Den iskalla kossan runt knuten

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Två saker gör mej riktigt full i skratt. Dels det här helt aparta porslinet som smedjan tillhandahåller, sedan Skutisens ofattbara ambition att han ska läsa mina böcker. Yeah right!

Gör det inte, har jag sagt åt honom. Du kanske får veta saker om mej som du inte vill.

Jag vet redan saker om dej som jag inte vill, svarade han då. Kan jag inte för en gång skull få bli lite positivt överraskad?

Frågan som jag ställer mej är, HUR överraskad vill han bli? Och inom vilken smakriktning? Man måste behålla i minnet att vi talar om mannen som ännu inte har läst Familjelyckan. Jag säjer inte att han inte kommer att göra det, jag säjer bara att det är – osannolikt. Att han därpå skulle läsa Det stora svenska vemodet vore lika troligt som att jag skulle skruva ned huvudmaskinen ombord på Falkland och hitta Blixt Gordon inlåst i sjöångpannan. It want happend, hur gärna vi än vill. Det kommer bara inte att hända. I stället har vi koncentrerat oss på dagens stora uppgift att fixa ved!

Man vet med facit på hand att det har eldats här på ön genom århundradena, men man hittar ingen ved. Vad är det frågan om? Orsak och verkan!

Där! skrek jag till Skutskepparn vid ett tillfälle i bilen.

Vad vi passerade var en stor hög med ris och bråte.

Just det där som vi ser i detta nu nu är en situation som jag planerar att köpa mej fri ifrån, sa han.

Synd, tyckte jag som annars hade tänkt att vi skulle kunna bärga lite eget. Men som dagen gick mot sitt slut och vi ännu inte hade lyckats hitta en enda klabbe till försäljning sjönk ribban ordentligt. Vi var nu inställda på att stjäla ved och förstod att vi kunde komma att möta den iskalla kossan runt knuten nu igen (den som tar pröjs för allt och visar undertänderna när den pratar). Vi var mycket rädda under hela ”ved-stjälar-aktionen” kan jag berätta.

Nu brinner dock en varm brasa i smedjan igen och jag funderar på att börja baka. I alla fall grilla korv, eller att bara sitta mol tigande och glo rakt in i elden. Det får nog bli det sistnämnda. Den stora uppgiften i morgon är att åka till bolaget i Hemse och kanske, kanske… (men detta har vi inte bestämt oss för ännu) sopa golvet eller diska. Jag säjer, ELLER! Inte både och. Vi börjar komma ner i varv nu.


Den ovilliga ruskan från Burgsvik

Plötsligt bara händer det. Alltså, att det ”stora lugnet” inträffar. Det tar några dagar under det att man ännu spinner runt i spenaten, kämpar med ett motvilligt Internet och försöker köpa ”bajspåsar” i den lokala lanthandeln. Hos mej inträffade det sent i går kväll när jag länge hade försökt att koppla upp datorn genom grannens taggtrådsstängsel och hunden hade rymt till en löptik i Hemse.

Solen hann gå ned bakom stenhuset

Vi kanske skulle skaffa ett Yatzy hörde jag mej själv säja. Skutisen smuttade tankfullt på en god Calvados (tack Ingela) och svarade:

Hur spelar man det?

Jag funderade länge. Så länge att solen hann gå ned bakom stenhuset.

Jag vet inte, svarade jag till slut, men det var nåt med kåk och stege.

Kåk och stege, det är kul, sa Skutisen. Hur ska vi få tag på ett Yatzy här ute i ödemarken?

Du kan väl bygga ett, sa jag.

Vill du att jag ska bygga en kortlek också, undrade han. När jag ändå är i gång med sticksågen?

– Gärna, kortspel är kul, sa jag. Bluffstopp, det kan man ju.

Japansk vist, sa Skutisen drömmande. Det kan vi spela.

– Det blir fint, sa jag och såg elden falna. Kan du gå ut och hämta ved?

Ved är bra, sa Skutisen. Var får man tag i det?

I Burgsvik, sa jag. All den fina veden kommer från Burgsvik.

Vi är inte i Burgsvik, påminde Skutskepparn. Klockan är snart midnatt och mina tankar jobbar med konstruktionen av en tärning.

Men gå ut och gör vad ni karlar har gjort sedan urminnes tider, sa jag.

Tärningar? sa han.

Fixa ved nu för fan, sa jag!

Behöver jag nämna att orden började hårdna. Skutskepparn försvann motvilligt ut på Storsudret. Han blev borta länge och kom tillbaka med en ruska av sällan skådat slag. Han måste ha grävt upp den med händerna. Där hängde grova rötter och stora jordkokor under den.

Men vad är det för spektakel du kommer med? frågade jag.

Den motvilliga ruskan från Burgsvik, svarade han.

Den där går ju inte att elda med, sa jag.

Vi får torka den först, sa han.

Med vad då? frågade jag.

En hårfön, svarade han.

Det finns ju ingen ström, sa jag.

Nu började Skutisen se så där drömmande ut igen som när han tänkte på Japansk vist.

Ström är fint, sa han. Det bygger vi i morgon!

Kossakänning

Det går nötkreatur här runt knuten. Dessa tycks äga hela landskapet ända ned till Hoburgen. Förresten tror jag att de äger allting här på ön. En del av dom är jävligt dryga kan jag tala om. Kolla bara ansiktet på liraren till vänster som försökte pressa oss på pengar när vi frågade om vägen till Hamra Krog. Inte okey!

Kostar klöver!

Vi vill inte gärna beblanda oss alltför mycket med dessa ruskpälsar, utan tittar smått skräckslaget på varandra och säjer saker som; ”Undvik strandgärdet söder om stenhuset, jag hade nära kossakänning där i morse.”

För övrigt har det varit en dag fylld av aktiviteter – och av kroppkakor. Ingen mera jak för mej! Hunden har fått upp rapphöns på vingarna vid ett flertal tillfällen, och nära nog sprungit livet av sej efter en hare. Man kan inte lyssna på varje inkallning. Det vore orimligt! Men kossorna (we know they aint girls) bekymrar oss. Det är hårda killar, omutbara typer och dom har – tofs under magen!

Morgon på Storsudret

Glöm Surahammar! Jag tog rygg på en gammal gråbagge och hamnade längst nere på södra Gotland. Här bor vi i en smedja från 1600-talet med hela havet utanför. Till frukost äter man salmbär och till middag får man lamm. Tro nu inte att ett lamm är ett lamm är ett lamm. Allting heter ”lamm” här nere. Det kan lika väl vara en gammal jak som ligger på tallriken.

Det kryllar av kaniner fast alla säjer ”rabbisar” och jakthunden är lika taggad som en stridspilot inför start. I dag ska vi ut och fotografera sillgrisslor och sedan spåra lite fälthöns. Men det blir väl kaniner för hela slanten. Kaniner i luften, kaniner på fälten, kaniner i maten och under huvudkudden. Jag älskar Storsudret. Det är världens, världens vackraste plats!

Kanske i Surahammar

Anpassningen till storstadslivet går rätt så bra. Jag tänker på vad Ann-Ci berättade för mej om sin tid i Indien.

– Du förstår i början försökte jag röra mej mot trafiken, sa hon, det var jävla dumt. Man gör inte så i Indien. Man måste haja att man är ett fordon, att alla är ett fordon. Bilar och barn, fotgängare och fakirer. Alla är ett fordon… Och så en och annan helig ko på det. Man kan inte få för sej att ändra på trafiksystemet, att plötsligt byta riktning. Nej, man rör sej åt samma håll. Det är enklast för alla inblandade. Okey, liksom… Nu är vi igång, På tre kör vi! Är alla med? Och så förflyttar sej hela massan i en trygg och samstämd rörelse mot Calcutta.

