Bajsblöjans återkomst

Jag har mött min överman i grymhet. Eller, jag har inte mött honom personligen (och det ska jag kanske enbart vara tacksam för) utan jag har hört talas om honom.

Det var igår, på promenad med Humla, som hon plötsligt började berätta om en gammal klasskamrat på Gotland. Den här pojken, vi kan kalla honom Bosse, var en alldeles vanlig student med sunda värderingar och goda studiereslultat. Men han hade en stor skräck för ”Bajsblöjan”.

Bajsblöjan, färdades genom luften i flock, visste Bosse, och smackade rakt i ansiktet på små olydiga gossar, ofta vid namn ”Bosse”. Där tejpade den sedan fast sej själv bakom nacken och satt sedan benhårt fast medan bajset, det bruna, smetades ut i nyllet och fyllde upp näsborrarna.

Detta hade Bosses pappa sagt åt honom. Och det är Bosses pappa (inte Bosse) som är min överman.

Jag hade också såna där berättelser i rockfickan när barnen var små – och dom ÄLSKADE det! En handlade om ”Skrubbagubben” och ”Skummagumman”. Från början var dessa två gamla frigolitbojar som hade legat i vattnet för länge och fått långt, grönt skägg som växte i stora, slemmiga tovor under ytan. Senare lades dessa bojar upp på kajen i Vaxholm och blev liggandes till allmän beskådan i ett par, tre år. Jag minns att varje gång barnen skulle tvätta håret (som dom avskydde) berättade jag en hiskelig historia om Skrubbagubben och Skummagumman. Då gick det bra!

Nu är alla barnen stora och jag läser i QX att man har börjat avrätta homosexuella män i Irak. Tro nu inte att människan är så fantasilös att detta sker med ett välriktat skott i bröstet. Detta var vad jag läste:

”Human Rights Watch konfirmerade den 20 april att denna nya avrättningsmetod används för att rensa ut landets homosexuella.
Homosexuella män fångas in, deras anus smetas in med superlim, kallad ”American gum” och de tvingas inta laxermedel som ger dem diarré. Tortyren leder efter ett tag till döden.
Video på de fruktansvärda avrättningarna tagna med mobiltelefon cirkulerar i Irak.
Enligt rapporterna kan det speciella limmet endast tas bort genom kirurgiska ingrepp och HRW uppger att de fått information från läkare om att dessa känner till verksamheten.”

Tänk om vi skulle resonera likadant här hemma i Sverige, att alla som lyssnar på Markoolio öppet skar man öronen av och stenade ihjäl till tonerna av Malena Ernman. Eller den morbida minoritet som samlas under rituella former i augusti månad och äter surströmming tillsammans. Vad ska man göra med dom? Spika upp dom på ladugårdsväggen?

Plötsligt saknar jag Bosses pappa och tänker att hans flygande bajsblöjor känns som en flock fredsduvor i jämföreölse mot den islamistiska misilens arbetsmetoder. Jag önskar att jag kunde styra över den där blöj-bataljonen och sända hela truppen rakt i nyllet på den Irakiska regeringen. Jag undrar – varför i helvete kan inte anständigt folk få vara ifred?

Reclaim vardagsrumsväggen!

Det är dom långa samtalen med Pelle som sätter piff på arbetsdagen. Det här är den andra feta romanen vi kranar fram tillsammans och samtidigt rullar förlagsverksamheten på i full fart med övriga produktioner. Numera hör jag direkt när min förläggare är stressad, förbannad eller bara hungrig.

Ofta kommer vi in på ämnen som inte är direkt relaterade till jobbet, men nära ändå. Som den nya boksajten Boktipset.se

För mej som har slängt alla mina böcker för länge sen är det en underbar plats att minnas innehåll och bokomslag.

– Vad sa du nu? frågade Pelle. Har du slängt alla dina böcker.

– Ja, svarade jag sanningsenligt. Dammiga böcker och bortglömda blomkrukor är det värsta jag vet.

Det blev tyst ett ögonblick i luren. Sedan kom frågan:

– Har du slängt krukväxterna också?

Låt mej förklara. Kanske, om jag bodde tillräckligt stort, att jag skulle unna mej någon enstaka bokhylla, men i ärlighetens namn – varför? Jag ser ingen mening att samla på gamla böcker över huvud taget. Jag läser dom och ger bort dom. Om det gäller billiga pocketböcker brukar jag helt enkelt bara lägga dom ifrån mej. Så där som folk gör med Metro på bussen. Ingen jävel samlar väl på Metro!

På så sätt föreställer jag mej att min ”bohylla” flyter, att den sträcker sej över hela stan och bor lite var stans i olika kvarter. Egentligen älskar jag böcker, men jag tycker inte att man behöver hysa dom i flock som en cementmurad installation planterad i folkhemmen sedan generationer tillbaka. Jag äger idag fyra, fem stycken som jag har en djupt personlig relation till. Det är ”Järngräs”, ”En bön för Owen Meany”, ”Samtalen med Don Juan” och ett par till. Dessa skulle jag kunna bära med mej i ett litet paket under armen hela dagarna. Jag skulle lika väl kunna gå med dom på huvudet som sova med dom under madrassen. Jag skulle aldrig vilja se dom instuckna, tilltryckta och bortglömda i en bokhylla.

Såklart det är fint med böcker, med stora boksamlingar och bibliotek. Men böcker ska vårdas, värdesättas och framförallt – läsas!

Och nej, jag har inget ”finporslin”. Jag har fint porslin – och det äter vi på. Varje dag!

Sen var det det här med krukväxterna. Men där går gränsen för vad jag kan förklara. Jag förstår det helt enkelt inte.

Nu ska jag ta mitt lilla bokpaket och gå ut i skogen, luta mej mot en gran och stryka ömt över bokbladen.

– Hälsa på pappa, kanske jag säjer och låter boken sniffa på stammen.

Om jag håller på att bli knäpp… Nej, men man har fan inte större bokhylla än vad man gör sej. Min är ganska modest, men den har jag på Boktipset.se

Döden enligt Dregen

Ibland händer någonting så makalöst oväntat att man helt tappar andan. Som den där midsommardagen då vi hittade familjens halvblodskorsning Totte spetsad på en lång påk. Jag ska inte trötta er med ytterligare tillbakablickar i den fasansfyllda händelsen, men jag kan försäkra att det var oväntat.

Oväntat var det också att finna en nyfödd fölunge bland sex vallackar. Eller som den gången vi faktiskt hade ett högdräktigt sto i hagen och fölet försvann. Bara borta! Det enda veterinären kunde göra var att fastslå att födseln verkligen hade ägt rum, men det fanns inte så lite som ett blodspår efter ungen. Ingenting! Vi letade i flera dagar. Visserligen hade vi våra aningar och ingen kan väl missta sej på meningen med det ekologiska systemet, men jag menar, varg…? I Vaxholm!

Tja, det stod i lokalpressen om den i alla fall. Sedan är det väl upp till var och en att värdera sin relation till vargar. Personligen har jag inga problem med dem. Och inte med älgar och björnar heller. Jag har andra problem, större problem, randiga jävla jätteproblem!

Getingar är ingenting annat än Djävulens eget påfund. Ett år fick jag tipset att hänga upp gamla saftflaskor i stallet. Detta skulle få dom små illvilliga varelserna att krypa ner genom flaskhalsen och drunkna i den söta saften. Och jodå, under några svindlande sommarveckor decimerades det lokala getingbeståndet markant. Överallt i träden och på loftet hängde dessa obskyra käril med sitt vämjeliga innehåll av sötsliskig getingmarmelad. Varje gång jag skulle gå över stallbacken måste jag blunda för att inte, likt en poltergeist, fastna i krampaktig koma framför någon av dessa bisarra buteljer.

Det var en sann lättnad när hösten kom och svepte in hela bygden i ett barmhärtigt mörker. I vinden som blåste in från havet kunde man höra dom kalla flaskorna klinga ödesmättat mot varandra. Och man rös, man rös ända in i benmärgen, för man hade inga svårigheter alls att föreställa sej det armageddon av hundratals, kanske tusentals getingkroppar stadda i köttsligt och mentalt förfall som långsamt stelnade i pavorna. Men man valde att ingenting se!

Först i januari började så äntligen snön att falla och förvandlade dessa mardrömslika massgravar till tunga, vita kalebasser som svävade likt oidentifierade ufon högt ovan marken. Och det var då man skulle skörda. Döda, djupfrysta getingar, är vad jag skulle kalla för, hyfsat hanterbara getingar. Så fort dom börjar tina, är man tillbaka i det klaustrofobiska tillstånd som kännetecknar våndan och vanmaktens veka vrak.

Våren kom. Det surrade högt av allsköns oknytt kring stallknuten och i dom frostnupna saftflaskorna simmade fortfarande fjolårets lik. Nu var det inte längre aktuellt att varken hänga upp eller plocka ner några gröngiftiga getingfällor. Metoden var inte ens särskilt bra, den var bara mentalt påfrestande.

