Into the mystic

Det var en spännande natt. Jag väcktes redan klockan fyra av en kall nos som letade sig in under täcket och petade mej i knävecket. Men alltså, försök bara att frammana känslan. En kall och fuktig nos rakt i knävecket! Jag skrek högt av skräck. Annars tycker jag att Caroline Giertz har tagit priset i att beskriva fasansfulla upplevelser av okända väsen i sin roman Ashimas Bok Varför jag återkommer till den är för att jag inte har läst en enda bok på flera år, men nu har jag tagit ett ”återfall” och gått in i en värld som jag, för en gångs skull, inte har skapat själv.

Jag vet att det är en risk, man kan få lust att läsa flera böcker eller att läsa samma om igen. Jag har ganska litet behov av ”omväxling”. Hör jag en bra låt kan jag köra den trettiofem gånger efter varandra utan problem. Det blir som en vila. I mitt huvud råder redan ett ständigt pågående kaos, genom att lyssna på samma musik, läsa samma textrader om och om igen, tvingas alla löst flygande föremål in i en bana och det utkristalliserar sej ett slags kosmiskt mönster. Ja, men ni förstår exakt vad jag menar. Ni vet hur det känns, eller hur?

Så nu vill jag inte lämna mina nya vänner. Haniel och Ashima, Adam och alla nephilimerna. I början var jag verkligen helt frågande inför en av karaktärerna i boken, Jahve. Men så tänkte jag, kan det vara en omskrivning av ”Jehova”? Jag tror att det är så, jag ska fråga Caroline. Jag har aldrig ägnat mej åt religionshistoria tidigare, men Ashimas Bok är skriven ur ett helt genialt perspektiv och får till och med en skeptiker som jag att börja betrakta världen på ett nytt sätt.

Därför blev jag också livrädd när jag kände den där kalla nosen under täcket och skrek rakt ut av fasa:

-Assyrierna kommer!

Skutisen hävde sej upp på armbågarna och gav mej en oändligt trött blick.

– Vad yrar du om? frågade han.

Jag drog täcket över huvudet och viskade med darrande röst:

– Abrahams folk är i stor fara.

Skutisen la sej ner igen och gäspade högt.

– Det kan också vara hunden som håller på att pissa i pälsen.

Så är det att slitas mellan ett par, tre olika världar. Motvilligt klev jag upp ur sängen och tog med mej jycken ut i Stockholmsnatten. Vi gick ett varv runt moderna Muséet. Passerade Teater Galeasen och mötte en bil med släckta lyktor. Långsamt gled den förbi och jag kunde höra Van Morrison spelas på bilradion.

På kajen spatserade en stor katt med hela Strandvägen som en upplyst kuliss i bakgrunden. Den höll en råtta i munnen och skällde dovt när den fick syn på oss. Jag stannade upp och betraktade dom många ljusen som avspeglade sej i Nybrovikens vatten. Hade jag hört rätt? Jo, den skällde verkligen åt oss. Vi fortsatte upp mot parkeringen. Hunden drog iväg mot en blinkande gatulykta och lyfte på benet. Det kom inget. (Fatta, klockan var fyra på natten och det kom inget!)

Nästa gång jag vände mej om för att spana efter den skällande katten satt den uppflugen på en hög radioantenn ombord på en av båtarna. Det var Caroline Giertz katt…

Jag undrar fortfarande vem som körde bilen. Jag såg aldrig någon förare.

Damm och dekadens

Plötsligt faller bitarna på plats. Allt som man har hoppats på, kämpat för och önskat sej inträffar på en och samma gång! Som att plocka av sin tallrik från bordet. Det tog femton år av tjat, mutor och hot men så bara ”yes!” där satt den. Tallriksjäveln lyfte av egen kraft, flög raka vägen genom rummet och ner i diskhon. Där renade den sej omsorgsfullt och kröp sedan in på rätt plats mellan dom andra tallrikarna i skåpet.

Eller att dammsuga golvet. När man bor många tillsammans vill det till att man har en dammsugare som är lite pigg på att suga. En sladd som ringlar över golvet lika instinktivt och målmedvetet som en orm söker sitt byte och en kontakt som ansluter sej själv till elurtaget med samma lust som en hingst betäcker ett sto.

När ingen ämnar meddela köket huruvida den ska ha någon mat eller inte till kvällen, krävs det en spis som spottar fram hamburgare och kycklinglår när man visslar på den. Och skulle inte bordet duka sej själv (Gud förbjude) då måste man ha en hund som är skolad för uppgiften.

”Vem fan har snott min ansjovis?!”

Pengar behövs inte. Självklart har man ett förråd där korvarna förökar sej som kåta kaniner på rökheroin, där bröd och mjölk skapas vid blotta tanken och man även kan plocka ett par kalla bira direkt från träden.

Det är någonting väldigt fint med storhushåll, att leva många tillsammans. Man kan kalla varandra för ”hora” och ”fitta”, kasta saker på varandra och smälla i dörrarna. Man kan stjäla varandras kläder, komma med falska anklagelser och bädda säck. Det är kul. Då är det fredagsmys!

Huvudsaken är att maskinparken fungerar, att elräkningen är betald och porslinet okrossbart. Då finns det bara fördelar att hämta ur den där gamla sköna idén med generationsboende. Men det är klart, det förutsätter ju att alla sitter med armarna i kors och koncentrerar sej till det yttersta på att göra ingenting. Det fungerar ju inte att en plötsligt börjar dammsuga eller att en annan dukar bordet. Ska man ha en dammsugare i hushållet ska den också kunna suga på eget initiativ. Det är väl ingen städskrubb heller, där man kan hänga med slangen och hänfalla åt damm och dekadens.

Nu måste jag släppa ut hunden. Han ska gå på Bolaget!

Gråt och tandagnisslan

Jag har en tand som är riktigt sjuk i huvudet. Den är på riktigt sjuk i huvudet! Jag har skrivit om den förr. I flera år har jag plågats av värk i samma tand. Jag törs inte ens berätta det för tandläkaren längre. Han tror antagligen att det är JAG som är sjuk i huvudet, att jag är förälskad i honom eller bara självplågare i största allmänhet. Jag har bytt tandläkare nu (till syrran). Och när hon frågade mej vid senaste undersökningen:

– Du, den här tanden, känner du någonting här?

Då svarade jag:

– Nej.

– Såklart inte, svarade hon och studerade en röntegnbild framför sej. Den är nämligen rotfylld.

Jag har alltså ont i en död tand, ett uppstoppat lik. Och här kommer en grej som är riktigt creepy… Den talar också!

Hjälper hjälplösa – tröstar tröstlösa

Nej, fan… Såklart den inte gör! Vad trodde ni? Däremot har den en mycket orolig själ. Ett par gånger i månaden (regelbundet) börjar den värka utav bara helvete. Dom första åren åkte jag till tandläkarakuten för jag trodde ju att det var AKUT. Och dom öppnade tanden där (flera gånger) och sedan fick jag beställa tid hos min dåvarande tandläkare (en stekare vid namn Rolf på Stureplan). Rolf var väldigt entusiastisk i början, verkligen angelägen om att hitta felet och gjorde absolut sitt YTTERSTA. Till slut såg han bara bekymrad ut. Det fanns inget fel att rätta till. Tanden var rotfylld, om och om igen. (Och medge… nu börjar även ni tvivla på min mentala status. Ni tänker, ”Skrev hon inte Rolf? Samma namn som den där tigerjäveln i Det stora svenska vemodet har. Klart hon är förälskad i Rolf. Och vem är inte beredd att plåga sej hos tandläkaren för lite tjillevippen i rotkanalerna…”)

Nej, stopp nu! Efter ett antal sittningar i det mycket schuckra väntrummet på Stureplan vågade jag inte längre gå tillbaka. Jag dumpade Rolf, som förmodligen är en av landets bästa tandläkare. Men jag tyckte synd om honom. Han hade mött tanden från helvetet och han vägrade till och med att dra ut den.

– Det är inget fel på den, sa han. Det vore yrkesfel att dra ut den.

Nu vågar jag inte ens berätta om den längre. Inte för någon tandläkare i alla fall. Plågan är inte konstant, utan kommer med ett par veckors intervaller och håller i sej nästan exakt ett dygn. Dessa dagar (och nätter) är HELT bortkastade. Det enda jag kan göra är att knapra Treo och låta tiden ha sin gång.

