Knappt hade Chester & Sailor slagit upp dörrarna till sin obskyra arbetslokal förrän telefonen ringde. Chester tittade på mej och svarade med darrande stämma.
– Chester & Sailor Solution.

Hon tryckte ner knappen till högtalarfunktionen och jag hörde en upprörd kvinnoröst skorra i rummet.
– Jag misstänker att min älskare har en fru. Kan ni hjälpa mej att få honom på bättre tankar?

Chester glodde på mej igen och frågade:
– Hur ställer vi oss till äktenskapsbrott?
Jag ryckte på axlarna och ställde en motfråga:
– Hur är det vi brukar säja? Klientens träsk är vår verklighet!
Chester nickade allvarligt och svarade den upprörda älskarinnan.
– Sailor och jag är på!

Det blev upptakten till ett fall, som vi aldrig riktigt fick någon rätsida på.
Först och främst måste vi komma överens om ett kodnamn på själva objektet. Jag vet inte varför det blev som det blev, ingen av oss har någon särskilt utmärkande fantasi och det var lätt att relatera till sexuella anspelningar. Vi kallade honom ”Bananen”.

Bananens bostadsadress, kunde vi snart konstatera, låg inte alldeles optimalt (för spaning) till. Han var skriven i Grythult, strax utanför Flen och hade en bil med registreringsnumret AZT 449. Chester och jag gjorde en söndagsutflykt och fann en friliggande byggnad (inte särskilt imponerande) omgiven av platt åkermark i alla riktningar. Det fanns inte ens en odlad rabatt att huka i.

Chester föreslog att vi omedelbart skulle hugga oss varsin rejäl enebuske och materialisera oss på gården såsom hastigt uppvuxen energiskog. Till detta förbehöll jag mej aningen skeptisk och menade att Bananen (i det fall han över huvud taget skulle dyka upp) kunde missta oss för vandrande julgranar och i värsta fall dra en yxa rakt i stövelskaften på oss. Vi måste lägga ner spaningarna och återvända till Östermalm där vi hade vårt högkvarter.

Under hela hösten fortskred forskningarna kring Bananens förmodade otrohet mot sin älskarinna. Vi lade ut blindspår, annonserade i tidningar och stod vakt utför en illegal spellokal i Bagarmossen. Till slut fick Chester nog och stormade lokalen i förevändning att å det bestämdaste åtbörda Bananen till den oäkta sängen. Två timmar senare kom hon ut med den största spelvinst som någonsin skådats i den undre världen. Dock ingen Banan. Vi räknade pengarna och började omedelbart drömma om ett eget Telefonbolag.


Vi kallade honom bananen

I slutet av november hade vi fortfarande inte lyckats bringa någon klarhet i den bedrägliga Bananens äktenskapliga status. Vi var mycket nära att kasta in handduken. Chester hade köpt en ny soffa och ville inte gärna lämna våningen i höstrusket.
– Kom hit och ät lunch, föreslog hon anspråkslöst. Jag lagar något gott och sedan kan vi sitta i soffan en stund.
Sällan har man hört ett anständigare förslag och aldrig på en söndag.
Jag skyndade nerför backen till Slussen, korsade Blasieholmen och fortsatte i riktning mot Dramaten. I korsningen Strandvägen – Sibyllegatan stötte jag ihop med Mikael Persbrandt och såg att han bar på en uppstoppad hund. Jag gav honom mitt kort och försäkrade:
– Det löser sej. Jag känner en som känner Jesus. Ring oss på måndag!

Lunchen var en alldeles fantastisk anrättning och pågick långt in på sena eftermiddagen. Mörkret föll över Kampementsgatan och Chester satte på kaffet.
– Nu går vi och slår oss ner i soffan, sa hon.
Jag frågade:
– Hur blir det med den bedrägliga Bananen? Ska vi avskriva honom som ett hopplöst fall?
Chester funderade ett ögonblick och konstaterade krasst:
– Vi skiter i Bananen, jag skiter i Banen, säkert är det väl till och med så att du skiter i Bananen!
Jag nickade kort och sträckte ut mej på soffan.
– Hädanefter tänker jag inte göra annat om söndagarna än att ligga utsträckt på din soffa och titta i gamla fotoalbum. Chester lade en värmande pläd över mina ben och hämtade en stor låda innehållande gamla härliga fotografier från den tiden då hon turnerade landet runt med Riksteatern.

