Jösses flickor

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Fråga mej inte vad det är som händer, men när mina döttrar kommer hem (bokstavligen ramlar över relingen) låter det som när man släpper en industripall med skrotavfall rakt ned i däck. Ofta sitter jag då försjunken i någon marig meningskonstruktion och håller absolut på att trilla av stolen av skräck när detta inträffar. Sätter då också hunden igång att skälla och Waxholmsbolaget stryker aktern alldeles för nära så att hela fartyget kommer i kraftig rullning långskepps blir det s.a.s ”livat ombord”.

Lite beroende på sinnesstämning rantar dom sedan upp i mässen (flickorna alltså – inte Waxholmsbolaget) och börjar där slamra med kastruller och tallrikar. Antingen det, eller sliter upp dörren in till mej och börjar gallgrina. Det finns många skäl att lägga sej raklång på rygg och gråta av hjärtats lust. Men just i går förbehöll dom sej hyfsat sansade och började till och med diskutera böcker med varandra.

– Har du ens en gång läst Familjelyckan? frågade jag Humla.

– Ja, ja, självklart svarade hon.

– Jaha, sa jag. Vad tyckte du då?

Humla började skruva på sej.

– Alltså, dom här sexscenerna…

Hon suckade tungt.

– Du måste ändå förstå att du är min mamma.

Jag spärrade upp ögonen.

– Nähää…

Nisse fnös högt och bredde tjocka lager smör på en macka.

– I mina böcker som jag läser där kommer fallosarna flygande genom luften, stora som falukorvar med ögon och öron och oborstade skor. Det är demoner och djävlar, kukar och klövar. Systrar och bröder gör det varandra och med djuren på gården…

Både Humla och jag gapade som två fågelholkar. Humla viskade:

– Vad faaan läser du för böcker?

Nisse bet av en stor tugga från smörgåsen och svarade beskäftigt.

– Sagan om Isfolket!

Humla såg plötsligt alldeles beklämd ut och suckade avgrundsdjupt.

– Ja, jag vet inte vad det är med er människor, men jag tycker att Harry Potter är snuskig, jag.

Humla ska nog inte läsa Det stora svenska vemodet, kanske inte Nisse heller (och detta av helt olika skäl). Annars är det hemskt roligt med alla läsarreaktioner som droppar in dagligen. Människor är otroligt engagerade. I går fick jag ett långt mail från en kvinna som kommenterade varenda karaktär i Familjelyckan ingående. Hon hade synpunkter och tankar kring precis var och en. Även den stackars lilla Nike, som ju har en ganska undanskymd plats i historien, men som ju betyder så mycket för Richard Persson.

En annan kvinna berättade att hennes mamma så gärna ville läsa boken. När hon skulle lämna över den blev dottern, som var i fyrtio års åldern, alldeles generad.

Varför det? Jag menar, det finns ju ingenting att vara generad över i Familjelyckan, man är ingen Margit Sandemo liksom. Men jag tror att människor har olika förmåga att leva sej in i handlingen och se bilderna framför sej. Kanske hade just den här personen en ovanligt stark inlevelesförmåga. Och nu trodde hon att morsan skulle se ”samma film” uppleva ”samma saker” som hon hade gjort.

Ja, vad kan man säja? Man får ju sannerligen hoppas det!

Det finaste av allt

Jag läste i tidningen att nu ska varenda jävel skriva en bok. Den som över huvud taget är i branschen (och den verkar vara stor) måste praktiskt taget skriva en bok för att räknas alls. Därför skriver nu skivartister, skådespelare och modebloggare – en bok!

Jag brukar uppmuntra folk att skriva. Kanske inte en roman (och absolut inte tre) men bara att skriva en aldrig så simpel blogg regelbundet, ger fantastisk träning.

Det är nämligen omöjligt att skriva en bok utan träning. Och värst av allt – det räcker inte. Pelle och jag pratade faktiskt om det här förra veckan. Jag hade då läst några rader som en av mina trans-vänner (nej, inte André som för all del kan skriva men skiter i det. Respekt!) lät mej ta del av. Det är väldigt, väldigt sällan jag reagerar som jag gjorde på den texten. Jag skulle aldrig ha tid att sätta mej ner och läsa etthundra sidor ur ett svajande manus (det skulle helt enkelt inte ske), men det här var ett halvt A4-ark och det var strålande redan från början.

– Vi ska hålla ögonen på den här personen, sa jag till Pelle. Visserligen håller hela jävla världen på med en bok och 99,9 procent kommer aldrig bli färdiga men då och då kommer det att pinga till i en lutande stuga på någon klippavsats vid ett bortglömt hav och då kan det vara J.M som har skrivit färdigt sin bok.

– Människor har så konstiga drömmar, sa Pelle. Livslånga projekt och renoveringar som aldrig blir klara. Och så ska dom skriva en bok!

Och så ska dom skriva en bok

Men jag tycker ändå på något sätt att det är en vacker dröm. Jag tror jag skrev min första bok vid femton. Fast förvissad om att hade man bara skrivit ”färdigt” var det bara att åka sen. Rakt in i kultureliten! Men nu vet jag förstås att det är DÅ det börjar. Det är då den riktiga träningen börjar, att skriva om och skriva om och skriva om! Det är då det kommer visa sej vem som har uthålligheten, besattheten och framförallt – berättelsen!

Därför fungerar inte argument som ”tid” och ”pengar”. Ingen har tid och pengar, definitivt inte opublicerade författare. Det är det man INTE har. Och det är den bristen som enbart kan kompenseras med besatthet. Och det räcker inte ändå… Det behövs nåt mer, och jag vet inte vad det är?!

Kanske är det därför författaryrket är så fint. Eller som det stog i tidningen: ”Det är till och med finare att ge ut en roman än att vinna Schlagerfestivalen.” Tro fan det, om man har trallat i badrummet under två årtionden (eller mer). Om man har stått under svagt strilande vatten (rostbrunt föreställer jag mej) och snott en sprucken tvål mellan nariga händer i hopp om att en dag, kanske, nå höga C. Det är inte bara fint, det är precis så som artikeln avslutades: ”Det finaste av allt!”

Skarpa korr

Det har varit intensivt mellan Pelle och mej en tid. Det kan rent av vara dags för oss två att gå vidare nu. Ibland sitter vi i telefonen flera timmar om dagen. Ofta promenerar vi också, sällan tillsammans, men med den andra i luren. Trots att Pelle verkligen är ett proffs på saker som fokus och framåtrörelse sticker samtalen iväg ordentligt ibland. Här är bara några ämnesområden som vi har avhandlat senaste dagarna.

1. Pelles fläsk och kärlekshandtag.

2. Hur delfiner EGENTLIGEN kopulerar.

3. Menyn på Waxholms hotell.

4. Hur Pelle ser ut utan kläder.

5. Andra världskriget.

Just som vi diskuterade det där om delfinerna (och det var i sanning en snuskig historia) befann jag mej i en lång uppförsbacke och flämtade högt i luren:

– Det är sant dom sätter på varandra i näsan!

– Ja, men det kan vi inte trycka, det är ju ändå yrkesmilitärer. En med hög befattning inom FN.

Ja, stannade upp och tog mej för hjärtat.

– Vad är det du säjer, sätter dom också på varandra i näsan?

Pelle bläddrade bland sina manuspapper och citerade högt:

– Sid 277, stycke 2, rad 4 nedifrån… ”Han tittade på skönheten där ute och…”

Jag började gå igen.

– Men det är ju en säl, Pelle. Du tror väl inte att dom sätter på sälarna? Är du galen? Sälar har ju inget hål i huvudet!

Vänta tills du får se mej utan kläder

Jag säjer bara, FRA. Hade ni varit lite mer på hugget hade Pelle och jag suttit i fängelse nu.

– Vänta bara tills du får se mej utan kläder, sa Pelle.

Jag stelnade till på promenaden.

– Vad pratar du om nu?

– Mina kärlekshandtag.

Jag började småspringa genom skogen och kände hur törsten plötsligt slog till.

– Kan man dricka sjövatten?

Pelle stönade högt i luren och jag vet ärligt talat inte om det var på grund av hettan eller om han satt bakom skrivbordet och drog i sina kärlekshandtag. Delfinerna var hur som helst ute ur samtalet och det kändes skönt.

– Jag för tusan, svarade Pelle. Vad är det för sjö?

Jag skyndade mej ut ur skogen och ned till stranden.

– Östersjön!

Pelle svarade tvärsäkert:

– Drick för fan!

