Who let the dogs out

Ibland blir det helt enkelt ingen blogg, utan en bild i stället. Jag är ganska förtjust i att pilla med bilder och är djupt involverad i mina bokomslag. På gott och på ont, kan jag tillägga. Många formgivare skulle nog önska att det tog eld i strumpskaften på mej när jag lägger mej i alltför små detaljer. Det har det förresten redan gjort. Det var nyårsdagen 1998. Gasspisen exploderade. Eller snarare, gasen som fyllde rummet exploderade och mina raggsockor började brinna när ugnsluckan flög upp. Jag har aldrig tidigare varit så tacksam över en rätt så präktig hangover. Men jag orkade verkligen inte hetsa upp mej särskilt mycket alls över det inträffade. Jag gjorde faktiskt allting helt rätt. Stängde av gasen, släckte elden och öppnade en en bärs. Det blev över huvud taget ett mycket bra år därefter.

Under över alla under

Med årets dräparförkylning installerad i respirationssystemet blir det inte mycket bloggat. Annars skulle jag kunna berätta om ett roligt möte som jag hade i veckan med f.d dramachefen på SVT, Magdalena Jangard, och regissören Maria Hedman.

Magdalena har tagit steget att starta ett eget produktionsbolag, och ville bjuda på fika i de nya lokalerna på Söder.

Maria Hedman är pro-rektor på Dramatiska Institutet, men fortfarande aktiv som regissör. Hon vann bland annat en Guldbagge för några år sedan.

Nu träffades vi bara för att stämma av våra långsiktiga agendor och kolla om där möjligen skulle kunna finnas utrymme för ett eventuellt samarbete i framtiden.

Magdalena har jag vid ett tillfälle (nästan) eldat upp i vårsolen på däck. En annan gång hamnade hon (då som Dramachef) i skottgluggen mellan mej och en regissör som inte drog jämnt. ALLS!

Nu log hon bara glatt och sa:

– Sånt där ingår i mitt jobb, Carina.

Jag kan väl delvis hålla med henne om det (förutom brännskadan, då), däremot är jag tveksam till om det ingår i mitt jobb att kriga med mer eller mindre rigida regissörer. Särskilt inte som jag är smått rigid själv och har en stark och lustfylld vilja att försvara mina manusarbeten.

Det har inte minst Pelle, min f.d förlagschef, fått känna på men, under över alla under, i arbetet med mina böcker har jag fått HELT fria händer att skriva VAD jag vill.

Det gillar jag!

Men självklart är det omöjligt att jämföra en bokproduktion med en filmproduktion. Det är många, många miljoner kronors skillnad. Eller som Magdalen själv sammanfattade julkalendern, Dieselråttor och Sjömansmöss.

– Det finns inte spänn utanför bild!

På så sätt flyter regi och scenografi ihop med skådespeleri och produktionsledning. Det är ju egentligen en väldigt spännande process med en oändlig massa människor inblandade. Ibland blir man helt enkelt tvungen att kompromissa. Men fy fan vad ont det gör!

Delar av produktionsteamet Dieselråttor och Sjömansmöss

Green – Den sista orangutangen

Jag vet, det här blogginlägget har varit publicerat tidigare. Men, nu är det SISTA chansen att se filmen om Green innan den försvinner från SVT för gott (förlängt till 1 april 2010).

Filmen går dock fortfarande att se via länken nedan. Gör det!

”Vid samma tidpunkt då ni andra bänkade er bakom tv-apparaterna för att kolla på Robinson i lördags gick en fantastisk liten dokumentär på SVT, Green – den sista orangutangen. Det är väl inget fel i att titta på Robinson, det är bara förbannat tråkigt. Jag kan sätta min högra hjärnhalva på att vi INTE behöver uppleva samma koncept nästa år.

Redan ett par minuter in i ap-rullen fick man en bestämd känsla av av titta på någonting väldigt speciellt och viktigt. En film med en berättelse och ett budskap. Därför kom det inte heller som någon överraskning att dokumentären hade blivit utsedd till bästa film alla kategorier på Wildlife Film Festival i Jackson Hole 2009.

Nu tror ni som händelsevis råkar läsa detta gudsförgätna blogginlägg att detta bara var en film liknande tusentals andra dokumentärer i samma genre. Fel, fe, fel! Ge den en chans, ge den en minut och ALLA kommer förstå vad jag menar. Jag lovar, en enda minut (40 sekunder räcker) och man är redan berörd.

Den som dessutom ser hela filmen kommer att få lära sej någonting om dramaturgi, om filmklipp och livet… för en orangutang. Kanske även någonting om oss människor. Ladda med näsdukar och kolla på Green.”

Kolla på filmen här

Adoptera en orangutang

Hämden är ljuv

Det här dravlet om att Grönlänningarna har tvåhundra, eller om det är fyrahundra, olika ord för snö. Vad är det för trams? Det där är ju människor som tycker om snö, som äter snö, som sjunger och diktar om snö, som föds och dör i snö. Jävla snögubbar!

Jag är en vanlig innerstadsbo och jag har inget, eller noll utbyte av en sak som snö. Däremot har jag egna ord för eländet. Ord som beskriver hur den gängse medborgaren född i sneakers och uppfödd snabbmat upplever ett sattyg som snö. (Jag vet att det blir mycket svordomar här, men titta ut genom fönstret, gör det bara, och skriv en sång i stället den som kan.)

Denna vinter har jag (och alla mina medmänniskor) fått uppleva saker som spösnö, slösnö, össnö, ungsnö samt lungsnö. Vi vet hur det känns att vara snösuicid, snöskadad, snövind och snövred. Dessutom har många av oss fått en gruvlig och ihållande snösnuva. Somliga kommer sannolikt att snöden dö!

