Kuttrasju med Kråke

– Idag måste vi verkligen vara effektiva, sa jag till Kråke och tog plats bakom datorn.

– Det är för fan inga problem för mej att vara effektiv, svarade hon.

– Bra, sa jag, och studerade hennes vackra smycken runt halsen. Har du varit ute med ”urmakarn” igen? frågade jag.

– Bara en date, sa Kråke.

– Ni får fan sluta med det där dejtandet, sa jag. Ni kommer ju ingen vart.

– Absolut ingenstans, sa Kråke.

– Alla vill ju hångla, sa jag.

– Det är det enda jag vill, sa Kråke. Inga jävla knullerier och konstigheter, bara hederligt hångel.

– Det verkar vara jävligt dålig hånglabilitet på ”urmakarn”, sa jag.

– Obefintlig, sa Kråke.

– Du måste verkligen hitta en riktig karl, sa jag.

– Det är inte så jävla lätt, sa Kråke.

– Men du ser ju svinbra ut, sa jag. Du har liksom allt… Längd, grace, stil och finess.

– Precis, sa Kråke. Men det är ju för fan ingen som VET om det!

– Jag ska skriva en kontaktannons åt dej, sa jag. Du ska inte ha en vanlig snyltbult med påklistrad backslick och pimpade loafers. Du ska ha the real shit!

– Men gör det, sa Kråke. Skriv en kontaktannons åt mej. Du kan skriva vad fan du vill. Jag sticker till Paris i morgon, men sedan har jag hela sommaren fri för kolifej och kuttrasju.

Därpå langade hon fram en rabarberpaj som (jag skojar inte) fick ögonen att tåras. Jag började genast fundera på Kråkes tilltänkte.

Inspirationsmusik

Vem skulle kunna matcha en före detta fotomodell med tusen järn i elden och en svada som saknar motstycke i hela den norra hemisfären. Vem?!

Vem har kunskaper tillräckliga för att stämma ett piano, tämja en häst och bygga en brygga. Jag vet att Kråke har ett stort bryggprojekt in the air (som jag länge trodde handlade om ren och skär öl-tillerkning, vilket hade varit fullt troligt) men som alltså handlar om hederligt snickeriarbete.

– Har jag berättat om ”jordbruksministern”? frågade Kråke.

Vi hade ännu inte gjort ett skapandes grann bakom datorn, annat än att studera en snygg fransman på bild som vi trodde eventuellt kunde vara huvudpersonen i Tonys artikel om Elektra.

– Nej, men berätta om ”jordbruksministern”, svarade jag med munnen full av paj.

– Det var en man som kom till Tomarp för att söka arbete, sa Kråke. Jag lät honom verkligen provjobba en dag på gården och upptäckte tidigt att han var helt oduglig…

Därpå följde en svindlande historia om en man som helt enkelt flyttade in i sadelkammaren på Tomarp och upprättade ett alldeles eget litet departement som han skötte med järnhand. Vid det här laget hade vi helt glömt bort arbetet som skulle göras och jag var på god väg att missa mitt kommande möte. Först sent på kvällen kom jag att minnas ”Kråkes kontaktannons”. Att hon ju faktiskt måste få hångla lite i höet denna sommar. Så kom igen nu alla hö-hunkar där ute. Maila till Kråke och beskriv era färdigheter på den här adressen: krakelithander@hotmail.com

Om inte annat skulle det ge mej arbetsro.

Peace out!

Kärlekens igelkottar

Det här känns inte bra. Till exempel här om dagen när min egen dotter skickade en dikt innehållande följande textrad till min inkorg på Facebook: ”Jag saknar dig om våren, liksom herden saknar fåren.”

Vad menar ungen egentligen? Det är ju creepy – speciellt om man sitter i rummet intill!

Och så i morse hade jag fått ett mail från den där fransmannen som jag hittade ute på Kastellholmen i höstas, och som min mamma inte vill tro att han existerar. Nåväl… Han hör av sig då och då i alla fall. Den här gången med följande ”lägesrapport”.

”Hey,

It has been a little while and I hope you are fine!

I am just back from France and now for a little while in Belgium… I have been there cycling between Paris and te Normandie, in he middle of a huge sun ! I was so lucky! In the capital I mostly spent my time in the museums and after I fallowed the Seine to enjoy the sea, wich took me to the north and the Baie de Somme and after Amiens, Arras, well the first war so the North. And after all I went finnaly back to Belgium. So if you wish to give me some news just do not hesitate. I hope it wil be soon, that will be be so great.

FX”

Vad svarar man på det? Vill han över huvud taget ha något svar, eller vill han bara ha ett par nya ventilgummin? Jag vet verkligen inte. Jag förstår mej inte på människor längre. Den ende som framstår fullt begriplig för närvarande, är Sigge. Han skickade ett meddelande och skrev: ”Må kärlekens igelkottar bygga bo i dina lövhögar!”

Och så fick jag en sång som gjorde mej så särskilt glad. Men så är också texten skriven av Kristina Lugn, och då blir det genialt. Lyssna på den här.

Fast fortfarande… ”Jag saknar dig om våren, liksom herden saknar fåren…”.

Det känns fan inte bra!

Tell me no more

Jag har verkligen problem med insekter, såväl utomhus som inomhus. Men under kläderna, blir det direkt outhärdligt. Därför fick jag också, vad man skulle kunna kalla för ”fullt ut blommande panik” när jag, helt nyligen, kände en stor skalbagge komma promenerande längs ryggraden . Eftersom jag hade flera lager kläder på mej, och en tjock tröja ytterst, lyckades jag inte heller komma åt inkräktaren. Så jag skrek… Och jag skrek högt. Jag sprang också, i runda hysteriska cirklar. När ingenting av detta var tillräckligt för att driva baggen på flykten, tvingades jag ändra strategi och rusade vanvettigt ylandes upp till styrhytten där Skutskepparn stog i telefonen. Han viftade avvärjande med sin fria hand och tecknade med munnen att jag skulle försvinna. Men, eller hur… Trodde han kanske att jag var mottaglig för den typen av subtila signaler?

