Because I can

Nu har jag kramat gubbar och klappat stubbar och druckit nubbar och pussat katten och andats vatten (på riktigt).

– Jag är fan hemma igen, sa jag till Nalle när han kom på mopeden och gjorde en inbromsning vid färjeläget.


Foto: C. Dahl

Och Nalle kom på mopeden – naken, som alltid.

– Varför står ni mitt i gatan och snackar? frågade Conny.

– För att vi kan, svarade jag.

Men så stelnade jag till. Var kom Conny ifrån? Denna kvarleva från ett tidigare liv. Jag vred på huvudet och tittade en gång till. Jo, det var verkligen Conny.

– Herregud, du ser ut som du alltid har gjort, sa jag.

– För att jag kan, svarade Conny.

Och där är vi nu. Jag har kramat gubbar och klappat stubbar och pussat katten och andats vatten. För att jag kan.

Med lätt packning och oklara mål

Och sina barn (nåja) ser man inte mycket av. Dom tre äldsta är kvar i stan. Alltså, dom bor ju faktiskt där så det är inte särskilt underligt. Nisse har jobbat hela midsommarhelgen. I går kom förresten Humla förbi, snodde lillbåten och drog till stallet.

Tjarrå´, sa Humla

Jag funderar också på att dra. Bara försvinna med lätt packning och oklara mål. Om jag inte hör av mej på ett par dar så är det därför.

Peace out!

Over and out

Det finns tillfällen när Skutskepparn och jag verkligen kommunicerar. Och då håller han käften!

Dessvärre är det inte mycket som kan få honom tyst. Egentligen är det bara när vi förflyttar Falkland som inga ord behövs. Vi är bra på att samarbeta till sjöss. Ingen annanstans. Vi är INTE två individer som ska stå utan sysselsättning och försöka samspråka med varandra. Då går det åt helvete direkt.

Däremot, om vinden friskar i, när strömmen kommer från ett oväntat håll och jag är ensam på däck. Då snackar vi. Ingen hör dock varandra eftersom Skutisen ju faktiskt står bakom rodret. Det gillar vi båda två. Det är OPTIMALA omständigheter för en komplicerad förtöjning av en stor trålare.

M/S Falkland

Det får inte bli som i bilen härom dagen, på väg till Kungsholmstorg för att handla midsommarmat.

Vi ska ALDRIG sitta i en bil tillsammans. Aldrig så nära att vi hör vad den andra säjer.

– Oj, där kommer visst en cyklist, sa jag och syftade på en fartdåre som plötsligt dök upp från ingenstans och sneddade vådligt över en gatukorsning.

– Du behöver tamejfan inte berätta för mej vad som kommer i trafiken, svarade Skutskepparn charmerande.

– Nu uttrycker ju jag mina privata observationer lite som jag vill, svarade jag vänligt.

– Ja, för att du är sjuk i huvudet, sa Skutskepparn aningen syrligt.

– Vänta lite nu, protesterade jag milt. Nu tar vi det här från början…

– Knappast, avbröt Skutisen. Det är min bil och du håller käften.

– Inte, lovade jag. Jag kommer INTE att hålla käften och det vet du mycket väl.

– För att du är sjuk i huvudet, upprepade Skutisen.

– Nu börjar det kännas väldigt spännande här, sa jag. Från den stund jag stillsamt påpekade; ”Oj, där kommer en cyklist”, det är för övrigt tjugofem sekunder sedan, har du hunnit med att göra någon slags psykologisk jävla utvärdering av min mentala status och fastslagit att JAG är sjuk i huvudet. Det är ju riktigt, riktigt rubbat. DU är riktigt, riktigt rubbad.

– Du kan kliva av när du vill, försäkrade Skutskepparn storslaget. Där har vi en busshållplats. Vill du att jag ska stanna där?

– Tja, om du tycker om att DÖ! svarade jag ömt. Jag känner väldigt starkt för att DÖDA dej just nu.

Och i just den stunden, i exakt det magiska ögonblick som vi ÄNTLIGEN tycktes nå fram till varandra, hände någonting riktigt otäckt. Ännu en fartdåre dök upp, helt från ingenstans som det verkade, och hade kunnat riskera att bli överkörd om jag inte ropat högt:

– Oj, där kommer visst en cyklist!

Ombord diskuteras dock ingenting. Där är vi lämpligt åtskilda av uppdrag och däcksplan. En tyst blick kan räcka för att flytta en tross från styrbord till babord, eller för att kasta om hela förtöjningen om det skulle behövas. Och då är han som bäst. När han håller käften!

Synd bara att han är så förskräckligt ful!

