också.

Inte ens André är kvar där man sist såg honom. Han har förälskat sig i en hund och i en poet och hela livet tror jag. Jag har inte en aning om var han befinner sej. Kanske Stockholm, kanske Saltsjöbaden eller Södermalm. Jag hoppas att han återvänder till gård och grund med nya spännande upplevelser att dela med sej av. (we don know about that – André delar med sej lite som Buddah. I spridda skurar.)

Stockholm – Storlien

En sak får man säja om mina ”Gästbloggare” – dom har alla valt att leva livet på sitt alldeles egna sätt. Dom är alla mina vänner – min familj!

God Bless – I love you all!

André och kärleken

Det går undan nu. Snön smälter bort, fåglarna återvänder från sina vinterorter och André har blivit kär. Ni vet, André som bloggade här på min hemsida för några veckor sedan. Föremålen för hans heta låga växlar ungefär lika fort som solen gör sitt varv på himlen. Den senaste jag hörde talas om var en poet med någon slags outgrundlig (eller om det var grumlig) blick. Det var igår.

Om dagen idag vet vi intet. Ni som följde Andrés inlägg känner redan till att han är transgender, bor ensligt på en gård i vildmarken och har fem vackra draghundar. Det hindrar honom inte från att skapa nya relationer till kvinnor. Inte ens det faktum att André lider av OCD kan stoppa honom när saven stiger i björken. (Lät inte det där lite snuskigt – Janne?)

Jag ställde frågan. Hur funkar det att ha ett förhållande när man inte ens släpper in sin egen morsa över tröskeln till sitt hus? André svarade:

Jag har alltid varit väldigt öppen med mina behov av ”egen-utrymme”, hygien och allt det där… Mina egenheter, mina gränser, mina behov.

Traditionellt, genom åren har jag träffat kompisar ute. Antingen på stan, ett bibliotek eller någon bar. Precis överallt, beroende på aktivitet och typ av relation. Eller hemma hos dem. Eller någon annanstans… Inte hemma hos mig. Detta funkade utmärkt fram till att jag flyttade 100 mil bort från – allt! Allt vad normala Sörlänningar ens känner till eller bör ta reda på.

Så numera ÄR det faktiskt lite av ett problem, ett som jag inte riktigt löst ännu. Och jag har antagligen inte heller varit tillräckligt motiverad. En kvinna i byn har erbjudit sig att låna ut sitt hus häruppe om någon vill komma och hälsa på, men det har ännu inte blivit av.

Folket här uppe träffar jag hemma hos dem – eller utomhus. Jag har en granne som jag umgås med. Vi brukar vandra i skogen med hundarna, sommar som vinter. Årstiden spelar ingen roll.

Gary och jag åker till stan. Eller hänger ibland nere hos honom i byn… Han kommer upp hit också, då och då, men aldrig in – och han ringer alltid först.

Visst är det en begränsning att inte kunna bjuda in folk! Men – på både gott och ont. En begränsning har sina fördelar också…

Förra hösten träffade jag en tjej på ”nätet”. Hon skrev till mig: ”Du verkar intressant – jag vill träffa dig. Var EXAKT bor du?” Detta roade mig enormt! Och hon var snygg på bild… Och jag var understimulerad och frustrerad över en gammal (avklarad) relation som höll på att driva mig till vansinne

Bara någon dag tidigare hade jag talat med en vän i telefon och då sagt till henne; att jag tänkte jag borde, och önskade att jag gjorde, träffa någon ”Bara snygg” brud, liksom. Någon som var enkel, okomplicerad och taggade framåt av sig själv.

Så jag skickade henne adressen och en länk till Eniros karta och förklarade i brevet jag skrev att hon visst fick komma – men att jag hade ett problem som gjorde att hon inte kunde komma in i mitt hem!

Hon skickade ett par brev till. Vi bestämde en dag och ungefärlig tid då vi skulle ses.

Sedan var hon här! På min gårdsplan. Jag var redan ute. Hade tagit hand om hemmet och hundarna. Var ledig.

Och så spenderade vi dagen, ute – hon och jag. Promenerade, åkte till en ”närbelägen” (detta är Norrland) ort och fikade.

Jag såg hur hon studerade hur mina hundar relaterade till mig. Hon var inte det minsta hundvan själv, men jag tänkte inte SÅ mycket på det. Plötsligt, gick det upp för mig att hon studerade hundarna med syftet att själv lära sig hur man gör. Alltså, hon hoppade upp på mig som Daniel (min stora draghund) gör! Rakt i ansiktet.

(Antagligen hade hon dragit slutsatsen att funkade det varje gång han gjorde det – så var det nog värt att pröva… Och i brist på andra idéer… Hon levde dessförinnan i ett strikt heterosexuellt och mycket ”ordnat”, rätt tråkigt förhållande och hade givetvis ingen vana av att förföra en ”sådan” som jag.)

Men det funkade! Om än inte riktigt första gången. Fast i sinom tid… Och jag hade alltså plötsligt en flickvän, som bodde många tiotals mil bort!