– Kör upp den! vrålade jag och försökte med våld föra in hans hand under tröjan.

Skutskepparn väste något i luren och försökte slita sej loss.

– Kör in den ända upp! skrek jag igen. Och ta i utav bara fan!

Där klickade Skutskepparn bort samtalet.

– Fattar du att jag precis har lämnat ett meddelande på Sandras mobilsvar, sa han upprört. Förstår du hur det där lät.

– Oj då, sa jag och såg ett gummiband ramla ner på golvet.

Det var det jag hade känt innanför tröjan. Ett gummiband som hade lossnat från håret.

– Jävla galning, muttrade Skutskepparn. Och det här ska komma efter ”cidret” och allt.

Tell me no more

Det där med ”cidret” är en annan historia som höll på att utvecklas till någonting riktigt creepy. Vi hade länge, i flera år tror jag, haft några flaskor ganska fin cider stående i förrådet. Ingen rörde dom där flaskorna, för ingen visste riktigt vems det var. Dom bara stog där. Så en dag fick Skutskepparn ett sms.

– Det är från Sandra, sa han och läste högt. ”Kan du köra förbi Resarö med min cider som står i kylskåpet?”

Här bör man inflika att Sandra är Humlas nära väninna och att Skutskepparn över huvud taget är väldigt van vid dom mest märkliga kommenderingar.

– Hon behöver väl det förbaskade cidret, sa han till mej och började knappa in ett svar på mobilen.

– Eller så är Humla som ska ha det, sa jag. Hon har inte varit hemma på ett par dagar och dom kanske planerar att grilla eller någonting till kvällen. Du kan väl ta det på vägen till stallet?

Skutskepparn skrev till svar: ”Sandra, jag kommer över med ett par flaskor cider senare i kväll.”

Därefter tog det inte lång tid förrän Humla ringde. Hon lät mycket upprörd på rösten och frågade i telefonen:

– Vad är det här? Min egen farsa skickar obscena sms till min bästa väninna och skriver att han ska komma över med ett par flaskor cider. Det är sjukt, riktigt sinnessjukt är det. Jag skäms, jag kommer aldrig mer att kunna visa mej ute och Sandras föräldrar tänker ringa till polisen!

Jag tittade trött på Skutskepparn:

– Det blir nog häktet för dej i kväll, är jag rädd.

Saken reddes så småningom upp. Sandra hade helt ovetandes om att även vi hade några flaskor cider i kylen skickat sms:et till fel person. Hon blev MYCKET förvånad, upprörd rent av, när Skutskepparn ville komma över. Och nu fick hon meddelandet om att han skulle ”köra in den ända upp” och ”ta i utav bara fan!”. Egentligen ville han bara be henne att lägga ut morgonhö till hästarna när Humla var i London, men det hördes inte för mina skrik.

Jag vet inte vem det är mest synd om, Sandra eller Skutskepparn.

Peace out!

Trygga räkan – still kicking and alive

Jag får äntligen ”tala” om Karsten. Jag har väl aldrig varit direkt ”förbjuden” att tala om Karsten, eller att skriva om honom, men – han väcker blandade känslor, den där göken.

För många, många år sedan när jag fortfarande ”endast” skrev TV-manus (med undantag för någon novellfilm) och absolut inga böcker (med undantag för en barnbok som i och för sej sålde förbannat bra), började jag skissa på en idé om en familj som råkade ut för ett antal ”olyckor i hushållet”. Där fanns en mamma som var klen till hälsan, en pappa som drömde om att tillverka sitt eget guld och en pojke som föddes med downs syndrom. Men framförallt fanns där en underskön tonårsdotter, kallad Fragancia, som korresponderade med Statsministern och jämförde alla ”olyckor i hushållet” med det politiska världsläget.

Hela upplägget var väldigt delikat och skapade stor entusiasm hos dom som då arbetade med materialet. Men berättelsen var inte klar, det skulle dröja ytterligare flera år innan den fann sin ”slutgiltiga” form, och då hade även Karsten kommit in i bilden.

Men Gud signe oss för Karsten!

Jag har nästan drivit en av det här landets namnkunnigaste producenter till vanvett med Karsten. Och det är jag ledsen för, men vad kunde jag göra…?

Karsten Widegren – you gotta love him

Karsten ser i historien ut som en ung Johan Wideberg, fast mycket, mycket fulare, och han åker ständigt på stryk. Tron på sej själv förlorar han dock aldrig och när Fragancia (hans livs kärlek) väljer att utbilda sej till präst, gör Karsten samma yrkesval. Nu håller han på att driva hela den svenska kyrkan till kollektivt självmord, och framförallt en, pastor Hjalmar, vill bara vill spöa skiten ur honom. Det gör han också i vid ett tillfälle. Händelsen finns återberättad i Familjelyckan med start under kapitlet ”Trygga räkan”.

Men redan långt innan Karsten fick möjlighet att uppstå i skönlitterär form, åkte han på sin första smäll. Min dåvarande producent HATADE honom. Jag fick helt enkelt gå hem och skriva om. Och det gjorde jag.

I den här vändan fick Karsten ännu större plats i berättelsen. Jag blev helt enkelt inte av med karaktären hur jag än bar mej åt. Till slut, efter tredje, fjärde omskrivningen (och Karsten fortfarande var kvar) ville jag bara skjuta karlskrället. Men jag skrev en bok i stället och lät syster Hedvig nedkalla grodor över honom.

