Ni som kan ro

Det råder strikta regler på Ramsö, det förstod jag redan efter mitt besök på ön förra veckan. Man håller rent och snyggt efter sej. Och man kissar tamejfan inte utanför. Då smäller det!

Men det finns fler saker man bör vara varse. Den som kör upp Loffes reservbensin leker med DÖDEN. Detta vet, om inte andra, Axel om. Och han är en ganska hårdför typ kan jag meddela.

Axel är min brorson. Han har alltid varit ”lite speciell”. Axel gör det mesta efter ”eget huvud”. Han påminner i mångt och mycket om Emil i Lönneberga (och lite om Humla, faktiskt), och är ständigt satt under någon form av förbud med indragen månadspeng och strafftjänstgöring hos Waxholmsbagaren. Axel är också väldigt, väldigt snäll. Men hur han förhåller sej till konditoribranschen vet jag inte.

Det han tycker om att göra är att köra båt. Och familjen har MÅNGA båtar. Det måste man ha om man bor isolerade på en ö i skärgården. To bad att Axel för närvarande har ”båtförbud”.

Om detta fick jag höra idag när brorsan tittade över för att skruva med utombordaren.

– Dag Vag, lirade på Blidösund förra helgen, berättade brorsan.

(Blidösund är en gammal ångbåt som utgår från Skeppsbron).

– Jag bad Axel köra mej och en polare in till stan med gummibåten, fortsatte han. I normala fall får inte Axel köra Captain Sig (den heter så), men nu erbjöd jag honom till och med betalt för att köra oss dit och för att hämta oss senare på kvällen. Dock gjorde jag fullt klart för Axel, att han inte fick köra så lite som en kabellängd med båten mellan ”lämning och hämtning”. Däremot hade han naturligtvis möjligheten att åka hem och byta till en annan båt om han skulle vilja.

– Hyggligt, sa jag. Man måste erbjuda barnen ett alternativ.

– Ja, öhh… ehh… Jag vet inte, svarade brorsan.

– Blev ni hämtade i tid sedan då? frågade jag.

– Javisst, svarade Loffe. Axel var där, precis så som avtalat. Sedan ville han att vi skulle plocka upp en av hans kompisar på Rindö, och det sa jag att vi gärna kunde göra.

Ungefär här, började Loffe se rent besynnerlig ut i ansiktet.

– Vad hände? undrade jag.

– Bensinen, svarade Loffe. Captain Sig var fulltankad på morgonen. Captain Sig är alltid fulltankad. Det finns reservdunkar också. Flera stycken.

– Fulltankade! inflikade jag.

– Fulltankade, bekräftade Loffe och fortsatte. Så när motorn plötsligt tvärdog, blev jag mest förbannad på Axel som olovandes hade kört upp all soppa, vilket han absolut inte fick göra, men jag blev inte speciellt orolig. Vi hade ju reservdunkarna. ”Tag upp den svarta dunken ur aktern”, sa jag åt Axel och räknade samtidigt tyst till tio.

– Öhh… ah, men, nää…, svarade Axel och skruvade på sej.

– Du har väl för fan inte kört upp 50 liter soppa och reservdunken OCKSÅ? frågade jag honom och räknade tyst till tio igen.

– Njaee… ehh… kanske… jo…, svarade Axel.

Badförbud

Så här långt inne i berättelsen såg Loffe direkt skruvad ut.

– Fan, jag hade kunnat knuffa honom i sjön, sa han (fast det vet jag att han aldrig skulle göra). Men dels är det inte helt tillåtet, sedan så hade vi ju en ytterligare reservdunk i fören.

– Då tog ni väl den? tippade jag.

– Slut, sa Loffe. Även den förliga reservdunken var tömd på sista droppen och nu blev vi tvungna att ringa och väcka Nicola (Loffes fru). Hon måste komma och bärga oss. Dessvärre upptäckte Nicola att det inte fanns någon bensin i dom övriga båtarna heller, så hon fick ge sej ut i mörkret och tigga ihop två liter för att rädda oss.

– Familjesammanhållning, sa jag. Det är fint!

– Båtförbud, sa brorsan. Det är fint!

Han la in en snus under läppen.

– Och jag förklarade verkligen för Axel, att hädanefter är det Waxholmsbolaget som gäller för din del. Googla en turtidtabell.

– Hur då? frågade jag. Har inte Axel ”datorförbud”?

