Säg farväl till Betty Blå

Det där med ”fiskkyssarna” i Det stora svenska vemodet har engagerat många av mina läsare. Det är lite roligt faktiskt. Jag hade aldrig kunnat förutse att just det kapitlet (av alla) skulle göra sånt intryck.

Jag vet inte HUR många gånger jag har blivit dragen åt sidan och väst i örat:

– Du, det där med fiskarna… Funkar det verkligen?

Kråke drar förstås inte någon åt sidan för att ställa några frågor alls. Hon är dessutom expert på ostron. Själv tycker jag att ostron är ganska flummiga. Lite balla sådär, men ändå rätt så funky. I boken är dom dessutom smått hallucinogena.

– Alltså, det där kapitlet med firrarna, sa Kråke under en lunch nyligen. Det är för fan… fint. Jag har testat själv.

– Har du? sa jag.

(På ett sätt förvånad, på ett sätt inte.)

– Jo för fan serru, sa Kråke. I Marocko!

– Marocko? sa jag.

(Lite mer förvånad nu.)

– Men den där skiten med ostronen, tror jag inte ett jävla dugg på, fortsatte hon.

– Dom heter ”tigerostron”, sa jag. Förökar sej vilt längs den norska atlantkusten, samt i Korea.

– Korea…? sa Kråke och såg för en sekund förbryllad ut.

– Guldmandlar, sa jag. Dom kallas för guldmandlar, fast på koreanska då.

– Ja, jag blir tokig på den där bokjäveln, sa Kråke.

– Jag blir också tokig på den där bokjäveln, sa jag.

– Och det där med sälarna… Var har du fått det ifrån? sa Kråke.

– Gålö, sa jag. Det var där man tränade dem. Man kan fortfarande se rester av den sista bassängen ut mot Långgarnsfjärdern.

Kråke lutade hakan i händerna och blev för en (1) sekund tyst. Hon suckade djupt.

– Men att hundra duvor skulle kunna lyfta en… Tja, det kanske går.

Fiskkyssar

Senare samma dag träffade jag en kompis som är skådespelare på Stadsteatern. Jag vet inte om hon blev glad när hon såg mej. Allt hon ville prata om var avsnittet med fiskarna i Det stora svenska vemodet.

– Fan, det där måste man ju testa, sa hon. Funkar det verkligen?

– Fråga Kråke, sa jag. Hon har testat ALLT!

Jag kommer nog aldrig upphöra med att förvåna mej över VAD folk fastnar för i mina böcker. Men det här med ”firrarna” går igen överallt. I går läste jag en läsarrecension på Adlibris (finns här) med rubriken, ”Underbara fiskkyssar”. (Tusen tack, Anja.)

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska skriva om längre. Jo, förresten. Nu kom jag på det! (Alltså, jag gjorde verkligen det.) Det får ni veta om cirka… två år.

Peace out.

Sista ordet

Dom lämnar spår efter sej. Mer eller mindre subtila tecken i avsikt att visa dominans och dådkraft. Jag menar ett avhugget hästhuvud i sängen, där snackar vi klarspråk. Men ett tuggben på tangentbordet…

Jag blir måttligt omskakad.

Däremot ser jag ju att min dator börjar bli helt utsliten. Jag s-l-i-t-e-r verkligen ut mina datorer. Precis som skor. Jag vet inte någon som nöter ut sina skor som jag gör. Förr, när vi hade unghästar, brukade jag köpa tre par jodpush åt gången. Nu skulle jag vilja köpa tre par datorer åt gången.

Igår plockade Nisse fram ett klipp på Youtube med Shan the man. Som vanligt vägrade jag att avbryta mitt arbete och kolla. Jag har helt enkelt inte tålamod att sitta still och glo in i en skärm. Jag tittar inte ens på TV. Vilket i och för sej kan verka lite funky med tanke på mitt yrkesval. Jag tittar på tangenterna, det är allt.

Men Nisse gav sej inte (surprise) och till slut satt vi där och gapkrattade. Första delen går att se här ”Blattefierad”.

Men nu var Nisse riktigt i gasen och ville se alla dom andra delarna också. Det hade jag inte tid med, men Nisse stog på sej (surprise). Till slut fick jag ge mej och lovade att vi skulle se EN (1) del till. Och så satt vi där och gapskrattade – igen.

Sent på kvällen kom Nisse tillbaka och ville att vi skulle dra ett par ytterligare avsnitt. Men då sa jag, ”Nej”. Klockan var mycket, och jag hade en hel del kvar att göra. Men vad betyder egentligen ett nej? Trehundra feta NEJ senare, satt Nisse fortfarande kvar vid min sida och tjatade. Då fick jag nog, smällde igen locket till datorn och gick därifrån.

Hunden! Det är en smart kille. Han vet vad nej betyder. Honom vill man vara med. Nisse såg jag över huvud taget inte till nåt mer.

När jag kom tillbaka efter ett par timmar och lyfte på locket till datorn, hade jag fått ett nytt meddelande skrivet på skrynklat tidningspapper som låg inpetat mellan skärmen och tangentbordet.

I´ve got mail

Men nu är Nisse i skolan, och fy fan vad jag ska titta på Shan the man. Alla delarna, en efter en.

Jag undrar vad som kommer att ligga på mitt tangentbord imorgon? Och en sak till… Stavas inte käring med ETT (1) ärr?

Dolly & Frejas dojor

In the middle of the night

Natten har INTE varit mild och öm. Det är lite synd för på något sätt hade jag verkligen kunnat uppskatta det. I stället ser jag mej själv sittande med en exploderad kolsyreapparat i armarna och vatten över-precis-jävla-allt. Mest i ansiktet. Allt det kan man ju i värsta fall acceptera, men inte klockan tre på natten.

Jag skulle helt enkelt bara ”krulla” lite plurr. Jag vet att det är ett konstigt ord. Människor anmärker ständigt på mitt sätt att benämna vatten som antingen ”platt” eller ”krulligt”. För mej känns det helt naturligt. Man kolsyrar platt (eller rakt) vatten och det blir krulligt. Konstigt blir det först när man dricker rakvatten, och det gör ingen (hoppas jag).

Så jag tog en flaska som stod på diskbänken (dumt) och satte den i kolsyreapparaten (dumt) och började köra. Nu har jag ett sätt att ”krulla vatten” som är lite mer ”hängivet” än vad som är rekomenderat i bruksanvisningen. Jag tycker att man likaväl kan göra det ordentligt. Då håller sej vattnet ”glatt galopperande” hela natten och man behöver inte leta reda på den satans korken som försvann för fyra år sedan.

Alltså, gjorde jag bara som jag brukar. Och det var – jättedumt!

För plötsligt började den där sinnessjuka kolsyreapparaten hoppa och fara och spruta vatten och jag blev jätterädd och försökte skruva loss flaskan men då liksom exploderade hela skiten och jag var övertygad om att jag skulle få kolsyretuben i pannan och det flög plastdelar över hela rummet och jag blev DYNGSUR.

Det var saft i flaskan som jag hade misstagit för vatten. Man kan INTE krulla saft. Det blir en förödande effekt. Men det var en sorglig syn alltsammans, och jag kände mej så ensam där jag satt med spillrorna av en kolsyreapparat i famnen mitt i natten. Som om ingenting i mitt liv är riktigt som det ska. Människorna är gjorda av papier maché, hunden är uppstoppad och solen en flackande glödlampa. Inte ens vattnet är som det ska, för det har fucking exploderat!

Så nu tar jag time off och promenerar ned till Årstaviken. OM den ligger kvar.

Peace out!

Rakt (okrullat) vatten på Årstaviken 1896

One trick pony

Freja påstår att hon känner sej helt ”mentalt utpippad”. Ja, det var ju ett nytt uttryck. Det är Dolly som knäcker henne. Den där lilla byrackan knäcker för övrigt mej också. Jag nog aldrig träffat en vildare valp i hela mitt liv. Jag orkar inte ens fotografera henne. Det går för fort allting. Bilden har Humla tagit med sin mobilkamera.

Här om dagen fick Dolly följa med till NK när Freja och jag skulle handla mat.

– Ska du verkligen gå i dom där kläderna? frågade Freja mej.

Jag minns inte ens vad jag hade på mej. Nåt bekvämt säkert.

– Jag är författare, jag gör som jag vill, svarade jag.

Det där med att jag gör som jag vill hade jag fått lära mej av Pelle ett par dagar tidigare. Då sa jag nämligen ”nej” till att gå och sätta mej på Lydmar i träningskläder.

– Du är författare, du kan komma precis hur du vill, sa Pelle.

– Det är ett märkligt privilegium ni kulturkoftor har, konstaterade Freja på vägen till NK. Ni kan göra lite som ni vill, och komma undan med det. Ni kan sätta på minderåriga, spilla vin på utrikesministern och stjäla smågodis på mataffären. I jävla seglarstövlar!

Jag stannade upp och stirrade på henne.