Jag lade mej platt på mage och kupade händerna i vattnet. Pelle ropade i luren:

– Sid 188, stycke tre, rad 5… Ändra ”västlig” till ”ostlig”, annars driver den jävla tigern rakt ut till havs och det kan väl inte vara meningen?!

Jag kände smaken av Östersjöns bräckta vatten i min mun och skakade matt på huvudet.

– Nej, nej, det vore alldeles fel. Är det farligt om man har svalt en spigg?

Så där har vi det i sommarvärmen, Pelle och jag. Och det börjar bli jävligt hett nu! Jag kan redan höra ljudet av tryckpressarna som går och känner att jag är med fingrarna farligt nära valsen. Kanske är det dags att släppa taget, att bara åka med (ja, inte in i själva tryckpressen förhoppningsvis). Men vänta, nu kom jag på någonting… Sid 505, stycke 3, rad 2 nedifrån. Nej, jag måste genast ringa till Pelle!

Är det farligt om man har svalt en spigg

På liv och död

Glöm alla gamla floskler och drömmar om den där prinsen som skulle komma på en vit springare. Det är 1800-tal. Nej, 1300-tal, det är under alla omständigheter förlegat!

Skulle det komma en ”springare” på den här kajen skulle kvinnorna ombord klättra över relingen och fly till havs.

Det är med denna syn på näthinnorna jag försöker förstå vad människor attraheras av – och varför? Nu inför utgivningen av Det stora svenska vemodet om bara några veckor, har jag äntligen fått tid att fundera över hur hur kärlekshistorien mellan de båda männen i boken kunde bli så stark. Som jag har berättat tidigare finns två kärlekshistorier, båda är nog ganska unika men bygger ju ändå på handling och respons. Jag har funderat över den här despoten, elitsoldaten kapten Klinga, som naturligtvis ser alldeles onödigt för jävla bra ut, och dessutom är helt ointresserad av människor. Han är rent av trött på människor. Det är hans jobb att reda upp all den skit som dom ställer till med.

Och så möter han Skipper, inledningsvis bara en liten seglarkille som inte ens kan navigera och hamnar inom militärt skyddsområde med sin båt. Resten får ni läsa om i DSV, men när jag försöker sammanfatta vad kapten Klinga egentligen gör med den här personen under totalt femton års tid så är det inte bara trevliga saker.

Han sparkar ner honom, han förgiftar honom, han värmer honom, han binder honom, han knuffar honom i sjön, han räddar honom, han flyr från honom, han förföljer honom, han hotar honom… men framförallt älskar han honom.

Och kanske är det kapten Klinga med sin sammansatta personlighet och märkvärdiga bakgrund som är den karaktär man kommer att minnas bäst.

Pelle har tjatat på mej länge nu:

– Nu när vi är klara med del två, måste du berätta… Vad handlar egentligen del tre om?

En lång tid har jag försökt att lura honom och sagt att:

– Det blir en spökhistoria, Pelle.

Men det är naturligtvis inte sant. Det säjer jag bara för att vilseleda honom. Och det gör jag enbart för att det är kul! Det kan inte upprepas nog många gånger: ”Trust the art not the artist!”

Från och med mitten av nästa vecka börjar förlagets egen kampanj med ordentligt prissänkta förhandsexemplar av Det stora svenska vemodet. Jag råkar veta att Pelle har ett fantastiskt erbjudande i stövelskaftet, så missa inte det. Men även den som inte alls är någon bokslukare kan få sin ”mindre beskärda” del i ett illustrerat kapitel här på min hemsida. Fram till dess ska jag fortsätta att fundera över vad som egentligen attraherar människor och vad dom gör med varandra. I går hörde jag min dotter, Humla, stöna i hettan på däck:

– Kan det inte bara komma en snorrik, svinsnygg vampyr och ta mej!

Vem vet vad din farmor är för krummelur?

Det finns hyresgäster av alla de slag… Och så finns det hyresgäster av mer udda slag… Det finns till och med hyresgäster av ett alldeles unikt slag. För en gång skull, jag säjer för e-n gångs skull, är det inte jag utan någon annan, till mej nära anhörig, som har lyckats hyra ut sin lägenhet till… hmm… låt oss helt diplomatiskt säja; ”Kategori 3”.

Själva hyresgästen är en ung kvinna, 23 år gammal. Henne verkar det inte vara något större fel på. Hon säjer inte mycket och hon tjänar inte mycket, men vem gör det. Ordningssam kan man vara ändå. Och vad är det för fel med det?

Ungefär så resonerade min…hmm… låt oss helt diplomatiskt säja; ”Svärson”, när han skulle hyra ut sin lägenhet i Göteborg. Då hade han ännu inte träffat hennes föräldrar Faktum är att han fortfarande inte har träffat hennes föräldrar – han brevväxlar med dom! Inte för att han vill eller för att dom har något otalt med varandra… utan av helt obegripliga skäl.

Idag kom han till mej med en lång inventarielista och sa; ”Jag vet faktiskt inte… men jag känner mej liksom… lite värdelös på något obehagligt vis.”

En briljant person

Jag som känner och uppskattar Jonas för den alldeles briljanta personlighet han är, förstod absolut ingenting.

Värdelös, varför då?

Jag tittade frågande, först på Jonas, sedan på min dotter Philippa som absolut höll på att skratta ihjäl sej. Jonas skrattade över huvud taget inte. Han räckte över ett vitt A4-ark och försökte stävja några alldeles nyinflyttade tics som var på väg att permanenta sej i det ungdomliga ansiktet. Jag tog ifrån honom pappret och läste högt;

Inventarielista uppförd över kontraktsinnehavare Jonas Wiik kvarlåtenskap på Artillerigatan i Göteborg.

Jonas viskade,

– Det känns som jag är död…

Jag gav honom en orolig blick.

– Du ser lite blek ut faktiskt…

Jag tittade på pappret igen och frågade.

– Vem har skrivit det här?

Jonas drog en hand genom håret.

– Det måste vara hennes föräldrar, du vet min hyresgäst i Göteborg…

Jag fortsatte uppläsningen;

1 st Tv – Luma 14 tum modell – LF 36D36, serie 42A0500301

1 st Sony Stereo X0 – 01, Serie – 514229

1 st WHS spelare Sharp model – VC-A39SM(EF), serie 407611972

1 st Pioneer modell – PD207, serie THUK036219YY

2 st Samsung högtalare C/Jamo SG120

2 st sidohögtalare (i köket)

2 st svarta hyllor (enkla)

1 st Låg bokhylla (enkel)

1 st 40-tals skåp med dörrar (låst)

1 st bordslampa (mässing) med glasskärm

1 st bordslampa med plastfot (alabasterkopia)

Väl begagnad 2 sits soffa (läder)

Väl begagnat soffbord

Datorbord

Dubbelsäng med 1 st sängbord

Golvlampa

Väl begagnat köksbord (furu)

3 st osorterade köksstolar

2 st äldre model kontorsstolar

1 st Vattenkokare

1 st Brödrost (trasig)

1 st Dammsugare gul (Fab. okänd) VC – 120DE

Vem vet vad din farmor är för krummelur

Jag sänkte pappret och tittade alldels förstummad på dom båda ynglingarna framför mej. Philippa som fortfarande inte kunde sluta skratta och Jonas som såg ut som om jag just hade läst upp hans dödsdom med serienummer och allt. Han gjorde en djup inandning och viskade i en återhållen ångestpräglad utandning;

Vad fan är alabaster för någonting?!

Jag ryckte olyckligt på axlarna och läste från pappret igen.

Det står alabasterkopia, Jonas… Alabasterkopia står det…

Jonas svalde hårt.

Jag har fått den av min farmor… hon håller inte på med några jävla alabasterkopior.

Jag gned tankfullt min haka och tittade skeptiskt på honom.

Vem vet vad din farmor är för en krummelur…

Jonas skakade uppgivet på huvudet;

-Det är i alla fall lite obehagligt att få alla sina ägodelar bedömda på det här sättet. I synnerhet som jag inte är död och av helt främmande människor dessutom.

Jag sneglade på inventarielistan igen och såg att jag hade missat en viktig punkt vid uppräkningen. Jag gav Jonas en uppfordrande blick.

– Kan du svara uppriktigt på en fråga?

Jonas tittade tårögt på mej och nickade djupt.

Cross my heart.

Jag drog ett djupt andetag och kände hur jag uppfylldes av stundens allvar.

Din farmor, hon med albasterkopiorna…

Jonas nickade och stödde sej mot dörrposten. Jag tog sats och lät orden strömma fritt ur hjärtat;

Har hon någonsin ägt en grön matta (ordentligt nedsmutsad) av wilton-typ?!

