Tack för kaffet

Jag vet inte hur många gånger jag har upprepat samma sak.

– När jag fyllde arton stod jag på utkik ombord på ett tankfartyg mellan fyra och åtta på kvällen, samt även fyra och åtta på morgonen. Hundvakten!

Nisse ger fulla fan i ”hundvakten”. Hon förväntar sej att bli rejält firad på sin kommande födelsedag. Helst i dagarna tre.

Jag hade också velat bli lite mer ”rejält firad”. I synnerhet igår, då det ju faktiskt var Mors Dag. Någon gång vid tio på förmiddagen ringde brorsan och berättade hur ”Skärgårdsfrun” hade blivit uppvaktad av barnen därhemma.

– Har du inte ens fått kaffe? frågade han.

– Jag har inte ens kännt doften av kaffe, svarade jag.

Men sedan, hör och häpna, slogs verkligen dörren upp och jag fick en ganska ”vetenskaplig” frukost uppdukad i sängen. Vetenskaplig för att den inte alltigenom var ätbar, dock – intressant.

Brorsan tyckte att vi allesammans skulle gå ut på krogen och ta med oss vad vi kunde skaka fram av gamla morsor och mormödrar och farmödrar och hej och hå, halta hästar.

Det såg i alla fall bra ut på ritbordet!

Men sen pajade bilen och allt återvände till det alldeles normala kaos som jag VET hur man hanterar. Det blev pizza till middag. Och det var gott – jag klagar inte alls. Det är Nissse som klagar. Hon är orolig över sin 18-års dag på onsdag. Att den inte kommer uppmärksammas tillräckligt stort.

Gurkan & Humla
Foto: Sandra Södergren

Nisse önskar sej nya ridkläder i födelsedagspresent. När jag ser den här bilden på Humla, undrar jag om det inte är Humla som behöver nya ridkläder. I alla fall nya ridstövlar. Men jag vet – det tjänar ingenting till. Gamla inbitna ryttare klär sej (om möjligt) sämre än gamla peruanska sjömän. Jag har sett det själv!

Nisse önskar sej även en ny häst och en komplett fiskeutrustning på sin 18-årsdag.

– När jag fyllde 18… försöker jag om och omigen upplysa henne om.

– Lägg ner! skriker Nisse och försvinner all världens väg.

Men faktum kvarstår, när jag fyllde 18 år fick jag ett telegram utan avsändare. Och det var fucking ALLT.

Tack för kaffet, liksom.

Peace out!

Fan, det är Freda

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag fick ett brev (ett mail var det). Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av manusidéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivdrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedteckna på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

Intresting!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neigbourhood!

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick RIKTIGT uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade hela nätterna med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legenden Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm. mm) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor, stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour!

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse – ”Ljug& Hittepå”.

Min utbildning var betald!

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna (som har inspelningsstart nu i augusti i regi av Ella Lemhagen). Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mailet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

”Kronjuvelerna” är en fantastisk historia, som ju sedan även utvecklades till boken Familjelyckan. Men faktum kvarstår, Det stora svenska vemodet är en ännu bättre story. Och när den blir film… Då, kanske, att det även blir någonting av mej till slut. Men då börjar det väl att regna grodor från himlen… eller nåt.

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

Planet Earth

Jag är inte överdrivet sällskapssjuk, det tror jag inte att någon skulle påstå. Men visst, det finns stunder som är mer lämpade än andra för social samvaro. Som till exempel när man ska ”rasta hunden” i parken. För att rasta hunden i parken krävs det nästan att man har ”någon” med sej som kan snacka bort en halvtimma utan problem. Och INGEN vill snacka bort en halvtimme i parken, kan jag berätta. INGEN!

Därför blev jag också DJUPT misstänksam när Nisse plötsligt erbjöd sej att haka på ut med hunden, och när hon föreslog att vi skulle sätta oss på en bänk vid vattnet och TALA med varandra blev jag direkt rädd. Jag förstod att hon hade någonting stort och viktigt att berätta, att detta var hela anledningen till att vi gjorde den här promenaden tillsammans.

Vi slog oss ned. Jag skakade inombords.

– Låt det bara komma, viskade jag. Let it out, Nisse.

Nisse tittade tomt framför sig och drog ett djupt andetag.

– Känner du till kungspingvinen? frågade hon.

Va´fan, jag är manusförfattare – det är väl klart att jag förstår vad en omskrivning som ”kungspingvinen” vill innebära. NOT!

– Inte mycket erkände jag. Är det något speciellt angående ”kungspingvinen” som du vill berätta?

Nisse suckade tungt. Underligt, rent av. Det var en ”underlig suck”.

– Kan du begripa, sa hon. I fyra månader bär pingvinhonan på ett ägg under stor ensamhet och svår hunger. Men så kommer pingvinmannen tillbaka från havet, tar ägget från honan, lägger det på fötterna och fäller över sin tjocka mage. Så skockar sig pingvinfarsorna tätt samman i en enorm cirkel och står sedan så i storm och snödrev ända till det lilla pingvinbarnet kläcks fyra år senare, eller nåt…

Hon reste sig upp och började gå igen.

– Alltså, kungspingvinen… sa hon.

Jag är ju inte dum. Jag förstod ju att det egentligen var ”någonting annat” som Nisse ville ha sagt med denna ”fabel”. Nästa gång det blev dags att gå ut med hunden följde hon återigen med på promenaden. Och det var nu jag insåg att det handlade om någonting RIKTIGT allvarligt.