Att snöden dö

Avlägsen känns den dag då temperaturen stiger över nollstrecket, när fåglarna långsamt tinar ur sin stelfrusna vinterdräkt och börjar racka runt på trädgrenarna. Man undrar hur det ska bli… Om jorden förbereder en hämnd långt där under tjälens vederstyggliga skamgrepp. Och i så fall vilken?

Jag kan nästan se det framför mej.

Tussilago, tussilago, tussilago. Överallt, tussilago! Hela Stockholms innerstad och långt ut i förorterna. Tussilago, tussilago, tussilago. I vartenda dike, på vartenda hustak, i näsor och munnar, i fickor och skor. Tussilago! Stockholms tussilagoröjning kommer att få jobba dygnet runt i trippla skift och det kommer att bildas drev av tussilago i Nybrovikens vatten.

I´m so sorry, men jag misstänker att vi står framför en hård och skoningslös vår. Hämnden är ljuv!

Peace out.

Efter festen

Freja skulle fylla 22 år. Det var för övrigt i går. Stämningen blev dålig redan från början. Hon skulle nämligen få önska sej sin egen mat (se gårdagens blogg) och denna skulle enligt anvisningar inhandlas från den indiska krogen Indira (en legendar) på Bondegatan. Och det var INTE jag som skulle beställa (för ovanlighetens skull, vill jag tillägga).

Strax innan gästerna skulle anlända fick jag ett meddelande på Facebook om vilka rätter som Freja själv och hennes sällskap gjorde anspråk på. Därefter kom ett knastrande mobilsamtal från ett annat läger som tamejfan inte tänkte äta samma sketna Chicken Ticka Zizlar som alltid, utan överlämnade hela ordern åt mej att göra en Big Surprise av. Visserligen skulle jag slippa att varken hämta eller pröjsa krubbet, men uppgiften kändes ändå overkligt stor.

Och det var nu hela samtalet förvandlades till det största I-lands problemet ever. För jag kom på mej själv med att svara:

– Och ni menar att jag bara ska ta hela den här skiten?

Det kan ha funnits inslag av gråt i rösten. Jag fortsatte:

– Ni tror att ni bara kan ringa hit och tala om för mej vad jag ska beställa utan att säja vad ni vill ha. Är det ingen som tänker på hur det känns… Hur det känns inuti mej när…

Där knäppte det till i luren och jag kan SVÄRA på att det var Humla som helt enkelt tryckte bort samtalet. Men jag är en foglig figur med snabb återhämtningsförmåga, så jag fick iväg en beställning utan alltför mycket ångest i själen. Sedan kom barnen…

Dessa leda individer som fortfarande slåss om vem som ska få sitta i framsätet på bilen. Alla var på skitdåligt humör.

Att sitta bak i bilen / Humla och Wilmer

Jag fick av någon (oförklarlig) anledning för mej att ta en bild av flickorna tillsammans. Det kunde jag fetglömma!

– Jag tänker inte vara med på någon jävla bild, sa Freja.

– Och inte jag heller, sa Humla.

– Jag gittar, sa Wilmer.

– Du då? sa jag till Nisse. Du kan väl vara med på en bild!

– In my ass, sa Nisse.

Lite den stämningen var det här hemma i går, men sedan kom Bella och då blev ALLA mycket gladare. Vi dukade upp av maten och flickorna berättade om nästa kalas som väntade. I Berlin… Berghain!

Freja var dock inte riktigt färdig med mej ännu.

– Och den där boken du har skrivit slog jag igen på sidan 28, sa hon.

To bad, sa jag. Där missade du en del.

– Jag kan inte läsa om någon som har ståfräs i femhundra sidor sa hon.

Jag gav henne en lång och frågande blick.

– Vilken bok har du egentligen läst 28 sidor av? Det kan inte vara min.

– Joho du, sa Freja. Om den där, Skipper!

– Han fick väl för fan inte en övertygande erektion förrän vid 27 års ålder, svarade jag. Sidan 358!

– Han föddes ju med ståfräs, svarade Freja. Wierd!

– Stackars barn, suckade jag. Ni anar inte vad ni missar…

Tack till blommorna på bordet som ställde upp på en bild

Av någon anledning kom jag att tänka på Jamel Hamou och Johan Schybergs gemensamma roman, Efter Festen. Tyvärr var det många som tog den på alltför stort allvar och missade hela ironin i boken. Även jag var på väg att sätta i halsen vid fler än ett tillfälle. Bland annat när dom två huvudkaraktärerna ska beställa mat från en kinesisk restaurang. Även om man inte uppfattar ironin, går det inte att hålla sej för skratt. Läs själva:

Ur: Efter Festen / av Jamel Hamou och Johan Schyberg

Johan och Jamel

En liten kines i stort behov av avancerad tandvård kommer fram och frågar på sin dåliga svenska vad vi vill beställa. Vi väljer varsin extra stark bläckfisk Szechuan och kinesen antecknar duktigt.

– Vill ni dricka något medan ni väntal?

Kinesen glor på oss genom de små springorna till ögon. Han luktar illa och jag vill helst dra och vänta utanför. Martin ber om en öl och jag säger att jag tar en också. Kinesen står kvar.

– Å blå? frågar han sedan.

– Nej, bara en öl tack, säger Martin och jag undrar vilken del av ”en öl” kinesen inte fattar.

– Å blå? frågar han igen.

Jag börjar tröttna ordentligt på hans kväkande.

– Nej, öl. Ö.L.

