En briljant idé

Nej, jag hänger verkligen inte särskilt ofta på Karlaplan. Det är inte mina hoods, helt enkelt. De få gånger jag styr kosan över viken är det just för att hälsa på Kråke, eller snarare för att diskutera något av våra gemensamma projekt. Vad det blir utav dessa får framtiden utvisa. Vi är ganska duktiga på snöa in på helt ovidkommande saker, som det här med ädelstenarna.

Under tiden Kråke stekte strömmingen som vi skulle äta till lunch kom vi att tala om hennes tid som krögare i Frankrike. I samma hus som resturangen låg bodde en dockliknande liten varelse som var gift med en diamanthandlare. Det var en mycket seriös och ansedd man med en väl etablerad verksamhet och många kända personer i sin kundkrets. Han hade egentligen bara en egenhet (vad man då visste) han gömde ädelstenarna i hemmet. Egentligen var det inte särskilt konstigt. Oregelbundna arbetstider och en släng av hederlig, fransk nonchalans gjorde att dyrgriparna petades undan lite varstans i den schuckra etagevåningen. Detta kände ”den docklika” till och när hon så småningom blev bekant med Kråke, berättade hon hemligheten för henne. Att hela hemmet var en pockande skattkista!

Så småningom visade det sig att mannen med de oregelbundna arbetstiderna var notoriskt otrogen mot sin flickvän. Det grinades och gräts tills det docklika lilla ansiktet var alldeles oigenkännligt av sorg. Men det var då Kråke fick sin (som vanligt) briljanta idé!

Jag har det!

– Nej, nu tar vi och letar rätt på de där diamantjävlarna och säljer hela skiten, sa hon. Det kan han gott ha den där otrogne fan!

(Ja, ni vet hur Kråke låter…)

Sagt och gjort. Den docklika tyckte att det var ett bra förslag och ett skäligt straff. Tillsammans satte de sedan igång att finkamma hela våningen och hittade verkligen juveler till ett värde av 700.000 spänn! Därefter åkte de hem till den docklikas föräldrar i utkanten av staden och bad hennes pappa att gräva ned skatten i trädgården. Det gjorde han så gärna. Men…

Nu var själve diamanthandlaren dem på spåren och han var, vad man diplomatiskt skulle kunna kalla för, ”o-glad”. Inte så mycket för sin förlorade förmögenhet, utan för att stenarna var specialslipade för redan sålda smycken. Att göra om hela processen skulle bli en näst intill ogörlig uppgift för diamanthandlaren. Han måste ju hinna pippa också.

Så gjorde paret en överenskommelse. Den otrogne mannen erbjöd den docklika att ta etagevåningen i utbyte mot blinget. Och så var friden återställd i kvarteret.

– Ska du ha en strömmingsjävel, sa Kråke till mig och tog ut en het plåt ur ugnen.

Hon lade upp potatismos, ställde fram skirat smör och – lingonsylt!

– Det finns idioter som vill ha lingonsylt till strömmingen, sa Kråke.

Hon räckte mig burken och fortsatte osentimentalt.

– Det är jävla underligt faktiskt, men ändå lite kul på något vis.

Hon tittade mig.

– Eller hur?

Jag nickade instämmande och smakade på strömmingen.

– Ja, det är kul.

Och jag tog verkligen av lingonsylten, och jag tog av allt det andra också, och ärligt talat – det var fantastiskt gott.

– Det är inga konstigheter det här, sa Kråke. Man bara fimpar den där prylen på ryggen, fenan, och trixar väck benen. Sedan är det bara att köra!

Yeah right?!

Men för att jag ska kunna återskapa denna rätt och bjuda alla mina barn (hörde ni det nu ungjävlar) så behöver jag receptet. Jag vet att filéerna skulle ligga i en slags gräddblanding… Men inte hur länge. Och sedan skulle de även vändas i något slags mjöl… Men vilket?

I alla fall har Britta kommit hem igen. Det är en dam som har fått höra mycket i sina dar – det kan jag nästan garantera.

Peace out!

Britta är hemma igen

Brevet från Lillan

Mamma, jag har ätit strömming! Jag HAR ätit strömming. Du vet de där små vidriga nåldynorna som man tvingades gömma i raggsockorna som barn. Det visste ni inte om mej, du och din kille, att jag gömde strömmingsjävlar i raggsockorna. Ha! Det gjorde jag!

Varenda gång det serverades strömming till middag, smög jag lugnt och metodiskt ned dem bit för bit i strumpskaften.

Det hade jag svårare att göra idag när Kråke ville bjuda på lunch. Mitt stora misstag var att använda strumpbyxor. Ja, men ni förstår ju själva…

Kråke

Detta berättar jag i triumf och för att du och din ”kille” ska kunna känna er stolta över mig. Jag har ätit strömming. Receptet får ni imorgon, och då kanske jag även avslöjar historien om när Kråke och hennes franska väninna snodde ädelstenar i Paris. Ja, dom gjorde verkligen det. Det stod i tidningen om det sen.

Men oroa er inte för mej. Jag är i gott sällskap. Och jag HAR ätit strömming. Nu kan vad som helst hända.

Green – Den sista orangutangen

Vid samma tidpunkt då ni andra bänkade er bakom tv-apparaterna för att kolla på Robinson i lördags gick en fantastisk liten dokumentär på SVT, Green – den sista orangutangen. Det är väl inget fel i att titta på Robinson, det är bara förbannat tråkigt. Jag kan sätta min högra hjärnhalva på att vi INTE behöver uppleva samma koncept nästa år.

Redan ett par minuter in i ap-rullen fick man en bestämd känsla av av titta på någonting väldigt speciellt och viktigt. En film med en berättelse och ett budskap. Därför kom det inte heller som någon överraskning att dokumentären hade blivit utsedd till bästa film alla kategorier på Wildlife Film Festival i Jackson Hole 2009.

Nu tror ni som händelsevis råkar läsa detta gudsförgätna blogginlägg att detta bara var en film liknande tusentals andra dokumentärer i samma genre. Fel, fe, fel! Ge den en chans, ge den en minut och ALLA kommer förstå vad jag menar. Jag lovar, en enda minut (40 sekunder räcker) och man är redan berörd.

Den som dessutom ser hela filmen kommer att få lära sej någonting om dramaturgi, om filmklipp och livet… för en orangutang. Kanske även någonting om oss människor. Ladda med näsdukar och kolla på Green.

Kolla här

There will be miracles

Det skulle bli en lugn och skön natt. Jag hade verkligen laddat för en lugn och skön natt. Förutsättningarna fanns. Datorn var avstängd, jakthunden låg fint vid fotändan, isen på utsidan höll käften (sådant kan vara av vikt under särskilda omständigheter). Ja, allt var liksom perfekt.

Sen började hunden avancera.

Jag vet hur han gör, hur han långsamt vecklar ut sin  j-ä-t-t-e-l-å-n-g-a  jakthundskropp och blir till en normalstor skogshuggare i bingen. Det är inte vidare, värst charmigt faktiskt. Dessutom är jag lite lätt allergisk mot honom. Han tar kudden också. Det är sant! Helst vill han dela kudde, att man ligger med kolan på samma dyna och andas varmt på varandra. Det är riktigt äckligt!

Över min döda kropp att han får ligga under mitt täcke. Han har ett eget, egen kudde också, egen säng till och med. Där ligger han aldrig.

Så det blev en ganska tråkig natt. Mycket buff och stök och trista ord. Klockan sex på morgonen somnade jag. Och nu kommer det märkliga…

När jag vaknade ett par timmar senare var det alldeles tomt i rummet. Det enda som vittnade om nattens kamp i sänghalmen var en gåva som stod placerad väl synlig på mitt skrivbord. En stor tub Elizabeth Arden Eight Hour Creame (som jag älskar) i obruten förpackning. Hunden var borta.

Jag vet inte, jag blev glad såklart… Jag menar Elisabeth Arden Eight Hour Creme kan man inte leva utan. Det är en smörja som gör mirakel med allt från torra läppar till krånglande cykellås. ALLT! För spruckna trampdynor är den oslagbar.

Ändå, det kändes inte riktigt okey… Man har liksom haft någon i sängen (även om man hatade varje svansviftning), någon som försvinner i gryningen och lämnar en gåva efter sej. Creepy!

Hade det även legat en ros på huvudkudden också hade jag gått och skjutit mej!

Girls just wanna have fun

Alltså, det går inte att få tyst på Nisse, det finns ingen stoppknapp! När hon drar igång (för numera vet ju alla att Nisse ingalunda är ”han” utan en ”hon”) kan man inte värja sej.

Ingen kan dra en historia med samma inlevelse som Nisse. Och herregud, flickan är full av historier. Det värsta är att jag tror på varenda en.

Är det någon som har kunnat berätta en historia genom åren, så är det jag. Problemet är att just ingen tror på dem. Kanske att jag någon gång i ungdomen tog illa vid mig av att människor över huvud taget hade mage att ifrågasätta vad jag just hade berättat för dem, men numera skiter jag i det. Alla författare känner till det där fenomenet.