Jag har anammat det där tänket nu. Jag tar rygg på någon och sedan släpper jag inte taget. Här om dagen promenerade jag i raskt tempo hela vägen till Blåsut! Men haja att det finns en plats som Blåsut! Och vad gör man där liksom när man kommer från Biblioteksgatan? Går hem igen!

Det är inte som i Indien, det är annorlunda och lite obehagligt. Detta kommer att ta tid att vänja sej vid. Kroppen lyder men själen gör fortfarande lite som den vill. Den är vild som vassruggen.

Detta förklarade jag mycket omständligt för Sven Wollter över ett topplock i maskinrummet för en tid sedan. Att själen är vild som vassruggen. Han plirade med dom där magiska ögonen och sa:

– Nu blev jag röksugen, en riktigt fin cigarr skulle jag vilja ha.

Jag tror att det var hans själ som talade. Det lät som om rösten kom ur oljetråget.

Men jag saknar mina promenadvägar på Rindö, kråkjävlarna Git och Glenn som är så elaka, jag saknar till och med den slamrande vägfärjan, jag saknar mina vänner i viken. Dansen på Badholmen och brorsan i farleden. Jag saknar kustbevakningen och motorverkstan, stridsbåtarna och snickeriet. Jag saknar Uffe! Kanske saknar jag bara sommaren… Kanske lever den kvar någon annan stans. Kanske i Surahammar?

Och hur kommer man dit liksom… tar rygg på någon? Tja, det kanske inte är så dumt. Lite som i Indien. På tre kör vi! Är alla med?

Writers cuts

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu har jag äntligen tagit mej i kragen och påbörjat det ”persongalleri” som så småningom ska täcka in alla karaktärer i min trilogi.

Detta är för att den ”som vill” ska kunna gå tillbaka och kolla hur alla de olika karaktärerna är besläktade med varandra och även läsa lite ”extramaterial” som jag har plockat bort ur böckerna redan på manusstadium.

Att skriva en bok är som att klippa en film. Allting kan helt enkelt inte få komma med. Men man kan använda vissa stycken / vissa klipp i andra sammanhang.

Jag är egentligen väldigt förtjust i pappa Fernández bakgrund. Hans barndom i Andalusien bland vinbönder och porträttmålare. Men det fanns helt enkelt inte plats för den berättelsen i Familjelyckan. Nu kan man i alla fall läsa något om hans förflutna under fliken ”Persongalleri”. Min avsikt är att fylla på med nya karaktärer vartefter jag får tid.

Och förresten… En sak ska ni bara ha klart för er. Humla läser och Sandra sprättar. Falska stycken!

Falska stycken

Trust the art not the artist

Förr kunde jag tycka att det kändes lite fånigt att diskutera karaktärerna i en bok. ”Äh, men kom igen liksom – dom finns ju inte på riktigt!”

Men många skriver och ställer frågor, går omkring och funderar, dröjer sej kvar i en uppdiktad värld. Och är inte det själva meningen med att skriva böcker, att spegla människans sätt att förhålla sej till sin omgivning. Då blir det på riktigt, då blir det betydelsefullt vad som står och sker.

Som författare kan man ju verkligen testa effekterna av att rikta en pistol mot någons huvud, att laborera med förbjuden kärlek och släppa lös en tiger i Stockholms skärgård. Annars skulle man ju gå omkring och tänka på det jämt! I alla fall jag skulle tänka på det jämt. ”Vad händer då?”, skulle jag tänka. Vad händer om människor verkligen började klättra på väggarna av ren frustration? Inte dom lättbestigna vardagsrumsväggarna med bokhyllor och tavelkrokar att ta stöd med fötterna mot, utan dom flacka ytterfasaderna på Östermalm.

Jag måste få veta sånt, jag måste ta reda på det för det säjer mej någonting om ER!

Jag lär mej någonting om människor genom att sätta mina karaktärer i situationer som jag sannolikt aldrig annars skulle få betrakta ens på håll. Ändå är jag verkligheten långt mer trogen än vad man kanske kan tro. Jag vill veta ”att det går”, jag vill känna att det ”kan hända”. Annars skulle det inte roa mej ett dugg att berätta om.

Jag är noga med research. Jag skulle aldrig kunna tänka mej att skriva en enda scen som omöjligtvis skulle kunna inträffa. Som den med alla duvorna (för den som har läst boken). Jag gjorde en jävla research på duvor och deras förmåga att navigera innan jag började utveckla den linjen. Jag fick lära mej fantastiska saker om duvor. Det finns stora universitet som bedriver forskning på duvors sätt att orientera sej i luften och man är fortfarande oeniga om hur det går till. Det var otroligt spännande!

Eller dom specialutbildade sälarna – inte påhittade över huvud taget. Försvaret bedrev en anläggning i Stockholms skärgård där man tränade sälar ända in i mitten av 1900-talet.

Någon frågade mej på min releasefest:

– Du det här ordet ”Pinan” som du använder. Du vet var det kommer i från, va?

– Klart jag gör, svarade jag.

Och så skrattade vi gott tillsammans.

– Jag är gammal kustjägare, sa han.

– Jag förstår det, sa jag.

Jag tycker att konsten att skriva ”magisk realism” är att beskriva verkligheten. Eller som det står inledningsvis i min roman, ”Det stora svenska vemodet är en helt och hållet uppdiktad berättelse…”

Man måste förstå att allt det andra i boken är på riktigt. Att det är på fullaste allvar.

Då kan man prata om den.

Då kan man diskutera innehållet utan att det känns fånigt.

Sluten verkstad

Det finns en ”äldre dam” i mitt liv. Hon är lite som ett tivoli till sin kroppskonstitution. Armarna går liksom åt ett håll, benen åt ett annat, tankarna far som tomma slänggungor i den eteriska rymden och ur munnen hoppar grodor större än sjölejon. Hon tycker om att jojka!

Vi har funderat på att ta med henne på den stundande semestern. Nu diskuterar vi om huruvida vi är själsligt spantade för en sådan utmaning. Tio dagar med ett tivoli på crack, liksom. Det kan bli hur spexigt som helst. Plötsligt måste vi fråga oss själva saker som: ”Vad är semester?”, ”Vart kan vi komma med en taggad jakthund och en tokig tant?”, ”I vilken status kommer hon att befinna sig vid avresan?”, ”Har hon börjat stjäla?”, ”Hur kommer vi själva att må efter semestern?”, ”Har vi börjat stjäla?”.

Vi vet fan inte… Vi vet inte det här! Kanske skiter vi bara i att ta någon semester alls i år och fortsätter jobba som om ingenting hade hänt.

I går klistrade jag i alla fall igen dom sista sidorna i Det stora svenska vemodet. Sandra har fått sin bok nu. Humla övervakade att alltsammans gick korrekt till och slog ned på en glipa där hon var övertygad om att Sandra skulle försöka lirka in en tandläkarspegel mellan bokbladen. Jag kanske skulle ge ett exemplar till farmor i stället. Ett ocencurerat! Men då måste vi fråga oss: ”Vill vi verkligen det?”, ”Vill vi ha det så på semestern?”.