– Jag VET ingen som sätter på minderåriga. Och absolut inte i seglarstövlar.

– Roman Polanski, sa Freja.

– Tveksamt dock om han verkligen är författare, sa jag.

Sedan var vi framme vid NK.

– Vad gör vi av hunden? frågade Freja.

– Den ska med in, sa jag.

– Får man verkligen ta med sej hunden in i en matvaruaffär? frågade Freja.

(Ja, ni vet – det ligger en matbutik på bottenplanet. Den är bra – testa den!)

– Skiter jag i, sa jag. Jag är författare, jag gör lite som jag vill.

Hell no!

Vi höll på att bli utkastade alla tre. Freja fick trycka ned Dolly i urringningen och jag tvingades göra en ”expresshandling”. Men jag hann i alla fall sno en näve lösgodis!

Dolly da dog

Dagen D

Nisse tror att jag är HELT dum i huvudet, alltså ungefär som Dolly, fast way way värre. Det är bara för att jag inte begriper någonting av ishockey. Inte ett jävla dugg hajar jag, och det är liksom meningen med mej.

När jag skrev Familjelyckan var det nästan en förutsättning för att kunna karaktärisera gestalten Pettersson-Jonsson på ett trovärdigt sätt. Han skulle bli ishockeyproffs, det var en nödvändighet för berättelsens skull. Han måste vara tillräckligt bra för att lyckas ta sej till NHL, men han skulle inte begripa ett SKIT av vad han egentligen sysslade med. Ingen kunde vara bättre lämpad än jag att utforma den romanfiguren.

Varför han heter Pettersson-Jonsson i boken beror på att min gamla ungdomskärlek hette Per Hansson, men han kallades inte för någonting annat än Persson, vilket snabbt blev Persson-Hansson. Ishockeyspelaren Pettersson-Jonsson fick även Persson-Hanssons utseende, och flera av hans karaktärsdrag.

Pettersson-Jonsson

Pettersson-Jonsson är ju en djupt hängiven själ och dedikerad människa. Dock inte åt sporten. Pettersson-Jonsson är BARA intresserad av familjens lilla charkuteributik, och att stoppa korv. Persson-Hansson (IRL) var nästan ännu värre. Han var fågelskådare, ornitolog. När jag berättar i boken om rörsångare och sävsångare, kan ni ge er fan på att det är den vackra (men genomknasiga) Persson-Hansson som har släpat med mej ut i någon vassrugge för att lyssna på fåglar i gryningen. Ingen har sett så många förlorade soluppgångar som jag. Han lärde mej även att hugga ved, men han sa aldrig någonting om ishockey.

Undra på att jag gång efter gång frågar Nisse.

– Vilka är det som spelar i kväll?

Och hon skriker (för hon håller på att bli galen av det här).

– Det är Djurgården och jävla HV 71. Fatta!

Och jag försöker verkligen ta in det, jag försöker verkligen förstå att det är Djurgården – HV 71 som spelar varenda förbannade match. Men ärligt, jag hajar det inte. I går, när HV vann, begick jag också misstaget att fråga:

– Fick Djurgården silver nu?

Då reste sej Nisse upp och gick.

– Du är SÅ blåst, sa hon.

Jaha, liksom. Det är Dolly, och så är det jag då. I dag kommer hon förresten. Freja ska ta en taxi med henne från uppfödaren, hon vågar inte åka kommunalt med den lilla dumskallen. Det känns lite som dagen ”D” här just nu. Och jag undrar om inte Djurgården vinner nästa match?

Fläckvis håravfall

Freja är gravid. Nej, nej – inte på det där viset som det blir barn utav (lägg ifrån dej telefonen, mamma). Freja är havande med en hund. Fuckin´Dolly Dahl. (Alltså, jag MÅSTE sluta kalla jycken för fuckin´Dolly Dahl. Jag är ändå någon slags mormor åt den.)

På fredag kommer Dolly och allting är förberett in i minsta detalj. Hon har koppel, halsband, skålar och byttor. Hon har korg, karameller, leksaker och täcke. Jag ger mej fan på att hon även har mockasiner i fyra olika storlekar att växa i. Hon HAR flytväst!

Det är bara ett problem. Freja tror att Dolly är dum i huvudet. På riktigt! Hon tror det. Dolly är inte alls som sina syskon. Hon är bitter och inåtvänd samt sannolikt döv.

– Äsch, försökte jag trösta Freja och började samtidigt googla på ”rassjukdomar hos Chihuahuor”. Du befinner dej i något slags mentalt ”utdrivningsskede” och nu tror du att valpen är värdelös.

Freja kraschade raklång på sängen och suckade a-v-g-r-u-n-d-s-d-j-u-p-t med händerna knäppta på magen.

– Femton tusen spänn för en golvmopp.

– För en grinig golvmopp, rättade jag henne.

– Som hör dåligt, stönade Freja.

– Och förmodligen kommer att drabbas av fläckvis håravfall, kunde jag berätta.

(God bless Google.)

Freja började gråta stilla.

– I natt drömde jag att Dolly fick DN i huvudet, hulkade hon.

Jag stirrade på henne.

– Vad talar du om nu?

– Morgontidningen, sa Freja. Den kommer jättetidigt och dimper ned på golvet med en jävla smäll. Jag måste nog sluta prenumerera!

– Gå och ring din uppfödare, föreslog jag. Fråga om det finns ett enda dokumenterat fall av ”dödad Chihuahua på grund av DN”.

Freja skyndade sej iväg, men var snart tillbaka och gjorde det där märkvärdiga baklängesfallet som alla mina döttrar gör så fort någonting tynger dom det allra minsta lilla. (Det går inte riktigt att beskriva hur det ser ut, men dom bara kraschar, alldeles stela i hela kroppen, baklänges, rakt ner i sängen. Det ser inte klokt ut faktiskt, som när man fäller ett träd. Jag blir lika fascinerad varje gång det sker. Och det är flera gånger om dagen kan jag berätta.)

– Det lär ska vara en av dom vanligaste dödsorsakerna för rasen, sa Freja och suckade så där avgrundsdjupt igen. Själva hade dom tejpat igen brevinkastet med silvertejp.

Jag tror att det blir jättespännande när Dolly kommer. Speciellt för Freja. Jag vet inte hur man sysselsätter sej 24-7 med en marsvinsliknande varelse som mest sover hela tiden. Särskilt om man inte ens har en tidning att läsa. Gissa vem som INTE vill ha besök i helgen. Snälla, snälla barn… ni måste förstå. Jag försöker skriva ett manus här.

Peace out!

Fläckvis håravfall

Kulturkrock i Stockholm

Mitt i veckan, under (för mej) flåsande deadline bestämde vi oss, Pelle och jag, för att vi behövde lite kvalitetstid tillsammans. Pelle är (för nytillkomna läsare) min f.d förlagschef, men nu är han föräldraledig med lille Marcus, och då ses vi inte så ofta.

Back in the days, när vi slet med korrektur och omslag, kunde vi ryka ihop rätt så ordentligt. Men vi somnade aldrig osams. Och då bor vi ändå på varsin sida om stan, så möjligheten fanns.

Nu är vi bästa vänner!

I dag hade vi bestämt oss för att fly verkligheten och kolla en utställning på Morderna. Lee Lozano. Pelle är SJUKT konstintresserad och kan berätta saker om konstnärer och deras verk som man inte hade en aning om. Till exempel att man INTE får röra vid tavlorna.

Gerhard Richter
(Den har mitt DNA)

Länge gick jag tyst vid hans sida och funderade på VAD som skulle hända om jag petade på en av de där gigantiska dukarna. Till slut blev det något av en besatthet, och när vi kom till Gerhard Richter kunde jag inte hålla mej längre utan satte en försiktig fingertopp mot den glatta ytan. Pelle höll på att DÖ!

– Du har rört Gerhard Richter, sa han och såg sej oroligt omkring.

Han fortsatte:

– Du fattar inte vad du har ställt till med, Carina. Du har lämnat ditt DNA efter dej på ett verk av Gerhard Richter. Inte okey! Jag upprepar, INTE okey!

Plötsligt såg jag alla kamerorna i rummet och hade svårt att hålla mej för skratt.

– Men ärligt talat, Pelle. Har du aldrig rört vid någonting förbjudet? frågade jag.

– Aldrig, bedyrade Pelle. Aldrig!

– Nåväl, anta utmaningen, sa jag. Du kommer inte att kunna låta bli i framtiden. Du kommer att göra det. Du VET att du kommer att göra det!

Pelle tog sej för huvudet och suckade tungt. Så fick han plötsligt syn på en världsberömd målning av Matisse.

– I så fall måste man ju nästan olla tavlorna, svarade han.

Jag skrek rakt ut.

– Inte olla, Pelle. Inte olla!

– Jo, jo, svarade Pelle och jag såg att han menade jävlar i den allvar. Jag blir antagligen tvungen att fotografera händelsen också om det skulle bli i ett annat land senare i sommar.

