En dag på promenad över Strömbron fick jag plötsligt syn på två kajaker som låg och stävade mot dom upprörda virvlarna vid brospannet. Det såg ganska spännande ut och dom båda rorsmännen (ja, vad det nu heter när man bara har en paddel och inget roder) var uppenbart skickliga att hålla sina slingrande kajaker på rätt köl. Kanske hade dom hittat en perfekt plats att träna forsränning inför sommaren eller så var dom bara ute för att bränna endorfiner i största allmänhet. Som jag stog där uppslukad av den vådliga aktiviteten under mej fick jag plötsligt höra en röst alldeles vid min sida. Det var en av dom många fiskare som alltid står på Strömbron och kastar efter ädelfisk. Han talade på bruten svenska och skröt stort inför sin kompis:

– Du, sa han. Förra veckan jag drog upp värsta aborr på den här platsen.

Polaren skakade leende på huvudet.

– Nej nej nej, du gjorde inte.

Storfiskarn gav honom ett förnärmat ögonkast.

– Jag gjorde visst, värsta, feta!

Kompisen skrattade högt och kastade sitt drag långt ut i vattnet. Han sa:

– Du gjorde fan heller, det finns inte aborr!

Storfiskarn slog näven i broräcket.

– Det finns aborr, här på denna platsen.

Polarn gav honom en milt, överseende blick.

– Du hajar noll. Det heter inte aborr!

Storfiskaren suckade tungt och frågade indignerat:

– Men, du säja till mej. Vad heter det då?

Polarn vevade hem linan och skrockade drygt:

– Det heter abborré!

Varje gång jag passerar Eriksdalsbadet kommer hemska minnen över mig. Den här bloggen är en repris från tidigare, men så länge gärningsmannen ännu går lös är det jag som får bära skammen. Ge dej till känna. Du vet vem du är och du vet vad du har gjort!

Så här var det…

Jag hade varit på Eriksdalsbadet (ensam) och skulle precis fortsätta längs Årstaviken, när det slog mej; ”Smart att gå på toaletten först”. (Jag är lite som Malou i det avseendet; ”Man kan bli kissnödig och då räcker det inte med pappersnäsdukar i handväskan, man måste ha pengar på banken och en toalett också. Helst bakteriefri”).

Utanför toaletten (toaletterna, det finns 3 i entrén) var det kö. Lång kö!

När det äntligen blev min tur och jag öppnade dörren till det lediga båset stelnade jag på tröskeln. Det luktade inte gott där inne, det luktade riktigt o-bra. Jag blev stående alldeles iskall i dörröppningen, skulle jag verkligen kliva in i detta avskräckande klimat. En hård knuff i ryggen fick mej dock att sluta vela. Jag var inne!

– Skynda på, sa någon. Det är faktiskt kö här!

Som om jag inte visste. Jag hade stått i den satans kön i 20 minuter.

Jag trippande avvaktande (så som man gärna gör om man är kvinna) fram emot den vita toalettstolen och lyfte på locket; Och där, mina Damer och Herrar låg det en 18,4 centimeter lång jättebajskorv och flöt!

Alltså, jag skojar inte. Jag gör verkligen inte det. Mojängen ifråga var gigantisk, där fanns inget toalettpapper som ens till hälften dolde skapelsen och den (som sagt var) flöt!

Alltså, här stog jag nu, omgiven av en fruktansvärd stank och med en ohygglig b-korv om halsen som till synes var osänkbar. Dessutom inte på något sätt – min!

Paniktankar for genom mitt huvud. Vad skulle jag ta mej till? Bärga vraket, kanske stoppa det i handväskan, eller peta in in i ventilationssystemet?!

(Det känns som om jag avslutar varje stycke med ett utropstecken, och det har jag anledning till, ty detta blev bara värre och värre.)

Människor ryckte i dörrhandtaget, ropade okänsligt:

– Du där, skynda på!

Herregud, jag hade inte ens satt mej ännu. Jag stod böjd i ryggen och stirrade på denna ”Djävulens farkost” samt ryckte i spolhandtaget (ja, jag vet verkligen inte vad den där prylen som man spolar med heter, men ni hajar).

Tror ni att den sjönk?

Nopp!

Nu var jag verkligen fast. Vad hade jag för alternativ? Att fly detta illa osande helvete och bära skammen av stå ansikte för en osänkbar mega-bajs-korv, eller att stolt segla ut och säja; ”Toalettpappret är slut, använd din egen fantasi”. Jag höll fan på att börja grina!

Jag spolade nio (9) på varandra, följande gånger. Jag höll igen dörrhandtaget från insidan och jag skrek;

– Det händer prylar här!

Dom skrek:

– Kom ut din jävel!

Till slut (45 minuter senare) var allt spolvatten i hela kommunen slut och halva Eriksdalbadet grundlagt. Jag gläntade på dörren och gjorde en tjurrusning ut genom huvudentrén (fortfarande ”okissad”, kan jag meddela).