Därför blir jag så extra förskräckt när Nisse går igång och beskriver en händelse ur ”sitt förflutna”. För att jag VET att det är sant. Som om den där musen jag fick höra talas om klockan ett inatt.

Jag hade redan gått och lagt mej när Nisse kom in i rummet och satte sig på min sängkant. Jag minns faktiskt inte hennes ursprungliga ärende, men snart kom samtalet in på hennes partner in crime ”F” och vad som utspelade sig under några skälvande gryningstimmar i staden Waxholm för bara ett par år sedan.

Flickorna var då endast 15 år gamla och hade för första gången (hoppas jag) tagit sig, vad Nisse uttryckte som, ”en bläcka”. Detta skulle ha skett i samband med en skolavslutning, eller möjligtvis ett valborgsmässofirande. Först i gryningen återvände de arm i arm mot ”F”:s föräldrahem. Redan i tamburen lyckades de föra så mycket oväsen att sängarna började knaka oroväckande på övervåningen. ”F” blev inkallad i föräldrarnas sovrum och visade med ett tecken för munnen att Nisse skulle vänta på undervåningen och hålla sig tyst. Det gjorde hon. Vad som egentligen sades där uppe, är det ingen som riktigt minns, bara att ”F” med stor skicklighet hade lyckats övertyga om sin egen och Nisses absoluta nykterhet. Det höll väl i runda slängar trettio sekunder.

På väg ut ur sovrummet slinter nämligen signaturen ”F” på ett papper och rutschar hela vägen utför trappan sittandes på rumpan. Nu blev det ett fasligt liv i stugan och det tog ytterligare en lång stund att bortförklara det senaste snedsteget. Nisse hade vid denna tidpunkt i berättelsen somnat lutad mot ytterdörren.

Det var då katten kom hem. ”F” hörde när den krafsade på rutan, och släppte in den genom fönstret. Försent upptäckte hon att den bar på en halvdöd mus i munnen. På något vis lyckades musstackarn komma undan sin baneman, men då hade ”F” fått tag i en resväska som hon höjde över huvudet och kastade genom rummet.

– Vi måste avliva den, skrek hon och slängde sig med hela sin tyngd över väskan i avsikt att barmhärtigt kväva det lilla livet innan lidandet blev alltför stort.

Nu började hela familjen vakna till liv på övervåningen och fick även Nisse att reagera på den plötsliga händelseutvecklingen i huset.

– Fan, den piper ju, sa hon.

”F” rullade av resväskan och kunde själv konstatera att den lilla musen endast var ”ytterligare” halvdöd. Varken levande eller död, utan bara ”ytterligare” halvdöd. Och nu var familjen på väg nedför trappan.

– Du måste göra det ordentligt, konstaterade Nisse krasst och öppnade ytterdörren.

”F” rusade ut på den sovande villagatan och drämde den ytterligt halv- men inte sten-döda musen i asfalten.

– För helvete den lever ju! vrålade hon panikslaget.

Nisse som varken kunde stå eller gå utan stöd av en stadig ytterdörr ramlade rakt in i ett buskage och ropade tillbaka:

– Kolla om den kan springa!

Detta var scenen jag fick beskriven för mej klockan ett inatt på min sängkant. Hur ”F” i förtvivlan springer gatan fram, puffar en liten mus framför sig i hopp om att den plötsligt ska glömma allt vad som hittills inträffat under denna mardrömslika natt och plötsligt sätta av i yster galopp.

– Nu får du sluta, sa jag till Nisse och tittade på klockan. Jag orkar inte höra mer.

– Men vill du inte höra om gäddan? frågade Nisse hoppfullt.

– Absolut inte, sa jag.

– Jag har en bild på den, sa Nisse.

– Som jag inte heller vill se, sa jag.

Men i morse låg den i min inkorg i alla fall. Och så mycket kan jag säga, att även om jag tror på allt hon berättar, så tror jag inte på alla bilder jag får se.

Högt över bloggosfärens näringsfattiga träskmarker

Jag följer en skribent lite sporadiskt som jag är oerhört fascinerad av. Jag tänker inte berätta om det är en ”hon” eller en ”han” eftersom personen ifråga redan känner sej förföljd av den stora allmänheten. Det som är så intressant med den här människan är att den skriver riktigt jävla mediokert. Inte uselt, det vill jag inte påstå, bara riktigt jävla mediokert. Och får pris för det!

Det här är inte riktigt okey – det är lurendrejeri. Det är inte rätt att upphöja en människa till skyarna för någonting som den faktiskt inte har uträttat. Alla vet att materialet inte är värt ett dyft, att det är tomt, innehållslöst och totalt urfuckat. Men det spelar ingen roll om man är sprungen ur rätt håla.

Gud ske lov och tack att människan ännu inte har fått för sej att skriva en bok, utan enbart driver en blogg. Men jag lovar och svär – den kommer!

Ungefär så här kan ett alldeles vanligt (och numera även prisbelönt) blogginlägg låta. Håll i hatten för nu åker vi!

”Sträcker ut mig på soffan och myyyser. Det är så skönt när Dixie tar hand om disken. Snart väntar en lång ledighet med sol och bad och lååånga sovmorgnar. Det ska bli sååå skööönt!! Nej, mina vänner nu måste jag skynda mej ut på stan och se om jag kan hitta någonting till den stora galan ikväll. I morgon berättar jag hur det gick!”

Nej, jag talar inte om ”Blondinbella” eller någon av de andra modebloggarna. Jag talar egentligen inte ens om den som står bakom dessa oförglömliga textrader, utan om den nya, hjärndöda författargenerationen. Självklart kommer det alltid att slinka genom ett och annat geni, men snart kommer bokbranschen att domineras av chicklitt och deckardravel. Vi är förresten redan där.

Jag vill ändå inbilla mej att jag är något av en visionär när jag tänker; ”Nej, den riktiga berättarkonsten kommer aldrig att dö. Den kan inte dö. En god historia flyger högt över bloggosfärens näringsfattiga träskmarker. Den färdas genom tid och rum, finner nya kontinenter och slår sig ned på en plats där framtidens läsare befinner sig. De, som över sin döda kropp varken kommer att skriva eller läsa någonting så låguselt som en blogg.

Vi är dock inte där än. I alla fall är inte jag det.

Sailing home song

Folk är inte kloka, tänkte jag, och såg framför mej en plattfotad indianättling korsad med en panflöjt som satt i en gudsförgäten förort till Pennsylvania och klinkade på en kortsluten synth. Minst hälften av tangenterna saknades och det sprutade gnistor ur elurtaget när hunden kissade mot väggen.

Den sången ville jag aldrig, aldrig höra!

Är det förresten någon, mer än jag, som notorisk följer Jessica Wattsons seglats runt jorden? Jag tror att jag kan redogöra för precis varje kabellängd som den båten har lagt bakom sig. Det anmärkningsvärda är inte färgen på skrovet, knallrosa, utan det att flickan bakom rodret bara är sexton år gammal. Hon håller nu på att slå ett världsrekord som yngst i världen att segla jorden runt.

För trettio år sedan hade det nog varit svårare. Inte ens för tio år sedan fanns den utrustning som finns idag. Den som då hade rekordet har berättat hur svårt det var att ens hålla kontakten med sina anhöriga. Och dessförinnan skickade man på sin höjd en flaskpost.

Så ser det just inte ut längre. Jessica Watsson har ett stort crew som jobbar likt teamet bakom en rymdfärja. Hon får utförliga väderleksrapporter levererade från en speciallist från Nya Zealand och all annan support man kan tänka sej. Däremot får hon INTE ta emot assistans ombord under hela resan och inte söka hamn någonstans på vägen. Såna är reglerna!

Sailing home

Jessica har en blogg. Egentligen är det en stor hemsida, men den sköter ”landbasen”. Jessica skriver bloggen ombord. Hundra tusentals människor följer hennes resa runt jorden och många kommenterar såklart inläggen.

Jag brukar nästan aldrig läsa kommentarerna (helt enkelt för att det är så väldigt många), men idag fick jag plötsligt för mej att göra det i alla fall. Jag kom inte långt kan jag berätta. För redan den första som hade kommenterat det senaste inlägget berättade hur han hade gjort en sång dedikerad till Jessicas resa.

”Men söte, jävla jesus!”, tänkte jag. Folk är absolut inte kloka. Nu sitter det nån halvkriminell gök med oklart förflutet och sjunger smäktande ballader med rullande ögon. Och det var då jag såg den där indianättlingen framför mej. Han (för jag är övertygad om att det är en han) kan naturligtvis vara av vilken art och ursprung som helst. Kanske från Sverige! ”Men klok är han inte”, avgjorde jag för mej själv.

Vad som sedan fick mej att verkligen kopiera den där länken till Youtube och lyssna på eländet, måste vara svår och långvarig leda i kombination med ren, oförfalskad skadeglädje. Titeln, Sailing home song, gav mej inga förhoppningar alls.

Så jag blev lite förvånad faktiskt. För sången var riktigt fin. Och det är roligt att se klippen från helikoptern när Jessica rundar Kap Horn. Men det finns mycket bättre bilder av det från hennes egen hemsida. Kolla bland mina länkar till vänster. Och missa inte låten, den där glosögde indianättlingen, whatever, är riktigt styv. Nåja, han verkar rar i alla fall.