Det var vid den här tidpunkten på året som Totte råkade ut för sin svåra olycka. Vi hittade honom längst bort i sommarhagen, uttorkad och döende. Nu vidtog en period av (minst sagt) adekvat sårvård.

Boxvila

Det var ett lidande för oss alla. Totte med sin groteska sårskada som sträckte sej nära nog fyrtio centimeter in i kroppen. Varet som flödade och värmen som bidrog till att öka risken för infektioner och uttorkning. Varje timme måste vi kolla temperaturen och föra noggranna anteckningar över vilka sprutor och pastor som skulle tas och ges. När ena sidan av hästen var söndersprutad, fick vi börja om på den andra, och när en veterinär var förbrukad fick vi kalla in en ny. Det var en verksamhet som sysselsatte oss dygnet runt i flera veckor.

Plötsligt var det ingen som brydde sej om några getingar längre. Jag blev till och med stucken två gånger utan att bryta ihop och ringa till brorsan. Det är annars så jag gör när jag blir stucken. Bryter ihop och ringer till brorsan. Sedan får han komma med bilen och köpa Salubrin och smågodis på vägen. En gång svarade han inte. Då satte jag mej i båten, för på den tiden bodde jag ute i skärgården, och körde hela vägen in till fastlandet. Sedan vandrade jag, i dödsångest, hela vägen hem till honom och ringde hårt på dörren. Det tog lång tid innan den öppnades. Han verkade inte alls glad att se mej. Blicken var avmätt och rösten lät iskall när han frågade:

– Vad vill du?

Jag blev faktiskt ledsen och drog desperat i handtaget.

– Du förstår inte, det har hänt någonting fruktansvärt!

Brorsan släppte motvilligt in mej genom dörren och hasade långsamt ut till köket. Jag hörde hur han slamrade med kaffekokaren, och ropade genom huset:

– Klockan är fyra på morgonen, så jag hoppas att det är någonting riktigt förjävligt hemskt!

Någonting riktigt förjävligt hemskt


Den här gången i stallet, åkte jag ingenstans. Jag bar min smärta och min ångest med upphöjt, för att inte säja stoiskt lugn, och jag talade förtroligt med Totte:

– Du och jag Totte, sa jag. Det är vi som vet vad det sanna lidandet innebär.

Då hade jag ännu inte träffat Dregen. Under alla dessa dagar, ja veckor, som vi vakade över Totte, höll min yngsta dotter Nisse och hennes stallkamrat, Emma mest till ute i hagen hos dom andra hästarna. En dag när jag gick ut för att leta efter barnen upptäckte jag, liksom av en slump, ”Djursjukhuset”. Emma och Nisse har alltid haft en oförklarlig läggning åt det smått morbida, men det här hade jag inte väntat mej.

Djursjukhuset var en liten veterinärmedicinsk fakultet vars forskning främst kretsade kring daggmaskar och gråsuggor. Emma höll upp en anemisk metmask i luften, spjälkad mellan två avslickade glasspinnar och omlindad med svart el-tape. Hon sa med beskäftigt darrande röst:

– Det här är Lill-Marit. Hon har t-y-v-ä-r-r gått av på mitten och är nu inlagd på avdelningen för; ”Sorgeliga tillstånd hos avgådda kräldjur”.

Jag betraktade det arma livet med en känsla av uppriktig skräck i kroppen. Då hade jag ännu inte sett det värsta. Nisse öppnade locket till en rostig kakburk och förevisade ett särskilt komplicerat case.

Hon konstaterade sakligt och helt osentimentalt:

– Dregen. Gråsugga. Som du själv kan se har han råkat ut för en omfattande stakningsskada.

Jag böjde mej lite närmare och såg mycket riktigt att Dregen var perforerad, ja genomborrad, av ett långt tallbarr (han hade inga ben heller). Jag flämtade upprört:

– Men hur kan ni göra så här… Förstår ni inte, en mask, en gråsugga, allt liv, getingar undantaget, måste man behandla med respekt. Djur har också känslor!

Emma gav mej en trött blick:

– Dregen och Lill-Marit har inga känslor.

Nisse skakade sorglöst på huvudet och höll fram en liten kapsyl innehållande ett vitt pulver uppblandat med vatten. Hon förklarade sakligt:

– Dom har obegränsad tillgång på Finandyne.

Jag himlade med ögonen och korsade mej hastigt:

– Lyssna nu tjejer, Finadyne är ett starkt smärtstillande preparat främst avsett för hästar och nötkreatur. Man kan bli beroende!

Emma och Nisse nickade stolt mot varandra.

– Det är ingen fara, vi har en avgiftningsklinik. Vänta, ska du få möta Åkersbergamannen!

Åkersbergamannen

Det var en lättnad när hösten kom det året. Totte återhämtade sej sakta men säkert. Ändå visste vi att kampen inte var vunnen, utan att det fortfarande fanns små fragment kvar från stakningsskadan i hans vävnader.

Alltsedan dess har vi bara kunnat hoppas på att kroppen ska bilda en ”fistelgång” och stöta ut kvarvarande rester genom huden. Sånt kan ta flera år och alla har väl hört talas om virknålar och skit som har vandrat genom gamla mostrar i två sekel eller mer. Principen är densamma. What goes around comes around!

Så alldeles nyligen, efter ett och ett halvt år och flera dödliga infektioner fick Totte plötsligt en stor böld på länden, och där uti (håll i er nu) sipprade det ut var och gamla barkbåtar, strumpstickor och borttappade barn… Och vi bara gapade av förvåning. För det är så det är, plötsligt bara händer det. Plötsligt skiner solen igen, plötsligt är våren här, plötsligt fylls luften av ett otäckt surrande läte. Och nu visste jag exakt vad jag hade att göra. Jag skyndade mej in i stallet och började leta efter gamla saftflaskor. Det var då jag såg honom. Dregen! Han kurade längst inne i ett skåp, omgiven ett antal sorgliga skepnader, varav en kunde identifieras som Åkersbergamannen och han muttrade varnande:

– Karma, Carina Dahl. Karma…

Jag stängde skåpsdörren igen och tyckte att jag hörde en hel armé surrande getingar närma sej i fjärran. Och jag förstod plötsligt hela meningen med det ekologiska systemet.

– What goes around comes around.

Hur gör djur

Jo jo, Papillon lämnade Djävulsön på en säck fylld med kokosnötter, men för oss andra som är hänvisade åt vägfärjans turtidtabell blir det knivigare.

Eftersom vi aldrig tycks komma härifrån har jag infört dagliga (nåja) promenader här på ön. Ibland får jag någon med mej – oftast Humla. Då och då hänger även Nisse på, motvilligt ska jag tillägga.

Nisse hajar inte alls prylen med att gå på promenad i solskenet. I hennes värld är en ”promenad” någonting man gör i mörker och enbart för att hinna med sista nattfärjan hem.

Själv älskar jag promenaderna och får en massa jobb gjort samtidigt. Jag har en liten svart anteckningsbok som jag skriver i. Nu har jag dessvärre tappat bort den, men det gör inte så mycket. Texten är oläslig och innehållet obegripligt. Jag har aldrig varit särskilt neurotisk lagd när det kommer till mitt ”skrivande”. Dom riktigt bra idéerna minns man i alla fall och resten kan man vara utan, resonerar jag. Men där fanns också ett par telefonnummer som jag saknar. Fast det är väl samma sak där. Dom riktigt bra vännerna ringer ändå (ehhh…).

Nu på våren är det över huvud taget svårt att koncentrera sej på arbete. Fåglarna kvittrar som om dom hade knaprat crack hela vinterhalvåret och råbocken brölar brunstigt i buskarna. Till och med Skutskepparn fäller repliker som man häpnar över. Som nu senast under påsken.

Skarv i Stockholms skärgård

– Du vet väl om att Börje var bög? frågade jag honom och studerade några svarta skarvar genom kikaren.

För att klargöra ”Börjes” plats i berättelsen kan jag berätta att han var kapten på båten när den tillhörde försvaret.

– Ja ja, sa Skutskepparn. Nästan alla var ju bögar här ombord.

– Och att du sover i Börjes säng, fortsatte jag.

– Jag sover skitbra där, konstaterade Skutisen.

– Drömmer du om karlar? frågade jag försiktigt.

– Kan hända, svarade Skutskepparn sturskt.

Jag började skratta.

– Tänk om du kommer ut ur garderoben en dag!

Skutskepparn plottade ett eko på radarn.

– Det vore ingen orimlighet.

Jag spärrade upp ögonen och utbrast:

– Inte?!

Skutskepparn slog på autopiloten och svarade kort:

– Det förefaller mej som om karlar är betydligt kåtare än kvinnor långt upp i åren.