Resten av promenaden blev bara ett elände och ändade i glåpord och förföljelse.

Jag har bara en sak att säja;

– Du vet vem du är, och du vet vad du har gjort. En ”slik” bosättning har en avsändare, ett ansikte. Och det är INTE mitt!

Det händer prylar i sängen kan jag tala om – och allting förstår man inte. Ibland blir det riktigt, riktigt läskigt också. Som inatt. Jag vaknade av ett ljud som när en hund begår en festmåltid (kanske på ett öra). Kanske ditt eget öra.

Det tog en stund att förstå att detta kalas ännu pågick efter det att jag hade slagit upp ögonen. Det stog verkligen ett stort, hårigt monster i sängen och glufsade. Någon känsel hade jag ännu inte fått tillbaka i kroppen därför gjorde det inte heller särskilt ont. Det mest lät oaptitligt.

Helt logiskt kunde jag snabbt utesluta att det skulle röra sej om en björn eller en tiger, inte i Stockholms innerstad, men monstret var fortfarande kvar i sängen och det åt BLOD!

Jag tände lampan och fick nu se att där verkligen fanns en stor, hårig best i sängen och kunde samtidigt identifiera varelsen som familjens jakthund. So far, so good. Det var när jag vred på huvudet och såg att kudden var alldeles blodig som skräcken grep tag i mej.

Testa själva att vakna med huvudet i en blodpöl och en vidöppen krokodilkäft över ansiktet. Det är såna uppvaknanden som skapar STOR förvirring. Jag begrep verkligen ingenting. Inte om jag levde eller var död, hade skjutit någon eller blivit skjuten själv. Sannolikt av hunden i så fall. Jag famlade efter en spegel, helt inställd på att mötas av en bisarr moasik som skulle vara delar av mitt ansikte. Men jag verkade komplett. Öronen satt där dom brukar, näsan och munnen också. Det var nu jag förstod att skottet hade tagit Skutskepparn. Jag skrek hans namn och fick ett obegripligt svar där ordet ”gyrokompass” upprepades två gånger. Varför pratar han alltid om navigationsutrustning när vi har en revolverman i rummet?

Jag sträckte ut handen och ruskade i honom. Det var då jag såg det – handen. Alldeles blodig!

Plötsligt mindes jag allting. Jag hade skurit mej på kvällen. Jag skulle dra fast en pytteliten skruv och använde en sylvass kniv. Ja, resten säjer sej ju självt. Nisse var snäll och gjorde ett förband. Men när jag skulle gå och lägga mej plockade jag av det där otympliga paketet och tänkte att såret skulle läka bättre utan. Det gjorde det inte kan jag säja.

Det finns dom som sover med händerna på täcket och det finns dom som sover med händerna på kudden. Jag vet faktiskt inte vilket som är mest spännande.

Peace out!

Jag har verkligen de mest förunderliga teorier om ungefär allting. Jag har terapier också, och de är ännu knasigare. Som det här med Sigge.

Sigge är liksom min vän, ungefär som Pilsnerprinsessan och Vackra Fredrik. Men Sigge gillar inte sitt jobb, han är pisstrött på sitt jobb och på sina grannar och ett par saker till. Och nu har jag övertygat honom om att han MÅSTE börja med Friggs Kvällste. Varför det liksom? Det enda han tycker om är pepparkakor.

Sigge är en säl, men det visste ni väl redan?

Nu börjar ännu en arbetsvecka, både för mej och Sigge. Jag tycker det är stor skillnad att skriva sista delen i min trilogi mot den första. Inte på grund av berättelsen, det är fortfarande lika roligt. Det som skiljer sej är arbetssättet. När jag skrev första delen hade jag ett slags ”grovmanus” som underlag. När jag skrev andra delen hade jag (tror jag) andarnas hjälp. Nu får jag klara mej på egen hand. Och det är ganska hårt arbete att skåpa ur sej tre feta romaner på lika många år. Det kostar på, och människor blir lidande.

Jag vet inte om jag hinner blogga så mycket nästa vecka, men jag ska avslöja vilken blogg på nätet som jag själv följer. Jag har ungefär lika lite tid att läsa andras bloggar som att skriva egna, men den här är en favorit. Tony Ryttar.

Tony är journalist och skriver helt enkelt förbannat bra. Att han sedan är skitsnygg, skittrevlig och skitrolig är enbart irriterande för en halvskarrig skribent på dekis. Nåväl, ni har alla hört hans röst i mängder av tv-reportage (kolla den om Ourasi) och kommer säkert att fastna på den där bloggen lika stenhårt som jag har gjort.

Peace out, ikväll går vi och lägger oss tidigt. Sigge, vad säjer du?