Vit som snö

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det var inte enkelt för mej att skriva Familjelyckan. Jag vet att jag påstod det på min releasefest. Att det enda jag gjorde var att brodera ut texten och bearbeta den i skönlitterär form. Och det var sant, det gick väldigt fort. Jag påstod också att jag var sjuk under arbetet och hade drabbats av Borrelia. Vilket också var sant. Två gånger har jag haft Borrelia, men det orkade jag inte ens berätta. Kanske att någon av er som var där, lade märke till Jannes krycka – Borrelia! Jag ska fråga Pilsnerprinsessan om jag får lov att berätta om hans ”fästinghelvete”. Det är en förfärlig historia. Det är ett förfärligt jävla djur, fästingar. Djävulens påfund.

Nej, det som gjorde det svårt att skriva Familjelyckan var ett kontrakt jag hade ingått med, låt oss helt diplomatiskt kalla det för ”en aktör i filmbranschen”. Detta kontrakt ”förföljer” mej än i dag. Jag är bokstavligt talat ”klämd mellan soffkuddarna”.

Jag ångrar inte att jag skrev under det, det är ett bra kontrakt framförhandlat med hjälp av duktiga jurister. Men det sätter fortfarande käppar i hjulen för mej, varav flertalet är helt obegripliga.

Därför var det så oerhört viktigt för mej att få skriva Det stora svenska vemodet utan inblandning av någon annan. Pelle berättade för mej helt nyligen att han efter Bokmässan i Göteborg förra året hade frågat helt vänligt:

– Du kan väl i alla fall berätta om vad din nästa roman handlar om?

Och jag hade svarat:

– Nej, det tänker jag inte göra.

Bitch

Jag menar, han är ju ändå min förlagschef, någonting hade han väl rätt att få veta! Men jag minns inte det där samtalet alls. Det är Pelle som har berättat vilken ”bitch” han ansåg att jag var.

Av samma anledning vägrade jag att skriva på något kontrakt innan boken var helt färdigskriven. Det skedde senare under helt odramatiska former i Ektorps Centrum.

Jag har ALDRIG varit utan kontrakt. Jag har ALLTID varit kontraktsbunden, ända sedan mitt första kortfilmsmanus. Detta är naturligtvis fantastiskt, men innebär också att ingen enda produktion är ”bara min”. Bortsett från Det stora svenska vemodet. Jag ville inte släppa in NÅGON i den berättelsen. Inte ens när den var klar ville jag släppa den ifrån mej. Jag stod där med dörren på glänt, beredd att slå igen den stenhårt om någon skulle försöka tränga sej in i glipan mellan det som var min alldeles egna värld och verkligheten utanför.

Janne fick komma in. Jag tror att Janne var den första i hela världen som läste Det stora svenska vemodet. Han läste manuskriptet före mitt bokförlag.

Janne fick vara i min värld. Han förstörde ingenting, gjorde ingen åverkan på konstruktionen och smutsade inte ned bland bokbladen. Janne var ”vit som snö”. Lika vacker och ren som kärlekshistorien mellan Skipper och kapter Klinga.

Först efter det, vågade jag öppna dörren lite till. Jag bjöd in nya läsare, utvalda personer som jag visste kunde uppföra sej och inte skulle fördärva interiören. Till slut fick till och med Pelle komma!

Nu har boken haft sitt utgivningsdatum och jag är jag så glad för alla ”läsarreaktioner” som droppar in. Det känns som att få vykort från någon som har varit ute på en lång resa. Många är väldigt privata och skickar hellre ett mail än skriver någonting på min hemsida. Jag kan förstå det. Det finns någonting i Det stora svenska vemodet som berör människor på djupet. Jag tror att alla som läser boken gör ”sin egen resa” och att man kanske inte vill berätta om den offentligt. Men för er som gör det, och till er som till och med låter mej publicera era privata tankar och uppleveler här på hemsidan, vill jag rikta ett varmt tack. Det är stort!

Själv har jag inte bara har ”rest” igenom den där världen ni återvänder från omtumlade med skrubbsår på knäna och en svag doft av tiger i kläderna, utan skapat den, levt i den och faktiskt lämnat den bakom mej med vidöppna dörrar. Det är bara för er andra att stiga på nu. Den tillhör inte mej längre. Men lova att vara försiktiga, att inte flytta på några stenar eller störa dom som älskar varandra. Då kan det hända att jag kommer tillbaka och ställer till med ett jävla liv. Och det vill ni inte.

Det här inlägget innehåller brottstycken av ett ”brev” som ska sändas till, låt oss helt diplomatiskt kalla det för en ”aktör i filmbranschen”. Eller som jag själv påpekade i mitt tal förra veckan; ”När jag försökte skriva en bok, ser alla en film framför sej – och i den har dom själva rollen som kapten Klinga!”

Det är nog bäst jag är med och styr upp det här litegrann.

Klippa och klistra

Humla kommer inte att läsa ut Det stora svenska vemodet. Det är synd. Hon har bara kommit till Pierina och Tigertämjarn och tror att hela boken ska fortsätta på samma sätt. Jag har erbjudit henne grillvantar som hon kan ha på händerna under läsningen, men det hjälps inte. I går kom hon in hit till hytten, föll omkull i sängen och knäppte händerna under nacken.

(När jag skriver ”föll omkull” menar jag verkligen ”föll omkull”. Hon har ett helt obeskrivligt sätt att ställa sej vid fotändan av sängen och bara släppa all kontakt med naturlagarna, vilket får henne att falla som en fura rakt bakåt. Det är riktigt underligt faktiskt.)

– Hädanefter läser jag enbart, Harry Potter, sa hon.

– Och vem vet vad det lilla trollollonet kan komma att ta sej till i framtiden? frågade jag.

– Det vet jag redan, sa hon. I nästa film blir han ”nästan full”.

Sedan såg hon så besviken ut att jag blev tvungen att trösta henne.

– Men det är klart att han blev skitfull och att han fulhånglade med hon, vad heter hon… Maritza?

Humla skrek rakt ut av skräck:

– Blev han INTE!

Puritansk som en palsternacka

Hela denna puritanska livsåskådning drabbar främst, Sandra (Humlas väninna).  Dessa två har varit goda vänner under många år och Humla vill gärna att det ska förbli på det viset. Därför får Sandra inte läsa Det stora svenska vemodet. Jag hade annars tänkt att ge henne en bok. Nu har vi dock gjort en överenskommelse, Humla och jag. Om jag klistrar igen alla ”heta sidor”, kan Sandra få ett exemplar i alla fall. Åt detta ska jag nu ägna söndagen. Det kan ju passa bra, nu när jag inte har / eller har? Facebook längre. Då får man plötsligt tid att klippa och klistra. Att jag tänker fuska som fan vet ju inte Humla om.

Hotel California

Min första dag utan Facebook. Hur annorlunda skulle inte den bli?!

Jag vaknade sent och med frid i mitt sinne. Sket i att uppdatera min status. Kollade hastigt mina mail och fick stark ångest. Sket i att uppdatera min status. Skrev en blogg. Som ingen vet om. Utom några hundra trogna följeslagare som INTE är mina vänner på Facebook. Jag antar att dom skiter i min status.

Sedan mötte jag Ann-Ci på Vetekatten (fiket) och glömde bort att berätta för henne om min profilsida på Facebook. Att jag har tagit bort den. Hon kunde ju för övrigt se min status med egna ögon.

Kom hem och slog mej ner bakom datorn. Det kändes lite sorgligt. Som ett tomt hus efter en stor fest. Alla fönsterrutorna stod vidöppna, gardinerna fladdrade och det låg ölburkar på golvet. Men det fanns inga gäster kvar och det hördes ingen musik. Jag började starkt fundera över min status. Så plötsligt dök Humla upp i dörröppningen.