Innan dessa kommer haglande från ovan har Karsten, helt oskyldigt (för han är oftast oskyldig), övertalat Fragancia att följa med på en picknick i skogen.

Jag bjuder på ett stycke ur boken här:

Ur Familjelyckan:

C. Dahl

Trygga räkan

Fragancia hade hunnit bli riktigt andfådd av ansträngningen att gå i de höga klackarna. Fötterna sved och ryggen värkte. Karsten sträckte ut sina händer mot henne och ropade teatraliskt:

– Åh, Fragancia, ryktet om din skönhet går före dig i skogen!

Fragancia såg hur även Karsten hade klätt upp sig i vita byxor och svagt rosa skjorta. Just färgen på skjortan var ovanlig illa vald eftersom den gick exakt ton i ton med hans upphetsade ansikte och, senare vid solens nedgång, även det tunna håret. Fragancia gav honom en frågande blick och klappade ihjäl ännu en fullmatad mygga så att det bildades en stor blodig fläck mot den ljusa huden.

– Jaså, vad menar du med det? frågade hon.

Karsten drog ned henne på filten och lutade sig framåt.

– Jag menar att fåglarna sjunger högt om din ljuvlighet.

Fragancia kunde inte hålla tillbaka ett torrt skratt.

– Fåglarna vet ingenting om mig.

Karsten räckte henne ett tunt kristallglas och fyllde upp det till brädden med bubblande champagne. Han citerade någon obskyr lyriker (eventuellt sig själv) som ännu ej hade blivit publicerad:

– Den som har ögon att se med, den som har händer som längtar och ett hjärta som brinner…

Fragancia fick plötsligt syn på någonting och ställde ifrån sig glaset. Hon reste sig upp och tog ett par steg in i skogen. Så vände hon på huvudet och ropade:

– Förlåt Karsten, jag hörde inte vad du sa.

Karsten himlade med ögonen och stönade högt. Så slängde han undan luggen och serverade ännu en kliché:

– Kärlekens dörr är svår att öppna men svår att stänga!

Fragancia vände tillbaka och sjönk ned på filten igen. Hon såg upprymd ut och pekade framför sig.

– Jag tyckte att det liksom hoppade i buskarna.

Karsten lutade sig tillbaka mot en tjock trädstam och såg med ens oändligt trött ut.

– Hoppade?

Fragancia fnittrade högt.

– Ja, som grodor, du vet!

Karsten kände hur den magiska stämningen var på väg att förvandlas till någonting vetenskapligt och, i värsta fall, kväkande. Han grep efter ett fat med solmogna jordgubbar och bjöd henne att smaka.

– Jag visste inte att du var intresserad av grodor.

Fragancia log med sina stora, röda läppar och sög in en saftig jordgubbe i munnen.

– Det är mycket du inte vet om mig.

Karsten stirrade på henne med fuktiga ögon. Han ville också bli insugen på det där promiskuösa, skoningslösa sättet. Han ville forma sina armar till en spetsig jordgubbshatt ovanför huvudet och dyka rakt in i hennes blodröda mun. Han ville ligga platt mot hennes tunga, upptryckt i gommen med bitmärken i skinnet och den röda jordgubbssaften rinnande ur öronen. Han sa:

– Sug mig!

Fragancia ryckte till som om någon hade avlossat ett pistolskott bakom hennes rygg. Karsten blev själv så överrumplad att han störtade upp från sin plats och sökte efter den verbala vettvillingen bakom sin egen rygg. Han skakade hastigt på huvudet.

– Nej, nej, nej, gör inte det!

Han sjönk ned på filten igen och gav sig själv en hård örfil.

– Jag menar, visst du får, men du behöver inte!

Fragancia stirrade på honom med gapande mun. Karsten var högröd i ansiktet.

– Jag menar inte att jag tror att du ens överväger att ta mig i din mun, Herregud jag är ju närmare en och åttio lång!

Fragancia kände hur hakan föll allt längre ned mot bröstet. Hon viskade:

– Vad menar du egentligen, Karsten?

Karsten såg sig desperat omkring. Hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så fel, hur kunde han säga någonting så dumt? Han pekade rakt in i skogen och utbrast:

– Hoppsan, där var de visst igen!

Det händer faktiskt då och då (överraskande ofta) att någon kommenterar karaktären ”Karsten” i boken. Karsten och… Lucille, av alla, ishockeyhunken Pettersson-Jonssons egensinniga älskarinna.

Och att hon bär på stora hemligheter, det kommer däremot att visa sej.

Gissa vem som blev mest överraskad när Familjelyckan utsågs till en av årets bästa pocketböcker. Och nu kan man komma över den för bara några tior på Pocketshop.

Tryggan räkan is still kicking and alive!

Bananhelvetet

Kaffe och banan, detta Djävulens eget påfund. Det finns ingenting som gör mej så förbannad som just, kaffe och banan. Och ändå… Here we go again!

Jag är inte mycket för att laga lunch. Allt som tar bort uppmärksamheten från ”exakt det” som jag för stunden är sysselsatt med är enbart irriterande, och dessutom tidskrävande. Jag vill inte äta, jag vill bli mätt. Och om inte det heller, så i alla fall pigg.

Den här veckan har det blivit många bananer så nu är jag skitsné. Ingenting kan som dessa ryggradslösa frukter få mej att tappa livsviljan. Det är liksom en nedåtgående spiral alltsammans, och i ”Bananhelvetet” har man nått botten. Dessförinnan finns en lång, såphal trappa av ”rester från i går”, ”torra smörgåsar” och ”havregryn i vatten”. Sedan öppnar sej avgrunden som ett träsk av brungult bananslem med ormlika trådar i.