Lee Lozano

Nu började det verkligen dyka upp en och annan vakt ur annars övergivna vrår, och vi bestämde oss hastigt för att lämna Skeppsholmen.

Solen sken och det var en sagolik dag i Stockholms innerstad. (Vissa är för jävliga, men just den här var bra).

– Vi skulle verkligen behöva ett glas Champagne, sa Pelle.

– Absolut, sa jag.

Och så hamnade vi här helt hipp som happ.

Lydmar Hotell på Blasieholmen

Ett par timmar senare var vi båda två rejält grillade av solen, och i övrigt försenade till precis ALLTING annat som vi hade lovat att uträtta på varsitt håll.

Efter ett hastigt (två glas ytterligare) farväl satte jag full fart upp till Söder och hamnade där i en tusenhövdad jävla fotbollsparad!

Det är alltid lite speciellt när Hammarby spelar sin första hemmamatch för säsongen, och gatorna var avspärrade hela vägen från Slussen till Zinkens Damm.

Jag hade lite bråttom och fick verkligen kämpa för att komma fram. Till slut hittade jag den OPTIMALA platsen att befinna sej på. Nämligen framför hela den enorma folkmassan. Där lyckades jag också (med risk för mitt eget liv tror jag) få fram kameran och ta några bilder.

Men jag älskar verkligen Söder, jag älskar människorna och stämningen. Det är en levande stadsdel, med vilda, vackra innevånare och ett stort, brinnande intresse för bl.a fotboll.

Att gå hem till Söder

Jag har en helt obegriplig förmåga att hamna på Medborgarplatsen när jag minst av allt vill vara där. Jag får panik av stora folksamlingar och går inte ens på bio utan ångest. Att åka tunnelbana är helt uteslutet och jag kan vara den enda i hela filmbranschen som har tackat nej till ett erbjudande i Hollywood p.g.a ”flygskräck”. Det var visserligen bara en Workshop tillsammans med många andra manusförfattare, men det var en fin inbjudan och en betald resa. Men – hell NO. Sånt där är ingeting för mej!

Av två onda ting – väljer jag Medis. Det är i alla fall där jag har mitt hjärta.

Grabbarna från Eken

Guds egen lilla ängel

Jag längtar till Gotland. Till Storsudret, till Hamra, till hela den sanslösa kusten vid Hornburgen. Jag nästan dör av lycka när jag kommer till Gotland. Jag skrev en krönika om mitt första besök på ön i Tidningen Hästfocus för några år sedan. Säkert har många som följer min blogg redan läst den här texten, men jag tycker om att minnas hästarna, havet och Albertina.

Det blev en lång krönika. Min chefredaktör Ulf Norén är en fantastisk person och gav mej allt utrymme jag ville ha i tidningen.

Albertina heter någonting annat i verkligheten och var kanske inte fullt lika knasig som hon framställs i min text. Eller jo, förresten. Det var hon banne mig… Hon var värre! Vi hade fruktansvärt roligt tillsammans.

Guds egen lilla ängel

C. Dahl / Hästfocus

”Hon hette Albertina Goldman och var den som lärde mej att röka pipa. Redan som sjuåring var jag bättre på att stoppa en pipa än att skala en banan. Som tack lärde jag henne hur man stjäl en häst och tjuvkopplar en bil. Jag var ett mycket besynnerligt barn. Det var hon också!

Den gemenskap som uppstår när två av guds egna små lammungar får syn på varandra i en flock av samvetslösa skitungar, är sagolik och välsignad i himlen. Det skulle bli en sommar som ingen av oss någonsin skulle glömma.

Trots att vi var uppvuxna i helt skilda landsändar och hade en bakgrund som inte på något sätt liknade den andras, hade vi ett gemensamt. En lustfylld och alltigenom livsfarlig fascination för – eld!

Albertina var definitivt den av oss som bar på den största begåvningen. Sin ringa ålder till trots hade hon redan hunnit utforska den beräknade flambarhetspunkten såväl hos sina egna sängkläder som hos den hemmavarande huskatten. Själv hade jag en jämförelsevis begränsad iver att tutta på i det egna hemmet, varför det oftast brann någon annan stans. Naturligtvis kunde vi båda förvänta oss en lång tid av internering och svåra nedskärningar.

Morsan, som i grunden var en hjärtegod och välmenande kvinna, hade läst nåt skit om Emil i Lönneberga och försökte driva en liknande kampanj i syfte att sända mej åt Amerrkatt. Trots att hela kvarteret ställde upp med sina samlade besparingar och kommunens starke man höll ett tårdrypande tal på brandstationen, ville inte pengarna räcka hela vägen över Atlanten.

Gotland, föreslog en nära anhörig som ivrade särskilt för min deportering. Gotland är ett ökenlandskap, omgivet av vatten och befolkat av brandsoldater.


Jag vet inte varifrån denna missvisande information inhämtades sådär i alla hast, dock hade den en märkvärdigt positiv effekt på den kohandlarkommité som var särskilt sammansatt för att säkerställa min stundade avresa. Det bestämdes att jag skulle sändas till Klintehamn på ridläger. Detta skulle ske omedlebart och utan att passera GÅ!

Foto C. Dahl


Min enda erfarenhet av hästar kom från morfar Bertils skogstokiga travare som han vunnit på pokerspel av den legendariska travtränaren Henrik Lindmark. Med tanke på att Henrik Lindmark var en lika slug räv som morfar var skicklig spelare, fylldes gården snart av dom mest aparta exemplar av den nordsvenska stammen. Dessa hästar kunde när som helst spränga ett staket, knäcka en bira och svälja små rara barn med hull och hår. Följaktligen hade jag tillbringat en stor del av min barndom fastklamrad högt uppe i en rostig stupränna. Man skulle med fog kunna säja att mitt hästintresse var mycket begränsat och enbart sträckte sej till den faktiska hållbarhetstiden hos rostig plåt.
Huruvida Albertina Goldman hade något hästintresse över huvud taget, var lika oklart som den egentliga brandorsaken i familjens finsoffa. Vid en första anblick verkade hon snarast tillsluten, näst intill fientlig. Ögonen gnistrade lika svarta som två bottenfrusna skogstjärnar, munnen var ett sammanbitet streck och när hon log (vilket hände två gånger på en hel sommar) blottade hon en tandglugg tillräckligt bred för en normalstor groda att passera okysst rakt igenom. Det måste vara ett utslag av guds egen nyckfullhet att sända oss till samma ridläger. Att han dessutom ville ordna det så fiffigt att vi inkvarterades i samma rum, kan bara uppfattas som ett tecken på lång och outhärdlig leda.

Jag ska aldrig glömma hur Albertina slängde upp sin slitna trunk på överslafen och konstaterade;

Klintenäs är en jävla håla och hästarna håller knappt för att hänga tvätt på. Jag föreslår att vi sticker härifrån!

Klintehamn, rättade jag försiktigt. Jag tror att det heter Klintehamn.

Albertina slickade i sej lång sträng snor och plockade fram ett paket tobak.

– Klintehamn eller Klintenäs. Same shit, diffrent name. Röker du pipa?

Jag satt på min säng och kramade en rosa spargris hårt i min famn. Spargrisen innehöll exakt nio kronor och tjugofem öre. Det var pengar som blev över när båtbiljetten var betald och som skulle utgöra en grund till min framtida utbildning.

– Nej, jag har slutat, svarade jag.


Albertina slog upp fönstret och tittade ut över den gotländska hagmarken.


– Du har väl inte ansträngt dej tillräckligt mycket. Hur många barn tror du inte slutar röka bara för att dom ger upp alldeles för lätt?


Hon funderade ett ögonblick.


– Hundratals… kanske tusentals. Tänk dej, över hela världen går det omkring små snorungar utan varken pipa eller tobak i sin pung. Det är en skrämmande tanke!


Hon klättrade ut genom fönstret och försvann bort till hästarna i hagen. Jag satt kvar en stund på sängen och försökte föreställa mej alla dom där små stackars snorungarna i sitt eländes armod. Så ställde jag spargrisen åt sidan och rusade fram till fönstret. Albertina satt redan uppflugen på ett av dom godmodiga gotlandsrussen. Hon drog ett djupt bloss på pipan och ropade åt mej.


– Kom, så drar vi. Det går en båt om två timmar!


I nästa sekund tog hästen ett bocksprång och Albertina for genom luften med huvudet före. Jag rusade nerför trappan och var snabbt ute i hagen. Albertina satte sej upp och grimaserade med hela ansiktet.


– Vad var det jag sa? Dom här hästarna är odugliga! Vi måste hitta på ett annat sätt att ta oss härifrån. Har du körkort?


Jag tänkte snabbt och svarade så trovärdigt jag förmådde.


– Nej, det har blivit indraget.


Albertina skakade olyckligt på huvudet.


– Samma här. Fortkörning, 180 blås på 90 väg. Du då?


Jag suckade djupt.

– För fort här också, 370 blås på 690 väg.