– Det var förra sommaren, svarade Loffe. Nu får han i alla fall Googla inom snäva gränser. Turlistor och sånt.

– Det är fint, sa jag. Man får inte vara för hård mot barnen. Skulle inte Axel till Gotland, förresten?

– Jo, sa Loffe. Redan dagen efter den oförlåtliga händelsen med bensinen skulle Axel åka med en kamrat till Gotland. När klockan började närma sej avgång och han fortfarande var kvar hemma på ön, frågade jag honom. ”Har inte du en avgång att passa?”. Axel svarade; ”Jo, kan inte du vara så snäll och köra mej in till Waxholm?”. Och jag förklarade för honom; ”Aldrig i helvete, du åker Waxholmsbåt i framtiden!”.

– Det är bra båtar, sa jag. Vånö och Viberö, fina skrov. Bra fart genom vattnet.

– Tror du Axel, tänkte åka reguljärt, sa brorsan. Jag hörde hur han ringde en kompis och bad kamraten att hämta honom och packningen på bryggan. Men hör och häpna, polaren hade slut på soppa. Döm om min FÖRVÅNING när jag minuter senare ser samma unge man hämta upp Axel på bryggan i en RODDBÅT!

– Det är vänskap det, sa jag.

– Bröder i brott, svarade Loffe trött.

Jag tittade ner i båten där han låg och skruvade med utombordaren.

– Loffe, hade inte du ett par åror där på sidan förut? frågade jag.

Loffe såg sej hastigt omkring.

Sedan började han långsamt att räkna till tio.

Själv kom jag HELT osökt att tänka på en gammal schlagerdänga som spelades ofta på Kabyssen förr i tiden. Ni som kan ro.

Jag tycker ändå att den ger lite heder åt ”båtkillarna” här ute. Och tro inte för en sekund att jag har glömt bort bort ”båttjejerna”. Men dessa (läs ”Helle goes overboard”) blir helt enkelt för mycket på en och samma dag. Det får bli imorgon (om inte något nytt hinner inträffa).

P.S Gittan och Sivan is heading for Piteå… Fan, vad har ni för problem, människor? D.S.

Gud signe Sundsvall

Det händer prylar. För första gången, i kanske hela mitt vuxna liv, har jag verkligen försökt att AKTIVT leta reda på mobiltelefonen. Och jag hittade den till slut. Efter upprepade påringningar, hittade jag den!

Inte i tvättkorgen, nej. Men mellan sänggaveln och väggen. Hur FAN är det möjligt? Jag hade den ju framme igår. Alltså, vi har inte att göra med en telefon som försvinner lite randomly. Vi har att göra med ett exemplar som över huvud taget inte vill vara här, som tar egna initiativ och på alla vis försöker avsluta sitt abonnemang.

Varför jag letade efter mobilen alls berodde enbart på att jag ville veta VAR på landskapskartan vi nu har ”Gittan och Sivan”. Och jodå, jag fick svar. I Sundsvall.

Gittan och Sivan är i Sundsvall!

Gud signe den staden.

Bilden föreställer dock en lotsbåt i Stockholms skärgård. Jag tyckte att färgerna var så väldigt vackra idag. Men när jag ser den så här, undrar jag om inte ”ångorna” där nere i maskinrummet börjar ta ut sin rätt.

Katten i kistan och snus på propellern

Jag gillar stora, omöjliga projekt. Det har jag alltid gjort. Att ”gripa mej an” med våld och list och lust och vanvett. Hjälp har jag aldrig velat ha, även om jag sannolikt har behövt det många gånger. Det ska vara högt, djupt och brett och innihelvete besvärligt. Många avsnitt, tjocka böcker, stygga barn, vilda hästar och stora maskinrum. Då är det bra!

Ja, jag är kvar där nere. Men jag gillar det! Det gör jag verkligen. Som kontrast mot min normala vardag där allting är resultatinriktat, tycker jag att det känns som en ren vila att ligga dubbelvikt över en oljig styrmaskin och försöka komma åt det omöjliga hörnet låringsvis babord. Det är fan kul.

Jag skulle aldrig vilja ”leja ut” ett sådant jobb. Eller att vi gjorde det. Att känna sitt maskinrum in i minsta skrymsle, är att utforska sin själ och sitt hjärta. Det MÅSTE man göra!