Önskekost from hell

Nisse har fått sommarjobb, nåväl riktigt hela sommaren kan det inte bli för då kommer hon att svälta ihjäl!

Arbetsplatsen tillhör en del av äldreomsorgen i Waxholm, fast liknar mer någonting av ett dagcenter. ”Gästerna” har väl inte riktigt alla indianer i kanoten och kommer bara några timmar varje dag. Dom gör utflykter, sitter i trädgården och verkar på det stora hela taget ha det väldigt bra. Dessutom får dom önskekost!

Vad detta skulle innebära hade Nisse inte en aning om när hon blev tillfrågad om att viga några veckor av sitt sommarlov för att arbeta med ”gamlingarna”. Snart nog fick hon lära sej att personalen äter tillsammans med gästerna. Dessa behöver, precis som små barn, mycket uppmuntran vid bordet och en stark karaktär som kan visa hur en köttbulle ska tas!

Redan första dagen kom det ett samtal från Nisse. Hon väste i luren:

– Mamma för fan, dom äter l-e-v-e-r!

Allt sedan den dagen har samtalen fortsatt att komma. Förra veckan lät det:

– Stekt sill, jag smäller av!

Och i lördags:

– Alltså, jag pallar inte pitepalt. Jag pallar inte!

Jag har nästan kunnat följa hur rösten har försvagats i luren. I går eftermiddag kom bara ett sms. Det stod:

”Mamma, vafan är grissvål??? Jag dör för fan!!!”

Flygbulle

På kvällen sedan firade vi Joels födelsedag ombord. Han hade inga uttalade krav om ”önskekost” så jag tänkte att jag skulle göra en bulgursallad med grillad kyckling. Jag är ganska förtjust i att laga mat och jag älskar att elda, så det blir ganska ofta grillat. Just den här rätten är dessutom rolig att göra för att den är så uppskattad och ändå snorenkel att få till. Här kommer receptet:

Börja med att marinera kycklingfiléerna. Jag brukar köpa cirka ett kilo för kanske sex personer. Till marinaden använder jag en eller ett par deciliter olivolja (alltid Fruttato), en tesked salt, en matsked Sabal oelek, en eller två pressade limefrukter, en matsked tomatpuré, några vitlöksklyftor och en eller två matskedar honung. I detta choppar man ner kycklingen uppskurren i ganska grova strimlor, kanske fyra per filé. Det får sedan ligga och marinera i några timmar.

Bulgur kokar jag också i förväg, så att den hinner kallna ordentligt. Jag brukar ta fullkornsbulgur, som blir godast, och använda cirka fem deciliter till en liter vatten. Sedan är det gott att lägga i några buljongtärningar av vad man har, grönsaksbuljong eller kyckling. (Den här rätten går naturligtvis att göra helt vegetarisk men då blir det ju off chicken och med en annan sås om man dessutom har veganer vid bordet. Det blir helt enkelt en annan rätt.) Sedan kokar man grynen, eller vad det är, i exakt tolv minuter på svag värme och låter dom sedan stå en halvtimme eller så. Därefter brukar jag liksom fluffa upp dom med en gaffel, så att det blir just ”fluffigt”, sen kan man glömma alltsammans tills det är dags att tända att grillen.

Det är smart att koka bulgur i en riktigt stor kastrull, för sedan när den har kallnat och man ska lägga i ”sallads-sakerna” kan man blanda alltsammans i samma bytta och därefter lägga upp i en fin skål, whatever man har. Jag brukar blanda ner tomater, gurka, paprika, purjolök, svarta oliver, ibland majs… men man kan ju verkligen ta precis vad man gillar och har hemma. Sen ska det vara sås.

Här älskar dom när jag gör ”fetaost-sås” och den är också superenkel att göra, så då får det bli den. Man tar ett eller ett par paket fetaost och delar den i lite mindre bitar. Sedan tillsätter man en skvätt gräddfil, kanske en deciliter eller så. Till slut sätter man skålen i händerna på någon tomt stirrandes svärson som häckar i kabyssen med kurrande mage. Denne kan sedan sitta där och mosa in fetaosten i gräddfilen så att det blir liksom en pasta. Att göra samma sak med mixern blir inte lika rustikt och ofta lite vattnigt, det är lätt att liksom slå sönder gräddfilen och det är därför man inte ska ta allt med en gång. Nåväl, när detta är klart, vilket kan ta väldigt varierande tid, häller man på ytterligare ett par deciliter gräddfil, piffar med salt och VIKTIGT en till två matskedar citronhonung. And stire!

Jaha, så återstår då bara att grilla kycklingen. Det begriper ju alla hur man gör, så det tänker jag inte gå in på. Under tiden lägger man upp salladen i den där fina skålen och när kycklingen är klar antingen garnerar med den eller serverar från ett fat vid sidan om. Och så det goda fetaost-såsen på toppen såklart!

Därefter är det bara för den egna skutskepparn, whatever man har där hemma eller kan få fram i en hast, att korka upp vinet.

P.S Precis som jag sitter och skriver det här piper mobilen och jag får ett nytt sms. Det står: ”Dagens rätt, sej i kranvatten och flygbulle. Vad FAN är flygbulle? Mamma hjälp mej!”

Men hur ska jag kunna veta vad en ”flygbulle” är för någonting. Kan det vara flytblåsan på fisken? D.S

Brev till Jesus

Jag minns fortfarande mitt första sms. Det var för många, många år sen och kom i januari. Jag läste det i juni! Länge hade jag då irriterat mej på någon slags ikon på displayen som störde bilden av frid. Jag blev stressad av den där jävla mojängen som flippade upp och liksom skrek att min mobil ville mej någonting – och jag förstod inte vad!

Det var ett sms, från Susanna Edwards, regissören till bland annat ”Keillers Park”. Hon satt någonstans i Afrika land och messade till oförstående skandinavier. Snart lärde sej även barnen att skicka sms och nu började det hända riktigt spännande saker. Min dotter, Nisse, som då var i den experimentiella 9-års åldern fick en riktig höjdaridé. Hon har fått många ”höjdaridéer” genom åren och det här var bara ännu en. Hon skulle LURA mej med ett riktigt (som hon sedan stavade tilltaget i ett brev till Jesus) ”pårrnå-sms”.

Hur gör man då för att skicka ett sms med obscent innehåll till morsans mobil? Jo, först måste man ju ha tag i morsans mobil – naturligtvis! Sedan, och på densamma, författa ett riktigt snaskigt innehåll så att morsan nästan trillar av stolen när hon får det, och så sist men inte minst – numret!

Den som bara är nio år gammal kan inte så många mobilnummer utantill, men då är det fint att det finns en telefonbok inbyggd i mobilen. Då kan man nämligen gå in under bokstaven ”M” och helt praktiskt välja: ”Mamma”. Klurig, var ordet!

Senare på kvällen ringde det. Det var mormor, Nisses mormor. Hon lät MYCKET fundersam på rösten och inledde:

– Jag vet inte riktigt hur jag ska säja det här, men du har skickat ett sms till mej.

Jag spärrade upp ögonen.

– Har jag det?

Mormor andades kvävt i luren.

– Det står att det är från dej… Från ”Carina” står det.

Jag skakade på huvudet.

– Nej, det kan inte stämma. Jag vet inte ens var jag har mobilen.

Mormor ansträngde sig för att göra rösten hörd.

– Du måste vara en väldigt sjuk människa, viskade hon.

Nu höll JAG på att trilla av stolen.

– Ringer du till din egen dotter och säjer att hon är en väldigt sjuk människa? frågade jag upprört.

– Bara väldigt sjuka människor skickar den här typen av sms till sina egna mammor, sa mormor.

Jag hörde en plötslig smäll i ytterdörren och ljudet av små barnafötter som försvann i hög hastighet nedför gatan.

– Vad står det i det jävla sms:et? frågade jag.

Mormor läste högt:

– ”Slynna vill du att jag ska kåma och Knula på dig? Hälsinar Håkan.”

Så gör aldrig det, kära ni. Skicka inte några ”pårrnå-sms” till era föräldrar, och absolut inte från deras egna mobiler. I synnerhet inte om det står ”Mamma” i den inbyggda telefonboken.

Det finns inga pubishår i Afrika land

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Exakt – detta vet jag med bestämdhet. Det finns inga pubishår i Afrika land, det finns inte ens något Afrika land. Det är helt enkelt fel. Däremot är det väldigt roligt att skriva: ”Afrika land”. Egentligen skulle jag också vilja stava ”land” med stort L, men det kan jag helt enkelt inte utsätta mina språkgranskare och korrekturläsare för.

