Bloggish

Dom kommer in genom dörren.

– Tja! säjer man.

– Haru´ läst min blogg? svarar dom

– Eh nej, svarar man.

– Vafan, harunte´ läst min blogg säjer dom. Hur ska du då veta vad som har hänt?

– Jag vet inte vad som har hänt, svarar man. Har det hänt nåt?

– Läs bloggen, svarar dom.

– Jag ska svarar man.

– När då säjer dom?

– När jag får tid, svarar man.

– Ska vi sitta här med armarna i kors under tiden säjer dom.

– Men ni kan väl berätta nåt i stället, säjer man.

– Det står ju i bloggen svarar dom. Vi kan väl inte avslöja vad som har hänt innan du har LÄST det i bloggen.

Och så läser man den där bloggen under förväntansfull tystnad.

– Coolt, säjer man. Nya Converse…

– Som fan, säjer dom. Har det hänt nåt här då?

– Harunte´läst min blogg? svarar man.

Mina Converse på bröllop i Hemse
(Numera också i en blogg.)

By the way… Det hände verkligen någonting djupt besynnerligt här i natt. Någon (jag säjer inte vem) ramlade in genom ytterdörren 03.30 DYNGRAK. Det var i alla fall ingen ”Dahl”. Det var en ”F……g”. Samma person som jag nyss såg passera utanför fönstret i MIN jacka. På väg… Inte en aning, faktiskt.

Jag antar att det är meningslöst att springa ikapp vraket och ställa några frågor. Jag vet ju vad svaret kommer att bli.

– Harunte´läst min blogg?

Hundvakten

Alla borde ha en virtuell hund att gå ut med klockan sex på morgonen i månaden maj. Även om det känns på gränsen till övermäktigt att göra det med en taggad jakthund.

Wilmer har en helt underbar approach till sin ”miserabla livssituation”. Han försöker verkligen utföra sitt jobb efter absolut bästa förmåga och anstränger sej till det yttersta för att betrakta oss innerstadsbor som riktiga jägare. Egentligen tycker han att vi allesammans är en bunch av dom mest misslyckade jävla fångstmän han någonsin har stött på. Men han går på nattslagen, han får koltrasten på vingarna och sätter lätt skräck i en såsig uteliggare. Dock är han INTE särskilt imponerad över dessa jaktmarker livet har placerat honom i.

Kanske är Nisse den som framstår som ”mest begriplig” i sina avsikter med hunden. Nisse är nämligen inte alls speciellt förtjust i Wilmer. Hennes kärlek sträcker sej till att daska till honom på baken (hårt) när dom någon gång passerar varandra. Hon tycker om att bada honom. Allt sånt som han HATAR att göra, och som innebär en form av naturlig förnedring. Intellektuell befinner dom sej på ganska jämställd nivå.

I går höll hon (Nisse) dock på att hamna riktigt i klistret när det upptäcktes att Wilmer var försvunnen. Det var jag som saknade honom först. Hur jag än letade hittade jag inte hunden. Helt upprörd ringde jag till B och anklagade honom för ”dognapping” och han ringde till H som ringde till F som ringde till mej. Och så var HELA cirkusen igång!

Att även Nisse var borta var det just ingen som hade några synpunkter på, utan fick passera som en helt ordinär ”rymning”. Men HUNDEN befann sej i stora fara förstod vi och nu återstod inte annat än att ringa till Kustbevakningen!

– Jag ÄR på Kustbevakningen, sa B.

– Jag ÄR på krogen, sa H.

– Jag ÄR på jobbet, sa F.

– Vänta, jag ser nåt genom fönstret, sa jag.

Wilmer valp och Philippa

Det var Nisse som kom traskande över parkeringen, och i sin hand höll hon ett hundkoppel med Wilmer. Jag slängde mej ut genom dörren och vrålade åt henne:

– VAD HAR DU GJORT?!

Nisse såg minst sagt chockad ut och svarade försiktigt:

– Eh… gått ut med hunden.

Jag andades stötvis:

– GÖR ALDRIG MER OM DET!

Så tog jag hundkopplet ifrån henne och grät tyst i det loppiga nackhåret (Wilmers). Alla telefoner ringde samtidigt och alla skrek i munnen på varandra:

– Är han DÖD?! Är han ÖVERKÖRD?! Har han DRUNKNAT?!