Hon föreslog att hon kunde bo hos Daniel, då hon var här. (Detta kan hon omöjligen verkligen ha menat! Den stugan är inte dräglig för en människa att bo i. Funkar utmärkt som hundhus – men kall och dragig för en person utan päls.) Dessutom var hon ju smått hundrädd, även om Daniel nu var lite av hennes förebild. Faktum var att honom respekterade hon mycket. Hon såg honom nog faktiskt som en slags mentor!

Nåja. Vi löste det. Hon bodde inne hos mig, från första helgen vi spenderade ihop. Hon tog seden dit hon kom helt enkelt. Och hon verkade inte alls besvärad. Det förvånade mig faktiskt!

Av med alla kläder på farstubron! (Hon fick inte ta in nåt.)
Och in med henne i duschen!

Utan omvägar, eller fördröjning, tjafs eller trams.

Jag hade fan inte själv varit bekväm med att bli avklädd på någons farstubro, av en person som jag bara träffat en gång förut, i höstrusket, typ 2 plusgrader, regn och blåst – medan 5 hundar (som jag dessutom var lite rädd för) stod och stirrade. För att sedan bli ”inknuffad” i en hall jag aldrig varit i, och vidare in i ett trångt badrum (under en trappa) jag heller aldrig sett, för att bli – duschad!

Sedan fick hon låna kläder av mig. Ett par smått ”feminina” kalsonger (typ bikini-kalsonger, utan gylf) en T-shirt och ett par pyjamas-byxor.

Hon fick inte ens sina glasögon med sig. Men dem lät jag henne ta in andra helgen, då jag förstått vilka problem det skapade för henne att vara utan dem.

Men hon var hur tolerant som helst.

Och hon var mycket lättare att bada än Daniel, den saken är klar!

Nåja. Nu blev det inget långvarigare förhållande. Men hon verkade verkligen inte vara störd av detta – alls. Kanske var hon bara ovanligt ”formbar”? Jag vet inte.

Men förhållandet funkade verkligen – smidigt.
Så länge det varade.

Hälsningar André

Det jag publicerar här är en del av den reserach som aldrig blev gjord inför ”Det stora svenska vemodet”. Jag gjorde faktiskt researchen i efterhand. Jag har samlat ganska mycket material från samtal med, bland andra, André men också många andra spännande människor. En del kommer jag, med tillstånd från upphovsmannen, att publicera här på min blogg under våren. Annat kommer jag bara bära med mej som en livserfarenhet. /CD”

Pojkarna i Pilsnerpalatset

En dag var Pilsnerprinsessan på riktigt dåligt humör. Tunga moln hängde över Pilsnerpalatset och på radion spelades förmodligen Ulf Lundell. (Behöver jag nämna vad Janne tycker om Ulf Lundell?)

– Nu kan det inte bli värre, skrev Pilsnerprinsessan i ett meddelande till mej på nätet. Jag sköter allting i det här hemmet och min PV bara droppar saker efter sej.

(PV står i det här fallet som förkortning av uttrycket ”Pojkvän”. Det är nog bara jag i hela gay-världen som i första hand kommer att tänka på en bil.)

– Har du skägglossning? frågade jag.

Pilsnerprinsessan svarade.

– Antagligen, för jag är svin-grinig. Jag menar, först kommer han in i köket och frågar ifall han kan hjälpa till med någonting. Om jag då inte EXAKT, in i varje rörelse, berättar och förklarar för honom VAD han ska göra, lyfter han omedelbart upp kattfan på matbordet och börjar borsta pälsen.

(Låt mej nämna några ord om katten, ”Pilsnerpuman”. Den har lång, lång päls och ondskefulla ögon som följer Janne vart han går.)

Jag svarade:

– Är det inte enklare att helt enkelt dirigera ut PV:n ur köket?

Pilsnerprinsessan förklarade hjärtknipande:

– Då går han bara runt med en en sån där långpipig kanna och skvätter vatten på sina JÄVLA fikusar!

Jag förstod nu att stämningen var riktigt låg hemma i Pilsnerpalatset. Plötsligt väcktes min nyfikenhet. Jag menar Janne och hans man är två vältränade killar. Jag funderade; ”Vad händer egentligen när två hunkar av längd och vikt ryker ihop med varandra?” Jag blev tvungen att fråga.

– Börjar ni aldrig slåss?

Janne dröjde inte med svaret.

– Nej, det har vi aldrig gjort – men man börjar ju grina ibland.

Ja, vem gör inte det…

Pilsnerprinsessan

Själv bor jag på värsta ”Bög-båten”. Den är köpt från försvaret och det vet ju alla att halva Armén är gay. Detta har jag (på helt ovetenskapliga grunder) kommit fram till själv, precis så som jag har kunnat fastställa att de allra flesta homosexuella människor är antingen födda i Väduren, Oxen eller Stenbockens tecken. Därefter kommer skaldjuren – Skorpioner och Kräftor.

I nämnd ordning!

Det finns såklart ingen annan sanning i detta än min egen övertygelse och jag ger mej fan på att jag har rätt. I alla fall vet jag att flera av befälen på den här båten var gay. På så sätt är det lustigt att en bok som ”Det stora svenska vemodet” (läs mer om den under fliken ”Work in progress”) är skriven just här – ombord på f.d HMS Urd.