Jag vet inte vem som introducerade bananen i Sverige, men jag vet att alla blev besvikna. Mest besviken blev dock Per Åhlin, ”Dunderklumpen” och ”Karl-Bertil Johanssons” pappa. Det har han berättat för mej!

Per hade fått nys om att ”bananbåten” skulle komma till Sverige. Detta var på 30-talet. Alla talade om bananbåten, tittade på exotiska bilder föreställande… tja, bananer, och drömde om smaken. Per hade, av sina föräldrar, blivit lovad en egen banan. Så fort bara bananbåten anlöpte kaj så skulle det minsann bli bananfest i Kapernaum.

Människor gick man ur huse, ställde sej på kajen och spanade ut över vattnet. Men kom där någon bananbåt. Å, nej! Allt som skymtades vid horisontens rand var en vanlig, sketen fraktskuta full av gamla containrar och obearbetade rostfläckar.

Kanske var det då Per bestämde sej för att bli illustratör, och alla som har sett ”Resan till Melonia”, förstår varför. Han hade helt enkelt en annan uppfattning om hur en ”bananbåt” kan- / och BÖR se ut för att tillåtas kallas just ”bananbåt”. Den skulle vara gul och böjd på mitten, full av dansande flickor och apor i masterna. Jag tror att han är desillusionerad än i dag. Det är förresten jag också. Och hungrig!

Vad det blir till lunch?

Gissa!

P.S Den som vill se en film om det riktiga bananhelvetet kan kolla in ”Bananas” av Fredrik Gertten. Och den som vill ha en banan efter det, kan väl i alla fall köpa en rättvisemärkt guleböj. D.S.

Kanelkartellen

Vi borde förstått att hon var en av dom som låg i ”riskzonen” redan för många år sedan. Då handlade det mest om vetemjöl och bakjäst. Hyfsat lättillgängliga ingredienser i dagligvaruhandeln. Jag minns hur hon kunde börja redan tidigt på morgon och hålla på fram till sena eftermiddagen. Inte sällan hittade vi henne liggande utslagen på soffan med putande mage och rester av vitt pulver i ansiktet. Vi skämtade med varandra och sa att ett ord som ”bakis” hade fått en ny innebörd. Vi hämtade en påse bullar ur frysen och frågade om hon behövde en ”återställare”.

Nu är det inte roligt längre.

Det var någon gång i 20-års åldern som missbruket eskalerade och ”kanelen” kom in i hennes liv. Inte ens en sådan sak tog vi riktigt på allvar i början. Plötsligt skulle det vara kanel på allting. Äpplen och kanel, knäckebröd och kanel, pizza och kanel. Kanel införskaffades i ohemula mängder, kanel lades upp i linor och banor längs bordsskivor och dörrlister. Vi förstod nu att vi hade med ”bakdjävulen” att göra.

Telefonen började ringa vid allt konstigare tidpunkter på dygnet och hon stämde träff med bruna gubbar i hög hatt och dekadent garnityr. Sedan gick det fort utför. Hon började tillverka eget kanel och sålde detta utblandat med torkad älgspillning. Avlägsen kändes den jungfruliga tid då vi fortfarande kunde förvara ett paket bakjäst helt öppet i skafferiet.

I förrgår natt hade vi besök av ett par oryktade tomtar från Humlegården, och dom var inte ute efter lussekatter kan jag berätta.

Humla stack till London i morse. Jag känner inte till hennes exakta avsikter med resan, men jag såg när en lång, brungräddad Skogaholmslimpa bromsade in vi trottoarkanten och plockade upp henne. Jag vet inte vad jag ska tro… Kan det vara kanelkartellen? Eller är jag bara en vanlig morsa som oroar mej i onödan?

På kanelen
(Anders, Humla och Sandra)

Håll i hatten

Ibland kommer en underbar liten bok i min väg. Det sker inte ofta, det ska jag inte påstå, och sällan i samband med en fantastisk lunch.

Men så plötsligt bara händer det!

Kråke, ni vet kalaspinglan på Karlaplan som jag jobbar med till och från, fick för sej att brassa på en schucker kyckling och till den serverades wokade grönsaker.

Eller, där i mellan ringde faktiskt telefonen – och det var då det tog hus i helvete!

Jag tror verkligen att Kråke älskar sitt jobb som hotellvärd och entreprenör, hon bara uttrycker det lite annorlunda än andra. Nu var det en gäst som ville komma upp i våningen och ställa in ett par väskor på rummet. Det krävdes en lång stund av övertalning innan Kråke släppte in henne.

– Klockan sex, sa Kråke barskt i telefonluren. Det är incheckning klockan sex. Inte tidigare!

Nu var det så att den här personen bara ville göra sej av med sitt bagage, ingenting annat, men Kråke höll redan på att elda upp sej till oanade höjder.

– Men vad fan har människor för problem? frågade hon upprört och slängde på luren.

– Dom vill göra sej av med sin packning, svarade jag stillsamt. Dom ska bo här, dom har sannolikt betalat för det och vill bara få komma in genom dörren.

– Det kan dom fetglömma, sa Kråke och klatchade till kycklingen med stekspaden.

Kråke har världens vackraste dotter, Morgane, hon är också jordens vänaste varelse.

– Nu ringer det visst på ytterdörren, upplös hon oss om försiktigt.

Kråke rasade ut ur köket med stekspaden höjd i luften. Vi hörde hennes steg försvinna i korridoren och vi sjönk långt ner på stolarna, beredda att snabbt försvinna in under köksbordet om det skulle bli nödvändigt.

– Hon skrämmer ju gästerna, viskade Morgane.

Jag viskade tillbaka:

– Har ni många gäster?

