Håll i er nu, det här är creepy. Jag har varit i förorten. Den riktiga förorten. Där stötte jag ihop med så många olika etniska ursprung att en vit man uteslutet kunde vara någon annan än Jultomten!

(Är han förresten vit?)

Hur som helst såg jag inte till Jultomten. Men jag fick vänta i över en och en halv timma på maten. Detta har inte hänt mej sedan Singapore 1981. Där kunde det även ske att kineserna som bebodde ”vår (deras, naturligtvis) stadsdel”, och företrädesvis (enbart) talade mandarin, spottade efter en på gatan. Någon mat fick man aldrig. Dom jävla kineserna gillar inte vitingar!

Själv har har jag inga fördomar. Men jag blir misstänksam när det sitter övervakningskameror i vanliga hyreshus. Jag blir sur när jag inte får någon mat på krogen och jag blir förskräckt när jag vaknar påföljande morgon och läser i tidningen att två unga människor försvunnit från området under natten. Åtminstone en av dessa är nu återfunnen död.

Egentligen har jag ingenting emot ”förorten” oavsett vilken stad den tillhör. Men jag vill fan bli behandlad som svart!

Nu är jag inte så jävla kaxig längre.

Jag vet inte om någon minns, men jag hade en idé om att utveckla en redan ganska beprövad motionsmetod som… jogging.

Jag tycker att det är waste of time, att bara träna benmusklerna om man ändå är igång att röra på kroppen. Ska man dessutom släpa med sej armar och hela det trista paketet (ja, så här resonerar jag) vill man ju att dom ska ha motion också. Och huvudet. Hur fan tränar man huvudet? Inte hjärnan då alltså, den är ju lätt att sysselsätta. Utan själva knoppen? Roten till allt ont!

Alltså, jag har verkligen inte lyckats finna ett svar på alla dessa frågor. Men jag har skaffat ett par hantlar. Och det har jag nu fått ångra.

Ungefär halva jag (hela den vänstra sidan) har liksom skurit ihop. Varenda led är paj!

Det här med smärta har jag också en teori om. Nämligen att träning GÖR ont. Man får acceptera ”ont” och helt enkelt fördriva ont med ont. Ännu mera träning!

Jag har alltid varit mitt eget största problem.

Vad ska man göra när ont inte räcker till för att utplåna det onda? Börja sticka spikar i el-urtaget eller självstympa sig?

Nej, jag tror inte alls att ni förstår hur jag menar.

Men där är vi i alla fall nu. I ett jävla träsk av Voltaren, vila och missmod.

En god nyhet!

I alla fall för min producent.

Jag har skrivit färdigt ett manus.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det vore roligt att hälsa på lilla Viola i Göteborg. Kanske någon undrar hur Viola ser ut vid fem veckors ålder. Ungefär så här…

Ungefär så här…

Skulle någon dessutom förledas och tro att detta är en näpen liten Nallebjörnsras, så är det inte heller helt fel. Men många uppnår en vikt kring 40 kg och skuttar glatt (oproblematiskt faktiskt) över hela soffgrupper (inklusive matsalsbord) i vardagsrummet. Läs gärna mer om rasen under fliken ”Pang-Pang” på startsidan.

Jag måste bara berätta, en av mina äldsta vänner som driver djuragenturen Dog Model (och tränar hundar för svåra uppgifter), sa en gång till mig:

– Carina, jag skulle så väldigt gärna vilja äga en Weimaraner…

Hon tog sej för korsryggen och tillade:

– Men jag tror inte att min kropp håller för det.

Jag resonerar så här, att en Weimaraners energi ska bekämpas med en annan Weimaraners energi. Jag är övertygad om att det kommer göra helvetes ont. Men fy fan vad roligt det ska bli!

Jag är väldigt fascinerad av personer som ”hatar”. Dessa har sällan något större själsligt djup. Jag lägger verkligen inga värderingar i människors mentala konstitution, men det är otroligt ”märkligt” hur enstaka individer kämpar för att kompensera sitt bristande intellekt med ”hat”.

De finns överallt.

Människor som hatar invandrare.

Människor som hatar bögar.

Människor som som hatar Sossar.

Är det inte alldeles uppenbart?

Människor som hatar är rädda.

Det är allt.

De behöver tröst.

Kanske en snuttefilt.

Eller en kuk!

Jag var bara tvungen att skriva det där. En palsternacka framstår som ett under av intellektuell kapacitet i jämförelse med de hårlösa primater som slog ned Fredrik Federley förra veckan. Vad är dom rädda för?