Nu log Albertina och hela hennes ansikte skrynklades ihop till en rynkig liten boll. Jag såg den där breda gluggen och kunde nästan svära på att det satt en liten groda och blinkade på tungspetsen.

I nästa stund hördes ett rop från det stora huset;


– Det brinner!


Jag stelnade till och vred på huvudet. Mycket riktigt. Redan steg höga lågor upp från den plats där Albertinas pipa låg och pyrde i det torra gräset. Albertina kom hastigt på benen och började trampa runt bland lågorna. Hon ropade till mej;


– Hästarna, rädda hästarna!


Jag reste mej upp och la armarna i kors över bröstet;


– Det är ingen fara. Gotland är ett ökenlandskap, omgivet av vatten och befolkat av brandsoldater.

Foto C. Dahl

Vi vet nu, både Albertina Goldman och jag, att Gotland också är befolkat av ilskna mjölkbönder. I två veckor tvingades vi till den grövsta sortens stalltjänstgöring, där den enda ljuspunkten på hela dagen var när granngårdens ljuslockiga mellanson Olle kom för att hämta sin häst. Olle hade en blick som fick Victoriagraven att verka långgrund och ett leende som kunde försätta två små rövarhjärtan i okontrollerad brand. Ibland fick vi sitta på hans häst. Det var en fin tävlingshäst som kunde snurra på ett bakben och driva in bortsprungna får. Vi var djupt imponerade.


– Jag ska gifta mej med Olle, sa Albertina Goldman och sög i sej en lång sträng snor som hängde och dinglade under näsan.


Jag nickade stumt och tuggade tankfullt på tröjärmen;


Jag med.


Vi hukade bakom en dammig havrelår och tänkte att det måste vara den stora guden själv som hade sänt oss denna blonda viking till vår emotionella räddning. Klockan var fyra på eftermiddagen och det var dags för Olle att sadla på hästen. Klockan fem hade han fortfarande inte kommit och när klockan slog både sex och sju var vi färdiga att begära skilsmässoprövning. Först tjugo minuter senare klev Olle in i stallgången tillsammans med en fal flicka från fastlandet. Hon var gammal och rynkig med utsvängda jeans och höga platåskor.


Minst femton, tippade Albertina.


Kanske sjutton, menade jag och kände en rysning gå längs ryggraden.


Den fasansfulla fastlandsflickan höll en fånig ryktpåse över ena axeln och hade en uppsyn som om hon ägde hela världen. I synnerhet Olle. Vi betraktade hennes uppenbarelse med oförställd avsky och sökte efter begynnande spår av Parkinson i hennes beteende. Albertina reste sej upp och spände blicken i Olle.


Var har du varit?!


Olle snodde runt och gav henne en förvånad blick.


Albertina pekade på klockan som hängde på väggen.


– Vet du egentligen hur mycket klockan är?


Olle log mot oss och drog iväg med sin nyfunna kärlek.


– Det där är ingen klocka, utan en termometer. Gå och lägg er nu, snorvalpar!


Sent på kvällen grävde vi upp två dussin feta daggmaskar och gömde oss högt uppe i en lummig trädkrona. Albertina blossade på pipan och tänjde en av dom jordiga metmaskarna som ett torrt gummiband mellan sina små hårda nypor. Hon muttrade förbittrat mellan tänderna;


Älskar, älskar inte… Älskar, älskar inte…


Jag spärrade upp ögonen och kunde nästan höra ljudet av en sträng som brister när masken plötsligt sprätte till och gick av på mitten.


Albertina betraktade dom båda slokande stumparna mellan sina fingrar och stönade;


Jag hatar det här stället. Man sliter och släpar från morgon till kväll. Och som om det inte vore nog med det…


Min man bedrar mej.


Jag nickade bekymrat och suckade djupt.


– Min med.


Vi förblev sittandes tysta ett ögonblick. Hästarna betade lugnt i sina hagar och solen höll precis på att gå ner. Då hördes det igen;


Det brinner!


Jag drog efter andan och frågade;


– Vad har du gjort?


Albertina suckade djupt och betraktade sina händer som om det vore två främmande varelser.


Jag vet inte vad det är med mej, det blir jämt så här. Först blir jag arg, sedan börjar det brinna någonstans.


Jag satt med gapande mun och kände hur trädet började ruska. Någon skrek åt oss på obegripligt gutemål;


Kom ner därifrån, skitungar!


Jag höll mej hårt i trädstammen och flämtade;


Vaddå börjar brinna… var då någonstans?


Nu log Albertina igen och det var sista gången den sommaren jag såg hennes ansikte skrynklas ihop till en liten boll framför mej.


Den gamla häxan har ingen ryktpåse längre… och inga platåskor heller.

Foto C. Dahl

Sent på natten när vi var ordentligt inlåsta och låg nedbäddade i våra sängar, kunde jag höra henne be sin aftonbön i mörkret.


Kära gode gud, gör så att jag blir en alldeles vanlig liten flicka med snus under läppen och höga platåskor. Gör det fort!


Så lutade hon huvudet över sängkanten och tittade ner på mej.


Får jag sova i din säng i natt?


Jag vek undan täcket och flyttade mej in mot väggen. Albertina kändes liten som en fågelunge vid min sida. Hon tog min hand i sin och viskade.


Du måste hjälpa mej härifrån. Min mamma ligger för döden och jag har elva små syskon därhemma som inte får en bit i magen när jag är borta.


Jag hade velat fråga om dom i alla fall hade pipa och tobak, men kände att det var fel tillfälle.


– Okey, sa jag. Jag vet hur man tjuvkopplar en bil.


Albertina tryckte sej närmare mej.


Pengar, har du pengar?


Jag skakade på huvudet och svarade.


– Allt jag äger är nio kronor och tjugofem öre. Det ska vara till min utbildning.


Albertina viskade i mörkret;


Jag förstår.


Så började hon att sjunga lågt.


Nu i ro slumra in, i bädden så fin… som en blomma på äng i en gungande säng. Och guds änglar de små, breda vingarna ut… Och kring sängen de gå, tills att natten är slut.


Nästa morgon var hon borta. På nattduksbordet låg skärvorna kvar av min plundrade spargris och en lapp som var skriven med spretiga bokstäver. Jag tog upp den lilla smutsiga pappersbiten och läste högt; ”Jag elskar digg”, stod det; ”Helsinar Albetina Gåldman.”


Jag tittade upp och såg att fönstret stod vidöppet. Det enda spår som fanns kvar efter Albertina var en rivstart i gruset på gårdsplanen.

”Helsinar Albetina Gåldman.”


I trettio år har Albertina Goldman varit försvunnen nu. Ända tills för några veckor sedan, då jag plötsligt fick ett mail från henne. Jag såg avsändarnamnet och kände en ilning av glädje i magen. Så öppnade jag mailet och läste högt; Hej, min vän!”, började det. ”Jag läser dina krönikor i tidningen och önskar att vi kunde träffas igen. Jag bor kvar i mitt barndomshem. Du måste komma hit och hälsa på!”


Jag tog tåget. Hela vägen såg jag framför mej den eländiga lilla stugan med dom elva små snorungarna som alla måste vara svårt lungsjuka vid det här laget.


Albertina mötte mej vid stationen. Hon kom i en sprillans ny Chevrolet och såg ut precis som jag hade väntat mej med mörkt blankt hår och gnistrande svarta ögon.


Jag var verkligen en riktig skitunge, skrattade hon. Jag ljög om precis allting och plågade alla i min omgivning. Vet du om att jag åkte tillbaka till Gotland och förlovade mej med Olle tio år senare.


Jag gav henne en hård knuff i sidan.


Din jävel, Olle är min!


Det höll inte länge, han träffade visst någon ny sen.


Jag log snett och bekände…


– Jag vet… Jag åkte också tillbaka till Gotland.


Albertina skrattade högt och pekade ut genom vindrutan. Hennes handleder var nedtyngda av tunga guldlänkar som klirrade mot varandra varje gång hon rörde sej.


Här bor jag!


Framför oss låg en godsliknande byggnad med utsikt mot havet och ett stort stall i angränsning. Jag spanade efter den lillan stugan med dom små hostande barnen och tänkte att det kanske hade brunnit ner till grunden. Albertina bromsade in framför en storslagen entré och hoppade ur bilen.


– Kom, ska jag visa dej runt.


Jag tog på mej ett par solglasögon och såg mej omkring.


– Är det här ditt barndomshem?


Albertina skrattade högt och skuttade uppför trapporna.


Jag hade allt, pengar, barnskötare, hästar…


Hon blev plötsligt allvarlig.


Allt utom syskon.


Jag såg framför mej hur dom elva lungsjuka plötsligt gick upp i rök och kände mej för ett ögonblick alldeles tom inuti.


Och din mamma, hon som låg för döden?


Albertina låste upp dörren.


Det var ljug det med. Mamma hade redan dött. Hon dog strax innan jag åkte. Det var därför dom sände iväg mej. Tyckte väl att jag behövde komma bort lite, träffa jämnåriga.