Vi närmade oss bänken vid vattnet och när Nisse föreslog att vi skulle slå oss ned och TALA med varandra en stund, var jag beredd på det allra VÄRSTA.

– Isbjörnarna, har det svårt nu, sa Nisse.

Jag tänkte frenetiskt. Vad FAN innebär det för en dramaturg?

– Jag hörde talas om en isbjörn som simmade vilse i ishavet, fortsatte hon. Det är ju brist på föda, förstår du och den här björnen måste bege sig lång väg för att få någonting i magen. Till slut var den nära att drunkna, och när den skulle vända hemåt fanns ingen is kvar att rädda sig upp på. Den stackars isbjörnen sjönk allt djupare i vattnet av utmattning och till slut stack bara två näsborrar upp.

– Ja, det där, ja… Det har man ju varit med om, försökte jag inflika.

Nisse gav mig en konstig blick och fortsatte sin öppenhjärtiga berättelse.

– Så äntligen nådde björnen fram till en strand där det låg en grupp valrossar och vältrade sig. Valrossen är ju normalt sett ett byte som isbjörnen klarar av, men den här björnen var nu så klen att han endast orkade bita en valross i arslet och den blev så förbannad att den gav isbjörnen stryk.

– Där ser man, sa jag. (Alltmer förundrad.)

Nisse reste sig upp och började gå.

– Den dog sen den där isbjörnen, sa hon.

Det var allt. Hon berättade ingenting mer den dagen.

Jag funderade mycket över kungspingviner och isbjörnar under natten. I gryningen väckte jag Nisse och frågade:

– Nisse, hänger du med ut med hunden? Vi skulle kunna prata om storken!

– Är du dum i huvudet? frågade hon.

Jag gick ensam till parken. Slog mej ned en stund på bänken vid vattnet och betraktade en utsliten gymnastiksko som dinglade i sina skosnören högt uppe i ett träd. Hela tillvaron kändes med ens ganska… obegriplig.

Medan du sov

Jag hittade en dikt i min dator. Nej, för Guds skull – jag har inte skrivit den själv. Jag kan inte skriva dikter alls. Den här har Maria Wine skrivit. Jag har fått den av S. Man får djupt förunderliga saker av S, ska ni veta. Gamla gummisnoddar, torra småkakor och dammiga dikter. Han liknar inte någon annan jag känner. Ibland försvinner han också. Jag funderar inte så mycket över var han är eller vad han gör. Men jag blir glad när han lämnar en lapp efter sig. Som den här.

Ge mig en vacker sten
dock inte vackrare än
att jag kan beskriva dess skönhet
Ge mig en kärlek
dock inte större än
att jag kan glädjas åt den
Om det ej lyckas
ge mig en sorg så stor
att all tanke på räddning
är omöjlig!

Ge mig en sten

Take em or leave em

Ibland kan man bli glatt överraskad även av en udda karaktär som, Nisse. Under normala omständigheter är Nisse den som håller ”krasch-och-pang-och-vad-fan-var-det-som-hände-nu-då” koefficienten på en hög och jämn nivå. Dessutom har hon ganska besynnerlig musiksmak. Här om dagen tvingades jag lämna en bekväm position i solen ENBART på grund av Nisses olidliga låtmix.

Men så plötsligt snappar hon upp något otippat och fäller en kommentar som vittnar om att det pågår en alternativ rörelse i den Dahlska roten. Hon lyssnar på June Carter!

Ni vet, kvinnan som var gift med Johny Cash och talade som en pårökt prinsessbakelse.

Take em or leave em

Varför jag vet att hon lyssnar på June Carter beror enbart på länken jag fick av Nisse igår. Hon hade hört några sekunder av Amy La Vere i en film (jag minns inte vilken) och hittade senare en inspelning på Youtube. Det var den länken jag fick levererad med följande kommentar:

– Låter hon inte lite som June Carter?

Om jag kunde begripa, om jag bara kunde förstå NÄR Nisse har suttit och lyssnat på June Carter i glädje och gungning . Det övergår faktiskt min fattningsförmåga. Men en sak ska hon ha cred för, skitungen. Amy La Vere är verkligen det bästa jag har hört på länge. Nu vet man VAR Miss Li snodde hela konceptet. Nu förstår man ALLTING. Kolla bara in länken under bilden ovan. Sommaren svänger redan!

The heat is on

Det är dom där stunderna då man ligger alldeles utslagen i solen, till synes sovande som man får höra dom mest häpnadsväckande samtal mellan människor. Som förra sommaren, eller om det var sommaren dessförinnan.

Vi låg på däck och solade. Freja hade en väninna här, Siri. Det var satans varmt. Jag hörde hur tjejerna småpratade med varandra.

– Vet du vad det där området mellan skrotum och anus heter? frågade Freja plötsligt.

– Skrotum what the fuck are you talking about? svarade Siri.

– Ja, det står så här, området mellan skrotum och anus, tolv bokstäver, sa Freja.

– Nä, men lägg av, det vet väl alla. Mellangärdet! svarade Siri.

– Det hettere´ inte alls det, sa Freja.

– Det hettere´ visst det, sa Siri.

Sen ropade dom på mej. Försök förstå, dessa flickor låg på varsin badhandduk alldeles intill, och dom ropade högt:

– Carran, du som brukar kunna vara lite klurig under gynnsamma omständigheter. Vet du vad det där området…

– Skriv en insändare, avbröt jag.

