Örnen har landat

Japp, konstiga samtal, det är min vardag. Ibland är de dock konstigare än annars. Som sent i går kväll. En vän boende på Västkusten ringde. Det var E. Vi hörs inte så jätteofta, och enbart i allvarliga frågor.

– Har Wilmer ätit gräs någongång? frågade E.

– Gräs…, sa jag. Tja, det gör han väl då och då.

– Jag menar inte ”vanligt gräs”, skyndade sej E att tillägga.

– Har ni ovanligt gräs på Västkusten? frågade jag.

– Ja, vi har också ”knark-gräs”, sa E.

Nu blev jag verkligen tyst. Det var inte bara sent på kvällen. Jag måste tänka också.

– Wilmer har ALDRIG ätit ”knark-gräs”, bekände jag sedan utan omsvep. Aldrig!

– Santiago har ätit upp en joint, sa E.

Nu blev jag om möjligt ännu tystare.

– Vem är Santiago? frågade jag.

– Santiago, hunden, sa E. Den har ätit upp en joint.

– Så pass, sa jag.

– Har Wilmer verkligen aldrig gjort det? envisades E.

– Verkligen aldrig, bekräftade jag. Inte minsta lilla fimp, och definitivt inte en hel joint. Hur lång var den?

– Alltså, ”normallång”, svarade E.

– Hur mycket finns det kvar av den? frågade jag.

Nu blev det tyst i andra änden av luren. Blott en tung suck hördes.

– Ingenting. Dom enda spår som syns är lite aska och en slemhög där jointen har legat.

Wild, sa jag. Och vad gör hunden nu då?

– Den ligger i ett hörn med vidöppna ögon och lyssnar på Bob Marley.

– Där ser man, sa jag.

– Tror du att jag behöver ringa efter en veterinär? undrade E.

– Ja, eller en langare. Jag vet en kran i Hammarkullen som du kan få numret till. Mastiff!

Nu, äntligen, hördes någonting som möjligen kunde liknas vid ett skratt i andra änden av ledningen.

– Det är fullständigt onödigt, sa E. Vi är självförsörjande på den punkten.

– Ge henne mat, sa jag. Kolla andning och puls. En pilsner är aldrig fel.

– Hon ser piggare ut nu, konstaterade E. Faktum är att hon dansar på bakbenen. Fan, jag tror att vi måste gå ut.

Där slutade samtalet.

Jag sov faktiskt oroligt den natten. Vaknade flera gånger och tänkte att det bästa vore om Santiago hade fått komma till en veterinär. Men E är en duktig hundmänniska (en av de bästa) och skulle bättre än jag kunna bedöma om läget blev allvarligt.

I morse hade jag fått ett sms. Allt som stod var; ”Örnen har landat!”

Inga fördomar finns i vassen

Som vi låg där och chittchattade på klipphällen här om dagen frågade jag min svägerska:

– Om man bor på en sån där liten ö som ni gör… Känner man alla där då?

Nicola vände sej om på rygg och tittade tomt upp i himlen.

– Nej, inte alla, svarade hon.

– Är det verkligen möjligt? frågade jag.

– Det flyttade ut en snubbe för fem år sedan. Honom känner vi INTE, sa Nicola.

– Varför inte det? frågade jag.

– Han har röda byxor, svarade Nicola.

– Eehh…? sa jag.

– Han håller på med Qi gong också, tillade hon.

– Fy fan, sa jag. Röda byxor och Qi gong, då går man bort på ön.

– Fetbort, sa Nicola.

Hon tystnade en stund.

– En gång dök det upp en blind man på vägen, sa hon.

– Du körde väl bara över honom direkt, sa jag.

– Det var nära, sa Nicola.

Hon började berätta.

– Jag och Charlie kom på fyrhjulingen. Vi hade precis passerat gamla dansbanan och var på väg in i kurvan när jag fick syn på någonting som rörde sej bland buskarna.

– En blind man, upprepade jag. Det vet man ju hur dom sprallar runt i skogen.

– Nej, han kom på vägen, svarade Nicola. Plötsligt stog han bara där och famlade med sin käpp och jag hade kanske mejat ner honom om jag inte hade hört Charlie skrika högt; ”Vad fan, är du blind eller?”.

Nicola suckade djupt.

– Mannen blev ju väldigt chockad och jag fick ta ett allvarligt samtal med Charlie efteråt. ”Hur kunde du säja så till en handikappad människa, frågade jag honom” och han svarade, ”Vem är det som är blind egentligen? Jag ropade till dej!”

Nicola slöt ögonen ett ögonblick.

– Den där knasbollen i röda byxor är förresten riktigt trevlig. Han hjälpte mej på Waxholmsbåten och bar möbler som jag hade köpt på Ikea. Nu hälsar vi på varandra.

– Fem år… Det är vad det tar, mumlade jag.