Men så hände det där med fisen

Den där pilen jag skulle kasta, hamnade i sängen. Nisse hade ont i ryggen och låg redan. Jag sträckte ut mej bredvid henne och resten kan jag inte redovisa för. När jag vaknade igen hade Nisse gått och hunden släppt en fis. Mitt liv, som kändes så bra för bara någon dag sedan, hade förvandlats till en mardröm. Det hela var mycket omtumlande, obehagligt rent av. Dessutom hade jag blivit av med min kudde.

Hunden har kraschat

Min mobil visar på sexton missade samtal. Herregud, vad vill ni mej egentligen? Några hade i alla fall lämnat ett meddelande. Jag vet nu på ett ungefär vad jag har missat. Det tar vi igen! Om man fortfarande är välkommen någonstans över huvud taget.

Loffe är jag skyldig en ursäkt. Jag vet, jag lovade, vi sa att vi skulle och det hade verkligen varit trevligt. Men så hände det där med ”fisen” och nu är klockan över midnatt.

Jag kan inte se något annat alternativ än att jag går ut i den där sommarnatten. Jag behöver frisk luft, kanske även ett glas vin.

Det är inte så jävla tokigt trots allt. Men fortfarande… Jag har ingen kudde.

I love you right back

Den stora Guden har varit nådig.  Jag har fått tillbaka min ”mörtaträdgård”, min utsikt, mitt andrum.

I dessa farvatten har jag vuxit upp, här har jag tagit min första fylla och kysst min första forell. Jag är tillbaka. Fan vet, vad som händer nu?

Sången är dock tillägnad S. Gäddhjärta

(För en förskräckligt lång och förunderlig vinter på gungande isflak. Du räddade mitt förstånd. Jag räddade din filt.)

Jo, en sak…

Jag får anonyma samtal ”här ute”. Någon ringde på min mobil nyss och lämnade följande meddelande (exakt återgivet).

”Carina, jag sitter här och fryser. Jag behöver lite värme, närhet och massor av humanitet. Var är du? Vi saknar dej! Det var längesen vi sågs. För övrigt älskar jag dina sågningar av restauranger i Waxholm. Det var nog det bästa jag har läst på länge. Puss och kram!”

Det var alltså INTE Zoran som ringde. Det var heller inte krögarparet på Rindö, för dom känner jag mycket väl och hade lätt kunnat identifiera på rösten. Vem var det då? Hur bra vore det inte att lämna ett namn, en adress, en position!

Vi gör så här. Vi ses imorgon. Jag lägger ut sjökortet, kastar en pil och så tar vi det därifrån. Som vanligt ”här ute”. Våra bästa dagar har alltid varit midsommardagen.

I love you right back!

Skitiga Duken i Waxholm

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Jag har alltid älskat att laga mat. Jag minns hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.

Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Porto Bello i Waxholm – 112:-/port.
(0,25 öre / hekto i producentledet – uppdukat och serverat hemma.)

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)

Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!

Den döende dandyn

Ofta hör man kända skådespelare / artister få frågan; ”Vad skulle du svara om din son / dotter kom hem en dag och sa att den ville bli samma sak som du?”

Inte för att jag har fått frågan, men jag vet i alla fall vad jag skulle svara; ”För helvete, dont go there!”

Det finns dagar när jag önskar, drömmer om, att bara få diska tallrikar. Jag vet att många i ”min bransch” när samma dröm. Frilansare av skilda slag som kämpar på olika nivåer av sitt yrkesutövande och ständigt måste prestera på topp utan att vara garanterade någon inkomst alls.

En gång försökte jag sjukskriva mej. Jag tror att jag hade brutit handen. Men det var inte därför jag ringde till Försäkringskassan. Jag hade fått det årets ”svininfluensa” också. Inte den ”riktiga”, utan en annan. Jag tror f-n att den var värre. Det enda jag inte ”fick” den vintern var någon sjukpenning. Jag kunde ju ligga i sängen och ”tjuvtänka”, svarade Försäkringskassan på mitt lama försök.

Sedan dess har jag aldrig mer haft kontakt med Försäkringskassan. Och jag ”tjuvtänker” lite som jag vill faktiskt.

Resultatet den gången blev ganska bra ändå. Jag arbetade med en jätteproduktion och var riktigt stolt när jag lämnade över mitt arbete till regissören. Eller, ärligt talat. Jag var JÄVLIGT stolt. Jag hade jobbat enormt mycket med dialogen i berättelsen och försökt att ge varje karaktär ett alldeles eget talspråk med personliga ord och uttryck.

Nu hände någonting som jag inte VISSTE kunde ske.

Regissören satte sej ner och bearbetade innehållet på ett sätt som fick mej att fullständigt gå i taket när jag fick se vad han hade gjort. Dialogen var helt fördärvad.