Det är viktigt att det blir rätt i en bok (oavsett av slag) jag FÖRSTÅR att det är viktigt och skönlitteratur är fint på sitt speciella sätt. Men som författare har man också en konstnärlig frihet och därför finns det inga egentliga FEL bortsett grammatiska och språkliga.

I Familjelyckan förekommer en slags grodor, ”Talltoppsgrodan” på latin Rana picea altum, denna är så verklig för mej att jag faktiskt tror den finns. Pelle påpekade det när vi hade möte med vår korrekturläsare, Erika, för ett par veckor sen.

– Du den här grodjäveln, sa han, som nu även återkommer i Det stora svenska vemodet. Existerar den över huvud taget?

Och ärligt talat, frågan gjorde mej helt förvirrad. För jag vet inte, jag minns inte om den finns i verkligheten eller om jag bara har hittat på alltsammans.

– Och här, se här, sa Erika. Här har du skrivit Afrika land. Det finns ingenting som heter Afrika land.

Men där hade jag i alla fall kött under fötterna, för har jag skrivit ”Afrika land” ska det vara ”Afrika land”! I det här fallet kommer jag ganska enkelt undan med det uttrycket eftersom jag lägger det i en dialog. Det är en av mina karaktärer som storvulet utbrister: ”Han tog Afrika land på kuken!”, jag tror förresten han fäller den repliken redan i Familjelyckan, och nu återkommer den igen i uppföljaren.

Han tog Afrika land på kuken

– I alla fall heter det inte pubishår, sa Erika.

Jag spärrade upp ögonen och viskade:

– Inte…

Erika skakade sorgset på huvudet. Jag frågade:

– Vad heter det då?

Erika gjorde en anteckning i manuskriptet.

– Det heter pubeshår. Med ”e”, pubeshår. Ett mycket utbrett missförstånd i författarkretsar.

Jag kände kalla kårar gå efter ryggraden. En sådan miss skulle göra mej sömnlös för resten av året, kanske för evigt. Jag skulle ligga och vrida mej i mina lakan om natten och väsa:

– Pubeeeshår, pubeeeshår, pubeeeshår!

Och på det viset får man ju inga sängkamrater.

Senare på kvällen frågade jag faktiskt min vän, Pilsnerprinsessan:

– Vet du om att det heter pubeshår och inte pubishår.

– Ja, för fan svarade han. Det fick jag lära mej för ett par dagar sen av en person som påpekade det för mej.

Jag tänkte: ”Vad har Janne för typ av samtal med sina polare egentligen? Vad pratar man om när någon påpekar att det heter pubeshår? Vad gör man i den situationen? Rensar avlopp?!”

Nåväl, nu är det dags igen. En ny arbetsvecka står inför oss med håriga knän och det är bara att bita i den sura cigarren. Peace out!

Den sorgliga berättelsen om lyftkranen

Det är en sorglig historia det där med kranen – det att den har en själ. Det visste man inte. Själv tror jag att det är gamle Birger som spökar här ombord. Man strular inte med hans kran liksom.

Birger är den framlidne skepparen på Falkland (fd. HMS Urd). Han var uppenbarligen en mycket stark profil, med en nära och innerlig relation till sitt fartyg. Hans aska fraktades till platsen där han är strödd för vinden med den här båten. Det är lite fint att veta. Han har hjälpt mej förr, eller i alla fall överraskat – ordentligt! Om det tänkte jag berätta mer på mitt Releasparty för Det stora svenska vemodet. Hur jag misstog Birger för att vara Jacques Cousteau och undrade vad i hela fridens dar den lille sjögurkan ville mej.

Nu vet jag ju såklart att det var Birger, och att han bara ville hjälpa mej lite med boken. Jag är glad för att han klev in i ett underbart kapitel, ett avsnitt som visserligen var väldigt sorgligt att skriva (men det var mycket i den boken) fast otroligt fascinerande – även för mej.

Mycket var fascinerande under det skrivarbetet, men det här med kranen hände liksom lite vid sidan om. Skutskepparn (den nuvarande och högst levande) hade spanat in en kran. En ANNAN, liksom!

En annan liksom

Vi använder kranen ganska mycket, och alltid vid förtöjningar på Skeppsholmen då gummibåten behövs i vattnet. Här om dagen kom en sjöpolis och ropade på kajen. Bortsett från att han var rent för jävla onödigt snygg, hade han också vattenfyllt våran gummibåt medgav han. Den låg då i vattnet på utsidan om Falkland.

– Det gör ingenting, sa jag och log tvärs över hela ansiktet. Vi bara lyfter upp den en bit med kranen och tömmer ut vattnet.

– Vad bra, log han.

_ Jaa…, log jag.

– Vad fin hunden är, log han.

(Wilmer skällde som fan och jag ville bara döda honom.)

– Ja, log jag. Jättefin!

Sen gick den assnygge sjöpolisen hem till sin egen båt och jag skrek på Humla:

– Nu missade du precis den snyggaste sjöpolisen i hela Norra Kvarken. Hämta pappa!

– Tror du att han vill se på polisen? frågade hon.

– Nej, men han får för fan tömma gummibåten, sa jag.

– Går inte sa Humla, han är på Tenö och hälsar på sin nya lyftkran.

Och nu blir det creepy på riktigt, för man bedrar inte en lyftkran med en annan lyftkran. Så när Skutisen väl kom hem och skulle lyfta upp gummibåten gick helt enkelt winshen  sönder.

Jag säjer bara, Birger! Birger känner till att den gamla kranen ska skrotas och ersättas av en ny. Och det är INTE okey. Alltsammans slutade med att Humla fick hoppa ner i gummibåten och ösa den för hand. Under tiden gled den assnygga sjöpolisen förbi och vinkade soligt med handen. Wilmer skällde högt och Humla spottade efter honom. Men jag hängde över relingen och suckade:

– Även om man har en Skutskeppare behöver det ju inte innebära att man slutar vinka åt andra.

Precis där dog den gamla lyftkranen slutgiltigt. Jag tror att vajern gick av. Jag misstänker att den försöker säja mej någonting. Humla och hunden också. Men jag vet inte vad. Jag förstår bara inte…

Ghostbusters

 

Det kan erkännas utan omsvep. Jag är inte mycket för spökerier och övernaturliga ting. Jag är den största skeptiker som finns i hela världen och ifrågasätter precis allt som jag ser och hör. I dag fick jag dock anledning att ändra uppfattning om…hm… saker och ting.

Jag skulle plåta ett hus, det äldsta i bygden sades det. (Gustav Wasa hade visst haft en privat bordell där en gång – och nu vet ju alla att vi snackar om Lindholmen). Det var inte helt lätt att ta sig dit över huvud taget och sista biten fick jag slåss mot den vilda vegetationen (samt ett antal huggormar). Trots att det var mitt på dagen hade jag en obehaglig känsla i magen hela tiden. Det var verkligen en kuslig plats och ett kusligt hus.

Väl tillbaka i hemmets trygga vrå, ropade jag på min dotter, Nisse (den lilla satungen) och sa;

– Kom, ska du få se när jag tömmer min kamera i datorn. Jag har fotograferat ett hus, och kan du haja, det var riktigt, riktigt läskigt!

Nisse blev genast intresserad och tog plats bakom datorn med mej. Vi tömde kameran och började titta igenom bilderna.

– Scary, sa Nisse. Jag skulle aldrig våga gå in där om natten.

Plötsligt kom jag på att mitt USB-minne låg kvar en våning ner och sprang iväg för att hämta det. Sedan fortsatte vi att studera det gamla huset. En bild blev riktigt bra. Jag började experimentera med olika sätt att beskära motivet och förstorade upp den för att se hur skärpan höll. Plötsligt stelnade vi till bakom datorn båda två. Det var någonting som syntes i fönstret på övervåningen;

– Jag visste det, skrek jag. Det kändes alldeles tydligt att det var någon som iakttog mej på den där platsen.

Nisse gömde händerna i ansiktet och skrek på pappa (som för övrigt inte var hemma). Långsamt pixlade vi oss in i bilden och såg en fasansfull skepnad på loftet. (Här är bilden kraftigt beskuren och förminskad, så det går inte att se ansiktet på varelsen, men det gjorde vi). Den hade små svarta ögonhål och ett fruktansvärt grin i ansiktet. Jag tror aldrig att jag har blivit så rädd i hela mitt liv!