Så i natt hände det igen. Jag vaknade med en molande värk på EXAKT samma ställe som alltid. Men nu känner jag att jag börjar få nog. Nu säjer jag dej tandjävel att jag har nära till bössan och det finns hagel ombord. Du får fyra timmar på dej. Det är en kompromiss. Vi snackar 15.30

Sen smäller det!

Fotnot: Vid pass 15.30-tiden i dag enades dom båda stridande sidorna, över- och underkäke, i enighet med omkringliggande plomber och fyllningar att underteckna ett avtal om ”tillfällig vapenvila”. (Varför låter det som om min mun ser ut som en ojämn provbombning av ett utdött ökenlandskap. Jag har faktiskt inga hål.) Den molande tanden har dragit tillbaka sina trupper och även framfört en dålig ursäkt för sitt sinnessjuka beteende. Ingen tror dock att överenskommelsen kommer att hålla särskilt länge.

The girl next door

Plötsligt kom jag ihåg det, att det var någonting som jag skulle ”komma ihåg”. Fatta hur nära det var att jag inte kom ihåg det alls. Det att jag skulle komma ihåg något, alltså. Vad det var jag skulle komma ihåg har jag ingen aning om.

Sådär är det rätt så ofta. Jag ligger i sängen och håller precis på att somna när det plötsligt dyker upp ett helt ”textsjok” i huvudet fyllt av fantastiska meningssatser och ekvilibristiska ordföljder. Och jag orkar inte göra en anteckning, men det behövs heller inte resonerar jag, för det är ofta så jävla bra så det KAN man inte glömma bort.

Och så vaknar jag precis lika nöjd som jag har somnat för jag minns fan inte ens att det var någonting jag skulle komma ihåg. Inte ens det lilla. Så börjar nötandet igen, samlandet av ord och byggandet av stabila replikskiften. Hela dagen kan det pågå, hela kvällen också. Det är ett sant slaveri intill sömnen plötsligt infinner sej och alltsammans står lika lysande klart för mej som en dikt skriven på hexameter. Och det är då, det är DÅ man ska börja skriva. Alltså, precis när man håller på att somna.

Caroline Giertz skrev Ashimas Bok på nio (9) veckor! Hon måste varit medvetslös under arbetet. Jag ser henne framför mej i ett välsignat tillstånd av ”flöde”. Men såklart att det ligger ett hårt arbete bakom boken. Det gör det alltid. Jag har aldrig skrivit någon bok på nio veckor i alla fall. Annars är vi rätt lika. Eller snarare, våra liv är märkvärdigt lika. Min förlagschef Pelle sa till mej vid ett tillfälle: ”Du måste förstå att dina läsare köper dina böcker av en specifik anledning – inte för att dom upplever dej som The girl next door. ”

Det tog en stund att förstå exakt hur han menade, men när jag tänkte efter och försökte jämföra mitt liv och min vardag med vilken annan kvinna som helst ur samma generation stog det ganska klart att jag nog är rätt så ensam i min ”aparta genre” av hästhår, fartygsunderhåll och skönlitteratur. Mina dagar har genom årens lopp haft ett innehåll som den traditionella medborgaren skulle ställa sej rätt frågande inför. Därför är det så roligt att vi nu är två som sysslar med ungefär samma saker. Vi använder till och med, i mångt och mycket, samma ord och uttryckssätt. Och vi är ganska frispråkiga skulle jag våga påstå. Igår vid kaffet satte Caroline åstad att beskriva en trettio centimeter lång sak (och det var ingen falukorv kan jag tala om) som hon hade skymtat på badstranden. Jag skrattade gott åt historien, men hennes döttrar skrek rakt ut av fasa:

– Mamma sluta!

Precis som mina ALLTID gör så fort man börjar bli lite spirituell. Det är riktigt skönt att äntligen ha en girl next door. Någon som plötsligt måste ut och knacka rost, rykta hästen eller bara göra ett helt vanligt TV-inslag.

Mingel och mässhallar

Alla frågar varför jag inte är på Bokmässan i Göteborg. Men, nej – jag orkar inte dra den prylen en gång till. Jag säjer bara att ”mingel och mässhallar” inte är min starka drivkraft. Jag gillar att skriva böcker. Det är min drivkraft. Inte att kränga dom på hög. Jag gillar att ha kontakt med mina läsare, inte att slänga ned ett par pocketböcker i en påse och langa iväg över en disk. Jag gillar att se himlen och ana horisonten, inte att manglas till döds och bli trampad på tårna. Jag passar nog inte alls i bokbranschen. Men det skiter jag i. Jag gillar dessutom att skriva riktiga skrönor, stora berättelser med hjärta och djup. Då går man bort i vart fall. Vad som gäller i Sverige i dag är hastigt framhostade deckare utan varken stil eller finess. I´m so sorry. Jag bakar inte billiga bullar.

Däremot tänkte jag faktiskt bjuda er på första sidan i min kommande roman. Och det är ungefär allt jag tänker bjuda på ur den boken på mycket, mycket länge. Sedan om man hellre vill ha en seg däckare att sätta tänderna i. Ja, då finns det andra fik att hänga på. Det här är mitt sugiga café och mina sunkiga småkakor.

Bildskiss

Ur: Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn

”När en gammal märr med utslitna skor befinner sej på en beräknad flyghöjd av tjugo tusen meter över havet händer det att hästskosömmen långsamt pressas ut ur det yttersta hornlagret och själva järnbeslaget lossnar från sulan.

Detta, till synes oförklarliga fenomen har vid flera olika tillfällen dokumenterats från vitt skilda observationsplatser världen över och då bortförklarats som hastigt uppflammande irrbloss eller långt avlägsna stjärnor som faller genom atmosfären. I själva verket är det hästskor man ser. På den höjden och med den hastigheten kan det från en enda häst spridas skor i fyra olika världsdelar. Att i det ögonblicket önska sig någonting vore, i sanning, ett ödesdigert misstag. Sällan har dessa symboliska metalldelar inneburit någon lycka för den som funnit dem. ”

Gåvan att berätta hade han fått av sin far, en bitter och inåtvänd fågeluppfödare som i övrigt hade mycket få, eller rent av inga talanger. Kanske var det bara i dessa stunder av ömsint förtrolighet som fadern verkligen levde upp. Det var nästan lika fascinerande att se hur hans tomma blick plötsligt fylldes av liv och hur hans bleka ansikte fick färg som det var att lyssna till hans historier från olika platser i världen.

Han berättade om sitt hemland, Sverige, en plats där havet frös till is om vintrarna och innevånarna åt snö för att stilla sin själsliga hunger. Han berättade om ett stort hus vid havet fullt av människor som kunde spela på knäskålarna, vända på ögonen och tala baklänges. Trots sina ”svåra” sidor hade fågeluppfödaren stora, förunderliga kunskaper och visste saker som att man aldrig får vistas barhuvad under fullmånens sken och att en häst tappar sina skor på tjugotusen meters höjd. Han berättade om en liten pojke på Nya Zeeland som hade funnit en sådan trofé och därefter drabbats av livslång olycka. Han påstod att det fanns människor som kunde bli förstenade av sorg och andra som hade funnit svaret på livets gåta. Han försäkrade till och med att man kunde tillverka sitt eget guld och att det existerade en sorts grodor som parade sig högt uppe i talltopparna och sedan i dödsförakt kastade sig rakt ut i luften. Han erkände att han suttit i fängelse och under långa perioder i sitt liv varit påverkad av hallucinogena droger. Dessa skulle företrädesvis komma från ett slags giftiga skaldjur kallade ”tigerostron”. Han sade sig kunna styra fiskarna i havet endast med kärlek och sitt hjärtas puls.

Denne man fick ett enda barn i hela sitt liv och gav honom namnet One O’ clock. Detta skulle vara ett av de lyckligaste ögonblicken i fågeluppfödarens liv. One O’ Clock. Barnet kunde inte ens föreställa sej sin far lycklig. En dag var han dessutom försvunnen. Bara borta. Barnet skickade en fågel att söka efter honom, men detta resulterade endast i att hans farföräldrar kom resande tvärs över halva jordklotet och förklarade att de ämnade ta med sig pojken till Sverige. Landet där människor åt snö och blev förlamade av sorg. Men det var inte det värsta. De saknade en historia, de hade ingen tidpunkt och de grät jämt!

