Jag älskar att plåta min guddotter, Ebba. Hon är alltid på hugget, bjuder på sej själv och blir bra på bild. Jag älskar även att spela TP med Ebba. Hon läser alla korten (jag ser inte ett jävla dugg) och låter mej fuska ganska friskt. Dock har hon det emot sej, att hon alltid blir plåtad med en båt i bakgrunden.

– Nu kommer Ostindiefararen! kan jag då avbryta spelet och ropa.

Eller:

– Nu kommer Briggen Tre Kronor!

Och då ska Ebba fotograferas.

Jag bara undrar… Kan det hänga ihop med att jag ständigt blev plåtad med en gös i bakgrunden som barn?

Briggen Tre Kronor (och Ebba)

Våra ”TP-kvällar” är annars ett traditionellt inslag som återkommer flera gånger varje år. Just nu saknar jag faktiskt min ”bästis” Patrik som också brukar vara med och slå tärningarna. Jag omger mej bara med vänner som låter mej få generösa ledtrådar när det kommer till att gissa svaret. Och av Ebba kan man få (upp till) dom fem första bokstäverna. Det kallar jag… Vad heter det nu igen… Någonting på ”F”… Fotogen… Fotsvamp… Filantropi!

Gösen (och jag)

Wilmer bjuder gästerna på bira när dom kommer

Då blir dom så glada så…

Grattis på Mors Dag även om bilden är från igår

Jag fick besök av min söta guddotter, Ebba, och för all del en hel del annat löst patrask under kvällen. Men det får jag skriva om senare – natten är för vacker att bloggas bort!

Ebba & Wilmer

Och för alla som verkligen vill läsa någonting riktigt intressant hänvisar jag till följande blogg:

Jourhavande haverist

Jag förstår ärligt talat inte vad det är med dagens ungdom, vad har dom för problem?! Här om dagen kom (jag nämner inga namn) in till mej (och detta har pågått i många år nu – det vet ni) med äkta tårar uppstigna i ögonen.

– Nu är det bekräftat, sa personen ifråga. Han har verkligen varit otrogen, han har strulat med en annan!

För det, första. Varför ska jag behöva höra sånt här? Det finns gränser för vad en människa kan ”ta in” under en normal arbetsdag. För det andra, vad betyder egentligen ett uttryck som ”strulat” (det fanns fan inte på min tid – då var människor hederligt och rejält otrogna!). För det tredje, VAD kan jag göra åt det?

Nu stelnade den ”onämnbara” i dörrspringan.

– Säj så här, svarade personen i fråga och presenterade i nästa andetag en alldeles bisarr metamorfos. Om en person befinner sej på en plats där den riskerar att få in sin x-man eller x-frus tunga i sin mun. Befinner man sej inte då på fel ställe?

Jag klippte med ögonen och ansträngde mej för att förstå.

– Vänta nu lite, sa jag och upprepade tankfullt. Vad var det du sa egentligen? Om en person befinner sej på en plats där den riskerar att få in en tunga i sin mun befinner den sej då inte på fel ställe?!

Den namnlöse nickade beskäftigt.

– Pappa skulle aldrig hamna i en sådan situation!

Jag skrattade rått och rakt ut.

– Pappa skulle gapa den största han kunde!

Den namnlöse skakade upprört på huvudet.

– Pappa har aldrig varit otrogen, det har han sagt!

Jag kände hur jag blev alltmer förvirrad.

– Om pappa skulle befinna sej på en plats där han plötsligt upptäckte att det också rörde sej ett stort antal främmande tungor så hade han kommit till himlen!

Jag funderade ett ögonblick till.

– Eller fastnat i en torsk-trål. Ärligt talat, jag vet inte! Vad talar du om?

Den namnlöse stampade med foten i golvet.

– Otrohet, jag talar om OTROHET!

Alltså, det kan inte upprepas nog många gånger, jag förstår inte vad är med dagens ungdom. Dom införde stringtrosan och skapade en folkrörelse med brasiliansk vaxning, men när det kommer till kritan är dom puritanska som jävla palsternackor!

Jag fortsätter min kampanj och uppmanar alla normalt befläckade medborgare att ansluta sej till Bokförlaget Efron & Dotter på Facebook. Där kan man i alla fall lita på att det blir liv och kolifej i framtiden. Alla  evenemang och boknyheter kommer att annonserar via gruppen. Varmt välkomna!

Joina

Jaha, då var man där igen – manusbearbetning. Tänk er att få tillbaka en skoluppsats på dryga fyrahundra sidor och det är röda anmärkningar på varje (säjer VARJE) blad.

Nåväl, det är precis som det ska vara – några stavfel finns knappast, mer än enstaka, nu jobbar vi med detaljer som det ”normala ögat” inte upptäcker.