Det blev en sen natt. Vi drack gamla årgångsviner och skrattade som bara två av guds egna små lammungar kan göra när dom återser varandra efter trettio år. I gryningen kröp vi ner i Albertinas kolossala säng och somnade med kläderna på. Jag vaknade tidigt nästa morgon och såg att Albertina hade slängt ifrån sej sina juveler och en handfull småpengar på nattduksbordet. Jag klev upp ur sängen och räknade ihop exakt nio enkronor. Så skrev jag en lapp och skyndade mej ut till morgonbussen;

”Jag elskar digg med. Helsinar C. Dahl”.


A walk in the park

Nu finns Familjelyckan som talbok på TPB (talbok- och punktskriftsbiblioteket). Det är jätteroligt att även synskadade får höra berättelsen. Man kan till och med ladda ned ett litet stycke att provlyssna på. Det är bara någon minut långt, men känns som en evighet.

En av mina döttrar har en vän som är o-h-y-g-g-l-i-g-t långsam. Hon påstår att tiden liksom stannar omkring honom och att alla naturlagar upphör att gälla. Till och med askan från cigaretten faller långsamt till marken.

Jag blev vansinnigt full i skratt när jag hörde tpb-kvinnan läsa ur min bok. Fatta att hon har gjort det här i 17 timmar och 21 minuter! Haja hur lång tid det skulle ta att läsa upp Det stora svenska vemodet. Och de heta scenerna mellan Skipper och kapten Klinga, hur skulle det bli med dem?

Jag föreställer mig att det skulle låta som poesi. Och så ser jag den där kvinnan framför mig i inspelningsstudion, med rutig kjol och ugglebrillor. Sannolikt heter hon även Barbro. Helt oanande påbörjar Barbro sitt uppdrag med ”inläsningen”, tar sig med svårighet igenom kapitlet där Pierina förför Tigertämjarn (men ser det fortfarande som en ”del av sitt jobb”, vilket hon har klarat med glans i 30 år) och kommer ut i lugnet mellan sidorna 109-343. Allt ser ut att ordna sig, det går bra nu. Med stadig röst (men Gud i helvete långsam) anträder hon den tredje och sista delen, förvissad om att upplösningen kommer att bli a walk in the park!

Ha!

Det vore inte Skipper och kapten Klinga om deras 13 år gamla kärlekshistoria skulle sluta med ett handslag i Afrikas djungel. Och nu blir det inte lätt för vår kvinna bakom mikrofonen. Med blossande kinder börjar hon läsa allt fortare ur boken, och producenten ropar till henne att lugna ned sig och att ta stycket från början. Men det går inte för Barbro är helt inne i den här förfärliga, sorgliga och snuskiga berättelsen nu och hon tänker ta mig fan gå hem och kontakta författaren om inte kapten Klinga får sin Skipper till slut (ja, många har gjort det) och nu går det inte längre att uppfatta ett enda ord av vad hon läser. Timmarna går, mörket faller över Kampementsbacken (där jag föreställer mig att talbok- och punktskriftsbibliotekets inspelningsstudio ligger) och producenten ligger död över mixerbordet (oklart under vilka omständigheter, eller på vilken sida i boken detta har hänt) men Barbro är lycklig.

Hon vet inte riktigt varför, bara att hon har gjort en resa, och att den tog 6 timmar och 4 minuter. Rekord!

Hör Barbro läsa ur Familjelyckan

Happy puppy hour

Freja är djupt seriös med sitt hundägarskap. I morse vaknade jag av att hon hade krupit ned bredvid mig i sängen, dragit i gång datorn och fått upp en jävla flytväst på skärmen. En flytväst för knähundar.

– Turkos eller cerise? viskade hon.

Det kändes inte alls bra det där.

– Hur länge har jag varit inblandad i det här? frågade jag.

– Inte så länge, svarade Freja. Du är hittills bara anmäld till två kurser.

Jag satte mej upp och stirrade på henne.

– Vilka kurser då?

– Valpstretching och akutsjukvård i vildmarken.

– Stryk mig, sa jag.

Freja såg djupt besviken ut.

– Men du lovade.

– Jag sov, sa jag. Det är inte okey att anmäla en sovande människa till akutsjukvård i vildmarken. Det är något av ett övergrepp faktiskt.

Freja suckade tungt och lyckades till och med pressa fram någonting som liknade tårar i ögonen.

– Jag känner mig väldigt ensam nu, sa hon.

– Inte jag, sa jag och drog täcket över huvudet.

Jag hörde hur det trummade mot tangentbordet.

– Okey, du slipper väl valpstretchingen då, sa Freja.

– Gud hör bön, mumlade jag.

– Men då får du lova att ställa upp på en annan aktivitet.

Whatever, sa jag.

– Det är på torsdagar, sa Freja. Kan du på torsdagar?

– Jag kan aldrig, sa jag.

– Nu är det i alla fall bokat och klart, sa Freja.

Jag satte mig upp igen.

– Vad är jag nu anmäld till?

Freja sken upp.

Happy puppy hour!

Varför känns det som om jag har dragit en nitlott den här morgonen?

Rise and shine

Olyckor i hushållet

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Nu är det bara Nisse kvar. Alla andra har faktiskt flyttat. På tal om Nisse, jag menar… Hur går det till? I går ringde mamma för att berätta om en bröllopsinbjudan som hon och hennes kille hade fått. Under tiden som jag satt i telefonen kom Nisse in i rummet. Jag minns att jag tänkte, ”Vad ska hända nu då?”.

När Nisse såg att jag var upptagen, lade hon sig på sängen och väntade. Jag minns att det kändes tryggt. Bra där, Nisse, liksom. Ligg fint. Och så, plötsligt bara KRASCH! Nisse ramlade ur sängen. Inte sådär snyggt och prydligt som man kan göra om man sover, utan det var en helt jävla spektakulär ”ur-ramling” med fläskläpp och blåslagna knän som påföljd.

Jag vet PRECIS hur det har gått till. Så fort man sätter Nisse på ”vänt” börjar hon roa sej själv. Det har hon alltid gjort. Hon är barnet som kunde leka med en kall potatis i fyra timmar och skapa ett helt universum av två tomma pet-flaskor. Antagligen stod hon på huvudet i sängen när hon föll. Förmodligen hade hon förvandlat sej själv till en månraket. Hon bör ha varit några meter upp i luften vid haveriet. Morsan hörde smällen och suckade tungt i luren. Hon sa:

– Är Nisse redan hemma från skolan?

Egentligen hade jag inte tänkt att blogga i dag. Det har jag aldrig. Det bara blir så. Men om jag inte bloggar klagar jag för Sigge, och jag tror snart att Sigge går och dränker sej om han får höra talas om en enda olycka i hushållet till. Jag skrev faktiskt ett filmmanus en gång som hette just Olyckor i hushållet. Daniel Alfredsson var inblandad en tid. Vi älskade titeln! Sedan växte projektet och produktionen fick ett nytt namn, Kronjuvelerna.

Nu är Humla och Anders installerade på Narvavägen där dom ska driva Bed & Breakfast i sommar. Titta in hos dom under länken ovan.

Humla bloggar också om deras tid på Karlaplan. Läs hennes blogg och lämna en kommentar, så blir hon glad. Annars går det ju bra att helt enkelt flytta in. Men hoppa inte i sängarna. Och stå absolut INTE på huvudet, det är fem våningar ner till bottenplanet.

Peace out!

Dagens sökord no:1

”Kråka”

Priset på kanel i korsningen Karlavägen – Skeppargatan

Äntligen har Humla fått besked. Det har inte varit lätt för henne senaste veckorna. Plötsligt drabbades hon av klåda. Inte sån där skön klåda som man kan få efter ett par (eller hundra) myggbett, utan en utomjordisk klåda som jag inte har sett maken till sedan Nalle genomgick sin levertransplantation. Det kallades för ”blodklåda” berättade han och hade fått fler än en människa att gå och ta livet av sej. Vi var på Gotland då, och jag kan ännu inte förstå hur Nalle uthärdade dagarna i Visby.

När Humla fick samma typ av klåda och vårdcentralen kunde utesluta både skabb (!) och mygg (det här var i januari) blev jag verkligen rädd.

– ”Kanellever”, sa jag.

(Ni vet, hon kickade på kanel under en svart period i vintras.)

Jag har alltid ställt mina ”egna” diagnoser. Och den här gången var jag säker. Men klådan blev värre och läkarna var inte fullt lika övertygade som jag. Humla fick (förutom en mängd olika salvor och krämer) även sömntabletter utskrivna för att kunna sova om nätterna. Då började hon hallucinera och upplevde det som att hon hade åtta ben. Åtta ben som hon i sömnen (eller dvalan) försökte hugga av sej.

Nu ville läkarna ta leverprover på henne. Smart – liksom. Hade jag inte sagt det hela tiden; ”kanellever”. Alla vet att kanel är giftigt i för stora doser, och Humla vräkte kanel på bloody ALLT! Värst var det att hitta resterna av hennes orgier. Äppelskal!

