Teater Galeasen

Grannen har gjort en liten film… Eller, så här ligger det till, de båda filmarna Håkan Berthas och Stefan Erdman har gjort en film om ”grannen”, det vill säja; Teater Galeasen.

Det är en helt underbar dokumentär som speglar en teatergrupp och deras arbete under de senaste tjugo åren. Jag kan intyga att allt som visas i dokumentären stämmer. Vi har nämligen bott grannar under hela den tiden.

Flera av föreställningarna har jag också haft glädjen att se. Oftast inbjuden av Ingela Olsson som senare handplockades av Sanna Edwards att tillsammans med sin parhäst, Leif André, spela in en TV-serie som jag skrev manus till på 90-talet.

Jag kommer ihåg när jag mötte dom båda scenkamraterna på inspelningsplats i Göteborg och insåg vilka stora skådespelare som fostrades där i backen på Slupskjulsvägen. I dag tillhör hela ensemblen Sveriges skådespelarelit. Men fy fan, det har varit ett slit att komma dit – även för oss grannar!

Galeasens ”stödfester” (som det berättas om i dokumentären) under 90-talet, gick inte av för hackor kan jag bekräfta. Jag vet inte hur många skådespelare jag faktiskt har sett sova på taket med halva delen av kroppen hängande utanför takrännan. Galeasen hade en förkärlek för att hålla sina fester på taket.

Ingela Olsson gjorde även en roll i min kortfilm ”Happy” som jag regisserade själv. Det är en nåd att se en sådan skådespelare i aktion. Hon lyfter precis vilket sammanhang som helst, och hon gör det till astronomiska höjder. Jag skulle rekomendera alla att se dokumentären på SVT Play. Den ligger upplagd som en länk under bilden. Och snart är renoveringen klar – då blir vi grannar igen!

Tater Galeasen

Ali Ali Apa!

Vi har länge pratat om att ”stoppa upp” Wilmer. Vi förstår ju att han inte kan ”vara” för evigt och det skulle bli outhärdligt tomt utan honom. Dessutom har han FRUKTANSVÄRT lena öron. Det är inte klokt vad lena dom är. Det är absolut, och utan tvekan, dom lenaste öron jag någonsin har känt. Humla vill göra tofflor av öronen. Men vi kan ju inte ha en uppstoppad hund utan öron. Dessutom har vi ännu inte lyckats enas om i vilken ”ställning” han ska stoppas upp. ”Stående” känns lite onödigt eftersom vi har ganska ont om stuvningsutrymmen och alla jävla vinterjackor tar så stor plats. Å andra sidan skulle man då kunna torka raggsockor på honom. Annars har han en trevlig och behändig position när han liksom rullar ihop sej till en liten kringla. Men då skulle ingen känna igen honom, och utan öron vore det ju alldeles omöjligt. Platt liggande på sidan, var det någon som föreslog. Då skulle man bekvämt kunna ha honom i sängen. Eller helt enkelt stoppa lopphögen under madrassen.

Tja, vi får se. Kommer tid kommer råd och hundstackarn är ju faktiskt bara fyra år gammal.

Kommer ni förresten ihåg den där gamla härliga, ”Ali Ali Apa!” som man körde ut i varenda hyfsat lång gångtunnel som barn. Den grejen hade jag fullständigt glömt bort tills jag helt nyligen stötte på två skitungar som stog och vrålade i en gångtunnel vid Danvikstull. Det ekade bra kan jag berätta.

– Har ni roligt? frågade jag.

– Vi har i alla fall ett liv, sa dom och tillade fnittrande, till skillnad mot vissa andra.

Om sådana kommentarer har jag bara en sak att säja; ”Fuck you right back bloody bastards”, men det vågade jag inte. Dom verkade inte snälla dom där barnen. Deras föräldrar borde stoppa upp dom – utan öron!

Grisen i mej

Nej, det blev ingen Champagne i går heller för jag går ständigt omkring och tror att jag har den där gris-sjukan och då tycker jag att det är synd att bjuda ”grisen i mej” på skumpa. Eller så är det väl kanske det man borde göra. Bara smälla av allt ”findricka” man har hemma och börja leva loppan på riktigt.

Jag har för övrigt aldrig varit särskilt förtjust i hundar. Nu råkar jag ju ha en, och honom är jag förtjust i, men annars är jag ingen hundmänniska. Och att man skulle kunna ha dessa loppälsar i sängen har liksom aldrig förespeglat mej. Fast nu har jag ju det och ofta vaknar jag av att han promenerar runt runt bland täcken och kuddar och då blir jag så glad för det känns som att ha en liten ponny i sängen. Jag skulle vilja ha fem små ponnyhästar i sängen som kunde gå där och trampa på nätterna. Så nu har jag börjat surfa på den här gigantiska rasen Mastiff. Mina ska heta, Solveig och Majsan och Hasse. Och då finns det även utrymme för en till – Viola!

Så går mina tankar en dyster eftermiddag i månaden november. Hur tänker ni?

Brända bullar och bra kritik

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu får vi fira lite Pelle och jag efter ytterligare en jättefin recension. Den här gången av Familjelyckan i pocket (se länk).

Det kan för övrigt vara hög tid att korka upp någon av alla dom schuckra Champagneflaskorna som jag fick på min releasefest (och fortfarande har kvar). Tack alla underbara ”leverantörer” av dessa!

Sedan raskt över till ett allvarligare problem. Jag har börjat drömma ”konditoridrömmar”. Nej, inte så att jag tänker sadla om och öppna ett litet café utan mycket, mycket sjukare. Det inträffar under nattens allra mörkaste timmar, då när ni andra rids av maran och snurrar i era sura lakan. Såna – friska saker som ”common people” gör.

Jag drömmer om ”tårtskapelser”. Jag garnerar och dekorerar, pyntar och strösslar… Men inga vanliga, jävliga sockerkaksbottnar – utan levandes människor!

Det kan vara människor jag känner och tycker om, eller personer som jag avskyr. Här om natten rullade jag en författarkollega i pärlsocker. Tolka det, den som kan!

P.S Familjelyckan finns nu i dom flesta Pocketshop butiker. D.S.

Mina Lejonsystrar Majsan & Malou