Och jag är ganska konsekvent med mina grammatiska grodor. Till exempel skriver jag alltid (trots att jag borde veta bättre), ”Hon upplevde det som att tiden stod stilla”. Gör inte det i era bokmanus! Det är fel, fel, fel!

Sedan har vi ”tempus-träsket” som jag anser mej behärska, men Hell No! En mening uppbyggd på detta sätt slipper inte igenom, ”Vi skulle kunna få det där guldet att räcka åt många fler”. Det är fel, fel, fel!

Och så här kan man rent av bara inte skriva, ”Därefter fylldes boden långsamt på med bråte. Någon lutade en gammal kammardörr mot mot väggen…”

Gå och gör slut på er själva, glöm era karriäer och spola ner era rättstavningsprogram i toaletten. I alla fall får nog jag göra det.

Så här ska det vara, ”Därefter hade boden långsamt fyllts på med bråte. Någon hade lutat en gammal kammardörr…”

Tempus för helvete. Tempus!

Sen har man sina medfödda missuppfattningar, som att kalla Börje Salming för en ishockeylegend. Fel som fan!

Han är en ishockeylegendar.

Eller att det heter, ”ett cyklop”. Det heter ”en cyklop”, men det förmår jag helt enkelt inte att skriva så Eva och jag har kommit överens om att jag kan skriva ”ett cyklopöga”. Däremot inte, ”han tog på sig sitt cyklop”.

Klart att man i en blogg eller en krönika, kan vara lite mer chill, men inte i skönlitteratur. Då ska det vara korrekt. Så oroa er inte, all den där skiten som jag har ställt till med, ska vi rätta nu. Jag är på sidan 231!

I dag kommer förresten Freja, hon menar inte bara att jag är en hopplös skribent utan också värdelös coach i andliga frågor.

– Vad roligt att du kommer, sa jag till henne i mobilen, då kan vi gå på ”walk about” tillsammans.

Det blev tyst en lång stund, sedan kom svaret:

– Och VAD skulle vi ha att tala om?

Men hey, liksom. Man talar inte på ”walk about”. Man tittar på rådjuren, fåglarna, blommorna… såna saker. Men framförallt tänker man. På presens och imperfekt!

Och by the way, nu kan alla som vill joina ”mitt” bokförlag Efron & Dotter på Facebook. Där kommer många nya böcker och händer mycket spännande saker!

Joina

Annars (eller på samma gång) kan jag rekomendera ”Haveristens Logg” som är som allra roligast när Haveristen själv är som allra argast.

Här har ni den!

Knappt hade Chester & Sailor slagit upp dörrarna till sin obskyra arbetslokal förrän telefonen ringde. Chester tittade på mej och svarade med darrande stämma.

– Chester & Sailor Solution.

Hon tryckte ner knappen till högtalarfunktionen och jag hörde en upprörd kvinnoröst skorra i rummet.

– Jag misstänker att min älskare har en fru. Kan ni hjälpa mej att få honom på bättre tankar?

Chester glodde på mej igen och frågade:

– Hur ställer vi oss till äktenskapsbrott?

Jag ryckte på axlarna och ställde en motfråga:

– Hur är det vi brukar säja? Klientens träsk är vår verklighet!

Chester nickade allvarligt och svarade den upprörda älskarinnan.

– Sailor och jag är på!

Det blev upptakten till ett fall, som vi aldrig riktigt fick någon rätsida på.

Först och främst måste vi komma överens om ett kodnamn på själva objektet. Jag vet inte varför det blev som det blev, ingen av oss har någon särskilt utmärkande fantasi och det var lätt att relatera till sexuella anspelningar. Vi kallade honom ”Bananen”.

Bananens bostadsadress, kunde vi snart konstatera, låg inte alldeles optimalt (för spaning) till. Han var skriven i Grythult, strax utanför Flen och hade en bil med registreringsnumret AZT 449. Chester och jag gjorde en söndagsutflykt och fann en friliggande byggnad (inte särskilt imponerande) omgiven av platt åkermark i alla riktningar. Det fanns inte ens en odlad rabatt att huka i.

Chester föreslog att vi omedelbart skulle hugga oss varsin rejäl enebuske och materialisera oss på gården såsom hastigt uppvuxen energiskog. Till detta förbehöll jag mej aningen skeptisk och menade att Bananen (i det fall han över huvud taget skulle dyka upp) kunde missta oss för vandrande julgranar och i värsta fall dra en yxa rakt i stövelskaften på oss. Vi måste lägga ner spaningarna och återvända till Östermalm där vi hade vårt högkvarter.

Under hela hösten fortskred forskningarna kring Bananens förmodade otrohet mot sin älskarinna. Vi lade ut blindspår, annonserade i tidningar och stod vakt utför en illegal spellokal i Bagarmossen. Till slut fick Chester nog och stormade lokalen i förevändning att å det bestämdaste åtbörda Bananen till den oäkta sängen. Två timmar senare kom hon ut med den största spelvinst som någonsin skådats i den undre världen. Dock ingen Banan. Vi räknade pengarna och började omedelbart drömma om ett eget Telefonbolag.