Som jag har börjat HATA äppelskal. Där ser vi en ytterligare nackdel med att jobba hemma. När alla andra har stuckit på morgonen, står man ensam kvar med en JÄVLA disk. Och värst av allt, äppelskal i slasken. Men vad är problemet med att slänga sina äppelskal i papperskorgen? När dog den grejen ut?


Lyssna

Då, när missbruket var som värst, kunde jag börja gråta över dessa torra, sunkiga saker som skapade stopp i rören och översvämning av vatten. Och jag blev tvungen att KÖRA ner händerna i det där äcklet. Och livet blev mej övermäktigt att leva med sin skoningslösa äcklighet.

– Nu vet jag! sa jag till Humla.

– Vad vet du nu? frågade hon och skalade ett äpple över stekpannan.

Det är SANT. Hon gjorde verkligen det. varför, varför, varför?

– För att dom inte ska hamna i slasken, sa hon. Du blir ju så arg då.

– ”Granatlever”, sa jag. Det är det du har. Du äter för många äpplen på en dag, och nu har du fått ”granatlever”.

Det trodde nog Humla också, och lovade att försöka dra ner på sin äppelkonsumtion. Läkarna stod fortfarande rådvilla, men under tiden proverna analyserades skickades Humla på ljusterapi. Något av ett lugn lade sig här hemma, ett förrädiskt lugn skulle det visa sig – för i går kom provsvaren. Humla ringde mitt på dagen och tjöt i mobilen.

– Nu vet dom vad jag har!

Jag blev alldeles stel i kroppen när jag hörde hennes röst. Jag mindes Nalle och den förfärliga tiden när han var sjuk.

– Vad har du? viskade jag i luren.

– Jag har en ”kanonlever”! hojtade Humla.

Plötsligt var det som om allting rasade runt omkring mig. Och jag visste med säkerhet. Nu skulle allting börja om från början. Bullbaken, äppelpajerna och kanel-linorna. Hur är det man brukar säga? ”Varje misslyckat försök till avvänjning leder bara till ett större och djupare missbruk”. Och med en ”kanonlever” går det ju att köra på i flera årtionden.

– Inte äpplen, sa jag. Du FÅR inte börja med äpplen igen. Förstår du hur det känns INUTI mig när du håller på med dina satans äppelskal. Fattar du att jag bara vill gå och DÖ när jag ser ett äppelskrutt!

Humla kvittrade i luren.

– Okey då, jag lägger av med äpplen.

Jag blev alldeles förstummad där jag stod vid kanten av Årstaviken (beredd att gå i sjön med stenar i fickorna). Var det verkligen så enkelt? Man bara säger nåt och så gör ungen så. Det har i alla fall ALDRIG hänt tidigare. Men sedan mindes jag. Humla och Anders flyttar i dag. Det är naturligtvis därför. Nu tar hon med sig giftet till Karlaplan. Verktygen också!

Beware brats – snart är det utplockat i fruktdisken – och priset på kanel vet vi inte vart det kommer att hamna.

Ett större och djupare missbruk


Dolly Dahl is in da building

Freja ska skaffa valp, alltså den är redan född och betald. Den är praktiskt taget in da building. Jycken ser ut som ett pimpat marsvin och kostar som en exklusiv Louis Vuittounväska ungefär. Och då är vi uppe i summor om 15.000 pistoler.

Det är så j-a sjukt… Den är ju, om man ser krasst på saken, helt oduglig. Detta kan jag, i något tillstånd, även ha upplyst Freja om.

– Vad ska du ha den till? har jag troligtvis frågat. Den kan inte driva får, inte kasta ett lasso, inte ens öppna en konservburk.

Och Freja bör ha svarat:

– Det är väl för fan ingen cowboy jag har köpt. Jag ska framställa oxytocin med den!

Det jag är rädd för, är att Wilmer ska äta upp valpen. Så mycket oxytocin på en och samma gång vet jag inte om han överlever. Det blir under alla omständigheter den dyraste biff han har slukat någonsin. Och det tycker inte ens jag är okey. Då kan man ju likaväl skänka pengarna till Haiti. Detta har jag ännu inte sagt till Freja (tror jag) men dagen är heller inte slut.

Den har förresten ett namn också. Dolly… Dolly Dahl!

Jag är känslig för namn. Namnet avgör ALLT. Det är ett trauma jag har utvecklat efter att vara född under en psykedelisk tidsperiod när man helt utan eftertanke döpte sina barn till saker som Conny och Carina. Jag vill att Dolly ska heta Barbro. Det vill ingen annan!

Dolly Dahl Goddammit!

Lillebroren ska bara skaffa en tatuering. Hund har han redan. Den är också helt meningslös. Troligtvis har jag upplyst även honom om den saken. Namnet kan vi inte ens tala om.

För att vända den här negativa texten till någonting positivt, kan jag istället berätta hur jag tycker att en hund ska se ut och vad den ska heta. Det är ju inte alldeles nödvändigt att ha en vettlös Weimaraner som heter Wilmer. Man KAN ha det, men det är inte optimalt. Jag tycker att man ska ha tre hundar, och helst Mastiffer. Dessa ska då heta Majsan, Hasse och Barbro. DET vore optimalt! Vad som hindrar mej från att ha detta är dräglet. Jag pallar inte drägel. Jag förutsätter att Dolly Dahl dräglar begränsat. Och förresten kommer hon ju faktiskt att bo hemma hos Freja, så det är väl helt i sin ordning att Freja själv väljer både ras och namn. Men en Chihuahua?!

Jag antar också att brorsan har valt tatuering efter eget kynne och sinnelag. Jag tror inte att det är hans fru som har gjort det. Men jag tycker att det blir fint. Och i ärlighetens namn tycker jag att Dolly är alldeles bedårande, även om det vore behändigt om man kunde öppna en aldrig så liten konservburk med henne. Eller kanske bara täta en liten läcka i skrovet.

Det jag alltjämt undrar är hur Wilmer kommer att ta det? Jag måste fråga mina bättre vetande hundvänner om råd. Det jag ser som en risk är att han skulle kunna uppfatta valpen som något ”småvilt”. Och då vet jag inte vilka hormoner som Freja skulle kunna utveckla, samt vem som skulle betala räkningen. Fast jag anar ju…

Nu händer det grejer på Loffe

Hår av hin

Naturligtvis är det en idiotisk idé att ”jobba hemifrån”. Speciellt om man är en stor familj med omfattande och besynnerliga behov. Dessa personer (inklusive hunden) har inte en aning om vad jag sysslar med över huvud taget. Då och då ”pingar” det i någon TV-kanal eller skramlar lite i en pocketshop, men vad jag har med saken att göra kan ingen förstå.

Jag tycker att det är helt okey. Jag gillar mina vrak som ramlar in genom dörren, kastar sej på sängen och kör ut sina probs. Jag har fått höra allt genom åren. Säjer, ALLT! Men jag har också förklarat att jag har en deadline, att det inte är min huvudsakliga uppgift att sitta i en dunkel vrå och lyssna till jättekonstiga historier hämtade direkt ur den lortiga verkligheten.

Jag pallar inte riktigt med ”verkligheten”, och dramatik börjar bli något av det värsta jag vet. Höga skrik, hårda smällar, tunga dunsar – I hate it!

Därför var det så extra skönt att kunna jobba hela dagen i går utan avbrott. Visserligen sken solen från en klarblå himmel, men just den saken har aldrig hindrat mej från att skriva. Inte förrän sent på eftermiddagen tog jag tag i allting annat som måste göras. Därför hörde jag inte smällen i ytterdörren när Nisse kom hem från skolan. Det brukar annars vara något av en ”varningssignal”. Jag uppfattade inte dunsen när hon föll i trappan och hörde inte skriket när hon slog sej på näsan. Hon bara satt där helt blodig när jag kom tillbaka från tvättstugan. Och jag sa till henne:

– Om du hade kommit hem sådär från Hovet hade jag DÖTT!

Sen tvättade vi av Nisse, och fixade till Nisse och stoppade ner Nisse i sängen där det utan problem kan ligga fem, åtta gubbar och gny i bredd. Och så fick Nisse dra sin historia. Om näsan och trappan och livet och Leksand. Men så plötsligt började hon sjunga; ”Å vi e´AIK!”. Och då åkte hon ut.

Nisses mosade nos

Sandra var i stallet och tog en bild på Knasen. Detta hår av hin. Han har aldrig lyssnat på någon i hela sitt liv. Och han har inte borstat tänderna heller. Det går inte att beskriva hur många människor han har slängt av genom åren, så många tår han har klivit på och elaka ungar som han har bitit. Jag kanske skulle bli lite likadan. Det skulle kunna rädda min karriär.

