Hundra svallvågors korsbölja

Vi tog en söndagspromenad med Ozzy-Barbro, den lilla halvslaka slinkan klädd i läder och gummi. Solen sken och Stockholm stad var på benen. Sällan har man upplevt en mer vindstilla första advent. Vissa bilder blev riktigt konstiga.

Tanken var att korsa Nybroviken och gå genom Djurgårdskanalen ut mot Fjäderholmarna, för att sedan vända hemåt igen via Stadsgården och Gamla Stan. Så här såg det ut.

Galärvarvet

Man säger att en porträttmålare aldrig ska försöka måla av sin egen familj, och det kan jag hålla med om. Jag får samma känsla när jag ska fotografera min egen stad. Det går inte!

Bilderna blir inte alls så som jag ser dem inuti mitt huvud, så som de ser ut klockan fyra på natten, eller när snön vräker ned i februari.

Jag har plaskat runt i de här vikarna i tjugofem års tid nu, jag kan varenda krusning på ytan och känner varenda måsjävel i luften. Men jag kan fortfarande inte fotografera min stad så att bilderna överensstämmer med dem jag bär inom mig. Dessutom skulle kanske en annan person kalla den här vyn för någonting helt annat än ”Galärvarvet”, men det vore fel. För detta ÄR Galärvaravet. Det ligger bara lite till vänster i bild och kallas i dag för ”Junibacken”.

Djurgårdsbron

”Dreja bi”, liksom. Här siktas i fjärran fyra uttråkade änder som inte har sett en skrovsida sedan slutet av september.

Annars kan det till och med vara svårt att köra genom Djurgårdskanalen på grund av den täta trafiken. Men i söndags… I dont know… Det var, eh… kind of stilla…

Kaknästornet

Här syns Kaknästornet ur ett lustigt perspektiv. Inte bara för att bilden är vänd upp och ned vilket gör att det faktiskt flyter drivved i ”himlen” och promenerar en gubbe i ”plurret”, utan för att det här är en plats där man sällan annars fotograferar Kaknästornet eftersom det helt enkelt inte syns bakom alla träd. Den här dagen såg man dock Kanästornet överallt. Haja att det faktiskt är vatten där uppe…!

Djurgårdskanalen

Det är kallare än vad det ser ut, kan jag berätta. Och till sjöss är det svinkallt. Jag hade dubbla täckjackor på mej och tjocka vantar (som dessvärre, eller ”som vanligt”)  blev blöta och gjorde alla finjusteringar helt uteslutna. För övrigt kan jag inte fotografera alls, jag kan ”trycka av” och jag har kanske ett svagt öga för vad som är ”ett fint ljus”. Men det skulle ändra på sig…

Strax efter dessa bilder är tagna lade sig dimman kompakt över staden. Spooky!

Jag vet faktiskt inte om den här bron har något namn, det har den säkert. Det är ju som bekant broar överallt i den här stan.

Stockholms Roddförening

Och så var den softa kanalfärden slut och man skymtar Stockholms hamninlopp i fjärran (den vägen vi valde att återvända hem).

Det här är alltså en ganska kort tur som kanske tar en halvtimma, fyrtio minuter i maklig takt. Skulle man stå på lite tog det nog inte många minuter alls, men det är fortfarande inte fullt tillåtet här i stan. Och absolut inte med Ozzy-Barbro!

Här har vi precis bara rundat Djurgården och smygit upp intill Beckholmen som jag älskar! Efter en tid av militärt välde är torrdockorna återigen i bruk för yrkessjöfarten och varvsverksamheten i full gång. Stockholm behöver ett riktigt reparationsvarv och det finns – på Beckholmen!

Beckholmen

Kastellholmen

Men nu valde vi att ta Kastellholmen om styrbord istället för att gå rakt upp i Nybroviken, och kolla in Gamla Stan från sjödan. På Skeppsbron händer det alltid prylar och nu var Greenpeace här på besök!

Själv var jag en av dem som lämnade Greenpeace för den betydligt ”aktionsvilligare” organisationen Sea Shepherd en gång i tiden. Jag är fortfarande medlem i en ”obskyr” klubb som sympatiserar med Sea Shepherd, men inte på något sätt aktiv (tyvärr) i varken den ena eller andra organisationen. Men jag lägger fortfarande mina sympatier hos Commander Watson och hans svarta skepp.

Skeppsholmsbron

Och här skulle jag lägga ut en pimpad bild på af Chapman och en glimt av Kinneviks-jävla-gran på andra sidan sundet, men jag förmådde mig inte till det. Om jag har svårt för att fotografera min egen stad, så KAN jag inte plåta af Chapman över huvud taget. Alltså, det är världens vackraste båt och skyline – men skutan är prostituerad. I´m so sorry!

Jag känner mig som en ”torsk” när jag fotograferar af Chapman. Detta är någonting som måste göras med finess och stor, stor uppfinningsrikedom. Annars blir af Chapman pissed off och man riskerar att hamna i hundra svallvågors korsbölja!

Jag har sett en enda hedervärd bild på af Chapman i hela mitt liv och den har Janne Johansson, känd som ”Pilsnerprinsessan”, tagit. Det är en bild med puls, dramatik och äkta kärlek till den gamla utnötta skorven. Jag ska fråga om jag får lägga ut den istället någon gång.

För nu (eller här) har vi passerat under Skeppsholmsbron och är på väg hem igen. Orion (tv) är i dag museifartyg och allmänheten kan göra besök ombord under vissa tider.

Och här väntar välkomstkomittén i skymningen. Dagsljuset varade inte många timmar den här dagen. Vi hann egentligen bara lyfta upp Ozzy-Barbro på däck så kom dimman. Men då var det dags att åka till stallet och ta hand om hästarna.

Ja, och så skulle ju den här vara med och vakta riket såklart. Och det gör han ju rätt så övertygande, oavsett väderlek och siktförhållanden.

För övrigt påminner jag som vanligt om Gay-Galan (se nedan) och Adlibris kampanj (se ovan). Nästa gång jag gör en ”bild-blogg” ska det bli av min ”bara alltför goda soppa”. (Den som jag inbillar mej är ”lite godare” än alla andra soppor.) Och den här gången ska jag testa den på en riktig mat-skribent och TV-kock. Måhända riskerar jag därmed att hamna i hundra svallvågors korsbölja. Men jag är ganska chill med det, jag har blivit blöt förr.

Peace out!

Han hade seglat för om masten

Någon hade slängt upp en stor, jävla haj på biltaket. Och det var egentligen inget riktigt ”tak” heller, utan något av ett kapell som endast lindrigt skyddade passagerarna på lastbilsflaket från det rådande skyfallet. Längst ut på kanten satt (hängde jag). Ja, jag hängde mej fast med en hand i den, redan rackliga, stålrörskonstruktion som ursprungligen var till för att bära upp ”sufletten” (och nu också en stor och styv haj, bara snäppet kortare än själva karossen ). Rengnvattnet, det som föll från himlen, spolade först av hajen och filtrerades sedan grundligt genom mina kläder. Och det stank satan!

Min första dag i Thailand började INTE bra. Vi köpte knark på kvällen sedan och rökte på i en lättantändlig hydda byggd på svajande pålar alldeles vid vattenbrynet. Regnet öste fortfarande ned.

Nästa dag åkte grannen i fängelse. Vi såg honom aldrig mer.

Det här var mer än tjugofem år sedan. Jag har inte berättat så mycket om den tiden. Vi var inga ”hippisar”, vi var bara unga och liksom ”först på plats”.

När jag sedan läste boken, ”The Beach” och såg filmen, var det som att kastas två årtionden tillbaka i tiden. Men, då, när jag reste runt i Sydostasien och på öarna i Sydkinesiska havet fanns där ingenting annat än gamla, krigsskadade vietnamsoldater och anemiska FNL-motståndare som hade tänt snett på magic mushroms och inte förnyat sitt visum på fyra år. Ja, och så var det den där hajen…

Jag kom att tänka på den när jag fick för mej att julpynta hemmet på eftermiddagen.

Jag som aldrig julpyntar alls, letade fram tills helt nyligen förtvivlat efter en adventsstake. Nu har jag liksom gett upp och tänker att man kan väl alltid blinka lite förtvivlat med en batterisvag ficklampa (för något annat hittar jag inte) och kanske också blåsa ett par gånger i en sån där pryl som rullar ut sej i ett fruktansvärt oljud (men som jag aldrig minns vad dom heter). Vi har några kvar sedan Humlas studentskiva i maj.

Mer jul än så blir det nog inte här hemma.

Annat var det på Norska Sjömanskyrkan i Singapore. Där samlades hela den nordeuropeiska missionsstyrkan för att sjunga in julen med gröt och snaps. Allt var väldigt trevligt ända fram tills dess att en riktig sjöman klev in i lokalen. Nu blev det uppståndelse runt bordet, för det här var inte bara en medlem i församlingen, utan han var dyngrak också. Och vad värre var – sjömannen hade hemlängtan.

Sjömannen hade hemlängtan

Nu blev det en väldigt konstig stämning där på terassen tyckte jag. För detta som, kyrkan var till för, att stödja och finnas till för sina ”ute-seglande” landsmän i berusning och själsnöd tycktes plötsligt vara av underordnad betydelse. Det kändes lite grand som att befinna sig på ett Zoo, grundat av välgörenhet och donationer, men att hindra giraffen från att komma på invigningspartyt.

