One flew over the cuckoos´s nest

Sannolikt är det så att alla människor som reser till Gotland har en fullt begriplig anledning att göra det. Mina egna skäl är lite mer ”dunkla”. Jag pyser iväg till ön, så fort det över huvud taget uppstår en möjlighet och jag kommer alltid tillbaka med ”skammens rodnad” på kinderna. Oklart varför, även det. Jag stöter sällan på annat än Sillgrisslor och gamla Tordmular. Den här gången inte ens det, eftersom alkfåglarna nu har lämnat sina häckningsplatser och surfat vidare på den eteriska vågen. (Faktum är att ett par primadonnor ännu ligger och ruvar sina ägg ute på Stora Karlsö. Men dessa blev alla sent påsatta av en tilltufsad häradsbetäckare utan korrekt (eller avtagen) ringmärkning.

Vad som än händer på Gotland, så sker det i mina kläder. Jag hittar prylar i fickorna månader efter återkomsten till fastlandet och jag plockar fjädrar ur håret långa tider därpå. Fan, jag begriper inte hur det går till. Jag är alltid skitigast ombord.

Det räcker helt enkelt inte för mej att ”bara” åka till Gotland. Jag måste ut till dom otillgängligaste platserna, möta dom marigaste människorna och liksom suga in kalkbergets timbre med hela kroppen pressad mot marken.

Mariga människor

Sista kvällen försökte jag mej till och med på att kyssa själva Karlsön godnatt. Det hade jag inte mycket för. Mörkret vid marken gjorde att jag inte såg vart jag placerade mina läppar och glirningarna sedan som haglade när jag satte mej upp i månskenet med en alldeles rund och torr fårskit på tungspetsen var alla lika tråkiga.

Men, man lär sej.

Man lär sej att ducka för duvhöken, att hoppa över djupa skrevor och se upp för det lösaktiga ”Karlsödrägget”. Det är lite samma sak som i Stockholms skärgård, fast dom här är beväpnade och kör Volvo.

I ett naturreservat!

Det finns så otroligt mycket att berätta om Stora Karlsö. Och så otroligt mycket att lära sej där ute. Redan när jag gick på Jägarskolan i Stockholm tyckte jag att det var svårt med alla olika fåglar som man var tvungen att lära sej beskriva. Uppskrivningen var en fasa. Jag klarade mej på Skäggdoppingen. Hade jag missat den fan, hade jag antagligen varit rökt.

Nu tyckte jag att det var fantastiskt kul att kunna lära mer om just alkfåglarna, Sillgrisslan och Tordmulen. Men det händer prylar i luften hela tiden ute på Storön. Vi såg Duvhök och Pilgrimsfalk, en såsig Åda (Ejderhona) som verkade död (men det var hon sannerligen inte) och såklart en massa Skarv.

En Pilgrimsfalk hängde över Stora Karlsö

Men det är inte bara fågellivet som gör vistelsen där ute alldeles unik. Boendet är också ballt. Fast det är klart, den som går i sömnen om nätterna riskerar att aldrig mer vakna (se bild ovan).

Och, som sagt var, alla berättelser som finns på ön. Jag får återkomma till den om ”Nisse Linnman och katten Pelle”.

Nu måste jag gå och starta en tvättmaskin.

Peace out!

I´m outta here

Nu skiter jag i det här. Den lilla (f.d gröna) hjälpkärran har blivit röd och fågelskyddet på Stora Karlsö upphörde att gälla den den 16 augusti. Detta innebär att det nu är dags att dra vidare.

Fatta att den där maskinen är lika lång (nästan) som jag…
(Det syns inte på bild.)

Därefter återstår bara att måla om stora hjälpkärran och huvudmaskin. Det ser jag fram emot. Jag trivs allt bättre i maskinrummet. Jag ska skaffa en hängmatta. Där ska jag ligga i vinter och vråla åt alla som inte torkar av fötterna när dom kommer på besök.

Jag vill förresten inte ha några besökare i maskinrummet. Jag blir bara sur.

Som häromdagen när jag hittade en FLÄCK på durken!