– Ring pappa, skrek jag. Ring TV4 och brandkåren också!

Jag fick ringa själv.

– Du måste komma hem, skrek jag i luren. Jag är besatt!

Vi talar om mannen som har fått lämna sitt uppdrag ombord på en stridsbåt för ett getingbett (på min kropp). Militärerna var snälla den gången och sa; ”Åk du,hon verkar ha det riktigt jobbigt den kvinnan. Har ni funderat på terapi?”.

– Vi har funderat på skilsmässa, sa han.

Det här var hur som helst också jobbigt och det lyckades jag mirakulöst nog övertyga om. (Han kom i alla fall hem). När jag sedan skulle visa bilden i datorn var den spårlöst försvunnen.

Nu började det bli riktigt grinig stämning därhemma och vad hjälpte det att Nisse var mitt edsvurna vittne. Jag hade vid Gud och på min moders heliga grav (att hon lever förändrar inte saken nämnvärt) inte bearbetat filen i Photoshop.

– Ring Malou, snyftade jag. Nej förresten, gör inte det. Det spökar redan i hennes kvart och hon går regelbundet på terapi.

Nu kunde inte Nissa hålla sej längre. Hon som suttit likblek vid min sida och skrikit rakt ut av skräck för varje gång vi ökade bildstorleken låg nu dubbelvikt över skrivbordet och skrattade så att hon grät

– Det är jag, pep hon. När du skulle hämta ditt USB-minne. Photoshop! Jag gjorde den i Photoshop!

Nej, man får inte svära åt sina barn. Eller varför inte, förresten. Nisse vet i alla fall att det finns flera uttrycksfulla synonymer som hon bör och borde (ska) lystra till!

”Jävla skitunge” är bara början på ett långt och kungligt namn.

En uppborstad sillstjärt med pimpade promenadskor

Det var länge sen jag befann mej i det här träsket det medger jag, men han är ju så gaaalet söt.

I tre dagar hade vi Frida här, i tre dagar fick hon lyssna på Josh Groban.

– Håller du på att spy? ropade jag mellan ”torka spisen” och ”tvätta handfatet”.

– Nej fan, kör du bara, svarade Frida och spände ut magen så långt hon någonsin kunde (varför gör hon så konstiga saker?). Det finns dom som lyssnar på ännu värre saker när dom städar.

Fan trot. Det var i alla fall skönt för Frida när hon äntligen fick åka hem till Växjö igen. Jag har inte en aning om vad dom lyssnar på där. Jag vet inte vad dom gör heller. Jag ser framför mej en lång rad lönnfeta smålänningar som samlas i en soffa om aftonen och spänner ut sina magar tillsammans: ”Kolla på min då!”, liksom. Eller: ”Frrrida, här skarrru si en rackarrrns skuta!”. Ja, jag vet verkligen inte…

Igår kom Kronvraket förbi. Henne skulle man kunna skriva spaltmeter om. Men det får jag tyvärr inte. Det finns nog ingen bloggare i hela Norra Europa som är belagd med så många förbud som jag. Det är därför jag sitter här och skriver om fästingar när det i själva verket händer STORA grejer ombord. Hur som helst var det trevligt att träffa Kronvraket igen. Hon satte sig i byssan (läs köket) och sa till Skutskepparn att han klädde sej som en mentalpatient på tillfällig permission. (Jag är rädd för att han klär sej ungefär som 80% av landets manliga befolkning en varm sommarkväll. Gröna shorts med fickor på sidorna, en blå t-shirt och nån slags ”flärp-on” sandaler med kardborreknäppning.) Det såg fan inte bra ut!

– Vill du lyssna på Josh Groban? sa jag till Kronvraket och plockade en burk senapssill ur händerna på henne? (Varför äter hon så konstiga saker?)

Jag satte på datorn och väntade på att protesterna skulle komma. Kronvraket tittade på mej med fuktiga ögon och sög in en marinerad sillstjärt i munnen.

– Åh, Josh Groban, sa hon… jag kommer att börja gråta.

Sedan gjorde hon det. Det var då jag bestämde mej. Nu får det vara nog! Nu får det vara färdiglyssnat på den där lilla vackra kastratsångaren.

– Vet du ens vem Josh Groban är? frågade jag.

– Om jag vet vem Josh Groban är, snyftade Kronvraket. Han var med på Ally Mc Beal för fem år sen och en hel jävla värld grät!

Jag såg framför mej en jättelång soffa där hela världen satt på rad och smågrät med senapssill i mungiporna och utspända magar. Det såg inte bra ut det heller!

Till helgen kommer Frida tillbaka. Jag vet verkligen inte varför. Hon vill att vi ska åka ut i skärgården, ligga på däck och koppla av. Men jag vet hur det kommer att bli. Hon kommer bara att spänna ut magen och ropa saker som:

– Kolla på den härrrå Carrrina!

Febuary song

Vem ska älska Richard Persson?

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland försöker jag föreställa mej känslan av att döda – eller snarare, att ”ha dödat” någonting, gärna då en människa, en grävling gills liksom inte. Nejdå, det är inte alls så illa som det låter. Jag är en mes – for sure. Det här gör jag bara för att ge trovärdighet åt mina romaner – och så lite grand för att förstå vad som händer där ute. I verkliga livet!

Där ute i det verkliga livet där dödas det utan urskiljning kan man tycka. Men när jag läser om den här fruktansvärda händelsen med den unga flickan som dödades av sina kamrater ser jag trettio, fyrtio offer framför mej – kanske hundra!

Bara föreställ dej tanken att din älskade son (eller dotter) han / hon som fortfarande dricker varm choklad och hjälper sina syskon med läxorna en dag dödar en annan människa. Vad händer då med kärleken till ”mördaren”? Vad händer med människan / barnet – förövaren?

Varför frågan intresserar mej över huvud taget beror på Richard Persson. Richard är en av huvudpersonerna i min bok, Familjelyckan. Han dödar ett barn. Egentligen är han bara ett barn själv, men han dödar ett annat barn. Detta leder till att två familjer går under, att skofabriken läggs ner och att ett helt samhälle drabbas.

Men vem ska någonsin igen älska Richard Persson? Hur kan en människa plötsligt döda en annan? Hur tänkte han då? Tänkte han alls? Var det ett planerat mord eller skedde det helt oöverlagt?

Det här är ju fruktansvärt intressanta frågor för vilken dramatiker som helst, men det kan vara obehagligt och rent av stötande att ställa dom högt. Själv skulle jag inte klara av att göra det Fragancia gör (bokens andra huvudperson och äldre syster till offret) men jag ser nu när jag skriver sista delen i min trilogi att hennes ”linje” är otroligt spännande. Vem hon är, vad hon utvecklas till och vad hon gör!

Vanliga människor, dom man möter i verkliga livet, har nog inte hennes styrka. Men vanliga människor har normalt sett inte heller en farsa som kokar sitt eget guld.

Nej fan, nu måste jag jobba!

Jag är gravid

Ja, ramla inte av stolen nu morsan… kanske inte gravid på det där klassiska viset så att man får stor mage och svullna fötter. (Det där med fötterna tog jag förresten ur luften, för det har jag aldrig fått under någon graviditet – men jag har hört talas om fenomenet.) Jag är liksom gravid på ett annat sätt. Och pappa är – Pelle!

Pelle och jag har gjort blad och boksidor ihop förr. Pelle kan hantverket, det måste jag säja. Han vet hur man gör – och han är bra på det. Ändå får man känslan av att han inte riktigt förstår konsekvenserna av detta kulturella kopulerande. Att det verkligen blir en bok i slutändan – och att någon faktiskt har skrivit den. Här om dagen frågade han till exempel i telefonen:

– Vad gör du?

– Skriver, sa jag.

– Skriver? upprepade han och lät ärligt förvånad.

Pelle är bra på sånt som pappersvikter, inlaga, omslag, kolofon och laminering. Det där ”smutsiga” som sker på kammaren är han inte så intresserad av (eller ens medveten om). Det är först när boken börjar ta form, när man kan se den på ultraljudet som Pelle inser vad han har gjort.

Och nu kan man se den… man kan fortfarande inte vidröra den, inte läsa den eller beställa den. Men man kan se den ligga där med längd och vikt.

Under hela juli månad kör bokförlaget en egen kampanj med starkt prissänkta förhandsexemplar som jag självklart kommer att länka till. Men ännu så länge kan man bara knacka på rutan och… titta.