Ni kommer aldrig se mej vackla omkring på stadens gator med en tovig jycke klockan sju på morgonen. Det är inte min grej alls. Klockan tio är min grej. Det är en bra tid för hundar – och ännu bättre för människor faktiskt. Så nu när jag är ensam med hunden måste jag klura ut ett sätt att ”trolla bort” morgonturen. Den som går mellan sex och sju. Och jag tror jag har hittat knepet. Jag sitter och krampar mej vaken till halv två på natten och DÅ går vi ut. Men å andra sidan får jag uppleva Stockholms parker och ödsliga kajer på ett sätt som är helt fantastiskt.

Det ska han ha cred för Wilmer. Man behöver aldrig känna sej orolig. Och han vet värdet av en lång sovmorgon. I morse försökte han i och för sej jaga upp mej klockan sex. Men det var ett misstag enades vi om efter en kort diskussion.

– Voff, sa han.

– Voff hell no! sa jag.

– Voffor inte det då? sa han.

– Skit på dej, sa jag och ångrade mej omedelbart.

Man säjer helt enkelt inte så, och absolut inte till en hund. Men eftersom vi båda visste att ”tvåan” redan var avklarad 02.10 am fanns ingen anledning till panik. Men jag vet inte om det går att fortsätta på det här viset. Jag håller mina vänner vakna på Facebook om kvällarna och för långa, meningslösa telefonsamtal med människor som bara vill lägga på luren. Dom ska upp tidigt säjer dom. Gå ut med hunden och såna aparta saker. Men jag gillar nätterna. Dom där killarna som jobbar med ett jättestort hål i Moderna Museets norra gavel, den där trevliga damen med en levande svan som lyssnar efter utomjordisk aktivitet genom ett strykjärn  (jag tror att det har stått om henne i tidningarna) och så turken bakom Lydmar Hotell som säljer ädelstenar inlindade i tidningssidor urrivna från gamla porrtidningar tryckta på 50-talet. Klockan sju på morgonen syns inte ett spår av allt det där. Då sover även hundvakten gott i sin säng.

Jag är sannerligen ingen snobb, men (tro det eller ej) jag har en idé om hur jag vill se ut. Jag har en idé om vad som är jag – och inte. Till exempel har jag alltid varit förtjust i målarfärgsfläckar. Inte så att jag dräller färg på mina kläder, men jag tycker mycket mer om dom när dom har fått lite ”erfarenhet” av livet. Av mitt liv!

Jag upptäckte tidigt att ”stylade” ridkläder bara är skit, men att Harley Davidson tillverkar boots som är perfekta i stallet. Att man sedan kan få tio par värdelösa jodpusch för samma summa som ett par riktigt välgjorda HD-pjuck betingar i butik tycker jag är av mindre betydelse. När jag väl har tagit ett par skor till mitt hjärta (och det är lång väg dit) vill jag äga dom länge. Kosta vad det kosta vill!

Jag älskar även min franska, handgjorda Montesugur-sadel som jag fick i 40-års present och som kommer att avgöra valet av häst när det blir dags att skaffa en ny nästa gång. Jag tänker göra som Prinsen med Askungens sko. Välja den kuse som sadeln passar på.

I mer än tio år har jag letat efter en jacka som inte existerar annat än som en fix idé inuti mitt huvud. Jag har aldrig sett den på bild, aldrig i någon affär och ändå vet jag EXAKT hur den ser ut. Jag vet precis hur tyget känns när man tar i det och kan beskriva varenda detalj i sömnadsarbetet lika noggrant som om jag hade ritat modellen själv. Jag har letat i varenda butik, precis varenda butik, i hela Stockholm och även finkammat många andra städer. Ibland har jag varit riktigt irriterad och tänkt; ”Vafán, det är ingen märkvärdig jacka alls. Är det verkligen bara jag som vill ha en enkel modell i EXAKT rätt färg, helt utan bling och bullshit?”

Så är det väl såklart inte, men många är nog beredda att kompromissa. Jag har tvärtom varit beredd att leta länge, att gräva djupt och betala dyrt för att hitta mina drömmars plagg. Detta har nu sysselsatt mej i tio års tid! Visserligen har jag tvingats bära andra gamla hästfiltar under den tiden, men varje gång jag har lagt ut pengar på en ”annan” jacka har det känts som att köpa en prostituerad (tror jag). Varken jackan eller jag har varit särskilt lyckliga i den ”onaturliga” situationen.

Men så plötsligt en dag (håll i er nu), vi skriver den 15 augusti 2009 och jag har lovat brorsan att bjuda på en fika ombord. Min lillebror är litegrann som jag, han har en idé om hur han vill se ut. Även om han bor och jobbar i skärgården väljer han sina kläder med omsorg och handlar nästan ingenting i Sverige.

Jag hörde hur han närmade sej med båten och gick ut på däck för att möta honom. Plötsligt blev jag alldeles stel i kroppen. Det syntes på långt håll. Trots att jag hade solen i ögonen och båten fortfarande befann sej ett hundratal meter ut på vattnet skrek jag högt:

– Min jacka!