Fast va´fan – det var julafton. Klart sjömannen fick vara med. Den tjänstgörande prästen visade sig vara en hejare på snapsvisor och alltsammans slutade i lycklig förbrödring och utslagna tänder. Det blev på det stora hela taget en mycket vacker och stämningsfull jul.

Men nu är det annorlunda. Nu är det Stockholms City och inga adventsstjärnor lyser i stugorna. Grannfrun har dragit till Berlin för att dansa techno, så där kan man inte heller räkna med några ljus i fönstren. Det är ett mörker alltsammans!

Första advent i Stockholm

Den enda ljuspunkt jag har att bjuda på är Adlibris kampanjerbjudande att fram till och med den 13 december kunna beställa Det stora svenska vemodet till starkt nedsatt pris. Nu ligger länken permanent (eller fram till dess) överst på den här sidan.

Heder också till alla er som hjälper till att bekämpa den rådande ”heterofobin” (som jag misstänker existerar inom hbtq-världen) och fortsätter att rösta fram min roman som kandidat i klassen ”Årets Bok” till Gay-Galan 2010. Det kostar ingenting och man behöver inte fylla i alla fält. Men passa på för fan och rösta på alla sköna lirare ni kan komma på!

Rösta

Den faderslöse fransmannens gråt-scen

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det här är coolt, det här är flummigt!

Bokjätten Adlibris har uppmärksammat mina hängivna bloggläsare och tagit fram ett erbjudande exklusivt för dessa att köpa Det stora svenska vemodet till ett pris som ligger långt under de övriga kedjorna.

Kampanjen varar fram till och med den 13 december och kräver att man använder en speciell länk. Nämligen den den här!

KAMPANJERBJUDANDE

Jag brukar vara rätt noga med att upplysa mina läsare om vart man kan få tag i böckerna till lägsta pris, och så mycket kan jag ärligt säga, att bättre än så här blir det inte. Men som sagt var, det går inte att komma till kampanjen från Adlibris egen startsida, utan endast härifrån. Så bjud in era vänner, sprid länken, spara stålars!

Nu är det upp till er hur ni vill tillbringa vintern. På turné med Tigertämjarn och Pierina eller i armarna på kapten Klinga.

Jag vet hur jag skulle valt.

Men för att ingen ska behöva avstå varken från den ena eller andra upplevelsen, skrev jag in alla karaktärer och linjer i samma bok. Så det är bara att dra upp tassarna i läsfåtöljen och lägga av förtöjningarna!

Lazló Imre

Det är så roligt hur olika människor direkt identifierar sig med någon av karaktärerna. Om jag pratar med en person som har läst Det stora svenska vemodet brukar jag fråga:

– Vem är du i boken?

Och nästan uteslutande svarar de Skipper eller kapten Klinga. Yngre läsare brukar vara Skipper, men från en viss ålder är det kapten Klinga som regerar över de stora massorna. Jag älskar hans karaktär, men jag är också väldigt förtjust i Tigertämjarn.

Och Fragancia, såklart!

Men hon har en integritet som även är svår för mej att hantera. Jag tycker det är lite otäckt med människor som seriöst försöker supa ihjäl sig och går in för det med samma yrkesskicklighet som en änglamålare.

Min vän, Chester, är Syster Hedvig och Tony (jag är övertygad) han är kapten Klinga. Jag har faktiskt inte frågat honom, men jag känner det på mej. Han ser även ut som kapten Klinga och skulle (tror jag) sälja sin kameraman och hans bil för en natt med Skipper.

I går försökte jag förresten, enligt Tonys beskrivning i sin artikel bli elektrifierad genom att lyssna på ett stycke ur operan. Men jag såg bara den där gråtande fransmannen framför mej som förtvivlat sjöng med i texten, ”Vo bist du, VaaaAAAAaaaater…” istället för att hångla med Tony (så som ju var tänkt). Och jag höll absolut på att skratta ihjäl mej. Men Tony blev upprörd:

– Man FÅR inte lyssna på Elektra själv, sa han. Det är farligt!

Så nu ska vi göra det tillsammans. Men för den som har modet och för den som ännu inte har påbörjat sin ”vinterläsning”. Här har ni länken, den som vi kallar för ”Den faderslöse fransmannens gråt-scen”.

Peace out!

P.S Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i klassen ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting, man fyller bara i de fält man själv vill och behöver inte lämna några övriga uppgifter.

Rösta

Den lilla slampan Selma

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Hur enfaldig får en heterosexuell stackare bli? Som om det skulle vara okey att skriva en bok om ett samkönat par utan att fråga hela hbtq-världen om lov. Vad tänkte jag? Vad rörde sig i mitt huvud när jag lät dessa båda män, som är huvudpersoner i Det stora svenska vemodet, mötas i en passionerad kärlekssaga helt utan inslag av politik och könsdebatt.

Jo, jag ska berätta lite om hur jag tänkte.

Selma Lagerlöf, tänkte jag, hon kunde dra en riktig rövare. Att hon även var gay hindrade henne inte från att leverera sanslösa sagor i en värld full av homofober. Göran Thunström var också en av dem som alldeles oavsett sexuell läggning verkligen kunde berätta en historia. Liksom Lars Molin och några till.

Men vad hände sen?

Var tog den riktiga berättarglädjen vägen? Den som inte handlar om självbekännelser eller tidstypiska fenomen som Hermésväskor. Vem fan vill läsa om när Carolina Gynning skriver om sej själv? I´dont get it!

Så jag ville skriva en saga. En riktig vuxensaga med tyngd på berättelsen. Att där dök upp två heta hunkar på en hal klipphäll i havet var ingenting som jag hade planerat. Det var en del av historien och jag har aldrig ens reflekterat över att dessa två karaktärer skulle vara av samma kön.

– Äntligen, sa mina ”bästa bögar”. En bok som inte är skriven ur ett konstruerat gay-perspektiv med ”storstadslängtan” och ”komma-ut-ångest”. Den här boken kommer hbtq-världen att älska!

HELL NO!

Den lilla slampan Selma

För nu jävlar skulle jag få känna på vad ett uttryck som ”heterofobi” vill innebära!

Till exempel har tidningen QX konsekvent vägrat att nämna ett enda ord om mina böcker på sina kultursidor. Det stora svenska vemodet är troligtvis en av de största kärlekshistorier som har skrivits om kärleken mellan två män i det här landet, boken har fått fantastisk kritik – och tidningen QX hatar den.

Egentligen är det nog inte boken, utan mig de hatar. Att komma som heterosexuell kvinna och tro att jag skulle ha någonting att berätta för gay-världen. Vad kan jag säga, ”Förlåt för fan – jag ville bara dra en riktig rövare.”

Men jag gjorde research och jag hade flera verifierade bög-vänner som korrekturläste texten. Alla sade sig vara fullt nöjda med innehållet och påpekade även att de uppskattade den heterosexuella linjen i boken.

Då blev jag stolt och lycklig för jag tänkte, att om en bög kan läsa det här och känna lika mycket för alla personer i berättelsen oavsett sexuell läggning då kommer även det vanliga, heterosexuella slasket att uppskatta den queera delen.

Och i det fick jag åtminstone rätt. Mina läsare, kvinnor som män, har tagit till sig storyn utan problem. Jag får dagligen mail och brev från människor som berättar om sin läsupplevelse. Som senast från en stolt far till en homosexuell dotter.

Men tidningen QX – dom hatar mej.

Därför har jag inga som helst förhoppningar om att bli nominerad till årets Gay-Gala i den skönlitterära klassen. Men det är en förlust för alla medlemmar (för alla människor) som över huvud taget inte känner till att den här boken existerar.

Jag skiter väl ärligt talat i Gay-Galan, jag har aldrig varit där och jag kommer sannolikt aldrig att komma dit heller. Men jag vill gärna göra tidningen QX uppmärksamma på att Det stora svenska vemodet existerar. Att det finns heterosexuella författare som tror sig kunna skriva om samkönade par minst lika trovärdigt som  homosexuella skriver om straighta. Minns bara den lilla Slampan Selma som jag nämnde inledningsvis. Hon säljer, trots sin ”problematiska läggning”, än i dag i heterosexuella kretsar!

Så nu ber jag er – hjälp mej med MIN ”problematiska läggning” att utrota den rådande ”heterofobin” inom hbtq-världen. Nominera Det stora svenska vemodet till Gay-Galan 2010 i klassen ”Årets Bok”. Det kostar ingenting, man behöver inte ens fylla i sin adress och kan rösta precis som man vill.

Rösta

För övrigt får jag nöja mig med att jag i alla fall har suttit intill Mads Mikkelsen på en Guldbaggeutdelning i Göteborg. Det ni, bögar och bockar!