Det är spännande också. Att ”smyga rör”, så som vi fick lära oss på sjömansskolan för hundra år sedan (minns du Richard, maskinrummet på M/S Polfors?).

Det enda som stör mej är den förbaskade Dieselråttan, Mäster Estragon, som dyker upp precis överallt och kommenterar mitt arbete. Han svär också.

– Katten i kistan och snus på propellern, fräser han när jag skvätter smutsvatten i traforn.

Det är fan farligt här nere. Roligt, men farligt.

Katten i kistan och snus på propellern

Men värst av allt.

Gittan har ringt.

– Kan du kolla upp något bra hotell i Hudiksvall? frågade hon.

– Varför då? undrade jag.

– För att Sivan och jag sitter på tåget på väg mot Huddik, svarade Gittan med ett tonfall som om vi alla gjorde det lite hipp som happ.

– Lägg ner, sa jag. Kliv av. Go home. Make some marmalade. Gå på ”Kabben”.

– Vi ska, svarade Sivan. I Huddik!

Jag känner att vi talade lite förbi varandra där, och för den som inte känner till ”Kabben” i Waxholm… Äsch, den följer antagligen inte min blogg i alla fall.

Kanske är Gittan och Sivan, det mest omöjliga projekt man kan hänge sej åt. Tack söte Jesus för att det inte är mitt. Jag gav dom ett nummer till Statt.

Peace out!

The girl next door

För ett par år sedan berättade jag om Pelle, min dåvarande Förlagschef, som sa till mej:

– En sak ska du veta, Carina… Du kommer aldrig att vara ”The girl next door” för dina läsare. Du kommer alldeles garanterat att vara någonting annat, men inte just det.

Jag vill här göra en justering i Pelles uttalande. Det spelar ingen roll var jag befinner mej, det har ingen betydelse hur ogärna jag hänger mej åt djupa, förtroliga samtal, det är fullständigt skitsamma vad jag har för händerna. Jag kommer inte undan väninnornas vanvettiga vittnesmål i alla fall.

Som idag, när Gittan klev ner i maskinrummet och helt utan anspråk på gehör började berätta om ett skoinköp som urartade till ett Tequilarace och slutade med att Sivan söp bort peruken.

Men det är SANT. Detta hände i Sverige igår!

Hur två, i övrigt, anständiga medborgare kan få för sej att svepa så lite som en enda Tequila med kanel istället för salt, övergår mitt förnuft. Men Gittan är Gittan och Sivan är inte den som sparkar i spiltan av ängslan. Sålunda blev en Tequila, tre, fyra och fem shottar. Och nu började racet.

Flickorna blev plakat på sina höga klackar.

Verkligen plakat!

Och nu ville dom dansa.

– Hur fan vi kunde missta en Sushi-bar för att vara ett diskotek begriper jag inte, stönade Gittan där hon satt på gredingen med fötterna vilande mot ett topplock. Och bli utkastade, tillade hon.

Jag lyssnade högst avmätt till berättelsen och gav bara någon enstaka suck ifrån mej där jag själv hängde i ett avgasrör tre meter över durken.

(För den som inte följer min blogg regelbundet kan jag berätta att jag har satt mej i sinn att vaska ner hela maskinrummet och det kan vara den sämsta idé jag har fått i hela mitt liv.)

– Sen tappade vi bort varandra också, fortsatte Gittan obekymrat. Det var när vi hade blivit utkastade från sushi-haket. Sivan lyckades gripa tag i en lyktstolpe men jag snubblade rakt in i en buske och stöp omkull. Det värsta är att jag har en bestämd känsla av att någon eller något dog i den där busken. Jag har fortfarande lite ludd kvar på kappan. Kan vara av tax.

Jag upprepade enstavigt:

– Kan vara av tax…

Gittan körde vidare.

– Fast Sivan blev glad när hon fick se mej igen. Det tog visserligen en stund att komma upp på benen, men det var bara bra för då hann vi glömma bort varandra helt och hållet och trodde att vi möttes av en ren slump när vi stötte ihop på gatan.

Här fnittrade Gittan hysteriskt mycket och lade det ena benet i kors över det andra.

– Sedan vet jag inte vad som hände, sa hon.

Jag gav henne en lång blick.

– Men det visste du ju inte på hela tiden. Du var ju helt lost redan efter första drinken.

– Ja, pep Gittan förtjust. Jag vaknade hos en bekant på Strandvägen.