Tjejerna började resonera med varandra;

– Det skulle man faktiskt kunna göra.

– Ja, till QX.

Det blev tyst ett kort ögonblick. Därefter fortsatte samtalet i en helt ny och oväntad riktning.

– Har du förresten träffat någon man med en riktigt liten ”tingeling” i ditt liv? frågade Freja.

– Nej, men jag fick upp en abborre i Årstaviken en gång. Åttio kilo! sa Siri.

Briggen Tre Kronor gled förbi

Och så igår hände det igen. Någonting som kallas för ”Ryssvärmen” svepte in över staden och det blev… Ja, varmt. Humla och Anders tog skydd bakom ett svalkande lakan, Sandra sjönk ned i en vrå och brorsan sträckte ut sig på lastluckan. Alla stönade högt!

Att matcha bakgrunden
(Humla och Anders)

– Jag har blivit biten av en apa i arslet, suckade Sandra.

Ingen ställde några följdfrågor. Det är inte så ovanligt att Sandra blir biten av en apa i arslet. Sandra jobbar med apor. Man blir biten i arslet. Okey? Life is a bitch!

– Och så har jag fått hängpattar, fortsatte hon.

Ingen sa någonting nu heller. Alla bearbetade den nya informationen på sitt sätt. Sandra är 21. Brorsan var den som bröt tystnaden först.

– Var inte ledsen, sa han. Det hade jag också för några år sedan. Det går över.

Var inte ledsen, Sandra

Ungefär där någonstans lämnade jag ligan och började med maten. Vi skulle bli många till middagen (läs gårdagens blogg) och jag tänkte göra en stor bulgursallad. Som alltid misslyckas jag i mina avsikter. Inte fan tål Malou bulgur (sorry, hjärtat) men jag kom i alla fall ihåg att göra en helt vegansk variant åt Philippa och Odd (utan fetaost i).

Det är Askungen, och så är det jag…

Ja, och sen kom alla människorna. Och ingen sa ett enda sant ord till varandra, utan alla ljög så att öronen blev alldeles blåa och det kändes på det stora hela taget fullt naturligt.

Jätteglada blev vi alla över att träffa familjens sanna cineast, Philippa, igen. Hon är jämt upptagen av någon filmfestival eller annat event och hinner nästan aldrig ses. Men plötsligt bara händer det!

Morfar & Philippa

Jag tror nog att vi blev en 20-25 pers till middagen. Loffe stod vid grillen och langade kycklingfiléer åt de extrema exemplar av mänskligheten som ännu hänger sig åt den typen av barbari. Själv ägnade jag en stor del av kvällen åt att dricka vin och att försöka lära morbror Lasses Thailändska fru att säja; ”bärsa” på svenska.

Som sagt var… The heat is on!


If so, fact so

Brorsan ringde.

– Du, vi kan väl ses en sväng på lördag, sa han. Vi kommer förbi med båten. Du kan duka för en fem, sju pers sådär.

If so, fact so, sa jag.

Det är en fras jag har snott av Sigge. Jag har inte en aning om vad den innebär, men jag tycker att den sätter folk på plats lite snyggt och elegant.

Mamma ringde.

– Du, morbror Lasse och hans nya fru kommer till stan på lördag. Vi tänkte titta förbi en sväng och hälsa. Det räcker om du dukar för fyra vuxna.

If so, fact so, sa jag.

Freja ringde.

– Jag tänkte käka hemma på lördag, tar nog med mej några polare. Philippa kanske kommer också.

Humla ringde.

– Va´fan har ni fest eller?!

Nisse vrålade.

– Hur många jävlar ska man duka för egentligen.

Morsan ringde igen.

– Sa jag att Monica och barnen kommer också?

Jag svarade:

If so, fact so.

I skrivande stund blir vi tjugo personer till middagen. Det kan bli flera… Satans Sigge – dom där orden betyder INGENTING!

Va´fan har ni fest, eller?

Liket lever

Ibland skapar man formuleringar och fäller repliker som är helt obegripliga. I alla fall gör jag det. Oftast, vid dessa tillfällen, blir jag även ganska förvånad själv. Det går helt enkelt lite FÖR fort. Det blir lite väl spirituellt. Ja… obegripligt rent av.

Som den här sjuka ”hantel-yogan” jag har börjat med.

Jag skulle aldrig kunna tänka mej att bara köpa en ”träningsmetod” rakt av. Jag är den största skeptiker som finns i hela den norra hemisfären och tror inte på ett jävla dugg som folk påstår är bra för kropp och själ. Så jag hittar på egna små lösningar, fullt förvissad om att vara den enda rätta läran på spåren.

Nisse är dock inte helt lika övertygad.

– Vad i hela fridens dar håller du på med nu? frågade hon här om dagen när jag precis hade börjat med några riktigt obskyra övningar.

– Gäddhängsyoga, svarade jag.

– What? sa Nisse.

– Gäddhängsyoga, upprepade jag igen.

– J..happ, sa Nisse. Funkar det då?

– Kan du se något gäddhäng på mina armar? svarade jag.

Venne´, sa Nisse. Slappna av och skaka på dom.

– Behövs inte, sa jag. Det finns inget jävla gäddhäng på mina armar.

– Skaka, sa Nisse.

Optimistiskt lade jag ifrån mej hantlarna (du behöver inte kommentera dom, Åke) och ruskade lite försiktigt på eh… musklerna.