HMS Urd

Inferno

Det brann lite igår igen. Såklart var jag där. Alltså, vid själva eldhärden. Men jag vidhåller min oskuld. Den här gången var jag bara ”närvarande”.

Skutskepparn hade varit snäll och hämtat middagsmat hos Jonny och Annika uppe på Rindö Krog. Den kom som alltid väl paketerad i burkar och byttor, påsar och paket. Det var två stora kassar, för vi var flera som skulle käka. Jag ställde upp alltsammans på spisen bara för att få undan sakerna från golvet ett ögonblick. Men jag undrar – vem hade satt på plattan. Det här var liksom ”färdigmat”, den skulle inte tillagas. Den skulle enbart packas upp.

Det dröjde inte lång stund innan jag hörde Skutskepparn ropa:

– Vad fan har du gjort nu då?

Hela köket (läs byssan) var fullt av rök och det slog upp blåaktiga lågor från spisplattan. Jonny hade inte blivit glad kan jag tala om. Det blev i och för sej inte Skutskepparn heller och ingen av middagsgästerna. Men det blev en liten brasa i alla fall som vi alla kunde samlas kring, värma våra händer, torka fuktiga raggsockor och trivas tillsammans.

Vad som annars skiljer mej från en ”äkta” pyroman är min medfödda glädje i att även släcka bränder. Jag har släckt bränder lite här och där faktiskt. Jag har använt pulversläckare och vanligt vatten. Redan som litet barn gjorde jag en heroisk insats genom att släcka grannens fritös. Jag tror det var där alltsammans startade (det vill säja – min fascination för eld. Jag upptäckte hur enkelt man släcker den. Och blev därför inte naturligt avskräckt från elementet.) Det brann i grannens lägenhet, människor sprang i farstun och skrek:

– Det brinner!

Och jag gick in i detta inferno, ty mina målsmän fanns ej där för att stoppa mej, och jag kvävde elden med en våt handduk över fritösen.

Eld hade nämligen redan väckt min förtjusning och jag följde allt som berättades om eld på teve och i nyhetstidningar. Till exempel hade jag snappat upp att fritöser (som var så vanligt förekommande på den tiden) ej, under några omständigheter skulle släckas med vatten då de ”stuckits i brand” utan med en våt handduk. Jag kan ha varit nio år gammal.

Länge försökte jag få fart på gösen

Därefter blev jag lite av en ”Brandchef” i grannskapet. Jag skaffade egna tändstickor, tog med mej barnen ut i skogen och visade hur enkelt man antänder en brasa.

Det var en given succé. Tills gamla bussgaraget brann ner… Måhända att jag var i närheten, men jag var oskyldig. Precis som igår!

Självklart utnyttjar jag mina erfarenheter av dessa barndomsupplevelser i mina böcker. Redan i ”Familjelyckan” förekommer en rejäl gasexplosion som sedan följs upp i ”Det stora svenska vemnodet” med ytterligare en hygglig brasa.

Platt fall

Av Carina

Ofta när det händer någonting, så är jag inblandad. Jag vet inte varför – det är bara är så. Jag är en stillsam natur och blir ganska överraskad när det plötsligt börjar brinna, ett tak faller ned eller någonting exploderar. Brinner gör det ganska ofta. I alla fall ”småbrinner”. Sist Uffe var här höll han upp en stor pepparkvarn i luften och frågade:

– Vem har eldat på den här då? Det syns ju att den har brunnit!

Han tittade på mej.

– Är det du?

Det är nästan alltid jag. När man hittar förkolnade rester, förargade medborgare och förgiftade husdjur. Ja, då är det jag. Som nu sist när Skutskepparns nyckelknippa for i sjön.

Det är praktiskt taget ingen som vill använda den där nyckelknippan för där sitter nycklar till ”Bloody everything”. Det är bilen, varvet, grinden, Kustbevakningens båtar, verkstan, företagsposten… you name it. Man håller undan för den där nyckelknippan. Den är tung också.

”NUCKLAR”

Så kom mamma och pappa på besök. Det var på helgen och då är grindarna ordentligt låsta här på varvet. Skutskepparn var snäll och släppte in dom. Efter en snabb kopp kaffe skulle dom åka igen. Jag var snäll och släppte ut dom. Alla sa det i alla fall, att jag var snäll.

– Du kan väl vara snäll och släppa ut dina föräldrar, sa Skutskepparn.

– Vad snäll du är som släpper ut oss, sa mamma.

– Kan ni vara snälla och skynda er på nu, sa farsan. Färjan är på väg in!

Så jag tog cykeln eftersom det var lite bråttom. Det var halt också, kan jag tala om och jag höll den där jättestora nyckelknippan i handen, men det gick bra alltsammans. Först på hemvägen fick jag problem, och egentligen inte förrän jag hade klivit av cykeln och var på väg över landgången ombord på båten. Där fanns en isfläck och den halkade jag på. Det var inte alls någon snubblande vurpa, en vurpa med ett förlopp. Det var platt jävla fall. Rätt med näsan i landgången! Jag såg den där feta värsting nyckelknippan flyga i en vid båge och rakt ner i vattnet och jag skrek:

– Men satan också!