Jag kan lova att brorsan såg ut som ett levande frågetecken när han kastade åt mej en förtöjningstamp. Jag kippade efter luft och ansträngde mej för att få fram orden.

– Ta av dej, sa jag. Ta bara av dej… Ta genast av dej och ge hit!

Brorsan klättrade ombord på Falkland och frågade:

– Har du mycket stora problem, ringa eller medelsvåra?

Jag tror faktiskt det kom äkta tårar i mina ögon när jag såg jackan han hade på sej.

– Min jacka, viskade jag. Du förstår inte… Jag skulle kunna förklara, men det går inte. Du måste ge mej jackan. Var har du fått tag i den?

– Amerika, svarade brorsan och lät mej verkligen pröva klenoden. Den är flera nummer för stor för dej, påpekade han.

– Spelar ingen roll, svarade jag och svepte den tätt omkring mej. Du får ALDRIG tillbaka den. Det förstår du, va?

Brorsan förstog, det såg jag på honom. Eller så såg jag fel. Jackan har han ALDRIG fått tillbaka. Den bor hos mej nu, den har ett liv här och snart kanske den får små färgfläckar också.

Det kan du fetglömma, sa Humla

Nej, jag är sannerligen ingen snobb men jag har en idé. Och denna idé tycks nu (tio år senare ha spritt sej). I dag bestämde jag mej nämligen för att följa med Humla ut på stan. Hon skulle ”nödhandla” sa hon. Som vi gick längs kajen på väg in mot city började jag att berätta om min jacka för henne.

– Den är faktiskt ganska okey, sa hon och tillade. Robban tänker köpa en likadan!

Jag hånskrattade åt henne.

– Det kan han fetglömma, det tog mej tio år att få tag i min.

Humla gav mej en blick som jag gärna vill uppfatta som öm, men den kan också ha varit ”medlidsam”.

– Men mamma, sa hon. Dom finns ju på Red Devil nu.

Är det inte lite av ödets ironi, när vi sedan kliver in på NK och jag får syn på en NY jacka. Jag pekade krampaktigt framför mej och flämtade:

– Den där MÅSTE jag ha.

Humla tittade på prislappen och gav mej den där konstiga blicken igen.

– Tolvtusen trehundra pix, sa hon. Det kan du fetglömma, morsan!

Jag är sannerligen ingen snobb, men den där nya jackan SKA jag ha. Med små målarfärgsfläckar och allt!

Nu är allt som vanligt igen. Chester står på tiljorna och jag sitter på kammarn. Ändå kan jag inte glömma det hon berättade om Island. Om dom fyrtio Islandshästarna som hittades svältande på ön. Det ligger nästan alltid en mänsklig katastrof bakom när djur blir lidande.

Då och då dyker det upp braskande rubriker och bilder från någon gudsförgäten ladugård där man funnit femton uttorkade kvigor med liggsår och dödslängtan. Och man tänker; ”Hoppas dom skjuter den jäveln som gjorde det där”.

Sällan är det någon som med vilje ”gjorde det där”. Oftast ligger det en personlig tragedi bakom. Det är alltid djuren som berättar om hur vi människor mår. Kanske berättar dom där hästarna någonting om hur Island mår.

Tinas djur mår under alla omständigheter bra. Nu växlade jag över till en annan god vän som driver djuragenturen Dog Model. Ingen kan som Tina vända på slantarna och i tider av lågkonjunktur driva arken mot nya betesmarker. Hennes samtal (ibland långväga ifrån) kan få mej att skratta så jag kippar efter luft.

Som igår på Söder Mälarstrand. Tina ringde på mobilen och berättade att hon hade köpt två åsnor för ett gig i någon reklamfilm (jag tror att hon hade köpt dom, eller så hade hon snott dom). Hur som helst blev jobbet avbokat så nu skulle månadsskiftet bli kärvt.

– Du kan väl be till Gud, föreslog jag.

– Att han tar åsnorna? undrade Tina.

– Nej, att han skickar pengar, sa jag.

– Jag är för fan ateist, svarade Tina. Jag har större tilltro för Harry Boy än för Herren!

Sen började hon berätta en svindlande historia om ett svampställe som hennes syster hade funnit och vägrade att avslöja var det låg. Men Tina är slug och tänkte att hon skulle offra sin sista flaska Rom för att få systern att lätta sitt hjärta. Och det fungerade, syskonen fick en helkväll ihop (det var visst någon födelsedag som skulle firas) och nu minns ingen av dom längre var det där svampstället ligger. Ingen vet heller var åsnorna är, men känner jag Tina rätt så dyker dom oväntat upp i en commercial för julgransbelysning.

Jag hoppas att det blir en mild och dräglig vinter, både för djur och människor.

Peace out!

Min dotter, Freja, ringde från lägenheten på Söder. Hon frågade:

– Vad är det för jävla låda du har i garderoben? Den är liksom full med lappar!