Jag artikulerar ljudligt.

– Han kanske menar Pripps Blå, säger Martin och tittar på mig.

Jag säger till kinesen att Pripps Blå går alldeles utmärkt och att det är just öl.

– Inte Plipps Blå, å blå, säger kinesen.

Jag ger upp.

Whatever!

Whatevel?

Kinesen ser ännu mer frågande ut och jag får hålla mig för att inte ge honom en smäll. Skulle det vara ett hate crime i så fall? Man vill ju inte ha livstid för att ha bitchslappat en guling.

– Nej, bara två stora stark, tack, säger Martin som kan ha ett fascinerande tålamod.

– Stol å blå?

Kinesen ger sig inte. Martin tittar på mig.

– Frågar han om jag är storebror? undrar Martin?

Jag tröttnar, böjer mig fram över bardisken och hugger tag i ett stort ölglas, pekar på öltappen och sträcker sedan upp två fingrar i luften.

– Två! skriker jag och ser små vita spottpärlor stänka på kinesens ansikte.

Kinesen ser äntligen ut som att han förstår. Det är tur för honom, hate crime eller inte.

– Ahhh. Å blå!

Kinesen pekar lyckligt på Åbro-märket på öltappen, häller upp två öl och försvinner in i köket med beställningen.

//.

Finns i pocket 34:-

Tilläggas bör att Humla inte alls förstod ironin i boken. Men jag tror att hon, precis som Freja angående Det stora svenska vemodet, inte ville ge den en riktig chans. Och nu när hon ska flytta upp till Karlaplan är det ju ett måste att känna till koderna på andra sidan viken. Så hon kanske läser den igen. Vem vet? Fast jag tror inte att man kan påverka något enda av dessa barn. Därtill har dom alltför många egna synpunkter. Man får helt enkelt vara nöjd och glad så länge dom håller sig i baksätet. And that goes for the dog to!

Peace out.

Libanesisk flyktingsallad

Nisse har praktik i skolan (hon går en linje med inriktning på hälsa och friskvård). Det är inte första gången hon är ute på en ”riktig arbetsplats”. Förra året hade hon sitt livs första sommarjobb. Detta höll dock på att göra slut med hennes relation till ”det riktiga arbetslivet” för alltid. Det var maten som knäckte henne. Varje dag kom hon hem med tårar i ögonen och berättade vad personalen hade blivit serverade till lunch. Jag skrev till och med en blogg om eländet. Så här lät det då:

”Nisse har fått sommarjobb, nåväl riktigt hela sommaren kan det inte bli för då kommer hon att svälta ihjäl!

Arbetsplatsen tillhör en del av äldreomsorgen i Waxholm, fast liknar mer någonting av ett dagcenter. ”Gästerna” har väl inte riktigt alla indianer i kanoten och kommer bara några timmar om dagen. Då gör dom utflykter, sitter i trädgården och verkar på det stora hela taget ha det väldigt bra. Dessutom får dom Önskekost!

Vad detta skulle innebära hade Nisse inte en aning om när hon blev tillfrågad om att viga några veckor av sitt sommarlov för att arbeta med ”gamlingarna”. Snart nog fick hon lära sej att personalen äter tillsammans med gästerna. Dessa behöver, precis som små barn, mycket uppmuntran vid bordet och en stark karaktär som kan visa hur en köttbulle ska tas!

Redan första dagen kom det ett samtal från Nisse. Hon väste i luren:

– Mamma för fan, dom äter l-e-v-e-r!

Allt sedan den dagen har samtalen fortsatt att komma. Förra veckan lät det:

– Stekt sill, jag smäller av!

Och i lördags:

– Alltså, jag pallar inte Pitepalt. Jag pallar inte!

Jag har nästan kunnat följa hur rösten långsamt har försvagats i luren vartefter veckorna har gått. I går eftermiddag kom bara ett sms. Det stod:

”Mamma, vafan är grissvål??? Jag dör för fan!!!”

Libanesisk flyktingsallad

Samma sak dagen därpå. Och nu började jag bli riktigt orolig över Nisse. Hon hade magrat och verkade ha problem med stavningen. Jag hörde mobilen pipa och läste, ”Dagens rett, sej i kranvann och flygbulle. Vad FAN är flygbulle? Mamma hjälp mej!”

Som tur var gick tiden ändå ganska fort fram till sista arbetsdagen. Nisse såg ut som en nyss frigiven krigsfånge när hon kom hem från jobbet med en rykande hamburgare mellan händerna. Ordningen var återställd. Fram tills nu!

Nu är det praktik i skolan, och jag vet inte riktigt var hon har hamnat den här gången, men jag såg att det stog en burk sallad i kylen när jag skulle hämta ut mjölk till middagen. Jag läste på locket, ”Libanesisk flyktingsallad” och jag kände kalla kårar gå längs ryggraden.

– Var kommer den här salladen i från? ropade jag till Nisse.

– Ica, svarade hon. Jag ska ha den på min praktik i morgon.

– Var i hela fridens namn har du nu hamnat? undrade jag och såg framför mej en amerikansk extremiströrelse med ett sjukt och överdrivet intresse för ”hälsa och friskvård”.

– Jag tänker aldrig mer riskera Pitepallt, sa Nisse. Aldrig mera grissvål, aldrig igen pölsa!

Jag blev tvungen att plocka fram salladen ur kylskåpet och läsa en gång till. ”Libanesisk kycklingsallad”, stog det.

Något säjer mej att jag börjar bli gammal, att jag behöver läsglasögon. Och värst av allt – jag är oförklarligt sugen på ”flygbulle”!