The end!

För övrigt är jag fortfarande omskakad efter båtturen med Humla här om dagen. Alltså, hon kör bra men det blåste utav bara helvete och då händer det prylar i en snabbgående gummibåt med glasfiberbotten kan jag tala om. Nu är i alla fall helgen här och då händer det andra prylar har jag förstått. Jag vet inte om man ska vara som mest orolig när man har sin unge på sjön eller på dansgolvet.

Humla & Sandra

Hade det varit för trettio år sedan skulle den där bilden vara en exakt kopia av mej och Malou (nåja, hyfsat lik). Fy för satan vad vi festade på Kaluha och söte Jesus vad vi ångrade oss efteråt. Nej flickor, gör som jag. Förtöj båten i lä och peta in dansskorna i kaminen. Vi kan väl spela TP eller nåt. Skriva en dikt? Det blir roligt för oss… Blir det inte?

Post-publicerad-depression

Post-publicerad-depression. Det är det jag har! Tack Mats Strandberg som myntade uttrycket. Nu vet man! Detta är alltså den medicinska termen för ”The writers little thing”. Det där olustiga bakruset som inträder ungefär en vecka efter utgivningsdatum. Då när man inte längre har kontroll över någonting och enbart kan lita till berättelsens egen kraft att nå ut till sina läsare. Det är ett ganska eländigt tillstånd för en skribent. Man går tillbaka, hittar ett korr, stirrar sej glosögd på ett felsynkat kommatecken och undrar hur många utmärkelser man förlorade enkom på grund av en sådan sak. Post-publicerad-depression!

Sedan har jag fått en påminnelse från CDON.COM

Varför jag helt har glömt bort hela saken beror på att plattan är spårlöst försvunnen. Jag hann inte ens höra den! På den plats jag lade skivfodralet har det aldrig mer återfunnits. Och ingen annan stans heller. Och nu kom påminnelsen. Va´faan…

Post-fakturerad-depression!

Radiotystnad

Jakten på Lasse har också gått in i en fas av träda. Ett tag såg det verkligen hoppfullt ut, jag lyckades engagera ett par riktigt tunga namn i Lasse-branschen att hjälpa till med efterforskningarna. Men sedan tog det stopp. Jag vill ändå tro att detta är ett framsteg. Att vi nu befinner oss ganska nära själva objektet. Ni vet, som när man har låst in sej i en garderob och ropar med förställd röst, ”Jag är inte här!”. Gör man förresten det? Ja, ja, det händer säkert då och då i alla fall.

I dag ska jag ta med mej Wilmer ut i Ozzy-Barbro (gummibåten). Skutisen har stuckit till Visby så vi är ensamma ombord med tvåhundraliter bensin i dunkarna. Då blir det åka av! Jag tänkte att vi skulle spåra lite fågel på skären, kanske leta lite svamp, kolla efter Lasse. Hur som helst kommer det säkert att bota min postpublicerade depression. Mera ovisst – betala mina påminnelseavgifter!

Peace out!

Var ska vi sova i natt?

Jag slog en signal till brorsan.

– Kommer ni över och käkar middag? frågade jag.

– Javisst, sa han. Jag håller precis på att marinera lammkotletter här, men skit i dom. Sopbåten kommer på måndag!

Jag lade på luren och tänkte. Det där gick lite väl lätt. Det är inte som så att brorsan bor på Djurgården så att man bara kan kvista över Nybroviken ganska lätt. Han bor i skärgården. Och det gjorde vi också till helt nyligen. Nu bor vi i stan. Jag blev tvungen att ringa upp igen.

– Du vet var vi ligger, va? sa jag. Att vi har flyttat båten.

– Men självklart, svarade han. Vi kan vara där om en timme. Hur länge får vi stanna?

Nu blev jag ännu mera misstänksam och frågade:

– Är det någonting du vill berätta för mej?

Brorsan drog ett djupt andetag och svarade:

– Massor!

Hur länge får vi stanna?

Under tiden som skärgårdsfamiljen företog sin resa in till stan gick vi över till grannen, Caroline, och blev där bjudna på en underbar körsbärspaj. Trots att vi har helt olika båtar tycker jag att hon har gjort ett fantastiskt jobb med sin. Från att ha varit en ganska risig häck håller fartyget på att förvandlas till en riktig liten pärla som jag tror kommer passa hennes syften perfekt.

Klockan fem på eftermiddagen anlände skärgårdsfamiljen.

– Var är alla barnen? frågade jag.

– Ute och krökar, svarade brorsan.

Sedan vällde det bara ur honom. En ganska klassisk historia om orutinerade tonårsbarn och beslagtagna ölburkar. Jag menar, man stoppar inte ner biran i sängen och slätar ut lakanen. I synnerhet om man tidigare inte har bäddat bingen på tre år.

Man stoppar ner barn i sängen och slätar ut lakanen. Inte bira – barn!

Allt annat väcker MISSTÄNKSAMHET hos den äldre, något mer ”rutinerade” generationen (som har gjort samma misstag fast tvåhundra år tidigare).

Jag blev tvungen att upplysa brorsan:

– Du var inte heller så jävla klurig som tonåring.

Detta blev jag påmind om för en tid sedan när vi åkte med vägfärjan mellan Rindö och Waxholm. Det var Skutskepparn som pekade på en, för mej, okänd man och frågade:

– Känner du inte igen honom?

– Har aldrig sett karlen, erkände jag.

– Men det är ju, ”Taxi-Lasse”, sa Skutisen. Var det inte i hans trädgård din lillebror satt och grät när han hade supit bort nya båten?

Javisst, ja… Plötsligt kom allt tillbaka och jag mindes den gången för mer än tjugo år sedan när vi fick ett telefonsamtal ut till den lilla skärgårdsön där vi då bodde.

– Jag har en liten pojke som sitter här i trädgården och gråter, meddelade en främmande röst i luren. Han är inte särskilt nykter heller, kan jag tillägga.

”Han är inte särskilt nykter heller”

Det var ”Taxi-Lasse” som ringde.

Plötsligt skrek han till:

– Vänta för fan, nu spyr han på mina nyutslagna dahlior.

Mamma började grina hon med och kom rusande ner till mej som bodde i en egen stuga alldeles vid vattnet.

– Öppna, öppna, ropade hon. Christopher är i Waxholm och han kommer inte hem, det var visst nåt med båtmotorn!

Båtmotorn, jo tjena!

Jag och den dåvarande Skutskepparn (en annan, för detta var som sagt var länge sedan) blev tvungna att åka hela vägen in till fastlandet och hämta honom. Av någon anledning (sprit har märklig effekt på unga grabbar) hade han då spytt färdigt och morskat upp sej.

– Var har du båten? frågade jag. Och båtmotorn!

– Ska du skita i, sa han.

– Den är ny, sa jag. Båtmotorn också. Du har precis fått den i present för att du har fyllt 15 år.

– Jag är 35, högg brorsan i med.

– Hoppa ner i båten nu ungjävel, sa den f.d Skutskepparn.

Brorsan höjde ett ben i luften och föll omedelbart omkull.

– Akta Gullefjun, skrek ”Taxi-Olle”.

Jag tror att det var katten han menade (jag vill hoppas det).

Brorsan låg på durken hela vägen hem (i MIN båt). Sin egen (den nya) visste han fortfarande inte var han hade.

– Pappa kommer inte att bli glad, sa jag.

– Han ska ha stryk, sa brorsan.

Sedan spydde han igen.

– Du får följa honom hem, sa jag till den f.d Skutskepparn.

– Aldrig, sa han. Han kan krypa hem själv.

Vi förtöjde båten och såg den unge fylltratten kravla iväg över ön.

– Vart ska du? ropade jag efter honom.

– Hem och spöa farsan, svarade han.

Jag tittade olyckligt på den f.d Skutskepparn.

– Men i det där huset bor ju gamla Tant Kerthu…

Tur att Helle fortfarande är så liten

Tror aldrig brorsan har åkt på så mycket dingel i hela sitt liv, med en benprotes dessutom. Han har märken på kroppen än i denna dag. Dessa försöker han dölja under några fula tatueringar som ska föreställa japanska karpar. Han vill sällan tala om det inträffade och endast under stort rus. Då kan han säja saker som:

– Tant Kerthu var egentligen en mycket fin kvinna, men helvete vilka vassa knäskålar.”