Både Skutskepparn och hunden hörde mitt förtvivlade rop och kom springande med andan i halsen. Skutisen frågade upprört:

– Vad fan har du gjort nu?

Jag kravlade mej upp och pekade på ett stort hål i vattnet.

– Dina nycklar…

I två timmar stog vi sedan med en jättelik magnet i ett tjugo meter långt snöre. Det började skymma och isen var på väg att lägga sej. Ingen sa att jag var snäll, ingen frågade heller om jag hade slagit mej. Ungarna gick förbi med stora resväskor i händerna och viskade till varandra:

– Är det verkligen sant… Har hon…?

Till slut lovade en av killarna här på varvet, Joost, att dyka. Joost är en sån som är bra på allt och snäll på riktigt. Pålitlig, kan man säja. Uffe ringde från Snickeriet och jag kunde förstå av Skutskepparns enstaviga svar vilka frågor Uffe ställde i telefonen. Skutskepparn stönade fram saker som:

– Jo, det är dessvärre sant.

– Nej, det var inte barnen.

– Mm.

– Ja… Hon.

Jag blev förbannad och gick in. Foten värkte, Joost kunde inte dyka förrän nästa dag och mina vantar hade förvandlats till is-klumpar. Det var då Skutisen fick sin snilleblixt, att lyfta undan avfendringen från kajen (stora bildäck) och söka av ett begränsat område som annars inte gick att komma åt med magneten. Det tog 30 sekunder att få upp nycklarna.

Vi blev båda så väldigt glada.

– Du är snäll du, sa Skutskepparn.

– Du är också snäll, sa jag.

– Och Joost är snäll, sa Skutskepparn.

– Och Uffe, sa jag.

– Var är våra snälla barn? sa Skutskepparn.

– Dom har flyttat hemifrån, sa jag.

Själv vill jag tacka mina snälla ”Bloggäster” som alla har skrivit så flitigt på min hemsida under våren. Jag är djupt imponerad över hur oerhört seriöst var och en har tagit sin uppgift och alltid levererat sina inlägg i tid. Jag visste att ni var pålitliga, men en del av er är också riktigt, riktigt bra skribenter. Jag får se upp!

Thina Alsterfeldt

Nästa vecka återgår det mesta till den obefintliga ordningen igen och jag tänkte hänga här lite själv. Men jag har fortfarande ett par ”Bloggäster” kvar som kliver in senare. En av dessa är Thina Alsterfeldt, en välkänd i profil i hästbranschen som har varit med om mycket i sitt liv.

Ulf Norén – Gästbloggar lördag

Det är morgon. Sätter på kaffet och går ut till hästarna, ger dem mat och vatten. Rastar hunden och kommer lagom in till den underbara kaffedoften. Sätter på min gamla stereo och låter ett gammalt rullband släppa ifrån sig ljud. Fixar en macka och sätter mig i kökssoffan med mackan och kaffet.

Den tysta morgonen friskas upp med ljudet från bandet. Jag tänker till. 1965. Det var då vi bandade dessa låtar. HiFi-ljudet är borta, om det ens har funnits på detta band, utan en grötig välkänd ljudsörja strömmar ut ur högtalarna. Inget remastrat band med digital renhet, inga välkända valda låtar. Monoinspelningar på låg hastighet, för att få med så mycket som möjligt.

 

Det ligger en viss charm i att lyssna på det ej perfekta ljudet, fyllt av brus och otydlighet. Låtarna strömmar fram. Efter alla dessa år kan jag vilken låt som kommer härnäst, trots att jag inte lyssnat på dem på länge. Det är det jag saknat, när jag har köpt cd med låtar från förr. De ligger i fel ordning och låter alldeles för bra. Välansade men utan känsla för tidens tand. Ljud på band försämras under årens lopp, men charmen finns kvar. Låtarna med de missade klippen, med mentometerljudet i slutet eller snacket i början. Det finns bara på mina band.

Vill jag ha bättre ljud, kan jag dyka in i vinylsamlingen eller för ännu äldre låtar, de få stenkakorna. Skivspelaren fungerar fortfarande och ljudet är lika bra. Något rasp, men ljudet från de gamla och en del välspelade skivorna är härligt. Ibland låter jag den vevgrammofonen spela en stenkaka. Ingen förstärkare, bara veva och musiken kommer från lådan. Så långt från vår elektroniska värld och det vi tycker är det perfekta ljudet.

Livet förstärks genom våra sinnen. Ljud, lukt, seende, känsla och en blandning av dessa. Vissa saker bara poppar upp som ett dimmigt hölje från för, vid rätt upplevelse idag. Känslor, stämningar tar sig fram genom hjärnans vindlingar, eller är det hjärtat som släpper dem ifrån sig. Kanske därför det tar en sådan tid att ta sig fram. Vi är inte vana att hämta något från hjärtat, bara hjärnan.