Tussilo och Tussilej

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland hamnar man i ett samtal som man omöjligtvis kan förutse utgången av. Jag har fyra (nu ”vuxna”) döttrar och har under min verksamma tid som morsa upplevt ett antal sådana diskussioner.

Som igår…

Jag vet inte ens riktigt hur det började, bara att det var ett lugnt och fint samtal om livet i största allmänhet.

Jag har inga stora förväntningar på mina barn såtillvida att dom ”måste” prestera fantastiska studieresultat eller nå orimliga framgångar i yrkeslivet. Jag har försökt att fostra dom så som man utbildar unghästar. Jag skulle tro att dom alla är präglade av en metod som Natural Horsemanship. Jag ser med nyfikenhet fram mot VAD dom kommer att göra av sina liv. Och det enda jag begär är att dom har roligt och är stolta över sej själva!

Pettersson-Jonsson, i Familjelyckan, drömmer om att äga en liten charkuteributik. Nåväl, han är ju ganska sugen på Goldie Bernhard också, men att spela proffshockey, det vill han tamejfan inte. Pettersson-Jonsson hatar slagsmål, han avskyr våld.

Riktigt vad döttrarna drömmer om har jag inte exakt klart för mej. Men ibland kan jag bli oändligt sugen på att ta reda vad dom bär med sej hemifrån. Vad för värderingar, vanor och olater kommer dom att ta med sej ut i livet.

Fideli, Freja och Humla på Jazz & Bluesfestivalen 2008

Själv har jag ständigt predikat vikten av att duka ett bord. Nu har vi alltid haft möjlighet att kunna laga och äta shysst mat som det är roligt att ställa fram på bordet, men jag menar att även en fryst pirog i sladdrigt papper bör bemötas med respekt. Att man alltid kan lägga på en duk och tända ett ljus. Såna, små skitsaker, kan jag lägga ner oändlig tid på att tjata om och om igen. Det handlar om någon slags anständighet, mot sej själv och andra. Att vara fin, att göra fint. Även om det kommer hem en polare, lindrigt nykter, och bara vill crasha på soffan. ”Bädda en säng, för Guds skull”, brukar jag säja. ”Ta fram rena lakan och bjud på en kopp te!”.

Och så igår… Då hamnade vi i det här samtalet igen.

Jag hade precis försäkrat mej om att det här med dukningen hade fastnat, vikten av att tända ett ljus, lägga besticken i ordning.

– Men så är det också någonting mer, påminde jag klurigt.

Den av döttrarna som jag då talade med gav mej en fullständigt innehållslös blick och frågade:

Like what?

Jag suckade lätt:

– Någonting som jag alltid har tjatat om…

Nu fick hon djupa rynkor i pannan också och upprepade vad jag nyss hade sagt:

– Någonting som du alltid har tjatat om…

Jag skrattade roat åt hennes spelade okunskap. Som om hon inte visste, som om vi inte hade haft det här samtalet tusen gånger tidigare.

– Någonting som ni aldrig, aldrig får glömma.

Nu tändes liksom ett ljus i hennes blick och hela ansiktet sken upp. Hon ropade högt:

– Att byta tampong!

Men vad fan i helvete är det för fel på dessa ungar? Jag har väl aldrig någonsin tjatat om det mest basala, det som varje människa begriper och bär med sej i ryggraden. Men att lämna en gåva till Frälsningsarmén, det har jag sagt, det är viktigt. Att gå ut med soppåsen är aldrig fel. Och okey… att byta tampong.

Peace out!

Man borde tjacka spikskor

Jag hade mitt månatliga samtal med brorsan i helgen. Det blev lite bråttom på slutet. Jag tror att det var någon som dog. Vi gjorde en hastig sammanställning över vad som hänt sedan sist vi hörde av varandra och detta är resultat.

En bil har gått sönder (allvarligt).

En diskmaskin likaså (allvarligt).

Ett konto har blivit plundrat (på riktigt).

En hund har blivit överkörd av skidåkare (två gånger).

Vattnet har frusit i stallet (igen).

Wilmer har fått (och nu citerar jag veterinärens egna ord); ”Långvarig och ofrivillig erektion”. (Jag vill särskilt påpeka här att Wilmer är en hund, dock inte samma som blev överkörd av skidåkaren. Det hade ju varit FÖR illa!)

Isen har lagt sig i Nybroviken (ovanligt).

Pannan har stannat (två gånger).

Någon har brutit isen i Ramsösund (dödssynd).

Ett år var det vi (med M/S Capella).

Ett annat år var det Nalle (med M/S Holmia).

Julskinkan brann upp (nästa år blir det gädda).

Den nya mopeden var bara skit (och fick lämnas tillbaka).

Någon har skadat sig (relativt allvarligt) vid kollision med hund. (Dessvärre påverkade denna händelse inte erektionen nämnvärt eftersom den påkörda hunden aldrig har ertappats med den typen av personliga problem. Däremot har den synpunkter på vallan!)

Se upp i backen!

Ja, och så där fortsatte samtalet till mobilen (min) dog. Jag hann uppfatta ett par ytterligare skandaler av sådan dignitet och omfattning att jag omöjligtvis kan återge dem här. Men nu ser vi den ljusa årstiden an med stor förväntan och tillförsikt.

Brorsan hade ett rörsystem att laga och ett diskbråck att läka, men sedan längtade han mycket efter att återvända till arbetet igen. Det var någonting med hunden också, om den skulle stoppas upp eller grävas ned, det minns jag inte. Jag vill ändå uppleva det som ”en svag strimma av hopp” den där diffusa käglan av ljus som siktas i fjärran. Det kan också vara Råsunda Fotbollstadium som brinner. Det enda jag med bestämdhet vet är att det finns människor som är i akut behov av ett par spikskor.

Från det ena till det andra

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Det här med att göra resarch är spännande. Jag skulle säga att det är det absolut roligaste i mitt jobb. Plötsligt leds man in på de mest avikande och förunderliga spår. Jag har gjort research på allt från ishockey till transvetism och inbördeskrig. Ett tag läste jag allt om Jaromir Jagr, under en annan period umgicks jag BARA med homosexuella (som fortfarande är de roligaste människorna att vara med), den senaste tiden har jag hängt en hel del på en obskyr boxningsklubb i Detroit.

Det gick ett barnprogram på teve när jag var barn som handlade om en liten flicka med en förtrollad gungstol. Egentligen var hela rummet som hon bodde i magiskt. Mattan på golvet var ett stort hav och kuddarna i sängen stenar i en bäck.

Lite så fungerar min ”skrivkammare”. Här ifrån utgår de märkligaste resor. Ibland leder de verkligen någonstans även i verkligheten. Jag har fått träffa och lära känna människor som jag sannolikt aldrig skulle ha gjort annars.

Anders kom dock alldeles av sig själv. En dag steg han bara in genom dörren med en blick som; ”Här tänker jag stanna för evigt!”. Det såg lite roligt ut faktiskt. Sedan den dagen har han fortsatt att komma i samma takt som x-2000 anlöper Stockholms C. (Heter det ”anlöper” när tåg rullar in på stationen?)

Av: Johan A Wattberg

Anders har definitivt dragit upp sportintresset här ombord. Jag har dock skrivit en hel roman om en blivande NHL-spelare utan att någonsin känt tyngden av en puck i min hand. Varför just jag (som inte begriper ett smack av ishockey) var så särskilt lämpad att skriva Familjelyckan beror på att det gör inte min karaktär i boken heller. Han vill inte alls spela ishockey, han råkar bara vara förbannat bra på det. Han vill jonglera med knivar och stoppa små, rara korvar. Och så vill han få omkull sin motspelare i Boston, Goldie Bernhard, som han sedan blir mer eller mindre slaktad av. Kan ni begripa hur en sådan intrig kan leda till utmärkelsen, ”En av årets bästa pocketböcker”.

I och för sig har Familjelyckan fått smått otroliga läsarreaktioner, men den är ju inte just ”förutsägbar”. Det är den inte.

Men jag gjorde research på vissa punkter och jag gav faktiskt bort ett signerat exemplar till Börje Salming (som även han har en stor betydelse för berättelsen). Lustigt nog fick jag ett mail från hans bror (Stigge) en kort tid senare. Han ville också ha en bok. Det fick han naturligtvis.

Men nu mina vänner, bögar och banditer, hutuier och hockey-hunkar, dieselråttor och sjömansmöss… Nu måste jag jobba.

Peace out!

Gula änkan

Jag vet, det är en repris, men varje gång jag ser Gudrun Schyman på teve påminns jag om en nyårsafton för några år sedan.

Vi hade bestämt oss för att inte vingla omkring i tjugo graders kyla och spilla svindyr champagne på stelfrusna tår, utan att faktiskt dricka skumpan i anständig ordning till maten. Det var antagligen det beslutet som fick den gamla rostiga Bulten i Bo att vakna till liv igen.

Bulten heter egentligen, Humla, men efter ett mjöligt bullbak i tonåren med alltför mycket jäst inblandat i degen fick hon det mindre smickrande smeknamnet ”Bulten”.