– Gäddhäng, sa Nisse.

– Det är för fan inget gäddhäng alls, sa jag.

(Och det var nu det hände. Det var nu, i just detta nesliga ögonblick som det föddes en formulering i mitt huvud och ramlade ut ur min mun som om det vore dagens sanning.

– Det är bara lite levande hud, förklarade jag helt allvarligt för Nisse.

Behöver jag beskriva exakt HUR mycket Nisse skrattade åt det? No! När jag sedan hittade Nisse med ett sex-pack Mazariner i köket och frågade om hon verkligen tänkte sätta i sej alltsammans svarade hon:

– Inte jag, men huden, mamma… Huden!

Fy, fan vad dumt!

Beach 2010 – eh…

Fem våningar rakt upp i stugan

Jag ser inte så mycket av Humla längre. Det känns lite tomt ska jag erkänna. Men i morse ramlade hon in (sidvärtes raklång – den gamla, klassiska stilen) rakt ner i tråget och drog följande monolog (exakt återgiven).

Det var ju tur att fransmannen väckte oss mitt i natten när det amerikanska paret hade låst in sej på rummet och inte fick upp dörren igen. Men det var ju för eländigt att det skulle ta två timmar innan vi fick ut dom därifrån. Kråke ville inte alls pröjsa för en låssmed under jourtid utan tyckte att idiotjävlarna kunde sitta där tills nästa morgon och skämmas för vad dom hade gjort med dyrkar och nyckelhål. Fast då började dom gråta och sa att dom skulle med ett flygplan och så blev vi ju tvungna att ringa efter en locksmith i alla fall. Men jag fattar inte hur korkade människor får bli? I går ringde en man och sa att han nu hade anlänt till Sverige med sin fru och egentligen bara ville veta numret på lägenheten. Och jag sa till honom att det finns inget nummer på lägenheten utan du tar hissen upp till våning fem och där möter jag dej i dörröppningen. Fast mannen var av en envis natur och ville fortfarande ha ett nummer på lägenheten. Flera gånger förklarade jag för honom att allt jag kunde erbjuda var ett nummer på rummet, inte på lägenheten, och att han bara skulle koncentrera sej på att gå in i rätt byggnad och ta hissen upp till våning fem, så skulle jag ta emot honom med öppna armar där. Till slut lyckades det. Paret klev in genom dörren och frågade omedelbart efter Brita. Jag svarade vänligt att Brita är på sitt sommarställe i Skåne. Då frågade han om jag var Britas syster? Men Gud i helvete jag är 21 år och Brita är 90! Nej, svarade jag. Jag är inte Britas syster. Då frågade han efter mitt namn. Humla, svarade jag. Jag heter Humla. Bor du i Stockholm? frågade han då. Jag sa, ehh… Om Stockholm ligger i närheten av Karlaplan? Svar – Ja! Vad heter du? frågade han igen. Och jag svarade vänligt, också igen, att jag heter Humla och bor i Stockholm close to Karlaplan, Narvavägen, fem våningar rakt upp i stugan. Han verkade nöja sej med det. Han hade hajat. Han gick till sitt rum. Senare på kvällen när jag och Anders satt och kollade på teve kom mannen ut i vardagsrummet och tittade allvarligt på oss. Var är Olle? frågade han. Vem? frågade Anders. Olle! sa mannen. Det finns ingen Olle här just nu I´m so sorry osv., svarade Anders vänligt. Men nu spände mannen ögonen i mej och utbrast; ”Där är Olle!”. Och ärligt talat mamma, sa Humla (till mej), diskmaskinen har pajat också.

Fråga Olle

Låt mej säja så här, att jag hade gett VAD som helst för att höra Kråke läxa upp det amerikanska paret som hade låst in sej på rummet och inte kunde komma ut igen. VAD som helst. Tyvärr (eller turligt nog, beroende på vilket perspektiv och sinne för humor man har) är ju även Kråke out of town, men jag hade kunnat resa långa vägar bara för att få HÖRA ordväxlingen genom den baklåsta dörren.

Och Olle är nog lite stolt ändå över att bli tagen för att vara Britas syster. Anders är nog mest stolt över att vara Olles man. Och amerikanarna är nog väldigt glada över att ute ur landet.

Häng Gud

Jag vet att det låter konstigt, men jag har sagt det förr. Fy fan vad skönt det är att inte komma ut med någon bok till hösten. Och en kärlekshistoria tänker jag över huvud taget ALDRIG mer skriva igen. Fy fan vad skönt!

Ibland när jag pratar med brorsan (som i sitt milda vanvett kanske ändå är den klokaste människa jag känner) säjer jag till honom:

– Om jag lägger upp vitögonen i morgon, ska du veta att jag ändå fick NÅDEN att skriva den roman jag ville i livet.

Många författare jagar efter den där berättelsen hela sin yrkeskarriär. Det kan bli hur bra som helst, men det bli aldrig ”exakt den”. Inte ”exakt det” som man ville berätta.

Så har jag också känt det, men inte längre. Det stora svenska vemodet är EXAKT den boken jag ville skriva, som jag har tränat för hela livet att skriva och som jag aldrig i helvete tänker upprepa. Fy fan vad skönt!

Alltså, jag måste verkligen inte sluta svära. Jag skulle kunna göra det, men jag måste inte. Fy fan vad bra!