Den här lilla berättelsen, hämtad ur verkliga livet, kom jag att tänka på när brorsan berättade om sina, snart stora, barn. Allt vad våra egna har hittat på under sin uppväxt är fortfarande saker som jag jobbar dagligen med att förtränga.

– Tur att Helle fortfarande är så liten, sa jag avslutningsvis när vi hade kommit till kaffet och calvan.

Helle är min brorsdotter och hon är blott en liten flicka.

– Ha, sa brorsan. Här om dagen såg jag Nicola (barnens mor) spänna ögonen i henne över frukostbordet och fråga med sin allra bittersta brittiska accént: ”And what is yours poison?”.

Helle är annars ett kapitel helt för sej. Om henne får jag berätta en annan gång. Barnet som inte sover på samma plats i huset två gånger. Därför går hennes mångårige vän och skolkamrat, David, ständigt efter henne med med halvslak luftmadrass i famnen (när han ska övernatta hos familjen) och muttrar:

– Var ska vi sova i natt?

Själv funderar jag mest över vad vi ska äta i dag – och vilka som kommer till middag. Nån som behöver lätta sitt hjärta?

Rör inte min transa

Det här med att vrida om näsan på människor, så som man gjorde i gamla svenska långfilmer, är inte det en underskattad handling? Detta är i alla fall vad jag skulle vilja göra på alla intoleranta, inskränkta och i anden försvagade ynkryggar som ens med ett ord förolämpar mina vänner.

Jag har vänner av alla sorter. Där finns gamla, unga, fula, snygga, bögar och flator. Jag känner människor av olika religioner, från olika länder med och utan tänder. Jag känner transor och tågkonduktörer, artister och TV-producenter. Jag känner en som har bytt kön. Två gånger!

Men jag känner inte en enda idiot! Och jag har mött dumskallar, tro inget annat. Det är inte så att jag tycker om alla människor, eller alla barn eller alla hundar. Jag tycker om ganska få personer, några enstaka barn och nästan inga hundar. Huruvida dessa klär sej i kostym eller klänning, kilt eller kofta, kalasbyxor eller strasshalsband det kan jag inte lägga andra värderingar i än rent estetiska.

Men när någon begår ett ”hatbrott”, när någon av okunskap och ynkedom förolämpar och förstör för någon av mina vänner då reagerar jag. Det är då jag vill vrida om näsan på förövaren, flera varv vill jag göra det tills han vädjar om nåd och frivilligt skänker håret på sina pungkulor åt ortens Husmodersförening att virka portmonäer av till Kyrkans Julbasar!

Usch, nu är jag arg. På riktigt!

Detta för att min vän Johanna Marsielle har fått sina blomkrukor på altanen krossade. Johanna är en skatt, en stjärna, en gudabenådad skribent. Att hon är transa förstår ni själva. Men jag frågar mej; hur kan en intill guld god människa (som Johanna är) med bara en kjol, sitt sätt att tillfälligt byta könsidentitet, skrämma ett antal ligister så intill den milda grad att det hotar HELA deras manlighet. Vad har dessa personer för råg i ryggen? Ströbröd!

Ibland hissar jag Pride-flaggan här ombord och kanske är det bara då som jag känner mej ÄKTA stolt. Jag är stolt över mina vänner, stolt över mina värderingar, jag är till och med stolt över Skutskepparn som, trots att det faktiskt är hans fartyg, också ser stolt ut när jag hissar Pride-flaggan. Och jag vet varför… Han är tillräckligt mycket man för att uppskatta andra människor oavsett kynne och sinnelag. Och skulle han uttrycka synpunkter som gick stick i stäv med den allmänt rådande här ombord, ja då fick man äntligen användning av det där gamla filmtricket från förr.

You gotta love them!

Skutisen har blivit allergisk. Tror vi i alla fall. Jag menar allergisk har han alltid varit. Sjukt allergisk. Han tål fan ingenting. Därför har vi också pillerburkar och adrenalinsprutor här hemma i ungefär samma omfattning som andra innerstadsbor har cash och koakin (den var dålig, jag vet – den var inte ens rättstavad). Men nu har det blivit mycket värre. Nu tål han knappt Wilmer. Och då blir det problem!

Inte så att vi tänker göra oss av med honom. Hell NO! Däremot funderar vi på att skaffa en hund till. Wilmer är van vid en flock som lever tätt tillsammans. Han sover i våran säng, han är aldrig ensam. Han kan vara ensam, men det är en situation som gör honom helt apatisk. Man skulle kunna lägga fram en oxfilé mitt framför näbben på honom och den skulle fortfarande vara orörd fyra timmar senare. Men att sova ensam om natten, att förvisas från flocken och lämnas utan sällskap i ett annat rum. Då skulle det bli skrikfest! Det skulle krossa hans hjärta. Eller kanske inte… Men det skulle definitivt krossa våra hjärtan. Vi skulle inte få en blund i ögonen. Så nu funderar vi på att skaffa ännu en hund.

En sån där

Egentligen vill vi inte ha någon. Bara att hålla Wilmer hyfsat stimulerad tar flera timmar om dagen. Det är Humla som tjatar. Hon har tjatat i många år. Och det enda som skulle kunna få mej att tillmötesgå hennes krav vore om hon ville att vi skaffade ytterligare en Weimaraner, men det vill hon inte. Hon vill ha en Rhodesian Ridgeback. Det kan jag i och för sej förstå. Det är en jättefin ras som också skulle vara möjlig för henne att hantera. Wilmer är rolig, roligast i världen, men för fan – han är ett krutpaket!

Så nu är planen, den helt geniala planen, att skaffa en ny sovkamrat åt Wilmer. Vi har ju haft två hundar förr, så vi vet hur dom knyter an och är fullt tillfredsställda med varandras sällskap om natten. Då kan hundarna knoppa på ett eget däck och Skutisen får sällskap på morgonpromenaden. Av Humla!

(Vi vet att allt det här kommer sluta med att ALLA slaggar i våran Binge. Skutisen, Wilmer, Jag, Humla, valpen, Humlas pojkvän, ett par polacker och några besökare av okänd art och ursprung. We just know that!)

Men hela den påsen är okey, bortsett från en sak. Jag tar INTE morgonpromenaden. Jag kan ta dagens alla övriga turer, men inte morgonpromenaden. Nu gäller det bara att övertyga Skutisen om hur jävla smart hela det här arret är. Speciellt som det troligtvis blir han som får pröjsa. Han måste älska hundar, Skutskepparn!

Okto-bloody-tober och en hälsning från Mona Sahlin

Ja, ni läste rätt. Snart är det oktober. Det är då influensan ska börja ta fart. Den här gången är jag livrädd. Sedan det året Humla och jag crashade i samma hytt och blev kvar där i tre (!) veckor litar jag inte på en enda droppande näsa. En människa som nyser kan få mej att ropa på polis. Ja, jag är rädd. Inte så mycket för själva influensan, eller titeln på föreställningen ”Svinis”, utan för det att någon ska låsa dörrarna i salongen från insidan. Så känns det nämligen att ligga utslagen i en säng och lyssna till rosslingarna från en person som man knappt känner. (Nåja, Humla är ju för all del mitt barn men inte enbart underhållande för det).

Jag ska aldrig glömma den natten jag trodde att slutet hade kommit. Vi fick visserligen uppleva flera såna nätter, men den här stunden trodde jag absolut att jag skulle dö. Eftersom ingen av oss över huvud taget kunde resa sej upp och absolut ingen utomstående stack in huvudet i hytten heller var vi s.a.s helt utlämnade åt varandra. Och det hade vi inte stor glädje av någon av oss. Jag lyckades i alla fall rassla fram en arm under täcket och försökte med den skaka liv i Humla som även hon var halvvägs över på andra sidan.

– Nu måste vi be till Gud, flämtade jag.

Det dröjde länge innan svaret kom och då inuti en långt utdragen hostattack.

– Vad fan pratar du om? frågade hon.

Jag samlade mej i cirka tjugo minuter för att kunna svara.