Nu beskrev hon för oss hur den späda tonårskroppen fullkomligen skrek efter ett glas äkta champagne. Ja, det kunde också gå med ett halvt, men skulle antagligen vara skadligt i något avseende och i värsta fall kunna förorsaka någon form av näringsbrist.

Gula ankan

”Ja ja”, tänkte jag förnuftigt. ”Det kan vara nyttigt för en ung dam att lära sej hur riktig champagne ska smaka”. Jag höll upp flaskan med den klassiska gula etiketten och ställde ett ultimatum;

– Men, i så fall får du svara på vad den här champagnen kallas!

Nu blev Bulten riktigt förbryllad och så här i efterhand kan jag naturligtvis förstå varför. Hur många femtonåringar köper ut en flaska Gula Änkan till helgen. I den här delen av Stockholms innerstad kan det till och med vara svårt att komma över en flaska ljummen julmust. Bulten funderade länge och väl.

– Ni måste ge mej en ledtråd, sa hon.

– Okey, det börjar på G!

Bulten tänkte så¨det knakade.

– G…gg…Ggg…

Nu kände sej hennes far föranledd att gripa in.

– G-u…

Bulten tittade trånande på flaskan och såg löftet om sitt halva glas champagne långsamt upplösas i intet. Situationen var kritisk och koncentrationen stor.

– Gu… guu… Guu…u…

Mitt ömma modershjärta sade mej att här måste till en bättre ledtråd om inte denna nyårsafton skulle sluta i en ren katastrof. Jag försökte vara sådär lite knipslug.

– Man skulle kunna säja att det här namnet anspelar på en kvinna som har hamnat i särskilda omständigheter.

Fadern fyllde i.

– Svåra omständigheter!

Nu flög Bulten upp från bordet och skrek rakt ut av lycka.

– Jag vet, Gudrun Schyman!

Peace out, Pelle!

Nu är det offentligt. Pelle ska bli pappa! På riktigt den här gången och inte bara åt ännu en bok. Men det är inte hela skälet till den här bloggen, Pelle slutar nämligen samtidigt som förlagschef på Efron & Dotter. Det känns väldigt konstigt

Hur blir det nu med alla våra timslånga samtal i mobilen, våra seminarium och planerade releasefester? Pelle och jag är som två gamla cirkusapor tillsammans. Vi vet EXAKT!

Vad vi vet har jag absolut ingen aning om, för jag brukar bara se en svart rullgardin gå ned när vi ska presentera ett nytt verk men vi vet EXAKT!

Och så gör vi den där exakta skiten ”whatever ” (som Jamel skulle ha sagt). Och sedan återgår allt till det vanliga igen. Men den här gången gör det inte det. För Pelle kommer inte tillbaka.

Pelle Olofsson

Jamel är min författarkollega. Jag tror att han kommer sakna Pelle lika mycket som jag och alla de andra författarna. Jag tror att alla funderar i samma banor.

Vem ska nu svara på alla frågor om pappersvikter och typsnitt, vem ska skicka pressklipp och boka intervjuer. Vem ska ta hand om Översten?

Det reder sig säkert. Bokförlaget finns ju kvar, och nu är Katja tillbaka från sin föräldrarledighet. Men Pelle är liksom lite ”skötare” åt Boris Grigorjev. Det var Pelle som skrev Boris sommarprogram för SR. Inte så att han dikterade innehållet, men jag vet att han lade ned ett enormt arbete på att texten skulle bli perfekt. Själv var jag nära att ramla av stolen när Pelle ringde mig bara ett par timmar innan Det stora svenska vemodet skulle gå i tryck och skrattade spöklikt i telefonen. Han sa:

– Jag upptäckte en pryl i natt.

Och jag viskade med andan i halsen:

– Vaddå?

Pelle svarade:

– One o´clock. Det är felstavat genom precis hela boken.

Vi hade diskuterat stavningen av One o´clock (som är en viktig karaktär i boken) långt tidigare, men av någon anledning hade ändringen inte blivit genomförd. Men så fick Pelle för sig att gå igenom alla ”korr” ännu en gång i gryningen och upptäcker fadäsen i tid. One o´clock stavas inte så… Det stavas One o’ clock. (Jag vet att det är svårt att se skillnaden här på bloggen, men den finns). Fatta vilken skandal vi lyckades undvika där tack vare Pelles nit, fatta skillnaden mellan akut accent och apostrof!

Nu skiljs våra vägar åt, men det finns fortfarande två saker som förenar oss för alltid. Den ena är mina två romaner som Pelle är pappa till, och den andra är Jim Caroll.

Peace out, Pelle. All lycka till dig och din familj!

Kråkes kök / Humlas hotell

Det ska till grova mutor för att locka ut mej ur kajutan i den här vinterkylan. Men när Patrik ville bjuda på fika i sin nya lägenhet blev nyfikenheten för stor att tacka nej.

Patrik har, som ni vet Downs syndrom, och svårt att göra sig förstådd. Sist jag träffade honom var han dessutom inne i en personlig kris som troligtvis berodde på en konflikt mellan vilja och förmåga. Han var INTE glad, kan jag berätta. Det var svårt att känna igen den gladlynta lille parveln som brukade fånga mig i stallgången med ett välriktat lassokast. Han grät sig igenom en hel middag. Och när han inte grät, ropade han på polis! Vi tyckte det var så sorgligt och undrade hur det skulle gå för honom.

Jag snor en häst av Patrik

Men… Things fucking change! som vi säger hemma i Minnesota.

Patrik fick en lägenhet, egna assistenter och ett nytt liv började. Vuxenlivet!

Det blev extra tydligt när jag skulle köpa en inflyttningspresent åt honom här om dagen. Lego eller blomkruka, liksom. Jag gick på ”vuxenlinjen”.

Patrik är en stor kille nu, över 18 år. Han FÅR dricka öl. Men det gjorde vi inte, vi drack kaffe och käkade morotskaka. Och det var så roligt att se Patrik i sitt egna hem. Han hade dubbelsäng och platt-teve, bubbelbad och golvvärme. Han hade till och med en tjej! Fast henne fick vi bara se på bild. Men bäst av allt, han hade fått glädjen tillbaka. Han ropade i alla fall inte på polis när han såg mig.

Så igår var det dags att ge sig av ut över isen igen. Förresten kan man ännu inte promenera tvärs över Nybroviken, utan måste följa kustlinjen längs Strandvägen för att komma bort mot Karlaplan. Ni vet ”Lithanders kök” – det är där det händer.

Vad som då hände var att Kråke ”snodde ihop” en vichysoisse (potatis- och purjolökssoppa) som var sagolik!

Jag önskar att jag kunde ge er receptet, men det har jag glömt. Bara dukningen gör att maten smakar mycket bättre än den man kör ut ur den egna kabyssen.

vichysoisse

Fotot var förresten inte helt lätt att ta eftersom räkorna ville sjunka hela tiden, men vi snodde några extra av Britta (Kråkes ljuvliga gamla mamma) när hon blev tvungen att ta ett telefonsamtal i ett annat rum. Hon fick tillbaka dem sen.

Kråke frågade som vanligt om jag inte kunde flytta hem till dem och sköta affärerna när hela familjen Lithander emigrerar till släktgården Tomarp i påsk. Och jag svarade precis som förra året:

– Det blir nog lite svårt att kombinera med mina övriga uppdrag i livet.

– Men va´fan i helvet, sa Kråke. Du kan väl behöva kliva iland någon gång, trampa lite gatsten och hänga på Stureplan.

– Tror inte det, sa jag.

Men så kom jag plötsligt på det.

– Humla, hon kan driva hotell hon!

– Fy fan vad bra, sa Kråke. Är det inte hon som mest ligger och hånglar med den där göteborgaren?

– Ja, visst, sa jag. Anders – född receptionist.

– Ibland har man tur, sa Kråke. När kan dom flytta in?

– Månadsskiftet mars-april, sa jag.

– Fy fan, vad bra, sa Kråke. Jag kommer tillbaka i september. Är det lugnt tror du?

– Det är chill, sa jag.

– Fy fan vad bra, sa kråke.

Sedan kom fru Lithander tillbaka och meddelade att hon ämnade lämna lunchen för att bege sig till Kristianstad. Bara sådär, liksom. Taxi var redan beställd och hon hade själv bokat tågbiljett över nätet. Kråke sa:

– Ska jag skicka med en flaska vin morsan? Du kan ju för fan inte hitta på att sticka till Skåne utan en flaska fint rödvin i packningen.

– Det kan du skicka med, lilla Kråke, sa fru Lithander.

Sedan drog hon.

Tro mig – händer det någonstans, så händer det i Kråkes kök.

Sedan drog hon

Vill ni nu komma och bo hos Humla och Anders i sommar så går det bra att boka rum via agenturen Days in Sweden. Läget är oslagbart, rummen förstklassiga och frukosten kontinental (ännu så länge). Vi kanske ses… I köket!

Årets bästa pocketböcker!

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Men satan i gatan! En av de största och mest inflytelserika boksajterna på nätet Pocketblogg.se har offentliggjort sin ”Årsbästa lista” och där är Familjelyckan med i shuckert sällskap av sex andra romanverk.