– Massor, svarade Morgane. Men alla vet ju hur mamma är… Det är mycket värre nere på Tomarp. Men där försöker vi lösa det så att Sophie svarar i telefonen.

Faktum är att Kråke har arrenderat ut hela hotelldelen av Tomarps Gård. Jag tror att det är jättebra! Men för den luttrade resenär som står pall för en utskällning helt utan anledning är jag alldeles övertygad om att man inte kan bo bättre än man gör hos Kråke på Karlaplan. Rummen är ljuvliga och bara krutröken från vädras ut ur salongerna möter man en värdinna som vårdar sina inneboende som nära familjemedlemmar. Några av landets främsta kockar skulle inte drömma om att bo någon annan stans än hemma hos Kråke under sina besök i Stockholm. Många av gästerna är stammisar som återkommer år efter år. Obetalbar är historien om när Kråke råkade krypa ner i sängen hos en av dem efter en improviserad kräftskiva i kvarten.

Jag vet ingenstans där man skrattar så mycket som i köket på Karlaplan, och jag vet heller ingenstans där man får så mycket skäll.

Många fler berättelser ur Kråkes knasiga liv finns samlade i hennes bok, En tunn bok om att vara tjock. Och det var den jag fick… till desserten.

Jag har läst boken och skulle önska att den innehöll tre gånger så många sidor. Ingen har som Kråke satt sprätt på sin egen och andras tillvaro. Ingen har gjort så mycket knasigt och kul… och klokt (skulle jag vilja tillägga). Det är klart man ska köpa 150 hjortar, starta kräftavel och driva hotell. Hinner man dessutom med att bygga upp en modellkarriär, skriva böcker och skaffa ångbåt, då är man begåvad. Men filminspelningen i Indien, den var svår… Och elefanten marig.

Egentligen är hela boken en ganska sorglig berättelse. Man sätter skrattet i halsen på många ställen. Det handlar om en kamp mot inre och yttre demoner, om frosseri och självförakt. Men också om en oerhört stark människa med ett mycket stort och varmt hjärta.

Jag tror att det är det hjärtat som Kråkes gäster möter redan i hallen och som får människor att återvända till samma adress om och om igen.

– Blir du inte rädd? frågade Morgane mej, där vi låg och halvhukade under bordsskivan.

– Nej, svarade jag, jag blir inte rädd. Men det gäller fanimej att hålla i hatten!

Bästa hälsningar från Cina

Jag fick ett ovanligt ”skrivuppdrag” om söndagen. Min gamla barndomsvän och ständige vapendragare, Malou, ska åka på en utbildningsresa och har fått i uppgift att skapa en presentation om sig själv. Vad gör man? Ja, heter man Malou låter man Cina göra jobbet. Så har det alltid varit. Och så här blev det.

”Malou, detta kan vara första gången någonsin som jag får möjlighet att göra en personteckning helt utan riktlinjer och arvode. Det ska bli mig ett sant nöje att berätta om ditt obefintliga sjövett och upprepade förluster i TP.

Åtminstone det ena var sant.

Det är svårt att beskriva någon som man har känt i hundra år, det är lättare att förklara varför man behåller en vän genom hela livet. Jag vet egentligen ingenting om dig som yrkesmänniska, vi pratar nästan aldrig ”jobb” med varandra. Vi pratar om rymden och rally och ungerskt plommonvin. Och så skrattar vi mycket. Ibland gråter vi också… eller bara läser en bok. En gång slogs vi med varsin skurborste. Men var två veckor sedan, så det är glömt nu.

Allt det där, allt som vi upplever tillsammans, som vi gör och pratar om, får dig att bli en ”riktig människa” i mina ögon. En av de få riktigt ”riktiga människor” jag känner.

Du älskar att bjuda hem vänner, att duka vackert och laga god mat. Det behöver inte vara påkostat, men det är alltid fint. Man får alltid det bästa av dig. Du är en mycket varm och omtänksam värdinna och vän. Jag vet att jag skulle kunna ringa till dig när som helst oavsett nykterhetsgrad och tidpunkt på dygnet. Och det har ju hänt fler än en gång, vet vi!

Det skulle vara roligt om du ville läsa upp det här ”brevet” för dina arbetskamrater. Jag tror inte att de har en aning om vilken oerhört speciell person du är, och hur mycket du betyder för oss som ständigt väntar på att du ska ”komma hem från jobbet”.

Eller jo, jag tror nog att de vet… Men de vet andra saker om dig, sånt som inte jag har en aning om. För mig räcker det med att öppna en flaska vin, vända blicken upp mot stjärnorna och fråga:

– Malou, har du någonsin funderat över hur talltoppsgrodan parar sig?

En sak vet man med bestämdhet. Det kommer ett svar. Förr eller senare kommer det ett svar. Troligtvis när vi spelar TP och jag förlorar… Igen!

Bästa hälsningar från Cina.”

Mina båda Lejonsystrar, Majsan & Malou

Föräldrafritt

Nu har vi pyntat och gjort fint här i stan, så nu är det bara för våren att komma!

I går kan jag förresten ha hört det roligaste på länge. Kolla det här…

Kråke i dörröppningen på Karlaplan. Jag var precis på väg att kila hem efter ett möte på eftermiddagen.

– Fan, Carina…, funderade hon. Vi borde ha en fest. Vi kan väl dra ihop några döskallar och köra en sån där riktig schlagerkväll här i våningen.

Jag nickade, inte helt ointresserad.

– Vin! sa hon. Vi kan dra i oss en helvetes massa vin och sedan röjer vi järnet i salongen!

Ärligt talat, jag hade inte alls svårt att se det framför mej. Inte Kråke heller förstod jag. Hon tillade:

– Man får ju passa på när morsan är i Skåne.

