Fucking Askungen

Jag har ett styrelseuppdrag. Det visste ni om mej! Jo då, jag sitter i styrelsen för Stockholms Fartygsel / Navigationsverkstan AB. Där gör jag så lite som möjligt. Någon gång vartannat år besöker jag själva rymdbasen och anmärker lite drygt på ordningen. Som sist jag var där, nu före nyårshelgen.

– Fy fan vad det ser ut, sa jag och såg mej förskräckt omkring.

Jag kan omöjligtvis beskriva HUR det ser ut i dessa lokaler. Där står radarapparater och gyrokompasser i hundratusenkronorsklassen staplade på varandra. Där snurrar antenner och blinkar lampor, tjuter larm och brinner kablar. Det är ett Jehenna av elektronik. Besökare kommer in beväpnade. Det är sant!

Okey, sjöpoliser och kustbevakare har rätt att bära vapen, men det är ändå obehagligt. Och så är det oframkomligt.

– Ni måste ta in ett städbolag, avgjorde jag bestämt.

– Vi hade ett för åtta år sedan, svarade personalen, men dom har sagt upp avtalet med oss.

– Det är väl för fan inga problem att städa, sa jag.

– Kan du säja som aldrig har varit närmare en skurborste än fyra fullbordade kabellängder, fick jag höra till svar.

(Jag räknade på det där sedan och kom fram till att det rörde sej om en ganska grov förolämpning då fyra fullbordade kabellängder motsvarar dryga halvkilometern i längd).

– Jag ska städa här, sa jag utan att veta vad jag gav mej in på. Lyft upp fötterna för nu hämtar jag levangen!

Det tog fyra (4) timmar bara att dammsuga golvet! Inte en enda gång under den tiden satte jag mej ner och vilade. Därefter tog jag mig an att rengöra pelarborren.

Men haja att jag har rengjort en pelarborr!

– Kom hit och titta! ropade jag stolt på personalen.

Sedan ställde jag mej i en jättekonstig pose (beskäftig rent av) och pekade på denna djävulens maskin.

– Så här ska en pelarborr se ut, sa jag. Är den inte fin?

Chefen för Navigationsverkstan såg också jättekonstig ut. Han svarade:

– Jo, men den går förstås aldrig mer att borra med.

Först sent på kvällen var jag färdig med städningen. Jag kan ärligt erkänna, att detta var mitt värsta arbetspass sedan jag blev nedskickad i kättingboxen på M/T Okativius. Men sedan bytte jag också jobb. Nu ville jag bara sätta eld på hela lokalen. Jag ville hem, jag ville duscha, jag ville äta lagad mat och glömma hela den förfärliga händelsen med levangen. Jag ville skriva en dikt, en bok, en sång. Jag ville aldrig mera skura!

Min glädje visste inga gränser när jag äntligen fick tillfälle att sätta mej bakom datorn och kolla mina mail. Jag hade fått ett brev. Ett av dessa underbara läsarbrev som får hela min existens och skrivargärning att fortleva  dag efter dag, år efter år. Det stod; ”Carina du är ett geni… om jag vore Gud och bestämde skulle jag aldrig låta dej vara längre bort än en armslängd från en vässad penna!”

Förstå den lycka som spred sej genom mitt urvattnade sinne, som läkte mina spruckna skurknän och helade min värkande kropp. Jag kunde inte vänta tills jag fick tillfälle att läsa upp innehållet i brevet för den övriga styrelsen.

– I fortsättningen…, avslutade jag högläsningen. I fortsättningen kommer ni aldrig igen att se mej på ett verkstadsgolv.

Det blev tyst ett ögonblick runt bordet. Så hördes någon säja:

– Du har verkligen en stor begåvning, det ska vi inte ta ifrån dej. Men om jag vore Gud skulle du aldrig få befinna dej längre bort än ett kvastskafts avstånd från en fylld skurhink.

Jag tyckte inte alls om det där sista. Vem tror dom att man är? Fucking Askungen! Jag kan försäkra att den påföljande natten (läs i natt) gav mej svar på den frågan. Ty detta var natten då vi allvarligt övervägde att åka till det dygnet-runt öppna djursjukhuset i Bagarmossen med en hund som senare visade sej ha… Ståfräs! Helribba! Praktstånd!

Vi trodde att han var döende.

Alltså, jag pallar inte mer, jag gör verkligen inte det. Jag har jobbat för hårt, sett för mycket och sovit för lite. Nu vill jag bara glömma allt som varit och dränka mina sorger i en bottenlös skurhink. Kanske att jag också skriver en sång innan året är slut.

Peace out!

Fel på forellen

Det är när man börjar prata med barnen om kommande generationer som man förstår att det är allvar. Jag har fyra döttrar, samt en bomb i skafferiet. Dessa har aldrig tidigare visat några tendenser till att plötsligt vilja föröka sej, men sannolikheten känns ändå överhängande. Och den blev inte mindre sedan bandy-hunken gled in i kabyssen. Därför tog jag här omdagen Humla åt sidan och sa:

– Du vet att jag inte just trånar efter några barnbarn…

Humla skakade långsamt på huvudet.

– Inte jag heller.

Jag suckade tungt.

– Såna argument har visat sej vara helt verkningslösa i den här släkten.

– Värdelösa, sa Humla.

– Så om det nu skulle bli ”på det viset”…, fortsatte jag.

– Ja, vad då? frågade Humla.

– Finns det ändå traditioner som jag vill att vi håller fast vi, förklarade jag.

Port Adelaide

Humla nickade tankfullt.

– Du tänker på det här med namn, sa hon.

Jag slog ut med armarna.

– Ni får gärna skaffa hur många ungar ni vill, men ni FÅR inte ge dom fula, förfärliga namn. Och absolut inte, Kent!

Humla sken upp.

– Kent är fint, sa hon.

– Men för fan, sa jag och suckade tungt. Ge mej Liam och Kevin också så ska jag koka hallonsaft med cyanid i.

– Du är en konstig mormor, sa Humla.

– Traditioner, sa jag. Vi håller på traditionerna i den här familjen.

– Och vilka är dom? frågade Humla.

– Det ska vara en hamnstad, sa jag. Alla dina barn måste vara döpta efter en hamnstad.

Humla lade pannan i djupa veck. Hon frågade:

– Bara för att jag heter Humla, Adelaide?

Jag nickade beskäftigt.

– Exakt!

Humla såg för ett ögonblick förbryllad ut.

– Men, det är ju ingen annan här som är döpt efter en hamnstad. Bara jag!

Jag sträckte stolt på mej.

– Alla traditioner måste börja någonstans, allt du behöver tänka på är att förädla och bära den vidare.

Humla muttrade lågt:

– Jag vet fan inte… Kent Skellefteåhamn, liksom.

Jag ryckte på axlarna.

– Han slipper i alla fall cyanid i saften.

Sedan kom Fideli in i köket där vi satt. Hon bär ingen hamnstad i sitt namn, men dock ett fartyg. Vad få känner till är att fartyget i min julkalender, Dieselråttor och Sjömansmöss, heter M/S Fideli. Även detta barn chockerade mej genom att berätta:

– Morsan, jag har jordens hockey-hunk på G, han bor i Jönköping och vet du vad…

Jag blev tvungen att avbryta henne.

– Flickor, sa jag. Ni kan skaffa hur många bandy- och hockey-hunkar ni vill, men absolut INGEN från Jönköping!

Humla tog tillfället i akt att pysa i väg. Fideli gjorde en kopp kaffe.

– Vad vill du då att jag ska skaffa mej, en fotbollsflata från Flemingsberg?

Jag drog ett djupt andetag och sträckte ut händerna mot henne.

– Du ska ha en man av ett helt annat slag.

Fideli spärrade upp ögonen.

– Öh, av vilket slag då?

Jag kunde själv höra att jag lät väl ivrig på rösten.

– Du ska ha en man som vaknar i en bergsskreva om morgonen, slänger sej i havet och kommer upp med en forell mellan tänderna. Sen blir det solnedgång och ni grillar det mjälla fiskköttet över…

Fideli avbröt mej okänsligt:

– När sjutton kliver den mannen upp om dagarna egentligen om det blir solnedgång direkt han kommer hem med forellfan?

Jag blev lite ledsen över hennes begränsade inlevelseförmåga.

– Du ska ha en fin man med stora fenor, sa jag.

Fideli fnös åt mej.

– Vad vet du om män? frågade hon. Vad vet du om livet över huvud taget?

Jag slog ut med armarna.

– Jag är fyrtiosju år, jag kan rensa fisk… Jag kan koka saft!

– Med cyanid i! ropade Humla från ett annat rum.

Fideli tog sin kaffekopp och slog sej ner alldeles intill mej.

– Det finns karlar, sa hon, riktigt snuskiga karlar. Män som kör långtradare och kissar i en flaska.

Jag flyttade mej en bit åt sidan.

– Vad pratar du om? frågade jag.

Fideli drack en djup klunk av sitt kaffe.