Genast sprang jag ikapp Skutskepparn på kajen och skällde högt:

– Hörrudu din gamla ”oljeproletär”, osade jag. Nästa gång du tappar en fläck i maskinrummet plockar du tamejfan upp den efter dej, också!

– Jag tror att du behöver lite semester, svarade han. Återuppta gamla intressen. Sitta högt uppe i en fyr, läsa manus och kolla på sjöfågel.

(Han vet inte ens om att jag ”skriver” manus, han tror att jag ”läser” manus som en sysselsättning vid sidan om min ”ordinarie” maskinrumstjäntgöring. Inte undra på att han fortfarande (efter 25 år) ser lika glad ut varje gång vi ses. Han har inte en aning om vem jag är.)


En sällsam fågel

Så får det bli.

Jag ska sitta i en fyr, läsa manus och kolla på sjöfågel.

Det är en strålande idé när man tänker närmare på saken.

I´m outta here!

Satan vik hädan

Försiktigt frågade jag:

– Nicola, vad drömde du om som barn?

(Jag har så många frågor. Jag förstår mycket lite av människors avsikter och göranden. Så jag frågar. Brorsan brukar kalla mej för ”Kvinnan med dom tusen frågorna”. Då hajar man lite kan jag erkänna. Om man har så många frågor.)

– Jag hade inga drömmar, svarade Nicola.

Det här var i Sverige igår, närmare bestämt på Rindö Krog. Krögarparet Jonny och Annika hade ”bartömning” och varje timme var lika lycklig hela kvällen. Lyckligast var kanske Nicola. Hon dricker ingenting. Och hon har inga drömmar heller. Jag tror att det är en hälsosam kombo.

– Alla har drömmar som barn, envisades jag.

– Jag hade marsvin, sa Nicola.

Nu vaknade även Charlie till (min brorson).

– Det har du aldrig berättat, inflikade han. Hur många då?

– Cirka trehundra stycken, svarade Nicola.

– Men var FAN bodde då marsvinen? undrade brorsan.

– I källaren, svarade Nicola.

Och därpå följde den kanske vanvettigaste redogörelse för uppfödning och inavel som jag någonsin lyssnat till.

– Men dom är alla döda och begravda nu, sa Nicola. Vi gjorde det snyggt. Välsignat.

(Jag kan bekänna att vi var ett ganska stort sällskap som satt stumt gapande kring bordet.)

– Och VAR ligger dessa djur begravda? upprepade brorsan.

– I mitt föräldrahem på Resarö, svarade Nicola.

Så började hon berätta:

– Pappa skulle bygga ett gigantiskt staket runt hela tomten och för den sakens skull grävdes ett hundratal djupa hål i vilka plintar skulle gjutas. Alla dessa plintar vilar på ett marsvin kan jag berätta. Avlidna efter ett långt och lyckligt liv med alltför mycket mat och jöka.

– Men fy fan, utbrast Loffe. Det förklarar ju varför rotfrukterna i grönsakslandet skördades med päls i två årtionden därefter.

Han spottade vilt omkring sej.

– Jag har ätit Magnum Bonum med fyra tassar i det hemmet. Satan vik hädan!

Nicola & Charlie

Nej, jag undrar inte mycket om människor längre. Och absolut ingenting om marsvin. Jag undrar saker om rotfrukter. Hur det känns att komma upp ur jorden och med horn i pannan, tagg i arslet och ståpäls. Jag undrar hur dessa varelser kommer att rösta, vilka som är deras dansbandsfavoriter och VAD dom hade för drömmar som barn.

Såna saker.

Down under

Jag är jävligt bra på att dra ut på sommaren. Det finns olika strategier för det. Vissa år har jag helt enkelt förnekat att vintern över huvud taget har ägt rum. Det har varit sommar, sensommar, brittsommar, indiansommar, en riktigt jävla kall sommar och sedan VÅR!

Ett säkert sätt att hålla sommaren kvar är att stanna i skärgården. Så länge vi inte har passerat Stockholms hamninlopp råder sommar i mitt sinne. Att isen lägger sej och man ser snöskotrar istället för vattenskidåkare i farleden förändrar ingenting. Det är ju sensommar.

Och jag vill INTE åka hem!