– Och Sivan? frågade jag. Vad hände med henne? Lever hon över huvud taget längre?

– Inga probs med Sivan, försäkrade Gittan. Jag har nyss pratat med henne. Och förutom det där med peruken, hade hon en underbart rolig kväll.

– Peruken…? frågade jag försiktigt.

– Ja, Sivan har verkligen ingen aning om hur det gick till, men när hon klev ut ur taxin där hemma var peruken borta.

Jag suckade sådär uppgivet igen och muttrade.

Shit happens.

– Den är polisanmäld nu, sa Gittan och reste sej upp.

Jag såg henne försvinna ut i solskenet och hörde henne ropa över axeln ner i mörkret till mej.

– Och snart har vi helgen här!

Nej, jag kommer kanske aldrig att bli ”The girl next door”, men så länge Gittan har en historia att berätta, lovar jag att lyssna, oavsett på vilken breddgrad jag än befinner mej. Skitsamma i vilken position eller vad jag har för händerna. Jag kommer att lyssna.

* Bloggen är publicerad med tillstånd av berörda… eeh… barbrudar.

This is the way it is

En vanlig sketen måndag i en sliten människas liv.

Tanke 1. ”Jag tror jag ska skaffa en häst”.

Tanke 2. ”Eller vaska ner hela maskinrummet”.

Tanke 3. ”Äh, jag gör båda.”

Så nu håller jag på med det. Att skaffa häst och skura maskinrummet. Det kan gå!

Jag har ingen häst… (längre).

Keep on dreaming

Idag var det dags igen. Humla och jag drog till Arninge och storhandlade. Det är sånt vi gör tillsammans. Det kan vara det ENDA vi gör tillsammans. Förr i tiden brukade vi rida ihop, men sedan bytte hon ponnyn mot en moped. Och den kommer ju väl till pass när det är dags för storhandling. (Ponnyn var bättre vill jag dock inflika, och den har ALDRIG stannat i någon uppförsbacke.)

Byttebytt

Men, som vi för en gång skull lyckades utföra vårt uppdrag lite raskt och effektivt, blev det en stund över till ”förtroligt samtal” på den vanliga bänken utanför korvståndet..

Jag avslöjade för Humla, det som jag inte får, och som hittills bara Nisse känner till, vilka två som har fått dom manliga huvudrollerna i Kronjuvelerna. Och det höll på att bli mitt sista samtal med Humla.

Precis som sin syster föll hon ihop framlänges, tappade andan och bara kippade:

– När åker vi? Jag ska med till Litauen!

Jag säjer bara, ”Keep on dreaming, girls”. Men tack för att ni finns där. Tack för att ni alltid ställer upp med era ponnyhästar och mopeder. Glöm alla gånger jag har tvingats stå på ett ben och hålla igen hyttdörren med foten bara för att skriva färdigt en scen mellan Pettersson-Jonsson och Fragancia i (s.a.s andra änden av Carina Dahl).

En sak vet jag dock säkert. Ni kommer inte att säja ett knyst. Tråkigt att behöva klistra igen era käftar med Plastic Padding. Men det hackar vi loss innan filmpremiären.

P.S Jag skulle aldrig byta en duglig häst mot en vespa (what so ever) med sjöräddningssällskapets dekal på styret. D.S.

Peace out!

As good as it gets

Freja ringde. Det händer inte särskilt ofta. Jag ringer inte henne heller särskilt ofta. Jag ringer inte NÅGON särskilt ofta. Och jag ringer ALDRIG för att bara prata.

Jag påstår inte att det är ”rätt” eller ”eftersträvansvärt” att vara som jag är eller göra som jag gör. Jag gör det mesta fel. Fel i en social mening. Men jag är inte särskilt social. Jag har ingen förståelse för fraser som ”ví måste ses”.

Va´fan då för?, tänker jag. Vad är grejen med detta ”sesande”?

Jag tycker om att träffa människor i ett sammanhang, av en anledning för en kort stund. Att sitta mitt emot en annan person och håglöst röra om i en kaffekopp lägger jag däremot ingen energi på. Att rida i grupp är något av det värsta jag vet. Och att ”tala förtroligt” med varandra, anser jag vara ren bullshit. Klassiskt ”väninneprat” får mej att kräkas. På riktigt, jag blir fysiskt illamående. Så glöm mej i alla sociala sammanhang. Det har även Freja gjort. Samt i ett par ytterligare funktioner.