– Det var, bara Nisse, hulkad jag. Det var NISSE-FAN som hade tagit ut honom på en promenad.

Nu är alla SVINFÖRBANNADE på Nisse som har försatt oss i denna obehagliga känslostorm. Även ett par gubbar på Kustbevakningen är förbannade eftersom B hotade med att lämna båten och gå och skjuta sej om inte hunden kom fram igen.

Nisse och Wilmer sitter mest och tittar konstigt på varandra. Som om ingen av dom begriper ett dyft av vad människor egentligen håller på med. Ibland smäller dom till varandra också. Det verkar göra dom gott.

I morse tog jag i alla fall ut hunden själv. Klockan hade ännu inte slagit sex och solen glittrade redan i Nybrovikens vatten. Wilmer försökte stöta upp ett gammalt tompaket från Mc Donalds som låg och darrade i en buske, och jag snubblade över en borttappad sko lagad med silvertejp.

Det var på det hela taget en mycket misslyckad jakt. Men det var vackert, riktigt, riktigt vackert!

Let the sunshine in

Jag såg en dokumentär om Milos Forman där han berättade att ett av ”problemen” med filmatiseringen av Hair var musiken. ”I en vanlig musikal”, sa han, ”finns det ett eller två höjdnummer som man bygger hela berättelsen kring. I Hair är precis varenda låt en pärla!”

Jag vet inte hur många gånger jag har sett Hair, både på teater och film. Jag har till och med sett Hair i Vitabergsparken!

Nisse kan varenda textrad i musikalen, men när det kommer till scenen när Berger (Treat Williams) blir sänd ut i krig, då sjunger ingen. Då gråter vi jävla ögonen av oss!

Let the sunshine in

Jag måste ha gått helt banans på Treat Williams inser jag nu, eftersom jag senare under åttiotalet skaffade en man som såg EXAKT likadan ut. Jag måste nästan scanna in ett gammalt fotografi och visa. Det är ju rent av löjligt. Tack och lov för att åren går. Numera ser han enbart ut som Jultomten. Men det kanske Treat Williams också gör. Barnen blir i alla fall glada när dom ser honom!

Och nej, jag tänker inte dra det här längre än så. Jag VET när jag är ute på hal is. Därför ska jag nu genast sätta av ut på en snabb långpromenad och försöka återerövra i alla fall ”något” av den forna konditionen.

Peace out!

The voyage

Att skriva två feta romaner efter varandra är som att genomgå en tre år lång graviditet. Det tar tid att komma i form igen. Såväl fysiskt som psykiskt. Sen gör man det en gång till!

Jag börjar trivas ganska bra här ute i verkligheten. Det är dock en miss att människor agerar utan manus och beter sej helt irrationellt, men det är inte MITT problem.

Jag har ändå en slags tro på ”kaosteorin”, att vi alla ingår i en explosiv rörelse och är en del av ett slutgiltigt mönster. Som om någon hade stoppat in alla människorna och hundarna och all den andra skiten i en burk och skakat den våldsamt och sedan öppnat locket och slängt ut rubbet i universum. Och det är där vi befinner oss, på exakta koordinater längs en personligt utstakad linje.

Jessica Watson befinner sej under alla omständigheter strax söder om Tasmanien, och är snart tillbaka i Sidney. Jag har följt henne varje dag under sin världsomsegling och nu är det bara sista benet kvar. Kolla in den här kartan The voyage.

Jessica är bara sexton år. Lika gammal som när jag skrev mitt första bokmanus. Det blev en riktig skitbok, men jag gjorde det, jag fullföljde resan. Därefter VISSTE jag att jag hade förmågan, att jag hade uthålligheten och att jag skulle göra det igen.

Om jag får tippa dröjer det inte länge förrän Jessica är tillbaka ute på plurret. Hon stiger sannolikt iland under period, duschar och vilar upp sej. Men snart kommer hon upptäcka att människor beter sej helt jävla irrationellt, och att vågorna på havet framstår som ett under av dramaturgi och ärlighet oavsett från vilket håll det blåser. Det finns ett manus där ute. Det finns hopp!