Skrev jag det?

Det var i alla fall vad jag ville ha sagt. Jag sitter som en gammal höbonde här ute på Rindö och VILL INTE att sommaren ska ta slut.

Den tar alltid slut när man åker hem.

Då är det slut.

Det vet man.

Så det ska vi absolut inte göra…

Ännu.

Istället tänkte jag bjuda på lite ren ångest.

Varför lägger man ut en sån här FRUKTANSVÄRT tråkig bild kanske någon undrar?

Tja, för att ge er ångest.

Ni lortiga fartygsägare i Stockholms farvatten. För att ge er ångest!

Gå ner i era maskinrum och se er omkring.

Hur har ni det egentligen ”där nere”?

Hur ser det ut på durken och i kölsvinet. Jo, tack man vet ju hur det ser ut hos grannen i alla fall. Där är det storstädning på gång.

Det är viktigt att skölja ordentligt, speciellt om man använder alkaliska rengöringsmedel, men man ska inte överdriva. Rent blir det hur som helst.

Så när ni ser den där sinnessjuka bilden ovan (och då tänker jag inte på den halvsjunkna båten) ska ni veta att jag är en högst nyanserad människa. Det är INTE lika rent överallt ombord. Jag är inte ens speciellt förtjust i att städa. Det där med ”stora, omöjliga projekt” som jag skrev om igår. Det står jag fortfarande för. Men meningslösa saker ägnar jag mej inte åt.

Båten på bilden däremot… Den är det bara att ösa.

Sommaren är lång!

Hit men inte längre

Nu ger jag upp. Det är ganska främmande för mej att ”ge upp”. Jag vet inte om jag någonsin har gjort det tidigare. Jag älskar stora, omöjliga projekt som ingen annan vill ta i. Som det här VANSINNET med maskinrummet. Var kom den idén ifrån liksom? Ingen har någonsin bett mej göra annat än kolla kylvattentemperaturen där nere. Men det var väl inte tillräckligt jävligt helt enkelt. Jag vet inte. Jag kan inte förklara varför jag plötsligt en dag bestämde mej för att rengöra HELA maskinrummet. Alla motorer, pumpar, tryckkärl och rör. Det var den 26 juli, dagen före min födelsedag. Jag jobbade i maskinrummet även den 27 juli. Jag jobbar i maskinrummet fortfarande. Och jag ÄLSKAR det. Att gå ner i maskinrummet är något av det BÄSTA jag vet. Dessvärre är jag snart färdig.

Operationsrent för om huvudmaskinen
(Ja, men jag ska plocka undan all skit.)

Jag har varit i varenda vrå. Vissa ställen har gett mej panikångest, andra har fått mej att gråta. Inklämd bakom stora elverket var bara förbannat obekvämt. Under propelleraxeln däremot… Alltså, det gör jag ALDRIG om oavsett hur mycket dieselångor jag har dragit i mej.

Jag tycker det är skönt att slippa tänka, att lyssna på radio och bara dona. Och så är det juste akustik i maskinrummet. Fy fan vad jag har hört bra musik i sommar. Annars har jag sällan möjlighet att lyssna på musik. Den tiden när jag kunde slänga på en platta på skivspelaren (för det här var på vinylplastens tid) och skriva samtidigt är sedan länge förbi. Nu måste jag ständigt prestera på en nivå som kräver helt andra förutsättningar. Jag måste fan koncentrera mej. Då är det är skönt att skita ner sej och tralla högt som omväxling. Jag har INGENTING emot stora, omöjliga projekt.

Det som har fått mej att krascha är ”tröjsatan”.

Någon gång i vintras när snön låg trettio meter djup och temperaturen sjönk ner mot femtio minus fick jag för mej att sticka en tröja. Folk skrattade högt när jag började lägga upp maskorna.

– Har du inget mönster? frågade dom.

– Behövs inte, svarade jag.

– Det där kommer aldrig att gå, sa dom.

– Vänta bara, sa jag.