Det här visste ni inte heller om, alla ni som drömmer om att bli manusförfattare. Men lyssna här, så förstår ni bättre. Ett manuskript är ett redskap för regissören att arbeta med och står inte för sej själv som ett fullbordat ”verk”. En bok däremot, skriven i skönlitterär form, är ett fullbordat verk, oantastligt och okränkbart.

Sedan finns det givetvis avtal som reglerar VAD en regissör får göra med ett manuskript. Men det jag fick tillbaka i min hand var en i scenordning genomförd kosherslakt!

En sådan dag vill man bara ta sin lilla borste och gå till sin mentala diskho. Men det hinner man inte, för man måste kontakta sin producent och sin dramachef och sin jurist och studera sina kontrakt och skriva mail…

Dont go there, ungar!

I det här fallet löste sej allting alldeles ypperligt. Regissören fick nämligen en strålande idé. NOT!

”Så här gör vi”, föreslog han. ”Vi tar helt enkelt bort Carinas namn från eftertexterna och så skriver vi dit mitt istället”.

Vad jag svarade på det? Ungefär så här (eller exakt) faktiskt;

”Jag tycker att du kan gå in på Nordiska Museet med ett par pytsar målarfärg i händerna och så väljer du bara ut ett par snygga ramar som är tillräckligt stora för att framhäva ditt högst besynnerliga ego. Skit i vad bilden föreställer. Gå loss på duken med den breda penseln bara.  Både Nattvarden och Den döende dandyn kan förbättras. Men se för Guds skull till att signera med ditt eget namn i nedre vänstra hörnet, så att alla besökare förstår VEM som har rättat till dessa artistiska misstag.”

Vi blev aldrig goda vänner igen, kan jag berätta.

Den döende Dandyn av Nils Dardel
(Ännu så länge…)

Den här händelsen beskriver egentligen inte mer än ”en dag på kontoret”. Jag är naturligtvis priviligerad   som HAR det här jobbet över huvud taget. Men konkurrensen och arbetsvillkoren är bara alltför tuffa. Människor förbrukas på ett hänsynslöst sätt. Fick jag leva om mitt liv skulle jag måhända göra helt annorlunda. Men nu finns ingenting kvar att rädda av pensionspoäng och anständighet. Jag är stekt i det avseendet. Rökt! Bränd! Jag kan lika gärna fortsätta att skriva. Och kanske är det de allra bästa omständigheterna när man jobbar konstnärligt. Kanske är det själva förutsättningen.

Men jag skulle INTE önska att mina döttrar gjorde likadant. Jag skulle önska att de blev elefantskötare!


Grodperspektiv

Som om ingen skulle ha fått nog av det här ”Bröllopet”, kan jag bidra med några odd båtbilder från plurret. Jag har nog plåtat vartenda fartygsskrov i hela Stockholms hamninlopp, och jag vet verkligen inte hur mycket jag orkar publicera. Men jag fyller kanske på med något enstaka fribord vartefter.

Dannebrogen

Dannebrogen är verkligen en av de tjusigaste båtar som finns. Det syns ju inte här, men ge det hela lite tid så kommer det fler bilder på skönheten. Och då förstår man (eller inte). Beroende på vad man har för blick och böjelse.

Dannebrogen

Af Chapman, klarar jag fortfarande inte av att fotografera. Det bara går inte. Jag kräks. Det känns som att plåta sin egen julgransfot. Jag kör på Norska kungahusets skorv istället.

Norge

Logårdstrappen

Egentligen är det idiotiskt med en stor bilväg precis framför slottet. Om man nu skiter i logistiken och tänker lite mer estetiskt, så låt hela Skeppsbron bli en stor park där de små kungabarnen kan leka och skutta och knuffa varandra i sjön. Fast det är klart, Strömmen… Nej, det var kanske en dålig idé om ätten Bernadotte ändå ska fortleva ett par generationer till.

HMS Härnösand

Vasaordern var på plats

Porr med pärlsocker på

Kärlek mellan två människor kan också vara någonting väldigt fint. Fråga mej bara. Jag har upplevt alla nyanser mellan ”fint” och ”förskräckligt”. Med samma person dessutom. Mannen som jag helt nyligen, för bara några timmar sedan, kastade ett kontokort i huvudet på. Hårt som helvete!

Jag måste verkligen göra någonting åt mitt humör. En gång slog jag till honom med en tom pet-flaska (av den billiga sladdriga sorten). Annars är jag verkligen emot våld. Man ska vara snälla mot varandra. Som Janne och Per-Johan.

Så här timmarna före Kronprinsessans bröllop slänger Janne in en rykande het bakplåt direkt från Pilsnerpalatset. Jag hittade bilden på Facebook och höll på att sätta kvällstet i halsen.

– Är du inte klok? skrev jag till Janne. Lägga ut värsta Bullhunken på nätet. Det är inte okey. Inte på Facebook!