En kille i karriären
Foto: Sandra Södergren

Buller och jävla bång

Facebook, alltså jag vet inte… Egentligen gillar jag Facebook. Det är en strålande idé. Jag ser det som en telefonkatalog med levande sidor där var och en bestämmer själv precis hur mycket man vill lägga ut. Men så finns ju också det offentliga flödet, och det ska man akta sej för. Trots att jag ”bara” kan läsa vad mina egna vänner skriver, inser jag att dessa är totalt hämningslösa i sin iver att upplysa världen om sina förehavanden. I dag fick jag till exempel ta del av en explosionsartad hundspya som kastades upp någonstans  i Västerbottens inland. Strax därefter loggade Skåneregionen in och beskrev effekterna av ett synnerligen verksamt avmaskningsmedel för häst. Lägg därtill ett halvt dussin ocensurerade kommentarer där vännernas vänner från delar av landet som man aldrig har hört talas om tidigare, berättar om sina egna upplevelser kring detta och morgonen är – FÖRSTÖRD!

Men jag gillar Facebook, även om jag kanske kommer att spy snart. I så fall kommer jag givetvis att meddela detta på min ”statusrad”.

Å vi e´AIK
Hovet i går

Ingen har väl för övrigt undgått nyheten att AIK har tagit sej upp i elitserien. Jag höll faktiskt på att göra det, men sedan kom Nisse hem från Hovet och det blev ett JÄVLA liv.

Det är över huvud taget alltid mycket väsen kring Nisse. Ingenting sker liksom i återhållen behärskning, bekämpad gråt eller kvävda skratt. Tvärtom! Det är tårar som sprutar, rakter som ryker och (som igår) löpsedlar och falsksång, buller och jävla bång!

Försök uti detta föreställa er en ångestriden skribent (jag) som inte vill annat än att SKAPA.

– NU ÄR VI DÄR! hojtade Nisse och tryckte upp en skrynklig löpsedel i ansiktet på mej.

Som tur var hade jag precis börjat prata med Sigge på msn, och hoppades på stöd från den sidan.

– Jag förstår inte vad hon talar om? skrev jag till Sigge. Vaddå ”vi”, vilka ”vi”, jag är tamejfan inte AIK:are. Jag är från Södermalm. Jag är ”vi” med Hammarby.

– Inför Gud är vi alla AIK:are, svarade Sigge.

Där dog den konversationen.

Men Nisse dansade vidare hela kvällen lång och gjorde de allmänna utrymmena omöjliga att vistas på. Jag hittade henne också flera gånger under mitt täcke, och en gång i garderoben. Konstant sjungande:

– Å vi e´ AIK, å alltid e´ vi med er!

Fatta, det är inte bara hundar, ungar, naturkatastrofer och bränder som hindrar mej från att göra mitt jobb. Det är AIK också. Och dom är här nu!

En freudiansk felsökning

Alla ni som driver en blogg har säkert samma funktion. Så här…

Någon ger sej ut på nätet och Googlar på till exempel, ”Weimaraner”. Eftersom jag har skrivit en hel del om Wilmer, som just råkar vara en ”Weimaraner”, kommer kanske  min sida upp som en ”match” bland hundratals andra.

Om nu, och endast då, personen väljer att utifrån sin sökning på Google klicka sej in på min blogg kan jag se ”själva sökningen”. Ingenting annat. Jag kan såklart inte se VEM som har gjort sökningen eller vilket ip-nummer den har. Men det kommer att stå ”Weimaraner” i min statistik.

Det där är en väldigt rolig funktion, för människor söker på precis VAD som helst. Till exempel vet jag att en jävla massa people sitter och hetsgooglar på ordet ”Kråka”.

Men idag såg det annorlunda ut. Idag fanns där en klockren freudiansk felsökning. Någon har sökt på följande; ”Caroline Giertz suger år”. Man förstår ju precis hur det har gått till. Den här personen vill egentligen veta NÄR Caroline Giertz fyller år, men där fanns annat i tankarna som distraherade formuleringsförmågan.

Söta Caroline Giertz (th) suger på en drink hemma hos mej
(Sven Wollter och Tanja Troften också)
Foto: Jan Johansson

Fuck you right back

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag vet inte om det har framgått, men jag försöker skriva ett novellfilmsmanus här. Inte Kronjuvelerna (som ju är en ”jätteproduktion” och ligger i Ellas händer nu) eller någon ytterligare roman (som kommer senare) utan bara en hederlig, 30 minuter lång, filmberättelse på uppdrag av ett produktionsbolag. Och det är inte lätt kan jag berätta!

Inte för det att jag saknar inspiration – det gör jag aldrig. Tvärtom, jag för en ständig kamp med att hålla idéerna ifrån mej. Svårigheten ligger i att det alltid händer någonting i den här familjen. Det behöver inte vara just så dramatiskt som igår (och nej, mer än så tänker jag inte berätta om den saken) men det är ALLTID någonting.

Jag har blivit en människa som verkligen uppskattar lugn och ro. Därför tycker jag så extra synd om dom där kråkorna som fick möta Wilmer i morse. Alltså, allt dom ville var ju att få göra ägg. Jag kan säja att halva ”ägg-dealen” var i hamn när denna vettvilling till jakthund dök upp i buskarna och satte fåglarna i rörelse. Självklart var han kopplad, men det hindrade honom inte alls från att återvända ut ur ”älgskogen” med hela munnen full av fjädrar.

Fuck you right back!

Nu gick det ganska bra för kråkorna trots allt. Den ene steg till väders under spektakulära former (vi snackar halvribba här), den andre linkade iväg vilt skriande och gjorde obcena gester med vingarna hela vägen in under en bryggkant.

Nu ligger Wilmer-djävulen utsträckt på sängen och luktar kråka ur näbben. Dagen är fortfarande hyfsat oförstörd och Nisse sover ännu. Allt kan hända!

P.S Nu har Nisse vaknat och ingenting är längre som förr. Jag säger – ingenting! D.S

Kronjuvelerna

Böckerna går att beställa HÄR

 

Nu när Kronjuvelerna har haft svensk biopremiär och sänds på SVT i tre timslånga avsnitt, kan det vara roligt att berätta lite om tillkomsten av produktionen.

Jag är född med den här historien inom mej, jag har alltid vetat att den ska berättas, att jag kommer berätta den, men inte hur lång den skulle bli eller i vilket format den skulle återges. Och så blev det till slut både två böcker, en TV-serie och en långfilm!

 

 

Första gången jag ens yppade min idé, att skriva om en fattig familj, där alla, var och en, bar på en alldeles särskild gåva, var för dåvarande producenten på SVT i Göteborg, Gunnar Carlsson.

Vi satt på en billig sylta och jobbade med ett helt annat manusprojekt, när jag plötsligt hörde mej själv säja:

– Vet du om att August Strindberg försökte koka eget guld på ett hotellrum i Paris?

Och Gunnar svarade:

– Inferno.

Jag fyllde i:

– Det finns människor med stora kunskaper, såna som kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, stämma blod och vifta på öronen. Du vet, riktiga Kronjuveler!

 

Fragancia och Jésus
Alicia Vikander och Jesper Lindberger

 

Det där är nu mer än tio år sedan, och mitt första manusutkast hade inte titeln ”Kronjuvelerna” utan hette någonting annat. Jag hade hittat nyckeln till ett universum som var så oändligt mycket större än nittio minuter film.

I första versionen beskrev jag en ö inom militärt skyddsområde som kallades för ”Pinan”. Den delen är inte alls kvar i ”Kronjuvelerna” utan återfinns i uppföljaren till TV-berättelsen, romanen; Det stora svenska vemodet.

 

 

Jag skrev och jag skrev, och snart hade vi material för upp emot sex timmar film, vilket var alldeles för långt. Och ingenting gick att stryka! Det här var ju mitt universum, karaktärer som var mejslade ur sten.

Då kom Daniel Alfredsson in i bilden.

Tillsammans med honom började jag bearbeta materialet på SVT Drama i Stockholm. Där fanns en enormt entusiastisk manuschef, Ivar Köhn, som verkligen brann för idén. Men när han flyttade till Norge avstannade projektet.

Daniel spelade in långfilmen Syndare i sommarsol och jag började utarbeta manuset till julkalendern Dieselråttor och Sjömansmöss.

 

Under skrivarbetet med julkalendern kopplades regissören Ella Lemhagen in som manuskonsulent.  Jag hade önskat att hon skulle ta på sej hela regiuppdraget för produktionen, men det fungerade inte logistiskt för Ella just då. Däremot kände vi båda att vi gärna ville göra någonting tillsammans i framtiden.

 

Ella instruerar Alicia inför en tagning
Foto: Michael Taskow

 

Ella och jag hade därefter många möten om hur vi skulle tackla och bena upp den här stora berättelsen med alla sina linjer och stickspår? Ibland gick det framåt, ibland tog vi en paus på varsitt håll och gjorde annat. Jag jobbade som krönikör för Tidningen Hästfocus i många år, och fick där en ovärderlig träning i att leverera textmassor (on time) och att skriva disciplinerat.