Dont eat the yellow snow

Sigge, ni vet han som man inte riktigt vet vem det är, men som dyker upp i vassruggen då och då med ett visdomsord i kastrullen (ja, alltså han har en kastrull), dök upp igen någon gång förra veckan.

– Kärlek, sa han, är ingenting man behöver få. Kärlek, är någonting man behöver ge.

Kanske var det därför jag såg så extra mycket fram emot helgen. All kärlek jag skulle få av alla dom där nödträngda personerna som brinner av iver att dela med sej av sitt emotionella överflöd.

Alla hjärtans dag – inte i min Bibelskola. Det har nog funnits år när man har blivit uppvaktad med blommor och choklad. Då när man fortfarande kunde se spår av Jesus sandaler på trottoarerna. Sedan dess har det varit lugnt, och i år… Helt dött, faktiskt.

Inte ens morsan ringde!

Däremot hade hunden pissat på gummibåten. Alltså, det har aldrig hänt tidigare. Aldrig! Jag visste inte ens om att dom hade en konflikt.

Vi åt pizza till middag. Humla bakade en äppelkaka. Den var slut när jag kom till bordet. Det fanns dock lite vaniljsås kvar. Den fick jag äta med en slev direkt ur bunken för det var ingen som hade dukat åt mej.

Allt det här kunde ju passera som en vanlig skitdag i det kinesiska horoskopet om det inte vore för julafton. Julafton var också en dålig dag. Skinkan brann upp och morsan (hon som aldrig ringer) höll inne i mina julklappar. Inte för att jag förväntade mej några stora pakent, men ett par raggsockor visste jag med bestämdhet att jag skulle få. Dessa hade nämligen min moster stickat och oförsiktigt lämnat över ansvaret åt sin syster att vidarebefordra till sin dotter (läs Carina Dahl – gärna högt). Tror ni att hon har gjort det? Ha!

Morsan har BLÅST mej på raggsockorna. Hon vägrar att lämna paketet ifrån sej. Och vintern bara fortsätter!

Jag är så genuint utled på detta snökaos så jag funderar på att starta en ny Facebookgrupp. ”Vi som äter snö – tills det börjar smaka tussilago i munnen!”.

Detta meddelade jag också mina få, kvarvarande vänner (dom som verkar ha ett obefintligt behov av att ge av någon kärlek åt sina medmänniskor what so ever) nu på förmiddagen. Detta var svaret jag fick:

Watch out where the huskies go, don’t you eat that yellow snow!

Tillsammans

Jag är verkligen en tillgång i varje hem. Not!

Man kan liksom ha mej, eller inte. I går fick Malou ha mej hela eftermiddagen. Och inte bara i köket. Hon fick ha mej i soffan, i serveringsgången (dom har sånt på Östermalm), i matsalen och i badrummet.

Det går helt enkelt till så när vi ses. Malou far runt och får en massa saker uträttade i lägenheten, jag går efter henne med en stol i ena handen och ett glas vin i den andra. Det är tur att vi har känt varandra sedan vi var barn. Hon ser nog snäll och rar ut på bilden, men oj vad vi har hittat på sattyg tillsammans genom åren.

Jag kan inte komma på ett enda ämne som inte vi har diskuterat, en enda sak som vi inte har gjort. Vi har bott ihop, rest ihop, spytt ihop, gråtit, skrattat, bråkat, badat, bakat och blödit ihop. Vi har rökt vass!

Det var en gång ute i skärgården. Vi var sexton år och ciggarna var slut. Vass!

På kvällen sedan blev det kräftskiva på grannön. En del hade med sej kräftor, vi hade med oss cigg. Malou försvann dock vid tiobläcket. Hon hade trillat från ångbåtsbryggan visade det sej.

En annan gång fastnade hon med häcken i ett källarfönster i Hässelby Strand. Allt det där kan väl passera som hyfsat normalt, men inte klockan 05.00 på julaftons morgon. Jag var givetvis på plats och kunde hjälpa henne loss. Det är lite så vi arbetar. Tillsammans…

Konrads Kalasröka

Den här dan började fan inte bra den heller, för telefonen ringde jättetidigt och nu var det brorsan – IGEN!

”Herregud, gick inte han precis ut genom dörren?”, hann jag tänka innan orden kom haglande över mig.

– Tommy och Annika håller på att dö, ropade han högt i luren.

Jag ägnade en lång stund åt att försöka reda ut var detta skulle ha skett, samt hur.

– Vad talar du om? frågade jag.

– Nybroplan, hojtade brorsan. I går, på vägen ut genom stan.

Sedan rann det bara ur honom.

– Alltså, jag hatar att köra i Stockholms innerstad med Tommy och Annika. Jag försöker verkligen göra mig så liten som möjligt, hålla mig till trafikreglerna och dreja bi.

– Drejar bi, gör man till sjöss, inflikade jag trött.

– Men, vad är tacken för det? fortsatte brorsan. Nu är det slut med Tommy och Annika!

Jag drog ett långt andetag och kröp tillbaka ned under täcket.

– Nu tar vi det här från början, sa jag. Vem FAN är Tommy och Annika. De enda Tommy och Annika jag känner till red på en prickig häst och blev höga på Konrads Kalasröka.

– Bilen, tjöt brorsan. Bilen heter ”Tommy och Annika”, visste du inte om det?

Jag kände huvudvärken komma smygande.

– Nej, men naturligtvis är det så. Helt självklart, när du säger det. Berätta för mig. Hur dog, Tommy och Annika?

Konrads Kalasröka

-Nybroplan, sa brorsan. Plötsligt bara small det och en taxijävel dundrade rakt in i Tommys sida.