– Inte? undrade Janne.

– Inte alls, svarade jag. Det här är porr. Porr med pärlsocker på!

Porr med pärlsocker på
Foto: Janne Johansson

Sedan hittade jag en annan bild som lugnade mej något (eller ”högst tillfälligt”, ska det stå). Det är Anders som har fotograferat Humla någonstans på Östermalm.

Foto: Anders Lundholm

Människor gör så konstiga saker. Knådar vetedegar och klättrar på stegrande Kentaurer. Symboliken känns lite obehaglig faktiskt. Som om allting bara handlar om en enda sak. Att baka bullar!

Creepy.

Wilmer och jag flashar bara ben och flytväst

(Vilket också är riktigt, riktigt underligt. Fult rent utav.)

Beware of pickpockets

Skutskepparn (som jag inte får skriva om, men nu gör jag det i alla fall) för ett krig mot mej. Det har han alltid gjort, så jag är inte dugg förvånad. Mej krigar man ihjäl. Man samlar sina trupper, odlar sina bönor och vässar sina ärtrör. Sedan är det KRIG!

”Fotokriget” har kanske varit det mest långlivade. Skutskepparn påstår att jag har förstört hans STORA fotointresse. Förvånad någon? (Över att han har ett slumrande fotointresse, alltså.)

Jo, jag visste faktiskt om det – men jag har vid Gud inte förstört det. Jag har kanske gjort några enstaka påpekanden under årens lopp, tappat en och annan kamera i sjön… samt trixat med inställningarna. Jag KAN ha förstört hans stora fotointresse. Okey!

Kolla på den här då.


Jag avskyr bilder på af Chapman. Jag anser att det är Stockholms (nej, Sveriges) mest sönderfotograferade båt. Och nästan alla bilder är dåliga.

Man BÖR undvika att plåta af Chapman om man är i Stockholm. En fiskmås blir roligare på bild.

Men, det är inte KRIG om man inte går på dom stora utmaningarna. Som till exempel att plåta af jävla Chapman från land. Enklare vore det då, tycker man, att fotografera knasbåten från sjön. Men ”land”, där alla turister går. Jag skulle inte ens försöka.

Och jag blir så jävla beviken, ledsen rent ut av, när jag sätter mej bakom datorn för att tömma kameran och inser att Skutisen har varit ute och paparazziplåtat paradskeppet. Från kajen!

Det är inte okey. Jag upprepar – INTE okey!

En roligare bild
(As if)

Men det blev en bra bild, det ska han ha cred för Skutisen. Dock gör den ingenting för att mildra dom oroligheter som råder mellan ”lins” och ”objektiv” (om man så säjer). Tvärtom, nu blir det upptrappning.

Vi snackar Ostindiefararen!

Är det här en bra bild? Är det? Nej, det är ju inte det! Den är fin, men det är en helt annan sak. Ostindiefararen är fin. Bilden som komposition suger akterskans!

Är jag stolt? Nej! Tänker jag förlora det här kriget? Nej!

Jag drämmer till med en ”ögonblicksbild”.

Dolly goddamit Dahl
is in da bag (again)

Till Daniel och Victoria

Se stackars dessa arma barn som inga kläder har
och så har de ingen far och knappt nån mamma kvar
och mat det har de inte fått på över fjorton dar
men gissa vad de har? Jo, de har humöret kvar!

För lira lara loppan luran lammot olej
och ärtan och pärtan och leverpastej
och yskan i biskan och killi-kolli-kollifej!
Lira lara loppan lura ajöken med dig, hej!

Och hela långa dan får dessa stackars ungar skäll
och så smörj varenda kväll och evigt gnat och gnäll
och allt de har att leka med det är en tom butelj
och mormor är inte snäll men de sjunger lika väl:

För lira lara loppan luran lammot olej
och ärtan och pärtan och leverpastej
och yskan i biskan och killi-kolli-kollifej!
Å, lira lara loppan lura ajöken med dig, hej!

(Ur Pippi På Rymmen.)

Lyssna

Får det vara lite Konrads Kalasröka i Kungahuset?

Hundgöra

Jyck är tillbaka. Plötsligt bara stog han här med en uppsyn som all världens logistiska problem nu vore lösta. Jag vet inte riktigt vad det innebär, framförallt inte för honom. Men Ostindiefararen är också här nu. Gladan och Falken med. Kanske har han helt enkelt bara varit ute och tagit emot trossarna.


Foto: C. Dahl

ET – phone home!

Wilmer är borta igen…

Man går ut. Hunden är hemma. Man kommer tillbaka. Hunden är borta. Den här gången är det inte Nisse som har tagit honom. Nisse är nämligen också hemma. Hon har inte en ANING om vem som har snott hunden, säjer hon.