Titta in i kuvösen

Pippa på burk

Det var igår, i stallet. Vi skulle precis åka därifrån när Clas svängde in på stallplanen och klev ur bilen. Clas är bondens man. Ja, det stämmer faktiskt. Bonden är Cissi och Clas är hennes man, han är kriminalpolis. Nu var han dessutom blonderad! Jag slog en hand för munnen och flämtade;

– Men Classe, hur tänkte du nu?

Varpå själve kriminalaren drog upp en signalgrön toppluva ur byxfickan, tryckte ner den över sitt blonderade hårsvall och jämrade sej högt;

– Utväxter, men fy fan för utväxter. Jag måste köpa en ny burk.

Det drog en rysning av kalla kårar längs min ryggrad. Det här hade jag varit med om förr. Det är just precis när ”mannen” befinner sej i den skälvande klyftan mellan (låt oss vara generösa och säja) 40-50, som det inträder någon slags behärskad panik och ”mannen” börjar experimentera med sej själv på ett sätt som han aldrig har gjort tidigare (och då talar jag inte om onani).

Här ombord måste jag dock tillstå att viljan till att göra personliga förändringar har varit liten, eller rent utav obefintlig. Skutskepparn gillar sej själv precis som han är och tycker att jag borde göra detsamma.

-Visst visst, har jag i sann välmening, försäkrat honom. Du är partiellt okey, men det finns mycket att jobba på!

Bland annat håret. Min egen kalufs har redan genomgått alla regnbågens olika skiftningar och jag förstår inte alls skräcken för ojämnheter och hudutslag. Herregud, ner med skiten i skallen bara och så får man hoppas på det bästa.

Så resonerar nu inte alla, och absolut inte Skutskepparn. När jag försiktigtvis började föra saker på tal som att det finns produkter för ”Herrar”, trodde han på fullt allvar att jag talade om Au de Vie. Men söte Jesus, vad är Au de Vie för någonting och brukar verkligen herrarna ha det i barret?

When Im sixty-four

Nu utbröt vilda diskussioner ombord.

– Toning, sa jag. Man kan tona håret. Det är inte alls ovanligt.

Skutskepparn gav mej en djupt skeptisk blick.

– Jag vet ingen som tonar håret. Jag gör det aldrig.

Jag suckade djupt;

– Många män tonar håret, speciellt om dom har blivit gråhårihga tidigt i livet. Som du!

Skutskepparn var fortfarande helt oberörd.

– Det har jag ärvt av morsan, hon tonar inte heller håret.

Sedan var det färdigdiskuterat om den saken.

Nästa dag på Åhléns varuhus strök jag tätt förbi hyllorna med hårbehandlingsprodukter. Till slut fastnade jag för en snygg, hasselnötsbrun färg som hette ”Marmutt”.

Det blev naturligtvis stora protester när jag packade upp varukassarna där hemma.

– Marmutt, fnös Skutskepparn. Över min döda kropp!

Jag försökte lirka med honom.

– Men förstår du inte vilken skillnad det skulle göra? Ditt liv skulle ta en helt ny vändning!

Skutskepparn lade armarna i kors över bröstet.

– Vad skulle då hända? frågade han provocerande. Skulle jag kanske tjäna mer pengar?

Jag nickade glatt.

– Troligtvis.

Skutskepparn skakade på sitt, ännu ofärgade huvud.

– Jag jobbar med militärer, kustbevakare och sjöpoliser. Dom älskar grått!

Jag började blanda innehållet i flaskorna.

– Dom har inte sett Marmutt ännu!

Skutskepparn svepte hastigt ett glas vin.

– Skulle jag kanske få pippa oftare?

Jag nickade igen.

– Sannolikt.

Skutskepparn satte i halsen och hostade högt.

– Med vem då?

Jag masserade långsamt in blandningen i hans huvud;

– Tja, med din fru kanske.

Skutskepparn påminde mej sarkastiskt:

– Vi är inte gifta, vi är inte ens förlovade. Att vi har tre barn gör ingen som helst skillnad i sammanhanget. Vad gör du här över huvud taget. Försöker du döda mej?!

Eter 45 minuter sköljde vi ur hårtoningen och nu framträdde plötsligt en man som jag aldrig hade sett tidigare och inte heller var särskilt övertygad om att jag ville ha i sängen. Han var… Marmutterad!

Kanske var det vinet som hade gjort sin verkan, kanske var det dom fagra löftena om ”eventuellt pippa”, kanske var det helt enkelt på det viset att en man i den vaga åldern mellan 40-50 år får vara glad för ganska lite. Skutskepparn var i-n-t-e glad!

När helgen nalkades och vi skulle ha middagsgäster ombord, lät glirningarna inte vänta på sej.

– Vad i hela helvetet har du gjort med sköret, tjöt brorsan och slog sej för knäna av skratt.

Skutskepparn vände ryggen åt honom.

– Du ser ju ut som jävla Jokkmokks-Jocke, frustade grannen och föll in i brorsans oförställda glädjeutbrott.

Skutskepparn muttrade förargat:

– Jag skulle få pippa var det sagt…

Brorsan skrattade nu så att tårarna rann och frustade högt:

– Har du kört ner spissvärta i roten för att få pippa?

Grannen låg utslagen på däck med guppande mage och benen uppdragna till hakan.

– Kimrök!

Skutskepparn gav mej en djupt indignerad, för att inte säja, hotfull, blick och vände sej mot min bror. Han sa med skälvande röst;

– Det är din satans syrras fel. Hon sa att man skulle få pippa, men av alla effekter jag har utstått hittills av den här behandlingen, har det varit minimalt med ”pippa” kan jag tala om.

Nu skrattade dom båda vännerna så att man inte längre kunde få kontakt med dom. Då hördes en torr röst från det övriga sällskapet vid middagsbordet:

– Men du, Benny, som snart ska fylla 50. Visst vet väl du att det inte finns en sån sak som ”Pippa på burk”?

Men eller hur!

Förvånande var det då, att få ett telefonsamtal från brorsan ett par dagar senare där han försiktigt undrade:

– Du, det där stuffet som Skutisen hade i bollen en tid… Vad var det nu det hette… Var det Marmutt? Ganska snyggt faktiskt om man drar sej till minnes…

Och så igår, stog jag då på stallbacken med en blonderad polis i hiphop-luva och jag ville verkligen inte förstöra hans illusioner och säja en sådan sak som:

– Men du Clas, som snart ska fylla 55. Vist vet väl du att det inte finns en sån sak som ”Pippa på burk”?

Min intellektuella komposthög

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Om förlåtelse… Det är ju på ett sätt ett genomgående tema i min trilogi. Det finns ett stycke i Familjelyckan där bin Ladin ringer collect call till president Bush. Det handlar om förlåtelse. Egentligen borde kanske Bush ringa till bin Ladin. Eller rida ikapp honom över solstekta sanddyner. Fast jag vet inte någon amerikan som rider ikapp en arab. I och för sej, jänkarna har ju Quarter-hästen, men den är egentligen avlad för att gå i full fart på korta distanser. Vi ska inte underskatta arbernas hästuppfödning. Vi ska nog inte underskatta dom alls!

Jag är just ingen anhängare av Guillou, men visst är han en folkbildare. Succén med Arn-böckerna har i alla fall gett oss en svag aning om  vad det tusenåriga kriget handlade om.

En annan folkbildare är min vän ”Pilsnerprinsessan”. Han visade mej en film i går som fick håret att resa sej rakt upp på armarna. Den var kort, bara fem minuter, och visade hur djävulen drivs ut ur en ung, homosexuell man. Gränsfall där om man skulle skratta eller gråta. Något dummare har jag nog aldrig sett i hela mitt liv. Samtidigt är det sådant som sker i världen, runt omkring oss – i dag!

Vad som i övrigt sker i världen i dag är att jag ska käka lunch med min förläggare Pelle Pistol och våra nya korrekturläsare, Erika. Det ska bli trevligt – ett avbrott i arbetet med Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Sista delen i min romantrilogi som slutgiltigt knyter ihop påsen med alla Kronjuvelerna.

Nu koncentrerar vi oss dock på Det stora svenska vemodet som närmar sig tryck med stormsteg. Den här gången blir det inga tabbar i stil med ”Tigertämjarns förtrollade förhud”, även om jag fortfarande är väldigt förtjust i tanken. På förhuden alltså, att den är förtrollad. Jag hittade till och med ett gammalt blogginlägg efter bokmässan förra året. Så här stod det:

Rolf

”En sak som det bland annat talades om på mitt seminarium i Göteborg var den här bloggen. Jag vill minnas att jag kallade den för min ”Intellektuella komposthög”. Jag förstår ju att det bildas nåt skit i botten, men den är toppmatad och jag scrollar aldrig nedåt och kollar vad det är. Däremot läser jag alla inlägg noggrant. Det är alltid lika roligt med läsarreaktioner och den här sista om Tigertämjarns förhud riskerar ju att bli en ”snackis” på våra framtida förlagsfester.