– Vad ska du göra nu? frågade hon.

Jag surfade ut på yr.no och svarade:

– Kolla vädret.

Humla himlade med ögonen.

– I ett helt år?

Jag såg ett djupt lågtryck dra in över Shetlandsöarna.

– Jag ska skriva en bok också, svarade jag.

– Vad heter den frågade Humla?

Jag kände mej med ens alldeles tom inuti.

– Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn.

Humla såg bekymrad ut.

– Mår du inte bra?

Jag ryckte på axlarna.

– Jag har ingen status, jag har inget liv.

När en gammal märr med utslitna skor…

Jag tittade på klockan. Den var sex. Varje fredag klockan sej brukade jag och Pilsnerprinsessan dricka en öl och skåla in helgen på QX. Vi hade mycket trevligt på QX. Nu saknade jag honom oerhört och undrade över hans status.

Jag skrev i min bok: ”När en gammal märr med utslitna skor befinner sej på en beräknad flyghöjd av tjugo tusen meter över havet händer det att hästskosömmen långsamt pressas ut ur det yttersta hornlagret och själva järnbeslaget lossnar från sulan.”

Jag förstog att jag var nära någonting fantastiskt. Att jag hade funnit en av dom där dörrarna som jag pratade om igår och att jag nu var på väg mot höjden av mitt författarskap. Plötsligt kändes det som att jag fick min identitet tillbaka, att jag verkligen var någon (dock utan Facebook). Jag skrev frenetiskt i flera timmar och gjorde sedan en stor plåt med varma mackor. Min status var äntligen bortglömd.

Då knackade det på dörren. Det var Caroline Giertz, hon ville låna en gigantisk bultsax. Skulle göra nåt bryt. Jag hade god lust att logga in på Facebook och kolla hennes status. Men jag höll ut – stoiskt, vill jag tilläga. Kampen var över, jag hade vunnit, jag var fri. Jag var tamejfan IRL!

Detta ville jag fira på något sätt, försäkra mej om, fastslå en gång för alla. Jag loggade in på Facebook. Bara för att jag ville se det svarta hål som var min övergivna boning i cybervärlden. Jag ville skratta åt det där tomrummet, Peka med fingret och ropa: ”Fuck you Facebook!”

Så jag skrev in mitt lösenord, drog ett djupt andetag och stirrade rakt in i skärmen…

Har någon blivit lurad av ett ”överraskningsparty” någon gång? Då vet ni hur det känns. Man kommer hem till ett mörkt hus och vet att man är alldeles ensam, men så plötsligt tänds ljusen upp, det hoppar fram personer ur garderober och bakom soffor. Man är lurad!

Så kändes det för mej i den stunden, ty jag vet nu att – det GÅR INTE radera sin Facebookprofil! Den finns kvar. Jag försökte till och med göra det ytterligare två gånger och den finns fortfarande kvar. Det enda som återstår för mej att göra nu är att skriva en ny status. Det ska stå: ”You can check out any time you like, but you can never leave.”

Häck väck vällingfläck

Jag har gjort konstiga saker förr, som det här infallet att cykla på en smal cementramp mellan två kajer. Ja, men det var ju inte smart alls. Ändå väckte det inte ens hälften så stor uppmärksamhet som när jag tog bort min Facebook-profil. Och då (vid cirkusuppvisningen) åkte ändå både jag och cykeln i sjön.

– Corny, sa bästa vännen.

– Livsfarligt, sa mamma.

– Vad fan har du gjort med min cykel, sa Skutisen.

Och så i går hände det igen. Jag tog bort min Facebook-profil och inte nog med det. Jag raderade mitt medlemsskap på QX också. Jag tänkte att; ”Visst sjutton måste man väl kunna existera utan att uppdatera sin status var och varannan minut? Visst måste det väl gå att hålla kontakten med sina vänner på vanligt vis? Vad hände med den där sköna grejen som man hojtade i som barn? En tom plåtburk i ett snöre!”

Egentligen gillar jag Facebook och på QX har jag funnit några av mina bästa vänner i livet. Men nu vill jag göra någonting annat, någonting nytt. Det hänger förmodligen ihop med att jag har städat min bokhylla. Pelle trodde inte sina ögon när han såg den.

– Du befinner dej i en brytningsfas, sa han.

Pelle är en mycket klok man.

I morse vaknade jag med inkorgen full av oroliga mail. Människor som undrade vad som hade hänt, varför jag plötsligt hade raderat mina profil-sidor på nätet. Det ber jag om ursäkt för, det var aldrig min avsikt att skapa några funderingar. Jag ville bara cykla lite själv för en stund. Kolla vart den här sista boken bär mej, vilka vägar som är farbara och vilka dörrar som står på glänt. Och jag behöver skärpa synen litegrann och fokusera för att klara av den uppgiften.

Oroliga behöver ni inte bli förrän jag har raderat den här sajten också. För då har jag dragit in storkovan och köpt en vingård i Sydafrika. Men då är ju ni med mej. Det är ni väl?

Voffor gör hon på detta viset?

The winner takes it all

Tänk att du har varit borta hemifrån i ett och ett halvt år och så kommer du tillbaka och andra människor har tagit över ditt hus. Inte bara det, att dom bor där, dom har kissat precis överallt också. I varenda vrå har dom kissat, i garderoben, i köksfäkten och i den där dunkla vrån under trappan har dom jävlarna till och med gjort nummer 2! Dom har kissat på gardinerna och taklampan, på diskbänken och i källaren. Alla dom platser som du känner bäst av alla. Dom har kissat i din tandborstmugg, i dina skor!

Tänk sedan att rengöringsmedel aldrig har blivit uppfunnet, vatten och hink har du heller inte tillgång till. Det enda du kan göra för att återvinna din borg och din boning är att pinka över alla fläckarna!

Så är det för Wilmer just nu. Han håller fan på att bli uttorkad. Efter morgonpromenaden runt två öar får vi nästan lov att ge honom dropp intravenöst. Varenda lyktstolpe, varenda papperskorg och buske är helt fördärvad för honom. Och det enda han kan göra för att återställa ordningen är att – pinka.

Så när gamla hederliga Claes kom på besök sent i går kväll höll hunden fullkomligen på att dö av lycka. ”Här kommer det en kille som kan hjälpa till att pinka!”, tänkte han (det såg man). Claes har varit hamnkapten här på ön tidigare, men nu har han flyttat och verkade inte heller alls särskilt intresserad av att gå ut med hunden.

Så kampen om dropparna fortsätter. Vem ska lyckas pressa fram sista droppen. Vem äger stubben utanför Konsthögskolan?! Det verkar ha bildats någon slags ”bostadsrättsförening” där nu. I stubben alltså. Mycket har hänt sen sist!

Själva glädjer vi oss över att Det stora svenska vemodet nu står på egna ben. Vi är verkligen som två nyblivna föräldrar (Pelle och jag), fast i en jävligt expansiv och oförskräckt fas. Här har ungen tillverkats, fötts, fått kläder på kroppen och sparkats ut i verkligheten utan stödhjul i sidorna. Och nu ska vi göra barn med andra. Såna är vi, liksom.

Den enda som fortfarande har en smula värdighet i kroppen är min vän, Janne (ni vet Pilsnerprinsessan). Titta bara på bilden som han har gjort åt mej. Den sitter nu uppsatt på väggen och ska få sitta där för alltid. Du är en darling, Janne!