Att det skulle krypa fram en bög under sängen om natten och sätta på dem?

Eller inte!

Jag får inte ihop det.

Vad är människor rädda för?

Jag tror att människor är rädda för mörkret, det vi alla bär inom oss.

Men ska det vara så jävla svårt?

Tänd ett ljus!

Själv ska jag göra min samhälleliga plikt och ruska av mej soffkuddarna som har vuxit fast på kroppen sedan fyra valår tillbaka.

Sedan ska jag åka ut till Ramsö.

Det skrämmer mig mer än någonting annat kan jag berätta. Där bor det RIKTIGT konstiga människor.

Peace out!

Man kan egentligen inte fråga någon om en sådan sak som ”lycka” och förvänta sej ett svar i generella ordalag. Människor har så vitt skilda uppfattningar om lycka.

En gång kom bonden på Bogesund åkande i traktorn med en flaska nävervatten som han ville att vi skulle dricka tillsammans under ceremoniella former och andäktig tystnad. Han verkade jävligt lycklig! (Björksaft hette det förresten.)

Och jag drack och jag drack och det hände INGENTING. Jag fick inte ens musöron.

Men det var gott… och lite himmelskt sådär. Nävervatten!

I morse hittade jag en stor påse svamp i köket. Den var från Claudia. Jag har inte en ANING om hur den har hamnat här. (Claudia bor på fastlandet.) Men faktiskt, jag kände någonting som skulle kunna vara ”sann lycka” när jag såg alla dom där svamparna. Någonting stort och utomjordiskt – ungefär som med nävervattnet. Det har inga brutala effekter, men man upplever en ödmjuk tacksamhet över att vara en som får vara med och smaka av naturens håvor.

Måhända att man även utvecklar en kantarellhatt på huvudet under natten. Det vore festligt!

Claudia har levererat

Wilmer tar det här med ”livet” på fullaste allvar.

Han kan vara den ende.

Kajen ska patrulleras, varvet ska vaktas, kranen ska målas och den gamla haggan (det är en and) som ligger och guppar i slipgången ska upp på vingarna. Till och med Loffe måste han hålla ett öga på.

Loffe ska man hålla ett öga på

Om Sivan ens vore hälften så seriös skulle det vara slutdansat för hennes del den här säsongen.

Men Sivan är lite som jag i det avseendet. Hon menar att sommaren befinner sej i sin absoluta ”toppfas” (vilket den kommer att göra fram till jul) och att drinkarna aldrig har smakat bättre. I dag gjorde hon ett återbesök i maskinrummet.

Jag fick som vanligt höra en alldeles förskräcklig historia innefattande allt som en utmattad skribent, påverkad av undertryckt tidvatten och starka lösningsmedel, över huvud taget INTE vill ta in i sitt medvetande. Och hennes vassa klackar gjorde repor i lacken. Jag gick ut till hunden istället.

Genast började brorsan att gnälla om kaffe och klaga över diffusa smärtor i kroppen. Men komma till mej och klaga över ”diffusa smärtor i kroppen”. Jag erbjöd honom Zon, jag erbjöd honom värktabletter, jag erbjöd honom el-terapi och vattenlavemang (men då skulle jag först behöva ringa till Jonas Gardell som är  certifierad… ja, vad det nu kan heta; ”vattenlavemangsleverantör”).

– Kan jag inte bara få en kopp kaffe, ynkade brorsan.

Kan jag (vi) inte bara få en kopp kaffe?

Sedan kom Sivan upp ur maskinrummet. Direkt började hon klaga över hundens oborstade päls och lortiga tassar.

– Jag ska ta och bada den där skitgrisen, sa hon.

Sagt och gjort. I ett huj åkte Wilmer in i badrummet, och där är vi (han) nu.

Jag hör Sivan skråla högt där inifrån:

– Skrubba lille Brummelman…!

Wilmer kan vara den ende som VET att livet inte är något jävla skämt.

I helgen… Det får bli i helgen. Det MÅSTE helt enkelt bli i helgen. Jag är författare!

Någonstans i någon fiber av min kropp (oklart vilken) finns det en gen som fortfarande försöker leverera ett manus då och då. Alla andra fibrer har gått på lunch. Dom hänger i maskinrummet, lyssnar på radio och chillar med Jyck. Det får faktiskt bli ändring på det nu.