Vi kallade honom bananen

I slutet av november hade vi fortfarande inte lyckats bringa någon klarhet i den bedrägliga Bananens äktenskapliga status. Vi var mycket nära att kasta in handduken. Chester hade köpt en ny soffa och ville inte gärna lämna våningen i höstrusket.

– Kom hit och ät lunch, föreslog hon anspråkslöst. Jag lagar något gott och sedan kan vi sitta i soffan en stund.

Sällan har man hört ett anständigare förslag och aldrig på en söndag.

Jag skyndade nerför backen till Slussen, korsade Blasieholmen och fortsatte i riktning mot Dramaten. I korsningen Strandvägen – Sibyllegatan stötte jag ihop med Mikael Persbrandt och såg att han bar på en uppstoppad hund. Jag gav honom mitt kort och försäkrade:

– Det löser sej. Jag känner en som känner Jesus. Ring oss på måndag!

Lunchen var en alldeles fantastisk anrättning och pågick långt in på sena eftermiddagen. Mörkret föll över Kampementsgatan och Chester satte på kaffet.

– Nu går vi och slår oss ner i soffan, sa hon.

Jag frågade:

– Hur blir det med den bedrägliga Bananen? Ska vi avskriva honom som ett hopplöst fall?

Chester funderade ett ögonblick och konstaterade krasst:

– Vi skiter i Bananen, jag skiter i Banen, säkert är det väl till och med så att du skiter i Bananen!

Jag nickade kort och sträckte ut mej på soffan.

– Hädanefter tänker jag inte göra annat om söndagarna än att ligga utsträckt på din soffa och titta i gamla fotoalbum. Chester lade en värmande pläd över mina ben och hämtade en stor låda innehållande gamla härliga fotografier från den tiden då hon turnerade landet runt med Riksteatern.

Vi skrattade åt en ung Stellan Skarsgård, en blodig Örjan Ramberg och en suddig bild på Mikael Persbrandt där det såg ut som om han gick omkring och bar på en uppstoppad hund.

– Det här är mysigt, sa Chester och sjönk ner i soffan.

Hon sträckte ut benen framför sej och lade händerna bakom nacken.

– Mycket bättre än Bagarmossen i oktober!

Jag nickade medhållande.

– Men fy fan för Bagarmossen i oktober, aldrig mera Bagarmossen i oktober!

Då, i just den stunden, då vi lovat varandra och oss själva att aldrig någonsin mer ta ett spaningspass i Bagarmossen och under inga omständigheter i oktober – då ringde telefonen. Chester tittade på mej och viskade:

– Vad ska vi göra?

Jag lade ifrån mej Mikael Persbrand och plockade upp en snygg svartvit bild på Lena Olin.

– Men skit i telefonen, vi har det ju så mysigt som vi har det.

Chester sjönk ännu längre ner i soffan och bekräftade.

– Vi skiter i telefonen, vi har det mysigt som vi har det.

Jag drack en klunk av kaffet.

– Just det. Vi svarar inte.

Chester log mot mej.

– Vi är verkligen värda lite ledighet du och jag, Sailor!

Jag nickade för tredje gången och hörde hur telefonsvararen gick igång.

”Välkommen till Chester & Sailor Solutions”, lät det. ”Vi är antagligen i Bagarmossen. Var vänlig att lämna ett meddelande efter signalen.”

Chester sträckte över en tjock bunt med semesterbilder från Las Palmas och pekade förtjust.

– Titta, vilken gammal bock – vilken kulmage!

Jag vet inte om det var hennes dåvarande man, eller bara en bock by the way. Jag fick heller ingen tid att fundera vidare över den saken för plötsligt bröts den gemytliga stämningen av en mörk mansröst från telefonsvararen. Han sa:

– Det är Bananen…

Jag såg hur Chester stelnade till med pipan halvvägs till munnen och vitt uppspärrade ögon. Det var som om tiden hade stannat, som om årstidernas växlingar plötsligt var helt oväsentliga och vi båda löpte en uppenbar risk att dom små stadsfåglarna skulle börja bygga bo i våra gapande munnar.

– För helvete, viskade jag. Det är Bananen!

Nu äntligen blev det fart på Chester. Hon kastade kaffekoppen tvärs över rummet och rusade fram till telefonen.

– Bananen, är det du? flämtade hon fånigt i luren.

Jag följde deras ordväxling med spänd förväntan. Chester upprepade lösryckta meningar ur dialogen.

– Du vill att vi ska ses…

Jag lade pannan i djupa veck och såg hur hon antecknade, ”Bakom Stadsteaterns stora scen…”

Chester nickade konstigt och jag tyckte att hennes ansiktsuttryck hade förändrats.

– Du vill att jag kommer ensam…, fortsatte hon.