– Män med stora, håriga magar som som inte har några kläder på underkroppen och äter pizza direkt ur knäet.

Jag flyttade mej en bit till.

– Vad ska du med en sån till, är du dum i huvudet?!

Fideli ställde koppen ifrån sej och lämnade köket.

– Oroa dej inte, sa hon. Jag har min hunk i Jönköping. Du har din i fantasin.

Jag ropade efter henne:

– Har du ens läst min bok? Har du gjort det, va? Det stora svenska vemodet! Har du läst den? Där finns det en man förstår du, och han…

Jag kunde höra Fideli skratta rått:

– Jag vet inte om det är du eller din skärgårds-hunk, men någon av er har fan fel på forellen!

Det är inte roligt längre, meningslöst rent av, att försöka bibringa dessa flickor några som helst levnadstips och visdomsord. En dag kommer dom att slå upp mina böcker och finna att där står ALLTING!

Allt dom någonsin behöver veta om hallonsaft och ädelfisk. Där finns till och med receptet på guld. Samt en hel del inspirerande karaktärer att uppkalla sina barn efter. Vad väntar dom på?!

3×20 minuter

”Julen, högtiden när man äntligen får tid att umgås med familjen, baka en pizza och spara lite extra slantar.”

Ungefär så tror jag att Humla har resonerat när hon planerade sina julklappsinköp i år. Eller, jag är helt säker på det, för aldrig har det shopats så lite i det Hummelska palatset. Hennes shopingbag var lika platt som utrymmet mellan väggen och tapeten när hon återvände hem efter en en kort inköpsrunda på stan. Vi fick alla varsitt kuvert i julklapp. Ett kuvert innehållande något slags vagt löfte om en obskyr ”upplevelse” behäftad med en obegriplig tidsbegränsning. Mitt såg ut så här:

På baksidan av kortet kan man läsa följande: ”UPPLEVELSE! Fotknåderi 3×20 min. INKLUSIVE öron som lyssnar på dina rövarhistorior.”

Allt det där är väl fint och bra, men varför ska jag behöva lägga upp tassarna tre gånger? Varför kan man inte bara få en timme rakt av? Jag förstår att Humla har tänkt på mycket på det här, att hon verkligen har resonerat med sej själv och efter moget övervägande kommit fram till att tjugo minuter är MAX vad hon pallar. Inte att knåda, men att lyssna.

Det är ju rent av OFÖRSKÄMT!

Sedan finns där också en mycket märklig datummarkering. Det står; ”Giltigt 2010-01-06 och framåt”. Dessa sejourer om 3X20 min inleds alltså med (för givaren) fjorton dagars semester. Det är ju PROVOCERANDE!

Sedan såg jag vad de andra hade fått – och det var inte mycket bättre där. Till Freja, hembakad pizza med Cola och smågodis. Börjar gälla i februari.

Till Fideli, ett biobesök (någon måste alltså ha gett Humla biocheckar i julklapp) med popcorn och fritt röka??

Till Frida, en bakbok (lånad / snodd?) enbart anskaffad för egen vinnings skull. Dessutom strategiskt placerad hos den enda i hela familjen som KAN baka.

Vilka löften hon har givit den övriga släkten törs jag inte ens tänka på. Anders fick i alla fall ett fint armband, och det KAN vara den dyraste julklapp Humla har inhandlat någonsin. Själv fick hon en Londonresa av honom.

Ja, roa er ni bara ungdomar. Mina fötter finns kvar här hemma i Stockholm när ni kommer tillbaka. Och dom VET sin rätt. 3X20 minuter!

Varning på stan

Nu kommer morsan att bli förbannad, men jag kan helt enkelt inte låta bli. Förra året gjorde jag en, vi kan väl kalla det för en ”liten tolkning” av Magnus Ugglas klassiker ”Varning på Stan”. Jag skrev en ny text och tog lite bilder på tanterna i sin vardag ombord. Det skulle jag aldrig ha gjort!

Därefter serverades vi varm pilsner och vidbränd gröt i fyra på varandra följande dagar. Mamma var INTE glad. I normala fall skulle man ju inte gjort om samma misstag, men eftersom den snarstuckna föräldrageneration ändå ska fira julen hos syrran – så va´fan… Här kommer den igen!

Varning på stan

för nu kommer vi som kan baxa en gran

Vi kan supa och slåss

och meka motor förstås.

Vi kan täta en kran!

Och vi är pigga som fan – wov wov wov.

Och vi pingla upp Skepparn, sa ”Tjenare, läget, hur var det i går kväll?”

Jo, jag fick tag i en fisk, den var ful som fan och den tappade fjäll.

Hur fick du hem den till dej?

Det var en lätt grej!

Jag sa, rom, rom, rom – vi drar hem till mej. Vi ålar och trålar, dricker te hos mej.

Den hängde med upp hem till mej, sen var det tack och hej.

Nästa sej!

Lets go, lets go, lets go ,lets go, lets go ner i maskin

Vi kan snusa och svära, vi kan olja och tjära, vi kan sippa vårt vin

För ombord ger vi järnet, och vi bangar inte för nåt.

Att kapa trossar har för oss blitt en sport!

För och Akter


Mormor, farmor och Wilmer


GOD JUL!

Den gängse kinesen

Ibland måste man lägga band på sig. Det slår mig nu, de sista skälvande dagarna före jul, hur många gånger jag har lagt band på mig under det senaste året. Som den gången i somras när jag hotade, en till mig närstående person, att slå ihjäl honom med båtshaken. Nu tror ni att det låg en svår och traumatisk händelse bakom detta hot och att jag hade alla skäl i världen att klappa ihjäl ”den fan”. Min ”mördarlust” är dock ganska begränsad kan jag erkänna, hanterbar rent av, och jag lade snart båtshaken ifrån mej.

– Nästa gång tar jag brandyxan! lovade jag honom.

Det är lite ledsamt alltsammans – jag är inte ens galen. Hur skönt hade det inte varit att löpa amok på byn och skylla alltsammans på arv och miljö.

Tänk om samhället är fullt av människor som går omkring och ”lägger band på sig”?

Som mina döttrar. Fina, väna flickor som på sin höjd drar fram en kniv ur stövelskaftet och placerar i köksväggen med ruskig precision. Jag tror faktiskt aldrig dom har skadat varandra. Den där gången Humla ramlade nedför trappan och vi senare hittade Nisse bunden vid en lyktstolpe, vill jag tolka som ett uttryck för ”stor behärskning”. Trappan hade kunnat vara två våningar hög och temperaturen otjänlig för bindlekar utomhus. Jag vet själv hur svårt det är att hantera tågvirke i köldgrader.

Även den gängse kinesen funderar mycket på saker som hämnd och vendetta. Det skrivs till och med tjocka handböcker i ämnet. Det lustiga är att dessa alltid illustreras med bilden av en västerländsk loser i illasittande kostym.

Men jag är inte den som ska klaga. Brorsan däremot vill gärna klaga (av skäl som jag tidigast kan återkomma till om trettio år). Skutisen har också en hel del att klaga över (inte minst bilen som faktiskt har begått någon form av japansk hara kiri) och hästarna i stallet är inte heller glada.

Allt detta kommer att förändras i morgon. Ty i morgon kommer Frida (min bomb i skafferiet) och då brakar helvetet löst på riktigt kan jag meddela.

Jag frågade till och med Skutisen under eftermiddagen när han hade suttit i telefonkö till bärgningstjänst i två och en halv timma:

– Finns det verkligen ingen firma som kan komma och slå in hela det dysfunktionella paketet av havererade motorer, hungriga hästar, halta hundar, förvirrade föräldrar, småfulla snorungar, försmådda väninnor och all världens alla kluriga  kineser i en jätterosett av röda snören och bara bärga bort skiten?

Han trodde inte det.

Detta föranleder mig att också att ge en särskild eloge åt varvspersonalen på Rindö Marine, Hydraul-Anders, som sköter om våra hästar i dag.

Hur ska vi någonsin kunna tacka dig? Det du har gjort för våra fyrfota vänner går långt utöver vad en sak som tryck och pneumatik vill innebära.

Det skulle göra mig oändligt ledsen om detta i förlängningen innebär att du kommer hem försenad till det traditionella julfirandet och din fru försöker slå ihjäl dig med båtshaken. I så fall har jag bara en sak att säga henne:

– Använd brandyxan nästa gång.

Alternativt:

– Vidtala den gängse kinesen.

Peace out!

Everything I want for Christmas

Humla börjar bli lite ”schleten”, tycker hon. Det är jobbet som frestar på, men det är också mycket med stallet och hushållet (som jag sköter vill jag poängtera). Här om dagen tog den unga kvinnan liksom slut. Hon kom upp från sitt rum inlindad i ett tjockt täcke och stönade högt:

– Alltså, jag orkar inte mer. Jag håller fan på att gå in i väggen här.

Jag såg hur hon vacklade till och skyndade mej att skjuta fram en stol.

– Men sätt dej, kära barn, sa jag.

Humla klättrade mödosamt upp på stolen.