Jag stönade i luren.

– Aj då!

Brorsan fortsatte:

– Jag lade i handbromsen och klev ut ur bilen för att studera skadorna och prata med taxichauffören, men plötsligt började Tommy och Annika att rulla…

Jag satte mig upp i sängen igen och frågade:

– Utan förare?

Brorsan svarade upphetsat:

– Utan förare… Jag stod för fan på Nybroplan.

Jag skakade oförstående på huvudet.

– Men taxichauffören då, vad gjorde han?

Brorsan hackade tänder i andra änden av ledningen.

– Han vevade ned rutan på taxijäveln och ropade; ”Stå kvar där, så kommer jag om ett tag.” Sedan drog han också.

Jag försökte se hela scenariot framför mig och kände långa rysningar gå utefter ryggraden.

– Dog någon? frågade jag stilla.

– Tommy och Annika, skrek brorsan. Men taxikillen kom verkligen tillbaka, han skulle bara köra hem en kund. Jävla trevlig kille, faktiskt. Från Afghanistan… Vet du egentligen hur många araber som blev överkörda under…

Där avbröt jag honom.

– Dreja bi, sa jag. Det är vad araberna skulle göra. Och alla andra bråkstakar också. Dreja bi!

Sedan bröts samtalet, och jag vet inte varför. Det bara knäppte till i luren och sedan blev det tyst. Kanske var det den förarlösa Tommy och Annika som kom in från babord och körde över min lillebror. Jag vet verkligen inte. Jag vill inte veta.

Peace out!

Det är rock´n roll, what the fuck!

Brorsan dammade in genom dörren redan vid tiotiden på morgonen (okey, förmiddagen – det är ju bara torsdag). Sedan började han, som vanligt, dra den ena historien efter andra, alltid med tillägget:

– Det här får du inte blogga om!

Och:

– Det här får du inte blogga om!

Och jag vet inte, men pallar man skratta sej halvdöd redan före lunch åt saker man inte får berätta om. Som det här med P och hennes lilltå. Den som delat världen i två läger och i alla fall fått ett par, tre annars hyggliga kommuner att börja förespråka dryckenskap och dekadens.

Eller han, rockkillen, som hamnade på en ö i skärgården och blev skogstokig. Det var inte Dregen, kan jag tillägga. Dregen är lugn. Han gillar att fiska och har en vacker hustru som sjunger fina sånger för löjorna i vassruggen. Lyssna bara på den här.

Nej, rockkillen hade varit i London och där införskaffat ett helt nytt lädertöj. Det var byxor, jacka – allt! Väl hemkommen till den lilla skärgårdsön (jag säger inte vilken) slog han en rova och hamnade raklång, på rygg, i en djup vattenpöl. Denna händelse utlöste något slags vilande vansinne hos den musicerande mannen. Han förskansade sig i byggnaden och började där gå bärsäkargång med en kraftfull skivstång. Med hårda, taktfulla slag lyckades han perforera ett antal väggar och krossa lika många dyrbara inredningsdetaljer innan gärningen var fullbordad. (Det är Rock´n Roll, what the fuck!)

Jompa

Så plötsligt gjorde han en felbedömning och satte fart mot ytterdörren vilken visade sig vara slarvigt stängd. Vår rockstjärna mötte inget motstånd alls utan for rakt ut genom dörröppningen, nedför trappan och vurpade på grusplanen framför huset. Det var nu han fick besök.

Någon (jag säger inte vem) blev vittne till hur rockartisten kravlade sig upp på benen med lera i håret och grus i ögonen. Och nu höll han skivstången på rakt uppsträckta armar.

Det skulle han inte ha gjort…

Plötsligt råkade hela den lortiga  läderkroppen i vådlig obalans, och innan hjälpen hann fram föll han igen. Baklänges denna gång, och över trädgårdsbordet vilket var gjort av glas.

– Han hade tur den killen, sa brorsan till mej.

– Tur? sa jag och satte på kaffevatten.

– Skinnkläder, förklarade brorsan. Bordet blev det ju förstås bara splitter av, och brallorna var ju bara att slänga. Men inga kroppsskador, kan du förstå…?

Jag skakade på huvudet.

– Fantastiskt… Hur gick det med huset?

Brorsan tog en klunk kaffe.

– Jag tror visst att det brann sen.

– Och det var inte Dregen? sa jag.

– Det var absolut inte Dregen, sa brorsan.

Sen kom han plötsligt att minnas en julafton på långtidsparkeringen i Ropsten och påstod att det var jag som hade förstört alltsammans.

– Mamma grät i sex timmar, sa han. Och farsan…

Jag spände blicken i honom.

– Har inte du ett jobb att sköta?

Brorsan tittade på klockan och flög upp från sin plats vid bordet.

– Satan i gatan, flämtade han och försvann fort ut genom dörren.

Tråkigt för honom, då fick han aldrig höra hur vi firade den här julen. Och ingenting fick han veta om långtidsparkeringen i Arninge.

Men det kommer väl en midsommar, tänker jag. Då ses vi igen. I skärgården, är jag rädd för.

Peace out!

P.S Mannen på bilden har ingenting med innehållet i bloggen att göra. Mannen på bilden föreställer min f.d svärson Jompa. En strålande personlighet och tekniskt snille som vi saknar mycket här ombord. D.S.

Just wait and see

Någon sände mej ett antal frågor om mina böcker, eller framförallt om Det stora svenska vemodet. Jag ska inte trötta er med att ta upp dessa här, eller jo förresten – en!