Hela tiden kan jag ta fram olika upplevelser och fundera på vad de betyder. Ta bort de värderingar jag lagt och bara se det ur en upplevelseaspekt. Detta kan få mig att se gamla upplevelser på annat sätt. Även en tidigare och då upplevd negativ händelse kan vara början på en positiv vandring. Just då upplevde jag inte händelsen positivt och det negativa blev stort. Genom att ta bort negativt och positivt från händelsen och bara se upplevelsen som en händelse, som på ett eller annat sätt påverkar mig. Då kan jag hantera upplevelserna och lära mig något från dem. Varje upplevelse är en del av vårt lärande. Sinnena är en väg att ta oss tillbaka till gamla händelser och kunna bearbeta dem. Musik är en väg.

Alla bra fester slutar i köket. Jag tänker tillbaka på alla fetser i olika kök och hur de förändrades under årens lopp. Allt från de studentikosa vindrickarfesterna på 60-70-tal till de välordnade städa-efter-sig festerna senare i livet. Alla möten i köket utan fest, med kaffedrickande, tedrickande eller bara pratande. Sista bloggen för den här gången skriver jag i köket. Tackar för att du tog dig tid att läsa dem och följa med på resan, för det var vad det blev. En resa bland mina funderingar och upplevelser.

Följ med

För säkerhets skull talar jag om för dig att du kan sluta betrakta allt som levande och sätta igång att tänka med hjärnan. Jag kommer dock att fortsätta se allt som levande och uppleva helheten i livet. Vi hör alla samman i denna värld och allt har betydelse. När jag tänker, ska jag låta egot stiga tillbaka och tänka med hjärtat. Du är välkommen att följa med.

Ulf Norén – Gästbloggar fredag

Om en vetenskapsman sades det en gång att han i bästa fall tänkte krokigt. Jag funderade länge på detta och kom fram till att fler borde tänka krokigt. Ibland känner jag att de bästa tankar egentligen kommer till när det blir en liten snurr på dem. Tänk utanför ramarna. Om vi nu ska tänka.

På mitt skrivbord finns en lite skyllt som min far fick en gång i tiden. På det stod det 1. Organisera, 2. Prata med frun, 3. Omorganisera. Dessa tre små rader har jag funnit gäller hela livet. Först fundera jag ut något, sedan kollar jag verklighet och till sist lägger jag ner projektet. Egentligen fungerar hela livet så. Egna tankar, vad händer i verkligheten, ändra tankarna.

Ett kort exempel. Här skriver jag ner några funderingar och försöker få något vettigt ut av det. När jag tittar ut genom köksfönstret kommer det en fin räv tassande genom den gnistrande snön. Genast flyger mina tankar till räven och hur vackert det är. Det är tio-femton grader kallt ute och snön gnistrar som de gamla adventskalendrarna. Framför mig ligger en öppen hage med en stenmur som avgränsning mot skogen. Nästan vid stenmuren kommer räven smygandes fram och sätter sig en solfläck. Den värmer sig lite innan den försvinner in i hästhagen bakom vedhögen. Stilla lugnt med den vackra svansen utsträckt bakom sig.

Kontakt med verkligheten. Ja det är kanske något vi saknar. Verkligheten som finns kring oss och som lever. Lever i nuet med det som sker. Det levande som tar konsekvenserna för vad vi organiserar och omorganiserar, utan att ha varit i kontakt med verkligheten. För allt vårt organiserande går till andra som organiserar och inte har kontakt med verkligheten. Nu har vi en riktig skrivbordsprodukt.

Snacka med frun

Verkligheten är för mig det jag ser och upplever i olika former. Det jag upplever mest nu är att vi har dödad i våra tankar väldigt mycket som är levande. Moder jord är levande och vi är bara en ynklig del av den. Moder jord har inget behov oss, på det sätt vi beter oss. Vi är gangstrar på jorden. Vi tar det vi vill ha och anser oss måste ha, utan tankar på något levande kring oss.

Nu höjer säkerligen någon ögonbrynet och kväker att det gör vi visst det. Vi samlar in pengar för att förbättra miljön, vi har miljöavgifter. Vi har … Men vi har glömt Moder jord, vi har glömt första regeln, att återlämna jorden som vi fick den. Jag talar om sju generationer framåt. Inte min egen överlevnad, inte mina barn eller barnbarn, utan sju generationer framåt. Vad lämnar vi dem?

Pengar ger inte ren luft, rent vatten eller läker Moder jords sår. För pengar kan vi just nu köpa något som ger oss rent vatten, ren luft, men de läker inte Moder jords sår. För allt jag köper bidrar till att såren blir större. Varje produkt, varje sak som inte är hämtad i harmoni med jorden, skadar jorden. Moder jord är det finaste vi har, det dyraste och jorden behöver inte oss. Vi behöver jorden, så vi ska ta skeden i vacker hand.

Vi ser hur mängder med levande arter försvinner från vår jord. Det är flera arter om dagen. Vi vet att många av dem försvinner på grund av vår verksamhet. Ändå hejdar vi inte oss och tänker till. 1. Organisera, 2. Tala med frun, 3. Omorganisera. Det är tid för oss att omorganisera.

Tidningen Hästfocus

Ulf Norén – Gästbloggar torsdag

Jag älskar gamla bilar. Jag har olja i blodet. Morfar var den som introducerade T-forden i västra Värmland. Hans bilintresse började någon gång kring ryktet av de första bilarna och han var tidigt ute med att skaffa körkort. Detta intresse har jag ärvt.