Jag förstår verkligen hur Pelle resonerar när han säjer: ”Har Carina skrivit att Tigertämjarn har känslig förhud, så har han det”. Punkt!

Eva Landsmanis (språkgranskare) har flera gånger frågat: ”Vad menar du här?” eller, ”Ska det verkligen stå så?” Ofta ska det göra det. För det allra mesta finns det en tanke bakom vad som skrivs (vartenda ord) och om det inte gör det kan den komma i efterhand. Som nu! Plötsligt vet jag någonting MER om Tigertämjarn. Han har (till skillnad mot dom allra flesta män förmodar jag) känslig förhud. Kanske är den förtrollad! Hans karaktär har djupnat. Det är ju fantastiskt. Inte minst med tanke på vilket öde han går till mötes. Men det ska jag inte avslöja nu. Tigertämjarns berättelse växer och utvecklas i del två, Det stora svenska vemodet.”

Den här gången vet jag med mej att ”sexet” är räddat. Både Janne och hans man PJ har kontrollerat alla snaskiga detaljer. Inte ens Eva har anmärkt på någonting annat än satsdelar och tempusbyten. Nu ska det bli spännande att höra vad Erika har att komma med.

Med risk för att låta tjatig, men med omsorg om dom nytillkomna bloggläsare som tenderar att hamna på denna komposthög, påminner jag om fliken ”Work in progress”. Där förklaras allt!

Peace out!

Sacketter och locket på

Det spöregnar – och då är det bara två saker som gäller. Gummistövlar och Mats Westling. Detta upptäckte jag redan förra sommaren under liknande (fast värre) omständigheter.

Gamlingarna har varit här. Det händer prylar när gamlingarna har varit här – allt förstår man inte. Som till exempel för ett par år sen när dom plötsligt hade lagt loss alla förtöjningar. Det hade vi svårt att förstå.

Sedan har dom också, vad jag skulle vilja kalla för, ”alternativ musiksmak” med tillhörande ”alternativ utrustning”. Själv har jag en tendens att hamna bakom Youtube och bli kvar där i timmar, men pappa han har en liten klockradio från 1977 (den var het då) som han bär omkring på. Den sista tiden har den där klockradion stått i byssan (läs köket) och skrålat nån form av ”oldies indipendent”. Det är en typ av ”hejsan/tjosan” som dom lite mognare människorna går igång stenhårt på och får lust att lägga loss från kaj av. En destruktiv och farlig livsstil, inte minst för barnen fyrtio plus!

Nåväl, nu är fartyget säkrat med låsta trossar och gamlingarna har återvänt dit där dom kom ifrån. Kvar står bara en liten klockradio och skräller (för den har dom glömt att stänga av). Nu är det så med dom lite ”mognare människorna” att dom lyssnar inte heller på samma radiokanaler som oss andra. Hur dom har burit sej åt, det vet jag inte, men på något sätt (och med hjälp av ett förkromat kastspö) har dom lyckats ratta in en piratradiostation i Västerbotten. På klockradion! Men fatta själva vad dessa illegalister kan ställa till med här ombord. Det finns avancerad utrustning i styrhytten. Man är glad för varje gång man vaknar på svenskt territorialvatten!

Så i morse när jag kom upp i byssan för att sätta på kaffekokaren (varför är den seriekopplad med två kalla strömmingar och delar av en mekanisk väckarklocka) spelades en låt som jag aldrig tidigare hade hört. Jag höjde volymen och gjorde en rutinmässig lägesbestämning. Plötsligt tyckte jag att vädret var riktigt bra (det regnar ute) och att livet är riktigt roligt (det suger) och att Skutskepparn ändå är en riktig stekare! Och alltsammans, förstår jag nu, är Mats Westlings förtjänst.

Gamlingarna lyssnar på Mats Westling och blir så till den milda grad hänryckta att dom tar socker i kaffet och bjuder på en snus. Annars är det sacketter och locket på! Och jag förstår dom. Jag hade fram till för ett par timmar sen ingen aning om vem Mats Westling var (och jag hade aldrig snusat heller), men nu har jag kollat upp honom på Youtube. Ni ska få länken. Gå in där och lyssna på; ”Perfekt”!


Perfekt!

Bönstjälken och humlegården

Jag blev lite nyfiken på vad jag skrev om här i bloggen för exakt ett år sedan och hittade detta. haja att ni snart håller den där boken i era händer.

För att vara så oerhört upptagen med andra delen i min romantrilogi som jag är, skriver jag ganska lite om ”jobbet” i bloggen. Jag menar det är ju min blogg, så det är ju inte av rent filantropiska skäl jag undviker ämnet. Ni arma läsare, kan ju bara surfa vidare till nästa skarriga självbekännelse på nätet. Det stora svenska vemodet är, för mej, fortfarande en känslig sak. Det är en bok som tog en annan vändning, som tog över och (den gamla klassikern) skrev sej själv. Jag sa till någon av döttrarna igår.

– Du måste inse att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit heta sexscener mellan två män. Kommer inte det att kännas jättekonstigt?

Hon skakade på huvudet.

– Inte ett dugg, det är väl de enda sidor man kommer att läsa i den där bokfan!

Såna är dom, jag saknar respekt här ombord. Sen ringde det tack och lov och det var en annan dotter som har ett betydligt bättre vokabulär och större finkänslighet. Hon sa:

– Yo, jag har ett problem.

Jag svarade:

– Shoot!

Hon sa:

– Det här är definitivt ditt område så jag tror att du kan hjälpa mej.

– Visst, sa jag. Med vad?

Det blev tyst ett ögonblick, så kom det.

– Jag kan inte säja vissa ord, och absolut inte skriva dom.

– Synd, sa jag och tänkte på ord som ”parallell” och ”schizofren”.

Riktiga luringar i det svenska språket.

– Vilka är orden? frågade jag sedan.

Hon svarade:

– Framförallt det förskräckliga K-ordet, men också det fula F-ordet. Jag kan helt enkelt inte ta dom i min mun.

Jag tänkte intensivt.

– Men varför i hela fridens dar skulle du gå omkring och säja kuk och fitta?

Det blev tyst igen.

– Ja, ibland vill man göra det mamma. Det måste du förstå.

Jag viskade:

– Nää, jag förstår inte det. Kan du inte bara säja framstjärten?

Jag hörde en fnysning i luren:

– Jaha, och den där andra saken, den stora, fula som du skriver så måleriskt om i din bok. Vad kallar du den?

Jag blev tvungen att tänka efter ordentligt.

– Tror aldrig jag har skrivit K-ordet faktiskt.

Jag fick ett rått skratt i örat.

– Nä, för du har väl bergis skrivit ”lemmen”. Ja, men ärligt morsan, finns det nåt töntigare än att skriva ”lemmen”. Det är ju Birgit Sandemo for fucks sake!

Jag nickade tyst och viskade:

– Jag kan ha skrivit så, jag kan ha skrivit ”lemmen”. Jag får ändra det…

Hon höll med.

– Så här kan du skriva; ”Han tog sin bönstjälk och styrde den mot humlegården”!

Jag skrek rakt ut:

– Är du inte klok i huvudet, det är din mamma du talar med. Var har du lärt dej såna ord?

Hon suckade tungt.

– Men ärligt, morsan. Har du aldrig varit över på andra sidan häcken?

Jag blev alldeles stel i kroppen och kände att det här samtalet hade s.a.s ”stuckit iväg” för länge sen?

– Vaddå, andra sidan häcken?

Det nu vuxna barnet skrockade förtjust i ledningen:

– Du måste väl ha testat någonting annat än farsan och då menar jag inte precis en annan farsa.

Jag spärrade upp ögonen.

– VAD, exakt, menar du?

Hon preciserade sej utan problem.

– Humlegården mamma, alla har väl varit i Humlegården?

Jag hoppades att batteriet skulle ta slut i telefonen.

– Menar du nu en park?

Hon stönade högt:

– Men tänk nu det fula F-ordet idiot!

Jag skakade på huvudet.

– Har jag inte, har jag aldrig… Kommer ej heller att ske!

Jag hörde en djup suck.