P.S En sak ska Tidningen QX verkligen ha cred för. De har jävligt skarpa skribenter. Den allra bästa är Tony Ryttar. Det här är inget försök till ”skriveri-frieri” eftersom Tony och jag redan känner varandra (och han har till och med köpt Familjelyckan åt sin kameraman). Utan det är redaktionens ovilja att informera om den litteratur som, i alla fall jag trodde skulle kunna intressera deras läsekrets, jag vänder mig mot. Och ja, (Johanna) Tony är verkligen så snygg, så Stockholms-jävla- innerstad och så bög som du misstänker att alla QX-medarbetare är. Men man får förlåta honom, han är den i särklass roligaste och bästa journalist jag känner till. Läs bara hans artikel om Elektra. I just love it! D.S

Skynda långsamt

Sträckan Eriksdal – Tanto – Bergsundsstrand är livsfarlig. Där håller människor på att springa ihjäl sej. Fort som satan går det också och många är dom.

Jag gillar verkligen det där stråket längs Årstaviken, och på våren när alla små cafeérna öppnar är det oslagbart. Men det är livsfarligt vill jag upplysa om!

Det är någonting som bara ökar här i stan – träningsmanin. Vad är det frågan om? Människor som har svårt nog att hanka sej fram med stöd av en käpp är nu ute och springer.

I går mötte jag en man i övre 80-års åldern som försökte springa längs Söder Mälarstrand. Jag kan omöjligtvis beskriva hur det såg ut. Han hade inga träningskläder, men var ändå ”sportigt riggad” i jättestora promenadskor, kraftiga jeans, rejäl täckjacka och toppluva. Den mannen kunde knappt gå – och han sprang! Behöver jag nämna att det gick OÄNDLIGT långsamt. Jag hade så gärna velat fråga:

– Vem… VEM i helvete har lurat i dej att du ska ut och springa på hala höstlöv i novembermörkret?

Men jag hann inte. För i min makliga promenadtakt hade jag redan passerat honom långt innan frågan ens var formulerad i huvudet.

Att en 70-taggare börjar träna tycker jag inte är särskilt orimligt alls. Eller att en 80-åring håller sej i trim och igång. Det är väl bara sunt. Men när en uppenbart utsliten människa, som förmodligen behöver smärtstillande och stödhjul för att ens ta sej till Konsum och tjacka kaffegrädde, börjar löpträna… då blir jag misstänksam. Och längs Söder Mälarstrand av alla motionsstråk…

Vem vet var den där gubben befinner sej nu. I Årstaviken kanske. Och där blir han inte långlivad, det kan jag berätta. För där springer dom riktiga galningarna. Dom som kommer i 180 blås med vader stora som fartygsfendrar.

Där speedtränar påtända cyklister och terränglöper unga föräldrar med specialdesignade barnvagnar som dom framför i samma hastighet som en normaltrimmad Zundapp från 1977.

Get outta´ Årstaviken, gubbe!

Själv tassar jag försiktigt fram i vägrenen och samlar intryck till min kommande roman. Och nu vet jag att vissa blir besvikna, men den kommer inte att bli klar till Bokmässan 2010. Det är ett beslut jag har tagit, det är en insikt jag har gjort. Jag vill inte forcera fram en berättelse bara för att jag kan skriva (vilket vore fullt möjligt) utan jag måste gå in i den här världen med stor varsamhet om den historia som verkligen utspelar sig där. Det är ett arbete som kräver oändligt tålamod och rejäla knäskydd. Men det är också ett stort äventyr och en näst intill kriminell ”ego-kick” att vara ensam med sina karaktärer (så länge det varar).

Peace out!

Glåpord och chimpansgång

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Är det någon som minns Lucille? Hon dyker upp första gången i Familjelyckan när hon försöker förföra en av huvudpersonerna. Hon kommer tillbaka i Det stora svenska vemodet och gör ett större kap när hon lyckas bärga hem karaktären ”Skipper” till våningen på Kommendörsgatan.

Lucille heter egentligen Inga-Lill och har en bakgrund som eskortflicka. När Skipper träffar henne på en uteservering i Stockholm har hon hunnit bli femtiosju år gammal. Det kan man knappt tro. Inga-Lill, som hon numera kallar sig, är en oerhört parant liten dam. Nej, hon är chick! Jag ser henne framför mej, liksom innesluten i ett lysande skimmer. Hennes hår är guldfärgat, hennes hud är gyllenbrun, hon röker Gula blend och har mängder av glänsande guldarmband.

Jag har alltid gillat Lucille. Hon utvecklas. I Familjelyckan är hon ganska påstridig och angelägen om att tjäna pengar. I Det stora svenska vemodet har hon byggt upp en liten förmögenhet och behöver inte göra någonting längre. Hon umgås mycket med sin grannfru, fru Karin Persson, som klättrar på väggarna mörka kvällar när ingen ser på.

Jag vet massor om fru Karin Persson, gift med en hustrumisshandlare, mor till en våldtäktsman. Men om Lucille (Inga-Lill) vet jag inte så väldigt mycket. Hon försvinner helt odramatiskt ut ur berättelsen när hon tar avsked av Skipper (efter fyra dygn i sängen) och köper cigaretter på Östermalmstorg. Det man ser bakom henne är fru Karin Persson som balanserar högt uppe på ett hustak med armarna rakt utsträckta i luften.

Alltså, hon mår inte bra fru Karin Persson. Inte i Det stora svenska vemodet. Men Lucille mår prima!

Kanske är det därför jag inte har tänkt så mycket mer på henne. Inte förrän i går när hon chockade mej totalt.

Jag hade varit ute med hantlarna igen (dessa djävulens redskap som manar till glåpord och chimpansgång). Det var när jag precis hade passerat Reimers och rundat Bergsundsstrand som hon gjorde det. Bara trädde fram och avslöjade en hemlighet om sej själv som ger hennes agerande i Det stora svenska vemodet en helt ny innebörd. Plötsligt förstog jag saker som jag inte ens hade undrat över.

Dom gör så ibland mina karaktärer – kommer tillbaka med förnyad kraft. Som Rolf! Och då är det bara att böja sej som skribent, då är det bara att öppna sina dörrar och bjuda in. För roligare än så blir det inte. När man själv blir överraskad!

I går blev jag även intervjuad för min gamla hästtidning där jag jobbade som krönikör i flera år. Ulf och Emma (VD och Chefredaktör) kommer att lotta ut tre exemplar av Det stora svenska vemodet i sitt julnummer. Jag tyckte det var väldigt roligt för jag har alltid, lite skämtsamt sagt att DSV är som en blandning mellan Saltkråkan och Gökboet. Detta är ju egentligen bara för att handlingen till stora delar utspelar sej i Stockholms skärgård. Men detta höll inte skribenten alls med om. ”Det här är Brokeback Mountain”, fastslog hon bestämt. ”Brokeback Mountain inom militärt skyddsområde!”.

– Jaha, svarade jag. På järnhäst då?

Fast det fick hon inte skriva. Jag förstår hur hon menar, det är kärlekshistorien som har ett liknande tema som i filmen. För övrigt är boken (min) bredare. Inte bättre, det säjer jag inte. Men bredare. För den innehåller två stora kärlekshistorier som löper parallellt. Och så har jag ju Lucille!

Nu vet jag även att hon kommer tillbaka i den sista och avslutande delen av min planerade trilogi. Och där avslöjar hon sin hemlighet.

Peace out!

White trash

Det hade blivit dags att storhandla. Och så mycket kan jag säja, att det är ingen lätt sak för en människa som aldrig har skrivit en inköpslista i hela sitt liv. Jag går lite efter devisen att vi ska nog ha det mesta av det sannolika och en hel del av det rent osannolika. Denna inköpsmetod resulterar ALLTID i att saknas flera vitala produkter vid hemkomsten. Den här veckan har vi inget pålägg, men en jävla massa pepparkakor. Vi har sex tuber tandkräm (Sensodyne som är så bra mot ilningar i tänderna), men inget hårschampo.

Och nu talar jag ändå om det LILLA problemet. De STORA problemet, det som tvingade mej att lösa hela den här svåra uppgiften med handlingen själv var min – ”outfit”.

– Ingen kommer att följa med dej in på affären i dom där brallorna, fastslog Humla. Ingen!

Vi talar om ett par urtvättade Adidas med liksom ”naturligt häng”.

– Men ärligt, det är ju förorten, sa jag. Man måste agera lite ”streetsmart” och följa den rådande ”dresscoden”, annars kan man åka på gängstryk.

– Norrort, sa Humla. Där har ingen sett ett par sunkiga gymnastikbyxor sedan Dr Hook lirade på Viggbybaren.

– Då var jag där, sa jag. Och nu kommer jag igen!

Som sagt var. Det blev en mycket ensam inköpsrunda för mej. Men jag skötte mej bra vill jag inflika, drog min vagn, hälsade på ett par gamla skolkamrater från Täby och räknade in minst ett halvt dussin (om möjligt) ännu fulare gymnastikbyxor än mina. Två av dessa hade fullt utvecklade ”knän”.

Hemma, om kvällen sedan, gjorde vi fajitas och tittade på The Big Lebowski. Det var trevligt, lite ”white trash” sådär. Filmen var det nog bara jag som uppskattade. Men jag älskar bröderna Cohen. Älskar! Och en karaktär som ”The Dude”… Jag menar, var får han tag i sina brallor? Arninge!

Jay-Z is in da building

Fredag, då ringer mamma. Absolut inte varje fredag för det har hon ”tamejfan” inte tid med. Är det inte den ”nya autoklaven” så är det den ”satans sugen” och så ”gymet vettu´”. Men igår ringde hon och nu var det allvar, det hörde jag på rösten.