Vid ett tillfälle satte jag mej i min dotters lägenhet uppe på Åsöberget och försökte renodla exakt vad Kronjuvelerna skulle innehålla. Där lade jag grunden till boken, som senare fick titeln Familjelyckan, men det förstod jag inte förrän jag träffade den dåvarande långfilmskonsulenten, Per Nielsen, på Svenska Filminstitutet.

 

Per kallade upp mej till sitt kontor på Svenska Filminstitutet och vi hade ett långt, vägledande samtal. Sedan skrev Per ett utlåtande om Kronjuvelerna (som jag har kvar än i dag och är något av det finaste någon har skrivit om mina manusidéer), och där han avslutade med orden: ”Det känns som att jag har varit i ett helt romanuniversum!”.

Och nu började det lossna ordentligt. Ella hade redan ett samarbete med produktionsbolaget Filmlance genom sina tidigare filmer, och satte mej i kontakt med ägaren Lasse Blomgren och producenten Charlotta Denward. Tillsammans mötte vi så småningom upp SVT:S dramachef Christian Wikander i Göteborg, och avslutade en bra dag på SVT med det årets Guldbaggegala på Göteborgsoperan.Vi var på gång med någonting som kanske aldrig hade gjorts i Sverige på det viset tidigare… Magisk Realism!

 

En långfilm

 

Även jag började inse att jag satt med ett enormt material, karaktärer och scener som hade utvecklats under många års tid. Jag ville berätta så mycket mer än vad som rymdes i den uppgörelse som var aktuell vid tidpunkten. Samtidigt som jag skrev ett nytt grovmanus på Kronjuvelerna, började jag arbeta med första delen i en planerad trilogi, boken Familjelyckan.

 

Del ett i en planerad trilogi

 

Varför produktionerna har olika namn är för att skilja dom båda verken åt rent juridiskt. Boken blev klar före filmen / TV-serien och SVT hade i en överenskommelse med mej fått ensamrätt att använda titeln; Kronjuvelerna. Innehållet är likartat. Det är samma karaktärer och händelser i stort, men boken är förstås (som böcker ju blir) mer omfattande och kanske (i det här fallet) även ljusare berättad.

 

`Svindlande tanke´ var vi nu omkring åren 2007-2009 i gång med en romansvit, en långfilm och en TV-serie. Ella tog över mitt grovmanus och satte sin prägel på berättelsen, genom att forma en magisk, dramatiskt kriminalhistoria med tidlösa kostymer och fantastisk scenografi. Filmfotot av Anders Bohman är i världsklass!

 

Jonatan Bökman som Richard Persson

 

Filmen hade stor galapremiär på biograf Rigoletto i Stockholm sommaren 2011. Ett uttryck som ”alla var där”, känns som ett understatement i sammanhanget. Trycket på biljetterna var stenhårt och efterfesten på Café Opera fantastisk.

 

Jag (i hatt) och mina döttrar f.v Freja, Philippa, Humla och Fideli på premiären av Kronjuvelerna
Fler bilder HÄR

 

Tänk om alla galagästerna som fyllde den stora salongen hade haft en aning om hur länge och hur mycket vi, i teamet har jobbat med Kronjuvelerna. Alla timmar, år på kammaren (hytten i mitt fall), och sedan Ellas gigantiska arbete före, under och efter inspelningen. Men just där och då, när applåderna aldrig ville ta slut efter föreställningen, kändes det ganska skönt att sitta med en uppföljare i rockärmen. Det FINNS en fortsättning på berättelsen, del två i min romantrilogi, boken Det stora svenska vemodet.

 

Som manusförfattare ligger man ju alltid först i produktionen. När regissören sätter igång och filmar är mitt jobb slutfört för länge sedan. Då är det tacksamt att äga nycklarna till ett helt romanuniversum.

I Det stora svenska vemodet får vi följa de barn som huvudkaraktärerna i ”Kronjuvelerna”, Fragancia och Pettersson-Jonsson, får tillsammans i framtiden.

En recensent i tidningen Corren kallar boken för ; ”En hisnande, sagolik skröna”, och skriver om innehållet; ”Bottnande i ett djupt och livsavgörande allvar är det här ändå den genuint roligaste roman jag läst på länge.”

Fett!

Den som undrar hur det går för den förunderliga Familjen Fernández och alla deras vänner, har alltså svaret där. Boken / böckerna går att beställa överallt på nätet och finns även på de flesta bibliotek. Annars är det bara att säja till så fixar personalen det.

Och vad händer nu då på skrivkammaren (i hytten)?

Jag ska skriva färdigt den avslutande och tredje delen om Familjen ”Fernández / Jonsson” med arbetsnamnet; Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn. Jag har en stor förläkek till långa, konstiga titlar som ingen jävel kan behålla i minnet. Nämnvärt om böckerna är annars att de är helt fristående från varandra och kan läsas i vilken ordning som helst. Störst utbyte har man kanske ändå av att börja med Familjelyckan.

Till slut, det som alla frågar; ”Varför heter filmen och TV-serien, Kronjuvelerna?”

Okey, `spoilervarning´ här för dom som fortfarande väntar på ett rafflande kriminaldrama med Kungahuset i fokus. Det blir ingenting av det.

Med ett uttryck som, ”En riktig Kronjuvel”, brukade man (förr i tiden) beskriva en person som utmärker sej för att vara lite udda, knasig, konstig eller allmänt besynnerlig i vidare mening. I min berättelse syftar jag på en grupp, till synes, ganska kantstötta karaktärer, men som alla bär på någonting och stort och enastående inom sej.

Någon kan läsa vad som står skrivet i stjärnorna, en annan vet var lyckan har sin gång och en tredje bär på ett hjärta av guld i sitt bröst. Det finns dom som kan vifta på öronen och vända ögonen ut och in. Somliga påstår att dom har mött Jesus och ytterligare andra att dom funnit receptet på guld.

Är det inte en förunderlig tanke att alla dessa människor finns mitt ibland oss utan att vi vet vilka det är. Men det finns ett säkert sätt att känna igen en ”riktig Kronjuvel”. Man ska söka i byggnader med sprickor i fasaden, studera människor med glipor i kläderna, kika in genom revor och syna skrubbsår på knäna… Och långt där inne går det att skymta en gyllene själ.

Och i tveksamma fall, men testa inte det här på djupt vatten… Den som bär på ett hjärta av guld i sitt bröst, sjunker som en sten till botten!

Kronjuvelerna får Internationell Biopremiär på Berlins Filmfestival 2012

 

Böckerna går att beställa HÄR
Familjelyckan finns även i pocket

 

 

 

Kronjuvelerna har en egen grupp på Facebook som alla kan gå med i!

 

Gamle Svarten

Den varmaste dagen på hela året lyckades morsan leverera min julklapp. Den var inte ens från henne, den var från rara moster Gunn i Långviken som i förtroende hade överlåtit uppdraget åt sin syster i Stockholm. Försändelsen nådde mottagaren på påskaftonen år 2010. Det var 17 grader varmt i solen.

Även hunden blev glad kan jag meddela. Han har ett sätt att visa sin kärlek för oss människor som är ganska… udda. Han gnager helt enkelt små kärleksfulla hål i det som vi tycker allra mest om. Det är en fröjd att betrakta dessa, av en mästare utförda, perforeringar. Att se hur hans små framtänder har arbetat sej igenom materialet med oändlig försiktighet och beundransvärd precision. Han kan gnaga hål som är geometriska konststycken.

Dessa små raringar som han håller i sin mun på bilden, kommer dock att förvaras inlåsta i framtiden. Inte för att jag är orolig för vad som skulle kunna hända med dem, utan helt enkelt för risken att morsan ska komma hit och ta dom tillbaka.

Gamle Svarten – lyssna här

Här ser vi mina nya ”pälsklingar” i utfällt läge. Mönstret är imponerande och färgvalet harmoniskt. Jag kan ha dom till högklackat, flip-flops och Foppaskor. Det blir perfekt på midsommarafton!

Tro inte att jag är bitter, och absolut inte på mamma. Hon och hennes kille Erik (min farsa) var här igår och bjöd på påsktårta. Erik skulle snart dö, sa han och ville att vi skulle sätta ihop en ”playlist” till hans begravning. Så mycket skit har varken jag eller någon annan här ombord tvingats lyssna till på flera årtioenden. Jag menar – Gamle Svarten!

Dessutom talade han (Erik) till oss som om vi vore en liten armé av överlevande och beskrev hur vi skulle marschera in i kyrkan. Även utgången skulle ske i marschtakt, men då till Gamla Nordsjön.

Nisse blev tyvärr sjuk lagom till påsken och låg mest i sin hytt hela kvällen. Freja blev på lyran och ”de nyförälskade” gjorde väl vad nyförälskade gör. Jag har inte en aning. Jag försöker bara existera i detta kaos av osorterade känslor.

Det är ganska kul faktiskt. Bara man har ordentligt på fötterna. Tack för det moster Gunn!