– Fattar inte varför jag ringde till dej. Du vet ju ingenting. Gå och skriv din bok du istället. Ring om du behöver hjälp!

Sedan var samtalet slut. Jag vände mej om till den dotter som jag talade med från början och frågade:

– Du måste inse att du i framtiden kommer att ha en morsa som har skrivit en bok full av ord som ”bönstjälken” och ”humlegården”. Kommer inte det att kännas jättekonstigt?

– Inte ett dugg, svarade hon. Den läste vi redan på dagis!

Jag vågade knappt ställa frågan:

– Var den bra?

Hon svarade kort:

– Den sög!

Det hopplösa fallet med min ensamhet

Nu jävlar börjar sommarlovet! Äntligen en tid av andakt och stilla eftertanke. Hela våren har varit fylld av olika evenemang, av middagar, jippon och stora kalas. Jag är i grund och botten en djupt osocial människa, det är en gåta hur jag ständigt hamnar i dessa sammanhang. Skogen är tillräckligt wild and crazy för mej. Havet, horisontens rand – där är det party! Till och med ensam i hytten är det kul. Jag har inga problem med att vara ensam. Ensamhet är en förutsättning för min existens, mitt skapande. Och vi är väl i runda slängar ett hundratal personer i ”min ensamhet”.

Jag träffade Nalle för några dagar sedan.

– Är du kvar här på ön? sa han.

– Jag behöver aldrig åka härifrån, svarade jag.

Det är sant. Här finns allt jag behöver. Lanthanden (för nödinköp av mjölk), krogen (för take home) och skogen (för walk about). Jag har mina fiskevatten här!

Som barn växte jag upp ett par distansminuter runt udden, brorsan och jag brukade ta lillbåten in till Waxholm och köpa glass. Sedan kom Nalle med sin minsvepare, Måsen, och efter honom även Skutskepparn med Mälaren. Vi blev kvar här ute. Brorsan köpte hus på Ramsö och jag hamnade på en trålare.

Marc Jacobs – snyggast i världen

(Och ja, han är bög – så glöm honom flickor)

Sen flyttade vi in till stan, köpte ännu ett par fartyg och skaffade en sabla massa barn. Man vill ju inte riskera att få det långtråkigt bara för att man är något av ”en enstöring”. Därför blev det även hästar, en hel flock, och så småningom även hund. Honom har vi i sängen – för säkerhets skull. Det får inte kännas tomt!

Detta är den enkla förklaringen till varför min ensamhet består av ungefär hundra personer. Med många barn följer även alla deras vänner (som man ofta blir väldigt fäst vid), sedan alla deras pojkvänner (och i förekommande fall även x-pojkvänner) som man också blir väldigt fäst vid, sedan har man sina syskon, alla deras barn och bekanta (som en del är alldeles ljuvliga personligheter), och så får man ju såklart inte glömma bort sina egna päron och sin ”Farmor” som ännu så länge bara är en person (tack söte Jesus för det). Men framförallt har man ju sina egna, personliga vänner och skam om inte dom fick komma på kalas. I det hopplösa fallet med ”min ensamhet” har jag även många av mina barndomsvänner och klasskamrater i högt prioriterad ordning på gästlistan. Jag vet fan inte NÄR jag ska vara ensam?!

Om jag någonsin får ett ögonblick över sätter jag mej omedelbart och chattar med Pilsnerprinsessan, bråkar en stund med André, går ut på däck och gör fula grimaser åt Nalle (som bor här ovanför varvet), kollar vad Johanna M (min vilda, vackra transa) har för klänning på sej och om Fredrik har lämnat in kilten på kemtvätt.

Jag har verkligen en crash på karlar i klänning, men annars är jag rätt normal. Bara lite ensam. Nu ska jag ringa till Pelle Pistol!

Visa vid midsommartid

Jompa

Du lindar av olvon en midsommarkrans
och hänger den om ditt hår.
Du skrattar åt mångubbens benvita glans,
som högt över tallen står.
I natt skall du dansa vid Svartrama tjärn i långdans,
i språngdans på glödande järn.
I natt är du bjuden av dimman till dans,
där Ull-Stina, Kull-Lina går.

Nu tager du månen från Blåsbergets kam
att ge dig en glorias sken.
Och ynglen som avlas i gölarnas slam
blir fålar på flygande ben.
Nu far du till Mosslinda, Mosslunda mor,
där Ull-Stina, Gull-Fina bor.
I natt skall du somna vid Svartrama damm,
där natten och mossan är len.

Text: Rune Lindström

Philippa och Frida

Och så gråta en skvätt med pappa

(Från Humlas student)

Och med Sussie

Jodå, Skutskepparn har en x-fru (även om det var tjugofem år sedan) Sussie, (mamma till min ”Bomb i skafferiet” Frida, alltså i juridisk, praktisk och biologisk mening, deras barn). Det är mycket med släkten… Men det är alltid lika roligt att ses!

En jätteintressant bild

En skänk från ovan

Nej, det blev ingen bil och det blev inget körkort, men det blev feta Mountainbiken och den kom från himlen. Nu är bara frågan vad skrotet ska heta – mitt förslag är givet…

Rosita

Robban

Jag ska gå tillbaka senare under helgen (i veckan) och FÖRSÖKA förklara vad som egentligen hände. Fina var dom i alla fall!

Frida och Humla i en klassisk fish-fight

Som Frida vann

Freja

Peace out – Dags för Kabyssen

Robban

Ser han inte ut som en liten prinsessa

Kuriöst om Jompa – det är han som lånar ut sina Martens till mina bokomslag. Det senaste fanns här att betrakta under något dygn, men nu kommer det inte tillbaka förrän den 1 juli då vi inleder en kampanj med starkt prissänkta förhandsexemplar av Det stora svenska vemodet. Så håll ögonen öppna!

Humla är ett geni

Humla är ett geni, Pelle också, men Humla är genuint genial. Det förstod jag redan på dagis när föreståndaren tvingades anställa ”extrapersonal” för att hela den orinarie styrkan var på väg att gå in i väggen.

Humla!

En dag när jag skulle hämta henne på Erstagatan var hon borta. Jag hittade inte ungen någonstans.

– Hon sitter högst uppe på frysen, sa tjänstgörande barnskötare, ovanför kylen, under taket.

Det var jävla två meter upp i luften.

– Får hon verkligen sitta där? frågade jag.

– Ja, svarade barnskötaren, men det är bara Humla som får det. Ingen av oss i personalen orkar längre ta fajten med henne.

Men Humla blev klurig av att sitta där uppe under taket och vegetera. Nu tar hon studenten och kommer säkert att få alldeles strålande betyg. Hon gör så – siktar högt, och jag tjatar (så som säkert ingen morsa har gjort före mej):

– Sänk ribban, Humla. Sänk ribban!

Detta kommer sej av mitt stora intresse för unghästar. Jag har haft glädjen att få jobba med ett antal ”småfolk” i mina dar och det JAG har lärt mej av detta är att lägga ribban där dessa faktiskt klarar av att ta den. Det är så man får individer att växa. Med positiv förstärkning.

Nu var det inte om detta jag skulle skriva egentligen, men jag vill ändå passa på att pucha lite för Dog Models sommarkurs med inriktning på klickerträning. Mer information finns på agenturens hemsida (se länken).

Sommarkurs

Själv är jag nog ganska duktig på att sänka ribban och avskyr all form av stress. Därför har jag (väl medveten om att vi går i tryck med min kommande roman inom kort) petat och filat på en text som ska beskriva innehållet i boken. Detta har tagit cirka sex månader.

Just som jag skulle skicka iväg den texten till Pelle (min förläggare) fick jag för mej att skriva en helt annan text. En HELT annan text – just for the hell of it. Det tog max fem minuter. Sedan ropade jag på Humla.

– Hör här, sa jag och läste upp båda texterna för henne. Vilken är bäst?

Hon gav mej en trött blick och klättrade fort högst upp i masten.

– Den sista är ungefär hundra gånger bättre än den första, ropade hon till mej.

Det vill säja den som jag hade skrivit på fem minuter. Jag blev ledsen och ringde till Pelle:

– Varför säjer hon så? frågade jag.

– För att den är hundra gånger bättre, svarade Pelle. Den är genial. Nej, Humla är genial!

Sen behövde inte jag göra mer den dagen, ingen ville liksom jobba med mej. Pelle tog över materialet och gjorde allting färdigt. Och nu vet jag inte riktigt vad… Vad ska man göra nu, liksom? Tur att jag har en studentfest att arra och en ytterligare roman att skriva. Annars hade jag nog fått skaffa häst igen!