Så här skriver de; “Många pocketböcker har det blivit. Vi har skrattat, gråtit, slukat, funderat, klurat, gett upp, plockat upp igen, och sedan skrivit om det.”

Klart att man blir glad! Stolt och glad rent av. Det är ett sjå att skriva böcker. Tro det eller ej, men ett sjå är det likafullt. Det är lite farligt också. Man kan bli galen – det har man ju hört. Min egen pappa brukar gå omkring och muttra; “Du ska inte hålla på med den där skiten, man kan bli tokig vettu´…”

Man undrar om har var romanförfattare i sitt förra liv? Han har i alla fall inga öron. Kanske är de avskurna?

Jag tänkte att jag skulle fira lite lätt med min skygge vän Sigge-Säl. Han som gav mig ett av de bästa svar jag någonsin fått på en enkel fråga. Jag undrade: “Sigge, hur vet man att det är roligt?” och Sigge svarade: “Man vet att det är roligt när man vaknar upp en morgon, häftigt våldtagen av livet och räven raskar över en!”.

Den här gången, när jag frågade om vi skulle fira lite försiktigt tillsammans, svarade han med ett kort meddelande. Det stod; “Hej Lise-Kott Igelsdott, jag ska fira min moster som fyller 700 år.”

Man måste älska Sigge!

Här är de sju böckerna som tillsammans och var och en för sig fick utnämningen “Årets Bästa Pocket”.

Stäppens Krigare

Ur vulkanens mun

Familjelyckan

Kärlekens Historia

Wyrd Sisters

Almanacka

I Djävulens Spår

Så nu måste jag återigen uppmana alla som ännu inte har läst, att trotsa vinterkylan och göra ett nedslag på ”Pocketshop”. Men viktigast av allt, missa inte fortsättningen Det stora svenska vemodet. Och den ska man äga inbunden tycker jag, för det är en så väldigt vacker bok, både på in- och utsidan.

Make it hot

Jag vet verkligen inte vad man ska göra åt den här vintern. Visst är det vackert, men det har vi sagt till varandra ettusen gånger nu, så det håller inte längre. Jag har försökt att värma upp atmosfären med en gammal hårtork från dåvarande Domus i Täby Centrum och jag har fyllt stövelskaften med halm. Men temperaturen bara sjunker.

– Valla, sa Tony när vi sågs senast hemma i Kråkes kök på Narva. Det gäller att valla rätt!

Tony är uppvuxen i Dalarna och där, berättade han, har varenda gård sin egen hemliga blandning av valla.

– Det är mycket som är hemligt i Dalarna, sa Tony. Men hemligast av allt är vallan och svampstället. Det är sånt man inte ens avslöjar med en kniv mot strupen.

– Var du bra på att valla? frågade jag.

– Jag hade en idé om en egen blandning, svarade Tony. Men den resulterade i att jag fick en meter höga styltor under laggen.

– Men hur FAN vallade du då? avbröt Kråke. Det är ju för satan en konst att valla korrekt, det begriper ju till och med jag som är uppvuxen på Karlaplan!

Tony nickade medhållande.

– Jo, men jag var BARA intresserad av färgen på vallan. Att blanda de snyggaste färgerna.

– Du måste ju ha dött i skidspåret, konstaterade jag.

Tony såg för ett ögonblick lite sorgsen ut.

– Ja, det var nära flera gånger och inte blev det bättre av att mina föräldrar hade för vana att skicka med en apelsin i matsäcken.

Nu blev Kråke direkt upprörd.

– En apelsin – men det är ju för helvete barnamord!

Tony suckade tungt.

– När alla de andra barnen fick en lättskalad banan som man även kunde knäcka med ett par gigantiska Lovikavantar på nävarna… fick jag en apelsin. Ja, de fingrarna gick ju aldrig mer att använda…

– På min tid, mindes Kråke, brukade mormor göra ett hål i apelsinen och trycka in en sockerbit i fruktköttet. Sedan kunde man helt njutningsfullt luta sig tillbaka och suga ut den söta saften direkt ur skalet.

Underhållsarbete på isen – Jompa Wiik

Det är nya tider nu, kan jag meddela. Mina ungar skulle enbart bli förbannade om jag försökte skicka med dem en apelsin någon jävla stans oavsett utetemperatur och tidpunkt på året. Försökte jag valla deras skidor också (inför den svåra Katarinabacken upp till Södermalm) skulle jag antagligen åka på stryk. Däremot är de helt inne på min idé om att värma upp atmosfären. Spisplattorna glöder och ugnsluckan gapar vidöppen på full muff. Fönar och fläktar går dygnet runt, till och med den lilla kaffebryggaren (tack, Felicia) är indragen i kampen mot kylan. Trots det kan jag bara konstatera att isen växer sej allt tjockare på Nybrovikens glittrande vatten. Snart kan man gå hela vägen över till Strandvägen. Och därifrån är det inte långt upp till Karlaplan.

– Kråke, sätt på kaffet…

And make it hot!

Summan av kardemumman

Någon gång ska vara den första. Jag har aldrig tidigare i hela mitt liv gjort en lista eller deltagit i någon form av ”blogg-stafett”. Men nu jävlar är det tjugo dödliga minusgrader ute och människor gör de konstigaste saker. Bara för att behålla ett uns av underhållningsvärde i läsningen har jag valt att sno en lista av Humla och att låta hennes egna kommentarer vara kvar.

Bästa boken 2009?
Humla: Ja man har ju nu malt sig igenom alla böckerna från ”The Twilight Saga” och by the way, vem är indioten som kom på att man säger just ”The Twilight Saga”?! Det låter ju skitfult! Och sen så har vi ju Det stora svenska vemodet, pinsamt att erkänna men jag gillade den och jag grät nonstop. Så nu är det sagt!

Carina: Håller med Humla, det är lite pinsamt, men jag säger också (såklart) Det stora svenska vemodet. Inte för att det var jag som skrev den, utan för att berättelsen kom till mig (av alla människor).

Bästa filmen 2009?
Humla: Inglourious Basterds var ju riktigt bra men jag måste ju ha sett någonting bättre under hela 2009? Ischlo pischlo jag kommer inte på något! Jaja då får det bli den, Inglourious Basterds alltså…

Carina: Eftersom jag nästan bara tittar på dokumentärer själv, måste jag nog säga En film om Olle Ljungström.

Bästa låten 2009?
Humla: Bästa låten som kom 2009 eller den låten jag lyssnat mest på 2009? Jag kör på det andra alternativet! Still Counting med Volbeat har spelats varm på min Ipod men One piece at a time med Johnny Cash har verkligen fått mig att svänga på stjärten i år. Och och… Det finns ju jättemånga som är bäst!

Carina: Jag kan faktiskt inte komma på en speciell låt från 2009, men bästa bandet var Flogging Molly. För övrigt brände Fredrik en CD åt mig med musik som han lyssnade på när han läste mina böcker. Helt fantastiskt, det kändes som riktig filmmusik. Man verkligen såg scenerna framför sig när man lyssnade på låtarna. Otroligt träffsäkert!

Bästa förändringen 2009?
Humla: Är jag för såsig om jag säger att jag blev ruggigt kär? Ja det är jag! Jag slutade skolan (vilket småsög) men jag började jobba och det äger!

Carina: Bästa förändringen är också den sämsta. Vi flyttade från Rindö och in till stan. Eller, hem till stan ska jag skriva. För vi BOR i stan. Men efter ett och ett halvt år på Rindö, visste vi inte längre VAD man gör i stan. Jag kände mig som när jag kommer upp till min lägenhet på Söder. Jag vet verkligen inte vad människor gör i en lägenhet. Alltså, det har hänt att jag har ringt runt och frågat. Själv står jag bara där och VET inte vad jag ska ta mig till. Ungefär så kändes det att komma tillbaka hem till stan.

Bästa oväntade grej 2009?
Humla: Att jag vågade hoppa och inse att världen inte alls är en dans på rosor. Skönt med lite verklighetsuppfattning.

Carina: Att Nisse gjorde upp med det förflutna och bytte hårfärg.

Bästa kameran 2009?
Humla: Jag springer inte runt med sådana där proffskameror men jag gillar mina lilla Canon Ixus 100IS.

Carina: Whatever I can get!

Salmbär på Storsudret

Bästa klädesplagget 2009?
Humla: Mina svarta American Apparel-klänningar och det lilla svarta fodralet från h&m har varit ovärderbara, även mina två nitväskor ligger mig varmt om hjärtat men plagget jag blev mest lycklig över är nog min blommiga klänning jag fick jag Freja.

Carina: Jackan som jag snodde av brorsan.

Bästa maten 2009?
Humla: Alla skulle veta att jag ljög om jag sade någonting annat är oxfilé, bea och rösti.

Carina: Soppsatan!

Bästa läsaren och kommentaren 2009?
Humla: Vilka är ni!? Ge er till känna! Det finns dock en person där ute (du vet vem du är!) som kommenterar i mitt namn, du verkar vara rolig!