– Och nu har det flyttat ut en läderbög till ön, sa Nicola.

– Femton år, muttrade jag.

– Fan heller, sa Nicola. Vi ska dit ikväll!

Blåeld

Det är konstigt. Ibland vill jag bara ställa mej och skrika mot stjärnorna; ”Ge tillbaka honom!” Ibland gör jag det också. Som idag. Visserligen syntes inte några stjärnor på himlen, men vi (hunden och jag) gick till en plats där jag faktiskt inte varit på flera år. Ett ställe dit jag brukade gå, då när han precis hade dött. Och plötsligt kändes det som att bli träffad av ett slag i nacken. Och det var sorg. Och jag sparkade iväg en sten så långt jag kunde och skrek rakt ut:

– Ge tillbaka honom!

Men jag får aldrig tillbaka honom. Min häst är död och kommer inte tillbaka hur högt jag än ropar eller hur hårt jag än sparkar.

Blåeld på Furillen

Det är märkligt ändå med sorg, att den aldrig går över. Att den finns där precis lika stor och avgrundsdjup hela tiden. Man är en människa med sorg. Man är det OCKSÅ.

Sedan lär man sej leva med sin sorg. Hittar ställningar som passar sorgen, gör resor dit sorgen kan följa med och beställer pizza med sorgkant. Till slut är man ett med det totala, jävla eländet. Och då är sorgen borta… Tror man!

Men man lurar inte kroppen. Kroppen har minnen. Sorgen finns kvar och kan väckas till liv när som helst. Även om det ”bara” är sorgen efter en häst.

Jag saknar honom så

Vad blir det för mat

En sak hade jag glömt. Man bjuder inte sina vänner på middag här ute i skärgården. Dom ringer och frågar vad det blir för mat. I alla fall gör Loffe det. Och då kan det låta så här.

– Vad blir det för mat?

– Vet inte, hur många blir ni?

– Mellan 6-8 personer, beroende på om Steven mé kniven kan.

– Vem är Steven me´kniven.

– Inte en aning, men han har bott på altanen sen midsommar.

– Gillar han bulgursallad?

– Steven me´kniven HATAR bulgursallad.

– Bra, då tar vi det!

Carina P och Wilmer D

Captain Sig

Tillbaka i Stockholms skärgård.

Spösol!

Vi drog ut till Svartsö för att ladda med lite lunch. På krogen satt min lillebror, Loffe, och hans fru, Nicola, och drack ”snyggöl”.

– Vad är ”snyggöl” för någonting? frågade jag.

– Du vet ingenting, sa Nicola.

– Det här är till exempel en snygg räka, sa brorsan och höll upp en räka i luften.

– ”Snyggräka”, sa Nicola.

Dom kan vara så jävla dryga dom där två.

– Det låg en ny gummibåt vid bryggan, sa jag. Vems är det?

– Min, sa Nicola.

– Vad heter den? frågade jag.

– Gissa, sa Nicola.

– Snyggummit, sa jag.

Captain Sig, sa Nicola.

– Vam FAN är Captain Sig? frågade jag.

– Vet du INTE vem Captain Sig är, sa Loffe och Nicola i kör.

– Kan jag få en ”snyggöl”, frågade jag servitören.

(Häpnadsväckande nog ställde han inte en enda fråga, utan gick och hämtade en ”snyggöl” direkt. Det kändes lite elitistiskt faktiskt.)

– Om det inte vore för det här olyckliga med Loffe vore jag Captain Sigs fru, sa Nicola.

– Och om det inte vore för det här hopplösa med Nicola vore jag Captains Sigs bitch, sa Loffe.

– Vem FAN är Captain Sig? upprepade jag.

– Snygg Sig, sa brorsan.

Kolla in Captain Sig

Hemma sedan blev jag tvungen att Youtuba Captain Sig. Och ärligt talat, jag förstår fortfarande inte riktigt. Men på något sätt har den här högsjöhunken gjort ett djupt intryck på delar av släkten.

– Var ska ni bada någonstans? frågade Nicola plötsligt.

– Där det är lä, svarade jag.

– Då badar vi där det blåser, sa brorsan och tittade menande på sin fru.

Jag tycker att dom är lite läskiga. Jag vet inte längre vad dom håller på med här ute. Och jag begriper fortfarande inte ett skit av grejen med Captain Sig!

N.57°46´- E.19°01`

Något mer måste sägas om denna sagolika ö, innan den förbleknar till ett luddigt minne på en lortig blogg.

Underbart!

Det blir min sammanfattning av dessa dagar.

Raubär

(Man förstår inte hur det är möjligt, men dom växer upp ur stenstranden.)

Den som får ett desperat behov av att ha det UNDERBART och till detta har begränsat om tid. Furillen!