Det stod så här; ”För många är drömmen att skriva en roman. Du har skrivit två och håller på med den tredje. Vad drömmer du själv om?”

Såna där frågor blir jag helt ställd av. Drömmer om, liksom… Det är jävligt märkligt, för jag är en ganska ”flummig figur”, men på något mirakulöst sätt har jag lyckats förverkliga mina drömmar i livet. Eller jag skulle snarare vilja kalla det för ”planer”. Jag tror aldrig att jag har haft några drömmar. Jag förstår inte ”drömmandets” logistk. Jag gör saker – eller inte. Jag har gjort saker jag aldrig skulle drömma om att göra. Med blandat resultat kan jag tillägga.

Det finns en sopåkare här på ön. Jag vet inte hur gammal han är, inte vilket land han kommer ifrån eller vad han drömmer om. Men han jobbar jämt! Den här mannen är igång varenda dag i veckan, året om, oavsett väder och vind. Vi brukar vinka till varandra. Det har vi alltid gjort. Jag tänker att han bär på en stor dröm. Att han plötsligt en dag bara är borta, och då lever han sin dröm. Det kanske förresten inte är någon dröm, utan en plan. Jag hoppas det!

Ärligt talat tycker jag att det är någonting djupt obehagligt med drömmar. Någonting osäkert och skört som hela tiden riskerar att krossas. Det ligger liksom i drömmens natur att pågå om natten och vara skyddad av mörker och mjuka kuddar. Min vardag ser inte så ut. Här krossas inte bara drömmar, utan lite av varje faktiskt. Men visst har jag planer… Till exempel planerar jag att hälsa på Kråke nere på Tomarp under våren / försommaren. Jag blev faktiskt tillfrågad om att komma ned den här veckan, men tvingades tacka nej på grund av ett annat projekt. Och så ska jag sticka en tröja. Den gamla (älsklingen) är nu mer än tio år gammal och behöver en efterträdare. Så jag planerar att sticka en exakt likadan. Grejen är att den gamla tröjan, med årens rätt, totalt har tappat formen. Armarna är ungefär lika breda som långa, men det skiter jag i. Jag har liksom aldrig förstått en stickbeskrivning heller. Jag tänker sticka en EXAKT likadan – liksom på ”gehör”. Och jag VET vad morsan kommer att säga:

– Det där kan ALDRIG bli en tröja, Carina.

Och jag VET vad jag kommer att svara.

Just wait and see, Baby!

Säga vad man vill, jag är i alla fall realistisk.

En gammal goding

”Vägen till helvetet är kantad av goda föresatser”, sa en god vän och försvann. Han är borta fortfarande. Jag tror dock inte att han har rest till Haiti som Carola gjorde. Den där ”Haitiresan” gör mej allt mer förbryllad. Finns det ingen som kan stoppa kvinnan när inspirationen kommer över henne alltför våldsam och obegriplig?

Ingen har väl missat nyheten att Haiti är en katastrofplats, att varje skönsjungande individ som poppar ned från himlen utan annat uppsåt än att stilla sitt eget dåliga samvete, enbart är en belastning för landet. Kent Härstedt skrev väldigt initierat och bra om detta i någon av dom stora kvällstidningarna. Han verkar över huvud taget vara en en mycket klok man. Och han är inte på Haiti.

Men det var inte Carola jag tänkte skriva om.

Är det inte alltid så här när jag försöker publicera en intressant och genomtänkt blogg. Det blir bara skit…

En god nyhet – Pelle (min f.d förlagschef) har blivit pappa! Tyvärr kan jag inte ta mej friheten att lägga ut en bild på den lille guldklimpen, men den är faktiskt osedvanligt söt. Små ”nyfödingar” kan annars se ganska körda ut, tycker jag. Tillplattade och vindögda med spasmiska rörelser och oklara avsikter. Inte just någonting som man vill ta med sej hem.

Men lille Marcus är annorlunda. Han ser ut som om han just har klipp sej och skaffat ett jobb. Dessutom är han misstänkt lik Pelle. Ögonen är på pricken, och portföljen. Och äntligen kom jag på vad det egentligen var jag hade tänkt att skriva om.

Rolf Porseryd!

Jag är helt fascinerad av Rolf Porseryd, och har alltid varit. Jag går helt enkelt inte på den tillrättalagda bild av en välklädd nyhetsreporter som presenteras i teverutan. Antagligen är han uppstoppad.

Madness

Rolf Porseryd jobbar jämt, han står mitt i krutröken med gevärskulorna vinande så tätt över huvudet att han aldrig behöver bekymra sej över benan. Jag tror att han älskar krig, eller snarare att rapportera från krig. Varje gång man ser honom i sändning får jag känslan av att han bara är hastigt avdammad och enbart på den del av kroppen som syns i rutan. Sedan försvinner han snabbt igen… väl medveten om att vägen till helvetet är kantad av goda förestaser.

Peace out!

P.S Missa inte länken under bilden – en riktig, gammal goding. D.S

Go, girls. Go!

Äntligen har ett fenomen som ”växthuseffekten” återfått något av sin forna trovärdighet. Solen skiner och det är någon slags ”temperatur” ute. En temperatur som man inte ens minns namnet på. Ännu mindre kommer man ihåg hur den känns. Men det känns konstigt… Ungefär som när den fiende man jobbat så länge för att strypa plötsligt dör. (Ja, ni förstår vad jag menar.) Man blir lite besviken faktiskt. Försöker skaka liv i den där slappa figuren och ropar saker som:

– Bli femton minus, din jävel. Kom igen bara!