Men vilken jävla replik, tur att inte barnen hörde. Så under vår promenad igår kom vi in på ämnet ”homofobi” och jag drog mej till minnes samtalet i styrhytten.

– Vet ni vad pappa sa här om dagen? frågade jag dom två medföljande döttrarna.

– Nä, sa dom.

– Att han i princip funderar på att komma ut ur garderoben, sa jag. Börja böga!

Båda två fnös högt.

– Skulle det vara nåt nytt?

Jag stannade upp och studerade två myror som var på väg upp på min sko.

– Ja, det vore väl en överraskning.

Humla började stretcha vid min sida.

– Äh, det säjer han ju jämt!

Hon pekade framför sej och frågade.

– Kan du göra så här, nudda tårna med fingrarna?

– Klart jag kan, svarade jag och böjde mej framåt.

Det var då jag såg det. Myrorna på min sko hade börjat pippa med varandra. Det såg farligt ut, inte minst med tanke på att där finns ett hål (stort som ett gruvschakt för en myra) efter broddtramp av häst.

– Jag tror inte att män egentligen är så kinkiga, sa jag. Hål som hål liksom.

I samma stund gick det för myran (eller nåt) och båda två ramlade rakt ner i hålet på min tå. Jag skrek rakt ut och sparkade av mej skon.

– Delfiner, sa Nisse och började gå igen, dom har tre olika sätt att göra det på.

Humla och jag skyndade efter och flåsade henne i nacken.

– Hur då?

– Oralt, analt och nasalt, svarade Nisse lugnt.

Humla och jag skrek igen:

– Nasalt, what the heck are you talking about?!

Nisse promenerade lugnt vidare.

– Ja, dom utnyttjar hålet i huvudet.

Humla och jag flämtade till av fasa.

– Du kan väl inte mena att dom sätter på varandra i fontanellen?!

Nisse körde ner händerna i jackfickorna och började vissla.

– Jajamensan!

Plötsligt framstod mitt tidigare samtal med Skutskepparn som rena söndagsskolan, myrornas akt på min sko som en stund av andakt och stilla eftertanke. Idag går jag själv på promenaden – so help me God!

* Börje är fingerat namn.

Pelle Pistol

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag gillar min förlagschef som fan. Vi är inte alltid överens – men vi blir alltid överens. Jag har jobbat med så fruktansvärt starka personligheter i mitt liv, stora artister, stenhårda producenter, påtända pudlar och narcissistiska primadonnor. Det har inte alltid varit konstruktivt.

Påtända pudlar

Pelle är mer av en ”härförare”, en strateg och businessman. Vi resonerar oss fram till olika lösningar. Det kan handla om omslag, inlaga, pappersvikter eller som igår – vapen.

– Jag begriper inte varför just farliga personer har tillgång till vapen, sa Pelle i telefonen.

– Jag har vapen, sa jag.

– Inte jag, sa Pelle.

– Это просто потому, что вы курите конусов, sa jag.

– да, sa Pelle.

Nu undrar ni kanske varför jag ibland skriver på ryska. Det är bara för att ”Översten”, ska kunna läsa. Han har antagligen också vapen. Vi ligger på samma bokförlag. ”Översten” har ett förflutet inom KGB, ni känner honom bättre som, Boris Grigorjev. Pelle och Boris gillar varandra som fan! Jag vill inte ens tänka på vad som skulle kunna ske när en förlagsfest spårar ur på Efron & Dott. Inte om även Jamel är där. Däremot vill jag under inga omständigheter missa den.

Pelle Pistol

Vi ska ha fest i sommar. Releasparty för Det stora svenska vemodet. Det är vi verkligen värda både Pelle och jag. Jag tror faktiskt att införsäljningen av höstens böcker sker idag. Det innebär att Pelle befinner sej i Göteborg och gör vad han är bäst på. Att promota sina författare!

Nu är det hög tid för alla som vill hänga med i min trilogi från början att beställa Familjelyckan. Bokus är fortfarande billigast på nätet och det är därför jag väljer att länka till dem.

Recension från Dagens Bok

Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Läs ett kapitel under fliken ”Böcker”

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Ur askan i elden

Här ligger man med loppor och lungsot och aldrig får man pippa…

Det stod i en av våra största kvällstidningar. En liten rykande artikel med den ruskiga rubriken:

”Hästmänniskor har inget sexliv!”

Jag spärrade upp ögonen och ropade till barnen:

– Ungar, kom ska ni få höra!

Så började jag läsa högt för dem. Försiktigt tassade barnen fram ur vrårna och ställde sej i en liten ring kring köksbordet. Någon viskade lågt;

– Vi är knappt könsmogna…

En annan inflikade försiktigt:

– Vi tror fortfarande på Tomten…

En tredje konstaterade krasst:

– Vi vill inte höra sånt där…

Jag tittade undrande på dem en efter den.

– Då förstår jag inte… Vad vill ni egentligen höra? Välj själva… Jag är författare, huset är fullt av böcker. Jag kan läsa Slakthus fem för er om ni vill!

Den yngsta hulkade högt:

– Det vill vi inte… Allt vi vill höra är ljudet av pannkakor som puttrar i en glödhet stekpanna.

Jag slog ut med armarna och fnös förolämpat:

– Ljudet av pannkakor, vem tror ni egentligen att jag är… Fucking Askungen?!

Barnen tittade hålögt på varandra och försvann var och en in till sej. Jag räknade på fingrarna och muttrade högt:

– Kan det verkligen stämma… Är det verkligen möjligt… September nittonhundra…

Då ringde telefonen. Jag lyfte på luren och skrek rakt ut:

– Hästmänniskor har inget sexliv!

Det blev alldeles tyst. Så hördes en återhållen snyftning i andra änden av tråden.

– Inte jag heller… Malcolm har lämnat mig, bilen är stulen och Arafat har fått pälsätare.

Arafat har fått pälsätare

Det var Albertina Goldman, en kär vän och f.d cirkusarbetare från Skåne, som ringde. Jag kände en rysning gå längs ryggraden.

– Pälsätare… vad är det för någonting. Är det en könssjukdom?

Albertina protesterade lamt i luren.

– Beror väl på hur man får det.

Jag sneglade mot ytterdörren:

– Kan man få det med posten?

Albertina snöt sej högt och demonstrativt. Hon sa:

– Du lyssnar inte på mej!

Jag funderade högt:

– Det är straffet, det är bara för grymt… Först döden, sedan pälsätare! Vem kom på det, president Bush

Albertina suckade tungt.

– Nu har jag bara Arafat kvar….

Jag tystnade.

– Arafat who…

Albertina svarade förnärmat:

– Kamelen!

Jag måste tänka efter.

– Jag visste inte att du hade en kamel?

Albertinas röst skälvde av gråt när hon svarade.

– Jag har fått den av Malcolm… I förlovningspresent. Nu har han lämnat mej. Och Arafat har fått pälsätare!

Jag nickade bekräftande.

– Malcolm var också en jävla tönt. Typiskt Bush-anhängare att plantera pälsätare på puckeldjur. Ett rent attentat!

Albertina skrek åt mig:

– Det är inte Antrax, jag talar om. Det är små otäcka kryp som sätter sej alldeles frivilligt i pälsen på lurviga hästar och fådda kameler.

Jag kände hur det omedelbart började klia över hela kroppen och frågade viskande:

– Går det att bota?

Albertina suckade tungt.

– Inte helt, men det finns dom som använder iller-pulver och menar att det hjälper.

Bilden var som hämtad direkt ur satansverserna. Plötsligt såg jag mej själv och mina hästar i en sorglig framtidsvision där vi vadade genom drivor av rykande iller-pulver. Behöver jag nämna att ingen av oss tänkte på sex!

Ingen av oss tänkte på sex

Jag tog ett hastigt farväl av Albertina och begav mig omedelbart till stallet. Om jag skulle finna så lite som en enda snususel pälsätare på mina betesmarker, skulle den snart få brinna i helvetet!

Jag hann inte mer än att sätta mej på bussen förrän Albertina ringde igen. Hon grät högt nu.

– Jag hatar när du gör sådär!

Jag såg mig lite ursäktande omkring och kupade handen kring mobilen.

– Gör vaddå?

Albertina snorade upprört.

– Slänger på luren i örat på mej. Lyssnar du över huvud taget på vad jag säger? M-al-c-o-l-m har lämnat mej! Vi har inte haft sex på två veckor!

Jag viskade lågt:

– Det var det som stod i tidningen. Hästmänniskor har inget sexliv.

Albertina höjde rösten.

– Jag är ingen hästmänniska, jag är en kamelmänniska. Jag vill ha sex!

Nu började flera av mina medresenärer visa ett alldeles uppenbart intresse för mitt mobilsamtal och jag måste be Albertina att försöka dämpa sej något. Det gjorde hon inte – tvärtom. Hon skrek högt i luren nu;

– Jag dör utan sex, jag kan inte andas!