Jag försöker fundera ut vilka som över huvud taget skulle kunna ta sej in här och föra bort honom. Wilmer är kanske inte den ”tillgängligaste” kotten i granen. Man plockar liksom inte med sej honom hur som helst. Förr blir man uppäten. Men nu är han borta!

Uffe på ”snickeriet”, skulle enkelt kunna gå rakt in och bara hämta Wilmer. Dom har en relation som bygger på hårda ord och djupa kyssar. Liksom Ajax på Capella. Även han har ett oförskräckt sätt att hantera jycken som gränsar till äkta kärlek. Humla, Anders, Robban, Joel, mamma, pappa, farmor, Freja, Jompa, Lippa. Alla dom skulle lätt bara kunna öppna dörren och locka med sej loppälsen härifrån. Jag börjar inse att Wilmer kan vara den falskaste slampan i hela pälsbutiken.

Troligtvis är det Skutskepparn som har hämtat honom. Men det stämmer inte alls överens med den information jag har fått. Att Skutisen skulle vara på en Kustbevakningsbåt i Slite hela dagen. Eller om det var i Gävle. Kustbevakningen finns överallt – eventuellt också, Wilmer.


Wilmer hos Kustbevakningen i Visby
(ET – phone home!)

Päls och puls

Jag förstår verkligen inte vad det är som händer, men det har ALLTID varit likadant. Om man räknar på det enligt formeln; ”Distansen är lika med farten gånger tiden” och, tiden är lika med distansen genom farten, kan det inte ta mer än 30-40 minuter för brorsan att köra in till stan från ön där han bror. På den tiden (en dryg halvtimme) håller hela skärgårdsfamiljen på att svälta ihjäl. Dessa människor måste ha mat DIREKT. Så lämpligt då att det har öppnat en ny krog alldeles i närheten. Hjerta. Ett fint litet ställe praktiskt uppackat i gamla torpedverkstaden. Matsalen är faktiskt riktigt underlig, även om den naturligtvis utgör en ganska cool kontrast mot den bara alltför kitchiga utsikten med Nybroviken i bakgrunden. Käket är dock kanon.


Hjerta

Egentligen borde man inte lämna Skeppsholmen över huvud taget under Jazz & Bluesfestivalen, men vi drog vidare till Grönan för att kolla på Teddybears Stockholm. Björnarna var i toppform och körde alla sina gamla hits med Cobrastyle som paradnummer. Lyssna på den här versionen med Robyn (den som ids). Den är svinbra!

Cobrastyle med Robyn

Som tur var vann ”lilla” Helle en jättelik chokladkaka. Annars vet jag inte hur skärgårdsfamiljen skulle klara av hemresan.

På Skeppsholmen senare lirade Nisse Landgren samt Kool & The Gang. Jag hade ett samtal med Skutskepparn om oxytocin. Det stog nämligen i tidningen häromdagen att ett vanligt husdjur är tillräckligt för att stimulera kroppens egen tillverkning av hormonet oxytocin. Det behöver inte vara en annan människa och man MÅSTE inte hångla.

– Kanske inte funkar med alla husdjur dock, funderade jag.

– Jodå, försäkrade, Skutisen.

– Inte en ödla i alla fall, sa jag.

– Ödlor är rena oxytocinkanonerna, svarade han.

– Jag skulle i alla fall vilja ha någonting med päls och puls, sa jag.

– Du är gay, sa Skutskepparn.

Två saker vill jag inflika här. Jag är INTE gay. Tyvärr! Och om jag vore det skulle jag fortfarande vilja ha någonting med ”päls och puls”. Och det här med att ödlor, små skelögda salamandrar, skulle vara någon slags ”oxytocinkanoner”. Hur VET man det? Hur kommer fram till en sådan sak? Vad har man gjort med ödlan då? Anslutit den till elnätet med en förlängningssladd och använt som levande epilator på särskilt svåråtkomliga kroppsområden bevuxna av trollhår?

Nej, låt oss inte spekulera mer om den saken. I kväll spelar Missy Elliot. Det kommer sannolikt att bli en invasion på ön. Jag kommer särskilt att hålla utkik efter misstänkt hårlösa djurägare. Då vet man. Oxytocinkanonen har varit framme.

Creepy!

Teddybears Stockholm

Nu är jag frisk!

Festivalen är igång och hela Nybroviken gungar. Haja att det snart är ett år sedan jag kom tillbaka efter vår ”evighetslånga” exil i skärgården. Närmare 18 månader blev det på en ö som bebos av människoätare och styrs från en krog med barnatår på menyn. Nu är det snart dags att återvända ”dit ut” igen. Hur ska man då förklara för ”ön” var man har varit och VAD man har gjort?