Jag kände hur hela omgivningen började snurra och flämtade:

– Du har väl inte öppnat, ”Fonden för hårlösa hundar”?!

Fonden för hårlösa hundar startades under en period när Byrån gick bättre än någonsin och en av oss i personalen hade dragit in en gigantisk pokervinst i Bagarmossen (det var Chester). Därefter kunde vi ta det lugnt en tid, hänga på barerna och bearbeta våra upplevelser. Vi hade häpnadsväckande spirituella diskussioner som handlade om fall vi hade löst och klienter som vi aldrig mer ville möta. Då och då kläckte någon av oss en replik eller återgav en dialog så isande exakt att den måste bevaras för all framtid. Då gjorde vi en hastig anteckning på en servett och stoppade ned den i en särskild burk. (Vi har faktiskt två olika ”förvaringsplatser” för dessa ovärderliga notiser. Jag har mer av en låda, min kompanjon Chester har en burk.

Fonden

På något vis förstod vi redan då att det ligger en förmögenhet i dom där gömmorna. Därför enades vi tidigt om att starta en fond. Efter framgångarna med detektivbyrån och vinsten i Bagarmossen behövde vi inte tjäna mer pengar på ett bra tag utan kunde ägna oss åt välgörenhet. Det fick bli Fonden för hårlösa hundar.

Nu har konceptet spridit sej över hela världen. Den som läser Det stora svenska vemodet noggrant kan se att även dom båda ishockeyspelarna Pettersson-Jonsson och Goldie Bernhard driver en fond i samma behjärtansvärda ändamål.

Jag vet inte riktigt hur vi ska hantera alla dom där anteckningarna, vad det ska bli av dom? Kanske auktionerar vi bort not för not eller skriver en bok. Bland annat den saken skulle vi diskutera på årsmötet i går. Egentligen var det detektivbyråns sammankomst, traditionsenligt arrangerad på Östermalmshallen i Stockholm, men vi brukar hinna med Fonden samtidigt.

Vi har fått skjuta på mötet i flera veckor, för jag har varit förkyld och Chester har en premiär på Stadsteatern om några dagar. Man hostar inte gärna på den skådespelare som har en premiär framför sej och absolut inte på den som är beväpnad. Men nu blev det i alla fall av.

Det var som alltid mycket att gå igenom, gamla fall skulle analyserar och nya övervägas. Jag lyckades presentera ”Lasse-jakten” så övertygande att den nu blir ett av våra högst prioriterade fall under hösten. Chester överraskade som alltid med att dra fram ett ess ur rockärmen.

Vi hade då kommit till kaffet och calvan och jag berättade om mina fruktlösa försök att finna en person som skulle kunna lämna ytterligare information om Lasse.Samma dag, precis innan årsmötet, hade jag till och med planterat ett handskrivet meddelande på en strategisk plats vid Hedvig Eleonora Kyrka.

– Calm down, sa Chester, ditt ”span” och jag gick i på Scenskolan tillsammans. Han skickade blommor till mej när jag gjorde en roll i Bulgakovs Mästaren och Margarita förra vintern.

Mitt ”span” – what the fuck, liksom!

Chester plockade upp telefonen (en stor svart sak i backelit med fruktansvärd signal) ur väskan och sa:

– Du, jag ringer direkt.

Chester calling

På hemvägen sedan kände jag mej lätt om hjärtat. Byrån var på benen, Chester var på banan och Lasse var spårad till Las Vegas.

Jag passerade Dramaten och blickade ut över Nybroviken. Vattnet låg alldeles spegelblankt i höstrusket och till och med rusningstrafiken runt Norrmalmstorg kändes hemtrevlig.

Tyvärr hann vi inte med att diskutera Fonden för hårlösa hundar, men jag tänkte att det är ändå en förmögenhet i briljanta formuleringar och ovärderliga anteckningar som ligger där och förräntar sej.

Ungefär då, i höjd med Wedholms Fisk, ringde min mobil. Jag trodde att det var Lasse, jag liksom kände det på mej.

– Lasse! ropade jag. Äntligen!

– Det är Freja, svarade en röst i andra änden av stan.

– Jaså, sa jag och fick hoppa åt sidan för en stor lastbil som dundrade förbi.

– Vad gör du? hojtade Freja.

– Jag njuter mitt otium, svarade jag.

– Har du opium? frågade hon.

– Vad vill du? undrade jag.

– Jag funderar över en låda längst inne i garderoben, sa hon.

Jag stelnade till och stannade upp.

– Vaddå för låda?

– Längst inne i garderoben, sa hon.

– Du har väl inte öppnat ”Fonden för hårlösa hundar”? flämtade jag.

Man kunde tydligt höra hur det prasslade i andra änden av ledningen. Freja muttrade i luren:

– Vad fan är det här… Ärligt talat, mamma… Vad är det här?

Jag väste i luren.

– Stäng genast locket, det ligger en förmögenhet i den där lådan. Skisser, dialoger, kanske till och med en storfilm.