Om jag vore skådespelare skulle jag säja så här: ”Jag hatar att ha premiär, men jag älskar att stå på scenen!”.

Det är så mycket förenat med en bokutgivning, och ligger den dessutom på hösten går hela sommaren åt till arbete. Därefter inträder det som Mats Strandberg kallar för ”postpublicerad depression”, och det är kanske värst av allt.

Jag känner inte alls samma sak inför Kronjuvelerna (filmen). Den produktionen känns bara lustfylld, och vi är två om manuskriptet. Det ska bli roligt att besöka inspelningen i sommar, det ska bli roligt att gå på premiären nästa år och det ska bli roligt att dela upplevelsen med alla andra i teamet. Att inte vara så FÖRBANNAT ensam som man är i sitt skönlitterära författarskap.

Inspirationsbild / Häng Gud

Alla frågar om Obotliga tillstånd hos besynnerliga barn (del tre i min romantrilogi) och undrar när den ska komma ut.

Hell do I know…

Jag är helt chill med den berättelsen. Jag har den i huvudet, jag vet hur den slutar och en dag berättar jag den. Men den här sommaren njuter jag av att ”bara” skriva ett novellfilmsmanus. Jag är i alla fall färdig med titeln; Häng Gud.

P.S Torsken är på väg in igen D.S.

Payback time

Egentligen sitter jag på tåget just nu. Jag är på väg till Skåne. Till Tomarp och Kråkes blomstrande äppelträdgårdar. Jag har sett fram mot den här resan länge. Jag gillar att åka tåg. Jag frågar ständigt mina närstående om ingen vill åka Transsibiriska Järnvägen med mej. Det kan ni ge er fan på att INGEN vill. Brorsan skulle gå ut och strypa en jak på sträckan mellan Uralbergen och Gobiöknen, säjer han. Vi tror att man hinner det när man åker med Transsibiriska Järnvägen. Hur som helst är jag inte ens på väg till Skåne.

Sommaren kom till Stockholm. Det är hela anledningen till att jag är kvar i stan. Lika vidrig som den här hålan kan vara om vintern är den underbar om sommaren. Och det är payback time för Stockholm nu. Den som har något att inkassera, den som vill ha ersättning för mental ohälsa, blåfrusna tår och frostskadade hornhinnor får se till att hålla sej framme och vara beredd att ta emot.

Så jag gjorde det. Jag sköt på resan och stannade hemma. Och Stockholm levererade. Fy fan vad Stockholm levererade. Getingar!

Men getingar sabbar ALLT! Det spelar ingen roll hur bra vädret är, hur vacker utsikt man har eller vad vinet smakar. Getingar sabbar RUBBET!

Jag kan ha norra Europas mest välutvecklade och ogenomtänkta getingfobi. Och jag är en sann fobiker. Ingen liten ”insektshatare” i största allmänhet. Jag lever ut min ångest under gälla skrik och höga hopp. Jag griper efter orealistiska tillhyggen och slåss mot skuggor mindre än rörelsen av en ögonfrans. Under långa perioder har jag vandrat håglöst runt med en oändlig skarvsladd och en dammsugare i handen.

Jag har fått så jävla många getingbett så det går inte att beskriva. Jag har fått människor att lämna fartyg och hästryggar, ja till och med en blivande bröllopsbädd för att hjälpa till med bearbetningen av ett särskilt traumatiskt getingstick.

Nisse läser högt ur Illustrerad Vetenskap och påstår att jag utsöndrar prylar som drar getingar till sej. Som om JAG vore skyldig getingarna någonting?!

Varför sitter jag inte på tåget till Tomarp? VARFÖR?!

Fit for fight

Jag har verkligen ett rent sinnessjukt sätt att hantera post. Det har också straffat sej hårt genom åren kan jag berätta. Det funkar inte (rent intellektuellt) för mej att skutta till brevlådan, hämta ”brevet” och bara sprätta upp det lika glatt och obekymrat som en ekorre delar en hasselnöt. Alltså, det låser sej mentalt. Och inte för ekorren då.

Jag tycker att post är någonting djupt obehagligt som måste svalna ett par, tre veckor innan det går att hantera över huvud taget. Under dessa veckor hinner mycket annat hända. Datorer kraschar, små bränder uppstår och hundar försvinner. Prioriteringslistan ändrar snabbt utseende. Och så kommer posten. Va? Igen!

Orka, liksom.

Jag orkar inte, jag har inte lust, jag blir bara ledsen. Riktigt skitledsen blir jag. Tappar inspirationen totalt och börjar småelda i papperskorgar.

Jag tycker mycket om eld. Och jag är BRA på eld. Det är alltid jag som grillar när det ska ”grillas” och jag är generös med tändvätska. Stora lågor skrämmer mej inte alls.

Ni som har följt den här bloggen några år känner till att jag även har legat inlagd vid något tillfälle. Inte på psyket (hell no – jag är inte galen på det viset) utan för det där dumma att jag körde ryktsaker i mikron. Då brann det ju, även om det inte alls var meningen. Allt som behövdes var lite syrgas – sedan var jag fit for fight igen.

Men den som är bra på att tända eld, måste också vara väldigt duktig på att släcka den. Det är jag.

Jag är dålig på att öppna post. Det var ALLT jag ville ha sagt.

Peace out.

Återkomsten

Alla bara gråter. Vi ser den där videon om och om igen, hur Jessica Watson tar sina första steg på land efter sju månader till havs, och så gråter vi en skvätt till.