Vi skrattade åt en ung Stellan Skarsgård, en blodig Örjan Ramberg och en suddig bild på Mikael Persbrandt där det såg ut som om han gick omkring och bar på en uppstoppad hund.
– Det här är mysigt, sa Chester och sjönk ner i soffan.
Hon sträckte ut benen framför sej och lade händerna bakom nacken.
– Mycket bättre än Bagarmossen i oktober!
Jag nickade medhållande.
– Men fy fan för Bagarmossen i oktober, aldrig mera Bagarmossen i oktober!



Då, i just den stunden, då vi lovat varandra och oss själva att aldrig någonsin mer ta ett spaningspass i Bagarmossen och under inga omständigheter i oktober – då ringde telefonen. Chester tittade på mej och viskade:
– Vad ska vi göra?
Jag lade ifrån mej Mikael Persbrand och plockade upp en snygg svartvit bild på Lena Olin.
– Men skit i telefonen, vi har det ju så mysigt som vi har det.
Chester sjönk ännu längre ner i soffan och bekräftade.
– Vi skiter i telefonen, vi har det mysigt som vi har det.
Jag drack en klunk av kaffet.
– Just det. Vi svarar inte.
Chester log mot mej.
– Vi är verkligen värda lite ledighet du och jag, Sailor!
Jag nickade för tredje gången och hörde hur telefonsvararen gick igång.

”Välkommen till Chester & Sailor Solutions”, lät det. ”Vi är antagligen i Bagarmossen. Var vänlig att lämna ett meddelande efter signalen.”

Chester sträckte över en tjock bunt med semesterbilder från Las Palmas och pekade förtjust.
– Titta, vilken gammal bock – vilken kulmage!
Jag vet inte om det var hennes dåvarande man, eller bara en bock by the way. Jag fick heller ingen tid att fundera vidare över den saken för plötsligt bröts den gemytliga stämningen av en mörk mansröst från telefonsvararen. Han sa:
– Det är Bananen…



Jag såg hur Chester stelnade till med pipan halvvägs till munnen och vitt uppspärrade ögon. Det var som om tiden hade stannat, som om årstidernas växlingar plötsligt var helt oväsentliga och vi båda löpte en uppenbar risk att dom små stadsfåglarna skulle börja bygga bo i våra gapande munnar.
– För helvete, viskade jag. Det är Bananen!
Nu äntligen blev det fart på Chester. Hon kastade kaffekoppen tvärs över rummet och rusade fram till telefonen.
– Bananen, är det du? flämtade hon fånigt i luren.
Jag följde deras ordväxling med spänd förväntan. Chester upprepade lösryckta meningar ur dialogen.
– Du vill att vi ska ses…
Jag lade pannan i djupa veck och såg hur hon antecknade, ”Bakom Stadsteaterns stora scen…”
Chester nickade konstigt och jag tyckte att hennes ansiktsuttryck hade förändrats.
– Du vill att jag kommer ensam…, fortsatte hon.
Jag reste mej ur soffan och satte händerna i sidorna. Chester lade på luren och viskade:
– Det var Bananen…
Som om jag inte redan visste. Chester blinkade med ögonen:
– Han vill att vi ska ses…
Hon öppnade sin handväska och plockade upp ett dyrbart läppstift.
– Han vill att vi ska ses bakom Stdsteaterns stora scen…
(Jävla ställe att ses på, enligt min mening.)
Jag drog omedelbart på mej mina slitna boots och öppnade ytterdörren. Chester grep tag i min arm.
– Han vill att jag kommer ensam!



Jag gick tillbaka till soffan och drog upp filten till hakan. Hela den här affären med Bananen och hans försmådda älskarinna började kännas aningen unken. Jag betraktade bilden av en blodig Örjan Ramberg och fick plötsligt en känsla av frid. Människor gör så konstiga saker, kanske ska man bara låta dom vara.
Någon skaffar sej en älskarinna, en annan en fru. Någon begår ett brott, en annan söker svaret på livets gåta. Jag blinkade i mörkret och tänkte; ”Snart kommer Tomten… Det är egentligen det enda man kan vara riktigt säker på. Snart kommer Tomten… Och fan vet om jag släpper in honom!
I det ögonblicket, i just den stunden då jag, kanske för första gången i mitt depraverade deckarliv, närmade mej en konklusion av rent astronomiska mått, då ringde dörrklockan. Jag stelnade till i soffan och flämtade:
– Men Redan?!
Hastigt kom jag upp på fötterna och kikade ut genom brevinkastet. Vad jag såg var ett par ben, vilka gud förbjude, hade någonting med Jultomten att göra. Jag funderade ett ögonblick och slog upp dörren. Där utanför stod en kvinna. Hon stod på benen vars knäskålar jag redan hade bekantat mej med och hon var furiöst förbannad.
– Bananen! fräste hon och trängde sej in i våningen. Vad har ni gjort med Bananen?
Jag försökte säja någonting, men lyckades inte pressa fram ett enda ljud. För ett ögonblick blev jag stående alldeles stilla i dörröppningen och hörde ljudet av tunga fotsteg i farstun. Någon var på väg uppför trappan…
Jag gjorde en ansats att dra igen dörren, men fick plötsligt se någonting så hårresande att att jag blev som alldeles förlamad. Det var Miakel Persbrand som kom… och han bar på en uppstoppad hund.