Sedan dess har alla väntat. Och väntat och väntat. Och ärligt talat, den här stickningen rider mej om nätterna. Det blir fan inte bra. Det är så pass illa att jag ger upp nu. Jag kastar in handduken. (Nåja, stickningen.) Jag tar nederlaget. Jag uthärdar skammen. Jag bär hundhuvudet. Jag sällar mej till dom stackare som INTE kan sticka. Så är det med den saken. Jag måste få ro i min själ, komma vidare. Lägga garnet bakom mej. Bort stickningen!

Hit men inte längre

Men i maskinrummet går det bra. Där är jag snart färdig. Och nu när det är så rent överallt borde man verkligen passa på att måla alla motorerna också. Väggarna och rörledningarna med.

I vinter kommer det vara så fint där nere att jag kan sitta i värmen av huvudmaskin och skriva. Och det blir nog nödvändigt. För någon tröja har jag inte.

Alla ska spy

Det finns inget bättre än att ligga på en solvarm klipphäll och lyssna på människors prat med varandra. Jag vet nu att hyggliga medborgare ljuger hejdlöst. Dom ljuger och hittar på utan en tanke på sanningshalt och innehåll.

Nisse i sin tidiga barndom
(Not!)

Loffe och jag (min lillebror) har länge pratat om ett barndomsminne som vi har. Det är en plats långt ute i skärgården som är nästan omöjlig att hitta till. Man måste köra båt i många sjömil, för att sedan finna exakt rätt vik där det döljer sej en helt osynlig kanal i en tät vassdunge. Där kan man antingen simma igenom, eller som vi gjorde, pressa oss fram med gummibåtarna. (Men då får man räkna med ett riktigt djungelsafari.)

Vägen genom kanalen

Brorsan och jag har gjort den där ”kanalresan” massor av gånger eftersom våra föräldrar använde platsen som natthamn när vi barn var små och dagarna tillbringades på klipporna ute vid havet. Jag kan fortfarande inte begripa HUR dom kunde hitta det där plejset för när man kommer ut på andra sidan öppnar sej en helt underbar flad med flata klippor och alldeles ljummet vatten.

Här kommer man ut

Nu var det kanske lite väl ljummet. Loffes fru var inte bara imponerad. Hon sträckte ut sej på en handduk och sa till sin man.

– Det var ett jävla barndomsminne ni har.

– Det är sensommar, svarade Loffe. Det blir lite mer växtlighet i vattnet den här årstiden.

– Jag tänker INTE bada i den här soppan, sa Nicola.

– Man kanske skulle vara här lite tidigare på året, försökte Loffe.

– Ja, i februari mars nån gång, sa Nicola.

Nu blev jag tvungen att lägga mej i samtalet och frågade henne.

– Men vad gjorde du som barn… Vilka utflykter tog dina föräldrar med dej på när du var liten?

Nicola skrattade ihåligt och föreslog:

– I morgon kan vi göra MITT barndomsminne!

– Spännande, sa Loffe. Vad blir det?

– Det blir en lång och olidlig biltur på kurviga grusvägar, mös Nicola. Alla ska spy!

– Jag spydde en gång i Oklahoma, inflikade Nisse plötsligt.

– Skitsnack, svarade Loffe. Du fick en gädda i Luleåälven förra veckan. Det är allt.

– Och det ska vi ALDRIG göra om, påpekade Skutskepparn. Jag fick springa ut mitt i natten för att slå ihjäl den där gäddfan, men den slet sej och gjorde utfall.

Jag tittade skeptiskt på honom.

– Utfall? Det är sånt man ser kamphundar i Akalla göra.

– Ja, och gäddor, försäkrade Skutskepparn.

– Dog den? frågade Loffe.

– Nej, den drog, svarade Nisse.

– Vart då? undrade jag.

– Ut på E4:an, svarade Nisse.

– Nej, nu tänker inte jag stanna här längre, sa Nicola och reste sej upp.

– Vad tänker du göra? frågade Loffe oroligt.

– Jag tänker göra som gäddan, sa Nicola.

– Ta livet av dej? frågade Loffe.

– Nej, men åka till Svartsö och beställa en ”snyggöl”, sa Nicola.

Så då gjorde vi alla det. Men det var igår.

I dag ska vi ut och spy.

Möja

Klart för tagning

Nu får det äntligen avslöjas.