 

Träningen sattes igång tidigt av mina morbröder och endast en handfull år gammal kunde jag identifiera bilar på bakljuset i mörker. De viktiga verktygen skiftnyckel och slägga i olika storlekar och dess användning lärdes tämligen omgående. Ståltråd och isoleringsband var viktiga reservdelar i de gamla bilarna. Detta var en tid sedan.

På den tiden var bilar bilar. 1960 tog man en Vauxhall Victor från en försäljningshall i östra Afrika och körde tvärsigenom Afrika till den västra sidan och tillbaka. Det enda felet efter denna resa var en skada på kofångaren. Den hade man fått när bilen försvann ner i ett två meter djupt hål, som grävts mitt i vägen. Afrika är annars Land Rovers förlovade rike. Där vägen tar slut tar Land Rover vid, var deras blygsamma slogan. Tydligen kunde en Vauxhall gå lika bra.

Jag är intresserad av alla bilar, men speciellt engelska och alldeles speciellt Rover, Land Rover och Vauxhall. Idag har min tidigare så stora samling bantats ner till två bilar. En underbar Rover 3L från 1966. Sexcylindrig motor, fyrväxlad låda med överväxel och Michelin X-däck. En genomtänkt interiör, där föraren har alla instrument framför sig, skinnsäte med armstöd. Underbar långfärdsvagn med dolda talanger.

Fyrväxlad låda med överväxel

Min Rover har deltagit i träningskörning på både Knutstorp och Anderstorp, Tävlat i kartorientering på små grusvägar. På Anderstorp dunkade tävlingsledaren handen i taket och sa till mig att ta det lugnt med en sådan gammal fin bil. ”Aldrig livet” blev min kommentar. Jag la i ettan, varvade upp motorn till tretusen varv och drog iväg två ton bil och med en snabb växling till tvåan, gick in slalomkörning mellan koner. Bilen krängde och svängde, men inte kon rörde den vid. Den var inte snabbast, men den var roligast.

I år fyller min Land Rover femtio år. Jag har använt den som bruksbil under ett par innan den blev stående i väntan på hjälp. I år kommer hjälpen. Lite nya delar och den är klar för nya upptåg. Efter första besiktningen döpte jag den till Bingo. Den fick fem tvåor, men vad gör det. Jag kunde köra till en utställning och kamma hem priset för den värsta bilen. På samma utställning vann jag senare en hyllsnyckelsats. Snacka om flyt.

Det blir en hel del bilhistorier jag samlat på mig under åren och alla är fyllda av kärlek till bilen. Det är många som tror att det är en död sak, men de känner av. Det finns inget skönare än när du får in harmonin i din bilkörning. Växlar smeks in i rätt lägen, motorn myser och du seglar iväg med full känsla av att vara ett med bilen.

Detta påminner mig om ett märkligt möte jag hade i England för många år sedan. Jag stod och filmade, när en herre dök upp från tomma intet. Ibland gör de så och många gånger blir det intressanta möten. Vi gjorde Cambridge med kamera och hans kommentarer. När jag stängt av kameran och slutat filma spökhuset och den gamla borgen i Cambridge, började berättelsen. Berättelsen om hur allt som människan gör tar emot en del av vår själ. En engelsman hade höjt ögonbrynen och så gjorde jag med. Så är det med bilar bedyrade han. Måndagsbilar är inte sämre skruvade, utan de får med sig bakfyllan. När bilar görs av robotar, tas denna överföring bort. Bilen blir död. Människomonterade bilar lever.

Idag har jag svårt för vissa bilar och den enda förklaring jag till detta är just det han beskrev. Min gamla 945 är så mycket skruvad på av människohand att den har vaknat, men det där nödvändiga bytet kommer att låta vänta på sig. Det blir säkert en gammal människobyggd bil, utan styrboxar eller uträkningar, men fylld av kärlek.

Tidningen Hästfocus

Ulf Norén – Gästbloggar onsdag

Det tog lång tid för mig att förstå att allt är uppbyggt av vissa osynliga regler. För andra tycks detta inte vara ett mysterium, men för mig är det det. Jag får riktigt memorera hur jag ska göra för att hålla mig till dessa osynliga regler. För min del är oregelbundenhet en regel.

Glömmer aldrig när jag skulle praktisera på en industri i Norge. Det gick fint att plocka isär maskiner, ändra varvtal på utväxling och trimma inställningar. När turen kom till tempoarbete, var jag lika handikappad som en häst på en fabrik. Det tog en hel dag att lära mig brotscha hållet i en plastmojäng, så att det blev likadant som på förra detaljen. Sedan hade vi hastigheten. Av någon outgrundlig anledning fick byta uppgift. Sedan dess har jag haft stor respekt för de som står och gör ett och samma moment hela dagarna.

På samma plats berättade en av förmännen en riktigt fin norgehistoria. Det var vid den tiden då den då kända norska dockfilmen ”Flåklypa Grand Prix” gjorde succé i Sverige. De av er som inte sett den uppmanar jag verkligen att leta reda på den och på Kjell Aukrust böcker. Den gode förmannen tittade på mig mellan tuggorna på sin lunchsmörgås och undrade om jag kände till vad svenskarna frågar sig angående filmen. Jag anade ugglor i mossen, men något svar hade jag inte. Efter ett kaffeslörp avslöjade han stillsamt att svenskarna undrade om det var dockor eller norrmän som spelade i filmen.