– Hörrudu, det här du skriver på din blogg, sa hon.

– Ja, sa jag och skickade samtidigt ett meddelande till Pilsnerprinsessan på msn.

– Det kan väl inte stämma, va? sa mamma.

– Vad menar du nu? frågade jag.

– Wilmer skulle aldrig släppa ner ett flygplan på ön, sa mamma.

Jag blev en tyst en stund, försökte förstå.

– Vad pratar du om? frågade jag försiktigt.

Mamma drog ett djupt andetag.

– Du har skrivit om en fransman som har landat med ett eget flygplan och varit ända inne i köket!

– Nää…, sa jag.

– Jo, sa mamma. Och det här tror inte jag och pappa på för Wilmer skulle aldrig…

Jag blev tvungen att avbryta henne.

– Morsan, sa jag därför stilla. Du läser min blogg som fan läser bibeln. Håller du den upp och ned tror du?

– Ja, i alla fall så undrar man ju, sa mamma. För vilken tidning arbetade den här fransmannen?

Jag ansträngde mej verkligen för att förstå vad hon syftade på.

– Inte fan vet väl jag, svarade jag förvirrat. Menar du att han jobbade på en tidning?

– Men jag vet väl inte heller, sa morsan. Han var ju fotograf!

Jag rullade med ögonen. (Jag vet att jag rullade med ögonen för jag hade en spegel framför mej.)

– Jag förstår verkligen inte vad du pratar om, sa jag matt. Kanske att du måste läsa den där bloggen igen. Jag vet inte… Jag vet inte vad som händer när du läser en blogg. Men det händer prylar… Det händer prylar inuti ditt huvud, saker som jag aldrig har skrivit och absolut inte varit med om.

– Det är ju det jag säjer, sa morsan. Man kan väl inte skriva saker som man aldrig har varit med om.

(Ögonen hade stannat nu, men munnen gapade vidöppen.)

– Nää, viskade jag och såg hur Pilsnerprinsessan loggade ut från msn.

– Sen var det en sak till, sa morsan.

– Shoot, sa jag.

– Humla!

Jag ruskade hastigt på mej.

– Humla?

– Humla, förtydligade morsan. Är det så att hon har gjort slut med sin pojkvän?

Jag övervägde möjligheten att förneka det inträffade, men valde återigen att berätta sanningen. Det fick bära eller brista.

– Ja, sa jag därför. Så har jag uppfattat det.

– Det är väl därför hon håller på och reser till Göteborg hela tiden, sa morsan. Tror du att hon har träffat en ny kille?

Plötsligt såg jag min chans att ge käringen en rejäl omgång.

– Det tror jag nog, sa jag.

– Du kanske VET att hon har gjort det, sa mamma.

– Så är det, sa jag.

– Är det en trevlig pojke? frågade morsan.

– Inte särskilt, sa jag.

– Men är han göteborgare? frågade morsan.

– Javisst, svarade jag. Fast ursprungligen kommer han från Kenya.

– Kenya? sa morsan.

– Ja, du vet… han är färgad, sa jag.

– Spelar ingen roll, sa morsan. Humla får välja vilken färg hon vill, bara det är en trevlig pojke. Robban var ju så väldigt trevlig.

– Du förstår inte, sa jag. Med färgad menar inte jag lite snyggt brun, utan kolsvart!

– Det är helt okey, sa morsan. Humla får…

Nu avbröt jag henne ganska abrupt.

– Och det är en sak till.

– Vad då? frågade morsan.

– Han är 2,47 meter lång.

Nu blev det tyst i luren ett ögonblick.

– 2,47 meter lång…, upprepade morsan tankfullt.

Sedan slog hon fast:

– Det kan han omöjligtvis vara, det finns inte så långa…

– Han är Massaj, sa jag. Du vet dom där jättelånga krigarna som också kan hoppa jättehögt upp i luften.

Nu blev det verkligen tyst i luren. Först efter en lång stund återkom morsan.

– Jag vet mycket väl vad en Massaj är, det jag undrar är…

Jag såg ett djävulskt leende sprida sej i mitt ansikte (jag hade ju spegeln).

– Ja? frågade jag. Vad är det du undrar?

– Vad gör Humlas Massaj i Göteborg? frågade morsan.

– Han spelar bandy, sa jag. Det går bra för honom. I början var det lite problem eftersom han ibland tog ett jätteskutt högt upp i luften precis när bollen kom glidande in i mål, men sedan fick han en position längre ut på is…

– Det går för fan inte att prata med dej, sa mamma.

– Läs min blogg istället då, sa jag.

Och eftersom jag vet att morsan troligtvis kommer att läsa den här bloggen, och eftersom jag inser hur hennes fantasi kommer att skena iväg och förvränga vad som egentligen står till någonting helt annat är det fullt sannolikt att hon ringer nästa fredag och säjer:

– Du den här basketstjärnan som Humla har träffat, visst hade han spelat ihop med Jay-Z?

Fair trade

Jag nämner det bara i förbifarten. Varje dag när jag går till den speciella plats där jag förvarar ”min banan” är den BORTA!

Det är en sjuk handling att konsekvent stjäla någons banan, speciellt som min är ehh… handikappad. Bananen, alltså. Äh, handikappad är kanske fel ord – den är halshuggen!

Grejen är den att jag hatar bananer, har alltid gjort. Det är inte gott, det är inte kul, man blir inte mätt, det är bara strul. Bananskal liksom – where to keep them?

Så jag äter bara en väldigt liten bit banan om dagen. Precis bara så stor att man inte hinner bli förbannand. Och det är cirka tre centimeter av själva ”banankroppen”. Detta innebär ju, som alla förstår, ett ”enormt” slöseri av jordens resurser. Man måste också betänka att banan-branschen är en riktigt ful bransch som INTE ska gynnas av onödiga inköp och absolut inte från Dole eller Chiquita.

Jag fick en gång möjlighet att klippa en kortfilm i Fredrik Gerttens studio i Malmö utan att betala en spänn i ersättning. Redan då var han eldsjäl! Idag är han stämd av Dole för sin fantastiska dokumentär ”Bananas” (se trailern).

Så nu tänker jag mej för innan jag köper bananer, vilket jag aldrig gör eftersom jag inte gillar dom. Ändå har vi bananer hemma har jag märkt och jag vet fan inte hur dom kommer in här. Många bananer, fina bananer, långa och ”mina” bananer. NOT!

Någon snor min banan. Den som jag varje dag kapar på tre centimeter och lägger åt sidan, för jag tänker att imorgon är en annan dag och då kan man fimpa en bit i andra änden. Så igår vid middagen kunde jag inte tiga tyst längre.

– Vem fan är det som snor MIN banan? frågade jag därför.

Men det skulle jag inte ha gjort. För den där bananstackarn verkar ha flera ägare, oklara kontrakt och smutsiga skal. Jag ska hålla mej ifrån den där branschen i fortsättningen. Man inser allvaret i situationen när man vaknar med ett brunt bananskal på foten. Då är det krig!

P.S Det jag skulle skriva, som är viktigt att framföra, men som också framgår av filmen är att bananer (liksom många andra produkter) ska vara ”Fair trade” märkta. Det handlar inte om någon tillfällig symbol som snart är borta, utan ett livslångt ställningstagande som var och en av oss har makt att göra. Eller inte – men vem / vad är man då… Blott en ”liten lort”. D.S.

Från Djursholm till Danvikstull

Det här med att jag pratar med hunden, kan väl passera som hyfsat normalt. Att han även talar med mej är måhändiga konstigare. Men att jag också snackar med Stockholm, det visste ni inte!

Jag har haft kontinuerliga samtal med staden så länge jag har bott här och det är styva 25 år nu. För det allra mesta har det varit trevliga konversationer. Efter det som hände igår blev jag dock tvungen att skärpa tonen en aning.

– Hörru Stockholmshelvete, sa jag därför (det gör jag aldrig annars).

– Men tjenare, tjenare, sa staden.

– Vi har ju snackats vid förr du och jag, påminde jag.

– Många gånger, sa staden.

– Men nu känns det inte bra längre, sa jag.

– Nej, det är vädret. Jag vet att det är skit. Jag gör så här i november, sa staden.

– Regnet är en sak, sa jag. Men så är det det här med stadsbesök. Vad är det för bullshit att komma med?

– Ja, vad kan jag säja? suckade staden. Jag är jätteledsen, men när ni innerstadsbor får svininfluensan får jag stadsbesök. Så är det bara.

– Dina jävla stadsbesök hindrar oss människor från att komma fram, sa jag. Fattar du? Som en förträngning i hjärtat. Eller ännu värre, en total trafikinfarkt! (Lyssna och njut.)

– Ja, det gjorde riktigt ont, sa staden. Drottninggatan, Norrbro, Tegelbacken och Kungsholmen. Allt smärtade.

– Jag hade redan varit ute i tre timmar, upplyste jag. Promenerat runt hela Södermalm.

– Jag vet, sa staden. Jag var där!

– Och när jag till slut var tillbaka på Skeppsbron gick det inte längre att komma fram.

– Det är inte okey, sa staden.