– Vi måste be till Gud, sa jag.

Humla seglade långsamt i väg igen. Det sista jag hörde ifrån henne innan vi blev friska i april var:

– Men är du dum i huvudet på riktigt?

Det är sånt här, det jag beskriver ovan som skrämmer mej. Att bli fast i sängen. För jag har aldrig haft tråkigare i hela mitt liv. På den tiden (det här är snart två år sedan) fick man komma till vårdcentraler och akutmottagningar. Men vi var för sjuka för att åka. Det fanns absolut ingen möjlighet att ta sej dit annat än med ambulans och så sjuka var vi inte. Vi hade puls – svag. Efter två veckor i mörker kunde vi för första gången slå på teven. Men enbart för att titta ett par minuter åt gången och då bara på TV-Shop. Vi såg en mixer och viskade till varandra:

– En sån skulle man ha.

Sedan måste vi stänga av. Nästa dag såg vi en golvmopp och sa:

– En sån skulle man ha.

Tredje dagen såg vi en motionscykel och sa:

– Cykla kommer vi aldrig mer att göra, men om vi bara överlever så köper vi en alla fall.

Och så där höll det på. Det var fan så tråkigt!

I går kom Freja hit. Hon hade lite post med sej från Söder. Jag ögnade igenom kuverten, såg att ett var från Socialdemokraterna och tänkte, ”Att dom bara orkar, göra massutskick med någonting som liknar handskriven text. ” Men det var en konstig form på kuvertet, och det var hårt. Det liknade helt enkelt inte dom utskick man är van vid att få. Så jag sprättade upp det och och läste innehållet. Det var verkligen handskrivet och innehöll en kommentar om Det stora svenska vemodet. Undertecknat med, ”Kram, Mona Sahlin”.

Jag försjönk i tankar en stund. Hur enkelt det är för vissa människor att skriva ett brev, att ringa ett samtal trots att den har tio tusen punkter på sin agenda under en dag. Kanske är det dom som får mest gjort.

Freja sträckte ut sej på min säng, hostade våldsamt och sa:

– This is NOT the Bacon-flue, mamma. Du behöver inte hoppa överbord!

Men det var försent. Jag hade redan gett mej av. Nu bloggar jag från en position i Norra Kvarken. Badtemperaturen är godtagbar och vindarna gynnsama. Alltsammans skulle vara fullt uthärdligt om det inte vore för det där fula trynet som precis sticker upp ovanför vattenbrynet och kommer plöjande som en säl bakom mej. Tur att man har en Swivel Sweeper och en mixer. För nu är det dags att sätta fart på prylarna. Snart är okto-bloody-tober här!

Jakten på Lasse

Det här är jättespännande, det kan vara dags att koppla in ”Byrån”. Alltså, jag har säkert berättat det tidigare, att min vän Chester och jag driver en liten detektivbyrå ihop. Ibland lyckas vi med något uppdrag. Då drar vi genast till bagarmossen och spelar upp hela arvodet på poker. En gång försökte vi starta ett telefonbolag också, oklart varför.

Nu har jag ett litet ”case” coming up här känner jag. Någonting som jag inte lyckas lösa på egen hand. Det är ”Jakten på Lasse”. I veckor, nej månader, har jag jagat Lasse i ett ärende som kanske inte är så vanvettigt viktigt, men ändå angeläget. Lasse är precis så som uppslukad av jorden. Han har många vänner, men dessa tycks också vara bortresta eller avskurna från all kommunikation.

Hur man beskriver Lasse? Ganska lång, stora fötter, korrekt hållning. Troligtvis golfspelare. Hur han försörjer sej har jag inte en aning om, men jag tror (nej, jag vet) att han är gift. Lasse kan alltså vara mitt ibland oss. Ändå är han omöjlig att finna. Det måste bli ”Byrån” som får ta det här. Jag klarar det inte ensam.

Ganska lång, stora fötter, korrekt hållning

Detta är bara en parentes för egentligen hade jag tänkt att skriva om Bokmässan 2009. And I wont do it! Jag vet att alla, menar alla, är där och jag begriper det helt enkelt inte. Mässlokalen är en slakthall fylld av knäckta bokryggar och skrikande bokblad. Man samlas till rituella avrättningar i separata lokaler och lyssnar till dom rårackade lögnhalsar som har skrivit dessa alster. Temperaturen ligger konstant kring 75 grader Cellsius och det händer att besökare blir ihjältrampade. Förra året försvann en man helt oförklarligt och kom aldrig mer tillbaka.

Var det Lasse?

Förresten har Sigge hört av sej nu igen. Ni vet min brevvän som påstår att han har suttit inmurad i Visby Ringmur. Det är förresten det enda jag vet om honom. Och att snälla tanter har stuckit in småkakor genom en spricka i väggen. För övrigt är han mycket knapphändig med information om sej själv. Nu senast skrev han: ”Om människor slutade att bry sej så förbannat mycket om varandra skulle jorden bli en bättre plats att leva på.”

Kan Sigge vara Lasse?

Fake it till you make it

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett mail. Det stod (bland mycket annat), ”Grattis till en strålande recension, men jag är inte riktigt överens med journalisten på alla punkter”.

Vad fan är nu det här, tänkte jag. Kan jag inte få ha en ynka pynka recension i Östgöta Corren i fred. Måste någon prompt dit och argumentera om innehållet. Homofobjävel!

Ungefär så tänkte jag. Sedan fortsatte jag att läsa och upptäckte då att det stod vidare, ”Jag har läst både Familjelyckan och Det stora svenska vemodet och jag avskyr när någon beskriver berättelsen som vettlös eller karaktärerna som galna även om det är av ren otyglad lycka över innehållet.”

Bingo!

Nu började läsningen ta fart. Jag förstod att det fanns en själsfrände någonstans där ute i det stora ”genuint tokiga”. För det är nog så jag betraktar verkligheten, som ”genuint tokig”. Mailet fortsatte med en personlig berättelse som jag inte tänker publicera här och avslutades med följande mening: ”Dessa karaktärer är för mig så verkliga att de framstår som mer mänskliga än riktiga människor. Det är en värld som jag inte vill lämna, som jag vill vara en del av och stanna i för evigt!”.

Detta är vad jag alltid har hävdat inför Katja (min förläggare) och sagt till Pelle (min förlagschef). ”Ni måste förstå att jag tar mina karaktärer på fullaste allvar!”

Jag håller med ”brevskrivaren” till etthundra procent. Kanske att innehållet i mina böcker i relation till en väldigt välordnad tillvaro framstår som ”knasigt kul”, men betänk att det mesta är sant. Även om personerna är uppdiktade så behåll i minnet att vem som helst kan tillverka sitt eget guld. Det är ingenting som jag har ”hittat på” själv. August Strindberg gjorde det! Sedan kan man möjligen ifrågasätta kvalitén på guldet. Men det går, jag vet att det går. Och vem som helst kan bli tigertämjare! Det vill säja, om man har gåvan…

Tigertämjarn Lazló Imre, här med två okända lejon

Jag vet inte riktigt hur Gud resonerade när han skapade mänskligheten, om det gick till ungefär som när pappa Fernández står i köket. En jävla smäll blev det dock i båda fallen. Och människan blev en lurig rackare. Full av olater och nyckfullhet.

Jag upplever ibland att vi romanförfattare står lite grann inför samma dilemma. Man vet inte e-x-a-k-t vad som kommer ut av detta exprimenterande med krut och koben. Jag tänker ibland på några ord som en av mina bekanta, Claudia, skrev här på min hemsida. Det stog, ”Ibland läser jag glupande och hinner tänka – dom här människorna känner jag! Sen är dom lite udda, bejakande och snälla. Och så är ju karaktärerna generösa, mot sig själva och varandra, så som man önskar att det vore alltjämt.”

Jag hade aldrig tänkt på det då, men just hennes kommentar har gjort ett stort intryck på mej i efterhand. När Claudia skriver att karaktärerna är udda är det för att dom är bejakande och snälla. Det är ju helt underbart! Jag blev tvungen att gå tillbaka och läsa i boken. Och jag såg en man som förgiftar sin älskade med skaldjur, en annan som ständigt bedrar sin fru och en tredje som har sprängt familjehemmet i luften. Och det är goda människor, det är genuint goda människor. Kanske dom enda riktiga jag känner till.