Jag undrar fortfarande vad som är rätt svaret. Det är nog frågan om en sådan där osynlig. En annan osynlig historia dyker oförbehållsamt upp i hjärnbarken och knackar på för att få komma ut. På en fest där vi, med tiden och efter åtskillig mat och dryck, kom in på de stora frågorna om livet. En kvinna i sällskapet uppmanade mig att sluta tänka utan bara följa min intuition. I det tillståndet jag var i då, var det ingen konst. Sent på natten eller tidigt på morgonen bröt sällskapet upp alla lika upprymda över våra lösningar på livet.

De stora frågorna

Föga anade jag att ödet var på väg att slå till och förändra mitt liv. Kvinna i sällskapet sa aldrig till mig att sätta igång att tänka igen. Visserligen möttes vi vid ett par tillfällen i butiken där hon arbetade, men uppmaningen kom aldrig. Jag väntade på det förlösande ordet: TÄNK! Möjligheten till dem försvann så helt i och med att hon avled i en olycka. Nu kommer den osynliga frågan: Kan jag fortsätta livet utan tankar, för livet utan tankar fungerar ganska bra. Eller märker ni något?

Min far var bra på att hålla tal. Vid et tillfälle avslöjade han sanningen om att hålla tal. Det är enkelt. Dela upp talet i tre delar, först berättar du vad ska berätta om, sedan berättar du det och till sist berättar du vad du berättat om. Glömmer man sedan bort någonting, fyller man ut med ”Öh”.

Jag fann att denna konst går att applicera på alla möjliga konstalationer. Livet till exempel. Tänker jag till, vilket jag inte ska göra, kan jag finna flera exempel på detta. Livets cykel; i ungdomen berättar vi vad vi ska göra, sedan gör vi det vi sagt, till sist blir det memoarer och tomrummen fylls med ”Öh”. Slutar vi sedan tänka behöver vi inte tänka på detta och allt blir onödigt arbete.

Livet är ett mysterium fyllt av ”Öh” och osynliga regler, om det är någon som ids tänka till.

Tidningen Hästfocus

Ulf Norén – Gästbloggar tisdag

Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag satt på en häst. En stor ardenner. Mina små ben spretade åt varsitt håll på den breda ryggen. Jag kände hur jag gled omkring och inget fanns det att hålla sig i. Tore, bonden på gården, grep tag i ett av mina ben, för att jag inte skulle bli rädd, men det fick nästan motsatt effekt. Jag såg hur liten han var i förhållande till hästen och blev ännu räddare. Sedan nöjde jag mig med att titta på dem.

Det tog ett tag innan jag kom i kontakt med hästar igen. Nu var jag uppe i tonåren och vi blev grannar till en bonde, som körde häst. ”Avhästningen” var i full gång, så det var inte så vanligt att bönder hade sina hästar kvar. På hans gård skulle det aldrig få finnas en traktor. Man kan inte prata med en traktor och dessutom körde de fast. Grannens traktor drog han loss med jämna mellanrum. Här fick lära mig grunderna om hästar. Inte så att han undervisade. Han visade och bad oss göra saker med Stjärn.

Det dröjde sedan ett tag innan hästarna åter kom in i livet. Nu i form av ridponny till barnen. Jag blev en glad ”ponnypappa”, med rättigheten att klappa och betala. Jag visste att hästägandet brukar bli ett samlande av hästar och så blev det. Det jag inte visste, var att varje häst hade mycket att lära mig. Alla som håller på med hästar vet att vi ska lära dem, men konsten är egentligen kommunikation. Vi ska lära av varandra och vi har mycket att lära av hästen.

En stor, stor häst

För mig kom den gradvis och på olika nivåer. Del ett var att följa med och hjälpa till. Nästa del var att rida. Den tredje delen bestod i eget stall och skötsel. Men den största delen var att upptäcka kommunikationen och hästens förmågor. Återigen är det flera händelser som visar mig detta.

Den första händelsen var att jag kom i kontakt med en amerikansk tränare. Han berättade om hur hästar fungerar och hur man kan träna hästen från marken. Det viktigaste budskapet var dock att se hästen. Iaktta och handla efter detta. Det var något som klack till i mig och på hemresan kom jag på vad. Han arbetade på samma sätt som den gamla bonden gjorde. Lugnt, säkert och med blick för hästen. Han tog det ett steg till och tränade hästen efter hästens beteende och med hästens beteendemönster. Kampen och motsatsförhållandet var slut.

Vår ponny blev en utbrytarkung. Ännu en gång stod jag framför en öppen boxdörr. I näven hade jag kedjan, upphittad i hans box, fastspikad dagen innan. Från den dagen gällde bara vanligt boxlås. Jag talade om för honom att jag visste att han kunde öppna alla boxar, oavsett vad vi satte dit. Därför var det onödigt att sätta dit något. Nu behövde han inte bevisa mer. Under mitt samtal stod han i boxen som en väluppfostrad skolpojke och iakttog mig noggrant. Från den dagen öppnades det inte fler boxdörrar och aldrig kom en kedja upp igen.