Freja skrattade torrt.

– Du behöver inte oroa dej, inte en enda lapp är läslig. Bläcket har flutit ut och handstilen är förskräcklig. Och titta, här har du en vattenläcka också!

What the fuck

Plötslig såg jag hur ful Nybroviken egentligen är om hösten, hur förjävligt illa Stockholmarna kör och hur otroligt illa det luktar från Wedholms soptunna. Mitt hjärta fylldes av en stor sorg. Jag tyckte synd om alla hundarna. Alla dom där hårlösa sakerna som nu blir utan sin utdelning i år. Kanske kan man bara koka någonting åt dom, en vattning buljong gjord på pappersmassa och fiskfjäll. Det är dags för Chester och mej att börja jobba igen.

Peace out!

Djurbildskavalkaden är över – jag svär! Hur kan man över huvud taget driva en blogg som kretsar kring böcker och djurbilder. Det är ju patetiskt!

Sakta erövrar jag min stad igen. Så här ser det ut just nu. Kungsträdgården (check), NK (check), Gamla Stan och Slussen (check), Statsgårn och Hammarbykanalen (check), Eriksdalsbadet och Tanto (check), Årstaviken och Street (check), Medborgarplatsen och Götgatsbacken (check), Söder Mälarstrand och Skeppsbron (check).

Ja, ni hör ju själva. Jag är på väg tillbaka. Nästa vecka blir det Stureplan och Östermalmshallen. Märkvärdigt nog hamnar jag aldrig på Kungsholmen. Ändå hämtar vi ständigt käk från Hot Wok på Hantverkargatan. Det är lite konstigt. Jag tror inte ens att jag känner någon på Kungsholmen. Jo, ungarnas farmor – men ingen annan vad jag vet. Det får bli dagens uppmaning. Ge dej till känna du som bor på Kungsholmen och läser den här bloggen. Den här besynnerliga ”bok och djurbildsbloggen” med alla sina dolda hemligheter.

Vi kanske kan ses, någonstans vid Norr Mälarstrand… Äh, förresten där föll den idén. Klart jag känner folk på Norr Mälarstrand. Fast inte så många och ingen uppe på land.

Lasse-jakten var det också. Nu måste jag tänka var vi befann oss sist ”Lasse” kom på tal. Utanför en garderob tror jag. Nåväl, Lasse tog en livlina och använde falluckan. Nu är han i Kina vad jag har hört. Jaha, då vet man vad man har att göra efter Kungsholmen. Kina (check).

Vi trodde att hon skulle heta Viola, men det visade sej att hon hette Prilla. På slutet sa vi bara ”Familjeslampan”. Detta beroende på att hon var lika oförställt lycklig oavsett vem hon tillbringade dagen med. För att inte tala om natten. Ibland hade vi både Prilla och Wilmer i sängen. Då hände det märkliga ting kan jag berätta. Till exempel att Prilla visade sej ha en teleskopfunktion och trots sin jämförelsevis nätta kroppsbyggnad med lätthet kunde utvecklas till att bli två meter lång.

Bara några veckor gammal

Sedan ett par år tillbaka bor Prilla hos en jägarfamilj i Småland. Dom har ett fodervärdsavtal, vilket garanterar att hon aldrig får säljas vidare. I så fall får hon komma tillbaka hem till Stockholm igen och vi får helt enkelt maka på oss i sängen.

Första bilresan

Prilla gjorde ALLT som Wilmer aldrig över sin döda kropp skulle få för sej att göra. Hon promenerade på matbordet, hon åkte skateboard och stal plånböcker. Hon fick alla hjärtan att smälta! Vi är så svaga för Prilla att vi än i denna dag inte kan prata om henne utan att börja gråta. Och hon ägde Wilmer – och hans kudde!

Give us back!

Överallt fick Wilmer flytta på sej. Och det var nästan skrämmande att se hur han förvandlades till en riktig toffel. Prilla tog alla hans saker, hon tog hans mat, hon tog till och med hans husse och gjorde för vana att sova i Skutskepparns armhåla. Wilmer fick sova vid fotändan av sängen. Oftast ramlade han ut på natten.

Familjeslampan

Nej, vi glömmer aldrig Prilla. Hennes enorma berg av pinnar och prylar. Att gå en promenad utan någonting ”viktigt” i munnen var precis uteslutet. Och hon var smartare än Wilmer. Eftersom Prilla gärna kunde ta med sej en käpp på 2,5 meter hem till båten måste hon hitta ett sätt att få den över landgången (75 cm bred). Det löste Prilla på fem sekunder, man vinklar den jävla pinnen. Wilmer har ännu inte löst problemet två och ett halvt år senare. Dom kompletterade varandra fint. Och dom hade en detektivbyrå ihop.

Span

Jag fick ett erbjudande – och jag tog det!

– Varför hänger du inte med till stallet i dag? frågade Humla och drog på sej rymddräkten.