– Och så är det en sak till, sa hon.

– Vad? frågade jag och fyllde en diskmaskin.

– Jag behöver cash, sa Humla och gned sina fingrar hungrigt mot varandra. Pengar, deg, doe!

– Jag med, sa jag och sopade hastigt av golvet.

– Du ska inte till Köpenhamn, sa Humla. Men jag måste faktiskt planera min framtid.

– Gå till jobbet, sa jag.

Humla gäspade högt och såg för ett ögonblick riktigt ynklig ut.

– Visst är det väl så att vanliga arbetare får en fetstor julbonus i december månad? frågade hon med svag hoppfullhet i rösten.

– Inte en aning, svarade jag och började förbereda dagens middag.

– Det vore mycket fint i så fall, funderade Humla.

Jag såg hur ett ljus tändes i hennes blick. Hon sa:

– Kan inte du bara be att pappa lägger min julbonus på diskbänken här så går jag och lägger mej igen.

Jag ropade efter henne:

– Skriv en önskelista!

På väg till Danmark

Och det kom en kan jag meddela. Redan samma eftermiddag hittade jag detta collage strategiskt uppsatt på kylskåpsdörren med fyra magnetiska älgar.

Dagen därpå (läs igår) kom bandy-hunken resande från Göteborg. Och han hade verkligen med sej en julklapp – till Wilmer.

Nisse (den nyfrälste) blev lite ledsen och sa att hon också ville ha en sådan support-tröja. Och jag tror att hon har goda chanser, för i morse när vi åt vår traditionsenliga adventsfrukost (som jag slipper göra) satt bandy-hunken och kliade henne bakom öronen. Han sa:

– Skriv en önskelista.

Nu vill väl alla höra vad JAG önskar mej i julklapp. Håll i er för nu kommer det – en ny disktrasa och en sedelpress. Thats all I want, thats all I need!

Fråga Kicki

Nisse ville gå och klippa sej, byta hårfärg – rubbet. Allt detta kom väldigt plötsligt över henne (och mej med vill jag påpeka). Det handlade om en sträcka på 200 meter.

– Då går vi väl in här då, sa jag och tryckte ned handtaget till en svagt upplyst lokal på Blekingegatan.

Ingen av oss hade någonsin varit där tidigare, vi hade inte beställt tid eller ens tagit ut pengar. FÖR (och detta stod tydligt angivet på kassaapparaten) här togs det minsann icke emot några kort.

Jag blev lite förvånad när jag fick höra att hela proceduren skulle ta mellan två till tre timmar. När jag klipper mej hemma tar det MAX tio sekunder. Det tycker jag är lagom och ställer rimliga krav på tålamodet.

Plötsligt hade jag all tid i världen att gå på stan och plocka ut pengar i vartenda gathörn. Efter två timmar var jag svårt uttråkad och dessutom stelfrusen. Jag gick tillbaka till Blekingegatan och klev in genom dörren.

Det var nu jag förstod att Nisse inte bara hade bytt frisyr och hårfärg, hon hade en helt ny livsåskådning kan jag berätta. Jag tror att varken att frisören eller kunden över huvud taget märkte att jag var tillbaka. Jag lyssnade roat till deras samtal och hörde frissan förmana min dotter:

– Och så kommer du ihåg vad jag har sagt om ciggarna. Du minns det där vi pratade om, att parkera en bil. Och maten ska du tugga minst tjugo gånger.

Hon vände sej plötsligt om mot mej och sa:

– Och DU ska sluta tugga tuggummi. Max fem minuter om dagen kan du tugga tuggummi, men sedan är det stopp!

Därpå kom ett utläggning som inom loppet av trettio minuter hade frälst även mej. Vi visste nu (Nisse och jag) att vi aldrig mer skulle behöva oroa oss, aldrig mer be till Gud, aldrig mer fundera över livets stora frågor. ALLT vi behöver göra är att fråga Kicki!

Nisse och Kicki gav varandra en varm kram innan vi återvände ut i den hårda kalla världen. Jag tror att vi vacklade lite där vi gick längs trottoaren.

– Kicki är the shit, sa Nisse.

– Kicki är för fan overklig, sa jag.

Sen höll vi på att frysa ihjäl båda två och slängde oss in i en taxi. Trafiken gick fruktansvärt trögt och taxichauffören suckade tungt bakom ratten.

– Det är kylan och snöovädret.

Sedan började han berätta en hisnande historia om den oförglömliga STORMEN som härjade Stockholm för två år sedan och lamslog ALL trafik. Bussarna stod stilla, tågen kunde inte lämna stationen och folk övernattade i sina bilar. Själv slog han av taxametern och började hjälpa så många människor han någonsin kunde i snöyran. En riktig vardagshjälte!

Det var när vi hade klivit ur taxibilen som det slog mej.

– Den jäveln klipper sej hos Kicki!

Det var därför han hängde i hörnet Blekingegatan – Ringvägen.

– Alla borde klippa sej hos Kicki, sa Nisse.

Klippt hos Kicki

Nu ska jag försöka återskapa i minnet (vilket inte är särskilt svårt) vad Kråke bjöd på här om dagen som fick allas våra ögon att fuktas av tårar. Hur man tillagar en skapelse som den lilla pullan där ovan, har jag däremot inte en aning om. Den var bunden till händer och fötter och bar på stora svårigheter i sitt inre. I alla fall stack det ut prylar (kvistar rent av) som förmodligen bara Kråke själv kan berätta vad det var för någonting.

Men dessförinnan själva huvudrätten frossade vi i vitlöksfrästa champinjoner och skivor av en korv som var smaksatt med tryffel. (Det får inte bli en vana att äta lunch på Narvavägen då detta garanterat skulle lägga ytterligare tjugo kilo till denna redan så otränade kropp.)

Till kycklingen sedan serverades brysselkål tillagat på ett sätt som jag aldrig har smakat tidigare. Här måste jag be Kråke berätta hur hon hade gjort för jag minns bara ”sillspad”. Kan det verkligen stämma? Sa hon kanske ”dillblad”. Finns det över huvud taget någonting som heter ”dillblad”? Jag får kolla det. Snuskigt gott var det i alla fall!

Och istället för vanlig potatis, rostade rotfrukter. Det brukar jag faktiskt göra själv då och då, med ganska futtigt resultat. Kråkes rotfrukter var betydligt saftigare än vad mina brukar bli och det kan jag inte heller förklara. Men brysselkålen måste utredas – det vill jag ha på julbordet!

En sak som glädjer mej särskilt idag är att Det stora svenska vemodet har fått ytterligare en jättefin recension. Jag har aldrig tidigare blivit jämförd med Björn Ranelid, men någon gång måste ju vara den första. Jag menar Björn Ranelid… vafan… Han KAN ju skriva!

Här är i alla fall recensionen för den som orkar läsa.

Peace out.

Wild at heart

Den här dagen har inte varit någon barnlek kan jag berätta. Styv nordan från typ… havet (hoppas att ingen Gotlänning läser det här). Överraskande snöbyar från typ… alla håll (hoppas att ingen Norrlänning läser det här heller) och gymnastikskor från Addidas (hoppas att Röda Korset läser det här). Jag trodde ärligt talat att jag skulle dö på vägen till Östermalm!

Men jag bet ihop, jag härdade ut, jag trotsade SVÅR nederbörd och plötsliga kastvindar. Ty, jag var på väg mot Narvavägen.

Narvavägen, det är där det händer. I hjärtat av Stockholms allra schuckraste (söderslang) kvarter och med bara bankdirektörer och börssnillare som innevånare (samt kråke och hennes, vill jag poängtera, fina familj).

Det är lite spexigt med Kråke, för hon är inte riktigt som den övriga befolkningen oavsett i vilken stadsdel man möter henne. Hon är liksom; wild at heart!

Man vet inte riktigt vad som väntar i hennes våning och på hennes matbord, men man blir alltid väldigt glad. (Det vill säga om man över huvud taget överlever den outhärdliga promenadsträckan runt Nybroviken.)

Det handlar om att möta desperata Tomtefigurer upptryckta mot iskalla fönsterrutor, det handlar om att gjuta kraft och levnadsmod i redan utschasade Stockholmare, det handlar om att fokusera. Ty (har jag använt det ordet förr?), den som en gång har suttit i familjen Lithanders kök kommer tillbaka (om den får). Man kommer tillbaka för värmen, gemenskapen och den vackra dukningens skull.

Den vackra dukningen

Redan i farstun kändes det bättre. Den som har vandrat genom staden, klädd som en kaukasisk torggumma, inlindad från topp till tå i vadmal och vissen fjolårshalm blir faktiskt jävligt glad över att möta en julgran i entrén. Om det sedan doftar av timjan och brysselkål fem våningar upp, blir stegen uppför trappan lätta som tonerna från en nyfångad gös.

Varför jag tar trapporna, beror på att jag inte åker hiss. Jag flyger inte heller, vilket gör alla exotiska  ”turistupplevelser” lätträknade. Däremot har jag sett många trappuppgångar. Det är trevligt tycker jag, och på Östermalm är det dessutom ofta väldigt vackert.