Nu tänkte jag berätta om mitt sjuka seglingsintresse. Det är illa nog att jag följer Jessica Watssons (Australien) jordenruntsegling kabellängd för kabellängd, men nu har även Abby Sunderland (USA) gett sej av för att försöka slå Jessicas försök att försöka slå Jesse Martins (Australien) nuvarande rekord under pågånde omsegling.

När jag var litet barn fanns inga S&S 34:or vid bryggan (Sparkman & Stephens). Däremot fanns en spantgles gammal västkusteka som helt enkelt sjönk till botten så fort den blev förtöjd och stillaliggande. Jag måste medge att många av dom saker jag skriver om i mina böcker, är hämtade ur verkliga livet. Som när Skipper i Det stora svenska vemodet ska lära sej segla och rustar upp en gammal båt som inledningsvis sjunker till botten. Done that been there!

Men för Jessica är det annorlunda. Hela hennes ”expedition” känns genuin och väl förberedd. Hon har redan avverkat mer än halva sträckan och ska alldeles strax runda Godahoppsudden.

Abbys jordenruntsegling är jag mera skeptisk till. Båten är visserligen byggd i Australien, men ingenting tycks fungera särskilt bra för henne. Redan efter några dagar fick hon bryta sitt rekordförsök första gången för att söka hamn. Det spelar i och för sej ingen roll, utan innebär bara att hon startar om från början fast från den senaste angöringspunkten. Mål och start måste vara på samma ställe.

Jag har redan lagt upp en länk till Jessicas blogg på min startsida, och om jag orkar ska jag lägga upp Abbys också. Det gör jag säkert, men tills dess finns den här: Abby Sunderland.

Men nu ska jag ut i det där ”jättekonstiga” vädret och göra saker på land.

Peace out!

Ta en rundtur på Jessicas båt

Den gråtande kamelen

Tina ringde. Ni vet hon med alla hundarna, fåren, ormarna, skalbaggarna och kamelerna. Nu var hon på väg från en filminspelning och hade, förutom alla djuren, med sej en gemensam bekant i bilen.

– Men kom förbi på en fika, föreslog jag.

En fika i mitt kök är inte detsamma som en fika i Kråkes kök. Här finns inga smarriga smörgåsar, inga goda gräddbakelser och inga dignande kakfat. Man får vara jävligt nöjd och tacksam om det finns mjölk till kaffet, och att den är hyfsat modern.

– Vi kommer om ett par minuter, sa Tina.

Ett par minuter – yeah right!

Jag har rest många mil med Tina, och vet att i den bilen kan VAD som helst hända. Därför tog jag mej för att genomsöka ett försummat skafferi och hittade verkligen ett paket sockerkaksmix längst inne i en vrå. Sedan började jag baka. Jag skriver BAKA! Och det är väl egentligen bara det jag vill berätta – att jag har bakat. Detta är ungefär lika stort för mej som att jag har ätit strömming. Jag hann till och med sopa golvet och starta en diskmaskin innan brudarna stod på däck.

Alla ni som känner till bröderna Dan och Anders Ekborg, vet att dessa är söner till en av sin tids största skådespelare, Lars Ekborg. Men visste ni att denne ”gigant” också har en dotter, Maud. Dan och Anders syster.

Jag tycker väldigt mycket om Maud. Hon ser precis ut som sina bröder, fast i kvinnlig upplaga, och hon är otroligt konstnärlig. Dessutom har hon läst båda mina böcker, och det är ett STORT plus i mitt kök. Och lagom till kakan blev färdig fyrtio minuter senare, svängde bilen in på parkeringen.

Både Tina och Maud är lika besatta av dokumentärer som jag är. Nu hade dom sett Den gråtande kamelen, som jag bara måste skaffa, samt Brunnen som Tinas brorsa, Jan Röed, har filmat.

Jannes rullar är alltid fantastiska, och hans samarbete med Kristian Petri legendariskt. Jag minns när de gjorde dokumentären om Tong Tana från Borneo, och mötet med den mytomspunne Bruno Manser. Därefter kom Atlanten (som vann en Guldbagge), sedan Fyren och så småning om Brunnen som handlar om Orson Wells. Grattis till alla som har sett filmerna på TV. Om någon tycker att rösten till trailern för Fyren (länkad) låter bekant, så är det Max von Sydow.

När jag nu ändå är inne på Janne, måste jag berätta om hans orkidéer. Vad jag får veta om dessa orkidéer, kommer alltid från Tina. Det är hon som sköter växthuset (eller heter det orkidéhuset) när Janne är ute och reser.

Själva byggnaden ligger i direkt anslutning till familjens bostadshus, och det är en nästan overklig upplevelse att kliva in där. Som att gå från den rykande polarvintern rakt in i regnskogen. Det tar många timmar per dag att sköta anläggningen. En gång hade Tina skött den lite väl bra, och alla orkidéerna blommade för fullt när Janne kom hem från en lång filminspelning på andra sidan jordklotet. Tina var mycket stolt, men Janne höll på att avlida när han såg vad hon hade ställt till med.

– Orkidéer blommar när de får för lite vatten, avslöjade Tina för oss.

Janne hade reagerat som om hon hade satt igång tvåhundra förstföderskor i vecka nitton.

– Han behöver ödlor, sa jag. Vi ska fixa lite ödlor åt Janne och släppa in dem i orkidéhuset, så lugnar han ned sig.

– Ödlor är för fan växtätare, sa Maud.

Sedan ringde Dan och hade panik över att han inte skulle hinna skotta ut morsan innan kvällens föreställning, och hela arken gungade för övrigt på parkeringsplatsen, så vi fick bryta taffeln där.