Därför var det så väldigt rart av henne när hon ringde här om kvällen och sa:

– Du suger verkligen som morsa, men jag är jävligt stolt över det du gör!

Det kan vara det snällaste jag har fått höra på många år. Och det kändes verkligen ärligt. Jag kan känna igen mej i det, och ta åt mej av det. För jag suger verkligen stenhårt på många olika plan, men jag gör alltid mitt bästa.

Som inatt när någon (jag säjer inte vem) störtade in i hytten och skrek:

– Jag har blivit biten i arslet av en spindel!

Alltså, klockan var 03.30 och jag sov verkligen (för en gångs skull).

– Vad för spindel? frågade jag.

Den spindelbitne grät högt.

– Svarta änkan! fick jag till svar.

– Men va´fan stönade jag och hävde mej upp på armbågarna. Det är väl ingen bananbåt vi bor på heller?

Därefter tvingades jag att i skenet av en flackande ficklampa studera en nybiten flickskinka uppallad mot en sval huvudkudde. Och det var inte roligt kan jag berätta. Men det är såna saker jag gör. Det är vad jag har att vara stolt över. Jag finns där när någon har blivit biten i arslet. I övrigt hänvisar jag till mitt mobilsvar.

Ring Carina, jag har blivit biten i röven

Sköna hem

En grillkväll på Ramsö kan också vara alldeles, alldeles… förskräcklig. Som den gången Charlie nästan körde ihjäl sej på fyrhjulingen och vi möttes av en ambulanshelikopter som gick ner i vassen. Jag har fortfarande, flera år senare, svårt för ljudet av en helikopter.

Gott och blandat på familjen Dahl- / Baumgartens brygga

Igår var det dock bara trevligt, även om stämningen periodvis kändes lite hotfull. Jag vet inte säkert, men någonting säjer mej att Loffe och Nicola har kroknat på hålögda ungdomar och deras dekadenta livsstil.

Jag tog mej en tur genom huset och kunde själv konstatera att där drev omkring ett antal, för mej (och kanske även för Loffe) okända existenser som ingen underskred längden av 2,3 meter och som halsade ohemula mängder Coca Cola under det att livet långsamt passerade förbi. Jag bad om att få låna toaletten.

Jag vet inte säkert här heller, men någonting säjer mej att dessa existenser även utnyttjar husets faciliteter på ett för ändamålet oacceptabelt sätt. Jag gick ut i solskenet igen. På vägen passerade jag Loffes gitarrsamling. Där satt ingen lapp. Ännu… Att han har hängt dom högt betyder ingenting. Ingenting!

Jag passade faktiskt på att fotografera familjens tvätthög, som inte alls var särskilt olik den jag själv brottas med här ombord just nu. Jag ska fråga Loffe och Nicola om jag kan få publicera den bilden här på min blogg, för jag tyckte att den var riktigt intressant. Det såg ut som att det LÅG någon inuti tvätten.


Harlem på Ramsö

Annars är det här, i Harlem, som man brukar hitta dom största artisterna. Eller bakom pianot.

The piano has been drinking

Jag vet inte hur många kvällar, nätter, tidiga morgnar och dagar man har hängt i Harlem och bara njutit av musiken. Loffe är en riktigt styv gitarrist och har en massa musikaliska vänner. Huruvida Radar spelar ett enda instrument har jag inte en ANING om trots att vi har känt varandra hela livet. Mitt intryck är att Radar har fullt upp med att överleva. Speciellt som han en gång faktiskt försökte krypa ner till Wilmer i hundkorgen.

Radar och Loffe

Nicola lämnade oss ganska tidigt och försvann med Captain Sig, men Monica tog köket i besittning och kokade en chokladsås som kan vara den godaste jag har smakat någonsin. På riktigt… Jag BLEV rörd till tårar.

På riktigt…

Nu får det vara slut med mina obskyra bildreportage på en tid. Jag ska skriva manus och hänga tvätt. Och kanske, kanske bjuda det där Ramsödrägget på middag i helgen. Huruvida dom ”udda existenserna” också medföljer vid ett sådant tillfälle återstår att se. Och vad man ska skriva på sin egen lapp vet jag inte heller. Kanske: ”Rök inte i maskinrummet för då smäller det!”