För det är ju så. Ibland finns helt enkelt inte tid till att ha det ”bara bra” eller ”lite småmysigt”. Ibland får det fanimej gå undan, och då ska det vara jävligt UNDERBART och komma från alla håll på samma gång. ”Underbart” med garanti och högtryck.

Furillen.

Här har ni positionen.

N.57°46´- E.19°01`

På en lång och övergiven strand hittade jag ett hjärta.

(Undrar vems…?)

Bland bockar och baggar

Jag gav mej ut bland bockar och baggar för att bekanta mej med befolkningen på ”kobben”. Smart nog hade jag skaffat ett par lätta sandaler till mina veka fastlandsfötter. Och fy helvete vad dessa fötter skulle få vandra.

Fabriken Furillen

Sju timmar senare vacklade jag in på fabriksområdet igen, ramlade omkull i sängen och betraktade mina lortiga tår med kalkkantade ögon. Alltså det här var inte längre samma tår som frivilligt hade låtit sej fjättras i ett par ”lätta sandaler” tidigare på förmiddagen. Det här var tår som hade gått in i väggen. Det här var tår som hade fått bekymmersrynkor och begynnande gikt. Det här var tår som ville gå och skjuta sej.

Tårna

Själv ville jag bara hitta någonstans att hänga upp min jacka. Jag tänkte; ”Okey, någon kom på idén att rycka korkade nollåttor på närmare tretusen spänn natten för ett rum som inte tillhandahåller en enda mojäng av klassiskt `hotelltänk´. Det är ju strålande. Genialt, rent utav!”

Men så fastnade plötsligt min blick på en liten (knappt synlig) bult i väggen. Och när jag vred på huvudet fanns där en till, likadan bult, på andra sidan.

Sängen

Sällan har jag blivit så glad över en bult i en bunker. Inte för att jag har en ohälsosam böjelse att hänga upp kläder som man lika gärna kan sparka in under sängen eller mata gårdsbaggen med, utan för att jag började förstå. Jag började haja Fabrikens regelverk.

Bulten

Därefter föll bitarna på plats en efter en. Jag upptäckte att ALLTING finns, och mer därtill, men det är upp till var och en att finna sin egen logistik, sin egen plats på Furillen. Ingen kommer att hålla upp några skyltar. Ingen kommer att berätta om baggen. Det finns inte ens anvisat var toaletten ligger. Inte minsta lilla symbol som avslöjar vilken av dörrarna i restaurangen som leder till muggen. Man blir helt enkelt tvungen att trycka ner handtaget och kolla efter själv. Fy fan vad osvenskt!

Kojan

Roligast av allting är kanske ”eremitkojorna”. Dessa är utplacerade på ett antal olika platser runt ön och innehåller ingenting annat än en säng (Hästens) och en kamin. Jag hittade en sådan koja och kikade in genom fönstret. Det bodde ingen eremit i kojan vid tillfället för min spaning. Det var synd.

Lite synd var det också att kojan (alla är tillverkade av återvunnet virke) hade placerats i en riktning som gjorde att eremiten skulle få tillbringa större delen av dagen i skuggan.

Utsikten

Jag ägnade en stund att fundera över hur man hade resonerat kring detta faktum när man en gång skissade på idén. Kanske tänkte man sej att eremiten skulle skutta upp i svinottan, dansa naken en stund på förstukvisten och sedan skriva en dyster dikt medan han långsamt försvann in i mörkret. Det ska fan vara eremit!


Tjarrå!

Furillen – For the win

Även de mest oklara mål klarnar till slut, och har då den missvisande kompassen varit nådig befinner man sej på ön Furillen, strax utanför Gotlands nordöstra kust.

Dumpa mej på en öde ö och jag kommer INTE att få tråkigt. Nu är inte Furillen helt öde, men näst intill.

Vad man med bestämdhet VET finns på Furillen… En deckarförfattare (Håkan Nesser), en grym gutebagge (jag har mött den själv) och en nedlagd cementfabrik. Det är där man bor.


Dumpa mej på en öde Ö

Behöver jag säja att jag ÄLSKAR dessa omständigheter. Hela stället är ”lite knasigt” och kräver en slags ”närvaro” som man inte är van vid. Till exempel saknas det nästan helt skyltning. Man får fan anstränga sej lite själv för att hitta fram till platsen. Sedan växer mystiken till ett fascinerande helhetskoncept som för tankarna till gamla rysare som Twin Peaks.

Hotellrummen ser ut som små bunkrar av betong med glasdörrar ut mot havet. Det finns ingen konst på väggarna, inga fula inredningsdetaljer eller andra onödiga prylar som stjäl uppmärksamhet från den hisnande omgivningen. Allt man får är en stor Hästens säng och en jävligt soft ljudanläggning från Bang & Olufsen. Och ja, det är dyrt. Men det beror lite på vad man värdesätter. Mest är det fantastiskt.

To be continuned…