Det är omöjligt att förstå vad hon har gått igenom under sin jordenruntsegling. Sex gånger har den jävla båten vält. Eller, alltså legat ned med masten i vattnet, ”knock down”, och sex gånger har den rätat upp sej igen. Det är egentligen en fantastisk båt och ingen ”jävla båt” alls. Och såklart en fantastisk skeppare. 16 år gammal!

Se återkomsten här

Hundra tusentals människor samlades i Sydney för att välkomna Jessica hem. Själv har jag följt henne precis varenda dag dom senaste sju månaderna, så nu vet jag inte riktigt vad jag ska engagera mej i. Jag hittar säkert nån val med egen webcam riktad mot sej. För några år sedan hängde jag ju i ett ”björnide” en hel vinter där det sedan föddes tre stycken små björnungar på våren. Riktigt spännande var det!

Spännande har det även varit för Dolly D. Eller, njae… Jag vet faktiskt inte vem av hundarna som tycker att det är mest spännande. Wilmer tror nog på fullt allvar att den där sprattlande fläskfilén ska ner i stekpannan så fort den har vuxit till sej tillräckligt.

Dyraste biffen ever – och vildaste

Han är dock väldigt snäll mot henne, även om hennes vanvettiga rörelsemönster måste trigga precis varenda jaktinstinkt som han har i sin kropp.

Men att bli tungkysst av en Chihuahua är inte bara förnedrande, utan också lite risky. Plötsligt hugger hon! Wilmer gick och lade sej i skuggan efteråt. Han verkade trött, uppgiven rent av. Funderar kanske över hur man egentligen förhåller sej till ”levande föda”. Det är svårt nog med mat som viftar på svansen. Mat som pussas / bits är helcorny!

Man får ge honom tid. Bestick har han redan.

After work

Ibland är det kul på jobbet. Nej, det är alltid kul – men jag har verkligen inga arbetskamrater. Och det är lite tråkigt. Så jag har helt enkelt utsett en arbetskamrat. Jag har snott en, Ann-Ci Lifmark. Det är ju ingen dålig arbetskamrat som ni förstår, men lite motsträvig måste jag säja.

Ann-Ci tycker nog att hon har gjort sitt. Som en av landets främsta TV-producenter och projektledare, med massor av succéer i ryggen ägnar hon sej nu, nästan uteslutande åt sina konststudier. Det är inspirerande. Det är fan i mej beundransvärt. Rent av föredömligt! Det är en sån arbetskamrat man ska ha. En som drar till Louisiana i stället för att gå till jobbet.

Billgren & Lifmark

Men igår hade jag ett kul möte med en regissör som förhoppningsvis kommer att bli en framtida arbetskamrat. Kul blir det när man kommunicerar samma innehåll i en berättelse. Och det är inte ALLS självklart att man gör. Kul är det när man lämnar ett möte, full av nya idéer och pånyttfödd arbetslust.

Fast idag är det lördag och solen skiner. Det betyder i och för sej ingenting annat än att det är lördag och solen skiner. Möjligen i Louisiana.

Peace out!

Den sista entusiasten

Egentligen hade vi bestämt oss för att käka på Skeppsholmen. Det har öppnat en ny krog på kajen, Hjerta, men den stängde så förbannat tidigt så vi blev tvugna att tänka om. Det fick bli Torget i gamla stan.

Sannolikt hade jag aldrig hittat till den lilla ”pärlan” vid vattnet om det inte vore för mina gay-vänner som ständigt hänger där och öser lovord över krogen. Lillebroren var möjligen något skeptiskt till mitt val av restaurang.

– Bara du inte har svart på dej, varnade jag till honom i telefonen. Svart är en omisskännlig signal i gay-kretsar. Du kommer att bli drogad med poppers och inslagen i Gladpack.

Naturligtvis var han svartklädd när han kom med båten från Ramsö. Tror aldrig jag har sett karln i så mycket svart. Han hade till och med trollat fram en svart Dickies-skjorta. Det finns entusiaster!

Min förrätt – slemmish

Nicola och jag beställde ostron till förrätt. Nicola spyr ALLTID av ostron. Men precis som jag har hon en sjuk fascination för smak och konsistens. Ostron är ”lite balla”, har vi konstaterat. Och med ett glas Champagne blir dom direkt festliga. Jag spydde i alla fall inte.

Nisse tyckte att servitörerna var ONÖDIGT snygga och att vi alla (utom möjligen Loffe) var chanslösa. Det var lite bittert faktiskt. Men med ett ytterligare glas Champagne kan man svälja den förtreten också.

Loffe och jag ville fortsätta till Engelen och dricka bärs efter middagen. Det ville inte barnen. Dom ville hem och sova.

Men vad är det för FEL på dagens ungdom? Vi fick muta dom med fria drinkar för att haka på. Naturligtvis frågade servitrisen efter leg. Barnen blev jätteglada och ljög och sa att dom bara var nio år och borde ligga i sängen för länge sen. Sen stack dom!

En annan sak som jag gjorde igår. Kokade hjortronsylt – och åt upp den. Dumt!

Svart vare´, va?
Loffe, Nicola & Nisse

Tack vare dig..

Då och då återkommer jag till att skriva om Mats Westling. För det första upptäckte jag honom på ett kul sätt, sedan förstod jag att han var en av det här landets absolut bästa musiker och textförfattare.