Hot hot hot

Landström, vatten, tvål och tvättmedel. Allt det finns i obegränsade mängder… på Rindö. Synd bara att torktumlaren har pajat. Nu torkar kläder precis överallt ombord. I vartenda stag, på varenda solstol, i vinschar och kranar, längs räcken och brädgångar. Trosor!

Nej, men i alla fall tishor, strumpor, handdukar och lakan. Hur kan man skapa fyra kubikmeter smutstvätt på tio dagar?

Hot hot hot

Jag gillar att tvätta, och jag gillar faktiskt även att hänga. Det är fan mycket, mycket roligare att inte ha en torktumlare än att ha en. Igår satt jag ute sent och drack ett glas vin mitt bland all den där tvätten som dinglade i huvudet. Det kändes nästan lite overkligt. Som om man när som helst kunde förvänta sej att se en mammut sticka fram huvudet mellan lakanen.

Och så snackade jag lite med Ella på Facebook. Hon är på plats i Litauen nu och förbereder inspelningen av Kronjuvelerna som startar inom kort. Tyvärr kan jag inte avslöja vilka som kommer att göra de stora rollerna, men det är en GENIALISK casting. Jag inser att Ella har sett dom här karaktärerna framför sig, precis som jag har beskrivit dem från början. Och därefter finkammat Sveriges skådespelarelit.

Det jag har att göra själv är att sitta med huvudet bland örngott och fiskmåsar, påslakan och orangutanger och hitta på nya berättelser. Men jag ska också åka ned till filminspelningen och hälsa på så småningom. Mina döttrar kommer att HATA mej för det!

Jag menar, två karaktärer som Pettersson-Jonsson och Richard Persson. Det KAN inte bli hetare!

Hon ser ut som en burköl och hon bits

Samtal med Wilmer 22.45

– Hej Wilmer, ligger du här och gömmer dej?

– Jag gömmer mej inte. Jag är blöt och lite nedstämd.

– Ehh… blöt och lite nedstämd. Kan du förklara?

– Okey, men lova att inte bli ledsen nu.

– Visst, jag är redo. Låt det komma bara.

– Jo, du förstår… Det här med båtar och båtliv har aldrig riktigt varit min kopp med te. Och jag HATAR att bada. Bara tanken på att det finns någonting som kallas ”badsäsong” känns helt sicko!

– Kan du inte helt enkelt låta bli att bada då?

– Folk kastar pinnar, vettu´.

– Ja, det är dumt.

– Det är idiotiskt! Dom kastar pinnar rakt ut i sjön och förväntar sej att man ska slänga sej i vattnet av ren samlarglädje. Fan tror dom egentligen? Släng nåt kul for fucks sake. Släng mobilen eller plånboken. Släng i den där kvittrande Chihuahuan.

– Är det där skon klämmer? Du diggar inte Dolly?

– Ingen diggar Dolly. Hon ser ut som en burköl och hon bits.

– Är det därför du ligger här och tjurar.

– Jag är blöt och lite nedstämd har jag sagt.

– Så du vill inte följa med och ta ett kvällsdopp, då?

– Men hey, hörru… Ser jag ut som en kille som vill gå och ta ett kvällsdopp? Gör jag det!

– Du ser lite svår ut faktiskt.

– Låt mej bara vara. Lämna mej ifred.

– Okey, då går jag väl själv då.

– Men vänta, vad ska du göra där på stranden? Kasta pinnar, bergis va?

– Några pinnar blir det nog.

– Rakt ut i sjön väl?

– Det hade jag tänkt.

– Men, åh…

– Vad är det nu? Du gillar ju inte att bada. Du hatar badsäsongen.

– Egentligen inte.

– Vad är det då som trycker dej?

– Jag har inga badbyxor!

Blöt och lite nedstämd

Arma barn

Jag mötte en huggorm idag. Ja, men det är ju inte så väldigt märkvärdigt. Jag möter många djur på mina promenader. Bara minuter tidigare hade jag mött en rådjursget med sitt lilla kid. Därefter klafsade det upp fyra färöiska hunkar ur vassen. Men det var huggormen som tilldrog sej mitt intresse.

Detta är dock en vanlig tamp (tv. i bild)

Hur som helst. Det är varmt som ni vet och jag hade brutit av en ganska stor lövruska som jag viftade med för att hålla bromsarna borta från kroppen. Ormen var inte särskilt stor och inte så imponerande lång heller. Men den hade det klassiska zick-zack mönstret på ryggen och arbetade sej sidvärtes över vägen i slingrande rörelser. På det stora hela taget var det ganska intressant att se hur den reagerade på mina steg och gjorde en ormsaks heder av att dra sej åt undan och helt diskret försvinna ner i diket.