Jag väste åt henne.

– Skärp dej… Du vet mycket väl hur man gör. In, ut bara. Det är inte svårare än så.

Albertina flåsade högt i luren.

– Vem är du att tala om för mej hur man andas, vad vet du om hur det känns att bli lämnad av en man, hur tror du det är att fira jul alldeles ensam med en skabbig kamel. Vad vet du om sex över huvud taget?!

Nu blev jag riktigt sur och röt ifrån ordentligt;

– Ingenting… Jag är en hästmänniska, inte en kamelmänniska. Jag har inget sexliv, hajar du? Ingen kamel heller. Jävla borgarfasoner!

Jag såg hur vartenda ögonpar på hela bussen vändes åt mitt håll och skyndade mig att hoppa av på nästa hållplats.

Det började skymma ute. Marken var täckt av ett tunt snötäcke och stjärnorna glittrade avlägset på himlen. Långt ute på åkern strövade en hel flock vackra dovhjortar med höga steg och vaksamma rörliga huvuden. Någonstans djupt inne i skogen, hördes ljudet av bjällror och tunga hovar som travade fort över den frusna marken. Det var inte långt kvar till jul.

Det var inte långt kvar till jul

Jag kröp under staket och genade genom hästarnas beteshage. En förskrämd hare skuttade upp och försvann i blixtfart över kullarna. Jag hade fått en idé. På min korta väg genom hagen hann jag med att formulera en handlingsplan, ett litet rött åtgärdspaket, som, åtminstone där och då, tycktes vara helt genialt.

Hästarna hade verkligen satt ordentligt med vinterpäls. Jag plockade in dom i stallet en efter en och genomfor varenda mankam med hökblick. Shettisen gjorde som vanligt ingenting för att förneka sej själv och sin taskiga smak. Han kliade sej lustfyllt mot en avbarrad plastgran och fastnade i en kitchig discobelysning som blinkade i regnbågens alla färger. Jag betraktade honom med sann avsmak och muttrade för mej själv:

– Din lilla lortiga ruskprick, vad har jag sagt om att stjäla grannarnas julprydnader?

Så vandrade jag från box till box och behandlade de små lågusla loppälsarna med Etotal. Jag läste på baksidan av paketet att man ”ej måtte förglömma att beströ lyan” och skickade ut hästarna i hagen under tiden. Till slut samlade jag ihop alla gamla ryktsaker och packade ned alltsammans i en stor plastbag. Det var nu dags för att iscensätta plan B. Den som slutgiltigt skulle befria oss alla från ohyra, förlåta oss våra synder och rena våra sinnen.

Jag skyndade mig hem och ropade på barnen. Detta skulle bli en sedelärande och minnesvärd liten familjestund som de skulle kunna ha stor nytta och glädje av senare i livet. Tyvärr var det ingen som svarade på mina tillrop. Kanske hade de gått på bio, kanske satt de på krogen och beställde in pannkakor. Det hade hänt förr och jag hade fått betala fruktansvärda pengar för plättar och sylt!

Det som räddade ungarna den här gången, var att min skräck för pälsätare, om möjligt, var större än kostnaden för en pannkaka oavsett vilken av huvudstadens guldkrogar som serverade den. Kunde jag bara hålla mig fri från pälsätare, skulle jag nog finna ett sätt att pröjsa!

Jag plockade upp alla ryktsakerna, kammar och piggborstar, och stuvade nogsamt in alltsammans i mikron. Så satte jag räkneverket på 40 minuter och hoppades att det skulle vara tillräckligt. Plötsligt fick jag tid över att fundera fritt, och kom omedelbart att tänka på denna tidnings redaktör Peder Matson. Förutom pälsätare, finns det ingen, nu levande varelse, som kan göra mej så uppjagad, som Peder. Om jag någonsin frågar efter en deadline (och det gör jag nästan varje månad) får jag alltid svaret; ”Deadline imorgon!” och det brukar stämma. Då vet jag hur natten kommer och bli och förstår plötsligt varför mitt sexliv ser ut som det gör.

Nöjd och glad med mina slutsatser, till och med lite hoppfull inför framtiden, promenerade jag en våning ned och satte mig bakom datorn. Jag var inte bara hästmänniska, jag var skribent också, och nu skulle jag göra mitt jobb. So help me God!

Jag försjönk snabbt i arbetet. Kanske hade det gått tio minuter, kanske tjugo. Jag vet inte vem som har installerat brandlarmet i det här hushållet, jag kan bara konstatera att det låter fruktansvärt högt. Plötsligt tjöt det från vartenda rum och jag blev abrupt ryckt ur mitt arbete. Förargad reste jag mig från stolen och skällde högt hela vägen uppför trappan:

– Varför i h-e kan man aldrig få arbeta i lugn och…

Längre kom jag inte förrän luften tog slut. Kolsvart rök bolmade ut från övervåningen och jag måste vända om för att ta en annan väg in. Samma sak var det från andra sida. Röken vällde ut genom dörren och det gick inte att se någonting. Jag tänkte snabbt; ”Är det någon hemma?” Det var det inte. Så fick jag en plötslig minnesbild av en brandsläckare. Någonstans skulle det finnas en brandsläckare. Jag tog ett djupt andetag och sprang in igen. Fortfarande hade jag inte en aning om var eller varför det brann, men en inre röst sade mig att jag borde göra någonting åt det.

Röken var alltför kompakt för att man skulle kunna vistas inomhus mer än några sekunder. Trots det lyckades jag hitta brandsläckaren och till slut även släcka elden. Det var alla våra ryktsaker som brann. Stora lågor slog ut från mikron och slickade väggarna i köket. Vad jag såg framför mej var den slutgiltiga förintelsen av uppemot två miljoner pälsätare!

Jag tömde brandsläckaren och skyndade mig ut igen. Tanken fanns där att jag kanske borde ringa någon, men jag kunde inte riktigt komma på vem det skulle vara. Till slut ringde jag till pappa. Det är lite sympatiskt på något sätt. Man är en vuxen människa, man sätter eld på sin bostad, man ringer till farsan. Han frågade:

– När kommer brandkåren?!

Jag skakade oförstående på huvudet.

– Vad skulle de här att göra?

Han frågade igen:

– Ambulansen då?

Jag hostade ihåligt och betraktade mina sotiga kläder.

– Det är fan ingen som ska åka ambulans.

Farsan rekommenderade rådigt.

– Du måste åka till ett sjukhus… Rökgaser är farliga i synnerhet om dom kommer från plast.

Jag tog en taxi. Det kändes lite dumt att komma till akuten alldeles svart från topp till tå. Jag försökte gömma mig bakom några andra hjälpsökande patienter, men blev ganska bryskt omkullknuffad på en bår. En allvarlig läkare tog EKG, kopplade in syrgasslangar i näsan och pumpade mig full av cortison. Han frågade bekymrat:

– Vad har du egentligen gjort?

Jag tänkte på kamelen Arafat, på pälsätarna, och president Bush. Jag tänkte också lite på pannkaksbarnen, och att hästmänniskor inte har något sexliv. Så svarade jag matt:

– Tror faktiskt inte att jag orkar prata om det…

Andas du?

Strax därefter började mobilen att pipa. Det var Albertina som ringde. Hon frågade upprört:

– Vet du hur länge jag har försökt att få tag på dig? Vet du hur det känns att ringa till någon som inte svarar?!

Jag suckade tungt och kände hur syrgasen barmhärtigt spred sig genom kroppen. Albertina fortsatte att orera;

– Säg något! Du hör väl att jag pratar med dej?

Jag suckade tungt och nickade åt en medpatient som rullades in på bår med huvudet i en soppskål.

Albertina tjatade i luren.

– Vad håller du på med egentligen? Var är du någonstans… Jag hör sirener!

Plötsligt förändrades hennes tonfall och hon lät nästan lite orolig på rösten.

– Andas du?

Den allvarlige läkaren lutade sej över sängen och ökade halten av syrgasen en aning. Jag svarade;

– Nätt och jämt.

Albertina avslutade plötsligt samtalet.

– Du, jag hör en bil… Det är någon som kommer. Jag ringer dig sen!

Efter bara några timmar kunde jag åka hem igen. Pannkaksbarnen var inte glada över att se mig. De bildade en mur i ytterdörren och förklarade allvarligt:

– Vi är rädda för dej, vi vill inte att du ska vara här!

Jag slog ut med armarna och försökte tränga mig in i hushållet.

– Jag förstår inte hur ni kan säga så, inte till er egen mor, era dagars upphov och ömsinta omvårdnad.

Barnen lät sig inte bevekas ett ögonblick. Den äldsta konstaterade kyligt.

– Samma person som har eldat upp alla våra ryktsaker.

Den mellersta fortsatte sakligt.

– Bara för att du är vår morsa, betyder det inte att du är ofarlig.

Den yngsta skakade indignerat på huvudet och kastade ut en hink med svart sotvatten.