Jag reste mej ur soffan och satte händerna i sidorna. Chester lade på luren och viskade:

– Det var Bananen…

Som om jag inte redan visste. Chester blinkade med ögonen:

– Han vill att vi ska ses…

Hon öppnade sin handväska och plockade upp ett dyrbart läppstift.

– Han vill att vi ska ses bakom Stdsteaterns stora scen…

(Jävla ställe att ses på, enligt min mening.)

Jag drog omedelbart på mej mina slitna boots och öppnade ytterdörren. Chester grep tag i min arm.

– Han vill att jag kommer ensam!

Jag gick tillbaka till soffan och drog upp filten till hakan. Hela den här affären med Bananen och hans försmådda älskarinna började kännas aningen unken. Jag betraktade bilden av en blodig Örjan Ramberg och fick plötsligt en känsla av frid. Människor gör så konstiga saker, kanske ska man bara låta dom vara.

Någon skaffar sej en älskarinna, en annan en fru. Någon begår ett brott, en annan söker svaret på livets gåta. Jag blinkade i mörkret och tänkte; ”Snart kommer Tomten… Det är egentligen det enda man kan vara riktigt säker på. Snart kommer Tomten… Och fan vet om jag släpper in honom!

I det ögonblicket, i just den stunden då jag, kanske för första gången i mitt depraverade deckarliv, närmade mej en konklusion av rent astronomiska mått, då ringde dörrklockan. Jag stelnade till i soffan och flämtade:

– Men Redan?!

Hastigt kom jag upp på fötterna och kikade ut genom brevinkastet. Vad jag såg var ett par ben, vilka gud förbjude, hade någonting med Jultomten att göra. Jag funderade ett ögonblick och slog upp dörren. Där utanför stod en kvinna. Hon stod på benen vars knäskålar jag redan hade bekantat mej med och hon var furiöst förbannad.

– Bananen! fräste hon och trängde sej in i våningen. Vad har ni gjort med Bananen?

Jag försökte säja någonting, men lyckades inte pressa fram ett enda ljud. För ett ögonblick blev jag stående alldeles stilla i dörröppningen och hörde ljudet av tunga fotsteg i farstun. Någon var på väg uppför trappan…

Jag gjorde en ansats att dra igen dörren, men fick plötsligt se någonting så hårresande att att jag blev som alldeles förlamad. Det var Miakel Persbrand som kom… och han bar på en uppstoppad hund.

Han bar på en uppstoppad hund

– Vänta lite, sa Persbrand och riktade sin iskalla blick mot mej. Du, sa att du känner någon som känner Jesus!

Jag nickade maniskt och hörde porslin krossas i Chesters flotta våning.

– På måndag, svarde jag med gäll röst och försökte stänga dörren igen. På måndag är han här!

Persbrandt stack in det stela hundhuvudet i glipan mellan dörren och dörrkarmen.

– Den här vovven har väntat på vård i tjugotre år. Han vill träffa Jesus nu!

Återigen hörde jag Bananens älskarinna, eller om det kanske var hans hustru, uppge ett ilvrål och skymtade hennes fala skepnad i hallspegeln när hon sökte igenom lägenheten. I nästa sekund hade hon hämtat en kökskniv och var på väg att sätta ett djupt knivstick rakt i Chesters nya finsoffa. Jag måste överge Persbrandt i hallen och rusa in i salongen.

– Stopp, stopp! skrek jag och fäktade med armarna. Du tror väl för guds skull inte att vi har gömt Bananen under soffkuddarna?!

Lite av vad Chester hade hemma

Det blev en lång och dyster afton på det Öfre af Östermalm då vi alla försökte bedöva oss med vad vi kunde hitta i Chesters kylskåp. Varken Persbrandt, den uppstoppade hunden eller älskarinnan hade några planer på att lämna våningen utan att få sina önskningar uppfyllda. Vi satt alla i en lång rad på den uppsprättade finsoffan och glodde rakt in i väggen på andra sidan. Vid midnatt ringde telefonen. Jag tittade på Bananens älskarinna och utbrast:

– Chester!

Bananens älskarinna slog ihop händerna och flämtade:

– Bananen!

Den uppstoppade hunden morrade dovt:

– Jesus!

Jag snubblade genom ett vinterlandskap av virvlande dunfjädrar och ryckte åt mej telefonen.

– Chester är det du? vrålade jag i luren.

Jag kunde knappt urskilja hennes ljusa stämma i ljudet av skrattande röster, klirrande glas och en omotiverad skottlossning som varade i två hela minuter.

– Det är jag! hörde jag henne till slut ropa tillbaka.

Jag tittade uppmuntrande på älskarinnan.

– Det är hon, det är Chester. Nu ska du se att allting ordnar sej.

Älskarinnan speglade sina läppar i det blanka knivbladet och bättrade på läppstiftet.

– It better be, svarade hon med iskall röst.

