Vi tog en söndagspromenad med Ozzy-Barbro, den lilla halvslaka slinkan klädd i läder och gummi. Solen sken och Stockholm stad var på benen. Sällan har man upplevt en mer vindstilla första advent. Vissa bilder blev riktigt konstiga.
Tanken var att korsa Nybroviken och gå genom Djurgårdskanalen ut mot Fjäderholmarna, för att sedan vända hemåt igen via Stadsgården och Gamla Stan. Så här såg det ut.
Galärvarvet
Man säger att en porträttmålare aldrig ska försöka måla av sin egen familj, och det kan jag hålla med om. Jag får samma känsla när jag ska fotografera min egen stad. Det går inte!
Bilderna blir inte alls så som jag ser dem inuti mitt huvud, så som de ser ut klockan fyra på natten, eller när snön vräker ned i februari.
Jag har plaskat runt i de här vikarna i tjugofem års tid nu, jag kan varenda krusning på ytan och känner varenda måsjävel i luften. Men jag kan fortfarande inte fotografera min stad så att bilderna överensstämmer med dem jag bär inom mig. Dessutom skulle kanske en annan person kalla den här vyn för någonting helt annat än ”Galärvarvet”, men det vore fel. För detta ÄR Galärvaravet. Det ligger bara lite till vänster i bild och kallas i dag för ”Junibacken”.
Djurgårdsbron
”Dreja bi”, liksom. Här siktas i fjärran fyra uttråkade änder som inte har sett en skrovsida sedan slutet av september.
Annars kan det till och med vara svårt att köra genom Djurgårdskanalen på grund av den täta trafiken. Men i söndags… I dont know… Det var, eh… kind of stilla…
Kaknästornet
Här syns Kaknästornet ur ett lustigt perspektiv. Inte bara för att bilden är vänd upp och ned vilket gör att det faktiskt flyter drivved i ”himlen” och promenerar en gubbe i ”plurret”, utan för att det här är en plats där man sällan annars fotograferar Kaknästornet eftersom det helt enkelt inte syns bakom alla träd. Den här dagen såg man dock Kanästornet överallt. Haja att det faktiskt är vatten där uppe…!
Djurgårdskanalen
Det är kallare än vad det ser ut, kan jag berätta. Och till sjöss är det svinkallt. Jag hade dubbla täckjackor på mej och tjocka vantar (som dessvärre, eller ”som vanligt”) blev blöta och gjorde alla finjusteringar helt uteslutna. För övrigt kan jag inte fotografera alls, jag kan ”trycka av” och jag har kanske ett svagt öga för vad som är ”ett fint ljus”. Men det skulle ändra på sig…
Strax efter dessa bilder är tagna lade sig dimman kompakt över staden. Spooky!
Jag vet faktiskt inte om den här bron har något namn, det har den säkert. Det är ju som bekant broar överallt i den här stan.
Stockholms Roddförening
Och så var den softa kanalfärden slut och man skymtar Stockholms hamninlopp i fjärran (den vägen vi valde att återvända hem).
Det här är alltså en ganska kort tur som kanske tar en halvtimma, fyrtio minuter i maklig takt. Skulle man stå på lite tog det nog inte många minuter alls, men det är fortfarande inte fullt tillåtet här i stan. Och absolut inte med Ozzy-Barbro!
Här har vi precis bara rundat Djurgården och smygit upp intill Beckholmen som jag älskar! Efter en tid av militärt välde är torrdockorna återigen i bruk för yrkessjöfarten och varvsverksamheten i full gång. Stockholm behöver ett riktigt reparationsvarv och det finns – på Beckholmen!
Beckholmen
Kastellholmen
Men nu valde vi att ta Kastellholmen om styrbord istället för att gå rakt upp i Nybroviken, och kolla in Gamla Stan från sjödan. På Skeppsbron händer det alltid prylar och nu var Greenpeace här på besök!
Själv var jag en av dem som lämnade Greenpeace för den betydligt ”aktionsvilligare” organisationen Sea Shepherd en gång i tiden. Jag är fortfarande medlem i en ”obskyr” klubb som sympatiserar med Sea Shepherd, men inte på något sätt aktiv (tyvärr) i varken den ena eller andra organisationen. Men jag lägger fortfarande mina sympatier hos Commander Watson och hans svarta skepp.
Skeppsholmsbron
Och här skulle jag lägga ut en pimpad bild på af Chapman och en glimt av Kinneviks-jävla-gran på andra sidan sundet, men jag förmådde mig inte till det. Om jag har svårt för att fotografera min egen stad, så KAN jag inte plåta af Chapman över huvud taget. Alltså, det är världens vackraste båt och skyline – men skutan är prostituerad. I´m so sorry!
Jag känner mig som en ”torsk” när jag fotograferar af Chapman. Detta är någonting som måste göras med finess och stor, stor uppfinningsrikedom. Annars blir af Chapman pissed off och man riskerar att hamna i hundra svallvågors korsbölja!
Jag har sett en enda hedervärd bild på af Chapman i hela mitt liv och den har Janne Johansson, känd som ”Pilsnerprinsessan”, tagit. Det är en bild med puls, dramatik och äkta kärlek till den gamla utnötta skorven. Jag ska fråga om jag får lägga ut den istället någon gång.
För nu (eller här) har vi passerat under Skeppsholmsbron och är på väg hem igen. Orion (tv) är i dag museifartyg och allmänheten kan göra besök ombord under vissa tider.
Och här väntar välkomstkomittén i skymningen. Dagsljuset varade inte många timmar den här dagen. Vi hann egentligen bara lyfta upp Ozzy-Barbro på däck så kom dimman. Men då var det dags att åka till stallet och ta hand om hästarna.
Ja, och så skulle ju den här vara med och vakta riket såklart. Och det gör han ju rätt så övertygande, oavsett väderlek och siktförhållanden.
För övrigt påminner jag som vanligt om Gay-Galan (se nedan) och Adlibris kampanj (se ovan). Nästa gång jag gör en ”bild-blogg” ska det bli av min ”bara alltför goda soppa”. (Den som jag inbillar mej är ”lite godare” än alla andra soppor.) Och den här gången ska jag testa den på en riktig mat-skribent och TV-kock. Måhända riskerar jag därmed att hamna i hundra svallvågors korsbölja. Men jag är ganska chill med det, jag har blivit blöt förr.
Peace out!