– Tvärtom… Tvärtom!

Jag åkte tillbaka till stallet och bäddade med en sovsäck på höloftet. Strax efter midnatt ringde telefonen. Det var Albertina Goldman igen. Hon kvittrade i luren:

– Kan du tänka dig, Malcolm är tillbaka. Han har min bil med sig!

Jag nickade kort.

– Ser man på…

Albertina sänkte rösten och teaterviskade:

– Du förstår ju själv vilken natt det kommer att bli!

Jag svarade trött:

– Just like magic…

Albertina skrockade förtjust:

– Hur har du det själv förresten?

Jag drog upp dragkedjan till hakan och såg snöflingorna falla genom glespanelen.

– Tja, vad kan jag säga… Här ligger man med loppor och lungsot. Och aldrig får man pippa!

Ur Tidningen Hästfocus / av C. Dahl

Så ska det låta

Det här gillar jag, det här är takt och ton, stil och finess. Så här vill jag att det ska se ut, i alla fall när jag får mail. Så tänk på det – ribban ligger lite högre nu.

”Miss Dahl,

Enclosed here are the texts for the sales sheet. I hope You like them and will find it in Your heart to allow us to use them for the upcoming presentations. Please do return to us with Your comments as soon as possible, as our deadline is nigh.

Sincerely Yours Pelle Olofsson, Publishers Efron & Daughter LDT ”

Hur det ser ut i den egna sängen är en annan femma. Där har ribban s.a.s sjunkit för varje år. (Ja, jag hörde själv hur det där lät, men inse faktum.) Igår somnade Nisse framför teven, sen kom jakthunden och sträckte ut sej vid hennes fötter (han sträckte snart ut sej över hela sängen för övrigt), därefter kom Skutskepparn och sträckte ut sej på den enda lediga plats som fanns över, och slutligen gav även jag mej in i kampen om täcke och kudde. Inte ens hunden gav upp, alla bevakade sitt smala territorium med ett krampaktigt grepp i sängkläderna.

Sen kom jakthunden

Jag har sett samma sak inträffa hos sjöfågel i flock. Hur dom skockas i skymningen, oavsett art och ursprung, och sedan försvinner in i sina normala grupperingar om morgonen. Samma sak verkar ha inträffat här också, för bara jyckan är kvar i bingen. Det är kanske nu man skulle sova, det är nu man skulle reclaima sitt Kungarike och knoppa hela eftermiddagen med två tjocka duntäcken och åtta kuddar under huvudet. Men det är uteslutet i mitt fall, jag måste svara på ett mail. Så här ska det stå:

Уважаемые Pelle,

Со ссылкой на свой тяжелый труд с моей рукописи и продаже материалов, как вы в большой проблемы разработала, я хочу передать мои безоговорочного признания и желаем вам хорошего дня.

Искренне C. Дали

Min ponny är pride

När jag så ändå är igång med att publicera gamla krönikor ur Tidningen Hästfocus, så kommer här ännu en från månaden augusti 2005. Håll till godo.

– Alla har vi en anledning att försvinna då och då, var det en världsberömd filosof som sa. Han dog sen och hittades med huvudet instucket i ugnsluckan. Man upphör aldrig att förundra sej. Denna händelse inträffade i slutet av augusti. Fullmånen och det milda vanvettets tid. Jag har alltid tyckt bäst om sensommaren. Luften är ljum, vattnet är varmt och ingen eldar i spisen. Och ändå, plötsligt bara händer det. Någon försvinner.

Om jag skulle bli tillfrågad, exakt på antalet, hur många hästar vi har, skulle svaret bli svävande. ”Tja, först så är det fuxen, sedan skäcken, musblacken, tjocksmocken och gråskimmeln. Märren är såld men sen kom ju gotlänningen och unghästen.”

Flocken blir till en bild i huvudet och med lite träning, räcker det med en snabb blick för att avgöra om någon fattas. Det är när den bilden förändras, när det plötsligt uppstår ett omotiverat hålrum, som blodet fryser till is i ådrorna. Speciellt som det alltid är samma klotrunda hålrum som avslöjar vem av hästarna som är borta. Shettisen, den lilla brittiska bastarden, den kriminella kalaspuffen, den oborstade ruskpälsen och tandlösa snususlingen. Ständigt denna Shetlandsponny!

Nu stod jag vid staketet och blickade tomt rakt igenom ett sådant, intill konturerna, avslöjande hålrum. Min citychicka och streetsmarta väninna Louise, ni vet hon med det bräckliga psyket, tände en kubansk cigarill och drog ett djupt bloss.

– Sådär skulle jag också vilja göra, sa hon och blåste tankfullt ut röken, bara försvinna.

Hon gav mej en utmanande, på gränsen till blödig, blick och frågade;

– Skulle du sakna mej då?

Jag skakade intensivt på huvudet och försäkrade

– Inte ett dugg. Försvinn du bara, skogen är vid och havet är djupt. Har du tänkt på att man kan stoppa in huvudet genom ugnsluckan också?

Jag visste att Louise hade gått igenom en del svårigheter och fått hjärtat krossat av en ung läkarstuderande med obskyra fritidsintressen. Dom passade inte alls ihop och mitt medlidande var mycket begränsat när kärlekssagan en dag fick ett plötsligt slut. Louise ville dock enbart dö, och började av den anledningen umgås med mej.

Jag kan inte påstå att uppvaktningen var särskilt smickrande, men jag visste att hon var livrädd för hästar, för lantbrukare och alla slags jordbruksmaskiner. Med lite tur, resonerade hon, skulle hon bli överkörd av en skördetröska och, om Gud var god, därefter omplåstrad av den unga studenten. Alternativet var att helt enkelt försvinna. Louise målade upp scenariot för mej.

– Jag menar allvar, tänk dej bara rubrikerna. ”Känd konstnärinna kidnappad på Karlaplan”.

Jag började undersöka staket i beteshagen.

– Så himla känd är du faktiskt inte och vaddå kidnappad… av vem då?

Louise himlade med ögonen.

– Men bortförd då, skriv bortförd för fan om det ska vara så himla noga!

Jag funderade ett ögonblick.

– Jag skriver väl inga löpsedlar heller, och förresten, vem skulle föra bort dej?

Louise pekade krampaktigt på mej.

– Det måste väl gå att arrangera någonting. Du känner ju en massa konstiga människor.

Jag spärrade upp ögonen av förvåning.

– Gör jag det?

Louise nickade.

– Till exempel den där läskiga Islänningen med silkesmaskarna. Han är ju verkligen konstig, om du frågar mej. Eller hon, den där otäcka kvinnan med kamelen och knivkastaren.

Jag skrattade till.

– Vill du att jag ska ringa till Halldór?

Louise hoppade undan för en vänlig hästmule och tog skydd bakom en stort träd.

– Nej, men tänk efter. Känner du ingen frikostig Godsherre som kan erbjuda ett trevligt boende i lantlig miljö på lämpligt pendelavstånd från Sturegallerian?

Det var då jag kom att tänka på Svenihelvete, jätten med ödegården och klapphingsten.

Off Sturegallerian

En gång i tiden hade Svenihelvete varit en beryktad förgrundsfigur i ett lokalt motorcykelsällskap, men det var innan föräldrarna dog och han fick ta över gården. Vad han i övrigt fick ta över, var ett magert jordbruk och en elak klapphingst med snusbruna tänder och mordisk blick. Till råga på eländet, bar den det illa passande namnet – Munter!

Det sades om Svenihelvete att han hade ett fruktansvärt temperament och kunde riva en lada med bara händerna. Så hände det sej olyckligt att han fick en hästspark i huvudet och hamnade i koma på Norrtälje Allmänna Lasarett. När han vaknade upp igen, tre veckor senare, var han inte längre densamme. Svenihelvete hade blivit saktmodig och snäll. Han skrev poesi, bakade småkakor och samlade på insekter. Hästen däremot hade inte förändrat sej det minsta. Den var fortfarande lika bitter och inåtvänd.

Jag frågade Louise:

– Vill du verkligen försvinna… Jag menar, på riktigt?

Louise nickade allvarligt. Jag lyfte blicken och fick plötsligt se platsen där ungarnas ponny hade brutit sej ut genom staketet. Med ens föll alla bitar på plats och jag drog henne ivrigt i armen.

– Kom… Vi ska till Hallstavik!

Det tog inte många timmar att köra den vackra vägen genom Roslagen. Louise var upprymd och talade oavbrutet om flygblad och skallgångskedjor. Nu jädrar skulle den dumma Doktorn få ångra sej. Hon skrattade högt och gestikulerade stort med armarna;

– Ha ha, jag kan riktigt se framför mej hur han går där i kulvertarna och gråter.

Jag plockade fram en liten fågelkikare och spanade efter Shettisen på dom guldgula havrefälten. Louise tände en av dom där fruktansvärda cigarillerna igen och pratade med rök i munnen;

– Skit i Shettisen, han har stått och sparkat i spiltväggen länge nog nu och väntat på att få komma ut.