Alla som har hört låten ”Perfekt” vet vad jag menar.

Jag blev faktiskt bjuden till Mats releasefest för nya skivan Tack vare dig.. på Nalen för en tid sedan, men kunde inte gå av olika skäl. Hur glad blir man inte då när det dimper ner en överraskning i brevlådan.

Tusen tack Mats, sommaren är räddad!
Tack vare dig..

Keep up the good work

Jag har blivit leggad på bolaget. Det är dagens sanning. Kassa 2, Folkungagatan, Medborgarplatsen. I dag!

– Har du leg?

Har jag leg? Har JAG leg?

Låt mej säja så här. Jag HAR leg – men inte på mej… alla gånger. Och inte just där och då. Detta visste jag med bestämdhet eftersom jag hade blivit tillfrågad om samma sak bara en kort stund tidigare.

Jag hade lovat att följa med Nisse på ett läkarbesök, och när sköterskan i receptionen bad om att få se hennes legitimation, stelnade vi båda till.

– Jag har inget leg, viskade Nisse.

Det är sant, hon är bara sjutton år och vem tar med sej passet till doktorn.

– Jag har leg, sa jag och började rota i fickorna.

As if!

Skamsna stod vi där utan varken land eller folktillhörighet. Som tur var kunde Nisse upprepa både sin adress och sitt telefonnummer utan anmärkning och det räckte för att vi skulle få träffa doktorn.

Olga är öronspecialist. Hon håller till i en mycket obskyr lokal mitt på Götgatspuckeln som jag är övertygad om att den tidigare har varit både veterinärklinik och bordell. Jag VET att jag har varit där med en döende dansmus någon i slutet av åttio-talet.

På riktigt – dörrarna är fortfarande madrasserade!

Undersökningsrummet är så litet att man slår ihop knäna med varandra när man sitter ner och Olga talar med en brytning som får vitryska att låta som dalmål.

Plötsligt bara brast det för mej.

När hon får åttonde gången hade sagt ”deg” istället för ”du” till Nisse, fick jag ett skrattanfall av sådan omfattning att det var omöjligt att hejda. Alltså jag skrattade rakt ut, jag skrattade så att tårarna sprutade, jag skrattade så jag höll på att ramla av stolen. Det var det absolut värsta jag har varit med om. För att (i någon mån) rädda situationen slog jag händerna för ansiktet och försökte fejka en stark, allergisk situation.

Är deg alljergisk? frågade Olga.

Och nu stack det iväg det även för Nisse. Hon började tokskratta, hon skrattade ännu värre än vad jag gjorde och råkade in i någon slags självgungning  som slutade med att hon låg framåtböjd med händerna stödda mot golvet och huvudet i Olgas knä. Det var FRUKTANSVÄRT!

Olga förstod verkligen att vi skrattade åt hennes dialekt, och det är inte ens okey att göra bakom ryggen på en människa. Men vi satt alltså mitt framför en öronspeciallist och vi skrattade så att tårarna rann. Det gick bara inte att sluta, det blev bara värre.

Nu gjorde Olga någonting stort. Hon sa:

– Vi bara fortsätter.

Det var allt. ”Vi bara fortsätter”, sa hon. Och så gjorde vi det. Trots att hon såg hur det var fatt, trots att varken Nisse eller jag knappt kunde andas längre, och ännu mindre dölja våra skrattsalvor, så bara ”fortsatte vi”. Det var STORT av Olga!

Och det var kanske ännu större av oss.

Men när Nisse och jag kom ut på gatan igen, fick vi ta stöd mot en stupränna för att riktigt skratta färdigt. Hemskt, var det. Och folk STIRRADE!

Jag kommer ALDRIG att gå dit igen. Nisse måste ju det. Men mej ska Olga inte behöva möta en gång till. Och det vill hon inte heller.

Vi bara fortsätter

Ofta är det så när man har drabbats av ett riktigt skrattanfall, att det måste hända någonting nytt, någonting annat för att krampen ska släppa. Nisse och jag skildes åt på Götgatan. Hon skulle till plugget och jag skulle träffa Humla en sväng. Problemet var att jag kunde inte sluta skratta. När jag kom till korsningen Östgötagatan- Åsögatan fick jag en ny attack av sådan omfattning att jag gick med huvudet rakt in i Tommy Körberg. Han såg ganska förvånad ut faktiskt. Glad, men förvånad.

Till slut var jag framme vid Apoteket där jag skulle möta Humla, men hon var försenad så jag gick till bolaget under tiden. Och vid det här laget hade jag verkligen ”skärpt till mej”. Jag skrattade inte alls längre och jag hade ingen vidlyftig varukorg heller. Bara en ensamt rullande flaska vin (av bättre sort, vill jag tillägga).

– Har du leg? frågar mannen i kassan.

Jag trodde verkligen inte mina öron, och jag hade ändå varit hos Olga.

– Har jag leg? Har JAG leg? sa jag.

Mannen i kassan väntade tålmodigt på svaret.

– Ja, har du det? upprepade han.

– Jag är för Guds skull 47 år, svarade jag.

– Då vill jag se din legitimation, envisades karldjävulen.

– Jag har INTE leg, erkände  jag. Inte på mej.

Jag fick plocka av mej solglasögonen och finna mej i förnedringen att få mina påsar under ögonen bedömda av två ”oberoende kassörskor” innan jag släpptes genom kassan med min ynka pynka flaska röpling.