Vi tittade på varandra och började asgarva i farstun:

– FF!

Jag behöver ju inte avslöja hur gamla vi är, men Britta är i alla fall 90 bast.

Judemonologerna

Freja har fuckat upp mina garnnystan! Ja, ni hörde rätt. Garnet som jag behöver (och har beställt) till ”tröjsatan”! Det är försvunnet, inte framkommet, fan vet var!

Kolla bara, tre utropstecken efter varandra. Det är inte jag liksom. Jag skriver inte så uselt – inte med garn på mina stickor. Men utan ull i korgen blir jag intellektuellt labil!

Det är ingen idé att jag ifrågasätter mina döttrar och deras leveransförmåga över huvud taget. Man har lärt sej att knipa käft. Att rykta sin bagge och tova sin tunna tråd.

En gång försökte jag verkligen t-a-l-a med Freja. Jag minns inte längre vad samtalet handlade om, men jag minns delar av dialogen. Troligtvis ville jag bara berätta om någon speciell episod i Det stora svenska vemodet som jag var särskilt stolt över. Detta var vad jag fick till svar:

– Äsch, du kan sitta där och dilla om dina historier. Vad vet jag om dej, du kan lika gärna vara arbetslös!

Jag undrade:

– Sexton timmar om dagen?

Freja nickade.

– Ja, men om du vill börja din meningslösa tillvaro redan klockan fyra på morgonen och sedan nöta på i samma anda ända fram till klockan åtta på kvällen, så har du ju liksom ett problem där.

Så frågade hon plötsligt:

– Ska du ha en cigg?

Som om jag någonsin hade rökt. Hon fortsatte:

– Förresten börjar jag fundera på att skriva någonting själv. Alltså jag har tänkt mycket på det. Jag skulle faktiskt kunna börja redan nu. Har du en penna?

Jag skrattade rakt ut:

– En penna, då har du kommit till fel person. Jag lovar! Här finns ingen penna. Jag har letat efter en penna i två och ett halvt år och det FINNS inte!

Freja reste sig upp:

– Nåväl, jag kan ha en i handväskan.

Sedan började hon verkligen skriva. Bara sådär, mitt i samtalet och på ett skrynkligt kassakvitto. Jag iakttog henne under en lång stund och frågade sedan:

– Har du någon titel på det där verket?

– Judemonologerna, sa Freja.

Jaha, liksom. Där fick man så man teg. Igen!

– Det låter as-tungt, sa jag.

Freja nickade och plitade vidare.

– En riktigt sorglig historia. Jag tror den utspelar sej på Lappkärrsberget. Ska du höra?

Jag skakade på huvudet:

– Du kan sitta där och dilla om dina historier. Vad vet jag om dej, du kan lika gärna vara arbetslös!

Jihad Jane

Där står vi nu Freja och jag. Med en oborstad bagge, en oskriven monolog och en ostickad tröja. Jag menar, Satansverserna… Vad är det för trams? Här kokar det riktig skit under kastrullocken. Och det är inga små kaniner som piper i byttan. Det är dessvärre inga garnnystan heller.

Peace out!


Döden på Mälaren

Tyvärr har det varit lite så och så med ”bloggandet” den här veckan. Förr om åren hade jag olika ”gästbloggare” vid den här årstiden. Det är inte det att jag ligger på ett isflak i Nybroviken och guppar hela dagarna, utan snarare så att månaderna mars-april är något av arbetsårets upplopp för mej. Nu ska det bli färdigt, det som inte har varit klart tidigare… Och det är en del.

Jag kom plötsligt (och helt utan anledning) att minnas den gången då brorsan fick för sej att åka på en ångbåtsresa. Det var Waxholmsbolaget som firade flaggskeppet Storskär 100 år.

Den dagen hade jag i alla fall tid att svara när han skickade ett desperat sms från Mälarens vatten. Därefter följde en mycket destruktiv och meningslös konversation som enbart fick oss båda att vilja gå och dö. Som tur var ringde min väninna, Malou, och föreslog att vi (hon och jag) skulle knäcka en flaska Champagne mitt i förödelsen. Jag valde livet den gången. Därför kan man nu läsa böcker som Familjelyckan och Det stora svenska vemodet. Håll tummarna för att jag slipper få några nya sms som lockar till vanvett och självsvåld. Så här lät det i alla fall då:

Sms från brorsan 10.20

”På Storskär mot Strängnäs. Sju timmar kvar ombord. Regn. Va´ faan skulle man med på det här för? Gillar jag självtukt? Gillar jag regn? Gillar jag folk som unisont ropar; ”Det var bättre förr!”? Svaret på dessa spörsmål är ett långt jävla rungande NEEEJ! Vissa muntrationer finns även i Babylon. Jag ska söka efter dom nu. Har ni inte hört av mej inom en (1) timma har jag tagit mej själv av daga. Fy faan!”

Sms från mej till brorsan 10.22

”Men sluta gnäll, tänk på trumpetfisken som lever hela sitt liv i arslet på en sjögurka. Tror du den någonsin kommer till Strängnäs?”

Sms från brorsan till mej 10.47

”Den som ändå vore en trumpetfisk!”

Sms från mej till brorsan 11.20

”Men börja knarka då, drick motorolja. Gör någonting av ditt liv!”

Sms från brorsan till mej 13.12

”Motoroljan gav få muntrationer. Jag ska nog försöka få i mej lite giftigt gift för att sakta försmäkta och ge mej in i ljuset. Innan jag gör det tänkte jag ge dej en sista titel; Döden på Mälaren.”

Sms från mej till brorsan 14.01

God Bless!

Sms från brorsan till mej 15.11

”Nu jävlar har vi tröttnat, tar tåget till Stockholm 16.19 Sätt på kaffet!”