– Vad menar du? frågade jag och sänkte kikaren ett ögonblick. Han är väl jämt ute!

Louise gav mej en menande blick.

– Tro mej, han är bög den där ponnyn, smyg-transa… Jag har sett honom i klänning.

Jag skakade långsamt på huvudet.

– Men det var ju när ungarna var små, dom sydde klänningar till sina leksaksbilar också.

Louise kisade klurigt med ögonen och avböjde att utveckla sina teorier vidare. Hon slängde ut den kubanska fimpen genom bilrutan och frågade:

– Kan du berätta någonting om den där Greven vi är på väg till?

Jag gav henne en hastig blick.

– Jag sa aldrig att han var Greve…

Louise avbröt mej.

– Men Baron då, herregud, same shit diffrent name!

Jag skruvade olustigt på mej och svarade.

– Godsägare… eller kanske snarare, förmånstagare… typ.

Hur skulle jag kunna berätta sanningen, att den enda förmån man kunde förvänta sej hos Svenihelvete och hans monstruösa Ardenner, var att ingen skallgångskedja i världen skulle hitta dit.

Gården låg helt isolerad mellan höga granar och täta snår. Den elaka klapphingsten vandrade helt lös på ägorna och kunde när som helst måtta en spark mot vem som helst oavsett samhällsklass och rastillhörighet. Överallt kunde man finna spår av djupa hovavtryck och inte bara i marken. Jag såg en Volvo PV från 1962 så illa tilltygad att skadorna inte kunde uppstå för mindre än att hästen hade hoppat på den. Upprepade gånger!

– Han har en häst, sa jag. Munter…

Vi parkerade bilen mellan en ombyggd snöscooter och ett fönsterlöst hönshus som den senaste stormen hade kastat iväg tre hundra meter över gårdsplanen. Nu låg det upp och ner i en missfärgad vattenpöl tillsammans med en hög gamla traktordäck och en rostig sparkstötting. Louise öppnade försiktigt bildörren och drog efter andan.

This is art, flämtade hon… This is really something!

Min citychicka och streetsmarta vännina har nämligen studerat konst i New York under många år. Nu trodde hon på fullt allvar att hon hade landat i någon slags märkvärdig installation och att hästen som just vaknat upp ur sin middagssömn var uppstoppad. Jag skulle precis varna henne när jag såg hur den satte av i full galopp och kom rusande rakt mot oss. Öronen låg tätt bakåtslickade och tänderna klapprade illavarslande mot varandra. Louise skrattade högt och ropade förtjust;

– Titta, den rör på sej. Otroligt… Ja, vad kan man inte få för pengar!

Jag skyndade mej tillbaka in i bilen och vevade upp fönsterrutorna. Louise ropade igen;

– Titta bara så fort det går… Måste vara batterierna… Bergis Duracell! Tror du att den kan några konster?

Hon stoppade det framrusande monstret med båda armarna, tog sin svindyra Gucci-väska och daskade till hästen hårt på baken. Så hojtade hon;

– Sitt… Sitt ner, Munter!

Då hände det helt osannolika, att den rasande Ardennerhingsten plötsligt gjorde halt och satte sej platt på backen.

Louise skrattade lyckligt och vände sej mot mej.

– Kom ut ur bilen! Det är jätteroligt på landet, undrar om man måste stoppa i några småpengar?

Jag pressade båda händerna för öronen och blundade så hårt jag någonsin kunde, ändå hörde jag hennes upphetsade röst tränga in i huvudet.

– Ligg död… Ligg död, Munter!

Hon knuffade till hästen som villigt lade sej på sidan och rullade över på rygg med alla fyra benen pekande rakt upp i luften. Så skrattade hon så där vanvettigt igen och klappade händerna av förtjusning.

– Typiskt överklassen, reality trash art och naturtrogna djurattrapper med påklistrad päls. Vem är konstnären?

Trash Art

I samma stund kom själva Godsherren stegande runt husknuten. Svenihelvete var, vad man skulle kunna kalla för, storvuxen. Kanske till och med – överväxt. Klädd i en solblekt arbetsoverall från Lantmännen och ett par justerade gummistövlar med avklippta tåhättor, glipade det fortfarande ett par nakna decimeter mellan stövelskaft och byxfåll. Han måste vara två och en halv meter lång.

Ansiktet hade ett uttryck som om det vore mejslat ur sten och huden var djupt solbränd. Ett långt operationsärr sträckte sej hela vägen tvärs över pannan och ner bakom vänster öra. Det tunna håret var samlat till en smal fläta på ryggen. Jag såg hur Louise spärrade upp ögonen och jag anade att detta var vad man skulle kunna kalla för, ett magiskt ögonblick. Detta var i sanning själarnas gemenskap. Ett John möter Yoko, Örnen har landat, Hallelulja moment! Mitt uppdrag var slutfört och Louise skulle aldrig mer komma tillbaka.

Sent på kvällen satt jag ensam i min lägenhet på Söder och slötittade på nyhetssändningarna från ABC. Plötsligt fick jag se ett inslag från årets Pride festival i Tantolunden. Det var inledningen till den stora gay-paraden och i täten red Peter Siepen på en, bara alltför välbekant, Shetlandsponny.

I nästa ögonblick ringde telefonen. Jag övervägde hastigt att inte svara alls, men så tänkte jag att det kunde vara Siepen som hade blivit avslängd. Jag lyfte försiktigt på luren och hörde Louises upphetsade röst i andra änden av ledningen;

– Såg du? ropade hon. Vad var det jag sa. Den där pajiga ponnyhästen ni har är på TV nu!

Jag nickade sådär stumt igen och fällde ner persiennerna. Plötsligt fick jag en oemotståndlig lust att bara försvinna. Jag viskade matt i luren.

– Louise, skulle du sakna mej om jag bara försvann?

Louise skrattade rått i andra änden av tråden.

– Inte ett dugg. Försvinn du bara, skogen är vid och havet är djupt.

Det var i slutet av månaden augusti, fullmånen och det milda vanvettets tid. Jag lade på luren och tänkte; ”Undrar om man inte skulle ta och försöka få in huvudet genom ugnsluckan i alla fall?”

So it goes

I dag har jag fan ont överallt. Efter en grandios praktvurpa igår känns det som om vartenda ben i hela, den redan tidigare så rackiga, konstruktionen ”C. Dahl” har ”satt sig”. Jag är djupt förundrad över att jag inte bröt nacken i fallet. Det var jävligt nära kan jag tala om. Ett enda galoppsprång till så hade jag stupat med huvudet i en stock. Men jag landade på hakan.

Detta fick mej att minnas en händelse som (tror jag) blev en av mina första krönikor i Tidning Hästfocus. Var så goda – här har ni den. Hämtad ur verkliga livet. Ur mitt liv…

En gång levde jag i en lycklig familj… Det var innan vi började med hästar. Jag minns hur vi brukade samlas om aftonen i någon slags rit med oklart innehåll. Det kan vara på det sättet att vi helt enkelt åt middag – det lite märkliga var att vi gjorde det före klockan tio på kvällen. Det har inte hänt sedan dess.

Egentligen hade vi allt. Där fanns mat på bordet, lakan i sängarna och pengar i plånboken – dvs. alla dom förutsättningar som krävs för att man ska passera som en hyggligt fungerande samhällsmedborgare. Så började hästarna att komma. Först en, sedan en till… och så ännu en! I dagsläget vet jag inte ens hur många hästar vi har, inte heller vems som är vems och varför det ligger en HD i sängen. Allt jag vet är att maten har kallnat, familjen är splittrad och pengarna slut!

Det är detta som kallas för ”out of controll”.

Humla och jag på Russin

Jag tror att det började redan vid häst nummer två. Den första hade visat sej vara lite väl potent för att kvala in under epitetet ”familjehäst” och det jämfördes en del frakturer vid middagsbordet. Häst nummer två, var följaktligen behäftad med någon slags garanti. Honom skulle vi fira… och jag vet verkligen inte hur vi resonerade på den tiden, bara att det gick åt en hel del champagne.

Nästa dag hade garantitiden gått ut. Den nya fina hästen stod med båda hovarna på boxdörren fullt beredd att lämna kommunen huvudstupa. Det var då jag fällde kommentaren som senare skulle åberopas som anstiftan till mord i skilsmässohandlingarna.


Du kan väl i alla fall försöka brodda honom!

Jag kan säja så mycket som att min man gjorde ett försök. Alltsedan den dagen har jag kunnat ana ett drag av bitterhet i hans ansikte var gång mitt namn förs på tal.

Första ridturen skulle ske under ordnade omständigheter och utan någon som helst inblandning från min sida. Detta var ett absolut krav för att kära maken över huvud taget skulle sätta foten i stigbygeln. Jag skulle bokstavligen talat bara hålla käften på mej! Ganska kaxigt uttryckt, för att komma från en person som sitter upp på hästen med korslagda tyglar.