Jag ropade igen:

– Var är du någonstans, Chester… Var är Bananen?

Svaret gjorde mej alldeles iskall inombords och jag kastade en orolig blick på Bananens älskarinna.

– Jag är i Bagarmossen, hojtade Chester tillbaka. Bananen och jag är på gång med en stright flush i poker och planerar att åka på en kärlekssemester i Las Palmas!

Jag lade på luren och såg tre par uppfordrande ögon, varav minst ett par var gjorda av glas, vändas mot mej.

– Nå, vad sa hon? frågade älskarinnan. Var är min Banan?

Jag sjönk ner i den uppsprättade soffan igen och suckade tungt.

– Låt oss samlas för en stund av stilla andakt och eftertanke.

EFTERORD

Än i denna dag kan man se Mikael Persbrandt driva omkring i trakterna kring Stureplan med en uppstoppad hund under armen. Bananens älskarinna däremot köpte en tågbiljett till Flen och brände ner huset i Grythult. Inga människoliv gick dock till spillo då det visade sej att gården varit obebodd sedan två generationer tillbaka. Huruvida Bananen är gift eller ej och i så fall med hur många, är för oss fortfarande en gåta.

Ring inte oss – vi kommer inte att ringa er heller!

– Alltså, det händer skumma prylar på den här ön, sa jag till Nalle.

Jag hade varit nere vid stranden och sett en mystisk bil parkerad på en plats där det aldrig annars står några bilar parkerade. Det är inte heller en strand som vanliga människor besöker, utan en ganska undanskymd plats på norrsidan.

Nu var jag på väg tillbaka och tog vägen genom skogen, när en man i glansiga kortbyxor (en transa tror jag) kom ikapp mej bakifrån. Det var detta jag senare berättade för Nalle med andan i halsen.

– Det kom en man brakandes genom skogen, sa jag. Han sprang på ett sätt som man aldrig annars ser en människa göra, annat än om den antingen flyr för sitt liv eller nyss har tagit någons annans.

Jag blev verkligen överraskad av den här karlen, för han sprang inte alls på stigen och han liksom flög över alla hinder som låg i vägen för honom. Det måste vara en mördare! Jag stannade upp för att se vart han tog vägen, vilken riktning han skulle välja. Skogen slutar vid en väg och där kan man antingen ta åt vänster eller höger. Man kan inte fortsätta rakt fram, för där ligger ett stort krondike övervuxet av tät (och nu menar jag oigenomtränglig) vegetation. Mördaren fortsatte rakt fram.

Nu blev jag riktigt förskräckt och skyndade mej hemåt. Det var då jag mötte Nalle på mopeden:

– Äsch, sa han. En vanlig motionär, bara. Det finns alltid folk som väljer dom krångligaste vägarna. Du vet såna där som slänger sej från hustak och hänger i el-ledningarna.

Jag lät mej enfaldigt lugnas av detta ”mänskliga” beteende och beslutade mej för att ta en ny långpromenad påföljande dag (läs igår). Någon mördare såg jag inte till, men döm om min förvåning när samma bil fortfarande stod parkerad vid stranden. Jag stannade till och drog efter andan. Det låg någonting på marken, vid bakluckan. Jag tyckte precis att det såg ut som ett par händer!

Jag gick närmare och upptäckte att det bara var ett par kartongbitar. Plötsligt fick jag se, det satt någon vid ratten. Det var en man med kortklippt hår och mörka solglasögon. Jag missade att undersöka om han levde, men jag tog numret på bilen.

Chester var är du?

Senare på kvällen berättade jag om händelsen för Joel och Nisse. Joel visste precis vilken bil jag menade, han kollade upp registreringsnumret och kunde konstatera att det var en hyrbil.

– Det är en spanare som sitter där, viskade jag. Och jag har mött mördaren!

Nisse stönade högt:

– Äh, men gå och skriv en bok eller nåt!

Nu ville Joel åka ner och kolla om bilen stod kvar, men klockan var elva på kvällen och Nisse var djupt skeptisk till hela historien. Till slut åkte dom i alla fall, beväpnade med olika redskap från besticklådan. Efter, vad som kändes som en evighet, var dom tillbaka igen.

– Bilen är kvar, sa Joel, och nu sitter det tre män i den.

Jag menar på en liten skit-ö i skärgården! Det här är creepy, det är skumt och jag är på något vis inblandad.

– Ring Chester, sa Nisse. Hade inte ni två en detektivbyrå ihop?

Visst, ja Chester. Jo, vi hade en detektivbyrå och vi löste en hel del fall också. Jag ska se om jag har några handlingar kvar, i så fall kan jag lägga ut dom som en blogg i morgon.

Herregud, det pågår en ”sommardeckare” omkring mej!

Hur kan man vakna och säja:

– Jag måste ha en parisare!