– Ingenstans gick det att komma fram, sa jag. Absolut enda sättet att komma hem var via Södertälje. Jag hörde en polis som på fullt allvar föreslog en gråtande kvinna att försöka ta sej ut ur kommunen genom Hornstull och sedan tråckla sej runt (Västerås?) och tillbaka in mot dom norra förorterna (Djursholm?) för att kunna hämta sina barn på dagis i Vasastan!

– Inte okey, sa staden.

– Jag såg, annars sansade, medborgare slåss med paraplyer och stångas med cyklar, sa jag. Jag såg en hund bli nedtrampad och en plånbok stjälas mitt framför Norrmalms piketgrupp. Och jag frös, ska du veta för regnet öste ner och jag hade inte ens ett paraply till skydd över huvudet.

– Hatar du mej mycket nu? frågade staden.

– Jag hatar Ryssland, svarade jag. Jag hatar Rysslands president och hela EU. Jag hatar avspärrningar och bilkorteger och spöregn. Och jag kräver, KRÄVER, att slika sammankomster hålls på en kobbe utanför svenskt teritorialområde i framtiden.

– Jag ska se vad jag kan göra, sa staden. Kanske busa till det lite och låta hela Slottet kana ned i Strömmen.

– Varför inte, sa jag. Eller dra om gatorna mellan Grand Hotell och Stadshuset så att alla vägar leder raka vägen ut till Flemmingsberg.

– Skoj, sa staden. En sak kan jag dock inte ändra på.

– Vad? frågade jag.

– Nobel!

– Vad är det du försöker säja mej? frågade jag.

– Skaffa ett paraply och ett par rejäla gummistövlar, för snart är det dags igen.

Och ett P.S från ekvatorn. Jessica är i norra hemisfären nu. Nästa ben blir sydostlig kurs ner mot Kap Horn! D.S.

Ducka för dagen

I förrgår stormade en av våra svärsöner in genom ytterdörren och rasslade nedför trappan till en av våra döttrars rum. (Jag undrar varför jag är så diskret om detta när man redan kan läsa på Facebook vad som har hänt?).

– Ska du ha mat? ropade vi efter honom.

– Jag ska aldrig mer äta här, svarade han. Det är SLUT!

– Jo, men du… lirkade jag. Du kan ju inte sluta äta här bara för att det är slut.

– Jo, du! svarade han.

– Men vi är ju liksom familj, försökte jag igen.

– Inte längre, sa han.

Det är ju förfärligt! Att förhållanden ibland tar slut, det kan jag förstå. Det här hade dessutom varat i dryga fem år och dom äktenskap man ingår i tidiga puberteten brukar sällan vara upp i styv medelålder.

– Men du tittar väl in ibland? sa jag.

– Tror jag inte, sa han och stormade ut igen.

Jag måste säja att det ”stormas” väldigt mycket i det här hushållet. Det slås i dörrar jävlar anamma, springs i trappor och sprutar tårar såväl i österled som i västerled. Man tycker att det borde börja lugna ner sej snart, men den förhoppningen kan jag nog slå ur hågen. Jag har funderat på att börja knarka. Den enda som står rakryggad i stormen, som vet hur man duckar för en kniv och fortfarande köper presenter åt sina koleriska döttrar är Skutskepparn. Han är misstänkt lugn.

– Jag hörde att du hade en fransman här i helgen? sa han till mej över middagsbordet.

– Javisst, svarade jag. Jag trodde inte att du läste min blogg?

– Det gör jag inte heller, svarade Skutskepparn, men det blev väldigt lång väntan på flygplatsen i London.

– Jaha, sa jag. Ja, men då är det ju lämpligt att man uppdaterar sej om omständigheterna där hemma.

– Var han snygg? frågade Skutskepparn.

– Som fan, sa jag.

– Och nu får vi låna hans lägenhet i Bryssel?

– Absolut, sa jag.

– Det låter trevligt, sa Skutskepparn.

– Tar du knark? frågade jag.

– Inte längre, nej… Det är lite tråkigt, sa han.

– Vill du bli vän med mej på Facebook? frågade jag.

– Nej, det känns inte nödvändigt, svarade Skutskepparn. Vill du bli vän med mej?

– Nej, det är lugnt, svarade jag. Vi kan väl bara sitta och här och dela på en flaska vin då och då.

– Det gör vi, sa Skutskepparn. Ducka nu för fan, för det kommer en brandsläckare flygande genom luften kranbalksvis om babord.

Jag hukade mej snabbt och slog pannan i bordsskivan. Plötsligt stod det alldeles klart för mej. Det här är vad livslång kärlek handlar om. Man kan inte kväva varandra, låsa varandra, förneka och förbjuda varandra. Man kan bara varna för sånt som kommer flygande genom luften. Det kan vara ens döttrar, eller som i det här fallet. Bara en ofarlig brandsläckare.

Frida och Humla i en klassisk fishfight

P.S Uttrycket ”Ducka för dagen” är från början ett latinskt uttryck som myntades långt före klassikern ”Carpe diem” och främst nyttjades av grekiska fiskare i sitt arbete med att fånga en särskilt aggresiv typ av flygfisk. Det korrekta vore naturligtvis att säja ”Ducka för fisken”, men den frasen har inte slagit igenom i modern tid. D.S.

Strykjärnet suger

Jaha, så var diagnosen ställd. Jag är sociopat vet jag nu. Mormor och morfar (mina föräldrar) fick en lindrigare diagnos, Skutskepparn är bara deprimerad och hunden är alkis.

Det är Freja som har varit här. Hon kommer alltid med en diagnos och levererar den lite grann som en inslagen julklapp. Ibland tar hon tillbaka den också. Det beror på hur långt hon har kommit i sin utbildning. Igår var hon dock ovanligt generös och jag fick vara sociopat hela kvällen. Jag lyckades faktiskt uppfylla nio av tio kriterier, enligt Freja, och borde egentligen ständigt bära tvångströja.

Detta hade dock försvårat matlagningen som jag skötte, helt elegant, samtidigt som jag fick min psykiska status analyserad.

– Jag har träffat flera psykologer, berättade jag för Freja, (i sällskapslivet vill jag betona) och ingen av dessa har över huvud taget varit kloka i huvudet.

– Det är dom aldrig svarade, Freja. Många är svårt störda individer med ett stort och onaturligt intresse för det ”egna jaget”.

Och så tillade hon:

– Se upp för fan nu, så att jag inte får ner någon köttfärsslamsa i min Taco-sås.

Det skulle bli Tacos till kvällen (denna sjuka kvarleva från det dekadenta åttio-talet) och jag hade flera kastruller puttrande på spisen. Även en sociopat klarar av att sno ihop en vegetarisk variant med vänster hand. Jag brukar bara byta ut köttfärsen mot röda linser och köper man förkokta så räcker det med att tillsätta lite sås och kryddor så är hela anrättningen klar. Ofta blir den faktiskt godare än den med kött i. Förmodligen gjorde jag någon form av intryck på den lede studenten för plötsligt tog hon tillbaka min diagnos.

– Nej, det här stämmer inte riktigt hummade hon… Jag måste nog  överväga ditt sjukdomstillstånd.

Men nu blev jag förbannad på riktigt och höjde rösten under fläkten.

– Du kan inte komma hem och kalla mej sociopat och sedan ta tillbaka alltsammans. Det här är ju fan värre än Monopol!

Freja flyttade sej lite närmare och lade huvudet på sned.

– Berätta mamma, har du ett problem med brädspel?

– Som fan, snyftade jag.

– Barndomen väl…? frågade Freja.

– Ja, ja, barndomen, svarade jag.

– Låt det bara komma, sa Freja.

Låt det bara komma, sa Freja

– Jag brukade alltid få vara ”skon”, sa jag. Jag älskade den där skon och spelade hem varenda gata med skon. Men syrran lurade mej. Hon gav mej skon och lovade att jag skulle få vara skon, men sedan tog hon tillbaka den och tvingade mej att vara strykjärnet!

Jag grät högt nu. Freja gav mej en kökshandduk.

– Strykjärnet suger…, upprepade hon.

Jag nickade förtvivlat.

– Och nu kommer du och gör likadant, bara tar tillbaka alltsammans…

– Äsch, sa Freja. Du kan väl få vara sociopat då.

Hon började duka bordet och ropade över axeln:

– Men en sak ska du veta.

Jag torkade mina tårar och ropade tillbaka.

– Vaddå?

Freja svarade:

– Du har mycket, mycket större problem än så!

Nu är det kul igen!

Efter en lång, mångårig period av ”anti-jul-attityd” (och jag har ändå skrivit en Julkalender) börjar jag så sakteliga acceptera det här med december. Nu är vi ju förvisso bara inne i november, men jag tror att det hör till ”omvändelsen”. Plötsligt (troligtvis vid en viss ålder – och NEJ, jag har inte fyllt 50) känns det lite mer angeläget att liksom ”förlåta julen” – som ju egentligen ingenting ont har gjort). Och då är det fint att starta redan i november.

Det är människorna som sabbar julen (det vet ni mycket väl). Inte julgranarna och inte tomteblossen. Det är människorna.