Den avfärden är en syn som jag ständigt arbetar med att radera från mina näthinnor och kan endast överträffas av återkomsten. Tio minuter senare sladdar en vilt skenande häst in på stallplanen med en katatonisk ryttare hängande runt halsen och ett halvt dussin självlysande plogpinnar i svansen. Jag måste medge att det var en kittlande känsla – lite grand som att leva ihop med Blixt Gordon. Hela ekipaget ångade av kaos, klaustrofobi och kryptonit. Det är såna gånger man kommer att tänka på mannen, myten… konceptet. Och vilken kvinna av blod utgjuten skulle inte erbjuda sej;


Imorgon kanske vi kan rida ihop du och jag?

Den kvällen serverades middagen strax efter midnatt. Det kändes lite som när man kommer hem från BB med ett nyfött barn – helt obegripligt hur en ny familjemedlem kan sysselsätta två fullvuxna människor såväl i skift som i lag.

Nästa dag hade jag återtagit kontrollen över utrustningen och rätten att öppna munnen. Jag började med att helt försiktigt påpeka dom många fördelarna med att inte korsa tyglarna under hakan på hästen innan man ger sej ut och rider – bara som ett förslag alltså. Mannen hade nu förlorat konceptet, men var fast besluten om att leva upp till myten. Det höll på att bli min död!

Ridturen var noga planerad med återkommande inslag av lugnande sträckor där man skulle kunna hänge sej åt andakt och stilla eftertanke. Jag måste säja att det såg riktigt bra ut – i alla fall på ritbordet!

Vi repeterade en del baskunskaper såsom ”woaw”… ”ptrooo” och ”gör halt”. Därpå övertog allra kärestan ledningen. ”Jag tar täten”, sa han och redan då kunde man höra dödens vingslag svepa över talltopparna.

Plötsligt var vi framme vid ett dike och utan någon annan synlig orsak, förmer än att ett dike ju alltid är ett dike och bör passeras på ett för det aktuella diket adekvat sätt, överraskade makens nya häst genom att göra det i sidvärtes dödssprång. Förblindad av skräck brakade han sedan in i ett träd och vidare rakt ut i den oländiga terrängen. Vid det här laget stod min egen häst på bakbenen, fullt beredd att nappa på nya djärva levnadsvillkor där språng över okänd ravin bara var början på ett liv med brudar, bärs och rock´n roll. Bland det sista jag hörde från maken när hans häst återigen satte åstad i kryptoniskt sken var hur han repeterade grundkursen i ett tonläge färgat av dödsångest; ”Woooaw… Ptrooo…” och värst av allt i den hastigheten; ”Gööör haaalt!”

I nästa ögonblick fick jag själv göra en resa i samma hårresande riktning. Dock slutade färden tämligen omedelbart i en rejäl trädgren där jag först fastnade, sedan blev släpad ur sadeln och faktiskt också hängande ett svindlande ögonblick innan hästen gjorde ett bocksprång och försvann i full fart. Med en flott bakåtkullerbytta dråsade jag i backen och uppfattade makens förtvivlade röst som en svagt försvinnande vädjan bland furorna; ”Stanna för satan… Gööör haaalt… Men var lite shyssta då!”

Då var det som om något brast inom mej och jag började gapskratta. Jag skrattade som jag kanske aldrig har gjort i hela mitt liv. Jag kunde inte ens resa mej upp utan fick krypa en lång bit med tårarna sprutande ur ögonen. Det var någonting i tonläget som överträffade allting annat jag har hört komma från en panikslagen ryttare. En blandning av ångest, ilska och rent hyckleri.

Vad det än var, så fungerade det. Mannen, myten… konceptet igen! Vi återförenades en halvtimme senare och fortsatte färden hemåt under total tystnad. Jag sneglade lite på min färdkamrat och såg att han var på väg att genomgå någon slags metamorfos. Blixt Gordon var bara början på någonting mycket större… och eventuellt värre. Vad jag såg var en man liksom hämtad ur Gökboet, eventuellt på väg in i ett livslångt trauma. Vad kunde jag göra, annat än att försöka lätta upp hans sinne.


Du kanske vill att vi ska sätta lite fart här?

Jag menar, var får man egentligen allt ifrån… Och hur säjer man det? Efter ytterligare en stund av total tystnad kom så svaret;


Det enda jag vill är att komma ur det här helvetet och låsa in mej i Volvon!

Den kvällen blev det ingen middag alls. Vi delade på en flaska whisky och ägnade natten åt hittills försummade programinslag såsom andakt och stilla eftertanke. I gryningen var vi överens om hur bohaget skulle fördelas, en kort tid därefter anlände häst nummer tre och allting måste skjutas på framtiden. Nu hade vi en fet liten shetlandsponny med utpräglade ölvanor som sov mellan oss i sängen på nätterna. Knasen hade kommit in i vårat liv. Om Knasen ska jag berätta i nästa nummer. Då handlar det om den gången när han fastnade i en luftballong och blev tagen av polisen i Köpenhamn.

Så slutade den krönikan och den ridturen, men det blev många fler hästar genom åren och många fler krönikor också. Inför arbetet med min trilogi sålde jag min arabkorsning som jag då hade, men Skutskepparn har fortfarande kvar två hästar och Humla har också två.

Nu på morgonen fick jag ett mail från Kråke Lithander på Tomarps Gård. Hon undrade om jag inte skulle komma ner och hälsa på. Men ärligt – jag törs fan inte! Jag vet hur det kommer att sluta – att jag kommer hem med en ny häst och är skyldig sjuttiofem tusen spänn.

So it goes – som gamla Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

Farmors duk

Min förläggare, Pelle, och jag pratar en del om Bokmässan 2009. Jag vidhåller i varje samtal att jag inte tänker åka och Pelle att jag åker. Vi får väl se vem av oss som får rätt.

Jag läser ibland om författare som knappt kan bärga sig till Bokmässan i Göteborg. Att gå på alla festerna, möta hela kultureliten och framförallt – presentera sin senaste roman. Jag har inte den drivkraften.

Jag har redan gjort min ”kulturresa” i motsatt riktning. Jag har mött skådespelarna, regissörerna, producenterna och ministrarna. Jag har gått på festerna, filmpremiärerna och galorna. Jag har sett mina idéer förvandlas till film. Nu vill jag bara skriva i lugn och ro.

Jag förstår om det låter jävligt drygt om någon säjer; ”Jag är inte ett skit intresserad av mässor och mingel”, men ärligt – jag är verkligen inte det. Däremot är det alltid lika roligt att möta sina läsare. Jag skulle mycket hellre stå i en bar med några av dessa än några av mina kollegor och det tror jag att många andra författare skulle föredra också.

På så sätt är jag faktiskt lite imponerad av en gök som Björn Ranelid – han har en enorm kontakt med sina läsare. Han bjuder hem dom, läser högt för dom, bildar dom och strippar för dom!

Ego-boost

Nej, nu stack det iväg igen! Inte vet jag om Björn Ranelid strippar för sina läsare, men det skulle säkert kunna inträffa under gynnsamma omständigheter.

Jag tror visst att det finns en fascination mellan olika olika konstnärer, för varandra. Men inget genuint intresse. Jag tror inte många reser till Bokmässan för att besöka varandras seminarium, utan för att möta sin egen publik.

Jo, förresten – jag kan tänka mej att åka om jag får en riktigt bra seminariehall (jo, nu kommer anspråken, Pelle) och utrymme för att tala om mitt favoritämne ”Magisk realism”.

Men helst av allt stannar jag faktiskt hemma i mörtaträdgården och hittar på en ny historia. Fast då blir jag väl tvungen att åka till Bokmässan igen!

Fram till dess finns jag under fliken ”Work in progress” (dvs om jag inte är på vandring med Humla). Vi har återfunnit ”Farmors duk”.

I mörtaträdgården

Såna här prylar hittar jag e-x-a-k-t överallt. Det är farsans projekt (min pappas). Han får aldrig någon fisk och han orkar inte stå där heller, så det är liksom bara själva ”förhoppningen” man ser. Men den är å andra sidan stor!

Pappa drar upp värsta, feta abborren

Kasper

Pappa med en stor, hardongans torsk!

Wilmer

Pappa med en riktig, rejäl laxmacka!

Pappa fick en röding på kastspö en gång…

Pappa har gått och tagit en whisky.

Tacka vet jag mårddjur

Inte alltid, men ibland faller bitarna på plats. Ibland är det bra. Som i helgen. Sol, skärgård, sill och snaps. Ja, men det är ju supersvenskt och supergott.