Humla trodde inte heller sina öron när vi sedan möttes på gatan och jag berättade om det inträffade.

– Men du har ju bara köpt en enda flaska, sa hon. Det är ju långhelg och vi tänkte komma hem på middag.

– Jag går INTE in dit igen, svarade jag och börja röra mej bort från platsen med raska steg.

Humla ropade åt mej.

– Det är lugnt morsan. Jag har leg!

Jag vände mej om och ropade tillbaka.

– I så fall är det du som följer med Nisse till Olga nästa gång.

Kronjuvelerna vs. Kon Tiki

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag visste faktiskt inte om att Norrmännen planerar att göra en bioversion av Thor Heyerdahls expeditioner med Kon Tiki. Ingen kan vara mer exalterad än jag!

Jag har läst praktiskt taget allt som Thor Heyerdahl har skrivit om sina resor och byggen, även boken om vistelsen på den lilla polynesiska ön Fatuhiva.

Nu kapprustas det i den Skandinaviska filmbranschen. Kon Tiki ska spelas in med 3D-teknik, liksom… Kronjuvelerna. Mer om detta finns att läsa på SVT:s hemsida (länk under bilden).

Kronjuvelerna vs. Kon Tiki

Radioskugga

Låt oss klargöra EN (1) sak… Jag är helt färdig med msn. Den funktionen (programmet, eller vad det är) plockade jag bort ur min dator för många år sedan. Att jag sedan skaffade messenger igen var endast för att hålla kontakten med Sigge.

Länge hade jag därför bara en kontakt, och det kändes FULLT hanterligt – tillräckligt, rent av. Nu har jag tillåtit ytterligare en handfull människor (eller vad dom är) att dela msn med mej, men jag kommer nog snart att bli blockad av dom flesta.

Jag har nämligen upptäckt F2-tangenten!

Men GUD vad jag har plågat mina vänner (få) med fucking F2-tangenten. Janne höll absolut på att bli tokig, Sigge loggade ut och Nisse gick i sjön.

Så här funkar det. Man trycker ner F2, och kan då lämna ett röstmeddelande på 15 sekunder. Genom att tala med varandra på det här rent av sinnessjuka viset uppstår en helt meningslös fördröjning som liknar det gamla taskiga kommunikationsradiosystemet. Man får en plötslig och obegriplig lust att ropa ”Kom!” till varandra. Och man måste tala högt också, annars funkar det inte.

Det vore inte alls lika roligt att ringa. Jag tycker att hela ”telefonprylen” är överskattad. Folk bara babblar på helt oproblematiskt som om det aldrig hade funnits någonting som heter ”atmosfäriska störningar” och ”radioskugga”. Gamla bortglömda glosor som ändå gav samtalstekniken mellan åtskilda individer en skön och hälsosam dimension.

Men så kom F2-tangenten. Äntligen! Och dialogen blev återigen korthuggen, komplicerad och ohörbar. Men tack söte Jesus för det! På det här viset får man garanterat inga vänner och kan lugnt avsluta sitt msn-konto.

Over and out!

48 miljoner – Kronjuvelerna i 3D

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu har även castingen till Kronjuvelerna satt igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Någonstans börjar det. Någon gång föds embryot till någonting fruktbart (och i det här fallet dyrt – i alla fall i svenska mått mätt).

Jag läste en artikel på nätet om att filmproduktionen Kronjuvelerna är budgeterad till 48 miljoner bagis. Och jag tänkte på dom där dagarna i min dotter Philippas lägenhet på Åsöberget. För det var verkligen där och DÅ som berättelsen om den förunderliga familjen Fernández föddes på riktigt.

Det var en smått märkvärdig sak att göra.

Jag isolerade mej totalt (Philippa hade dragit till Thailand vid tillfället) och skrev praktiskt taget dygnet runt i tre veckor. Den enda som jag hade kontakt med var min gamla barndomsvän Amit. Vi snackade en stund på msn varje kväll, och jag berättade för honom hur arbetet fortlöpte. Inte ens barnen visste vad jag höll på med.

Det visste jag fan inte själv heller.

Men vad jag egentligen gjorde var att lägga grunden för en berättelse som skulle utvecklas till en hel romantrilogi, en TV-serie och en långfilm. Det är en svindlande tanke, att mina dunkla idéer kan omsätta så mycket pengar. När Ella (Lemhagen) kom in i bilden och började bearbeta materialet, växte projektet enormt. Och nu är det ”oöverblickbart”.

Det måste ha funnits mycket krut i storyn när den landade på jorden. Jag är lite svart om öronen fortfarande.

Det är också en väldigt märklig känsla att besöka en inspelningsplats och se sina ”egna” karaktärer som man burit på inuti sitt huvud, i sitt bröst, komma emot en uppklädda och sminkade exakt så man beskrivit dem i manus. Jag har varit med om det flera gånger. Fortfarande händer det ibland att Sven Wollter drar igång och låter precis som Mäster Estragon i Dieselråttor och Sjömansmöss, och då uppstår det någon slags kortslutning i verkligheten och jag vet inte riktigt vilken värld jag tillhör.

Eller förresten, det vet jag. Jag har min plats på ”Pinan” i den helt fristående fortsättningen till berättelsen i Kronjuvelerna. Boken, Det stora svenska vemodet.

Den platsen finns i verkligheten, och där känner jag varenda klippa, varenda skreva. Och jag tror att det var där som ALLTING började.

Läs artikeln här