Jag vet inte hur Gud tänkte när han skapade människan. Kanske, ”Fake it till you make it.” Han kanske bara är i inledningen av sin trilogi?

Äntligen!

Att vänta på recensioner är aldrig särskilt roligt. Första recensionen är kanske också den värsta. Trots att Det stora svenska vemodet har stycken som är mörka har jag alltid sagt att det är en ”ljus” bok. Det var också väldigt viktigt för mej att den skulle vara vit. Pelle och jag har haft oändliga samtal om innehållet i boken och jag har aldrig tvekat en sekund.

– Det här är inte gay-litt, har jag sagt. Det här är en bok om människor för människor, alla människor oavsett svans och antal klövar!

Jag har inget ”gay-perspektiv” och inget annat perspektiv heller, jag ger uppriktigt fan i huruvida älskande människor är av samma kön eller inte. Det är inte intressant för mej. Det är berättelsen, alltid, alltid berättelsen som är det viktiga. Om sådana saker har vi pratat, Pelle och jag. Kommer mina läsare klara av att tänka bort en sådan sak som könstillhörighet? Kommer dom att bli berörda, kommer dom att skratta, kommer dom att gråta? Kommer dom att förstå?

När jag läste slutorden i min första recension blev jag lycklig långt in i hjärtat. Förutom att det är en strålande recension, har journalisten gjort en insikt (nej, flera) som betyder mer än någonting annat. Hon skriver bland annat att det är den genuint roligaste bok hon har läst på länge. Sätt det i relation till att Janne höll på att gråta ögonen av sej. Då snackar vi ”register”! Men det är slutorden som överträffar allt annat som står i artikeln. Läs texten i sin helhet här nedan.

Läs hela recensionen här

Carina Rydbergs mariga kafferep

Det är någonting med den här författarinnan, Carina Rydberg, som jag tycker är oerhört fascinerande. Det är inte hennes böcker jag tänker på, jag har läst en del men inte alla. Det är någonting annat. Jag tror att jag vet vad det är. Hon är inte insmickrande. Inte ett dugg insmickrande. Jag läste i en intervju nyligen (det kan ha varit i världens bästa tidning – Situation Stockholm) att hon har flyttat med sin hund till en stuga i Stockholms skärgård. Bara det gör henne begriplig för mej. Men sedan stog det också någonting mer. Den här journalisten som hade gjort sej omaket att färdas ut till ön, blev ingalunda för den sakens skull hembjuden till Carina Rydberg. Hell no! Man intog en gemensam lunch i matsalen på öns enda skola. Fiskpanetter, säkert. Rydberg hade sagt:

– Glöm att någon kliver in i mitt kök och blir bjuden på en kopp kaffe. Det kommer aldrig att ske!

Även en sådan sak blir för mej fullständigt förståelig även om det här ombord springer folk hela tiden. Det är liksom inte mina gäster, det är barnen, deras pojkvänner, Skutisen och alla hans hantverkare, Bogserbåts-Uffe och hela det gänget. Men det är inte mina gäster. Jag har absolut inte den förmågan att kunna splittra mej så tillvida att jag i den ena stunden sitter och skriver skönlitteratur för att i den andra sitta och småsnacka på däck. Det fungerar inte. Så obegåvad är jag. Det blir kortslutning i hjärnan, allt blir kaos! Annars fasta föremål förlorar gravitationsförmågan och börjar sväva fritt omkring i luften. Kaffekoppar välter, barn ramlar i sjön, hundar försvinner och förtöjningar går av. Därefter förväntas man slå sej ner på sin plats bakom datorn och skriva ett nytt kapitel när hela dagen går åt till att kalla in bortsprugna skor, samla ihop splittrade tankar och bearbeta obegripliga konversationer. It wont work!

Illustration: Jane Bark

Jag uppskattar verkligen att träffa mina vänner, men inte under brinnande arbetstid och jag arbetar alla dagar i veckan. Därför blir jag så extra tacksam när någon ringer och frågar, ”Kan vi ses på lördag om tre månader?”. Oftast kan vi det, och då har jag fått tid att förbereda mej. Att knyta fast skorna i rörledningarna, att stoppa upp hunden och fjättra fartyget vid kaj.

Jag uppskattar ensamheten, den självvalda ensamheten, den som man finner på havet eller djupt inne i skogen. Jag har även lärt mej att hitta den mitt i Stockholms innerstad. Jag kan vandra många timmar längs Stockholms kajer, runt hela Södermalm och längs Skeppsbron utan att förlora koncentrationen ett ögonblick. Men jag kan inte stanna upp och småprata med ytliga bekanta. Då händer det där konstiga direkt. Cyklar börjar lyfta, parkbänkar börjar vandra, plånböcker försvinner och skor börjar kvittra. Och mitt i allt det där står jag och ser genuint dum i huvudet ut. För jag förstår inte vad det är som sker omkring mej? Jag glömmer bort mitt modersmål och kan inte begripa vem människan jag har framför mej är. Men insmickrande, det tycker jag nog att jag är. Och kaffe det bjuder jag på mellan varje bokproduktion. Sedan häller jag en dunk bensin över bryggaren och tänder på. Marig – det kan Carina Rydberg vara själv!

Från det ena till det andra

Nu är det sista chansen säjer veterinären. Det väcker tråkiga minnen till liv. Från då, när min vackra islandshäst Freyr fick sitt sista återfall och det var så kraftfullt att jag tvingades ringa akut till Stockholms nödslakt. Jag hoppas att vi inte ska behöva uppleva det igen, men en av våra andra hästar har varit sjuk hela sommaren. Han har fått behandling på behandling på behandling och periodvis har det verkligen sett ut som att han varit på väg att repa sej. Men så har symptomen återkommit och vi har fått kalla på veterinär igen. Inte bara sjukdomen i sej tär på djuret, det är också ett lidande för en häst att hållas instängd så länge. Att bara kunna röra sej på en begränsad yta och inte kunna gå i sin vanliga beteshage.

Nu har han fått ytterligare ett återfall. Den senaste veterinären som besökte oss har valt att sätta in en annorlunda behandling, den är krävande för hästägaren och påverkar också djurets slemhinnor så han måste även få medicin för magen. Ja, allt det där kan vi ju sedan Totte. Herregud, den hästen behandlades dagligen i ett och ett halvt år, inledningsvis så svårt skadad att vi trodde han skulle dö vilket ögonblick som helst. Men han fick hela tiden en ny chans och i hans fall talade veterinärerna klarspråk med oss. ”Ta bort honom”, sa dom. ”Han är gammal och det här kommer bara att kosta en helvetes massa pengar”. Men sedan fanns det även dom som sa, ”Fan heller, så länge vi kan hålla honom smärtfri och han inte tacklar av alltför hårt fysiskt eller psykiskt ska vi kämpa med den här kusen.” Men Totte ville leva och han lever än i dag. Till ingen nytta alls, kan man väl tillägga. Han lever livet på sina helt egna villkor och vi är alla lika lyckliga över det!  Jag vet inte ens hur gammal han är, bergis 30.

Ódinn – en av våra tidigare hästar i stallet

Så det är klart att man ger sina djur en chans och en till och en till, men när lidandet blir för stort för djuret då tar man bort det. I fallet med Freyr har jag skrivit ganska mycket om min vånda att fatta ett sådant beslut. Men när den stunden kom var det inte ett dugg svårt. Han fick hovbensrotation under sin sista natt i livet och kunde inte längre stödja på frambenen över huvud taget. Det var bara en fråga om hur fort jag kunde få ut en ”slaktare” till stallet. (Alltså, dom kommer inte med kniv och huggkubbe. Dom kommer med en bultpistol, vilket är en omedelbar död och garanterar att djuret slipper uppleva någon dödsångest över huvud taget.)

Men ännu håller vi tummarna. Det är ingen lätt sak att hålla djur och många låter bli just för den oerhörda vanmakten och sorgen när man måste skiljas från dom. Men jag kan inte se det som en anledning till att låta bli. Att det däremot har flyttat in en katt helt oanmäld på båten under tiden vi varit på Gotland kom som en total överraskning för oss. Inte minst för hunden som absolut höll på att skita på sej av fasa när han fick se denna motbjudande silhuett komma vankandes över däck med en hållning som skvallrade om totalt dödsförrakt. Det var inte bara det att katten bodde här. Nej nej nej, den ÄGDE fartyget!