Carina: Eftersom min blogg i första hand är tänkt att kretsa runt mitt arbete, skulle jag vilja säga ALLA mina läsare. Jag kunde inte önska mig bättre recensioner eller bättre kommentarer. Jag är fullständigt överväldigad, och imponerad av hur människor har tagit emot min senaste roman.

Bästa frisyren 2009?
Humla: Mitt solbleka burr, kom tillbaka!

Carina: Tottes lugg!

Bästa artikeln 2009:

Carina: Se upp för Elektra! av Tony Ryttar. Läs den här!

Bästa händelsen 2009?
Humla: Semestern i somras, Skagen, Köpenhamn och Bergen. Det rockade (bortsett från att jäkla regn då)!

Carina: Hela 2009 har kretsat kring utgivningen av Det stora svenska vemodet och det är naturligtvis stort. Men annars skulle jag nog säga, tiden på Gotlands södra udde. Smedjan och salmbären. Oslagbart!

Sämst 2009?
Humla: Den mindre roliga starten på året…

Carina: Tromben i Hamra var lite hårig.

Ah, kan ju inte avsluta med nåt dåligt.. Så hur avslutas ditt år 2009?
Humla: Det är redan avslutat men firades av rejält i Köpenhamn med de bästa av de bästa.

Carina: I största möjliga stillhet omgiven av mina närmaste pälsklingar (de sov för övrigt och vaknade inte ens av nyårsraketerna över Nybroviken). Champangen ska jag dricka senare med Janne och Fredrik och deras män. Då ska vi fira!

Så var / blev året för oss. Nu undrar man ju såklart hur ni hade det. Svara gärna själv på någon eller flera av frågorna. Det vore roligt att höra!

Bores bartömning

– Du, det här var inte riktigt vad vi kom överens om när det bestämdes att du skulle komma redan i december.

– Nej, jag vet (hihi) jag gillar att bita mej kvar.

– Och att du skulle få breda ut dej på det här sättet som du har gjort har aldrig varit aktuellt.

– Förlåt, men jag för en hel del skit med mej måste jag medge.

– Människor går under när du härjar som värst. Krockar och bryter benen. Det är INTE okey!

– Men lite kul är det väl?

– Inte alls! Och dina ryska jävla vänner som det står om i tidningarna…

– Ishavsvindarna?

– Dom är på väg hit nu. Våldtäktsmän!

– Äntligen!

– Nej, det är inte roligt längre. Det har faktiskt aldrig varit roligt. Det finns ingenting i världen som kan göra denna vargavinter det minsta rolig.

– Treo?

– Inte Treo heller. Go home!

– Nu blir jag verkligen ledsen. Vi är blott inne i januari månad och du hatar mej redan.

– HATAR!

– Kanske att ett litet snöfall skulle kunna lätta upp stämningen här i stan.

– Vi har sett dina konster nu och är inte intresserade av någon extraföreställning.

– Hihihi…

– Vad är det som är så roligt?

– Jag har istappar i näsan.

– Tycker du att det är roligt?

– Ja!

– Tycker du är roligt när bilar kör i diket, vantar försvinner och hundar fryser ihjäl också?

– Vanvettigt kul! *ASG*

– Du är en jävla skitvinter tycker jag.

– Jag är ganska vidrig faktiskt.

– Jag lägger på nu.

– Gör det, jag laddar för en rejäl bartömning över Värmland i natt.

– Jag hör inte vad du säjer… Hör INTE!

– Hihihi.

Whatever floats your boat

Man ska inte hymla om det här med alkoholen. Nu har det varit jul igen, och många har druckit alldeles för mycket. Andra har sannolikt druckit alldeles för lite. Några har supit ihjäl sej och en och annan kanske har återuppstått på kuppen.

– Man får inte ta all cred från alkoholen, sa jag till Skutskepparn när vi kom att diskutera saken i bilen på väg till Bolaget.

(Ja, vi hade faktiskt fler punkter på agendan, men ämnet kom upp just då – på väg till Bolaget.)

– Vi borde sluta med dom här dyra vinerna, sa Skutskepparn och såg allvarligt bekymrad ut.

– Det kan vi absolut göra, sa jag. Vi behöver inte dricka vin alls.

– Vi kan dricka vatten, sa Skutisen. Eller börja med rökheroin!

– Det kan vi göra, sa jag, men du måste förstå hur många människor som har räddats till livet av en god Rioja eller en kall öl.

– Svårt traumatiserade medborgare, sa Skutskepparn.

– Nära vänner, sa jag.

Ja, och sen var vi framme och talade inte mer om den saken. Men jag har tänkt på den efteråt (saken, alltså) För om allt ”fludder” går ut på att förhöja vår sinnesstämning, bedöva oss från smärta och stilla vår oro, då borde man ju verkligen vara tacksam som tycker att en Treo är kul!

Jag gör verkligen det, jag tycker att en Treo är kul. Jag kan ta en Treo bara för att det är skoj. Oftast glömmer jag bort det, för det finns ingenting inom mej som påminner om det. Men så kommer jag plötsligt ihåg – och då blir jag glad.

– För fan, tänker jag, en Treo skulle man ha!

Skulle jag ha riktigt förfärligt ont någonstans kan jag till och med ta två. Det hjälper garanterat. Men sedan är det liksom stopp. Jag har aldrig fått för mej att vilja ha fyra eller åtta Treo, jag har aldrig drömt om att gå till doktorn och be om att få ett recept på Treo Comp (som är så gott säjs det).

Och jag tror inte för ett ögonblick att jag är unik. Jag tror att de allra flesta människor kan hantera sina cravings ganska väl.

Three little birds

Jag har svårt att acceptera några som helst moraliska skäl till att vuxna människor inte skulle få äta och dricka exakt vad dom vill. Om det så såldes cyanid i dagligvaruhandeln ser jag ingen annan anledning att uppmana till försiktighet annat än för den plötsliga överraskningseffektens skull. Folk vet i allmänhet hur mycket cyanid dom tål, precis som dom vet hur mycket alkohol och sex dom pallar.

Sedan finns det ALLTID upptäcksresande som tar äventyret till en ny och outforskad nivå. Dessa ska man visa all respekt tycker jag. Det finns STORA hjältar i missbrukarledet. Människor som inte hymlar med sin attraktion för en viss drog, som inte skambelägger varken sej själva eller andra, utan står för sitt val, oavsett om det är att påbörja eller avsluta ett bruk.

Själv har jag inga planer på varken det ena eller det andra. Allt jag tänker göra är att blanda en Treo och röka en pipa navelludd. Så flyter min flotte vidare i den eteriska rymden.

Peace out!

Mandom, mod och morske män

Det var den här krönikan (för Tidningen Hästfocus) som jag omnämnde i gårdagens blogg. Jag tänkte att man faktiskt kunde köra ut den igen, eftersom Patrik är en sån ljuvlig person att berätta om. Och jag HOPPAS att alla ni som känner Patrik, också ringer eller hälsar på honom någon gång. Han finns på Facebook!

Min bästa vän är inte som andra – han är bättre. Jag har sällan (nej, aldrig) mött någon med så mycket humor, så mycket hyss och så mycket halm innanför kläderna. Vi liknar varandra på många sätt.

Patrik är född med Downs Syndrom. Han är 13 år och bor på en stor gård med hästar, hundar, kossor och katter. Mamma Cissi tar hand om gården, pappa Claes är trafikpolis – honom ska man däremot inte leka med.

Claes har en hel del obehagliga upplevelser i bagaget. Vid flera tillfällen har han varit inblandad i situationer, där han faktiskt har blivit hotad till livet. Det är inte min sak att närmare spekulera i hur det känns att räkna sina sista sekunder i livet, men jag har förstått att det kan medföra vissa komplikationer i sällskapslivet. Man skojar inte med en kille som har tittat rakt in i mynningen på en skjutklar coltrevolver vid fler än ett tillfälle i sitt liv. Man hoppar inte precis fram bakom stallknuten och hojtar; ”Poff”.

Själv har jag ett mycket sunt och hälsosamt förhållningssätt till alla sorters skjutvapen. Det har Patrik också!

En dag i somras kom jag på den lysande idén, att jag skulle vänja mina hästar vid att man skjuter med gevär från hästryggen. Patrik skulle bli min medhjälpare. För att förstå det absolut briljanta i min uträkning bör man veta någonting om avstånden mellan gårdarna i området. Med tanke på pappa Claes yrkesval och erfarenheter i arbetslivet var det av yttersta vikt att han aldrig skulle få veta någonting.

Gården där Patrik bor, ligger allra längst ute på en udde. Där står ett trettiotal hästar uppstallade och där finns också ett stort fint ridhus. För att komma dit måste man lämna den livligt trafikerade allfartsvägen, svänga in på en mindre grusväg och passera flera andra stall på vägen. Ett av dessa hör till gården och är den plats där mina hästar står inackorderade. Det var också så vi lärde känna varandra en dag för tio år sedan, Patrik och jag.

Plötsligt bara stod han där på stallbacken med skrubbade knän, tårrandiga kinder och en halväten korvmacka i bröstfickan. Vi satte oss på en sten och delade på det som fanns kvar av den solvarma smörgåsen. Jag bet av en stor tugga och insåg för sent, att den här mackan hade varit på resa ett bra tag i häraden. Med smaken av barr, några luddiga bokmärken och (jag är helt övertygad) en halv ollonborre i munnen, njöt vi av sommardagens sista solstrålar tillsammans. Det var början till en vänskap som står sej än idag.