Tomas von Brömssen gör en av dom ledande rollerna i Kronjuvelerna.

Tomas är inte bara ett film- och teatergeni, han är också en stor personlig favorit. Men framförallt så ÄR han kommissarie Samnerud.

Jag minns inte längre hur jag beskrev den karaktären i mitt ursprungliga manuskript, men den som har läst boken Familjelyckan kommer direkt förstå valet av skådespelare.

Jag blir nästan rörd när jag ser Alicia Vikander och Tomas von Brömssen tillsammans med Ella på Österlen. Dels för att jag har levt med berättelsen så länge och tycker att jag känner dessa karaktärer in i själens djup, men också för att platsen är så vacker och kläderna så coola.

Det är alltid Moa-Li Lemhagen som gör kostymerna i Ellas produktioner och det skapar en väldigt speciell känsla som går igen från film till film.

Foto: Bass Nilsson för Ystads Allehanda

Ella ger instruktioner åt Fragancia och kommissarie Samnerud

Taikons kastrullock

Visst, det var snällt att köpa en present med hem från semestern. Och jag kanske inte borde kallat dina örhängen för ”Taikons kastrullock” och sagt att jag aldrig hade sett någonting fulare i hela mitt liv. Det var både rasistiskt och elakt, speciellt som dom var tillverkade av silver och kom från ett fint museum i Arjeplog. Men att slänga porslinet i sjön, och sova på soffan.

Jag vet inte…

Och snart är det jul.

No pain, no gain

Där jag inte har ont är inte värt att ha ont över huvud taget. Jag har tamejfan ont överallt. I varenda böj, varenda benbit och in i minsta bjällerlager. Och så har jag tänkt att Philippa ska få göra en tatuering på mej. Dock inte idag.

Men Herregud, nej!

Hur skulle jag kunna ta mej upp till Söder? Jag vet inte vad jag ska ha för tatuering heller, eller var den ska sitta. Det där kan hon få bestämma själv. Men det lutar åt handleden, i böjen mellan handflatan och underarmen. Där pulsen sitter (i den mån man har någon).

Ungefär där pulsen sitter, hade jag tänkt mej

Jag har börjat springa (jogga). Det är därför jag har så jävla ont överallt (även om jag inte begriper hur det är möjligt). Hade jag inte varit så sorgligt obegåvad skulle jag kunna bli en framgångsrik idrottsman. Jag är nämligen besatt. Sådan är jag född. Har jag bestämt mej för att springa en timme, springer jag en timme oavsett hur ont det gör, även om fötterna blöder och öronen trillar av. Jag kickar som en gammal sprutnarkoman på endorfinerna som kroppen producerar. Och nästa dag, när allting bara gör ändå ondare, springer jag igen. Och till slut, hör och häpna alla fysiologer (och PJ), till slut går det över.

Det är en myt att vila bort smärta. Man ska ge smärtan vad den tål bara. Det är inte märkvärdigare än att skriva böcker. Man bara biter ihop och gör det, även om solen skiner och galenskapen står på lut. Det är förvisso en annan slags endorfiner som bildas under själva skrivprocessen, men det är lika roligt. Och det gör ungefär lika ont.

No pain, no gain.

Dagens citat: ”Det är så vackert att man bara vill gå och sätta sej på en sten och gråta.”

(Nisse är på semester här ungefär.)

81% är glada

För många, många år sedan (när barnen var små) brukade vi åka ner till Österlen några veckor varje sommar. Vi har bott på flera olika platser längs Hanöbukten, men alltid vid havet och ständigt med samma rutiner.

Tidig morgon. Skutskepparn på cykel, ut och köpa färskt bröd. Fem timmar senare, frukost. Jag tror att han har cyklat över HELA Skåne. Eller, han vidhåller faktiskt att han HAR gjort det, och att dessa cykelturer (fem fucking timmar varje dag) har varit några av hans bästa stunder i livet.

Han kanske hade en annan under alla dessa år.

Det hade i alla fall jag.

Havet!

Efter frukosten gav jag mej av.