Vad fan är en parisare, liksom? Någonstans djupt fördolt i mitt medvetande ligger en parisare och glöder. Jag tror den hamnade där någon gång på 70-talet. Förmodligen i Skellefteå, det kan ha varit Max-Grillen. Och nu har den vaknat till liv igen. Parisaren alltså, Max-Grillen vet jag inte hur det har gått för.

– Käften, svarade Skutskepparn, klockan är halv sju och jag sover.

– Du skulle kunna kliva upp föreslog jag, göra en parisare och en latte. Frukost på sängen liksom!

Skutskepparn hävde sej upp på armbågarna och började gulla med hunden.

– Frukost på sängen, glöm det. När fick jag en sak som frukost på sängen senast tror du?

– Det har du fått massor av gånger, svarade jag. Och nu är det ”Pay back time”.

Skutskepparn gav mej en lång och mycket outgrundlig blick. Jag kunde se att han tänkte.

– Ditt resonemang faller på sin egen orimlighet, svarade han sturskt. Eftersom jag alltid är uppe först av alla skulle ni i så fall bli tvugna att ge mej Mogadon kvällen innan ”Frukostshowen” så att jag låg där i djup medvetslöshet till klockan elva på förmiddagen. Då, kanske, skulle jag få en blaskig kopp kaffe och en sladdrig macka som hunden redan har bitit i.

Ge hit min parisare!

Jag såg min parisare flyga all världens kos och skulle just somna om när en av besättningsmännen här ombord klev rakt in i hytten.

– Jag tror att NN döljer någonting för mej och nu vet jag inte vad jag ska göra!

Jag hävde mej upp på armbågarna och försökte använda samma outgrundliga blick som Skutskepparn nyss hade kört ut på mej.

– Lyssna till hungrig människa och tag ett gott råd, svarade jag därför. Gör en parisare!

Jag kan ha tillagt:

– För satan!

Det finns situationer som en ung man helt enkelt inte får hamna i. Detta kan vara en av dem. Jag kan inte komma på någonting som anbelangar flickorna här ombord mer än – Joels frippa. Det har varit ett tjat om de där hårtestarna sedan första dagen han över huvud taget nämndes vid namn. Då sa Nisse:

– Eminem… Han ser ut som jävla Eminem. Det MÅSTE ändras på!

Så blev då Joel tonad. Jag hade ännu inte träffat honom i verkliga livet, men jag visste allt om hans hårfärg. Allt sedan den dagen har den unge mannen kämpat för att ”reclaima sitt barr” – och ni ska veta att han lyckas ibland. Då växer det ut en galen mohawk eller inträffar någonting annat anarkistiskt up stairs. Ibland tar det slut också, inte håret såklart, utan relationen. Då kan han komma tillbaka med vilken frisyr som helst. Det är sånt som måste rättas till.

Det påminner mej lite om när Wilmer ska bada. Det är ett jävla väsen och vilt sprattlande (ni kan inte haja hur mycket 35 kilo weimaraner kan sprattla) men när man väl har brottat ner honom på däck och löddrat in honom blir han tam som en soffkudde.

Tam som en soffkudde

Själv överväger jag inga djärvare förändringar alls. Kanske att jag köper en ny keps till sommaren. Jag skulle för övrigt kunna raka av mej håret alldeles utan att Skutskepparn skulle märka någonting. Han märker ALDRIG någonting, det spelar ingen roll vad vi gör. Jag har målat mina väggar plommonlila utan att han märkte någonting. Här om dagen satt jag och läste Humlas blogg på skärmen när Skutisen lutade sej fram och sa:

– Men vad fan är det här, har Humla nu också en blogg.

– Uppenbarligen, svarade jag.

Skutskepparn tog på sej glasögonen och lutade sej lite närmare.

– Men varför har ni samma bakgrund?

Jag vred på huvudet och studerade honom ingående.

– Varför ser du ut som jävla Eminem?

P.S För den som varken har läst Humlas blogg eller sett Skutskepparn IRL, kan jag bara nämna att NEJ, vi har INTE samma bakgrund och NEJ, Skutskepparn ser INTE ut som Eminem. Men hur ska han kunna veta det? D.S

Vi har våra promenadvägar, Humla och jag. Ibland följer Nisse med också, mera sällan Freja och Philippa. Men det har hänt. Förra året knatade vi mycket runt på Söder, men i år har det mest blivit att vi går i skogen. I går frågade Humla helt spontant, ”Vad gör man om man blir kissnödig på vägen?”.

Jag såg mej omkring, studerade ett par hundra hyfsat täta granar och svarade; ”Tar bussen till Medborgarplatsen”. Det var ett skämt, men hur skulle Humla kunna förstå det. Jag blev tvungen att berätta för henne. Ni som följer min blogg sedan tidigare kommer säkert känna igen historien eftersom jag skrivit om den förr. Det gör den inte desto mindre olustig.

Eriksdalsbadet på Söder om eftermiddagen. Du vet vem du är, och du vet vad du har gjort!