Vackert var det även i Kråkes kök. Och vad roligare var, där fanns även Tony!

Tony har blivit något av en ”favoritskribent” för mig, så när Kråke frågade mig om jag kände till, eller kunde rekommendera, en riktigt duktig och språkbegåvad person för att hjälpa henne att utveckla sin sajt Days in Sweden, kom det som en självklarhet ur min mun:

– Tony Ryttar!

Vet ni, jag tror att Kråke och Tony kommer att få en massa kul tillsammans. Det är lite av en ”ynnest” att kunna sammanföra två människor som egentligen är väldigt olika och ändå känna att; ”Fy fan, det här är en match in heaven!”

Det dröjde heller inte särskilt länge innan de båda började tala på främmande språk med varandra och sjunga franska chansons.

Tony Ryttar och fru Lithander

Men innan jag går närmare in på den sydeuropeiska vistraditionen MÅSTE jag nämna några ord om kråkes mamma, Britta Lithander som är överläkare i neurologi och en av de absolut vackraste kvinnor jag någonsin har mött.

Britta är 89 år gammal och har en utstrålning som får hela hela Stockholms samlade juleljus att förblekna. Jag kan omöjligtvis säga vad det är, men ingen som har sett hennes forskande blick, fångats av hennes stoiska lugn och fascinerats av hennes kluriga leende kommer att förbli oberörd. Och detsamma gäller för Tony. Man vet inte riktigt vad som händer, men man älskar dessa varelser instinktivt.

Detta har varit en eftermiddags av tusen berättelser. Tony har lärt oss om opera, Kråke om travträning (och då ska ni ändå veta att det är Tony som är travtränare och Kråke som kock in the beginning). Jag har fått höra att jag ”snackar alldeles för jävla mycket” och Britta att hon har FEL om hingsthållningen på Swartlings Ridskola. Det har varit mycket, mycket roligt alltsammans!

Vad vi åt och hur det smakade berättar jag om imorgon…

Kråkes kalasmat

En schucker kis från Zinkensdamm

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, man får ju skämmas. Jag har alltid varit stolt över att vara Stockholmare, gamla Eken liksom, det är hederliga hoods det. Men, jag vet inte…

I helgen har Humla haft sin nya pojkvän här, och han har liksom lyckats sätta alla mina gamla värderingar på skam. Till exempel har jag aldrig varit särskilt förtjust i Göteborg. Det enda jag har sett av Göteborg är regn och åter regn. Det har regnat uppifrån och nedifrån, diagonalt och på tvären. Det har ta mig fan regnat inomhus!

Några genuina Göteborgare har jag aldrig träffat. ”Goa gubbar”, vet jag inte vad det är för någonting. Det jag har gjort i Göteborg är att studera tågtidtabellen till Stockholm.

Därför var jag också djupt skeptisk till att Frida (min bomb i skafferiet) för några månader sedan valde att flytta till Göteborg, och direkt motvillig till att Humla började besöka henne där. Ingenting blev heller bättre av att Humla gick och förälskade sig i en (guess what) … Göteborgare!

Dessa skulle enligt min (och många andra Stockholmares mening) vara knepiga typer med en stor och onaturlig fetisch för seglarstövlar och skaldjur.

Det blev många och regniga resor till Västkusten under hösten. Jag försökte verkligen avstyra henne på alla sätt, och när det inte fungerade ropade jag förtvivlat efter henne:

– Glöm inte regnrocken!

Det är fel! Det är inte vad en förhärdad fembarnsmor (nåja ”bomben i skafferiet” är jag faktiskt inte morsa till) ska ropa efter sin giftasvuxna dotter. Inte för att jag vet vad man egentligen ska ropa; ”Se upp för spårvagnen!”, liksom. Det låter inte heller bra.

Jag skulle bara vilja att hon tog en kort promenad upp till gamla ”Knivsöder” och baxade hem en schucker kis från Zinkensdamm.

Men, det var innan Anders kom. För nu har Anders varit här och jag vet inte, men regnar det i Göteborg så är stadens innevånare födda med en alldeles egen sol som skiner regionalt över huvudet. För jag har nog aldrig träffat en gladare människa. Jag har aldrig sett Humla så uppspelt, och jag har aldrig sett Nisse så oförställt förorättad.

– Det här är inte okey, väste hon till mig över middagsbordet. Du har ju ändå pappa, även fast ni inte alls gillar varandra, och Humla hon har ju den där…

Hon drog efter luft:

– Den där onödigt långa och snygga bandy-hunken…

Hon drog efter ännu mera luft (och började nu se ganska konstig ut):

– Men jag…

Nu började luften pysa ut och blev till ett kvävt skrik:

– Jag har inte någon!

Att inte komma in på Spy Bar
(Natta och Nisse)

Sedan kom Sandra och och alla tre (minus Nisse som inte är myndig) började förbereda sig för en kväll på stan.

– Det ska bli spännande att gå ut i Stockholm, sa Anders. Debaser, där har jag aldrig varit.

”Söte Jesus”, tänkte jag. Hoppas nu att ungdomarna får en riktigt kul kväll. För vid det här laget började jag starkt tvivla på om det över huvud taget någonsin har regnat på Västkusten och om Göteborgare (tvärtemot rykte och vindriktning) egentligen är riktigt roliga lirare?

Nästa morgon vid frukostbordet fick jag svaret.

– Hade ni roligt igår på Debban? frågade jag Anders.

– Ja, verkligen svarade han. Jag fick en dansk skalle, men jag fick även många nya trevliga vänner.

Jag stannade till med frukostmackan halvvägs till munnen.

– Är det sant? viskade jag.

Anders skrattade glatt:

– Ja, jag förstod inte alls vad som hände. Jag försökte hålla upp toalettdörren för en av gästerna men då blev han förbannad och undrade vad i helvete jag höll på med. Så jag förklarade att jag bara ville släppa förbi honom. Fast då hörde han ju min dialekt och ville veta var jag kom ifrån? ”Göteborg”, svarade jag, för det gör jag ju och där håller vi ofta upp dörrarna för varandra. I alla fall blir ingen arg om man skulle ”råka” göra det. Men den här kille blev riktigt förbannad och ville veta: ”Vad fan gör du i Stockholm om du kommer från Göteborg?”

Anders skrattade igen och bet av en stor tugga av brödet. Han fortsatte:

– Jag är här och hälsar på min flickvän, svarade jag honom. Men det skulle jag inte ha gjort. För sen small det. ”Ingen Göteborgare kommer hit till Stockholm och snor våra brudar!”, sa Söderkisen.

Jag kände hur det nästan kröp i kroppen av skam och konstaterade:

– Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm.

Hammarbyare, säkert från Zinkensdamm
(Sandra och Humla)

Anders ryckte på axlarna.

– Inte en aning, han var nog bara full.

Jag frågade:

– Ville du inte nita honom?

Anders log ett stort och soligt leende.

– Nej, jag tycker inte alls om att slåss.

Så skrattade han högt:

– Men framförallt är jag så jävla dålig på det!

Plötsligt förstod jag vad Humla ser hos den där genomgoda bandy-hunken. Hon ser ”Pettersson-Jonsson”. Samma karaktär som jag har skrivit om i Familjelyckan. Han som spelar i NHL och ”avskyr slagsmål, hatar våld”.

Jag säger bara; ”God Bless, Humla. Det kan komma överraskningar. Men det skiter vi i, för äntligen skiner solen även i Stockholm!”.

Flickan med svavelstickorna

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Nu är det bara två dagar kvar av Adlibris Julkampanj där man kan köpa ”Det stora svenska vemodet” till rabatterat pris. Eftersom jag lade ut ett av mina favoritstycken ur Familjelyckan här om dagen, tänkte jag att jag även skulle välja ett motsvarande ur Det stora svenska vemodet.

Alla känner vid det här laget till Skipper och kapten Klinga. Alla som hänger på den här bloggen i alla fall. Jag har inte alls berättat lika mycket om Pierina och Tigertämjarn. En linje som i boken är nästan lika stor som den mellan de manliga huvudkaraktärerna.

Egentligen är jag otroligt förtjust i Pierinas kapitel, och Tigertämjarn är en darling!

Jag älskar när Pierina för första gången kommer till Tigertämjarns hemby i Rumänien och blir mer eller mindre kidnappad av släktens kvinnor som fyller henne med knödel och plommonvin. Men jag är lika förtjust i kapitlet som heter ”Flickan med svavelstickorna” och handlar om hur de båda möts för första gången under en cirkusföreställning i London.

Den stora tigerhannen Rolf går plötsligt till attack mot sin tränare och Pierina lyckas rädda livet på honom med hjälp av en medwurst. Under tiden allt detta sker blir hon dessvärre rånad på hela sin packning med pass och pengar. Som tack för hjälpen, blir hon erbjuden att stanna kvar på cirkusområdet över natten.