Sms från mej till brorsan 17.02

To bad, sitter hos M på Östermalmsgatan och dricker Champagne. Var snäll och gå ut med hunden när du kommer till Skeppsholmen. Det hänger en regnrock i maskinrummet. Ge fan i motoroljan!”

Det var bättre förr


Beach 2010

Nu är inte kraven höga, kan jag berätta. Skiner solen längre än femton minuter i sträck och temperaturen stiger ens en tiondel över nollstrecket får man anse att badsäsongen har börjat.

Nisse öppnade däckscafé och våran gamla hamnkapten, Classe, kom förbi och tog en fika på isen. Det var första gången på hela vintern som jag kände att solen värmde det allra minsta. Vackert var det som bara den!

Nybroviken i mars

Nisses succécafé

Beach 2010

Lydia och Falkland

Stockholm Leather Men

Det har höjts röster, ställts obehagliga frågor, till och med antytts att ”den där stickningen” som jag håller på med inte existerar. Människor som jag ”trodde” var mina vänner har visat sig både ondsinta och avundsjuka. Därför väljer jag nu att gå ut offentligt och visa upp en bild på ”embryot”. Den som fortfarande tvivlar om att det skulle vara jag som håller i stickorna, kan ta sig i röven. Bara för att jag köper alla mina manusidéer av en lågusel liten tatuerare i Antwerpen, behöver det ju inte innebära att han också stickar mina tröjor. Här har ni beviset – suckers!

Det är tur att jag har mina SANNA vänner här på bloggen. Människor med smak, stil och finess. Till exempel, Janne.

Jag har en bestämd känsla av att Janne går igång stenhårt på små, mörka män. Typ, Marc Jacobs. Men Janne är också estet långt ute i fingerspetsarna. Det jag gillar mest med Marc Jacobs är hans kjolar. Den här bilden är egentligen bara till för att göra Pilsnerprinsessan lycklig.

Annars har jag på omvägar fått höra talas om en ”syjunta” här i stan som rekryterar medlemmar via SLM. Det känns lite otippat, ja, överraskande faktiskt, eftersom SLM står för Stockholm Leather Men. Däremot blir man ju nyfiken på produktionen. Tveksamt om jag skulle platsa med min präktiga lusekofta.

Frånsett allt detta väcktes jag hell o’clock in the morning av ett starkt ljussken som stack obehagligt i ögonen. Jag trodde att det var en inbrottstjyv som lös på mig med en ficklampa, men det visade sig vara solen.

Kan ni haja, solen skiner i Stockholm i dag och snart kommer vårdagjämningen. Kanske är det lite sent att börja sticka en tröja i mars månad, men jag vägrar ge mina belackare rätt. Tröjsatan ska färdigställas till varje pris, om jag så ska sitta fastkedjad vid ett element i en källarlokal under Slussen med smältande stearin droppande från taket. Tro inte att jag har någonting emot SLM, jag bara känner att this ain´t gonna be easy!

Tröjsatan

Nej, nu ska jag berätta om ”tröjsatan”! Den uppmärksamme VET att jag har satt mej i sinn att sticka en tröja. Dont go there! Tre gånger har jag fått repa upp den vänstra armen ända från början, och det är i dag ännu oklart om det blir en arm på den platsen i framtiden.

Förebilden

För tillfället har jag gett upp armen helt och hållet och börjat med framstycket i stället. Det har jag också fått repa upp ett par gånger. Ena gången för att det blev en och en halv meter brett. Jag har inget mönster där det står exakt angivet hur många maskor man ska lägga upp. Det jag använder som mall är min ”gamla tröja”, och den är inte trovärdig på någon enda punkt.

Jag ägde en gång en gammal bryggarjacka som jag hade köpt dyrt på en secondhandaffär uppe på Söder. Den där jackan visade sej ha ett alldeles eget liv och en egen vilja. Det var lite grann som att försöka styra över en bångstyrig häst. Jackan tog sina egna vägar, fattade sina egna beslut och försvann till slut under oklara omständigheter. Ibland sparkade den bakut. Jag tror helt enkelt att det var den gamla bryggaren som spökade i riggen.

Min relation till kläder har över huvud taget aldrig varit lätt. Jag hör inte till dom som kan köpa en ”palta”, vilken som helst, och sedan fortsätta obekymrad genom livet. Mode skiter jag fullständigt i. Däremot tycker jag att det är otroligt intressant med vacker design, och jag är HELT besatt av Marc Jacobs (chefsdeigner på Louis Vuitton).

Marc Jacobs – goddamit!

Själv kan jag ägna en hel vinter åt att försöka sticka en tröja som ser EXAKT ut som den förra. Inte som när den var ny, utan som den blev efter ett långt och lyckligt äktenskap. Men ska man döma efter det handarbete som jag hittills har lyckats åstadkomma, ser det ut som om tröjsatan har varit i helvetet och återvänt.

Kvalitetstid enligt Nisse

Som jag ändå är igång att berätta om gamla Nisse (alltså, inte min dotter som också heter Nisse, utan grannen) så kom jag att minnas en ytterligare händelse som jag har vittnat om tidigare. Nämligen denna…

”Nisse känner alla på hela Södermalm, han vet också allting om alla och roddar med det mesta i farstun. Allting förstår man dock inte. Som nu i helgen när jag skulle byta lägenhet och samtidigt ställa ner en massa saker i källarförrådet.

Jag hade varit där redan ett par veckor tidigare och kollat hur det såg ut. Då hängde det ett stort lås på dörren som förbryllade oss alla. Jag pratade med styrelsen som lovade att försöka kontakta firman som hade hjälpt till att tömma förrådet efter förre innehavaren. Men där, på det företaget, svarade inte längre någon i telefonen.