Jag hade varit på Eriksdalsbadet (ensam) och skulle precis fortsätta längs Årstaviken, när det slog mej; ”Smart att gå på toaletten först”. (Jag är lite som Malou i det avseendet; ”Man kan bli kissnödig och då räcker det inte med pappersnäsdukar i handväskan, man måste ha pengar på banken och en toalett också. Helst bakteriefri”).

Utanför toaletten (toaletterna, det finns 3 i entrén) var det kö. Lång kö!

När det äntligen blev min tur och jag öppnade dörren till det lediga båset stelnade jag på tröskeln. Det luktade inte gott där inne, det luktade riktigt o-bra. Jag blev stående alldeles iskall i dörröppningen, skulle jag verkligen kliva in i detta avskräckande klimat. En hård knuff i ryggen fick mej dock att sluta vela. Jag var inne!

– Skynda på, sa någon. Det är faktiskt kö här!

Som om jag inte visste. Jag hade stått i den satans kön i 20 minuter.

Jag trippande avvaktande (så som man gärna gör om man är kvinna) fram emot den vita toalettstolen och lyfte på locket; Och där, mina Damer och Herrar låg det en 18,4 centimeter lång jättebajskorv och flöt!

Alltså, jag skojar inte. Jag gör verkligen inte det. Mojängen ifråga var gigantisk, där fanns inget toalettpapper som ens till hälften dolde skapelsen och den (som sagt var) flöt!

Alltså, här stog jag nu, omgiven av en fruktansvärd stank och med en ohygglig b-korv om halsen som till synes var osänkbar. Dessutom inte på något sätt – min!

Paniktankar for genom mitt huvud. Vad skulle jag ta mej till? Bärga vraket, kanske stoppa det i handväskan, eller peta in in i ventilationssystemet?!

(Det känns som om jag avslutar varje stycke med ett utropstecken, och det har jag anledning till, ty detta blev bara värre och värre.)

Människor ryckte i dörrhandtaget, ropade okänsligt:

– Du där, skynda på!

Herregud, jag hade inte ens satt mej ännu. Jag stod böjd i ryggen och stirrade på denna ”Djävulens farkost” samt ryckte i spolhandtaget (ja, jag vet verkligen inte vad den där prylen som man spolar med heter, men ni hajar).

Tror ni att den sjönk?

Nopp!

Nu var jag verkligen fast. Vad hade jag för alternativ? Att fly detta illa osande helvete och bära skammen av stå ansikte för en osänkbar mega-bajs-korv, eller att stolt segla ut och säja; ”Toalettpappret är slut, använd din egen fantasi”. Jag höll fan på att börja grina!

Jag spolade nio (9) på varandra, följande gånger. Jag höll igen dörrhandtaget från insidan och jag skrek;

– Det händer prylar här!

Dom skrek:

– Kom ut din jävel!

Till slut (45 minuter senare) var allt spolvatten i hela kommunen slut och halva Eriksdalbadet grundlagt. Jag gläntade på dörren och gjorde en tjurrusning ut genom huvudentrén (fortfarande ”okissad”, kan jag meddela).

Resten av promenaden blev bara ett elände och ändade i glåpord och förföljelse.

Jag har bara en sak att säja;

– Du vet vem du är, och du vet vad du har gjort. En ”slik” bosättning har en avsändare, ett ansikte. Och det är INTE mitt!

Har ni någon gång vaknat till ett sånt här meddelande i inkorgen. Det har jag. Det vill säja – nu har jag det. Känns fint faktiskt, lite udda, men på det stora hela taget ganska trevligt. Jag är van vid så konstiga saker. This is the story…

”I natt drömde jag om dig. Att jag rövade bort dig. Jag surrade dig med rep (antagligen inspirerat av att jag hört på radio häromdagen hur de förde bort avvisade flyktingar i handbojor och kroppsbälten). Men jag surrade dig med rep, helt enkelt. Och slängde dig över axeln. Och bar iväg med dig, ombord på planet – till Indien.

NN fick gå före på planet och förklara… Att jag precis hämtat dig. Och att du var helt otränad för sånt här. Och allt annat. Men nu skulle du dit du hörde hemma! Att det kanske såg lite vilt ut – men det hade alltså sin förklaring… Normalt hanterade jag inte kvinnor så här – i längden. Alla förstod. Och stöttade. Jag skulle ju föra dig till Indien! (likt man för en ”missanpassad” HH till Jämtland, ger honom ett värdigt liv – och tränar honom i flugfiske).

Väl i Indien bar jag in dig i templet, till Radha-Madhava, och lade upp dig på altaret. På samma plats där andra lägger frukt, konfekt, blommor och rökelse.

Haha! Så fint det blev.

Nu var det ju bara en dröm – men vi kanske skulle iscensätta den nån gång!”

Me going to India ?

