Japp, konstiga samtal, det är min vardag. Ibland är de dock konstigare än annars. Som sent i går kväll. En vän boende på Västkusten ringde. Det var E. Vi hörs inte så jätteofta, och enbart i allvarliga frågor.

– Har Wilmer ätit gräs någongång? frågade E.

– Gräs…, sa jag. Tja, det gör han väl då och då.

– Jag menar inte ”vanligt gräs”, skyndade sej E att tillägga.

– Har ni ovanligt gräs på Västkusten? frågade jag.

– Ja, vi har också ”knark-gräs”, sa E.

Nu blev jag verkligen tyst. Det var inte bara sent på kvällen. Jag måste tänka också.

– Wilmer har ALDRIG ätit ”knark-gräs”, bekände jag sedan utan omsvep. Aldrig!

– Santiago har ätit upp en joint, sa E.

Nu blev jag om möjligt ännu tystare.

– Vem är Santiago? frågade jag.

– Santiago, hunden, sa E. Den har ätit upp en joint.

– Så pass, sa jag.

– Har Wilmer verkligen aldrig gjort det? envisades E.

– Verkligen aldrig, bekräftade jag. Inte minsta lilla fimp, och definitivt inte en hel joint. Hur lång var den?

– Alltså, ”normallång”, svarade E.

– Hur mycket finns det kvar av den? frågade jag.

Nu blev det tyst i andra änden av luren. Blott en tung suck hördes.

– Ingenting. Dom enda spår som syns är lite aska och en slemhög där jointen har legat.

– Wild, sa jag. Och vad gör hunden nu då?

– Den ligger i ett hörn med vidöppna ögon och lyssnar på Bob Marley.

– Där ser man, sa jag.

– Tror du att jag behöver ringa efter en veterinär? undrade E.

– Ja, eller en langare. Jag vet en kran i Hammarkullen som du kan få numret till. Mastiff!

Nu, äntligen, hördes någonting som möjligen kunde liknas vid ett skratt i andra änden av ledningen.

– Det är fullständigt onödigt, sa E. Vi är självförsörjande på den punkten.

– Ge henne mat, sa jag. Kolla andning och puls. En pilsner är aldrig fel.

– Hon ser piggare ut nu, konstaterade E. Faktum är att hon dansar på bakbenen. Fan, jag tror att vi måste gå ut.

Där slutade samtalet.

Jag sov faktiskt oroligt den natten. Vaknade flera gånger och tänkte att det bästa vore om Santiago hade fått komma till en veterinär. Men E är en duktig hundmänniska (en av de bästa) och skulle bättre än jag kunna bedöma om läget blev allvarligt.

I morse hade jag fått ett sms. Allt som stod var; ”Örnen har landat!”

Som vi låg där och chittchattade på klipphällen här om dagen frågade jag min svägerska:

– Om man bor på en sån där liten ö som ni gör… Känner man alla där då?

Nicola vände sej om på rygg och tittade tomt upp i himlen.

– Nej, inte alla, svarade hon.

– Är det verkligen möjligt? frågade jag.

– Det flyttade ut en snubbe för fem år sedan. Honom känner vi INTE, sa Nicola.

– Varför inte det? frågade jag.

– Han har röda byxor, svarade Nicola.

– Eehh…? sa jag.

– Han håller på med Qi gong också, tillade hon.

– Fy fan, sa jag. Röda byxor och Qi gong, då går man bort på ön.

– Fetbort, sa Nicola.

Hon tystnade en stund.

– En gång dök det upp en blind man på vägen, sa hon.

– Du körde väl bara över honom direkt, sa jag.

– Det var nära, sa Nicola.

Hon började berätta.

– Jag och Charlie kom på fyrhjulingen. Vi hade precis passerat gamla dansbanan och var på väg in i kurvan när jag fick syn på någonting som rörde sej bland buskarna.

– En blind man, upprepade jag. Det vet man ju hur dom sprallar runt i skogen.

– Nej, han kom på vägen, svarade Nicola. Plötsligt stog han bara där och famlade med sin käpp och jag hade kanske mejat ner honom om jag inte hade hört Charlie skrika högt; ”Vad fan, är du blind eller?”.

Nicola suckade djupt.