För att inte störa djuret i sin förflyttning smög jag bort riset bakom ryggen och ställde mej alldeles blick stilla och betraktade det sällsamma scenariot (fan, lät inte det där ”pretto”?). Nåväl, det var det hur som helst. Sen kom vinden. En aldrig så liten vindpust som fick bladen att skälva bland löven. Och jävlar i havet! Det var som om en trettio meter lång boaorm hade knackat på min rygg och frågat om vägen till Utö Värdshus. Jag hoppade, kanske två meter, nej, fan, tre, fem, tror jag, meter rakt fram på vägen av ren jävla ormskräck!

Och sen gick jag hem.

Där stod fyra vilt främmande karlar på kajen.

– Hej, sa dom.

– Hej, sa jag.

– Känner du till den här ön? frågade dom.

– ORM-ÖN, upprepade jag retoriskt med darr på rösten.

Då drog dom.

Våra batterier ville ha nam-nam och det fick dom. Fyrtio liter destillerat vatten plums rakt ner i tråget (eller vad det heter på ett batteri). Annars går hjälpkärran för det mesta, men på natten är det skönt att ha det tyst.

Och så kom Ajax förbi med Capella, det var roligt!

M/S Capella

Vår gamla båt. En riktig klassiker, där alla barnen har vuxit upp. Jag älskar den ljusgråa färgen som är lik ursprungsfärgen, som Capella (dåvarande HMS Urd) såg ut när vi köpte henne.

Sedan målade vi om hela fartyget till en mörkgrön färg som är vanlig på gamla lastfartyg och som passade skrovets ursprungliga ändamål (som inte var militärt).

Men nu tycker jag att det är väldigt fint med den ljusa tonen och att Ajax dessutom kör med gamla, hederliga stockar (som alla Waxholmsbåtarna har) istället för vanliga fendrar. Det börjar likna ett riktigt museifartyg. Och det tror jag nog att Capella är klassad som idag.

Nu måste jag dock ringa och kolla hur det går för Nisse.

Nackdelen med att bo på båt. Den kan vara försvunnen när man slutar jobbet klockan tio på kvällen… Och så blir det nog för Nisse inatt. Vi gav henne bilnycklarna ifall hon inte skulle hitta någonstans att sova. Vem har inte slaggat i en Volvo förr?

Arma barn!

Södermalmsskinn

Freja kom farande över fjärden med Dolly Goddammit Dahl in da bag. Hon skröt en stund över sin obefintliga solbränna, talade om arbetets främjande för hälsan och en massa annan bullshit.

Södermalmsskinn, sa vi och lutade oss tillbaka i solstolarna.

Senare dök även farmarfamiljen från Broknäs Gård upp på utsidan om relingen. Nu enbart representerade av Cissi och Classe. Jag hade såklart hoppats att Patrik skulle vara med, men det kunde jag känna mej blåst på. Patrik är en stor kille nu, och befann sej för dagen på Grinda tillsammans med sina polare.

Jahapp, liksom. Vad återstår att göra för ett gängs losers utan liv?

Vi sjösatte bananen och tog en repa efter gummibåten.

Freja flashar Södermalmsskinn på Träskö fjärd

Öppna landskap

Jag går och går och går och går. Det är lite sjukt att jobba med parallella berättelser, för det kräver att man öppnar och stänger olika filer vid olika buskar. Just nu har jag ungefär tre skilda projekt snurrande i roten. Det ena ska vara färdigt redan i höst, så där lägger jag mest tid (eller stig).

Jag älskar att jobba på den här ön. Den är nog min ”favoritarbetsplats” för att den är så förskräckligt enahanda. Militärerna som fanns här tidigare har anlagt en slinga som är 1,5 km lång och den nöter jag varv efter varv efter varv. Det är fan jag som håller landskapet öppet här ute, för utan mina berättelser skulle den där vägen växa igen. Tänk på det om hundra år när ingenting förutom ett svagt eko av mina tunga steg vittnar om den verksamhet pågick här en gång.

Jag har blivit nedhånglad på en bananbåt – jag har levat

(Tilläggas bör att mannen i mina armar är en barndomsvän och klasskamrat, Ove. Mer än så har jag inte levat.)