Ur: Det stora svenska vemodet

Pierina skulle aldrig glömma första gången hon steg in i Tigertämjarns husvagn. Den var inte alls så spartansk som hon hade föreställt sig, utan riktigt elegant, om än inte lyxig. Där fanns ett riktigt kök, en fin salong med TV och telefon samt ett sovrum med dusch och toalett. Tigertämjaren bad henne att slå sig ned i salongen och frågade om han fick bjuda på någonting att äta.

Tack gärna, svarade Pierina.

Tigertämjarn försvann ut till köket och blev borta en stund, men kom sedan tillbaka med en härlig bricka. Då hade han också hunnit byta om till ett par urtvättade jeans och en fin, vit skjorta som framhävde hans solbrända hy. Pierina tyckte plötsligt att han såg ut som en riktig playboy och måste tvinga sig själv att fokusera på maten för att behålla fattningen.

Där fanns ett antal skålar med oliver, vindolmar, soltorkade tomater (som Pierina aldrig hade sett förr och associerade till gamla skrynkliga vaginor) samt bröd och en flaska Slivovitz. (Spriten kunde hon tänka sig att smaka på, men ”muttorna” skulle hon göra allt för att undvika.) Tigertämjarn skruvade av korken och fyllde på deras glas.

Tack för att du räddade livet på Rolf, sa han och skålade med henne. Utan dig hade han varit död nu.

Pierina smuttade på drycken och kände hur den brände som eld i munnen.

Varför överföll han dig? frågade hon.

Tigertämjarn slog sig ned vid hennes sida och började skära upp av brödet.

Han blir frustrerad och arg när han inte förstår mina signaler. Det är en ung, ganska orutinerad hanne. Jag har helt enkelt gått för fort fram med honom. Det var mitt fel.

Pierina tog för sig av brödet.

Det såg farligt ut.

Tigertämjarn bjöd henne ur skålen med soltorkade tomater och Pierina vågade inte tacka nej.

Det vore en katastrof för mig att förlora en tiger. Rolf är oersättlig

Pierina tog en tugga av brödet och kände nu hur hungrig hon var.

Han kanske behöver lite ledighet, sa hon.

Tigertämjarn nickade.

Han ska få några veckors semester nu, det ska vi förresten ha alla fem.

Pierina svalde hårt och tänkte: ”Alla fem…” Hur kunde hon vara så dum att helt glömma bort Tigertämjarns familj. Plötsligt spärrade hon upp ögonen och pekade framför sig:

Du blöder!

Tigertämjarn strök med handen över bröstet och gjorde en ansats till att resa sig upp.

Äsch, det är bara en skråma.

Pierina flyttade sig lite åt sidan och sa:

Lägg dig här, så ska jag titta.

Hon ställde sig på huk och knäppte försiktigt upp knapparna i Tigertämjarns skjorta. Tigertämjarn kände hennes mjuka fingrar mot sitt skinn och trodde absolut att han skulle ramla ur soffan, eller plötsligt säga någonting idiotiskt igen. ”Alla fem!”, hur kunde han hitta på någonting sånt?

Pierina

Pierina såg hur han hade försökt att täcka över såret med en tunn kompress, men att det inte alls var tillräckligt.

Det här måste rengöras sa hon. Har du någon förbandslåda?

Tigertämjarn stirrade rakt upp i taket och försökte desperat frammana bilden av gammal hästskosöm framför sig:

Nej, jag har inte det.

Pierina sökte med blicken:

Din fru har. Jag lovar, det finns inte en tigertämjarhustru i hela världen som inte har en förbandslåda. Var är hon?

Tigertämjarn ansträngde sig verkligen för att låta helt normal på rösten:

Hon stack med en levande kanonkula för tolv år sen. Kanske tog hon förbandslådan med sig.

Pierina tittade på hans sammanbitna ansikte och sprack sedan upp i ett stort leende. Plötsligt kände hon sig betydligt bättre till mods, uppsluppen rent utav. Hon tog en bordservett och fuktade den med det ungerska brännvinet:

Bit ihop, sa hon, det här kan svida lite.

Tigertämjarn slöt ögonen och kände hur de där varma händerna rörde sig över hans bröstkorg. Om hon så hade rengjort hans skador med spetsen på en kniv skulle han inte protestera.

Det blöder fortfarande, sa hon.

Tigertämjarn slog upp ögonen och tyckte att det föll ett helt regn av hästskosöm över honom.

Du är en ängel, sa han.

Pierina gav honom en hastig blick och log igen:

Röda Korset, svarade hon, vi tvingades alla att gå kursen i min skola.

Tigertämjarn betraktade hur hennes ljusa lockar föll fram över de mjuka axlarna och kittlade hans bara hud.

Du tar livet av mig, viskade han.

Nu gjorde Pierina någonting, som var så märkligt i sig att Tigertämjarn, aldrig någonsin skulle hämta sig eller glömma bort det. Hon lutade sig fram och kysste honom mitt på magen.

Förlåt, sa hon.

Ingenting mer, bara denna helt oförklarliga kyss och detta spontana ”förlåt”. Sedan fortsatte hon med operationen som om ingenting hade hänt. Det var nu Tigertämjarn insåg att denna kvinna, denna änglalika varelse, aldrig hade upplevt någonting ont. Hon visste inte vad ondska var. Det värsta hon hade upplevt, hade hon utsatts för på grund av honom. På grund av att han var ett klantarsle som varken kunde hålla ordning på sin fru eller sina tigrar.

Vill du ha alla mina pengar? hörde han sig själv säga.

Pierina skrattade till:

Du är knasig.

Tigertämjarn insisterade:

Det är ingen förmögenhet, men du kan få allt jag har. Husvagnen också, tigrarna antar jag att du helst vill slippa.

Pierina fnittrade igen:

Varför skulle du ge mig alla dina saker, du vet inte ens vem jag är, inte vad jag heter.

Olga, sa Tigertämjarn.

Han hade faktiskt haft en gammal fästmö en gång i tiden hemma i Szeben, som hette Olga, men det var inte henne han sedan gifte sig med och han hade inte hört någonting av henne heller på tjugo år.

Pierina doppade sitt finger i en liten ansamling av blod och skrev på hans bröst med spegelvända bokstäver: P-i-e-r-i-n-a. Därefter tog hon hans arm och tryckte den lätt mot huden.

Tigertämjaren betraktade det blodröda avtrycket och försökte uttala hennes namn korrekt:

Pier… Pirina… Pinrin… Olga, sa han.

Tigertämjarn

(Här med två okända lejon)

Pierina skrattade igen. För att vara den värsta dagen i hennes liv hade hon sällan haft så roligt. Tigertämjarn tittade på henne med milda ögon.

Är det okey, om jag bara säger Pie? frågade han.

Pierina nickade:

Visst, det är fint.

Hon tog servetten och började torka bort bokstäverna från hans skinn. Tigertämjarn grep tag i hennes hand.

Nej, nej låt det vara.

Pierina gav honom en förvånad blick.

Varför, dina sängkläder kommer att bli förstörda?

Tigertämjarn satte sig upp och tog på sig skjortan igen.

Jag sitter utanför husvagnen inatt.

Pierina reste sig upp.

Skojar du?

Tigertämjarn drog en tjock tröja över huvudet och öppnade ytterdörren.

Absolut inte, jag lovar att vaka över dig.

Han vände sig om och tillade:

Dessutom har jag bäddat rent i sängen.

Pierina gick och lade sig med en obehaglig känsla i maggropen. Hela hennes inre var i uppror och hon visste varken ut eller in. Hon hörde hur det började regna och spanade försiktigt ut genom fönstret. Hon såg Tigertämjarn sitta i en randig campingstol med ett uppfällt solparasoll ovanför huvudet. Det såg ut som att han fyllde i en massa papper. Säkert var det en stor administration att resa jorden runt med tre stycken tigrar i bagaget. Plötsligt kände hon sig inte alls glad längre, bara eländig. Imorgon skulle allt det här vara över. Hon skulle vara på väg hem till Sverige igen och Tigertämjarn till Rumänien. Pierina kände tårarna stiga upp i ögonen. Hon kunde lika gärna byta plats med sin bror. Hon skulle till och med insistera på att få bli lagd i ett heltäckande gipspaket, undanstuvad och bortglömd.

Plötsligt fick hon syn på en svag skugga utanför den immiga fönsterrutan. Hon lyfte långsamt på huvudet och satte sig försiktigt upp på knä. Det var ett finger som rörde sig över det regnvåta glaset. Pierina spärrade upp ögonen och såg hur bokstav efter bokstav tog form och till slut bildade en hel mening framför henne. Hon läste högt:

Sweet dreams, Honeypie!

Så föll hon tillbaka ned på rygg och drog upp täcket till hakan. Han skrev med spegelvända bokstäver!

//.

Fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i kategorin ”Årets Bok” på Gay-Galan. Det kostar ingenting och man fyller bara i de fält man själv vill. Köplänkar till Adlibris finns ovan.