Men Den gråtande kamelen vill jag fortfarande se. Kanske hade det räckt med att stoppa in huvudet i Tinas bil.

Adoptera en orangutang!

Jag kan se på min besöksstatistik att väldigt många söker sej till min hemsida för att titta på filmen om Green – Den sista orangutangen. Det gör mej minst lika glad som när någon kommer hit för att läsa om mina böcker. För övrigt kan jag meddela att Mats Strandberg vann det skönlitterära priset på årets Gay-gala med sin senaste roman ”Halva liv”. Läs den och kom sedan tillbaka till mej och berätta att den var fan så mycket bättre än Det stora svenska vemodet.

Och även om den inte var det så tycker jag att det finns en stor rättfärdighet i att gay-världen premierar ”sina egna”. Det fanns en tid när jag skrev här och kallade hela gay-rörelsen för ”heterofober”. Tja, va´fan tänker jag idag. Dom kan väl få vara det då. Liksom, med rätta!

Det är betydligt mer spännande att känna på ett omvänt utanförskap och vad det kan innebära, än att sitta och whinea över att en bok som (bland annat) innehåller en stor kärlekssaga mellan två män, inte får så lite som två rader i QX.

Gay-världen är kanske inte fullt lika öppen som ni tror (som jag trodde). Gay-världen har måhända fått jävligt nog av oss ”heterosar” som sabbar Pride-festivalen och skriver eländig litteratur. Jag har pratat med bögar och flator som inte vill se ett ”hetero-nylle” på Qruiser (QX eget forum) över huvud taget. Och på sätt och vis kan jag förstå dom.

Det dessa människor har fått utstå genom tiderna av förföljelse och hatbrott, står inte i proportion till vad jag känner när QX-redaktionen dissar mina böcker.

Så jag blir alltmer osäker på om vi ”heterosar” har någonting att tillföra gay-nationen what so ever. Skulle inte tro det. Dom har sin egen litteratur, sina egna krogar, sina egna affärer och till och med bostadsområden. Man kan tala om integration och jämställdhet och dra upp vartenda förbannade normativ som finns beskrivet i det moderna historien, men där finns också en motrörelse. Och den har kraft!

Och att göra kopplingen härifrån tillbaka till orangutangerna, törs jag knappt.

Därför väljer jag att sticka mellan med ett litet läsarbrev.

Adoptera en orangutang

Green – Den sista orangutangen

Jag har valt att vara en tillgänglig person för mina läsare. Jag har mycket kontakt med människor som läser mina böcker och vill diskutera innehållet. Men lika spirituella som signaturen ”Emma” är det få som brukar vara. Emma kontaktade mej igår och undrade om jag hade msn. Jag svarade ”Nej”, och fick då följande svar:

”Hej Karina!

Okej tråkigt att höra. Jo jag är ganska nybliven lesbisk kvinna och jag vet att du har erfarenhet inom området. Undrar om du tycker att kvinnor i min situation till exempel borde raka sig under armarna eller om andra kvinnor vill att jag ska vara slät? Hur har jag kul nu utan mannen med snopen? Jag vågar inte ta för mig. Tror du är rätt bra på sådana frågor med tanke på alla döttrar som ränner.

Kram / Emma.K”

Tja, bortsett från att jag har ganska ringa (för att inte säja obefintliga) erfarenheter av kvinnor och deras armhålor, samt en del taffliga stavfel som bara känns alltför konstruerade, är det väl ganska relevanta frågor Emma kommer med. Jag lät helt enkelt hela min vänlista på Facebook ta del av innehållet i brevet och fick många glada kommentarer, inte minst från mina bögvänner Janne och Fredrik.

Fredrik skrev till exempel: ”Ja, du Carina, när du vet hur man har kul ”utan mannen med snopen” – berätta för fan! Jag dööör av nyfikenhet!”

Så var dagens skratt räddat. Tack, Emma! Men försök inte inbilla mej att du inte ens kan stava till mitt förnamn när det krävs att man stavar det exakt rätt för att det ens ska komma fram till min mailadress. Och nämn inte mina döttrar om du skriver till mej. Dom blir bara alltför smickrade över uppmärksamheten.

Härifrån blir klivet över till orangutangerna mycket enklare att ta, för jag tror att ”Emma. K” precis som aporna på Borneo behöver någon som adopterar henne / honom. (Alla har väl redan genomskådat att Emma. K är en man!)

Nåväl, jag har fått tips om en jättefin sida där man kan adoptera sin egen orangutang. Gå in där och titta! Länken ligger under bilden. Där finns också länken till filmen om Green. Missa inte den om du ännu inte har sett den. Det kan inte upprepas nog många gånger. Ge Green en enda minut av ditt liv, och du är redan berörd. Filmen blev utsedd till blivit bästa film alla kategorier på Wildlife Film Festival i Jackson Hole 2009. Det gör mej gladare än någonting annat just nu.

Men det är klart, om ni ändå är här. Kolla gärna in boksidorna också!

P.S Nisse ville gärna dela med sej av en sång till Emma. K och alla andra vilsna lycksökare där ute i den stora, vidunderliga  pannkakan. Den är riktigt bra, faktiskt. Finns här. D.S

Whatever bloats your goat

Jag skrev om det redan i somras, att brorsan ville göra en ”helkroppstatuering”. Och nu har han börjat. Jag minns inte hur mycket han sa att det skulle kosta, men det var ett svindlande belopp. Flera hundra tusen spänn!

Tja, vad kan man säja om det… Whatever bloats your goat. Frågan är var det svider mest. I plånboken eller på ryggen? Jag tror ryggen.