Peace out!

Bloggtorka

Seriöst... Det här går inte!

Nej, jag tänker inte klaga på värmen, jag tänker bara be den att lugna ner sej något. Jag ville aldrig bli en av dom som sitter och stirrar rakt ut i tomma intet och säjer (stönar) saker som;

– Fy fan vad varmt det är!

Samt;

– Här ser vi resultatet av växthuseffekten.

– Snart är det bara öken här i norden.

– Och då dör vi kameldöden allihopa.

Fine with me!

Så länge jag slipper hänga kamelen.

Jamen, fy fan vad varmt det är.

Vad gör väl det att solsatan skiner 24-7 och elverket går hela nätterna. Det kommer en vinter. Det kommer tystnad. Det kommer vägsalt, det kommer snö. Då har man i alla fall en anledning att gå och hänga sej. Nu räcker det med ett par hörselkåpor och en söt godnattvisa så är allting tipptopp.

Gunatt

Svartsödregget

Nisse och jag har upptäckt att det finns flera olika grupperingar här ute i skärgården. Allt ifrån Möjarasister till Lårentrash och Lådnaslödder. Och så finns det Rindöbor!

Men idag skulle vi handla på Möja.

Nisse och jag hade en lång lista med allt som skulle köpas. Den glömde vi hemma.

Möja den 13/7 2010… Hundra jävla grader varmt!

Vi såg uppgivna existenser överallt. Människor som helt enkelt hade däckat under ett träd, på en förstukvist, hängande över relingen på en båt. Alla verkade alldeles döda på blicken.

Inne på affären sedan, ställde vi oss, Nisse och jag, med våra huvuden inkörda genom varsin glasdörr i mjölkdisken.

– Minns du vad vi skulle ha? frågade jag.

– Inte en aning, svarade Nisse.

Efter fyrtiofem minuter kom vi ut igen med en julost och ett myggstift.

Alla blev väldigt besvikna när vi kom hem.

Nu sitter vi här, vid kanten av Möjafjärden och undrar vad fan vi ska med en julost till när det enda vi vill ha är en Mojito. Dags att möta Svartsödregget!

Mojito på Svartsö Krog

Vågat

Humla och Anders har öppnat Bead and breakfast i Norra Kvarken. Vågat tycker jag att ta med sej finsoffan från Karlaplan.

Tack och adjöss, nu sticker vi till sjöss!

Loffe och Nicola kom lastade med leksaker och var taggade till vanvett. Wilmer visade sej först lite misstänksam mot Kasper, men förstod snart att det inte var någon vanlig hund utan en stuntman. Nu är det Kasper som får ta alla hårda smällar och höga fall.

Wilmer har äntligen fått en stuntman

Själv har jag tagit årets premiärtur på ”bananen” och jag ÄGDE den. Trots att två missfoster till skitungar gjorde ALLT för att få mej ur balans. Dock… Jag har ridit in vilda hästar förr (samt låst in små badjävlar i kättingboxen).

Taggade till vanvett

Jag måste berätta om min lilla brorsdotter Helle, hon är HELT exceptionell och åker wakeboard som om hon vore född på vattnet. Det är hon i och för sej i princip. Bara några timmar gammal lämnade hon BB tillsammans med sina föräldrar (dom vanvettiga) för att göra en resa över svag is på en rackig snöscooter. Jag erbjöd mej på FULLASTE allvar att hämta henne från ön och föra barnet åter till fastlandet. Men hon blev kvar där ute.

Helle hoppar från styrhyttstaket. Gör inte alla det?

Nu ska vi dra till Loffes lilla hjärtegull, Janne, på Svartsö och käka. Om det låter som att jag har det fullständigt vidrigt här ute, så är det helt sant. Nyss fick jag en metkrok i foten. Sånt fordrar en Mojitho på Svartsö Krog för att uthärda.

Anders

Vid något tillfälle under livets gång kommer alla barn att hata Coca Cola

Peace out!

It´s raining cats and dogs

Det händer prylar (surprise). Jag hinner inte blogga så mycket. Hunden har ramlat ner genom lastluckan. Där nere (i förpiken) låg mina föräldrar och sov. Dom fick en chock. Hunden med. Alla klarade sej med blotta förskräckelsen.

Nu återstår bara att sjösätta bananen. Sedan ska vi hämta Humla och Anders.

Nu återstår bara att sjösätta bananen