Rösta här

Familjen Lithanders kök

Fan anamma att jag inte tog kameran med mej till Narvavägen igår. Den lunch som Kråke bjöd på hade jag velat fotografera. Okey, hon är kock, men what the heck, jag har också brassat käk i hela (törs jag påstå) mitt liv. Med mer eller mindre lyckat resultat, ska man kanske tillägga.

Som det ser ut när Kråke serverar en lunch ser det ALDRIG ut hemma hos mej. Och jag gillar ”fint”. Det är inte alls det att jag gillar ”fult”. Nejdå, jag föredrar ”fint”.

Jag uppskattar gigantiska Östermalmsvåningar (ni skulle bara se den) och kan hantera schuckert porslin (hjälpligt). Men vad är det som händer?

När Kråke tämjer en lax, tjongar en omelett och kickar en sallad påminner ingenting om dom trötta maträtter man är van vid att baxa fram ur buckliga kastruller. Allt är fint i hennes kök. Det är antingen fint, vackert eller gott. Det MÅSTE bo trollollon i skafferiet och ligga en död get under diskbänken. Det MÅSTE!

Som tur var hade Kråke en blöt natt bakom sig och påstod att hon inte alls kände sig särskilt pigg (syntes inte ett spår av). Jag ville verkligen inte veta vem hon hade tillbringat den med. Förmodligen en ung, snygg tigertämjare…

Nej, avundsjuka är inte min grej. Jag är så nöjd med att driva runt i salongerna och smaka på ljuvligheterna som knoppas i skålarna. Sen vill jag fort hem till vassen igen och vissla på mina sälar. Det har de inga på Narvavägen.

Brända bullar – inte på Narva

Lunchen var egentligen något av ett ”arbetsmöte” och kommer förhoppningsvis att följas upp av ett framtida samarbete kring ett ”ännu så länge” hemligt projekt.

Tänk, att den här branschen är full av ”hemliga projekt”. Det är faktiskt helt obegripligt vad HEMLIGT allting är. Så fort jag tog första tuggan av Kråkes omelett krävde jag därför:

– Avslöja hemligheten! Hur gör du?

Och bara för att det är Kråke, svarade hon så här.

– Det är ett jävla misstag att hälla mjölk eller grädde i omeletten, gör aldrig det! Sånt skit har man i äggröra. Inte i en omelett.

(Behöver jag påpeka att jag ALLTID har haft mjölk eller grädde i omeletten?)

Ett viktigt telefonsamtal avbröt lunchen för ett ögonblick och Kråke gjorde en snabb upphandling av något slott (det kan också ha varit en korv) i Provencé. Hon lade på igen och fortsatte berätta:

– Skiva potatis lövtunt och stek i en blandning av olja och smör. Låt ett lagerblad åka med i karusellen och plocka upp lövet ungefär när det är dags att skicka ned löken. Krydda med en piri-piri (och kanske lite salt – det minns jag faktiskt inte om hon sa, men det ska man väl ha) och låt alltsammans softa under lock.

Sedan tricket!

– Sänk värmen ordentligt och vispa ihop ungefär två ägg per person. Späd äggblandningen med vatten (ingenting annat än rent plurr) och tillsätt i stekpannan. Därefter bara några drag med stekspaden och så är det klart. Omeletten ska vara fast, men fortfarande krämig och absolut inte bränd.

Kråke vände upp skapelsen på porslinet och det såg verkligen så där satans fiffigt ut som det enbart gör på teve och aldrig hemma i den egna kabyssen. Och det värsta av allt – det smakade som på teve också. Det var verkligen onödigt gott!

Tillsammans med flera olika sorters lax, såser, ostar och bröd blev det en hel cirkusföreställning av färger och dofter på matbordet. Jag skulle kunna tillbringa stora delar av min vakna tid i familjen Lithanders kök känner jag, och om jag bara får möjlighet ska jag försöka ta lite bilder på Kråke vid spisen också.

Peace out!

Svålmånglarns söner

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Alltså, jag skulle inte vilja kränga mina skinkor till nåt skitsammanhang och det vill väl inte grisen heller tänker jag. Därför KAN det bli så att vi hoppar över skinkan i år. Farmor har redan ringt och gråtit i luren. Hon höll på att bli nedtrampad av en hord bestialiska köttätare som alla slog om ett parti KRAV-märkt skinka.

– Men skit i skinkan, sa jag till henne. Vi kan väl äta samma mat som alla andra dagar på året. Både Hot Wok och Phi-Phi Iland på Birger Jarlsgatan håller öppet. Harr, tillade jag även, vi skulle kunna ha harr!

Men det var bara för att jag nyss hade besökt Tony Ryttars blogg (en av de få jag följer själv) och läst hans kärleksfulla inlägg om ”Greylings”.

Det finns ett kapitel i Familjelyckan som heter ”Svålmånglarns söner”. Det handlar om en ung man, Pettersson-Jonsson, som är uppvuxen i en slakteributik och senare i livet blir en av världens bästa ishockeyspelare. Där, i den butiken skulle jag vilja handla min skinka.

Därför tänkte jag helt frikostigt bjuda på ett stycke ur boken.

Ur: Svålmånglarns söner / Familjelyckan

”I ett hushåll där lukten av blod och inälvor är lika hemtam som doften av nybakade kanelbullar och där barnen uppmuntras att leka även med de vassaste knivarna, skapas en atmosfär som inte är helt olik musik. Ljusa, lätta toner som studsar mellan skinkor och revbensspjäll i en sorglös symfoni.

Det var inte alla som kunde höra den. Majoriteten av kunderna i butiken, märkte ingenting alls. Några fick ett förändrat rörelsemönster och skred fram med sina charkuterier som om de befann sig i en magisk undervattensvärld. Ytterst få hade förmåga att uppfatta det råa köttets vibrerande timbre.

Pettersson-Jonssson hörde musiken. Han hörde den när han öppnade dörren till kylutrymmet, han hörde den när han jonglerade med sina knivar och han hörde den när han tävlade på konståkningsskridskor. Musiken var för honom en naturlig del av livet, en gåva från Gud.

Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost, utvecklade hon en benstomme som (långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Petterssons-Jonssons framgångar i idrottsvärlden.

Fadern var släkt i rakt nedstigande led till den man som författarinnan Astrid Lindgren skriver om i sina barnböcker och då kallar för Bulten i Bo. Bulten framställs där som en snarstucken suput med stor mage och röd näsa. Vad hon inte nämner med ett ord, är hans vackra, smaragdgröna ögon och omtalat goda handlag med kvinnor.

Bulten hette egentligen Jon Jonsson och var en omvittnat skicklig svålmånglare. Bulten var noga med döden. Och han hörde musiken! Döden var för honom en stor och viktig sak och hade en nära förbindelse med den korv som (bland annat) serveras under det som författarinnan , i en av sina mest lästa skildringar, beskriver som ”Det stora tabberaset”. Korven kom att spridas över hela Småland och fick så småningom det patentregistrerade namnet ”Lönnebergakorv”.

Bulten avlade under sin levnad fyra söner och nio döttrar. Bara en av sönerna hade valt att gå i faderns fotspår och att utbilda sig till styckmästare. Det var Pettersson-Jonssons farfar, Jöns Jonsson. Pettersson-Jonsson var alltså den fjärde generationen av Jonssöner som hade gåvan.

Styckmästaren

Pettersson-Jonsson tyckte mycket om att umgås med sin far (Bultens barnbarn). Denne var en redig karl med grova nävar och vacker sångröst som hördes långt utanför butiken. Han hade varit till sjöss och jobbat i byssan på ett gammalt containerfartyg. Där råkade han i slagsmål med hökaren som stack ut hans ena öga med en rostfri köttermometer. Nu hade han två olikfärgade ögon. Sitt eget naturliga, som hade samma gröna färg som alla svålmånglarns söner och sonsöner hade, samt ett brunt som var i porslin. ”Posselin”, som styckmästaren själv brukade säga.

Egentligen var han inte så mycket för att tala alls, han tyckte om att sjunga och att stoppa korv. Däremot fanns det inga saker som han försökte undvika eller väja för. Styckmästaren var alltid uppriktig och tog inga omvägar kring ett känsloladdat ämne. Som den gången i Södertälje.

Far och son hade tillbringat en hel söndagseftermiddag med att besöka en köttmarknad för yrkesfolk. De hade precis lämnat en monter med syntetiska korvskinn och närmade sig avdelningen för gratis smakprover, när styckmästaren plötsligt frågade sin pojke:

– Har du börjat runka ännu?

Pettersson-Jonsson ryckte till och gick rakt in i en uppstoppad björnhona som kramade en stor falukorv mellan sina gigantiska ramar. Han sa:

– Va!

Styckmästaren stoppade in en tjock skiva kabanoss i munnen och började tugga.

– För om du har det, måste du tänka på att använda flytväst, sa han.

Pettersson-Jonsson såg sig hastigt omkring och hoppades att ingen hade sett hans pinsamma fadäs med björnen.

Va? sa han igen.

Styckmästaren nickade allvarligt och gick vidare mot en tillfälligt arrangerad bardisk med fjällmotiv i bakgrunden.