Så långt som jag har vandrat längs Hanöbuktens stränder tror jag att få har gjort. Och jag jobbade oförtröttligt på samma historia. Kronjuvelerna.

Jag VISSTE att jag måste fånga den berättelsen på något vis, tanka ner alla karaktärerna och händelserna.

Ingen plats kunde då vara bättre att befinna sej på än Österlen. Med plurret på ena sidan och jorden på den andra, knatade jag kanske hundra mil i sanden fram och åter, fram och åter.

Fideli, Humla och Freja
(Sen blev dom stora och drog till ”Hultan” istället.)

Det låter mycket, men det är inte särskilt mycket för en film eller en bok. Och jag skrev i slutänden en hel trilogi (även om sista delen inte är ”färdiggådd” ännu). Jag har cirka 33 mil kvar. Det får nog bli på Gotland.

Men för att återgå till filmen, Kronjuvelerna.

När jag fick veta att att dom sista scenerna skulle spelas in på Österlen (den övriga inspelningen sker ju utomlands) gick nästan en rysning genom kroppen. Och jag har aldrig berättat för Ella om mina evighetslånga promenader längs kusten. Hon har helt enkelt gjort samma resa själv. Hon har sett samma saker som jag har gjort och hon har känt ”vibbarna”.

Skoj att ortsborna engagerar sej i filminspelningen och avger sitt tyckande i en omröstning på Ystad Allehandas webplats.

I skrivande stund är 81% glada.

Jag är också glad, men jag tycker å andra sidan att det mesta är kul numera.

Jag börjar bli gammal.

Och fy fan vad roligt det är!

Hammars backar

Onda ögat

Hundar har dom falskaste själar. Eller egentligen är dom inte falska, utan helt avskalade från hyckleri. Som nu, när Wilmer och jag har blivit ensamma. Då är jag HANS hund. Och han är MIN (om Wilmer själv får bestämma). Men jag vill inte vara NÅGONS jävla hund. Jag har aldrig ens föreställt mej i mitt liv att jag skulle ha en hund över huvud taget. Och absolut inte i sängen. UTESLUTET vid min sida.

Men inatt vaknade jag av att hunden låg med huvudet på en egen huvudkudde, fullständigt utsträckt över sängen. På rygg!

Det kändes verkligen mycket, mycket olustigt. Och det värsta var inte hur han låg, utan det att jag trodde att han hade dött. Så jag sträckte mej över honom, skakade honom i tassen och sa:

– Lever du, älskling?

Det kändes inte heller bra. Särskilt inte som det enda livtecken han gav mej var ”onda ögat”. Fan tror han egentligen? Att vi ligger här som två gamla loppälsar och knuffar på varandra i sömnen.

Hell No!

I natt sover jag i maskinrummet.

Så får det bli.

Pappa och Wilmer har i alla fall fisket gemensamt

Gående bord

Det är någonting DJUPT obehagligt med bufféer. Jag har ändå haft lyckan att gotta mej i ett par riktigt, riktigt bra sådana under min verksamma ”buffétid”. Familjen Nutleys filmpremiärer borgar för en mycket vällagad och påkostad buffé (om man har turen att bli bjuden på efterfesten). Det blir man bara om man känner Gunnar Carlsson. Men då öppnar sej å andra sidan en bufféhimmel av sällan skådat slag.

Det är dom hjärtlösa bufféborden som skrämmer mej. Boskapsbufféerna. Sånt som man ser på överfulla Finlandsfärjor och stora lunchrestauranger. Utfodringsplatser dit människor störtar lika hungrigt som ett band utsvultna vildsvin plöjer en potatisåker.

Men jag hajar inte vad det är som händer. Annars sansade människor som vräker upp av lax och köttfärssås på tallriken. Det är obehagligt. Man vill bara sätta sej ner och grina. Jag har sett berg av oförenliga maträtter toppas av flottiga wienerbröd. VAD FAN ÄR DET FÖR FEL MED ER??

Ni buffébastarder och pälsdjursplågare? Ni som stinker död och kopulerar med ormar!

(Satan, vad det stack iväg där. Det erkänner jag.)