Nu vet jag inte riktigt hur det blir i framtiden, jag vet ingenting om nåt…

Än näckar och Nympher

Jag står ofta längst ute på udden mellan det som är förlängningen av Holmhällar och Heligholmen. Och det enda jag tänker är, ”Hur fan ska jag komma ut dit?”

Jag vet att många har haft tanken före mej. Den siste strök med så sent som i augusti i år. Det har varit mycket skriverier om vem som ska bekosta en varningsskylt här på ön. Till slut kom det upp en handgjord.

Nu är den där skylten borta. Den försvann med tromben. Carl von Linné klarade sej dock. Han skriver i sina anteckningar:

”Heligholmen var en liten ö av 504 stegs längd i öster och väster, men 375 steg i norr och söder, ovanpå tämligen jämn, skallot och skarper, liggandes 3 à 4 musquette-skott ifrån landet.

Vid södra stranden av denna holme voro 2 à 3 famnars höga bergsklippor, helt sällsamt utgravna i åtskilliga Concamerationer, med sal och kamrar, att här ingenting fattades till hus mer än tak; dock kunde här ingen annan bo, åtminstone då sunnanvädrets vågor rasade än näckar och Nympher. Cochlearia växte i bergsskrevorna. Svärtornas ägg låg på marken. Fiskmåsarna skreko i luften och tolken flög omkring oss. En sandrevel gick ifrån denna ö till landet, dock djupare än att han kunde ridas.”

Men jag står fortfarande på den där udden och undrar hur i helvete det ska gå till? För jag måste ut dit. Jag måste dit! Det är det enda jag vet. Mina vänner förstår exakt vad jag menar, dom har sett den där blicken förr, dom har hört mej säja, ”Jag måste ut dit. Jag måste…”

Som senast var det Malou, som jag tvingade följa med på en evighetslång safari (även den på Gotland) utan vatten eller andra förnödenheter. Och så jag då, maniskt hummande vid hennes sida:

– Jag måste ut dit… Jag måste dit!

När hon klagade över törst och påstod att hon var nära att dö (samt berättade hur mycket hon hatade mej och alltid hade gjort) erbjöd jag mej att hämta vatten ur djurens kar längs vägen. Hon gick hem sen. Vi har inte hörts av på två år nu.

Men i dag fick jag se Östergarn. Och där utanför finns två otillgängliga öar och så fort jag fick se dom kände jag i mitt hjärta:

– Jag måste ut dit… Jag måste ut dit!

Måste ingenstans, gillar inte ens sjön, trivs som rauk

Men kolla längst uppe till höger i bild! Jag pekade med hela armen och sa till Skutskepparn:

– Vi måste åka hem och hämta Ozzy-Barbro!

(Ozzy-Barbro är för den oinvigde en gummibåt med hyfsad kapacitet till havs.)

– Vi skulle kunna ta henne på en trailer, inflikade jag.

Skutisen gav mej en blick som inte var helt olik den jag brukar få av Malou. Blicken som talar i klarspråk och säjer saker som; ”Du ska veta hur mycket jag hatar dej och alltid har gjort”.

För han har redan förstått, innerst inne vet han, att även om vi åker härifrån har vi ett stort uppdrag framför oss. Vi kommer tillbaka – och då har vi gummibåten på släp.

För jag måste ut dit… Jag måste!

Go with the cow

Nej, ännu är vi inte färdiga med Gotland och Gotland inte med oss. Egentligen är det först nu som vi börjar anpassa oss till lunk och landskap. Lunken är långsam… om man så säjer. Ett besök i metropolen Hemse kan göra oss utmattade för resten av dagen. Och snart står man i korsningen Folkungagatan – Götgatan igen och djupandas med långa, lustfyllda tag.

Men jag är ”ytterligheternas människa”. Jag vill ha allt på en gång. Alla avgaser som finns att få, alla väder som går att skåda och all den tystnad som råder här. Ös det över mej bara! Jag ska inte trilskas alls, bara flyta med så som Ann-Ci har lärt mej att göra. Och sedan kommer Bokmässan i Göteborg.

Det är där problemen börjar för mej. Det är där alltsammans blir riktigt obegripligt. Ann-Ci har ett stort hus, vansinnigt vackert beläget i Norsesund, dit hon har inbjudit mej att komma och kinesa under mässdagarna. Kanske bara därför, för att få göra ytterligare en resa, för att få sitta på hennes underbara altan och höra Lotta Engberg kvittra i kåken intill (dom bor liksom grannar i det där paradiset) att jag åker ändå. Eller så sätter jag mej helt enkelt i hytten och skriver färdigt min bok.

Sven Wollter och Caroline Giertz i samtal på min releasefest i augusti

Foto: Jan Johansson

Nu har jag äntligen börjat på grannens (min egen) praktverk, Ashimas bok av Caroline Giertz. Det är oerhört fascinerande läsning. Vi befinner oss mycket långt i från varandra i berättarteknik, och det tycker jag om. Jag läser ingenting som liknar det jag själv skriver. Det tror jag inte att hon heller gör. För jag är helt enkelt inte säker på att det finns något. Inte i något av fallen. Men jag tycker om hennes språk, det är rent och inte ”infekterat” av någon smittsam språkmelodi som finns hos exempelvis Jan Guillou. Annars kan jag i princip inte läsa böcker alls när jag skriver själv, för att jag suger åt mej språkrytmen som ett läskpapper. Och det vill ingen författare vara med om.

Go with the cow

Vi får se hur det blir med Göteborg och med Götgatan och med livet på det stora hela taget. Va´fan, det kan komma en tromb vet vi nu.

I dag ringde Nisse och berättade att vi hade fått kantareller av Claudia och att hon (Nisse) har lagt dom på tork i maskinrummet. Tusen tack fina Claudia (och Niss).

För övrigt tar vi dagen som den kommer. I morgon ska vi skrämma oss själva med ett besök i Visby. Vad kan komma där liksom – we dont know?

Hur länge ska vi sitta här med tomma glas

En dag av stilla eftertanke och andakt. Glöm det, inte här på Kurrekurreduttön! Redan klockan sju på morgonen flockades bönderna i byn på gårdsplanen för att bearbeta sin upplevelse av tromben tillsammans med oss. Hade jag kunnat skriva på gutemål skulle jag kunna återge repliker som aldrig går att översätta till rikssvenska. Hade jag dessutom förstått allt vad som sades hade jag kanske helt enkelt låtit bli. Många goda skratt blev det i alla fall. Och en sak kunde vi alla enas om, lammen är jävligt fluffiga i håret i dag. Ingen vet riktigt var dom har tillbringat natten, inte i vilken socken och inte på vilken höjd. Men alla verkar må bra och alla har en ny, spännande frisyr. Fluffig!

Det är så sorgligt det här med kaninen. Ni vet, den jag berättade om tidigare, som hade kommit flygande ända från Hoburgen (tror vi i alla fall). Precis efter landningen på gården uppförde den sej dock väldigt förvirrat. Till och med jakthunden tyckte synd om den lilla godbiten och lät bytet vara i fred. Hade man vetat (förstått) bättre kunde man lika gärna låta honom avfånga viltet direkt. Kaninen dog under natten, förhoppningsvis under begränsat lidande.

Annars är det fortfarande full fart här på gården. Sällan har det väl varit sådan uppståndelse i Hamra. Bilar passerar långsamt förbi, många stannar och vill veta ALLT om hur det är att vara s.a.s ”inuti en tromb”. Men vi åkte till Hemse och storhandlade. Jag har köpt färsk sparris och kantareller och en jättekonstig ost (som jag inte minns namnet på) och… eh… morotssylt med ingefära och chili. Allt detta och ett par saker därtill var rena impulsköp. Jag har verkligen inte en aning om vad jag ska tillaga. Men jag försöker se intelligent och klurig ut, ungefär som om jag hade en plan. Glöm den! Kanske är jag bara lika förvirrad som kaninen. Jag menar… ”morotssylt”!?