(Alltså, vid den här årstiden krävs en utrustning som om man skulle stå på vingen till ett propellerplan och flyga. Det ser nog vackert och fint ut på bilderna, men fy för fan vad kallt det är till sjöss i 30 knops fart.)

Humla bakom spakarna

Egentligen borde jag sitta i hytten ombord på M/S Falkland och skriva på den sista och avslutande delen i min romantrilogi Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Men jag hade också ett liv innan jag började skriva böcker, och det var det livet jag plötsligt kom att minnas. Då när jag brukade ta ”lillbåten” till stallet på morgonen, tanka på Fjäderholmarna, rida några hästar före lunch och sedan jobba resten av eftermiddagen i fikarummet. Jag skrev i princip hela min julkalender Dieselråttor & Sjömansmöss i stallkammaren på Eke.

På väg till stallet

Och mycket riktigt, kände jag inte igen vartenda moment , varje position i min ”före detta” vardag när vi väl kom i väg. Kallt som satan var det också – precis som vanligt. Fjäderholmarnas mack var dock stängd för säsongen så vi fortsatte in till Waxholm.

Waxet från plurret

Det går inte att beskriva hur enkelt man tar sej mellan olika platser i Stockholm med en hyfsat snabbgående RIB. Att göra samma resa kollektivt skulle tagit oss halva dagen, med bil en fjärdedel. Tur att stallet ligger precis vid vattnet. Nu gick det på 30 minuter. Synd att Humla hade glömt kontokortet!

Efter lite rotande i plånboken hittades det dock. Och färden kunde fortsätta. Nu mot Rindö Marine. Somliga (inte jag dock) måste i alla fall fejka att dom har ett jobb att sköta (jag har aldrig haft något). Sen finns det dom (vet jag nu) som också kan göra sitt jobb på 30 sekunder.

Rindö Marine på 30 sek

Senare fick jag förstå att enda anledningen till att vi måste ta omvägen  förbi ”Navigationsverkstan” var för att Humla skulle hämta ut sin nya kamera som hade levererats med bud.

Dessa bilder är dock inte tagna med den, då den nya kameran visade sej vara alldeles för fin för att användas IRL. Vi lade loss förtöjningarna och fortsatte mot stallet.

Mot stallet

Det här är faktiskt ingen särskilt bra bild av skärgårdens kanske allra vackraste vik (eller fjärd). Den är också väldigt svår att hitta då man måste känna till infarten som döljer sej i en helt oansenlig vassrugge. Därpå kör man genom en smal kanal (alltså om man ens hittar öppningen) och sedan befinner man sej i Paradiset. Där har vi våra hästar. Till exempel den här gamla godingen…

Gurkan

Gurkan heter egentligen Glaumur som betyder ”Sprittande glad” på Isländska. Han är över 20 år och en riktig Trotjänare.

Tyvärr fick han fång i början av sommaren och allt sedan dess har det varit ett evigt pyssel med hans mediciner och ”hagrutor” (fånghästar får inte gå på bete). Nu har han det riktigt fint i sin ligghall och i dag kunde vi utöka med ytterligare ett stycke mark (barmark). Sedan stack vi ut och red.

Totte & Humla

Det är HELT obegripligt allting som Totte har gått igenom och överlevt. Han är i dag trettio år gamma (eller mer) och i en fantastisk form. Med tanke på att han faktiskt ”nästan dog” för några år sedan, spetsad på en lång stör betraktar vi honom som ett SANT mirakel. Jag har skrivit massor om Totte och hans fruktansvärda skada på den här hemsidan. Det är bara att använda sökfunktionen på startsidan om någon skulle vara intresserad av att veta mer.

Totte – trettio plus

Själv fick jag sitta upp på den, inte särskilt efterfrågade, ”Foppa”. Han heter egentligen Fafnir och jag har inte en aning om vad det betyder på Isländska. ”Spritt språngandes galen” kanske?

Nej då, Foppa är fantastiskt men han har fem potenta gångarter som han gärna mixar efter eget huvud och då händer det prylar – ofta i full fart. Det gick bra kan jag berätta. Men en sak som jag undrar över…

Wilmer got the blues

Vad fan gör hunden med munnen? Nu har jag dragit upp den här bilden onödigt mycket bara för att visa hans… öhh… ”läppakrobatik”. Han sa nåt också, men ingen förstod vad det betydde. Sedan började han sjunga och jag lovar (jag svär) det lät precis som Roger Pontare.

I skogen var det dock tyst och vackert. Försök själva att plåta en häst från en ”annan” häst. Det blir lätt en lustig vinkel. Men Totte funkar från alla håll och kanter. Humla har börjat använda min franska, handgjorda bladsadel, på honom och den verkar vara perfekt för Tottes gamla rygg. Så känner hon för att snöra iväg sitt lasso och dra hem en kalv till middagsbordet, så är det ingen omöjlighet.