Releasetal ombord

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Många av mina ”privata” vänner och även andra som inte var med på mitt releaseparty ombord i måndags har frågat om det går att få höra ”snacket” som Pelle och jag höll i efterskott. Vi gjorde faktiskt en egen ljudupptagning och den vill ingen höra på (av tekniska skäl), däremot finns den nu på utskrift. Så med risk för att verka tjatig och för er som var där, scrolla nedåt bara så är ni ute ur det här träsket. Men för er andra som verkligen är intresserade av att titta in bakom kulisserna på ett stort romanbygge följer talet i sin helhet här nedan. Texten är redigerad såtillvida att jag har plockat bort rent onödiga kommentarer mellan mej och Pelle och strukturerat innehållet i vissa stycken. Annars är den i princip återgiven exakt som orden föll.

”Inspelningen börjar med att förlagschefen, Pelle, hälsar gästerna välkomna och ber Carina berätta några ord om fartyget som de befinner sig ombord på.

Carina: Jag vill också hälsa alla välkomna. Det är jätteroligt för jag har många helt ”nya” vänner här som jag har fått just genom arbetet med Det stora svenska vemodet och så har jag flera arbetskamrater här från tidigare produktioner. Och DOM vet att det här är någonting som jag normalt sett INTE gör. Ställer mej upp och talar inför människor… eller sitter.

Det fanns en tid i en studio nånstans när jag till och med försökte gömma mej bakom ryggen på Sven Wollter för att slippa synas så mycket, eller säja någonting själv. Och det var ju inte helt genomtänkt kan jag tala om, för är det någon som har ögonen på sej så är det Sven. Därför har jag i dag placerat honom framför mej… Så det känns fint!

Men, Pelle vill alltså att jag ska nämna någonting om fartyget – M/S Falkland.

Båten är byggd på Marstrand år 1960 för trålfiske på Nordsjön. Efter en tid köptes hon av Kustbevakningen och fungerade som kustbevakningsfartyg under många år. Hon övergick sedan i försvarets ägo där hon fick namnet HMS Urd. Båten rustades upp och blev därefter ett av Marinens hemligaste fartyg. Man kan se på tidiga bilder från Estonia-förlisningen hur HMS Urd ligger som ett av dom första bevakningsfartygen på haveriplatsen.

Vi köpte båten från Muskö för fem år sedan. Hon är i dag helt privat men fungerar fortfarande som testfartyg för elektronik och navigationsutrustning… Och skrivkammare – eftersom det är här jag sitter och skriver mina böcker.

Dåvarande HMS Urd

Pelle: Ja, Carina … Många börjar med att skriva en bok. Du bestämde dig redan från början att det skulle bli tre. Vilket är ganska krävande. Hur tacklade du det?

Carina: Absolut inte. Jag tänkte skriva EN bok. Om du undrar vad som krävs ”ens” för att göra det så är det träning. Alltså, förutom besatthet och ett milt vanvett.

Jag har tränat i hela mitt liv för att skriva den här trilogin. Jag har skrivit allt från kortfilm, novellfilm, en julkalender by the way som motsvarar flera långfilmer i längd, jag har skrivit en barnbok tillsammans med Per Åhlin, gjort dataspel och jobbat som krönikör i många år. Allt det sammantaget har varit min skola – och det räcker inte ändå!

Pelle: Oftast händer något som fungerar som startskott för författare. I ditt fall var det en tragisk händelse som satte igång processen för dig. Vill du berätta om det?

Carina: Jo, det var så att min häst blev sjuk. Och det var ett förödande förlopp. Inom ett par veckor så var han borta. Vi har flera hästar, men det här var liksom ”grundbulten” i vår hästhållning, han var flockledaren och han var min. Han stod mej fruktansvärt nära.

Jag hade redan bestämt att när ”den dagen kommer” då våra vägar måste skiljas åt, ska han inte föras i väg till något slakteri eller veterinärstation, utan han ska få dö hemma. Under den stora vackra björken, i den stora fina hagen hade jag tänkt mej att det skulle kunna ske. Men slutet såg inte ut så. Jag fick vara glad att jag kunde ta honom runt stallknuten över huvud taget och det enbart för att där finns ett dike. När man tar bort ett djur med slaktmask som är ett skott i pannan måste man avbloda djuret innan det förs iväg till destruktion och till det behövs ett dike. När vi tog dom här sista stegen tillsammans och min häst praktiskt taget hoppade på bakbenen som en känguru till avrättningsplatsen för han kunde inte längre stödja på sina framben, så tänkte jag att, ”Det här kan vara riktigt farligt”, och inte bara för hästen, eller för det att skottet kan gå snett, vilket det självklart inte gör, utan för att man också kan få hjärtinfarkt av det trodde jag.

Freyr efter Svalur 1010

Ett par dagar senare blev jag också sjuk. Verkligen dålig, men jag lyckades ta mej till akuten och fick in huvudet i nån lucka där. ”Här har ni mej nu med hjärtinfarkt och allt”, sa jag. Men dom var inte så säkra på det, svarade dom. Jag fick i alla fall ta ett EKG som det inte fanns några anmärkningar på, men jag var ju fortfarande, uppenbart, riktigt dålig och blev därför inlagd över natten.

På kvällen kom en läkare och satte sig på sängkanten. Han frågade; ”Har du varit med om någon väldigt jobbigt eller traumatisk upplevelse sista dagarna?”. Och jag ville inte riktigt köra ut det där med hästen, men fästingar har jag stor respekt för, så jag sa det. ”Jag har haft en fästing, den är borta nu men här satt den”. ”Okey, vi ska ta lite prover”, sa doktorn.

Nästa dag var han tillbaka i dörröppningen och såg riktigt glad ut. ”Nu vet vi vad det är för fel på dej”, sa han. ”Det här är vad vi brukar kalla för brustet hjärta och en släng av borrelia”. Och med den diagnosen fick jag åka hem – hit, till båten.

Vi låg då ute i Waxholm och jag mådde fortfarande verkligen skit! Jag kunde inte göra någonting, inte nåt, inte ens gå ut med hunden. Det enda jag kunde göra, var att jag fortfarande kunde skriva. Och då skrev jag min första roman Familjelyckan. Det gick ganska enkelt eftersom jag hade ett slags grovmanus som underlag så det enda jag egentligen gjorde var att brodera ut texten och bearbeta den i skönlitterär form.

Det fanns då inga planer på att skriva en trilogi men när jag kom till dom sista sidorna i boken dök det upp en HELT ny karaktär – och om honom visste jag allting! Jag visste precis ALLT från födsel och ända fram till slutet. Och han hade en fantastisk levnadshistoria!

Jag tänkte; ”Shit, jag måste ju berätta det här för människorna.”

Nu gick jag inte i gång och skrev femhundra sidor till av bara farten utan jag tog ett halvår på mej och gjorde en ordentlig konstruktion för att vara säker på att ro båten i land. Men sen började jag skriva och då blev det MAGISKT för det var inte alls som om jag styrde över berättelsen utan mer som om jag bara satt och nedtecknade.

Pelle: Du har till och med sagt att det började spöka ombord.

Carina: Jo, men det gjorde det. Och det startade en natt när jag hade suttit uppe och skrivit sent. Just den kvällen hade jag jobbat med ett kapitel som var oerhört starkt till sitt innehåll. Det handlar bl.a om två elitsoldater som gör en nattdykning. Vi kommer faktiskt att få höra min gode vän, skådespelerskan Bergljót Arnadottir, läsa ett stycke ur just det kapitlet senare.