Sorry ”Skärgården”, liksom.  Nu är jag tillbaka efter den här skamliga affären med Stockholms innerstad. Vill du fortfarande ha mej? Jag vill ha dej!

Jag blir fortfarande full i skratt när jag tänker på mitt uppriktiga samtal med Sven Wollter förra året. Vi hade precis lagt till vid kajen (efter dessa 18 månader i exil), vi hade just fått iland trossarna och nu skulle det bli releseparty för Det stora svenska vemodet ombord. Sven frågade:

– Hur känns det att vara tillbaka i stan?

Och jag svarade:

– Sven, du hajar inte. Jag är vild som vassruggen. Det här kommer aldrig att gå!

Jag vet verkligen inte var jag fick det där med ”vassruggen” ifrån, men så här i efterhand förstår jag att det måste kommit direkt från hjärtat.

Och ärligt talat, det blev ingen rolig vinter heller. Det blev FÖR mycket vinter. Ja, den behöver man ju inte påminna om.

Jag har annars många vänner i skärgården. Det är stenar och stigar och stränder och vikar. Jag känner verkligen dom där platserna ända ner till träsktrollet. Vi umgås intensivt och innerligt. Jag saknar mina ”ställen” oerhört mycket. Jag saknar båtresorna till stallet. Att glida in genom det smala (nästan osynliga) sundet med gummibåten och komma ut på den skyddade fjärden som bildar en alldeles blank spegel framför hästarnas hem och hage.

Men skit i det!

Ikväll blir det Teddybears Stockholm.


Cobrastyle

Play Time

Som om det inte kunde hända igen. Jag har feber, okey. Jag är svinförkyld, svag, ledsen, förvirrad. Vad gör man? Kör mobilen i tvättmaskinen! Det är kul. Då känner man sej bättre.

Förlåt Kråke. Du vet hur glad jag blev över den lilla röda telefonpåsen som jag fick i present och skulle bära i ett snöre runt halsen. Tråkigt bara att den krympte till en tändsticksask storlek vid förra tvättillfället.

En sak kan vi dock fastslå. Om jag får igång min mobil en enda gång till bör det uppmärksammas i Guiness Rekordbok. För i så fall har jag tvättat samma exemplar fem på varandra följande gånger, inklusive centrifugering och torktumling. Det är sjukt – jag vet. Har jag påstått att jag är frisk?

Ett större under är det då att det lilla aset så prompt vill fortsätta att ringa. Jag har en hysteriskt signalvillig mobiltelefon. Den bara torkar och så ringer den. Det kan ALDRIG ha varit tanken vid tillverkningen.

Men, jag har det inte enbart lätt. Tro inte det.


Play Time

Gårdagens mattinéfilm på SVT. Play Time av Jacques Tati. Nu VET jag att Jesus hatar mej!

Jag bad om annat, jag erbjöd mej att göra en ekonomisk överenskommelse. Att då baxa fram en rulle som får en febersjuk människa att vackla upp ur sängen och slänga fjärrkontrollen i tvättkorgen är inte okey. Jag förstår ju hur det kommer att bli. Snart ligger den här nytvättad och kallmanglad med lika få, fast, jättelååånga kanaler med mardrömslika långfilmer.

En sak måste man dock ge Jacques Tati. Hans regi är fullständigt genial. Jag hade fått epilepsi bara av att göra storyboard till filmen slutscener. Men orka kolla, liksom. Orka!

Fy fan vad sjuk jag är.

För att ge er en aning om HUR illa det är ställt, så fick jag fick tårar i ögonen igår när jag såg grannen gå ut med soporna på eftermiddagen. Hennes man följde efter med det lite grövre avfallet. Jag tror att det var en halv fender och en gammal bilmatta. Hundarna skuttade bredvid. Jag tänkte; ”Där går Caroline… Hon har ett liv… Hon har en soppåse”.

Peace out!

Skam den som blir frisk för fort

Inte för att jag uppfattar mej själv som en gnällig person, men nu räcker det! En dag med ”svininfluensan” (troligtvis inbillad) har gett mej insikter om livet som jag aldrig önskade att få.

Till exempel kör SVT en svensk långfilm mitt på dagen, och idag handlade den om Calle Jularbo. Ja, men det är sant kan jag bekräfta. Jag har fått följa hela Calle Jularbos levnadshistoria från koltåldern och upp i övre medelåldern. Det var inte BARA underhållande. Ibland slumrade jag till. Men högst tillfälligt och inte djupare än att jag ändå uppfattade precis vartenda dragsspelsackord som drogs i rullen.

Söte Jesus! Vad är jag skyldig? Kan vi inte göra upp det här ekonomiskt istället?