Han bar på en uppstoppad hund

– Vänta lite, sa Persbrand och riktade sin iskalla blick mot mej. Du, sa att du känner någon som känner Jesus!
Jag nickade maniskt och hörde porslin krossas i Chesters flotta våning.
– På måndag, svarde jag med gäll röst och försökte stänga dörren igen. På måndag är han här!
Persbrandt stack in det stela hundhuvudet i glipan mellan dörren och dörrkarmen.
– Den här vovven har väntat på vård i tjugotre år. Han vill träffa Jesus nu!
Återigen hörde jag Bananens älskarinna, eller om det kanske var hans hustru, uppge ett ilvrål och skymtade hennes fala skepnad i hallspegeln när hon sökte igenom lägenheten. I nästa sekund hade hon hämtat en kökskniv och var på väg att sätta ett djupt knivstick rakt i Chesters nya finsoffa. Jag måste överge Persbrandt i hallen och rusa in i salongen.
– Stopp, stopp! skrek jag och fäktade med armarna. Du tror väl för guds skull inte att vi har gömt Bananen under soffkuddarna?!

Lite av vad Chester hade hemma

Det blev en lång och dyster afton på det Öfre af Östermalm då vi alla försökte bedöva oss med vad vi kunde hitta i Chesters kylskåp. Varken Persbrandt, den uppstoppade hunden eller älskarinnan hade några planer på att lämna våningen utan att få sina önskningar uppfyllda. Vi satt alla i en lång rad på den uppsprättade finsoffan och glodde rakt in i väggen på andra sidan. Vid midnatt ringde telefonen. Jag tittade på Bananens älskarinna och utbrast:
– Chester!
Bananens älskarinna slog ihop händerna och flämtade:
– Bananen!
Den uppstoppade hunden morrade dovt:
– Jesus!
Jag snubblade genom ett vinterlandskap av virvlande dunfjädrar och ryckte åt mej telefonen.
– Chester är det du? vrålade jag i luren.
Jag kunde knappt urskilja hennes ljusa stämma i ljudet av skrattande röster, klirrande glas och en omotiverad skottlossning som varade i två hela minuter.
– Det är jag! hörde jag henne till slut ropa tillbaka.
Jag tittade uppmuntrande på älskarinnan.
– Det är hon, det är Chester. Nu ska du se att allting ordnar sej.
Älskarinnan speglade sina läppar i det blanka knivbladet och bättrade på läppstiftet.
– It better be, svarade hon med iskall röst.
Jag ropade igen:
– Var är du någonstans, Chester… Var är Bananen?
Svaret gjorde mej alldeles iskall inombords och jag kastade en orolig blick på Bananens älskarinna.
– Jag är i Bagarmossen, hojtade Chester tillbaka. Bananen och jag är på gång med en stright flush i poker och planerar att åka på en kärlekssemester i Las Palmas!
Jag lade på luren och såg tre par uppfordrande ögon, varav minst ett par var gjorda av glas, vändas mot mej.
– Nå, vad sa hon? frågade älskarinnan. Var är min Banan?
Jag sjönk ner i den uppsprättade soffan igen och suckade tungt.
– Låt oss samlas för en stund av stilla andakt och eftertanke.


EFTERORD
Än i denna dag kan man se Mikael Persbrandt driva omkring i trakterna kring Stureplan med en uppstoppad hund under armen. Bananens älskarinna däremot köpte en tågbiljett till Flen och brände ner huset i Grythult. Inga människoliv gick dock till spillo då det visade sej att gården varit obebodd sedan två generationer tillbaka. Huruvida Bananen är gift eller ej och i så fall med hur många, är för oss fortfarande en gåta.
Ring inte oss – vi kommer inte att ringa er heller!