Jag brukade avsluta i gryningen med att gå upp i styrhytten och lyssna på musik, dricka en kopp te, ta ett glas vin – what ever som rensar huvudet. Oftast blev det då att jag lyssnade på Amy Whinehouse som jag tycker mycket om. Så jag slog på datorn och surfade ut på Youtube. Plötsligt kom det upp ett slumpmässigt framkastat förslag och normalt sett hade jag inte reagerat på det, men där fanns en bild bifogad föreställande ett fartyg och jag kände igen båten.

Det var ”Calypso”, den gamle marinofficeren och oceanografen Jaques Cousteaus båt. Det fanns en kort text att läsa som berättade att det var en sång av John Denver. Jag menar, John Denver har man väl inte hört på trettio år men så kom jag ihåg att han hade en hit med en låt som hette just ”Calypso” och nu först trillade polletten ned.

Jag har ALDRIG förstått att han sjunger om en båt!

I texten stod att videon var sammansatt av filmmaterial hämtat från Cousteaus undervattensexpeditioner.

Lyssna (och titta) här / Calypso

Och nu var jag tillräckligt nyfiken för att köra i gång den där filmen och det var då jag trodde att det hade börjat spöka ombord. För när jag fick se bilderna som kom upp var det som att se samma kapitel som jag precis hade skrivit…

Till slut satt jag verkligen bara och gapade, jag kände kalla kårar gå ut efter ryggraden och då hade jag ännu inte sett blossen. I min text förekommer ett stycke där det sjunker brinnande bordläggning, alltså virke, genom vattnet. I slutet av låten ”Calypso” hände samma sak i videon. Då blev det för mycket för mej, då slog jag av datorn. Sen satt jag en lång stund och tänkte. ”Det är Jacues Cousteau… han försöker säja mej någonting”.

Och jag kunde INTE begripa vad det var han ville ha sagt, men så kom jag på det. Han var förstås gay! Men varför skulle han få för sej att komma ut flera år efter sin död – och för mej av alla?!

Pelle: Det här var ett mysterium som fick en något oväntad upplösning?

Carina: Ja, verkligen. När jag hade skrivit färdigt Det stora svenska vemodet förra sommaren slog det mej att; ”Shit, jag borde kanske gjort någon form av research. Boken innehåller onekligen en passionerad kärlekshistoria mellan två män och det är HETA scener!

Och jag menar – hur ska jag kunna veta?!

Jag fick klura lite på det där, hur jag skulle kunna göra research i efterhand, men så kom jag på det. Man Googlar naturligtvis. Bildsök är bra! Så jag skrev ”gay+pårrnå” och gör ALDRIG det. Inte om ni har ett par tusen manussidor i era datorer. För upp kom bilder på purjolökar och palsternackor på en plats där bonden aldrig har varit med sin harv. Eller så har han det… Där fanns växtlighet i alla fall. Och det hade jag inte skrivit i min bok…

Jag förstod då, att antingen får jag skriva om hela den linjen som har ett gay-tema, eller så måste jag försöka finna en annan verklighet som bättre överensstämmer med mitt drama. Så jag skaffade ett medlemskap på Qruiser som är tidningen QX mötesplats för hbtq-människor. ”Heterosar” får också vara där – så länge dom uppför sej!

Jag gick in där som mej själv, med en bild på mej själv och mitt eget namn. Eller jag har ett användarnamn, men jag är jag liksom. Och redan samma förmiddag, första timmen, fick jag kontakt med Janne, som jag räknar till en av mina bästa vänner i dag. Det är också därför jag kallar honom för saker som Pilsnerprinsessan eller Pannkaksslynan, för att jag älskar honom så mycket. Janne, å andra sidan, älskar bara sin man PJ, så det är helt chill mellan oss tre.

Janne

Efter några månader vågade jag frågade om Janne kunde tänka sej att läsa mitt manus. Janne svarade att han var sannerligen inte mycket av en ”bok-kille”, men jag tror att han var lite nyfiken också för han gick med på att göra ett försök.

Så småningom fick jag ett brev av Janne som är kanske det finaste brev jag någonsin har fått. Och han skrev i det, bland annat; ”Du får inte ändra på någonting, inte på nåt!”

För säkerhets skull frågade vi också Jannes man, PJ, om han kunde tänka sej att korrekturläsa. PJ är verkligen en som läser mycket så nu blev det nervöst på riktigt. Men även PJ kom tillbaka med ett brev och där stod; ”Du får inte ändra på någonting, inte på nåt. Och när Det stora svenska vemodet blir film, för det kommer den boken att bli, så vill jag ha rollen som kapten Klinga!”

Alltså, jag förstår inte vad det är med den där despoten kapten Klinga. För nu har många läst manuset och när jag försökte skriva en roman kommer människor tillbaka och beskriver att dom har sett en film och där spelar dom själva rollen som kapten Klinga!

Så tänk på det om det finns någon regissör här i kväll (vilket jag ju vet att det gör), att det blir många som kommer till castingen!

Pelle: Men hur blev det då med Jacques Cousteau?

Carina: Under tiden som Janne läste manuskriptet mötte jag en ny vän på QX, Fredrik!

Nu låter som att jag har en liten bög i varje buske, men Fredrik är nästan två meter lång och han älskar bara sin man, Micke, så det är chill mellan oss tre också.

Jag har för övrigt fått flera vänner än så under det här året, till exempel Ingela som är här i kväll.

Hur som helst frågade Fredrik mej; ”Du den här båten ni äger, har den hetat HMS Urd tidigare”?

Frågan gjorde mej lite förbryllad, men Fredrik förklarade att hans man, Micke, hade varit god vän med före detta skepparen ombord, under tiden i marinen, kapten Schölin.

En tid senare kom Fredrik och Micke och besökte oss i Waxholm. Och Micke sa då; ”Att eftersom kapten Schölin nu är död kan jag berätta att han var gay. Och han kom inte ut under hela sin livstid. Inte ens för mej, gjorde han det!”, sa Micke.

Så dom hade alltså inte en ”sådan” relation.

Men då förstod jag äntligen vem som hade väglett mig genom mitt arbete – och vem som spökade i styrhytten.

Av respekt för kapten Schölins beslut att inte öppet komma ut som bög har jag valt att kalla honom för någonting annat än vad han egentligen hette. Men han VET att jag VET. Och för att hjälpa kapten Schölin lite på traven har jag hissat Pride-flaggan här ombord. Och jag tror att han är lite, lite stolt över mej i dag. Men så har han ju också hjälpt till att skriva boken. Det vill säja, om det ändå inte var Jacques Cousteau. Men om dom här gamla kaptenerna vill komma ut som gay mycket senare än så här så får det gärna bli ombord på någon annans båt för jag sover i kapten Schölins hytt om nätterna och skulle det plötsligt komma ut någonting ur garderoben där – ja, då skulle jag bli rädd på riktigt!

Och det var allt jag hade att berätta om arbetet med min trilogi för närvarande. Men jag har ju också en sista, avslutande del att skriva, så vem vet vi kanske ses här om ett år igen.”

I am blessed!

Jag har världens konstigaste liv. Dom sista två dagarna har verkligen fått mej att inse HUR konstigt det är. Den enda som kan konkurrera med min vardag i det avseendet är möjligen kranen, det mekaniska monstret. Den tycker nog att livet är fan så konstigt den med. Nu fungerar den i alla fall!

Just som vi hade fått upp gummibåtarna på däck och var klara för avgång började det blåsa. Som jag tidigare har nämnt har vi ett tillägg i Stockholm som är en uppvisning i akrobatik och millimeterpassning. Med en stor trålare och vinden rakt i sidan händer det då prylar på vägen kan jag tala om. Men till slut blev vi tvugna att ge oss av i alla fall. Jag hade mitt releaseparty att tänka på och skulle även öva in ett långt ”prat” om arbetet med min trilogi.