Kalle jävla Jularbo
Lyssna själva

En sak vill jag klargöra. Två dagar till (max) kan jag ge den här skiten (som jag för övrigt är helt säker kommer från fartyget Birka Paradise). Det här är panikångestens SANNA baksida. Och det är när man blir av med den. Plötsligt får man för sej att börja umgås med människor, att göra gruppresor och trängas på överfulla dansgolv. IDIOTISKT. Dont go there!

Man får sjukdomar.

Belöningen – på kvällen (igår) sändes en dokumentär som handlade om jordbruksreformen i Zimbabwe. Se den! Jag skojar inte. En person som Mike och hans familj finns inte i hela västvärlden.

Jag har annars otroligt svårt för att titta på teve. Men nu (eller då) orkade jag helt enkelt inte sträcka mej efter fjärrkontrollen och stänga av burken. På morgonen efteråt hade jag fått ett meddelande på Facebook. Det var från Nisse. Jag är sur på Nisse. Hon har inte dukat bordet på två dagar. I meddelandet stod följande: ”Jag vet att de är lite grinig stämning här hemma och sådär, men jag såg en dokumentär nyss och har aldrig grinat så mycket i hela mitt liv. Du borde verkligen se den!”

Ha – det hade jag redan gjort. Tricket är att dra på sej en präktig förkylning bara. Skam den som blir frisk för fort.

Behöver jag påpeka att filmen är nominerad till fem Oscars?

Bonden som utmanade diktatorn – se den här

Filmens hemsida

Palla panik…

Jag har en bekant som lider svårt av panikångest. Eller det är faktiskt bättre nu, men under en lång period (ett par årtionden) hade han det riktigt jobbigt. Jag vet exakt hur det känns. Jag har också panikångest. Väldigt många människor har panikångest, men få berättar om det.

I vissa fall KAN man inte berätta om det därför att ”enbart tala om problemet” utlöser en ny ångestattack. Och panikångest är att DÖ!

Så är det – panikångest är att DÖ, och det vill INGEN uppleva.

Svininfluensan vill man inte heller ha. Men när jag vaknade i morse hade jag tamejfan fått det också. Jag har sällan varit så sjuk i svininfluensan som i morse. Därför låg jag kvar i sängen och knaprade värktabletter fram till alldeles nyligen. Då slog jag på teven. Där satt (min gamla favoritskådis) Leif André från Teater Galeasen och talade med Malou von Sivers.

Jag träffade Leif första gången på en inspelningsplats i Göteborg. Han gjorde en av dom större rollerna i ett TV-drama som jag hade skrivit manus till. Sedan dess har han vuxit sej till att bli en av Sveriges största skådespelare, men nu satt han i studion för att berätta om sin panikångest.

Jag kände igen precis allting. Under många, många år kunde jag inte ens åka X-2000 utan blev tvungen att sitta och harva på något godståg som stannade vid varje mjölkpall längs vägen. Det kunde ta fjorton timmar att ta sej till Göteborg och två dygn till Malmö. Flyger gör jag fortfarande inte, och att jag faktiskt följde med på en kryssning i helgen övergår mina anhörigas fattningsförmåga. Loffe ringde till och med efteråt och sa;

– Jag kan inte förstå att du har gjort det här. Jag begriper inte hur det gick till. Vad var det som hände?

Och jag svarade:

– Palla panik, liksom… Orka.

Leif i pjäsen ”Gabriel” på Stadsteatern
Leif berättar om sin panikångest här

Lite så är det nog med panikångest. Man har dött så många gånger, upplevt sån fruktansvärd ångest att man helt enkelt inte orkar hetsa upp sej längre. Dom första trettio åren är värst, men sedan blir det bättre. Jag skulle fortfarande inte få för mej att flyga, men jag åker X-2000 då och då. Däremot går jag sällan på bio och nästan aldrig på teater. Och jag betraktar mej själv som ”hyfsat normal” idag. Jag är kompis med paniken. Jag vill inte ta några tabletter, någon medicin som gör att den delen av ”min personlighet” försvinner. Dessutom är det vansinnigt roligt att prata med människor som börjar få distans till sina mentala demoner och kan berätta om allt vad dom varit med om.

Som ”min bekant”, jag nämnde inledningsvis. Han fick en stark panikångestattack på motorvägen. Hjärtat slog fyrahundra slag i minuten, svetten forsade och kroppen domnade långsamt bort. Lyckligtvis kunde han svänga av vägen och köra in på en bensinstation. Där lyckades han vackla in i butiken och be om nyckeln till toaletten. Just den saken har vi skrattat mycket åt. Att han i sitt irrationella tillstånd enbart kunde tänka på att låsa in sej på muggen och DÖ – inte be om hjälp.

Men… Av alla helveten på jorden. Det skulle bli värre!

Just som han trycker ner handtaget till toaletten och är på väg att lämna detta jordelivet, hör han någon ropa hans namn.