Jag tycker inte om ”gående bord” heller. Min morsa ÄLSKAR ”gående bord”. Jag HATAR ”gående bord”. Vad är det för ett jävla uttryck? ”Gående bord”?!

BORT, ”gående bord”. Gör halt!

Jag vet inte varför det är så här. Jag vill sitta ner vid ett bord. Runt ett bord. Jag vill kunna sträcka ut armen och ta en brödskiva. Jag vill se potatisarna para sej. Höra vinet vissla. Känna maten dofta. Jag kan tamejfan acceptera hundra hundars våta blickar, bara jag slipper ”gående bord”.

Här är vi ofta många till maten. Det är nästan roligare att duka när man är många. Det blir finare. Färgladare och trevligare. Det blir liksom lite potatis och kollifej överallt. Och man kan ropa tvärs över bordet:

– Hör du inte ett förbannade dugg? Nu har jag bett om att få smöret tio gånger!

Det är skoj, faktiskt. Men det tycker inte morsan. Varje gång hon kommer hit och det blir många middagsgäster säjer hon:

– Vi har väl ”gående bord”, va?

Och då svarar jag:

Hell no, mamma lilla.

Därför blev jag så extra stolt över mej själv sent i går kväll när vi ÄNTLIGEN skulle äta middag och alla bara stog där med klotrunda ögon och frågade:

– Men var är maten? Var är tallrikarna? Var ska vi sitta?

– Gående bord, sa jag.

– Vad fan är det för nåt? sa dom.

– Ja, det är ett bord som går omkring alldeles av sej själv och som man får försöka passa när det kommer förbi. Kolla om det går att googla en tidtabell.

Och ärligt talat, jag såg huvuden vridas och hörde klockor dras. Jag hade övervunnit min skräck för ”självplock”.

Det tog en lång stund innan var och en förstog att middagen var uppdukad i köket. Bara att gå in och hugga för sej.

Men var det roligt? Inte ett dugg! Var det praktiskt? Svårt att avgöra. Kommer jag att göra om det? Sannolikt inte. Dessutom är jag ensam numera. Ensam med hunden. Vi sitter ALLTID vid dukat bord och äter han och jag. Vi dissar ”gående bord” stenhårt. Vi säjer:

– Bort, ”gående bord”!

Vi är väl inga boskap heller.

Var det roligt…?

Vinet kan jag dock rekommendera. Periquita. Ett jättegott ”vardagsvin” (eller vad man vill ha det till) som är passar till nästan allt.

Morsan HATAR det.

Jag ÄLSKAR det.

Lita på mej!

Packat och klart

I dag börjar semestern. Alltså, den riktiga semestern. Och inte då för mej, utan för dom RIKTIGA människorna. Jag vet inte hur jag ska beskriva dessa individer och all den fruktansvärda ångest som föreligger en alldeles vanlig bilresa. Måhända att detta resesällskap har en lång bit att färdas, men dra åt helvete så omständligt det kan vara att komma iväg!

Nu sitter jag här ensam med hunden och undrar vad det var som hände. Hur packar till exempel personer som inte har en aning om vad dom gör, inte vad dom har gjort och heller inte vad dom kan komma att ta sej till. Sånt funderar jag lite över. Har dom över huvud taget packat ner någonting alls, eller planerar dom att köpa på vägen vartefter behov uppstår? Hoppsan, liksom, här kommer en björn. Är det någon som kan sticka iväg och tjacka en hagelbössa. Tag ett par tandborstar också och ett myggstift.

Nej, jag tänker inte spekulera mer över den här saken. Det är riktiga människor för fan.Redigt folk!

Packat och klart

Goda berättare

En av mina goda vänner från gymnasietiden brukar mejla till mej och berätta om sina fantastiska resor och upplevelser till sjöss. Det är alltid lika roligt när det dimper ner ett brev i inkorgen. Härom dagen blev jag dock lite bekymrad. Det stog i mejlet; ”Du kanske blir irriterad över hur jag skriver och stavar?”.

Men HERREGUD, den som har något att berätta får skriva och stava precis hur den vill. Den som har någonting att berätta bär på en rikedom. Den som har någonting att berätta behöver ALDRIG någonsin fundera över hur den skriver och stavar. Berättelsen, upplevelsen i sej har ett värde långt, långt utöver den skriftliga framställan.