Den tredje händelsen var en agerade häst. Jag skulle ta ut vårt unga sto från hagen. Hon var livlig och den här gången var det värre än vanligt. Hon ville inte ut ur hagen. När hon väl kom ur den och upp på stigen, reste hon sig och gick mot mig. Hon var en drake och jag höll draken. Den sprutade eld och jag retirerade med draken efter mig. Tio meter längre bort lugnade hon ner sig, men blåste sina varningar. Det var då jag upptäckte mina grannar på andra sidan stenmuren, vilt gestikulerande och halv-visk-skrikande att det stod en älg ca tjugo meter från grindhålet. Min häst hade varnat mig, skyddat mig och försökt få mig till en säker plats. Jag hade inte förstått. Istället blev jag rädd för henne.

Jag upptäckte stegvis att hästar kan vara mycket mer än den sak vi gör hästen till. Dess hjärta och deras tankar är avpassade för det liv de lever, men lär vi oss dem, blir de mycket mer än en mysbjörn. För den som öppnar sig och tar de famlande stegen i att verkligen se vad de gör, kommer att upptäcka en ny värld. De gör till en del av denna värld. Helt osjälviskt och utan frågor eller krav. Bara du är villig att se. Eller i varje fall vill göra ett försök.

Ett litet avslut. Detta är bara en kort summering av flera års händelser, som lett mig till denna insikt. Det ligger många tankar, upplevelser och funderingar kring det jag har varit med om. Det är inget märkvärdigt, men jag vill dela med mig. Ta det då för vad det är, en personlig upplevelse.

Tidningen Hästfocus

Ulf Norén – Gästbloggar måndag

Blogg. Enbart ordet blogg får mig att ta ett steg tillbaka. Det får mig att associera med ordet blottlägga. Kläs av offentligt, för vem som helst att läsa och dra sina egna slutsatser om vad jag skriver och uppfattar. Ändå sitter jag här och bloggar. Blottlägger. Nä aldrig i livet skulle jag göra detta. Men så kom frågan och mailen.

Skitkul att du vill blogga. Jag blev verkligen glad. Du har gott om tid att plita och förbereda dej (om du inte vill vara alldeles spontan alltså). Allting är tillåtet under dessa veckor. Jag har noga valt ut mina bloggare och litar på att ni ställer till med skandal.” skrev Carina och jag tog mod till mig.

 

Sedan kom eftertankens krassa blekhet och gjorde sig påmind. Den här nybörjarskräcken, som gör att alla tankar rinner ut i sanden, så fort jag försöker sätta dem på pränt. Alla dessa välformulerade tankar som stöter på grund någonstans i en logisk vurpa. Men jag ska kanske låta dessa vurpor rassla runt i den fria cybervärlden och se vad som händer. Se om mina tankevurpor delas av andra och inte är någon vurpa.

Det har flutit mycket vatten under broarna sedan jag steg iland på jorden. Solen har vandrat sina varv och likså åren. Självklart har jag under denna resa skaffat mig erfarenhet och upplevt mycket. Jag hunnit reflektera en del och inser att det finns mer att lära sig om livet. För det är livet det kommer att handla om. Livet som människa på denna fantastiska jord vi lever på.

För mig kan ett förfluget ord skapa tankar om livet och vår existen. Ord som väver sig samman med andra utsagor och bildar ett mönster. Ett mönster som är mitt, men som jag vet att jag säkerligen delar med andra. Jag har funnit att jag bara behöver ändra mina tankar lite för att få en helt annan upplevelse av det jag upplever.

Allt är levande

Låt mig börja med tanken att allt är levande. Igår upplevde jag att allt var dött utom det som levde. Stenar var döda, träd var levande, vatten var dött och djur levande. Genom olika händelser i mitt liv och vid vitt skilda tillfällen, fick mig att prova på att ändra min tankegång. Jag ändrade den till att allt är levande. Stenar lever, vatten lever, vasen lever. Det finns inget dött, men är olika former av liv.

 

Lek med den tanken och se hur ditt sätt mot alla föremål du tidigare trodde var döda nu är levande. Du kommer att upptäcka att du behandlar hela din omgivning med mer ansvar och respektera den. Du tar bort tanken om slit och släng. Varje föremål är värd att respekteras. Fundera på detta ett tag och upptäck förändringen i ditt sätt att se på tillvaron. Du kommer automatiskt att ifrågasätta mycket av vad vi gör och uppskatta livet på ett annat sätt.

 

Det är inget märkvärdigt med själva idén och jag är inte ensam om den. Jag vill bara att de som läser denna blogg tar sig tid att fundera över saken. Prova på en vecka. Jag vet att ingen kommer att dö av det, men några kanske kommer att fortsätta att leka med tanken.

 

Min nästa tanke kommer egentligen helt följdriktigt ”tänk om det verkligen är så”. Nu blir det spännande. Tanken växer och nu betvivlar jag det jag har lärt mig tidigare. Nu känns det att jag är ute på tunn is, men den som inte vågar vinner inte. Allt är levande, behandla allt med respekt och ansvar.

Tidningen Hästfocus