Min dotter, Freja, ringde från lägenheten på Söder. Hon frågade:
– Vad är det för jävla låda du har i garderoben? Den är liksom full med lappar!
Jag kände hur hela omgivningen började snurra och flämtade:
– Du har väl inte öppnat, ”Fonden för hårlösa hundar”?!

Fonden för hårlösa hundar startades under en period när Byrån gick bättre än någonsin och en av oss i personalen hade dragit in en gigantisk pokervinst i Bagarmossen (det var Chester). Därefter kunde vi ta det lugnt en tid, hänga på barerna och bearbeta våra upplevelser. Vi hade häpnadsväckande spirituella diskussioner som handlade om fall vi hade löst och klienter som vi aldrig mer ville möta. Då och då kläckte någon av oss en replik eller återgav en dialog så isande exakt att den måste bevaras för all framtid. Då gjorde vi en hastig anteckning på en servett och stoppade ned den i en särskild burk. (Vi har faktiskt två olika ”förvaringsplatser” för dessa ovärderliga notiser. Jag har mer av en låda, min kompanjon Chester har en burk.


Fonden

På något vis förstod vi redan då att det ligger en förmögenhet i dom där gömmorna. Därför enades vi tidigt om att starta en fond. Efter framgångarna med detektivbyrån och vinsten i Bagarmossen behövde vi inte tjäna mer pengar på ett bra tag utan kunde ägna oss åt välgörenhet. Det fick bli Fonden för hårlösa hundar.

Nu har konceptet spridit sej över hela världen. Den som läser Det stora svenska vemodet noggrant kan se att även dom båda ishockeyspelarna Pettersson-Jonsson och Goldie Bernhard driver en fond i samma behjärtansvärda ändamål.
Jag vet inte riktigt hur vi ska hantera alla dom där anteckningarna, vad det ska bli av dom? Kanske auktionerar vi bort not för not eller skriver en bok. Bland annat den saken skulle vi diskutera på årsmötet i går. Egentligen var det detektivbyråns sammankomst, traditionsenligt arrangerad på Östermalmshallen i Stockholm, men vi brukar hinna med Fonden samtidigt.
Vi har fått skjuta på mötet i flera veckor, för jag har varit förkyld och Chester har en premiär på Stadsteatern om några dagar. Man hostar inte gärna på den skådespelare som har en premiär framför sej och absolut inte på den som är beväpnad. Men nu blev det i alla fall av.
Det var som alltid mycket att gå igenom, gamla fall skulle analyserar och nya övervägas. Jag lyckades presentera ”Lasse-jakten” så övertygande att den nu blir ett av våra högst prioriterade fall under hösten. Chester överraskade som alltid med att dra fram ett ess ur rockärmen.
Vi hade då kommit till kaffet och calvan och jag berättade om mina fruktlösa försök att finna en person som skulle kunna lämna ytterligare information om Lasse.Samma dag, precis innan årsmötet, hade jag till och med planterat ett handskrivet meddelande på en strategisk plats vid Hedvig Eleonora Kyrka.
– Calm down, sa Chester, ditt ”span” och jag gick i på Scenskolan tillsammans. Han skickade blommor till mej när jag gjorde en roll i Bulgakovs Mästaren och Margarita förra vintern.
Mitt ”span” – what the fuck, liksom!
Chester plockade upp telefonen (en stor svart sak i backelit med fruktansvärd signal) ur väskan och sa:
– Du, jag ringer direkt.


Chester calling

På hemvägen sedan kände jag mej lätt om hjärtat. Byrån var på benen, Chester var på banan och Lasse var spårad till Las Vegas.
Jag passerade Dramaten och blickade ut över Nybroviken. Vattnet låg alldeles spegelblankt i höstrusket och till och med rusningstrafiken runt Norrmalmstorg kändes hemtrevlig.
Tyvärr hann vi inte med att diskutera Fonden för hårlösa hundar, men jag tänkte att det är ändå en förmögenhet i briljanta formuleringar och ovärderliga anteckningar som ligger där och förräntar sej.
Ungefär då, i höjd med Wedholms Fisk, ringde min mobil. Jag trodde att det var Lasse, jag liksom kände det på mej.
– Lasse! ropade jag. Äntligen!
– Det är Freja, svarade en röst i andra änden av stan.
– Jaså, sa jag och fick hoppa åt sidan för en stor lastbil som dundrade förbi.
– Vad gör du? hojtade Freja.
– Jag njuter mitt otium, svarade jag.
– Har du opium? frågade hon.
– Vad vill du? undrade jag.
– Jag funderar över en låda längst inne i garderoben, sa hon.
Jag stelnade till och stannade upp.
– Vaddå för låda?
– Längst inne i garderoben, sa hon.
– Du har väl inte öppnat ”Fonden för hårlösa hundar”? flämtade jag.
Man kunde tydligt höra hur det prasslade i andra änden av ledningen. Freja muttrade i luren:
– Vad fan är det här… Ärligt talat, mamma… Vad är det här?
Jag väste i luren.
– Stäng genast locket, det ligger en förmögenhet i den där lådan. Skisser, dialoger, kanske till och med en storfilm.
Freja skrattade torrt.
– Du behöver inte oroa dej, inte en enda lapp är läslig. Bläcket har flutit ut och handstilen är förskräcklig. Och titta, här har du en vattenläcka också!


What the fuck

Plötslig såg jag hur ful Nybroviken egentligen är om hösten, hur förjävligt illa Stockholmarna kör och hur otroligt illa det luktar från Wedholms soptunna. Mitt hjärta fylldes av en stor sorg. Jag tyckte synd om alla hundarna. Alla dom där hårlösa sakerna som nu blir utan sin utdelning i år. Kanske kan man bara koka någonting åt dom, en vattning buljong gjord på pappersmassa och fiskfjäll. Det är dags för Chester och mej att börja jobba igen.
Peace out!