Men mina jular har varit fina. Jag tror jag minns varenda en. Och detta ska mina föräldrar ha cred för – dom gjorde avslut med ”det gamla” (kanske mest på grund av avstånd) och inledde en egen jultradition som vi barn följde slaviskt i fyra årtionden. Inga viktiga saker, inga stora grejer… Men det var alltid fint, det var alltid pyntat, det fanns alltid en present i julstrumpan på morgonen och vi såg givetvis på Kalle. Sedan blev det julklappsutdelning på kvällen och det var ALLTID farsan som var tomten och vi trodde på den fan högt upp i könsmogen ålder. För pappa, visste vi ju redan, var kung i Söderhavet (för det hade han berättat för oss) så att denne gigant samtidigt skulle kunna vara, ”Jultomte”… Nej, så dumma var vi verkligen inte.

Men sedan blev vi ju faktiskt vuxna. En jul tillbringade jag på Norska Sjömanskyrkan i Singapore. Efter det inträdde den ”aparta” perioden. Jul skulle inte firas – juls skulle (om möjligt) dödas, ryckas upp med rötterna och brännas ända ned till midsommar (som fortfarande var okey att fira) . Vid jul skulle man gå på punkfest och äta vegetariskt (några veganer fanns inga vid denna tidpunkten i världshistorien).

Därefter kom barnen. Då återupptogs traditionen med föräldrarna, mest av praktiska skäl tror jag – men också för att det var trevligt. Men att julpynta i det egna hemmet – aldrig i helvete!

Och att just jag av alla ”ofrälse” fick uppdraget att skriva originalmanus till en egen Julkalender för SVT – well, det förvånar mej än i denna dag. Där fanns knappast en enda julgranskula i mitt manus och vi förväntade oss ett enormt ramaskri.

Istället inträffade det helt magiska att människor upplevde någonting annat, en saga som (trots den skitiga miljön – i ett maskinrum) bar med sig ett budskap om kärlek och frid i rörledningarna.

Dieselråttor & Sjömansmöss blev en stor publiksuccé, men jag vägrade fortfarande att julpynta mitt hem.

Jag gör det fortfarande inte. Jag tycker att julpynt är något av det fulaste och trashigaste som finns. Men om jag kommer hem till någon annan som verkligen har vinnlagt sej om att skapa en ”krubba”, att binda en krans, baka pepparkakor… såna smått otroliga saker som man gör med sina egna krattor. Då tycker jag att det är ganska fint med jul.

Och så tycker jag om ljusen. För november-december är ett satans beckmörker i det här landet och vore det inte för alla ljus skulle man gå och skadeskjuta sej själv i knäskålarna av ren missriktning.

Så jag börjar fira i november!

Min bara ”alltför” goda soppa

Allt oftare händer det att jag är helt ensam till middagen. Förr i tiden (och även fortfarande) kunde vi vara allt mellan 5-15 personer, och ibland ännu fler. Jag har inte alltid kunnat namnet på alla midddagsgäster. Som jag har berättat om flera gånger tidigare är det ingen lätt sak att laga mat i den här familjen. Vegetariskt fixar jag, men hur lätt är det inte att göra bort sej och blanda ner en bit fetaost eller en skvätt grädde i maten. Då är det kört för min äldsta dotter – hon är vegan. Sen har vi ju här också nötallergiker, fiskallergiker, äggallergiker, laktosintoleranta och glutensjuka. Som jag brukar säja vid stora högtider, ”En skiva Plywood, det är fint. Det tål alla!”

Humla gillar kött. Stora stycken, blodiga biffar, helst oxfilé. Hon får samma blick som en tiger när man närmar sej köttdisken på ett varuhus. Freja äter ingenting som har haft en morsa och Philippa rör inte vid någon föda som har puls. Som mjölk, ost och smör. Själv gillar jag soppa. Jag tycker att soppa är kul! Roligast är att laga soppa. Man kan ha i vad som helst och det blir nästan alltid gott. Som den här soppan – den är nästan alltför god. Tyvärr är den också svinenkel att göra. Jag hade gärna stått vid spisen dubbelt så länge, men då blir det en ANNAN soppa. Dessutom består den av några få produkter som vi nästan alltid har hemma. Så det har blivit lite av en ”nödsoppa”, när regnet öser ner och ingen orkar handla. Då gör jag min, ”Bara alltför goda soppa”. And this is the secret:

Mät upp 1-2 liter vatten (det är inte så jävla noga) och ploppa i 3-4 buljongtärningar. Jag brukar ta 3 stycken grönsaksbuljong och 1 hönsbuljong. Men det kan väl mängden vatten få avgöra. Man får inte känna sej låst i sin kokkonst. Dock har jag sett middagsgäster resa sej upp och gå när dom fått höra talas om hönsbuljongtärningen.

Tillsätt sedan två burkar majs och låt alltsammans koka lite sansat i ett par minuter. Därefter lyfter man av hela kastrullen från spisen och mixar innehållet till en ganska jämn… ja, soppa. Och nu kommer det roliga.

Blanda ner en burk cocosmjölk, ett paket (förkokta, sköljda) röda eller gröna linser (tag Go Green), en fetaost i bitar (den ekologiska är absolut godast) och en blandning av färska örter. Jag brukar ta dragon, timjan och kanske rosmarin. Annars vad fan som helst. Torkade örter går säkert också bra. Men i fallet med dom färska bör man nog hacka dom först. Sedan är det egentligen bara att krydda, det kan räcka med vanlig svartpeppar. Absolut inte vitpeppar, det skulle fördärva hela prylen!

Nu ska det här liksom förena sej på ganska låg temperatur. Och om soppan verkar för tunn så red den med lite mjöl och grädde (vispa ihop). En skvätt grädde kan man slå i any how eller cremé fraiche.

Allt det här går jättefort att laga – för fort! Därför hinner man också rosta bröd och till dessa kan man exempelvis ha pesto (ge för sjutton inte till en nötallergiker – dom slutar andas av pesto, men det vet dom i allmänhet om själva).

Nu är det egentligen klart, men den här soppan går givetvis att utveckla i det oändliga. Det finns ju också människor som kräver någon form av ”död” i maten för att dom ska bli nöjda och belåtna. Då är det behändigt med lite kyckling.

Skulle Philippa vara här, skulle jag bara utesluta hönsbuljongen och rädda undan en del av maten innan någon ost eller grädde kom i kontakt med soppan. Om då dessutom Freja tittade in, skulle jag först kontrollera hur hon ställer sej till en sak som hönsbuljong (för man får aldrig, aldrig lura någon) och sedan köra på som vanligt med mjölkprodukterna. Kycklingen kan man ju faktiskt också servera vid sidan om. Malou kan hänga med ganska länge, men brödet funkar inte för henne så hon brukar ha eget i handväskan. Frida har för vana att ringa och påminna om att det måste finnas laktosfria produkter hemma om hon är på väg från Göteborg. Joel och Nisse är ständigt uppslukade av någon odefinierbar maktkamp och märker inte vad dom äter över huvud taget. Och Skutskepparn, han tål praktiskt taget ingenting men brukar ändå smaka av det mesta. Det har hänt att vi har fått ringa efter ambulans.

Jag skulle säja att det är ett ganska enkelt kök. Det finns bara ett problem. Den här soppan är bara ALLTFÖR god.

P.S Jag har inte en aning om hur många det där receptet räcker till, men inte till alla dom här personerna i alla fall. Då skulle jag göra dubbel sats. Då funkar det även om det trillar in några ”extra gubbar” som man aldrig har sett förr. D.S.


När jag en gång dör

– Nej, men se godmorgon Wilmer. Är det du nu igen?

– Hej du, hej du. Jo, nu är det jag igen.

– Du vet väl om att du väckte mej inatt också.

– Javars, jodå… men det var ju för den där haren jag glömde bort att jaga upp i byggnadsställningen under kvällsturen.

– Och det kom du på klockan tre i natt.

– Halv fyra frankly, jag är lite trög.

– Men nu är klockan sju och jag känner mej lite klar med dej.

– Säj inte så, jag blir ledsen.

– Och du har en kall och hemsk nos som du vet att jag hatar.

– Nu sårar du mej verkligen.

– Vad vill du egentligen?

– Jo, jag tänkte att vi skulle kunna ta en promenad. Jag har en del prylar kvar att göra där ute på byn.

– Du, jag har ett par prylar kvar att göra i sängen. Några timmars förlorad nattsömn att ta igen.

– Erkänn, du älskar mej inte längre.

– Det är din nos jag har problem med. Kan du ta bort den från min arm tror du.

– Du hatar mej verkligen.

– Jag vill bara sova.

– Du tycker att jag är hårig, äcklig och småbitsk.

– Jag tycker att du snackar för mycket.

– Du har egentligen aldrig velat ha mej. Du tog mej bara för mitt utseendes skull.

– Du är snygg, det är sant.

– Jag tänker ta livet av mej!

– Hur då?

– Äta choklad. Hundar dör av choklad.

– Vi har ingen choklad.

– Jodå, jag har en Toblerone i korgen.

– Jävla godistjuv.

– Nu gjorde du det igen.

– Vaddå?

– Svor åt mej.

– Men det är sant, du stjäl saker och du har en iskall nos.

– Nu dör jag – se mej göra det bara.

– Jag ser ingenting.

– Titta ordentligt, se mitt ansikte färgas blått och blodet som rinner ur ögonhålorna.

– Wilmer.

– Jaha du, det är jag det.

– Ska vi ta en promenad.

– Du, det vore fint.