Ozzy ”freaking” Barbro in the air finally!

Allt det där fick dock stå åt sidan för det som måste ske ombord. Vi kom inte hem till stan förrän kring midnatt och då blåste det så pass att vi blev tvugna att söka upp en tillfällig kajplats där vi kunde ligga långskepps, annars förtöjer vi med aktern in mot kaj.

Jag hade ett möte inbokat med Ajax (Electrosound) som skulle rigga ljud ombord. Detta fick han sätta i gång och göra mitt i svarta natten. Nu var det inte många timmar kvar innan gästerna skulle börja komma och vi hade ett veritabelt kaos ombord.

Coming home!

Nästa morgon förhalade vi till vår egen kajplats. Nu hade jag ett nytt möte inbokat med min förlagschef, därför duschade jag och gjorde mej i ordning innan tillägget så att jag skulle vinna lite tid där. Då hade jag glömt bort en sak! Trossar som har legat i vattnet i ett och ett halvt år samlar på sej en hel del växtlighet. Jag såg ut som ett gammalt träsktroll efter förtöjningen – och luktade värre än träsktrollets komposthög!

– Nu tänker jag börja grina, sa jag till Skutskepparn. Jag har snart varit vaken i två dygn, vädret är pissdåligt och jag har gyttja i håret!

– Gå och duscha, sa han. Det hinner du innan Pelle kommer!

Lättad stängde jag in mej i badrummet och slängde in alla kläderna i tvättmaskinen. Jag vred på kranarna i duschen och insåg att ”pannhelvetet” hade slocknat. Det fanns INGET varmvatten! Desperat försökte jag ringa till Skutisen från mobilen, men han var nere i maskinrummet och hörde ingenting. Jag hade fortfarande inte hunnit förbereda mitt ”snack” över huvud taget och nu var jag också utan kläder. Då kom Pelle!

The man with the plan

Jag fick skölja bort den värsta skiten med kallvatten, slänga på mej ett par tillfälliga paltor och dra honom åt sidan.

– Det här går inte, sa jag. Glöm att jag kommer säja NÅGONTING över huvud taget på mitt releaseparty. Bara slå det ur hågen, för jag är SLUT som artist!

– Vi gör så här, svarade Pelle. Jag skriver ner några frågor och så improviserar du bara.

Jag ville skrika ända in i kaklet:

– Pelle jag improviserar dygnets alla timmar, varenda minut och sekunderna där i mellan. Att skriva böcker är ”the easy piece of the cake”!

Strax därefter dök min gode vän, Chester, upp.

– Kom och sätt dej här så ska vi profylaxandas du och jag, sa hon till mej.

Och så gjorde vi det.

Bergljót Arnadottir – busigaste bönan om babords halsar

Under tiden spolade Skutisen av däcket och Humla dukade fram förfriskningar. Sedan började gästerna att komma. Pelle hälsade alla välkomna och vi tog plats i våra ”talarstolar” för att berätta om arbetet med Det stora svenska vemodet (bland annat). Jag såg hur Pelle trevade i fickorna och hörde hur han väste till mej:

– Fan, jag har glömt frågorna.

Panik!

Men sätt er själva framför 40-50 personer som enkom har kommit för att lyssna på vad just NI har att berätta om ert intelligenta arbete och det absolut enda NI har att komma med är en halvdöd simpa som ligger jackfickan och en vissen tångruska som hänger i luggen.

– Jag är inte helt domesticerad ännu, förklarade jag för publiken.

Gästerna börjar anlända. Här i tillfällig förening Familjen Sahlström – Röed

Pelle och jag har varit ”där” förut. När vi absolut är på väg att gå in i väggen, tittar vi på varandra och säjer (med blicken):

– Nu kör vi!

Och så gör vi det. Vi bara gör vad vi måste och utan ett enda manuspapper, inte one singel stolpe eller annat stödord körde vi ut ett näst intill helt improviserat ”prat” om arbetet med min trilogi. Fast sen blev det kalas!

Legendariska tv-producenten Ann-Ci Lifmark i flott sällskap av Fredrik och Micke Kortsson

Vi fick till slut en sagolikt mysig kväll, med ljumma vindar och många skratt. Trots att jag inte kände särskilt många av gästerna hade Pelle satt i hop en underbar mix av människor men jag fick också möta älskade vänner och gamla arbetskamrater från tidigare produktioner.

Mäster Estragon var där

(Tre älsklingar, Fredrik Kortsson, Sven Wollter och Janne Johanssson.)

Sven kom på ett strålande humör och jag fick så många blommor och presenter som jag aldrig har fått i hela mitt liv. Jag är fortfarande helt mållös över alla dyra champagner och calvadoser och cowboyhattar som jag har fått. Nej, gud ske tack och lov – jag fick bara en cowboyhatt. Men den är MAKALÖS!

Sedan har jag fått en cd-skiva med fantastisk musik som Fredrik (se ovan) lyssnar på när han läser. Haja, han sätter ”filmmusik” till mina böcker. Humla fick nästan tårar i ögonen när hon såg vilket fint omslag han hade gjort. Och så Janne, Pilsnerprinsessan, som förutom övriga presenter (alltså, ni är inte kloka) också har gjort en bild som är så fin att jag ALLTID tänker ha den framför mej. Jag ska fråga om jag kan få den digtalt så att jag kan visa alla er andra!

Riktigt, riktigt roligt var det att möta Guldbaggebelönade regissören Sanna Edwards igen också. Och självklart hamnade vi alla i maskinrummet. Sanna och Sven är gamla bekanta och som dom Göteborgare dom båda är blev det såklart ett glatt återseende.

Sanna & Sven

Timmarna rusade snabbt i väg och det jag trodde skulle bli en tidig och outhärdlig kväll förvandlades till sommarens finaste fest. Jag kan inte nog tacka för alla fantastiska presenter och alla varma ord från er alla som var med. Som jag skrev till någon på Facebook, ”Jag kan hålla mej lindrigt onykter för resten av livet om jag skulle vilja!”. På fin champagne och dyr calvados dessutom. I am blessed!

Det mekaniska monstret

Nej, men hörrni… I dag kan det absolut inte bli. Nu är vinden inte bara fel utan hård också. Det tillägg som vi ska göra är inte till att leka med. Att backa in mellan fartyg, trossar (som löper kors och tvärs) och dyktalber. Jag skulle kunna beskriva vad en dyktalb är för någonting, men jag orkar inte. Sen skulle jag vilja ta farväl av Git och Glenn också, kråkjävlarna. Jag vet inte om dom är punchiga, men jag har inte sett till dom sen vi bytte kaj. Hallå… 200 meter!

Jussi

I alla fall kan jag meddela att kranen har rört på sej för första gången. Jag är, på riktigt, imponerad. Detta har varit som att se Frankensteins monster födas. Jag har sett det där liket nedmonterat i sina beståndsdelar och nu är precis varenda koppling renoverad. Och den rör sej. Moohahaha!

Däremot kunde jag inte FÖRMÅ mej själv att fotografera den förbaskade kran-fan utan förgrund. Jag fick ropa på hunden. Han var ganska rädd faktiskt och flög iväg varje gång det mekaniska monstret ryckte till.