Och jag tänker ALDRIG på hur människor skriver och stavar. Jag tänker på VAD dom berättar. Nu är jag förvisso bortskämd med, och omgiven av, ”goda berättare” men i min familj är det mest käften som går. Hur det ser ut i skrift är en annan fråga.

August Strindberg var ordblind. Många, många författare är häpnadsväckande nog ”ordblinda”, eller dyslektiker, som det väl egentligen heter. Jag är det själv tror jag. Bara att publicera en blogg kräver flera genomläsningar och jag kan upptäcka ”korr” veckor och månader i efterskott.

Inte ens skarpsynta korrekturläsare är felfria. Pelle (min f.d förlagschef) har berättat för mej att det inte finns enda bok, inte en enda roman utan korrekturfel.

Det finns korrekturfel i mina böcker också. Men jag får sätta min tillit, mitt hopp till att berättelsen bär. Och att dessa malörer blir av underordnad betydelse för läsaren.

Selma Lagerlöf

Första gången jag såg den här bilden blev jag alldeles iskall. Va´fan det är Selma Lagerlöf liksom, inte Agatha Christie, eller så. Men jag såg någonting i hennes blick och hennes ansikte som som kändes djupt obehagligt. Och jag tänker inte berätta vad. Men, det står naturligtvis var och en fritt att gissa.

Tjejer kan

Under spektakulära former gled Gittan upp på kajen i en blänkande Limousin. Hon klev ut i kvällssolen och sa:

– Piteå har levererat!

Därefter trollande hon fram en rykande het palt ur handväskan och kastade den i en elegant båge till födelsedagsbarnet.

Men det var inte det jag skulle berätta, utan om Helle, vikens styvaste vattenskidåkare.

Härom dagen var hon ute med sin kompis Filip och körde. Dom är ju inte jättegamla dom här barnen, tolv, tretton, bast, nåt. Så Filips pappa hade frågat Loffe på bryggan:

– Känner du dej helt trygg med att ungarna kör varandra på vattenskidor.

– Ja, men Herregud, det är ju Helle, hade Loffe svarat. Ja, jag känner mej fullkomligt lugn.

Som dom stog där och samspråkade med varandra kom barnen susande över vattnet. Båten studsade ganska rejält på vågorna, för det blåste mycket den dagen. Filip som för tillfället stog på vattenskidorna hade svårt att hålla sej upprätt. Plötsligt tappade han balansen och föll. När Helle upptäckte att han hade försvunnit bakom aktern gjorde hon en hastig gir och fick en kraftig våg rakt i sidan på båten. Ja, det bar sej ju inte bättre än att Helle FLÖG rakt ur båten. Hon är ju bara snäppet större än en burköl, den flickan.

Helle ”Da do ran ran” Dahl

Nu såg Filips pappa direkt chockad ut, berättade Loffe senare när han kom över till oss för att meka med utombordaren. (Loffe kommer alltid med en historia, eller tio.) Nu låg båda barnen i vattnet tillsammans med en potentiell mördarmaskin till motorbåt utan förare. Mannen såg blod framför sej, avklippta huvuden och tomma skolbänkar.

– Blev du inte rädd? frågade jag.

– Inte ett dugg, svarade Loffe. Helle vet vad hon gör.

– Vad gjorde hon då? frågade jag vidare.

– Klättrade upp i båten såklart och hämtade upp sin kompis där han låg och väntade i vattnet.

– Död mans grepp, sa jag.

– Självklart, svarade Loffe. Helle skulle aldrig köra ensam, eller köra en kompis utan att först koppla ”död mans grepp”.

På något vis påminner hon mej lite om Gittan. Det går undan utav bara helvete, det händer konstiga prylar på vägen, men på något vis landar dom alltid på fötterna med en palt i handväskan.

Det känns tryggt!

P.S Båten på bilden är givetvis inte densamma som beskrivs i bloggen. Det finns vett och sans här i viken, även om det kan vara svårt att tro. Och med dom nya nykterhetskraven skulle Kustbevakningen suga in Helle direkt. D.S.