Det kändes fint att få en hälsning från Sverige och pojkarna i pilsnerpalatset. Där blåser det lagom och PJ är alltid lika snygg. Men vi biter oss kvar här nere på Storsudret, vid vinden och vid varandra. Jag har väl berättat att tjurarna bor här inne i smedjan nu? Ni skulle bara höra när de börjar dunka porslinet i bordskivan och brölar i kör:

– Hur länge ska vi sitta här med tomma glas?

Jannes pälsklingar PJ & Puma

Efter stormen

Va´fan, vi skulle ju bara göra våfflor. Vi hade till och med varit inne i Burgsvik och köpt ett våffeljärn. Sen kom tromben!

Jag hade det på känn redan i affären, att jag borde köpa korv. Någonting sade mej att, ”Gå nu till korvdisken och så tar du ett paket korv. Skit samma vilken korv, fixa korv bara!” Men jag gjorde inte det, för vi skulle ju äta våfflor. När strömmen plötsligt försvann och våffeljärnet långsamt svalnade i smedjan förstod jag att det kunde bli en lång och mörk vinter. Det hade varit fint med korv. Den hade vi kunnat grilla över öppen eld och stillat hungern med.

Så kom regnet. Det var inget vanligt ösregn utan liknade snarare en tropisk storm. Åskan mullrade och vi kunde se blixtarna slå ned precis utanför fönstret. Alltsammans var fortfarande ganska mysigt i smedjan. Men plötsligt ökade vinden. Och den ökade och den ökade och den ökade… Regnet kom inte längre uppifrån, och just inte från sidan heller. Det var mer som att sitta inuti en gigantisk biltvätt och vänta på att fönsterrutorna skulle explodera. Ljudnivån var obeskrivlig och det gick över huvud taget inte att se någonting. Då och då kunde man urskilja en takplåt som flög genom luften, ett träd eller en ytterdörr.

Storms Gård

Det ligger dörrar överallt på ängarna i dag, fönster också, ett skithus har spritts över två socknar och hela stenladan är raserad. Kenneths fina stenlada, värderad till ett par miljoner och planerad som bostad i framtiden. Det finns ingenting kvar!

Granngårdarna har också förlorat tak och plåt, men den här gården drabbades värst.

Jag tänkte på djuren och kände mej lite orolig för ungtjurarna i hagen.

Det är farligt för dom att vara ute i det här vädret, sa jag till Skutisen.

Vad tänker du göra? frågade han. Ta in dom i smedjan och bjuda på våfflor.

Visst, svarade jag, bara strömmen kommer tillbaka. Jag kan kirra våfflor åt kossorna men fy fan vad dom ska få pröjsa. 1575 (ja, alltså han heter det), han har råd! I95 spänn styck ska han få betala den snåljåpen. 1379 är i grund och botten en hygglig kille och han tar Rikskuponger så honom ska vi vara generösa mot. Men 125 bagis vill jag nog ha.

I detsamma mojnade vinden (när jag skriver mojnade menar jag att det då BARA blåste storm) och vi såg blåljus på vägen.

Nu kommer brandkåren, sa Skutisen. Jag går ut och kollar om det finns någonting av Storsudret kvar.

Strax därefter kom strömmen helt otippat tillbaka och jag kunde börja med maten. Skutisen var dyngsur när han kom in igen.

Jag mötte en kanin där ute, sa han. Jag tror att den kom från Hoburgen. Man märkte att den var totalt förvirrad och nyss hade ramlat ner på jorden.

Nyss ramlat ner på jorden

Det blir ett stort sorteringsarbete för människor och djur i dag. Vägskyltar är bortslitna, murar har rasat, hundar försvunnit och träd slitits upp med rötterna. Men som sagt var, det verkar som om tromben har gått som allra värst fram över just den här gården.

I kväll ska vi äta tacos. Det kan ju bli precis hur spännande som helst. Bäst jag ropar in kossorna i tid!

Vill ni komma på besök – följ inte skylten

Ett hundliv

Livet går sin gilla gång i den lilla smedjan på prärien. Hunden har redan varit ute på fälten och säkrat middagsmaten. Nej då, rapphönspremiären har ännu inte varit men han tar upp dem på vingarna så fint, dock utan att få något skott som belöning. För övrigt anser han att det här ”jaktlaget” lider stora brister och besitter ringa förstånd. Ingen vill kliva upp före ”den stora tjurrusningen” och få utnyttjar kvällarna till andra aktiviteter än att studera utsikten och dricka Calvados.

Det var detta jag tänkte ändra på med en sen promenad i går. Den har dock straffat sej rätt ordentligt då vi har fått ägna dagen åt att tvätta alla våra kläder (för hand) och har en hund som går omkring och är småfull.

Som jag har nämnt tidigare är det omkringliggande landskapet ganska… hmm… vilt. Det finns över huvud taget ingenting mer bortom detta hus än havet och efter det Lettland. Jo, förresten, det finns också tjurar. ”Mans-kor”!

Det är lite finurligt med dom där tjurarna för att dom är uppdelade i olika hagar som skiljs åt av långa stenmurar och det är kring dessa stenmurar man kan finna mängder med salmbär.

I går skulle vi dock inte plocka några salmbär alls utan bara kryssa oss ned till havet utan att reta upp några kreatur. Ni har själva sett gangstern med det onda ögat och den strama överläppen. Ingen riktigt rolig filur att förhandla med!

Men vi var morska och gav oss av. Skickligt navigerade vi oss genom dom ”kossefria” hagarna och kom på så sätt tryggt ned till vattnet. Där tog det dock stopp, inte på grund av ”kossa-känning” utan för att hela stranden var täckt av ett tjockt lager stinkande tång.

Riktigt rutten tång skapar inte bara en doft som kan bygga oöverstigliga barriärer mellan människa och natur, den bildar också en halvmeterdjup sörja som i sin konsistens närmast kan liknas vid hyfsat modern (läs färsk) koskit.

Dit ut kan vi absolut inte gå, sa Skutskepparn och gjorde en ansats till att vända hemåt.

Absolut inte, svarade jag och kallade in hunden.

Det var då jag fick syn på dom båda bönderna. Långt borta på stranden hade det nu parkerat en traktor och ut ur den klev två mycket rustika karlar som plötsligt började driva tjurarna från den hage vi så elegant hade lyckats undvika och in på den rent surrealistiska betesplätt där vi nu befann oss.

Va´fan, ropade Skutskepparn, nu kommer ju tjurarna in här!

Vi såg oss desperat omkring, fanns det någon flyktväg? Det gjorde det. Till havs!

Run for your life, run for the hills! skrek jag och började vada genom den kletiga massan som lätt nådde mej upp till knäskålarna.

Vilka jävla berg? hojtade Skutisen tillbaka. I Lettland?

Simma! skrek jag tillbaka.

Och hur fan ska jag få med mej hunden till andra sidan Östersjön? ropade Skutskepparn. Han apporterar ju inte ens en död fågel på två decimeters vattendjup!

Dränk honom, ropade jag och såg ungtjurarna komma i full galopp över strandgärdet. Koncentrera dej på att mildra lidandet och dränk honom fort!

Mina tubsockor, klagade Skutisen. Nu har jag tappat mina tubsockor också i den här satans sörjan!

Äh, men gå och dö, svarade jag trött och gav allt hopp om en framtid i Riga. Du har liksom ingen koll på hunden, ingen ordning på dina strumpor och är inte ens beredd på att simma över till Lettland. Hur ska jag kunna hjälpa dej?

Vart tar du vägen? ropade Skutisen efter mej.

Går hem igen, svarade jag.

Men tjurarna då? skrek han.

Jag har aldrig haft någon ko-skräck, svarade jag.

Dom gillar inte mej, ropade han.

Dom vill bara ha pengar, sa jag.

Tar dom Visa? ropade han.

– 1575 gör, svarade jag. Han tar allt utom Rikskuponger.

Tar allt utom Rikskuponger

Det blev en mycket dyster återfärd – och dyr! Under hela traumat såg vi egentligen inte till hunden alls. Det verkar som att han gav upp långt före oss och helt enkelt gick hem och la sej i soffan. Han var inte nykter när vi sent omsider kom inklafsande i smedjan. Han är fortfarande inte nykter. Vi undrar vad som är på gång – försöker han supa oss snygga eller smarta?

P.S Vi har i alla fall ved och i dag ska vi göra våfflor. Hur spännande kan inte det bli? D.S.