Nu ska jag börja röja på däck och göra ”sjöklart”. Jag har lite samma tendenser som en fallskärmshoppare. Eftersom jag oftast är ensam på däck vid förtöjningar vill jag kvajla alla trossar själv. Då vet jag var jag har dom, att det inte finns några törnar och vilka man snabbt kan kasta om från babord till styrbord. Skutskepparn kan vara förbannat tacksam över att han har en apa i besättningen!

Håkans fina Petterssonare – med hund!

Apans husse

– Njae… I dag kan det nog inte bli, sa jag till Skutisen och surfade in på yr.no. Det är fel vind och dessutom måste Uffe ställa upp i ”strömmingsrodden”.

yr.no det är där alla hänger nu för tiden. Folk är för fan väder-fascistoida. Jag tycker synd om vädret, lika synd som jag tycker om böckerna på Bokmässan i Göteborg. Jag tycker att man ska lämna vädret i fred.

En annan som man kanske ska lämna i fred är Bogserbåts-Uffe. Han är liksom inblandad i ALLTING här ute. Nu är han (inte helt oväntat) även inblandad i Skutisens ”kran-projekt”. Och utan lyftkran kan vi inte avgå eftersom gummibåtarna måste lyftas upp på däck. För en tid sedan var han även inblandad i en krock. Uffe, alltså. Han fick en rejäl smäll och lider allt sedan dess av, periodvis outhärdlig, huvudvärk. Men det hindrade honom inte från att ställa upp i ”strömmingsrodden” när Håkan på snickeriet blev ”en gubbe kort” och ”ett par åror för mycket”. Uffe kan ro! Fast samtidigt är han förstås inblandad i en flytt (sin egen) från Falun till Skarpö. Den pågår just nu vad jag vet. Ungefär samtidigt som vi förväntar oss att se Uffe komma roende i full fart bakom Kronudden. Med kurs mot Falkland hoppas vi!

Så det kan nog inte bli att vi kommer iväg just i dag. En annan dag kanske. Möjligen i morgon. Om  kranen är klar till dess.

Humla väntar på att få komma upp ur plurret

Senast måndag måste vi vara i stan, för då ska jag gå på mitt eget releaseparty. Detta har jag mycket noga förklarat för Skutskepparn.

– Du man måste väl inte vara med på det där kalaset? blev hans motfråga.

– Den enda som måste vara med är jag, svarade jag. Hur tror du att det känns?

– Vaddå? frågade Skutisen.

– Att vara ”själva apan” liksom, förklarade jag.

Skutskepparn tystnade en stund och svarade sedan med ytterligare en motfråga:

– Hur tror du att det känns att vara ”apans husse”.

Det var länge sedan jag funderade över vår relation. Men nu känner jag att den har förändrats. Det har hänt nåt nytt här. Plötsligt känns det ganska relevant att hänga på ett ställe som yr.no. Man ska inte intellektualisera för mycket. Inte när man har komatisk releaseångest!

Stockholm i mitt hjärta

Det är dags att migrera. I morgon bitti ska det ske. Min drygt ettåriga odyssé i Stockholms skärgård är över. Nu börjar allvaret igen. Eller tänk om det är tvärt om. Tänk om jag har varit ute i livet – det ”riktiga livet” och nu ska tillbaka till någon slags inverterad subkultur. Pelle kallar människorna i Stockholms innerstad för ”Fantasifolket”. Det är för att dessa har mycket lite med verkligheten att göra. Han bor själv på Gärdet.

Men jag älskar Stockholm, jag älskar min stad. Jag kan gatorna på Söder och gränderna i Gamla Stan. Jag gillar att kvista över till Chester och hänga med henne på Östermalmshallen om fredagarna. En sedan länge försummad tradition.

Jag är till och med så fäst vid Stockholm att jag vägrade åka därifrån, den gången för över ett år sedan då vi kastade loss. ”Inte i dag”, sa jag och nästa dag, ”Kanske i morgon”. Och så där höll det på – i veckor. Men till slut kom vi verkligen i väg och jag har inte längtat hem en enda gång. Men jag vet hur det kommer att bli. Jag känner mej, mitt falska stycke.

Så fort vi har lagt fast förtöjningarna muterar jag till nollåtta. Stockholm är så stor del av min själ att efter tjugofem år i innerstan är man personlig bekant med varenda gatsten. Det ska bli fint att ses igen. Att få tillbaka sin skyline, sina dofter och ljud. Sirenerna på Strandvägen och skriken från Grönan. Jag vet hur Stockholm låter. Jag vet allt om den staden, utom exakt vad som här det senaste året. Vi kommer att få mycket att snacka om stan och jag. Stockholm får berätta sin historia och jag min. Det ser jag fram emot.

Komatös releaseångest

Så känns det, för den som undrar. Komatös releaseångest! Jag brukar inte ha det. Jag har gett ut böcker förr, gjort film och svarat på frågor. Det har gått bra. Obehagligt är det alltid, men inte förlamande. Vid ett tillfälle på en presskonferens försökte jag gömma mej bakom ryggen på Sven Wollter för att inte synas så mycket själv. Och det var ju inte helt genomtänkt kan jag berätta. Men det fick gå. Fast det här…

Komatös releaseångest!

Ni skulle se mej. Jag sitter mest och suckar. Detta tror jag beror på ren syrebrist. Jag har antagligen slutat andas. Någon skulle behöva komma hit och göra profylaxövningar med mej.

Jag har en vän i den stora, sörmländska skogen som skriver små uppmuntrande rader till mej ibland. I går skrev han: ”Släpp den där bokfan bara. Men akta tårna!”

Sedan påstod han att han hade suttit inmurad i Visby Ringmur i 18 år och matats med småkakor genom en spricka i väggen av snälla gotländska tanter.

Jag vet inte vad jag ska tro längre.

Jag har komatös releaseångest.

Och när jag vaknade i morse låg sju morrhår under huvudkudden. Vad betyder det liksom? Att en säl har sovit i min säng?

Vart tog den i så fall vägen?

Och var är min plånbok?

Jag begriper ingenting längre.

Det finns hopp

Det här med ordning och reda… Jag har inget större behov av det. Min värld rasar inte för att disken står kvar över natten eller prylar ligger på platser där dom inte hör hemma. Tvärtom, ett visst kaos stabiliserar tillvaron. Däremot vill jag att det ska vara rent. Jag kan ägna timmar åt att torka ett element på platser dit inget öga någonsin kommer att vandra. Men jag vill VETA att det är rent bakom elementet. Det ger mej ro!

Nu har jag haft en tid av att ”städa på helt aparta ställen”. Det är mycket uppslitande. I går dammsög jag gamla rep. Det är sant. Gamla rep i lastrummet. Det är väldigt svårt och svettigt just när det sker, men efteråt känns det bra. Man VET att trossarna är hela och rena i alla fall.

Jag har fått en brev-vän. Jag vet inte vem det är. Inte om det är en hon eller en han. I bland använder jag brottstycken ur dessa brev som ”Facebookstatus”. Som det här, en favorit: ”Jag sjunger en vacker och atonal saga för mina ofödda barn. De ler så vackert när jag kommit till det lyckliga slutet. Så länge jag sjunger en ny saga varje dag så lever jag. Mina bilnycklar hänger på en krok, på en vägg, vid en väg till höger om en buske med vildhallon.”

Jag älskar det där med ”bilnycklarna”, det är stark symbolik. Jag älskar ALLT hos den här personen. Troligtvis får jag aldrig någonsin veta VEM det är, men det bryr jag mej inte om. Om det så är en älg, spelar ingen roll. Bara jag får veta var bilnycklarna hänger.

Det finns vackra hjärnor där ute. Det finns hopp…