Vi lämnade Waxholm i fredags (tror jag) och återvände till Rindö igår (tror jag). Dagarna börjar liksom flyta ihop. Brorsan kom på besök en dag och Humla en annan. Det var över huvud taget en väldigt trevlig helg. Jag vet inte om jag har sett så mycket fågel något år. Bara att lyssna på ejdern i skymningen var en upplevelse. Jag sa till pappa (min).

– Hör du storspoven?

Han frågade:

– Har du verkligen jägarexamen?

Men jag tyckte också att ”Fåglar” var den svåraste delen av uppskrivningen. Den och ”Jaktlagen”. Att jag över huvud taget lyckades identifiera en kricka förvånar mej än i denna dag. För att inte tala om alla jävla gäss vi hyser här i landet. Nej, tacka vet jag mårddjur!

För övrigt måste jag ge en eloge åt alla spirituella påskfirare jorden över. När Janne skickade recept på en riktig ”bitter-kaka”, skickade Peter en bild från ett annat kök. Människor upphör aldrig att förvåna mej. Bara tanken på att någon faktiskt har tagit sej tid att rigga denna bild, att tillverka rekvisita och ljussätta gör mej på riktigt gott humör. Det finns humor där ute, det finns mårddjur och det finns troll!

Glad Påsk!

Pilsnerprinsessans påsk-kaka

Janne, skickade recept på en påsk-kaka. Tänk att jag kan säja med säkerhet när den mannen har ”skägglossning”. Han hade vattnat ”hibiskusjävlarna” också skrev han, och torkat ”diskhelvetet”. Sedan skickade han alltså ett recept – till mej. Så här ser det ut:

Recept på en helt jävla vanlig kaka!


Deg:
1 dl sur grädde
Ett ägghelvete
Så lite smör som möjligt
Socker
Ingen jävla mandel i alla fall
2 dl bakpulver
1 pkt fula russin
1½ dl allerginötter

Fyllning:
1 dl vaniljsocker
Melon eller nåt annat
Mycket sprit

Häll nästan allt i en bunkjävel och kör med elvisp i en timme.

Grädda direkt i skålen.
Skit i att smöra och bröa, kakhelvetet fastnar ändå.

Dunka utav bara fan för att få ut skiten på matbordet.

Garnera med krossad melon och sprit.

Om kakfan inte lossnar, släng ut bunkhelvetet genom fönstret och drick upp spriten.

Skägglossning?

Shame on me

Ingen blogg på flera dagar. Jag har bara inte hunnit. Dessutom som ni alla vet har det varit ”Spö-sol” i landet. Här kommer i alla fall ett par bilder.

Hard work, work, work!

Hundvakten

Nybadad

(Därav tröjan – det blir kallt vid sjön i april.)

Och så kom Fredrik och hans man, Micke, på besök vilket var extra roligt (synd att jag inte hade kameran framme. Det är ett stiligt par – på balla bågar). Men för övrigt rullar dagarna på i full fart. Vi (jag och mitt bokförlag) gör nu det sista arbetet med Det stora svenska vemodet. Vad som står för dörren här näst är språkgranskning, faktagranskning, korrekturläsning, omslag, införsäljning, tryck… osv osv. Men jag ska försöka hålla ”The blogish shit rolling”. Jag lovar…  (svagt i alla fall).

Kolla recensionen!

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag har sagt det förut och jag säjer det igen – ingenting ”what so ever” överträffar dom läsarreaktioner jag har fått sista året. Recensioner i press och media är måhända viktiga, men också ganska tråkiga när man förstår att journalisten har suttit i ett berg av böcker och skumläst innehållet. Någon påstod till och med att en av karaktärerna i Familjelyckan (och detta är en stor, viktig del av handlingen) blev skjuten två gånger i bröstet. Fel, fel, fel! Har aldrig hänt i mina böcker och kommer ej heller att inträffa. Det var då jag gjorde en rannsakan av mej själv och skrev här på bloggen: ”Kanske har jag inte varit tillräckligt tydlig, kanske måste jag uttrycka mej på ett annat sätt i framtiden”. Men då kom ni, mina kära läsare, omedelbart med kommentarer och alla var eniga. Ni hade visst förstått, ni visste mycket väl var skotten tog och ni ville alls inte bli skrivna på näsan i framtiden”.

Därför blir jag extra glad över en recension, där man verkligen känner att personen bakom artikeln har LÄST boken. Den behöver inte vara översvallande eller insmickrande på något sätt (och det är dom ju sällan) men i alla fall korrekt. Som den här!

Egentligen är den betydligt längre och jag länkar till dagensbok.com där den som vill kan läsa hela samt även göra egna kommentarer. Så här står det:

”Boken spänner över tre generationer och känns till en början lite fragmentarisk. Det är tvära kast mellan dåtid och nutid och mellan olika personer, något som ställer en del krav på läsaren. Men man behöver inte begripa allt. Man kan tryggt luta sig tillbaka och lita på att författaren har koll på läget. Carina Dahl skriver med säkerhet och driv och knyter ihop alla lösa trådar. Dessutom lyckas hon måla upp färgstarka karaktärer och en berättelse som hela tiden bjuder på överraskningar. Är det något den här boken är så är det oförutsägbar. Jag trodde att det var på ett visst sätt, men slutet chockade mig totalt.

Stämningen i boken är ljus och man sitter med ett leende på läpparna trots att man läser om ämnen som barn- och hustrumisshandel, våldtäkt, knarkmissbruk och död. Det kan kännas lite märkligt, men det brukar vara så med magisk realism. Ni som har läst Laura Esquivel och Isabel Allende vet vad jag menar.

Språket i boken är otroligt målande och den känns väldigt filmisk i sitt berättande. Jag tror att den skulle göra sig mycket bra på vita duken. Det är nog många som kommer att se fram emot del två i den planerade trilogin.”

Läs recensionen i sin helhet här

Högsta betyg tilldelat av Bokus besökare

Läs ett kapitel under fliken ”Böcker”

Beställ boken här

Familjelyckan distribueras av Akademibokhandeln över hela landet, den finns också på Åhléns i Stockholms City samt hos alla bokförsäljare på nätet. Mindre butiker tar hem den på beställning.

Is this real life

Jag borde bli arbetsgivare. Någonting säjer mej att jag skulle bli en alldeles utomordentlig och uppskattad chef. Detta vet jag med bestämdhet, ty idag har jag även tagit hand om ”andras” personal.

Det är Humla som praktiserar på ”Navigationsverkstan”. Själva ”rekryteringen” alltså. Flickan ni kommer att möta i framtiden när era gyrokompasser krånglar eller när ni behöver kalibrera er radar. I dag kom hon dock inte in på sin arbetsplats.

– Var fan är nycklarna, gormade hon och rotade runt på båten (läs ”testfartyget”). Var är farsan?

– Norrköping, svarade jag. Eller Taiwan, han har nämnt båda orterna sista dagarna.

– Men för fucks sake, stönade Humla, jag kommer ju inte på firman.

NUCKLAR

Firman finns här på varvet (läs ”ljusa, fina lokaler”) och intill dessa var det nu låst. Kanske för lång tid framöver.

– Se dej omkring, sa jag. Solen skiner, vattnet glittrar, ”måsarne sjunga glatt i skyn”. Vi tar en fika på däck!

Humla skakade uppgivet på huvudet.

– Då kommer han bara att bli sur, när han kommer tillbaka och upptäcker att ingenting har blivit gjort.

Jag tvingades förklara för henne:

– Personal måste också fika, all personal jorden över, i alla världsdelar, oavsett befattning och yrkesval måste någon gång få fika. Kom nu, så gör vi det.

Som vi sedan satt där på däck och njöt av vårt kaffe ringde naturligtvis Skutskepparn och han blev ju inte odelat imponerad. Humla gav mej luren:

– Det här får du förklara.

Och det gjorde jag.

– Friskvård, sa jag. All personal jorden över, i alla världsdelar oavett…

– Vad fan yrar du om nu, avbröt Skutskepparn.

– Friskvård, upprepade jag. Just nu har vi rast, men snart ska vi ut på en långpromenad.

Och så fick det bli. I flera timmar promenerade vi längs dom allra vackraste vikar och skirt knoppande hästhagar. Vi plockade stenar och fotograferade små ekorrar. Det var på det hela taget en mycket uppbygglig och stärkande arbetsdag. Vi var båda väldigt trötta när vi kom tillbaka. Humla satte på kaffe (igen) och jag fastnade framför en video på Youtube. Sjutton miljoner människor har redan sett den.

Is this real life

Ja, jag vet… jag blev också lite upprörd första gången jag såg den, fattade inte riktigt, tänkte: ”Är detta verkligen kul?”. Men ja, jag tycker det. Jag har också sett ”uppföljaren” där pojken pappa berättar om varför han har filmat händelsen och lagt ut den på nätet. Helt kort återberättat; barnets mamma kunde inte närvara vid… hm… tandregleringen och ville veta / se hur dagen hade varit. Det ville sjutton miljoner andra människor också.