– Mannen blev ju väldigt chockad och jag fick ta ett allvarligt samtal med Charlie efteråt. ”Hur kunde du säja så till en handikappad människa, frågade jag honom” och han svarade, ”Vem är det som är blind egentligen? Jag ropade till dej!”

Nicola slöt ögonen ett ögonblick.

– Den där knasbollen i röda byxor är förresten riktigt trevlig. Han hjälpte mej på Waxholmsbåten och bar möbler som jag hade köpt på Ikea. Nu hälsar vi på varandra.

– Fem år… Det är vad det tar, mumlade jag.

– Och nu har det flyttat ut en läderbög till ön, sa Nicola.

– Femton år, muttrade jag.

– Fan heller, sa Nicola. Vi ska dit ikväll!

Nalle har öppnat loppis uppe i backen.

För en liten, liten slant tar han av sej kläderna också.

En sak hade jag glömt. Man bjuder inte sina vänner på middag här ute i skärgården. Dom ringer och frågar vad det blir för mat. I alla fall gör Loffe det. Och då kan det låta så här.

– Vad blir det för mat?

– Vet inte, hur många blir ni?

– Mellan 6-8 personer, beroende på om Steven mé kniven kan.

– Vem är Steven me´kniven.

– Inte en aning, men han har bott på altanen sen midsommar.

– Gillar han bulgursallad?

– Steven me´kniven HATAR bulgursallad.

– Bra, då tar vi det!

Carina P och Wilmer D

Tillbaka i Stockholms skärgård.

Spösol!

Vi drog ut till Svartsö för att ladda med lite lunch. På krogen satt min lillebror, Loffe, och hans fru, Nicola, och drack ”snyggöl”.

– Vad är ”snyggöl” för någonting? frågade jag.

– Du vet ingenting, sa Nicola.

– Det här är till exempel en snygg räka, sa brorsan och höll upp en räka i luften.

– ”Snyggräka”, sa Nicola.

Dom kan vara så jävla dryga dom där två.

– Det låg en ny gummibåt vid bryggan, sa jag. Vems är det?

– Min, sa Nicola.

– Vad heter den? frågade jag.

– Gissa, sa Nicola.

– Snyggummit, sa jag.

– Captain Sig, sa Nicola.

– Vam FAN är Captain Sig? frågade jag.

– Vet du INTE vem Captain Sig är, sa Loffe och Nicola i kör.

– Kan jag få en ”snyggöl”, frågade jag servitören.

(Häpnadsväckande nog ställde han inte en enda fråga, utan gick och hämtade en ”snyggöl” direkt. Det kändes lite elitistiskt faktiskt.)

– Om det inte vore för det här olyckliga med Loffe vore jag Captain Sigs fru, sa Nicola.

– Och om det inte vore för det här hopplösa med Nicola vore jag Captains Sigs bitch, sa Loffe.

– Vem FAN är Captain Sig? upprepade jag.

– Snygg Sig, sa brorsan.

Kolla in Captain Sig

Hemma sedan blev jag tvungen att Youtuba Captain Sig. Och ärligt talat, jag förstår fortfarande inte riktigt. Men på något sätt har den här högsjöhunken gjort ett djupt intryck på delar av släkten.

– Var ska ni bada någonstans? frågade Nicola plötsligt.

– Där det är lä, svarade jag.

– Då badar vi där det blåser, sa brorsan och tittade menande på sin fru.

Jag tycker att dom är lite läskiga. Jag vet inte längre vad dom håller på med här ute. Och jag begriper fortfarande inte ett skit av grejen med Captain Sig!

Något mer måste sägas om denna sagolika ö, innan den förbleknar till ett luddigt minne på en lortig blogg.

Underbart!

Det blir min sammanfattning av dessa dagar.

Raubär

(Man förstår inte hur det är möjligt, men dom växer upp ur stenstranden.)

Den som får ett desperat behov av att ha det UNDERBART och till detta har begränsat om tid. Furillen!

För det är ju så. Ibland finns helt enkelt inte tid till att ha det ”bara bra” eller ”lite småmysigt”. Ibland får det fanimej gå undan, och då ska det vara jävligt UNDERBART och komma från alla håll på samma gång. ”Underbart” med garanti och högtryck.

Furillen.

Här har ni positionen.

N.57°46´- E.19°01`

På en lång och övergiven strand hittade jag ett hjärta.

(Undrar vems…?)