Ella sliter på inspelningsplats i Litauen och jag har inte ens förmått mej att resa dit och hälsa på. Jag ska… Jag lovar att jag ska. Kanske inte just i helgen, för då ska jag göra annat. Dessutom har jag flygskräck. Och den stora passagerarfärjan vibbar fortfarande alltför mycket ”Estonia” för att vara ett lockande alternativ.

Varför kan man inte ha en inspelning i Sverige? Här görs ju massor av filmer! Men självklart, när jag är inblandad i ett projekt då jävlar flyttas produktionen utomlands. Undervattensscenerna ska tas i Kalifornien. Är jag på väg till Kalifornien?

Nu jobbar jag med en berättelse som utspelar sej i en vägkrök. Var ska producenten hitta den? I Argentina?

Skenbart

Jag gillar tåg. Tåg är stadiga pjäser, anpassade för realistiska människor. Tåg går inte under i storm eller faller flera hundra meter i förrädiska luftgropar. Tåg beter sej på det stora hela taget rätt så förutsägbart.

Peter Dalle gjorde en film som helt och hållet utspelade sej på ett tåg. Den enda man kan lita på i den komedin är loket.

Det är kanske grejen, att skriva om tåg. Det ska jag göra!

I helgen.

Ta tåget till Gotland – där finns en station!

Nisse är hemma från skolan i dag. Hon är bekymrad.

– Alltså, du måste ha glömt allting, suckade hon plötsligt.

– Glömt vaddå? frågade jag.

– Alla dom åren som Wilmer var valp.

Hon räknade på fingrarna:

– Ett, två, tre, fyra, fem… Ja, det är väl egentligen bara dom sista månaderna som han har börjat bete sej som en vuxen individ.

Jag nickade stumt. Hon har nämligen rätt. Wilmer är i grund och botten ett under av lydnad. Han VILL verkligen lyda. Hela hans väsen önskar ingenting högre än att BEHAGA. Men det skiter sej för honom då och då. Hans kropp, hans hår vill någonting annat. Och så bär det iväg!

Ofta åt skogen.

Men nu är allt glömt och förlåtet. Barnen har återigen börjat ställa sina skor på golvet, och det var det INGEN som gjorde under många år. Dojorna stog i bokhyllor, satt uppsatta i stövelskaften på anslagstavlor och låg instuvade i ugnen. Och nu känner vi oss mogna för ännu en valp.

Somliga går med trasiga skor

Jag hittade en gammal krönika som förmodligen har varit publicerad i Tidningen Hästfocus som handlade om den här tiden. Nu kan man läsa den på Dog Models hemsida (bara att följa länken under bilden). Själv ska jag nog göra ALLT för att undvika påminnelser om Wilmers vettlösa valpperiod.

Tråkigt var det inte. Bara kostsamt… och helvetes stökigt. Precis som livet i övrigt.

Piece of a cake!

Det framgår inte av bilden, eftersom mannen bakom kastrullerna har en uppsyn som närmast kan liknas vid en vettvilling. Men… plötsligt bara händer det. Och Loffe (min lillebror) säjer någonting riktigt tänkvärt. Som nu senast i köket ute på Ramsö.

Jag får höra så mycket skit och så många konstigheter under en dag att jag måste göra en anteckning för att urskilja det geniala från det rent vanvettiga. Någon penna har jag aldrig. En gång i ett samtal med Sven Wollter hörde jag mej själv säja:

– Vänta, jag måste skriva upp det där.

Och Sven frågade (för det här var i telefonen och jag befann mej i stallet):

– Har du någon penna då?

Och jag svarade:

– Nej, men jag skriver i snön.

Han tyckte att det var briljant!

Ännu bättre var det på Ramsö, för där FANNS både papper och penna.

– Kan du säja om det där du nyss sa? uppmanade jag Loffe och började anteckna.

Och Loffe (som ÄLSKAR att prata) broderade ut berättelsen så den kom att fylla två hela A4-ark. Dessa dyrbara sidor ligger nu i bakfickan på mina jeans. Mina jeans ligger i tvättmaskinen. Och själv har jag inte en ANING om vad den där storyn egentligen handlade om.

Nästa gång ska jag skriva i stjärnorna istället. Men det vet man ju hur det går. Vintergatan 90 grader vittvätt.

Peace out!

Svag text

Tänk att få vakna upp till en alldeles strålande tårta!

Jordgubbarna sken från en mjölkvit kuliss och marängen kvittrade i högan sky.

Freja och jag bestämde oss omedelbart för att baka en alldeles fantastisk dag och bjuda alla våra vänner på.

Jag fick vispa molnen!

