Det går undan nu. Snön smälter bort, fåglarna återvänder från sina vinterorter och André har blivit kär. Ni vet, André som bloggade här på min hemsida för några veckor sedan. Föremålen för hans heta låga växlar ungefär lika fort som solen gör sitt varv på himlen. Den senaste jag hörde talas om var en poet med någon slags outgrundlig (eller om det var grumlig) blick. Det var igår.

Om dagen idag vet vi intet. Ni som följde Andrés inlägg känner redan till att han är transgender, bor ensligt på en gård i vildmarken och har fem vackra draghundar. Det hindrar honom inte från att skapa nya relationer till kvinnor. Inte ens det faktum att André lider av OCD kan stoppa honom när saven stiger i björken. (Lät inte det där lite snuskigt – Janne?)

Jag ställde frågan. Hur funkar det att ha ett förhållande när man inte ens släpper in sin egen morsa över tröskeln till sitt hus? André svarade:



Jag har alltid varit väldigt öppen med mina behov av ”egen-utrymme”, hygien och allt det där… Mina egenheter, mina gränser, mina behov.

Traditionellt, genom åren har jag träffat kompisar ute. Antingen på stan, ett bibliotek eller någon bar. Precis överallt, beroende på aktivitet och typ av relation. Eller hemma hos dem. Eller någon annanstans… Inte hemma hos mig. Detta funkade utmärkt fram till att jag flyttade 100 mil bort från – allt! Allt vad normala Sörlänningar ens känner till eller bör ta reda på.

Så numera ÄR det faktiskt lite av ett problem, ett som jag inte riktigt löst ännu. Och jag har antagligen inte heller varit tillräckligt motiverad. En kvinna i byn har erbjudit sig att låna ut sitt hus häruppe om någon vill komma och hälsa på, men det har ännu inte blivit av.

Folket här uppe träffar jag hemma hos dem – eller utomhus. Jag har en granne som jag umgås med. Vi brukar vandra i skogen med hundarna, sommar som vinter. Årstiden spelar ingen roll.

Gary och jag åker till stan. Eller hänger ibland nere hos honom i byn… Han kommer upp hit också, då och då, men aldrig in – och han ringer alltid först.

Visst är det en begränsning att inte kunna bjuda in folk! Men – på både gott och ont. En begränsning har sina fördelar också…



Förra hösten träffade jag en tjej på ”nätet”. Hon skrev till mig: ”Du verkar intressant – jag vill träffa dig. Var EXAKT bor du?” Detta roade mig enormt! Och hon var snygg på bild… Och jag var understimulerad och frustrerad över en gammal (avklarad) relation som höll på att driva mig till vansinne
Bara någon dag tidigare hade jag talat med en vän i telefon och då sagt till henne; att jag tänkte jag borde, och önskade att jag gjorde, träffa någon ”Bara snygg” brud, liksom. Någon som var enkel, okomplicerad och taggade framåt av sig själv.

Så jag skickade henne adressen och en länk till Eniros karta och förklarade i brevet jag skrev att hon visst fick komma – men att jag hade ett problem som gjorde att hon inte kunde komma in i mitt hem!

Hon skickade ett par brev till. Vi bestämde en dag och ungefärlig tid då vi skulle ses.
Sedan var hon här! På min gårdsplan. Jag var redan ute. Hade tagit hand om hemmet och hundarna. Var ledig.
Och så spenderade vi dagen, ute – hon och jag. Promenerade, åkte till en ”närbelägen” (detta är Norrland) ort och fikade.

Jag såg hur hon studerade hur mina hundar relaterade till mig. Hon var inte det minsta hundvan själv, men jag tänkte inte SÅ mycket på det. Plötsligt, gick det upp för mig att hon studerade hundarna med syftet att själv lära sig hur man gör. Alltså, hon hoppade upp på mig som Daniel (min stora draghund) gör! Rakt i ansiktet.

(Antagligen hade hon dragit slutsatsen att funkade det varje gång han gjorde det – så var det nog värt att pröva… Och i brist på andra idéer… Hon levde dessförinnan i ett strikt heterosexuellt och mycket ”ordnat”, rätt tråkigt förhållande och hade givetvis ingen vana av att förföra en ”sådan” som jag.)

Men det funkade! Om än inte riktigt första gången. Fast i sinom tid… Och jag hade alltså plötsligt en flickvän, som bodde många tiotals mil bort!



Hon föreslog att hon kunde bo hos Daniel, då hon var här. (Detta kan hon omöjligen verkligen ha menat! Den stugan är inte dräglig för en människa att bo i. Funkar utmärkt som hundhus – men kall och dragig för en person utan päls.) Dessutom var hon ju smått hundrädd, även om Daniel nu var lite av hennes förebild. Faktum var att honom respekterade hon mycket. Hon såg honom nog faktiskt som en slags mentor!

Nåja. Vi löste det. Hon bodde inne hos mig, från första helgen vi spenderade ihop. Hon tog seden dit hon kom helt enkelt. Och hon verkade inte alls besvärad. Det förvånade mig faktiskt!

Av med alla kläder på farstubron! (Hon fick inte ta in nåt.)
Och in med henne i duschen!
Utan omvägar, eller fördröjning, tjafs eller trams.

Jag hade fan inte själv varit bekväm med att bli avklädd på någons farstubro, av en person som jag bara träffat en gång förut, i höstrusket, typ 2 plusgrader, regn och blåst – medan 5 hundar (som jag dessutom var lite rädd för) stod och stirrade. För att sedan bli ”inknuffad” i en hall jag aldrig varit i, och vidare in i ett trångt badrum (under en trappa) jag heller aldrig sett, för att bli – duschad!

Sedan fick hon låna kläder av mig. Ett par smått ”feminina” kalsonger (typ bikini-kalsonger, utan gylf) en T-shirt och ett par pyjamas-byxor.

Hon fick inte ens sina glasögon med sig. Men dem lät jag henne ta in andra helgen, då jag förstått vilka problem det skapade för henne att vara utan dem.
Men hon var hur tolerant som helst.
Och hon var mycket lättare att bada än Daniel, den saken är klar!

Nåja. Nu blev det inget långvarigare förhållande. Men hon verkade verkligen inte vara störd av detta – alls. Kanske var hon bara ovanligt ”formbar”? Jag vet inte.

Men förhållandet funkade verkligen – smidigt.
Så länge det varade.
Hälsningar André


”Det jag publicerar här är en del av den reserach som aldrig blev gjord inför ”Det stora svenska vemodet”. Jag gjorde faktiskt researchen i efterhand. Jag har samlat ganska mycket material från samtal med, bland andra, André men också många andra spännande människor. En del kommer jag, med tillstånd från upphovsmannen, att publicera här på min blogg under våren. Annat kommer jag bara bära med mej som en livserfarenhet. /CD”