– Är du nöjd sen?

– Ja för fan, har du en cigg?

It´s only Rock´n Roll

Jag har länge haft ”span” på en stol som står helt apart placerad ”in the middle of nowhere”. Det är ingen märkvärdig stol alls, men den har en slags stolthet som fascinerar mej. Oavsett väder och vindriktning står den stadigt, stoiskt på sina fyra ben och jag har aldrig sett någon sitta på den.

Någon gång har jag väl tänkt att man borde ge den där stolen ett hem, en familj. Men eftersom jag redan har en stol har det inte riktigt blivit av.

Min egen stol är något av ett as.

Jag tror att den är inhandlad på Ikea någon gång under förra högkonjunkturen. Den kan ha kostat 69 SEK. Människor kommenterar verkligen den där stolen och frågar varför jag inte skaffar en fin kontorsstol med fjädring och ryggstöd. Men jag har en övertygelse om att att ”stolen” är av underordnad betydelse vid allt konstnärligt arbete. Det är bara dom lata och obegåvade som skyller på sittunderlaget, utsikten, skrivbordet. Jag brukar säja som Keith Richards i Rolling Stones; ”Jag kan göra mitt jobb på en upp och nedvänd apelsinlåda!”

Jag tror att det är ett av dom coolaste citat jag känner till. Levererat av mannen som sedan också försökte göra sitt jobb i ett bananträd. Han trillade ner har jag för mej och slog halvt ihjäl sej. Själv håller jag dagligen på att trilla av stolen. Den liksom skevar och står helt snett på golvet. Man kan absolut INTE luta sej mot ryggstödet och ingen (förutom jag) vågar sätta sej på den.

Ser ni Wilmer – jag gör! Men skit i det och titta på…
Luis

Men så i natt, på promenad med hunden, fick jag återigen se silhuetten av den där stolta och rakryggade stolen som jag har gått förbi så många gånger.

– Äh, men följ med hem, sa jag och tog den under armen.

Inne i ljuset sedan såg jag vilken FIN stol det var. Jag torkade den med en trasa, lade på en kudde och ”vips”, min apelsinlåda hade förvandlats till en estrad. Sedan började märkliga saker hända.

Hunden som mer eller mindre hade lovat mej en sovmorgon kom med sin kalla nos redan klockan sex på morgonen och fick mej att vackla ut genom ytterdörren. Jag måste medge att kalla hundnosar är någonting av det värsta jag vet och klockan sex på morgonen vill man bara täcka över andningshålen med silvertejp. Jag svor åt honom. Han svor tillbaka. Sedan gick vi.

Plötsligt hörde jag liksom en röst inuti mitt huvud, och det var en stämma som kändes märkvärdigt bekant. Den berättade saker för mej. Delar som hör till min kommande roman och som jag verkligen har funderat över. Till exempel; HUR gör egentligen den lille pojken för att färdas genom olika medvetandetillstånd och klimatzoner.

– Han använder glasbitarna i burken, svarade rösten.

Det är ju självklart! Jag kan inte FATTA att jag inte har tänkt på det tidigare. Burken har ju funnits där hela tiden, det är bara ingen som har plockat fram den på trettio år.

Sedan fortsatte det så hela promenaden och jag fick veta en mängd saker som jag nu bara har att ”nedteckna”. Och när jag kom tillbaka in igen och satte mej på min nya stol hörde jag det alldeles tydligt:

– It´s only Rockn´Roll!

Och plötsligt förstod jag. Det är stoljäveln! Den talar till mej – och värst av allt. Den låter precis som Keith Richards!

P.S Kolla på den här 4 minuter långa filmen, Luis, och bli fascinerad på riktigt. Det är den bästa kortfilm som jag har sett i hela mitt liv. Och jag är inte ens speciellt förtjust i kortfilmer. Men den här rullen ger genren en HELT ny dimension. D.S

Pilsnerprinsessan och Pälsjägaren

Någon här frågade om Pilsnerprinsessan och André. Vad dom gör nu? Intressantare vore att fråga ”hur” dom gör, för ”det” dom gör, gör dom väldigt, väldigt olika kan jag berätta.

Janne blir (precis som förväntat) bara snyggare och snyggare med tiden. Han är faktiskt den genuint ordentligaste och hälsosammaste människa jag känner, och samtigt, all time high, den fräckaste!

Tillsammans är vi så snuskiga så det finns liksom inte beskrivet i ”bloggvärlden”. Jag hade STORA problem när jag skulle göra någon form av ”anförande” under min releasefest i augusti och Janne fanns med bland åhörarna. ”Titta inte på Janne, titta inte på Janne” upprepade jag som ett mantra inuti mitt huvud. Och vi visste det båda två. Om våra blickar möttes vid fel tillfälle skulle allting rasa och ohjälpligt sätta stopp för vidare samtal kring mina böcker.

För i Janne bor inte bara den vackraste själ jag har mött i vuxen ålder, i Janne bor en Pilsnerprinsessa, en Pannkaksslyna och en Porrhoppa. Och nu har han även skaffat brillor.

Pilsnerprinsessan

André för sin del blir nog framförallt vildare och vildare med tiden. (För nytillkomna läsare kan jag tipsa om att använda sökfunktionen till vänster och följa Andrés egen ”bloggvecka” här på min hemsida. Det är bara att söka på hans namn.)

Jag jobbar ständigt med att försöka ”bena ut” Andrés relationer. Som ni vet är han ju också en ”hon”, men upplever sej själv som en man och föredrar kvinnor. Förra hösten träffade André en kvinna (en ganska respektingivande flata som jag inte minns namnet på) och stämde träff med henne i Stockholm. Samtidigt skulle han ”hämta hem” en ny hund, Husky, till gården och hade därför även stämt träff med ”hundägaren”, en annan kvinna (fast född som man). Hänger ni med?

André blev kär i alla tre! (André blir i och för sej kär i allting som har en egen puls och kan höra hjärtslag inuti grova granar.)

Flatan och hunden fick följa med upp till gården. Själva hundägaren reste tillbaka hem till Skåne. Det var ingenting märkvärdigt med det. Så såg planen ut från början. Men flatan lyckades inte anpassa sej till vildmarkslivet (eller nåt). Hon flyttade hem till Stockholm igen och André återupptog kontakten med hundägaren. Kvinnan som tidigare var en man.

Det jag har funderat över sedan dess är följande frågor. Var det första förhållandet ett ”heteroförhållande” och är det nuvarande en lesbisk relation?

Nej, så kan det ju inte bli.

Jag misstänker att André är strikt heterosexuell, trots att han kallar sej ”transgender”. Själv skulle jag vilja vara bög så jag kunde gulla med Pilsnerprinsessan och några andra godbitar jag känner där på ”andra sidan”. Men på det stora hela taget, vem fan bryr sej om människor nöjen och intressen nu för tiden?

André och Husky

Det går bra nu

Byrån går bra och fartyget flyter. Snart fyller Chester jämna år – då blir det kalas på Kampementsbacken.

– Ja, men va´fan, sa jag till Chester över en calva på ”Tysta Mari”. Vi har sannerligen sett sämre dagar.

– Vi har varit panka, sa Chester.

– Arbetslösa, påminde jag.

– I kärlek försmådda, sa Chester.

– Dumpade, konstaterade jag.

– Vi har varit i Bagarmossen, sa Chester.

– Dyngsura, visste jag.

– Men en sak…, sa Chester.

– Vi har ALLTID haft lika jävla roligt, avslutade jag.

Sedan började Chester berätta om en roll hon gör i ”Herr Puntilla och hans dräng Matti” som går på Stockholms Stadsteater just nu. Inför Fares Fares entré kommer Chester rykande över scengolvet i en rullstol och ränner i full fart rakt in i en gigantisk vedstapel. Detta får publiken att skrika av skräckblandad förtjusning varje kväll.

– Men slår du dej inte? frågade jag.

– Som fan, sa Chester. Men jag har tjackat knäskydd nu.

Plötsligt kände vi oss lite sargade båda två. Även om vi har skrattat halvt ihjäl oss på ”Byrån” och aldrig sagt nej till ett uppdrag, har vi också misslyckats ibland. Vi har utsatt oss för farliga situationer och ridit på ruskiga hästar. Och aldrig att vi någonsin har haft några knäskydd!

Vi har ridit på ruskiga hästar
(Chester under ett uppdrag i Neapel)

– Det är annorlunda nu, sa Chester.

– Det går bra nu, sa jag.

– Jag har till och pengar i en burk i köket, sa Chester.

– Jag har en lägenhet i Bryssel, sa jag.

Och så grät vi en skvätt.

Fast sedan började vi gapskratta igen och Chester drog en svindlande historia från sitt barndomshem där alla lekkamraterna samlades på vinden och lekte Rysk Roulette inuti en sovsäck. Några är ännu i livet…

Dessa hoppas jag på att få träffa snart när Chester fyller år. Däribland hennes yngre bror, den Isländske Flygkaptenen som jag har berättat om tidigare. Näst efter lyckan att dra hem en pokervinst i Bagarmossen finns inget roligare än att träffa Chester och hennes bror tillsammans. Jag lovar – det slår ut Puntilla och hans dräng.

Dags att tjacka knäskydd!