– Thomas, vilket sammanträffande!

Det var Thomas morsa som var ute och cyklade. Nu skulle hon bara fylla på lite extra luft i däcken och köpa en burk kattmat.

Tyvärr kan jag inte återge det samtal som därefter uppstår mellan Thomas och hans mamma, på ett rättvisande sätt. Men som Thomas har berättat för mej, står han alltså där innesluten i en fullt galopperande panikångestattack  som är så stark att han har tunnelseende och kaninpuls. Samtidigt försöker han SPELA att ALLT är toppen!

– Vad fan skulle jag annars göra? frågade han mej när vi pratade om det sist. Säja till morsan; ”Hörrudu, vi får snacka en annan gång för det ska DÖS här nu, serru!”

Nej, palla panik liksom.

Men det var väldigt intressant att lyssna till Leif. Gör det under bilden ovan. Och han beskriver ändå sin panikångest som ”lindrig”.

Huruvida den här svininfluensan är lindrig eller ej återstår att se.

Peace out!

Far är rar – mor är en orm

Barnen har en pappa. Jag skriver inte så ofta om honom eftersom han uttryckligen har bett om att få slippa det och ännu inte har förlåtit mej för den gången jag fyllde hans stallstövlar med döda hästflugor (minns min krönika i Tidningen Hästfocus, ”Moral och etik i stallkammaren”). Jag får knappt skriva om någon. Jag måste väga mina ord på guldvåg och inhämta tillstånd från fyra olika väderstreck innan jag kan publicera en enda bild. Ständigt står jag under dödshot. En gång låg det en kall sik på min huvudkudde!

Nåja, när vi nu skulle göra någonting så djärvt, som vi gjorde i helgen, att samla hela familjen till en gemensam kryssning (minus Philippa som HAR självbevarelsedrift) måste man ju ändå kunna tillåta sej att göra vissa reflektioner.

Som Loffe (min lillebror). Han har ett öga som ”ser saker”. Han ser saker som jag över huvud taget inte reagerar över. Jag märker det helt enkelt inte. Jag befinner mej i tanken på en annan plats. Jag gör andra saker. Kanske rensar jag sik. Hell do I know!

Detta är dock en torsk

Men Loffe, han har fötterna på jorden. Han har kontakt med verkligheten den killen. Plötsligt spärrade han upp ögonen och utbrast:

– Men vad fan gör dom? Vad gör dina ungar, syrran?!

Ungar och ungar, ingen av dessa sköna juveler är minderårig längre… Frida är snart 30. Dessutom inte min. Men okey, resten har jag någon slags delaktighet i.

– Jag kan inte se att dom GÖR någonting, svarade jag uppriktigt.

Brorsan skrattade rakt ut.

– Dom groomar ju Skutskepparn, sa han. Dom groomar ju Skutisen som en gammal ridponny och vips åker det upp en tusenlapp ur fickan på honom.

Jag tittade upp från min klart lysande Mojitho och blinkade förvånat med ögonen. Stog där inte tre stycken fala flickor samlade i en halvcirkel kring Skutskepparns barstol. En masserade hans nacke, en klappade honom på huvudet och en drog i hans armhår. Och vips åkte det upp en tusenlapp ur fickan och ALLA tre försvann som raketer.

Det är ju genialiskt. Dom där barnen har ju hajat någonting om livet som har gått mej helt förbi. Man SKA stryka människor medhårs, grooma dom lite. Inte lägga döda hästflugor i deras stallstövlar.

Jag skulle vilja se vad som händer i den stund dom börjar grooma varandra. När Nisse sätter sej på Humlas armstöd och börjar dra hennes armhår. Jag lovar och svär, Nisse kommer att åka på en propp direkt. Och absolut INGEN kommer att trolla fram en tusenlapp.

Hämnden… Ja, det vet man ju vad den blir. Döda hästflugor i stallstövlarna. Någonting har dom i alla fall lärt sej av mamma. Och man får faktiskt inte slåss.

Peace out!

Talk to the hand

Första helgen i frihet (vi talar om min). Nisse kommer farandes och meddelar följande:

– Ja, jag ska ju gå ut ikväll, jag.

Mitt svar:

– Jaha.

Nisse (med onda ögat).

– Man kanske kan få veta vid vilken tid man ska vara hemma?

Mitt svar:

– Hur känner du själv?

Nisse (med otrevliga rösten).

– Kör vi något slags spel här, eller?

Mitt svar:

– Hur menar du då?

Nisse (med tårar i ögonen).

– Fan, jag gillar inte det här alls. Vi måste väl ändå kunna tala med varandra? Man måste väl ändå kunna få ”en tid” trots att man har blivit myndig. Någon jävla vägledning i livet, va?!

Mitt svar:

Talk to the hand.