Bagar-Jan sov ännu djupt i sitt tråg och inga mjölbaggar skymde sikten.

Freja tog en helikopter till Waxholm och köpte sol.

Vi byggde upp en ståtlig bakelse av himmelska hemligheter. Det blev en skön förmiddag med socker på. Uffe gick in i snickeriet och hyvlade en väldig våg som vi sedan gav åt Humla och Anders i present.

Sent skulle tårtan dala och sprida sitt strössel över små marängtoppar och moderslösa abborrar.

Sent skulle tårtan dala

– Men hejsan hej, Carina D och grattis till ännu en monumental datakrasch så här i sommarens sista skälvande minut. Det är f-n inte roligt att vara paprikan i din oliv när det sticker iväg på det här viset.

– Nej, men hej själv du och förlåt för allt, men skrivprogrammet blir nog svårt att rädda.

– Jaha, då är vi tillbaka i träsket av färgband och Tipex. Äter du fortfarande färgband?

– Ja, det händer att jag tar mej ett återfall men nu för tiden är det en sällan skådad delikatess på mitt skrivbord.

– Kan man söka asyl som hårddisk.

– Nej, men man kan få en Albyl.

– Du är så jävla tråkig att jobba med.

– Du med.

– Gå ner i maskinrummet med dej igen. Låt mej vara!

– Inte förrän du uppför dej som man ska. Öppnar dina filer, svarar på tilltal.

– Jag hatar dina manus, dom suger och karaktärerna är gay.

– Jävla homofob! Du ska skita i vad jag skriver och göra som jag säjer.

– Hotar du mej nu? Din egen hårddisk!

– Jag ska peta bort tangenterna en efter en och äta upp mitt framför skärmen på dej om du inte öppnar mitt Word. NU, genast.

– Haha, just go ahead.

– Okey, där försvann r. Och nu äte jag upp k. Hu änns det nu då?

– Det ittlas lite baa.

– Då fotsätte jag med m och f.

– Aj som an, det dä gorde ont.

– Ge du de.

– Aldig!

– Då så, sä faväl till s, e, c, b, o, p, q, g, ö, v!

-HÄXA!

Häxa!

Nisse har panik. Det är inte så ovanligt, hon kan hetsa upp sej över dom märkligaste saker. Just nu handlar det om att packa en ryggsäck. Det har pågått ända sedan igår och vill sej inte riktigt. Jag kan inte se någon progress i packningen alls. Kvinnan är 18 år och fullständigt oduglig i naturen. Det är alla innerstadskids. Skolan har tagit detta faktum så allvarligt att dom har tryckt upp en särskild packlista åt ungjävlarna. Men vad hjälper väl det om det inte finns några illustrationer bifogade?

– Vad är örngott, för någonting? ropade Nisse till mej från en punkt långt inne i ett förråd. Det står här på lappen att man ska ha med sej örngott. Och jag vet inte vad det är?

– Fågelgodis, stönade jag. Det hörs ju på namnet. Plocka ihop en påse ”Gott och Blandat” bara. Inga Lakritstomtar. Då blir dom skitförbannade.

Nisse kom ut ur det där förrådet med ett plågat uttryck i ansiktet.

– Vilka då? undrade hon. Vilka blir skitförbannade?

– Örnarna svarade jag och satte på en svängig sång på hög volym.

En svängig sång

Nu såg jag hur livslusten slutgiltig lämnade Nisse och hon fick akut huvudvärk.

– Jag klarar inte det här, flämtade hon och sträckte ut sej på sängen med en våt handduk över pannan. Jag är inte gjord för hajk och korvgrillning.

Men tidigt i morse var hon igång igen. Hur det har gått till vet jag inte, men när jag kom upp stod ryggsäcken mitt på köksgolvet färdigpackad. Jag försökte flytta på den. Omöjligt!

Det kan ligga trettio kilo ”örngott” mellan tröjor och handdukar. Jag vet verkligen inte hur hon tänker. Arg var hon i alla fall.

– Och så dessa jävla pensionärer, hörde jag henne muttra med huvudet inuti kylskåpet. Men vad har dom för problem? Varför sitter det ett gäng gråtroll med grymgalvade promenadkäppar på bussen klockan åtta morgonen och tar upp dyrbar sittplats för stackars barn som kanske ska ut och campa. Varför? Men sov en timme till för fan och ta nio-bussen istället, ni som ändå ska dö snart!

Ungefär där kände jag att det var dags igen. Och jag sa till Nisse:

– Nu sätter vi på en svängig sång.

Vad är örngott för någonting