Kanske skulle någon av oss tagit lassot med under ridturen för vi mötte en jycke som tycktes strosa omkring helt vind för våg. Senare stötte vi även på hundens ägarinna som inte alls verkade lika harmonisk. Hon undrade om vi hade sett en ”bortsprungen hund”. Det hade vi och kunde meddela att den färdades i riktning mot Åkersberga. På hemvägen sedan kom Cissi på Broknäs i bilen. Hon bromsade in och fick höra historien om hunden.

– Jag ger mej fan att den står på gårdsplanen när jag kommer hem, sa hon.

Det dröjde inte heller många minuter innan Cissi ringde.

– Det står en hund här, sa hon.

Vi vet nu att hund och hundägare har funnit varandra igen. Sweet!

Så gick det ännu en dag i ”vår herres hage”. Vi tog farväl av alla hästarna och tog på oss rymddräkterna igen. Jag tyckte det skulle bli skönt att komma hem, Humla tyckte det skulle bli skönt att äntligen få klä upp sej i high heels, svepa en shot, träffa Sandra och dra ut på krogen. Jag fattar inte… Jag fattar verkligen inte hur dessa ”utomjordingar” orkar. Å andra sidan fattar jag inte HUR Knasen orkar heller. Han rymmer jämt och ska hämtas med bil på Hamnkrogen i Waxholm. Jävla primadonna!

Konsten att kyssa knasen utan att få ett hugg i knävecket

Efter en lång dag i stallet är vi nu hemma igen. Det är lite fint när man passerar genom Stockholms hamninlopp, möter Djurgårdsfärjan och ser Kastellholmen i kvällsol. Då glömmer man för ett ögonblick bort sina stelfrusna fingarar och plattrampade tår.

Home sweet home

Nu ska jag baka en kladdkaka, plocka fram en av dom där burkarna med salmbärssylt som vi kokade på Gotland och bjuda Skutisen på en calva. Okey, kanske inte baka… men i alla fall ”trolla fram”. Man får utnyttja den lilla ”kraft” man fortfarande har kvar.

Fotnot: Jag vet att Rindö-länken går till Docksta. Men det är bara för att Rindös egen hemsida byggs om just nu. Annars är det typ same, same but diffrent. Samma ägare, samma kunder, samma båtar.

Vi har fortfarande inga skåpsluckor. Det slår mej ibland, men inte så ofta för vi har heller inga klädhängare. Påföljden av detta är att det hänger jackor över varenda stolsrygg. Jackor kan också stå upp vet jag nu. En Canada Goose står ganska bra, liksom Fjällräven och dom där gigantiska jävlarn på ”B”. Jag kommer aldrig ihåg vad märket heter. Men står stadigt gör dom.

Jag kan inte riktigt förklara varför vi INTE har skåpsluckor och klädhängare. Vi har ju dagsljusradar, operationsbord och epirp. Ja, jag förstår att ni undrar över epirben, allt det andra kan ju passera som hyfsat normala inredningsdetaljer. Jo, epirben är en slags sändare som börjar fungera när den kommer i kontakt med vatten. Alltså när fartyget sjunker. Då går det ut en signal som meddelar den exakta positionen för haveriet.

Ibland när jag tycker att verkligheten ter sej alltför obegriplig väljer jag ut en tjock bok och använder den som mental livflotte. En bön för Owen Meany av John Irving är en sådan berättelse som troligtvis har räddat mitt förstånd fler än en gång. Blonde av Joyce Carol Oates är en annan.Och så nu senast Ashimas Bok som jag läste ut i natt.

Perspektivet är svindlande. Om Gud hade varit regissör och hela den Bibliska Historien vore filmatiserad skulle Ashimas Bok vara ”Director´s cut”. Plötsligt ser man helheten och förstår hur i helvete änglar plötsligt kan uppenbara sej på platser dit inga vägar går eller där inga dörrar finns. Jag får lite känslan av att läsa en instruktionsbok: ”Ängel – så funkar det”.

Caroline förklarar allt som man aldrig någonsin har funderat över men blir bergfast övertygad om när man läser boken. Nu kan jag acceptera hela andevärlden på ett alldeles nytt sätt. Jag vet hur man skapar ett hål, en port och jag har lärt mej hur ”kraften” fungerar. Inte undra på att det poppar ner änglar lite var stans!

Roligast är det kanske när prästinnorna lär sej att skapa ”skydd”. Ett slags skimmer som omöjliggör all insyn. Det hela är så verkligt beskrivet att jag förväntar mej upptäcka det där dallrande draperiet vart som helst på stan. Då vet man att änglarna pippar.

Jag är otroligt imponerad av upplägget, av berättelsen och MODET att skriva den. Och jag kan inte fatta varifrån Caroline har fått alla detaljer. Känner hon dessa gestalter personligen? Umgås hon med dom bakom ett skimrande skynke? Ja, det finns mycket att fundera över. Men sällan gäller det saker som skåpsluckor och klädhängare.