Jessica Watson

Klubb för alla som dyrkar Sven Wollters ekollonmössa

Jag låg och tänkte på en tavla härom natten. Ja, det låter ju förjävligt illa, men jag är ju författare så jag tänker ”lite som jag vill” (Pelles definition). Hur som helst, den här tavlan föreställde min morfar och målades av (faktiskt den ende man som jag någonsin har varit förlovad med), Björn.

Björn är en fantastisk konstnär, och varför han fick för sej att porträttera min morfar vet jag inte. Hur det tog slut minns jag inte. Men tavlan försvann under alla omständigheter.

Det är tråkigt när tavlor försvinner. Sina gamla ”ex” kan man alltid hooka upp med på Facebook (i den utsträckning man önskar och känner att man mäktar med) men bortglömda bilder, målningar och fotografier har en förmåga att försvinna för evigt.

En annan tavla som ”försvann för evigt” hängde i mina föräldrars sovrum. Egentligen var det ett fotografi, föreställande utsikten från mitt ”barndomshem” i skärgården. Efter några år kroknade pärona på den där bilden och frågade om jag ville ha den, men jag hade den ju för fan utanför fönstret och var inte alls särskilt intresserad och svarade troligtvis:

– Släng den!

Som jag har ångrat mej! Nu när jag inte bor kvar på den lilla ön och bara ser skymten av mina barndoms vikar någon gång på långt avstånd när vi passerar i farleden med båten. Nu skulle jag vilja ha den!

För att i någon mån kompensera min dumhet, tog jag kontakt med Björn och frågade om han hade kvar målningen av morfar. Björn är snäll, och gjorde allt som han kunde för att hitta tavlan. Men den var försvunnen sedan många år tillbaka. Ingen vet var den är.

Så igår kom något av barnen (jag minns inte vilket) och ropade:

– Det står en tavla utanför dörren!

Och jag tänkte; ”Shit, det är morfar. Björn har hittat ”morfar” och nu har han varit här med honom utan att någon varit hemma.”

Men det var inte morfar och det var inte Björn. Det var utsiktsbilden som pappa har tagit och ramat in så fint. Och jag har inte en jävla ANING om hur den har kommit hit. Det är inte mamma och pappa som har lämnat den. Det är för närvarande ett rent MYSTERIUM!

På tal om Facebook… Det finns en klubb för ALLT. Självklart är man med i några stycken, bland annat ”Dieselråttor & Sjömansmöss”. Men härom dagen upptäckte jag en obskyr liten avfälling till klubb. Den heter; ”Klubb för alla som dyrkar Sven Wollters Ekollonmössa”. Jag undrar verkligen var den där mössan tog vägen efter inspelningen? Skulle inte förvåna mej om den hänger på dörrhandtaget en dag.

Tidens tand

De är inte så många, men jag har några stycken där ute som är mina ”ex”. Till exempel Richard. Med Richard var det så, att jag nog mest föll för hans utseende. Han hade också en del andra fördelar, men framförallt var han snygg.

Att han också är fruktansvärt rolig har jag upptäckt först tjugo år senare. Richard ger nämligen aldrig riktigt upp. Han har tid att vänta anser han, och under tiden går han småskrattande genom tillvaron, stillsamt betraktande ett familjärt helvete som han ALDRIG hade önskat genomlida. Och med det här fina arrangemanget, att sätta in en tillfällig ”stuntman” under de partier i livet som sannolikt skulle knäcka honom såväl ekonomiskt som mentalt, har han ju dragit en ren vinstlott.

Gotland

Men nu är alla barnen stora, vårsolen skiner och Richard sitter på ett hotell i fucking Åmål, eller om det var Åhus. Vad gör man? Skickar ett sms såklart. Han är förvånad skriver han, undrar var jag är och vad jag gör? Jag kan faktiskt ta och komma dit står det. Man anar en ton av irritation i meddelandet. Som om jag gick ut genom dörren samma förmiddag och nu är på vippen att missa kvällsmaten.

Jag undrar hur många avsvalnande middagstallrikar jag har där ute. Om det finns fler än Richard som är beredda att bortse från etthundra på varandra följande årstider samt fyra förfärliga flickor med lika många elaka hästar. I så fall vill jag nog gärna slippa Åmål. To bad att jag aldrig raggade på Storsudret. To bad att tjugofem år sätter sina spår.

Hunden är i alla fall snygg fortfarande. Just nu sitter han och svarar på ett sms.