Ingen kan vara roligare, lojalare och listigare än Patrik. Han följer vart steg jag tar och när vi någon gång blir sura på varandra, kastar han sej ner på marken och spelar död. ”Lyssna på mitt hjärta”, viskar han leende och kniper ihop ögonen så hårt han kan. Sen skiner solen igen och vi plockar fram våra lasson från stallkammaren. Patrik älskar att kasta lasso. Han kastar och kastar, företrädesvis på mej och till slut kroknar jag på att gå omkring med en snara runt magen och säjer; ”Nu måste du sluta kasta!” Då lägger han ut snaran i stallgången och gömmer sej i en box. Sen är jag fast i alla fall!

Patrik har snott mina boots

När jag väl hade bestämt mej för att vänja hästarna vid prickskytte, var det självklart att Patrik skulle hjälpa till. Jag tog med mej ett par bättre bössor till stallet, gömde ammunitionen noggrant och visade Patrik dom grundläggande greppen. Precis som min gamla pappa en gång förklarade för mej, försökte jag inpränta i Patrik det absolut viktigaste av allt – att aldrig aldrig sikta på någon människa oavsett om bössan är laddad eller ej. Det gick sådär, kan jag säja… Dom närmaste dagarna hade jag en gevärspipa uppkörd mellan skulderbladen från morgon till kväll. Jag tänkte; ”Måtte in Claes komma körande med traktorn nu!” Min största fasa var att Patrik skulle få syn på pappa Claes, rikta geväret mot honom och ropa någonting i stil med ”Upp med händerna, ner med tänderna!” Vad detta i så fall skulle kunna leda till, vågade jag inte ens spekulera i. Mina tankar snuddade vid ett diffust mardrömsscenario där Claes drabbades av något slags omfattande psykbryt och blev belagd med tvångströja lagom till höskörden i juni. Cissi skulle aldrig förlåta mej.

Snart hade ryktet spridit sej med krutröken på byn. ”Carina håller på och skjuter med gevär från hästryggen. Det verkar skitfarligt!” Ett sånt rykte, går inte en kvinna som Christina Drangel förbi. Är det någonting vi har gemensamt är det en brinnande passion för livsfarliga vapen. Den som har sett denna långbenta valkyria fäktas, vet vad jag talar om. Nu var hon uppfylld av idéer om hur vi skulle utveckla ”skottlossningen” till sin absoluta fulländning.

Det är alltid så med Christina. Man inbillar sej att man har kommit på någonting innovativt, man sätter upp mål och gör sej en onödig massa möda för att ta sej dit. Så en dag är man där… tror man, men då känner man inte Drangel, och det ska man bara vara tacksam över, för det som är andras mål är hennes startpunkt. Det är där det börjar! Och jag har lärt mej att känna igen blicken, det lilla leendet när jag kommer in i ridhuset och Christina säjer; ”Jag har en idé…” Det är då man ska ta sin mysse och sin bysse, sin mångåriga medhjälpare och sin mariga märr och tacka för sej. Det hinner man inte, för i nästa sekund står man på en gungbräda med hela ekipaget.

Ungefär så gick det till när vi började träna inför det som senare skulle komma att kallas, ”Broknäsdagen” och som skulle bli den slutgiltiga prövningen för Patriks pappa Claes.

Christina kunde inte släppa tanken på att ha med ett inslag där jag skulle gå upp på en gungbräda med min häst.

Och så kan du väl skjuta lite vilt omkring dej, föreslog hon entusiastiskt.

Jag nickade maniskt;

Men eller hur, och var skulle jag då ha tyglarna?

Christina kliade sej lite i huvudet.

Ja, det gäller förstås att du kan ha hästen i en hand för annars blir det naturligtvis lite knepigare.

Jag skrattade rått;

Faktum är att jag kan inte ha hästen i nån j-a hand, för att det går åt två händer till att hålla i ett gevär… och vi ska gunga fram och tillbaka på en gungbräda!

Som om detta lilla aber skulle avskräcka Drangel.

Nej, men då gör vi som spanjorerna, sätter fast tyglarna i bältet.

Jag blundade hårt och skakade på huvudet,

Jag tycker att vi gör som kineserna, lägger ner hela idén och börjar odla palsternackor istället!

Naturligtvis var det redan för sent att ångra sej. Den boll som var satt i rullning, den kula som låg i omloppet, den häst som stod på gungbrädan var inte till att stoppa. Det var bara att börja träna.

Patrik var med som alltid. Han gjorde kullerbyttor i sågspånet och höll hela showen på en jämn och hög nivå. Det enda som oroade mej var tiden. Vi hade inte många tillfällen att öva i ridhuset och det var inte lätt att smyga med bössan utan att Claes skulle märka någonting.

Kvällen innan uppvisningen, red jag upp till Broknäs alldeles ensam. När jag sedan skulle återvända hem igen, tyckte jag att det var ganska onödigt att rida hela vägen tillbaka med geväret på ryggen. För det första ser det ganska suspekt ut alldeles oavsett tidpunkt på dygnet, för det andra var hästen ovanligt stirrig i skymningen och jag kunde tänka mej behagligare upplevelser än att bli kastad ur sadeln med flera kilo järnskrot på ryggen. Min plan var lika enkel som genial och jag tänkte för mej själv. ”Jag gömmer bössan i ridhuset… Jag ska ju ändå ha den imorgon… Om jag bara hittar ett tillräckligt bra gömställe så att inte Patrik eller ännu värre – Claes, hittar den, så ska det nog gå bra!”

Jag red ett varv runt spåret och tittade mej sökande omkring. Så fick jag syn på en slags avbärarlist, jag vet inte exakt vad det var för någonting, men det var en slags kant som satt ganska högt upp och lite undanskymd under läktaren, där skulle ingen hitta min bössa.

Broknäsdagen inleddes med ett strålande väder. Christina hade samlat alla sina elever inom en rad olika dicipliner. Det kom hoppryttare, westernryttare, dressyrryttare, fritidsryttare, riddare och barockryttare. Transporterna rullade in en strid ström längs vägen och jag började alltmer överväga möjligheten att hoppa av alltsammans. Jag satte mej på stallbacken och kastade en sten mellan händerna. Mina tankar var lika dunkla som krutröken över Poltava.”Hur kan man komma på någonting så dumt, att stå på en gungbräda med en häst som var tokig redan när jag köpte henne. Hur kan man bara få för sej att lägga en gevärskolv mellan öronen och skjuta av. Varför håller man på med hästar över huvud taget, varför tar man inte bara en tegelsten, som min goda vän Albertina Goldman, skulle ha gjort och slår i pannan hårt. Först på sej själv och sedan, om det över huvud taget finns någon inspiration kvar, kanske även på hästen. Det är ju sånt som normala människor gör hemma på stallbacken… utan publik!”

Då hörde jag en gnäggning vid staketet och lyfte på huvudet. Där stod hon, cirkushästen med glittrande ögon och typ tvåtusen kardborrar i luggen. Valackerna gnäggar aldrig, men hon lämnar flocken och kommer springande när man ropar på henne. Det är nästan lite pinsamt ibland. Mina barn brukar blänga surt på henne och säja; ”Hon är riktigt knäpp i skallen den där hästen, hon tror att du är hennes morsa!”

Jag log och reste mej upp.

Kom då din gamla surmule, så drar vi!

Jag lade sadeln på ryggen, satte foten i stigbygeln och så travade vi iväg. Redan när vi närmade oss Broknäs fick jag en obehaglig känsla av att allting inte stod rätt till. På långt håll kunde jag se två rakryggade kvinnor som väntade på stallbacken. Ju närmare jag kom desto uppenbarare blev det att dom väntade på mej. Jag saktade ner hästen och skrittade sista biten in på stallplanen. Då hörde jag en kärv röst som sa;

Carina Dahl!

Jag hukade lite i sadeln och tänkte; ”Shit, vad är det nu frågan om?” Dom båda kvinnorna tog några bestämda kliv framåt och satte händerna i sidorna.

Du råkar inte av en händelse ha glömt ett gevär här uppe på Broknäs?

Jag spärrade upp ögonen och skakade långsamt på huvudet.

Inte glömt, det har jag inte gjort. Jag har gömt ett gevär här uppe på Broknäs, men det är en annan sak.

Dom båda kvinnorna tittade menande, först på varandra, sedan på mej.

I alla fall så kan vi meddela dej att Patrik har hittat din bössa nu. Han kom in med den i stallet när vi höll på och ryktade våra hästar.

Jag kände hur jag blev alldeles stel i hela kroppen.

Åh nej… vad gjorde han?

Jo du, det ska vi säja dej – han viftade med geväret och sa, ”Upp med händerna, ner med tänderna!”

Jag skruvade lite olustigt på mej och tänkte; ”Jävlar i havet, jag måste iväg härifrån innan Claes får höra talas om den här historien!” Jag skyndade mej att samla ihop mina tyglar och förklarade flämtande;

Det var inga skott i… jag har aldrig någon ammunition på samma ställe som gevären.