– Jag minns själv hur det var, när man började med det där, sa han. Brorsan och jag brukade gå ned till sjön i Lessebo. Där fanns en vik där vattnet var varmare än i resten av sjön och där vi brukade ligga på rygg och flyta i vassruggen. Solen sken varenda dag på den tiden och pittarna stod som små pimpelspön i sjön.

Pettersson-Jonsson satte plötsligt i halsen och sa:

– Va!

Styckmästaren måste dunka honom hårt i ryggen innan han kunde fortsätta sin berättelse.

– I många år funderade vi över kroppens funktioner och njöt av att se våra fiskedon utvecklas och växa om varandra.

Han beställde in varsin pilsner åt sig själv och sin son.

– Så en dag, dök det upp en livs levande sjöjungfru ur den där ljumma insjön. Hon flöt förbi på rygg ute i viken med de vita brösten guppande som två jäsande dunungar på vågorna.

Han slog näven i bardisken så att flaskorna hoppade rakt upp i luften och skvätte ölskum över hela bordsskivan.

– Bomber och granater! Det var som om himlen öppnade sig och all flytkraft försvann ur kroppen. Vattnet strömmade in i öronen och jag blev liggandes på sjöbotten en lång stund med ett fyrverkeri av färger framför ögonen.

Pettersson-Jonsson plockade hastigt åt sig ett par papperservetter och försökte snygga upp omkring sin frispråkige far. Han frågade kvävt:

– Pappa, varför berättar du allt det här för mig? Jag är bara en liten gosse, jag är knappt könsmogen ännu.

Styckmästaren blev med ens allvarlig.

– Du är sexton år, Pettersson-Jonsson, snart sjutton och jag har nog sett hur du springer efter den där bredkäftade flickan med de stora, svarta ögonen.

Pettersson-Jonsson tittade förskräckt på honom och utbrast:

– Fragancia?

Han skakade hastigt på huvudet.

– Där har du fel, farsan. Jag är riktigt rädd för henne!

Styckmästaren drack ur sitt glas och lade en tung hand på Pettersson-Jonssons ena axel.

– Minns mina ord min son. Flytväst!

Pettersson-Jonsson låg länge vaken den kvällen och funderade över sin odugliga fiskeutrustning. Det måste vara något fel med honom. Varför stod inte hans pitt som ett litet pimpelspö i sjön? Varför flöt inte han omkring i vassruggen och spanade efter kringdrivande sexbomber eller låg platt på sjöbotten och tittade på fyrverkerier? Han hörde musiken tona bort i de stora köttkylarna på undervåningen och somnade med en sorg i sitt bröst.” //.

Där, i den butiken skulle jag vilja handla min julskinka. Där människor har ett liv och korvarna en sång. Så det blir nog harr på julbordet i år. Kanske även någon form av ”soppsatan”.

Den som vill läsa mer ur Familjelyckan hittar boken på Pocketshop över hela Sverige.

Fortsättningen Det stora svenska vemodet ska man absolut köpa från Adlibris (tycker jag). Det är fortfarande några dagar kvar av deras Julkampanj.

Dan före dan före dopparedan

Det här med mobilen har inte precis blivit bättre. Trots att den har varit på ”torken” i två veckor nu, händer inte ett förbannade dugg när man drar i spakarna. Jag driver runt med den där lilla prylen som kallas för ”sim-kort” i varsamt kupade händer och säjer saker som:

– Får jag pröva att stoppa in min mojäng i din mobil?

Det får jag aldrig!

Folk kastar en blick på det där stackars sim-kortet och skrattar rakt ut.

– Är du dum i huvudet? frågar dom.

Eller som Humla igår, när hon låg utslagen här i skrivkammaren:

– Ta bort ditt sunkiga sim-kort från mitt ansikte, jag måste spy!

Och så gjorde hon liksom det.

Men jag förstår inte… Jag förstår inte hur man kan tillverka sim-kort som inte pallar en normal kulörtvätt. Sedan begriper jag inte heller hur man kan köra i sej Shottar och Appletinis tills man spyr. Det är ju ärligt talat sinnessjukt!

Vuxna barn

Sent på kvällen kom Caroline med ett jätteknippe bananer. Det var rart av henne. Jag frågade inte ens efter hennes i-phone, det kändes inte meningsfullt. Jag studerade bananerna och frågade om hon var kär. Det var hon.

Det är ytterligare en sak som jag klurar över. Var kommer alla kära människor ifrån? Humla räknar ned dagarna fram till och med onsdag och går muttrande här omkring:

– Dan före dan före dopparedan!

Men det är ju rent bissart! Jag vet inte om man ska ha barn över tjugo bast boende i sitt hem. Dom kopulerar (kan man misstänka) och blir bakfulla av dåliga drinkar. Jag har även hittat en lönnkrog i färgförrådet. Tyvärr har jag ingen kamera (fintvätt 40 grader), annars skulle jag gå ned och fotografera den.

Dessutom delas det nu ut förhållningsorder. Detta hänger på något dekadent sätt ihop med den kommande onsdagen, det vill säga, själva dopparedagen. Då ska vi sköta oss utav bara helvete har vi fått förstå – och framförallt jag, ska enbart vara tyst!

På onsdag kommer nämligen Humlas nya kille på besök och ska stanna här över helgen. Det ser jag mycket fram emot. Humla behöver inte alls oroa sig. Egentligen är jag inte lika nyfiken på själva föremålet för hennes heta låga som på hans telefon. Det enda jag egentligen vill fråga honom är:

– Får jag pröva att stoppa in min mojäng i din mobil?

Days in Sweden

Frankly – jag skiter fullständigt i Kronprinsessans stundade bröllop. Allt jag ser framför mej är avspärrningar och horder av turister. Var alla dessa människor sedan ska knoppa har jag verkligen ingen aning om.

-Jag vet! sa Kråke.

Detta var härom dagen, då när vi skulle begå ”soppsatan” ombord på Carolines skepp. Ganska fort halkade samtalet in på saker som böcker och bäddlakan.

Kråke berättade om sin egen rumsförmedling; Days in Sweden.

Hit kan alla som är intresserade av att hyra ut ett rum eller en hel bostad ansluta sig och själva ta emot besökande gäster i sitt hem. Självklart måste Rummet / bostaden uppfylla en viss standard, men det är inga konstiga saker utan bara sådant man själv skulle önska vid en övernattning. Många gillar helt enkelt inte att bo på hotell och vid stora evenemang kan det fort bli fullbokat.

Här bokar gästen själv sitt rum via hemsidan / agenturen, som i sin tur kontrollerar tillgänglighet med ”värden”. Därefter betalar gästen en avgift till förmedlaren (agenturen som är 25%). Bostadsinnehavaren möter gästen då den anländer, kontrollerar id-handlingar och tar emot resten av betalningen.

– Så här har jag hyrt ut rum i många år, berättade Kråke och vi har en hel våning full av dyrbar konst. Aldrig någonsin har en enda tesked försvunnit.

Och bara för att det är Kråke, tillade hon SJÄLVKLART också följande:

– Vad fan i helvete, det kommer en turistjävel som har shoppat och gått på museum en hel dag. Klockan elva på kvällen stupar den fan rakt ner i bingen och nästa morgon är han borta. Kan det bli bättre?!

Klart man ska kinesa hos varandra

Det är stor efterfrågan på rum och övernattningslägenheter i storstäderna. I Stockholm går det att hyra ut hur mycket som helst. Jag ska själv fundera på att anmäla min lägenhet på Söder till agenturen, kanske är det den enda glädje man kommer att ha av det kungliga bröllopet. Men redan nu pågår bokningarna för fullt!

Alltså, jag älskar entreprenörer, människor med idéer, mod och dådkraft. Klart man ska kinesa hos varandra. Så har du ett rum att hyra ut eller kanske söker ett själv till Kronprinsessans bröllop. Kolla in Kråkes hemsida. Det kan du göra ändå, för det är kul att studera utbudet.

Days in Sweden

Peace out!

Hold on

Nisse och jag hade haft ett, låt oss kalla det för, ”samtal”. Dessa brukar urarta ganska fort. Det slängs kastrullock och kastas knivar. (Jag har INTE lyckats fostra fram de mest ”timida” döttrar, nej.)

Frida är ganska snäll, men hon är för det första inte ”min” och för det andra stökar hon till utav bara helvete, så det är ingen lätt match att ha henne i byssan heller. Dessutom, har jag lagt märke till, att hemma i Stockholm tar hon ganska snart efter sina övriga systrar och drar sig inte för att kasta en gummistövel på hunden.

Kurkila! Till Kurkila skulle man rita in en rutt på deras GPS:er.

Vad det gäller Nisse har hon en ytterligare egenskap som ska vägas in in hennes ”temperament”. Hon är smart! Smarta människor kan vara svåra, såna lägger upp strategier och bygger ”fler-stegs-raketer”. Själv är jag bara oändligt långsint och kan planera en hämnd i sex år.