En natt i Bryssel

Den här bloggen skulle lika väl kunna heta, ”Mammas mardröm”. Vi hade nämligen talat om det tidigare på kvällen, morsan och jag. Alltså MIN morsa.

– Du ska väl inte ut med hunden mitt i natten nu igen? hade hon frågat över telefonen.

– Jo, men självklart, svarade jag. Någon gång vid ett, två blir lagom.

Mamma gillar inte riktigt det där. Hon (och hennes kille – det vill säja, min farsa) bor nämligen i en av dom norra förorterna sedan fem rundliga årtionden tillbaka. Och där gås det jävlar inte ut med några hundar efter midnatt.

– Tänk om du möter någon, sa mamma oroligt. Vad gör du då?

Men hey, vilken fråga. Som om man hade en sedan länge utarbetad ”aktionsplan” för varje enskilt möte på kvällspromenaden.

– Du håller dej väl i alla fall till upplysta platser och gångvägar, avslutade morsan samtalet.

Yeah right!

Klockan hann bli 01.30 på natten innan hunden signalerade att det var dags. Jag älskar att promenera i Stockholm på nätterna, och lyckas man ta sej ända ut på Kastellholmen (vilket vi gjorde) kan man få uppleva okända möten också. Där stod nämligen en svart silhuett i mörkret och såg ut som om han försökte bryta sej in på skeppet Tre Kronors avgränsade område.

– Hittar du här? ropade han till mej på knackig engelska.

Jag stannade upp och studerade hans utrustning. Han hade en stor ryggsäck, svart toppluva och en kamera runt halsen. (Jag såg aldrig någon kofot.)

– Ja, erkände jag. Överallt!

Han kom närmare.

– Åh, vilken tur. Jag skulle så gärna vilja fotografera uppifrån kastellet men jag vet inte hur jag ska komma dit. Kan du beskriva hur jag ska gå.

Jag funderade ett ögonblick och insåg direkt att han aldrig skulle hitta i mörkret uppför dom smala stigar som leder till kastellet.

– Kom, sa jag. Jag kan visa dej.

Så gjorde vi sällskap in bland buskarna.

(Ja, mamma – vi gjorde verkligen det.)

Han hette Francois, född i Frankrike, boende i Bryssel, men för natten på besök i Stockholm. Han hade ett flygplan att passa. Det skulle gå klockan sex på morgonen. Detta var en perfekt avgångstid för det skulle ge honom möjlighet att fotografera Stockholms hamninlopp.

Francois blev alldeles mållös när han fick se utsikten från kastellet. Han ville veta allt om Gröna Lund och om Djurgården och Nybroviken. Sedan gick vi hem och kokade te.

(Ja, mamma. Vi gjorde verkligen det.)

Det var nu jag upptäckte att den här unge mannen (för han var bara i trettioårsåldern) såg riktigt jävla bra ut. ärligt talat, han var skitsnygg. Men det är inte som så att jag äter skitsnygga fransmän som jag hittar i buskarna klockan ett på natten. Däremot gav jag honom ett äpple och en burk med havtornssylt från Gotland som han blev jätteglad för och skulle ta med sej till sin farmor på Korsika.

– Förresten är jag 37, sa han.

– Jag med, drömde jag.

Och sedan började han berätta om sitt kringflackande liv som tävlingscyklist, om sin bror som är narkosläkare i Bryssel och som hade fyllt honom (Francois) med anekdoter från ”uppvakningsavdelningen”. Och när jag även bjöd honom på en banan sa han.

– Jag har inte haft så här roligt på mycket, mycket länge. Jag har en lägenhet i Bryssel. Den står oftast tom. Här, ta mitt namn och nummer. Du får låna den när du vill!

(Ja, mamma. Jag får verkligen det.)

Snart började natten övergå i gryning och min nyfunne vän måste ge sej av. Jag följde honom en bit på vägen och tänkte; ”Nu börjar väl hundjäveln skälla också så att Caroline och alla vaknar!”. Och jo då, mycket riktigt. Nu blev det ”skäll-fest”. Men han tystnade strax och vi kunde alla krypa till sängs (var och en för sej).

Nu måste jag göra mej i ordning för ”nästa” möte. Ett planerat sådant den här gången. Det är ”Byrån” som håller sin traditionsenliga novemberstämma på andra sidan ”viken”. Det ska bli roligt att höra hur Chester har haft det på Stadsteatern med Fares och Ekborg. Dessutom har vi en del framgångar att fira efter höstens lyckade upplösning av ”Lasse-jakten”. Men säkert dyker det väl upp nåt nytt skit som man ska bära med sej hem och börja klura över. Det känns som att nätterna, på promenad med hunden, är något av ”The easy piece of cake.”

P.S Gissa vem som har två (2) kontakter på msn! D.S.

Min ”so called” vän

En gång i tiden hörde jag också till den där gigantiska klicken av människor som ständigt finns tillgängliga på msn och mobilen. Då, in the old days, hade jag hundratals kontakter och skickade sms lika fort som en snorvalp skjuter gummisnoddar från höften. Sedan kom Facebook. Jag tycker att allting blev lite lugnare då. Mer samordnat och strukturerat. Msn kändes enbart som ett irritationsmoment och mobilen var ständigt försvunnen i alla fall.

Men fortfarande, efter fyra års medietystnad, frågar folk:

– Har du inte msn?

Så nu har jag skaffat det igen, bara för att upptäcka att det hinner hända en hel del under åtta på varandra följande kvartal. Jag hajar ingenting!

Plötsligt har allting blivit så jävla förfinat och finurligt att jag känner mej alldeles handfallen och jag har EN (1) kontakt. Hur som helst vill jag ju då och då hälsa på min enda ”kontakt”, men det är svårt, för det tar en evighet att logga in och att logga ut har jag ännu inte lärt mej så jag måste liksom avinstallera hela programmet för att få frid i min mentala eter.

Humla har fruktansvärt roligt åt mina ”sociala problem” och sent i går kväll blev jag tvungen att ropa på henne i triumf.

– Nu har jag loggat in! skrek jag.

– Grattis, ropade hon tillbaka. Har du någon vän?

– Ja, för fan, en, svarade jag. Men det är kö på msn!

– Kö? ropade Humla förvånat. Är du säker på att du är på msn och inte på Sjukvårdsupplysningen?

– Jag är på msn, försäkrade jag, och min ”kontakt” skrev just till mej att den chattar med TRE stycken andra samtidigt och så fick jag en länk till en video på Youtube att titta på under tiden.

Nu stack Humla in huvudet i rummet där jag satt. Hon såg riktigt upplivad ut:

– Din ”so called” vän chattar med tre stycken andra samtidigt och du får en länk att lyssna på. Det är PAUSMUSIK mamma.

– Det är inte pausmusik, sa jag.

Humla kom närmare.

– Är det porr?

– Det är inte porr, sa jag och hörde själv att jag lät lite ledsen.

Humla lutade sej fram.

– Vad är det då?

Jag visade länken.

– En video om svininfluensan.

Jag trodde faktiskt att Humla skulle skratta ihjäl sej.

– Jag tycker att du ska dumpa din vän, sa hon.

– Jag vet inte hur man gör, sa jag.

– Logga ut, sa hon.

– Kan inte, sa jag.

Plötsligt flimrade till på skärmen framför mej och min ”so called” vän hade lagt sej till med en status. ”Upptagen”, stog det.

– Nu händer det prylar här, sa jag till Humla och pekade. Min ”kontakt” har blivit upptagen.

Humla slog sej ner på en stol och tog mina händer i sina.

– Bli inte ledsen nu mamma, sa hon. Men jag tror du kan känna dej ”dissad”.

Jag ryckte åt mej mina händer och började frenetiskt hacka på tangentbordet.

– Dissad, vad fan är det för fasoner. Vi är två människor som snackar här och jag är satt på någon jävla pausmusik.

– Svininfluensan, påminde mej Humla.

Jag for upp från min plats bakom datorn och började rota i garderoben.

– Men tänk själv om du och Robban (Humlas kille) tog med er en hög skyltar när ni gick och la er om kvällen. Och så hör du plötsligt hur han börjar snarka…

Humla tittade forskande på mej.

– Ja?

Jag bytte kläder i en hast.

– Men du vill inte sova, utan du vill vänslas…

– Vill jag? frågade Humla.

Jag nickade maniskt och drog på mej ett par boots.

– Och vad får du för det. Jo en skylt!

Humla spärrade upp ögonen.

– En skylt?!

Jag slet åt mej en jacka och försvann ut genom dörren. Jag hörde Humla ropa efter mej:

– Vad står det på skylten?

Jag ropade tillbaka:

– ”Upptagen!”.

Humla skrek efter mej.

– Var ska du?

Jag skrek tillbaka.

– Krogen!

Jag kunde inte längre höra vad Humla svarade, men det dröjde inte länge innan jag fick ett sms. ”Kom tillbaka”, stod det. ”Det går svininfluensan där ute!”.

Kom jag tillbaka, Hell No! Och Gud vet vad jag har för sjukdomar idag, men jag har i alla fall åtta nya kontakter på msn. Alla är upptagna.

Nejdå, riktigt så rolig blev inte lördagkvällen här i Silly City, men hunden fick i alla fall en skön promenad. Och nu är det han som har åtta nya kontakter på msn.

Peace out