Dom båda kvinnorna verkade inte ett dugg imponerade.

Hur skulle vi kunna veta det… Hur skulle vi kunna veta om det var en älgstudsare eller ett luftgevär. Vi vet ingenting om gevär, men vi vet när det är dags att ringa till polisen!

Jag drog efter andan.

Vad gjorde ni sa ni?

Dom båda kvinnorna tittade sådär menande på varandra igen.

Som tur var hade vi våra mobiltelefoner i fickorna, så vi ringde upp till Claes i huset och sa; ”Din son står här framför oss och viftar med ett gevär!”

I samma stund fick jag se Claes komma klivande runt stallknuten och jag tänkte;

Nu är det slut, nu är det adjöss med Carina Dahl, han kommer att döda mej med sina bara händer.

Claes skyndade sej fram till mej;

Vad står du här för, du ska ju upp på gungbrädan nu!

Han räckte mej bössan och klappade hästen på baken.

Se inte så orolig ut, det kommer att gå bra för dej!

Ingen kunde vara villigare till att lämna stallplanen och att kliva upp på en gungbräda än jag. Det var till och med på det viset att jag tänkte aldrig kliva av. Jag tänkte stå där med min häst och gunga fram och tillbaka ända till publiken hade gått hem och Classe måste sätta igång med höstsådden. Till slut förstod jag ändå att showen var över och jag måste lämna manegen alldeles oavsett konsekvenserna. Claes mötte mej utanför ridhuset med ett brett leende och en stor kram.

Jag sa ju att det skulle gå bra för dej. Det finns ingen annan som skulle kunna komma på att göra någonting så dumt!

Jag tittade oroligt på honom.

Claes… är du sjuk?

Classe skakade glatt på huvudet.

Sjuk, nej tvärtom… Efter vad du har ställt till med här uppe på gården vet jag nu att jag har ett av Storstockholms starkaste hjärtan!

Jag hängde bössan över ryggen och red tillbaka hem igen. Så fort jag rundade stallknuten fick jag syn på Patrik på gårdsplanen. Långsamt stoppade han handen i fickan och ropade;

Upp med händerna, ner med tänderna!

Så drog han drog fram en halväten macka och skrattade med hela ansiktet.

Jag tycker om dej Carina, sa han

Jag tycker om dej med Patrik, sa jag.

Vi släppte ut hästen i hagen, satte oss i solen och delade på smörgåsen. Jag tuggade långsamt och tänkte; ”Den här smaken känner jag igen… ljummen falukorv, några luddiga bokmärken och lite ollonborre.”

Carina och Patrik


Thank you and goodbye

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, recensioner och köplänkar. Familjelyckan har nu även utkommit i pocket!

Bloggen fortsätter som vanligt här inunder.

cd@carinadahl.com

Ibland orkar man bara inte, och då inte enbart på grund av allt för ivrigt viftande med levangen. Hela den här hösten har varit fylld av mer eller mindre energikrävande projekt och i övrigt förvånansvärda överraskningar. Det kändes inte helt nödvändigt att därtill ställa till med en stor nyårsfest.

Så fick detta bli året när vi gjorde ”ingenting” på Nyårsafton. Ja, det vill säja, förutom Nettan och Nisse som satt klistrade bakom datorn och kollade ishockeymatchen mellan Sverige – Finland.

– Klipp dej och skaffa ett jobb, sa vi till Nisse.

Ja, och så gjorde hon det.

Nä, så går det nog inte till

Sverige vann stort (som ni vet) och flickorna försvann snart ut på stan för att fira segern över finnarna. Jag har vid min själ aldrig uppmuntrat till detta, men Nisse har någon hockey-hunk going on i svenska juniorlaget. Jag lär mej ALDRIG vad han heter. Jag skulle inte känna igen honom om jag såg honom och jag har inte en jävla aning om vilka hans spelarkamrater är heller. Men dom vann i alla fall.

Nyårsafton i Stockholm

Nettan, hon raggar på Ryback. Ni vet det där lilla trollollonet med felan. Detta har jag däremot så roligt åt att jag nästan smäller av. För när Nettan har bestämt sej, då har inte Ryback mycket att sätta emot.

Nettan (Natalie)
(När hon en gång fick för sej att det var Humla hon ville ha.)

Själv tar jag det fantastiskt lugnt i vassruggen. Trots det kom jag ihåg att ringa till Patrik igår. Patrik är en av mina allra bästa vänner från tiden på Bogesund. Patrik har Downs Syndrom och behöver mycket stöd i vardagen. Nu har han flyttat till eget boende och har assistenter som hjälper honom med olika saker i hemmet. Det kan vara ganska svårt (eller omöjligt för den otränade) att förstå vad Patrik säjer, men man ska inte missta sej att tro att han inte vet vad han snackar om. För det gör han!Flera gånger under samtalet upprepade han samma ord. Han sa: ”Hästtidning!” Plötsligt förstog jag vad han menade. Patrik är uppvuxen på en stor hästgård, vad han försökte berätta var att han hade sett mej i en hästtidning. Förmodligen den här:

Det är en jävla bild, det kan jag hålla med om, men så länge Patrik känner igen mej så. Sedan berättade han (på sitt sätt) om den nya hunden Doris och sin snälla assistent Lotta. Det var ett fint samtal och när jag önskade Patrik ett gott nytt år, svarade han helt klockrent.

Thank you and godbye!

Det är så typiskt Patrik, plötsligt glimrar det bara till och man kan få höra helt obetalbara repliker. Vi har haft otroligt mycket roligt genom åren. Inte minst när Patrik snodde min bössa och skrämde slag på tanterna i ridhuset. Alla dessa händelser, och många fler, skrev jag om i Tidningen Hästfocus under en lång period. Men nu fick jag vara med själv.

Just den här artikeln bygger på en intervju som Tina Röed gjorde med mej strax före jul. Publicerad med tillstånd av skribenten (för den som orkar läsa).

Ur Tidningen Hästfocus:

Ny roman av Carina Dahl

”Hör du också till dem som älskade filmen ”Brokeback Mountain” och inte kan sluta tänka på de två cowboy-hunkarna som blev så förälskade i varandra? Grattis, här kommer årets lästips! Det är Carina Dahl, tidigare uppskattad krönikör i Tidningen Hästfocus, som kommer ut med andra delen i sin planerade romantrilogi, den helt fristående uppföljaren till läsarsuccén ”Familjelyckan”.

Jag intervjuade Carina Dahl för drygt ett år sedan och fick redan då veta att nästa bok skulle bli en stor kärlekshistoria mellan två män. Jag läser ur pressinformationen där det står om boken; ”Det stora svenska vemodet är någonting så märkligt som en blandning mellan Gökboet och Saltkråkan. En djupt rörande roman som aldrig upphör att överraska.”

Men när vi nu träffas för att tala om den senaste boken är det främst filmen Brokeback Mountain jag tänker på.

– Ja, eller Bröderna Lejonhjärta! Skrattar Carina när jag framför mina synpunkter.

Sedan blir hon raskt allvarlig igen, för Carina Dahl är inte längre enbart den rasande rappa och roliga krönikören som vi minns från förr, utan har nu verkligen mognat in i sin roll som romanförfattare.

– Det är ingen barnbok, förtydligar hon. Inte ens en ungdomsbok. ”Det stora svenska vemodet” är en stor vuxensaga som innehåller kapitel och stycken av stark känslomässig karaktär. Och där finns heta scener! Men framför allt tycks den beröra människor på djupet. Vuxna karlar har skrivit och berättat att de gråtit floder när de läst boken.

– Det gjorde jag också, känner jag mig tvungen att inflika. Fast i en offentlig lokal där alla kunde se.

Carina ser nöjd ut. Jag förmodar att det är en författares dröm att kunna beröra människor på djupet.

– Men framför allt är det en ljus roman, påpekar hon leende.

Och visst är det så. Jag läste i en stor dagstidning nyligen följande omdöme från en recensent: ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge…”

Carina nickar tankfullt.

– Det var en tuff uppgift att gå in i dessa karaktärers sinnesstämning månader i sträck och jag trodde verkligen inte att jag skulle orka, men samtidigt har jag nog aldrig haft så roligt i hela mitt liv. Så jag tycker att den recensionen stämmer väl överens med min känsla när jag skrev.

Jag vill gärna ställa en sista fråga innan vi skiljs åt för den här gången.

– Bokbranschen ser ju väldigt annorlunda ut i dag mot för bara några år sedan. Hittar man verkligen ”Det stora svenska vemodet” i Gällivare eller på Orust?

Carina tipsar:

– Jag brukar rekommendera människor att beställa från Bokus eller Adlibris istället. Alla Internethandlare har mina böcker och det är mycket lägre pris. Men det är inte särskilt svårt att få tag böckerna. Min första roman ”Familjelyckan” har precis kommit ut i pocket och säljs på Pocketshop som finns överallt.

Glöm ”Gökboet” och ”Saltkråkan”. Det här är ”Brokeback Mountain” inom militärt skyddsområde.

/Tina Röed