Gårdagens sammandrabbning gjorde mig dock enbart sur. Den var värdelös. Intet nytt fördes till diskussionen, inte en kniv kastades, inte en hårtott rycktes loss. Jag gjorde en kopp kaffe – mitt under pågående krig.

Plötsligt hörde jag hur Nisse började spela musik – och det var inte vilken musik som helst. Det var Tom Waits!

Jag vet inte hur jag ska beskriva min relation till Tom waits… Den är mer än innerlig. Den är äkta, den är sann, den är livslång. Jag för fan ÄLSKAR Tom Waits. Jag har haft samma upplevelser när jag har lyssnat på hans musik som jag har haft när jag har sett Kusturicas filmer. Och första gången jag såg en film av Emir Kusturica blev jag tvungen att lämna rummet. Jag nästan DOG – så bra var det!

– Har du sett den här bilden förr? sa Nisse och körde upp upp fotografiet ovan.

Det var nu jag skulle ha tagit mitt kaffe och gått, men jag var redan förlorad. Stönande sjönk jag ner i soffan och flämtade:

– Den, ja…

– Och den här låten, sa Nisse, den brukade du spela när vi var små.

Jag suckade avgrundsdjupt.

– Den är så vacker…

– Tycker du mycket om Tom Waits? frågade Nisse.

– Älskar, flämtade jag. Jag ÄLSKAR Tom Waits!

Nisse gav mig en lång och forskande blick.

– Vad är det för jävla ljud du gör? frågade hon.

– Det är inga vanliga ljud, sa jag. Det är ”längtan”…

Nisse fortsatte sitt ”bildsök” på nätet. Mitt kaffe blev allt kallare. Det där som vi här skulle kalla för ett ”samtal” var nu bortglömt för länge sen. Jag lyssnade förtrollad till musiken och stönade tungt.

– Fy fan vad bra han är.

Men nu fick Nisse nog och slog handen i bordsskivan så att porslinet hoppade högt.

– Alltså, ska du hålla på med de där jävla ljuden får du gå och låsa in dig på kammaren!

Så körde hon upp en sista bild.

– Den här dör du väl av? frågade hon lent.

– Jag dör, jag dör! bekräftade jag i en krampaktigt, bakåtlutad (jättekonstig faktiskt) pose.

Så plötsligt släppte krampen och jag förstod vad den lilla satmaran höll på med. Hon försökte ta livet av mej. Hon försökte ha ihjäl mig med Tom Waits!

Jag reste mig tvärt och rusade ut ur rummet. Hur nära var det inte att jag gick på det? Hur lätt hade hon inte kunnat tömma min plånbok och stjäla mina löständer?

Håret på mitt huvud, titanskruvarna i mina höfter… Allt skulle kunna ligga ute till försäljning på Blocket innan sista ackordet i Hold On hade klingat ut.

Rösta här

Jag säger som Tony om sin ”Elektra”. Det är FARLIGT att göra sånt här ensam, man ska ha HA någon med sig. Och kanske inte just, Nisse då.

För övrigt vill jag påminna om Gay-Galan, fortsätt gärna att rösta på Det stora svenska vemodet i klassen ”Årets Bok” (se länk ovan). Det kostar som sagt var ingenting och man fyller bara i de fält man själv vill.

För den som också önskar läsa boken fortsätter Adlibris julkampanj några dagar till. Det är sannerligen inga pengar för ett vackert inbundet exemplar på 511 sidor, så passa på. (Eller rent ut sagt – skyll er själva!)

Och har man inga pengar alls, eller helt enkelt villa lägga dem på annat så gå till Biblioteket. Det är verkligen en underskattad företeelse i dag. Många som har läst mina böcker har först lånat dem på Bibblan, men sedan ändå valt att köpa ett eget exemplar. Det är coolt – när man vill ÄGA en bok. Jag har också såna böcker, såna som jag SOVER med för att jag tycker så mycket om dem. Tom Waits, sover jag dessvärre inte med och jag vet inte hur man skulle kunna låna hem honom heller.

Peace out!

Soppsatan

Here we go again, jag har tjatat om den här soppan förr. Men nu kommer den med bilder! Först vill jag bara berätta om ett ”läsarbrev” som jag fick idag. Alltså, jag ÄLSKAR mina läsarbrev. Jag tycker att det är STORT av en människa att sätta sig ned och sammanfatta sina tankar kring ett skönlitterärt verk och faktiskt sända detta till författaren.

– Läsarbreven betyder allt, sa jag till Caroline under lunchen.

– Det är det bästa, sa hon.

– Jag fick ett idag, sa jag.

– Vad stod det? sa hon.

– Att det var för mycket sex i mina böcker, sa jag.

– I helvete, sa hon. Det är för LITE sex i dina böcker!

Sedan berättade hon om ett bokprojekt som hon har ihop med författarinnan Birgitta Stenberg, en samling erotiska noveller. Och det är ju sånt här vi ”författare” går igång på. Känslor! Det behöver inte alls (och gör sällan) handla om sex. Det absolut högsta betyg man kan få är när en läsare har blivit berörd över huvud taget. Och det hade den här mannen blivit. Det här med själva ”sexet” var bara inledningen av brevet.

– Sex, sa Kråke och lade på luren (för hon talar mycket i telefon). Snackar ni om sex nu?

– Jajamensan, sa vi.

– Är det någon som kan skriva bra här? frågade Kråke. Jag har en idé!

Kråke kom med rara presenter och en idé

Så här har min eftermiddag sett ut (och låtit). Kråke, ni ska bara veta att hon har ideér om precis ALLTING. Hon är också den enda verifierade person jag känner till som genomför varenda en. Och så har hon nya brillor, snygga brillor, men den historien får stanna på de sju haven. Här kommer receptet på ”Soppsatan” i repris.

Det här behövs

Mät upp 1-2 liter vatten (det är inte så jävla noga och jag vet inte hur många personer det räcker till heller) och ploppa i 3-4 buljongtärningar. Jag brukar ta 3 stycken grönsaksbuljong och 1 hönsbuljong. Men det kan väl mängden vatten få avgöra. Man får inte känna sej låst i sin kokkonst. Dock har jag sett middagsgäster resa sej upp och gå när dom fått höra talas om hönsbuljongtärningen. Även Carolines döttrar förhörde sig noga om vilken slags buljong som var i soppan.

Tag en stor kastrull

Tillsätt sedan två burkar majs och låt alltsammans koka lite sansat i ett par minuter. Därefter lyfter man av hela kastrullen från spisen och mixar innehållet till en ganska jämn… ja, soppa. Och nu kommer det roliga.

Färdigkokta röda linser från Go Green

Blanda ner en burk cocosmjölk, ett paket (förkokta, sköljda) röda eller gröna linser (tag Go Green), en fetaost i bitar (den ekologiska är absolut godast) och en blandning av färska örter. Jag brukar ta dragon, timjan och kanske rosmarin. Annars vad fan som helst. Torkade örter går säkert också bra. Men i fallet med dom färska bör man nog hacka dom först. Sedan är det egentligen bara att krydda, det kan räcka med vanlig svartpeppar. Absolut inte vitpeppar, det skulle fördärva hela prylen!

Nu ska det här liksom förena sej på ganska låg temperatur. Och om soppan verkar för tunn så red den med lite mjöl och grädde (vispa ihop). En skvätt grädde kan man slå i any how eller cremé fraiche.

Allt det här går jättefort att laga – för fort! Därför hinner man också rosta bröd och till dessa kan man exempelvis ha pesto (ge för sjutton inte till en nötallergiker – dom slutar andas av pesto, men det vet dom i allmänhet om själva).

Redning

Nu är det egentligen klart, men den här soppan går givetvis att utveckla i det oändliga. Det finns ju också människor som kräver någon form av ”död” i maten för att dom ska bli nöjda och belåtna. Då är det behändigt med lite kyckling vid sidan om.

Från vänster, Caroline Giertz, Kråke Lithander och Simoné Giertz.

Alla åt med god aptit, Caroline sa att det var ”jättegott”, men erkände sedan att hon varken har någon smak- eller något luktsinne.

– Men hur FAN kan då avgöra hur soppan smakar? frågade Kråke.

– Jag äter i ”svartvitt” och ni i ”färg”, svarade Caroline. Och det här var en bra ”svart-vit soppa”.

Sen ville vi höra om ”bryggprojektet” på Tomarps och såklart vårens avsnitt av… Moohahaha, Det okända. Kråke funderar på att bygga övernattningslägenheter i ”dyktalberna” (för den som vet vad det är någonting), och jag… Jag ska ta mej en allvarlig funderare över det där brevet jag fick. Där stod nämligen en hel del i det. Bland annat följande; ”För rockband är tredje plattan den svåraste och osäkraste och jag tror att samma sak gäller även författare. Därför ser jag extra mycket fram mot din tredje bok.”

Själv ser jag mest fram mot min ”tredje” soppa. Jag tror jag ska krydda den med extra mycket sex och synd! Caroline kommer i alla fall bli glad. Det är en egenskap hon INTE har förlorat.

Peace out!