Jag fick i alla fall löfte om att låset skulle vara borta som senast samma dag då jag skulle flytta in i min nya lägenhet så att jag skulle kunna utnyttja förrådet. Nästa gång jag var nere i källaren hade verkligen styrelsen uppfyllt sitt åtagande. Låset var borta och förrådet tomt.

När så själva flyttdagen närmade sej och vi stod där med massor av lådor och kartonger, gamla möbler och slalomskidor hängde tamigfan ett nytt hardongans hänglås på dörren.

– Det måste vara Nisse, suckade jag. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra.

– Vaddå, sa mina medhjälpare. Knatar dina grannar runt och sätter hänglås på varandras dörrar.

– Nisse gör, sa jag. Nisse gör såna saker.

– Men gå och hämta nyckeln då, sa min svärson Jompa. Du kanske får kolla på magnolian.

– Den har vissnat, sa jag. Och förresten, går jag upp till Nisse nu kommer han hänga med oss resten av eftermiddagen sen.

– Ja, det är klart, sa Jompa. Det är en typisk ”Nissepryl” att göra. Du får ta det där i morgon, när vi är klara här.

Magnolia i Vitabergsparken
Foto: Ingela Garphammar

Nästa dag gick jag verkligen upp till Nisse och frågade om han hade satt ett hänglås på mitt källarförråd. Det hade han.

– Tror du att du minns var du har lagt nyckeln? frågade jag.

– Det trodde han.

Därpå drog han ut en låda innehållande i runda slängar trehundra källarförrådsnycklar.

– Tror du någon passar? undrade jag missmodigt.

Det trodde han absolut.

Ingen passade!

Av trehundra j-a nycklar, passade i-n-g-e-n till mitt källarförråd. Det tog en halv dag att göra den erfarenheten.

– Kvalitetstid, tyckte Nisse.

Jag räknade långsamt till tio (ett hundra gånger om) och tänkte stenhårt på magnolian. Till slut gav jag upp.

– Nu struntar vi i det här och går och fikar i stället, sa jag till Nisse.

– Gå du, jag kommer sen, svarade han.

Redan där borde jag anat ugglor i mossen och när jag inte hade sett till Nisse på ett bra tag gick jag tillbaka ned till källaren. Då hade Nisse fixat fram en stor bultsax och var i full färd med att klippa av låset. Äntligen kunde jag ställa in alla mina saker. Men jag lovar… Nästa gång jag behöver komma åt mina prylar har Nisse garanterat satt upp ett nytt hänglås som han har tappat nyckeln till.

Varför?

Bara för att det är en typisk ”Nissepryl” att göra!

* Tack för bilden, Ingela. Så gulligt av dig att skicka en bild på magnolian i Vitan :-)

Kom, ska jag visa dig magnolian

Inte ett ord till om vintern. Vi har ingenting mer att säja varandra, vintern och jag. Vintern gör ont. Den biter i skinnet och gnager i själen. Jag tänker på ”Magnolian”. Den som jag skrev om för ett par år sedan och fick beundra från grannen, Nisses, fönster. Jag undrar hur det blir med magnolian i år. Om den verkligen existerar där under alla lager av snö. Så här skrev jag i alla fall då, på den tiden, när det fortfarande var aktuellt med en sådan sak som magnolior på Södermalm.

”Nisse är 87 bast, han bor några våningar upp i huset. Härom dagen stog han ute på gatan med fyra tunga matkassar när jag kom upp på berget;

– Men Nisse, sa jag, har du storhandlat?

Jag tittade nyfiket i påsarna. Det var bara rovor. Kålrötter och morötter, potatis och allsköns blast och bråte. Det var grönsaker för en hel kaninfarm i fyra på varandra följande vintrar med polarvindar och köldrekord.

– Jag brukar få lite krubb på Partihallarna, sa Nisse. Jag jobbade där på 60-talet, serru.

Jag hjälpte Nisse med grönsakerna och stuvade in alltsammans i hissen.

– Nu måste du följa med upp och titta på magnolian, sa Nisse.

Hemma på Söder är det lite heligt med magnolian. Alla tittar på magnolian. Det arrangeras särskilda träffar där man möts i Vitabergsparken och tittar på magnolian. Det ordnas nattvak och poesiaftnar där man sniffar på, eh… Magnolian! Och nu hade turen kommit till mej.

Jag baxade in kassarna i köket och frågade Nisse:

– Var har du nu Magnolian?

Nisse tog mej i armen och sänkte rösten:

– Kom, sa han.

Vi gick ut till vardagsrummet och ställde oss i fönstret. Själv bor jag längre ner i huset, och det är fint det också men Nisse har utsikt över hela Stockholms hamninlopp. Han har utsikt över alla kulturhusen och dom sagolika trädgårdarna. Och långt där nere såg vi magnolian.

– Ser du, viskade Nisse. Är det inte fantastiskt?

Jag nickade tyst och tänkte; ”Yes! Jag har gjort det, jag har sett magnolian!”

En annan magnolia som måste nämnas i sammanhanget är – filmen. Jag vet inte om där förekommer minsta lilla blomblad över huvud taget, men det är fortfarande en av dom bästa filmer jag någonsin har sett. Kanske den bästa!

Barnens rätt i samhället

Humla har haft en sugig morgon. Redan före frukost kom hon in till mej, där jag sitter och skriver, och sa:

– Man kan inte ha sin egen förälder som arbetsgivare och chef.

Jag såg nu att hon hade tårar i ögonen.

– En förälder ska känna omsorg för sin avkomma, fortsatte hon. Fråga hur den mår och så… Om den behöver pengar. Men pappa, han bara skäller på mej.

Hon snyftade till.

– Fan, barn måste också ha rätt att vara bakis ibland!