Jaha, så har jag det en måndag morgon. På ett ungefär. Tråkigt har jag i alla fall aldrig. Man kan ju undra hur Eva Landsmanis (min språkgranskare) har haft det i helgen. Hon har säkert läst ut ”Det stora svenska vemodet nu” och befinner sej kanske i någon form av litterärt trauma. Det där med Indien bör man nog inte helt förkasta i alla fall. Jag skulle kunna skutta där längs Ganges stränder, knycka lite frukt och punka cyklar. Man får inte låsa sej vid gamla strukturer och invanda mönster.

Nu ska jag i alla fall jobba – som alla andra dagar.

Det blir inte så mycket till blogg i det här vädret, men några bilder kan jag bjuda på i alla fall. Kolla mina nya kompisar från Hundudden (Djurgården) som jag träffade på kajen i Waxholm. Barnen var helt fascinerade över att se ett riktigt (som dom trodde) ”Sjörövarskepp” och bjussade frikostigt på grillade marshmallows. Man måste ju ställa sej in hos piraterna. Rätt tänkt!

”Häng” med Hundudden

Totte for ever

Man kan med fog säja att Humlas gaddning är noga övervägd. Hon anser själv att hon har ”noll smärttröskel” men det stämmer inte. Jag kommer aldrig glömma när hon låg ”dödssjuk” (i alla fall väldigt sjuk) och ensam i ett öde hus på Gotland med närmare (eller över) 40 grader i feber. Det var ett allvarligt tillstånd som bara blev värre. Till slut hamnade hon på akuten och blev inlagd i flera dagar. Hon tog mopeden dit – en halvmil i snöyran som då pågick. När personalen skulle koppla in droppet sa hon:

– Vänta jag måste bara parkera om mopeden!

Vilket hon gick ut och gjorde. Sedan blev hon medvetslös.

Humla har aldrig direkt önskat sej någon tatuering – i så fall skulle det vara på Totte och Knasen. Nu ser det ut som att det får stanna vid, Totte. Hon tycker att det gjorde ”förjävla ont”. Men jag är ju morsa och har naturligtvis på ”morsors vis” påpekat för henne:

– Vänta bara tills du får barn…

Så nu överväger hon en tatuering i alla fall. Kosta vad det kosta vill, bara hon får vara nedsövd i tio dagar. Heja den kommande generationen!

(Man måste väl inte berätta att man själv har fött alla sina barn med kejsarsnitt och gjort sina tatueringar samtidigt. Not truth!)

Robban for ever

Morsan, Joel och Wilmer for ever

Fiskelycka (och morfar rensar strömming) for ever

Ingen blir så glad som Joel när han får napp. Det är skitroligt för han verkligen ”posar upp” med hela firren i luften, tittar rakt in i kameran (se nedan) – och ler!

Jag tycker det är hemskt skoj att fotografera, och särskilt kul är det förstås att plåta människor som antingen älskar det och / -eller, inte bryr sej om det. Av Joels oförställda glädje och naturliga poserande drog jag helt enkelt slutsatsen att han hade STOR fotovana och sa därför:

– Din mamma och pappa måste ha tagit ett tusen bilder på dej med en firre sprattlandes i luften.

Och Joel svarade glädjestrålande:

– Nej för fan, inte en enda. Jag har aldrig fått en fisk i hela mitt liv!

Ja, nån gång börjar det för oss alla – fisket alltså.

Hänger en liten Evinrude utombordare

Strömmingen har gått till

Och för övrigt mår vi alla prima. Vädret bara spöar ner och det är också bra. Skutisen väckte mej klockan åtta i morse och hojtade:

– Ska vi lägga loss?

Och jag sa, ja (enligt min nya, sköna stil som jag bloggade om redan för ett år sedan). Jag har till och med applicerat den där ”sköna stilen” på en av karaktärerna i mina böcker. Där finns en person som ständigt svarar; ”Ja”. Det blir också hans undergång till slut.

Kryck, Lindhe, Robban och Humla

Hur som helst och enligt min nya, sköna stil tog vi en tur genom skärgården för att sedan återvända till vår tillfälliga ”hemmahamn”. Dom var nog glada över att bli av med oss inne i Waxholm. Det var ett satans röj på barnen förgående kväll. Men alla hade trevligt och Humla hittade en beggad kondom på toaletten!

Den är nyskurad nu, toaletten alltså.

Det var under ”efterarbetet” som jag frågade Humla:

– Vad är det för fläck på den här kudden?

Och hon svarade helt osentimentalt:

– Spya slash slem.

Det visade sej senare att det var ett guldmynt av choklad som hade smält under soluppgången.

Nu ska jag börja förbereda nästa tillställning som börjar klockan sex. Grillmiddag med… Ja, inte fan vet väl jag vilka som kommer. Hujeda mej vad jag svär mycket i dag, men snusar – det gör jag fortfarande inte.

Aja

Humla & Robban