Pettersson-Jonsson

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu är inspelningen av Kronjuvelerna igång. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

så flickor (och i förekommande fall, pojkar). Alla filmälskare! Här har ni honom nu. Mördarmaskinen och slaktarsonen, Pettersson-Jonsson. Visst har jag vetat ett tag vem som skulle bli Fragancias (Alicia Wikanders) motspelare i ”Kronjuvelerna”, men tyvärr har jag inte kunnat avslöja nyheten tidigare.

Jag måste säga (återigen) att Ellas casting är genial. Ingen skulle kunna göra Pettersson-Jonsson bättre än Björn Gustavsson. Precis som Bill Skarsgård kommer att bli fantastisk i rollen som Richard Persson. Och, såklart, Alicia som Fragancia!

Den som är intresserad av att läsa mer om karaktärerna i min berättelse kan gå in under fliken Familjelyckan ovan, eller HÄR.

Pettersson-Jonsson / Björn Gustavsson

Aftonbladet

I rättvisans namn

Håll i er nu, det här är creepy. Jag har varit i förorten. Den riktiga förorten. Där stötte jag ihop med så många olika etniska ursprung att en vit man uteslutet kunde vara någon annan än Jultomten!

(Är han förresten vit?)

Hur som helst såg jag inte till Jultomten. Men jag fick vänta i över en och en halv timma på maten. Detta har inte hänt mej sedan Singapore 1981. Där kunde det även ske att kineserna som bebodde ”vår (deras, naturligtvis) stadsdel”, och företrädesvis (enbart) talade mandarin, spottade efter en på gatan. Någon mat fick man aldrig. Dom jävla kineserna gillar inte vitingar!

Själv har har jag inga fördomar. Men jag blir misstänksam när det sitter övervakningskameror i vanliga hyreshus. Jag blir sur när jag inte får någon mat på krogen och jag blir förskräckt när jag vaknar påföljande morgon och läser i tidningen att två unga människor försvunnit från området under natten. Åtminstone en av dessa är nu återfunnen död.

Egentligen har jag ingenting emot ”förorten” oavsett vilken stad den tillhör. Men jag vill fan bli behandlad som svart!

Spökstund i Göteborg

Vi drog till Göteborg och hälsade på Viola under helgen. Wilmer fick krascha på soffan hemma hos Humla och Anders. Viola tycker om att sova – överallt!

Lilla vackra Viola

Viola har fem bröder. En är större och busigare än alla de andra. Han kommer nog att bli en fantastisk jakthund i rätt händer. Söt… ? Sanslöst!

Stora brorsan Bus
(Uppfödaren har fortfarande några finfina hannar till salu. Är du intresserad av en ”spökhund”, har du tid och intresse för en pin livad ras med näsa för fågel. Hör av dig, så förmedlar jag gärna kontakten.)

plats var även båda föräldrarna, vilket säkert är lite ovanligt när man besöker uppfödaren. Vi blev SJUKT imponerade av deras uppträdande. Den stora hannen, Explozen, är en av Sveriges mest vinstrika Weimaraner och vilken KLIPPA! Jag har aldrig träffat en coolare jakthund, aldrig. Det skulle i så fall vara hans bror, Willow (korthårig). Dessa två i gott sällskap av mamma Isolda skulle jag vilja kalla för riktiga ambassadörer för rasen.

Wilmer är måhända lydig, han har förvisso en STOR inneboende önskan att göra vad man ber honom om… Men allt som oftast vill hans päls någonting annat. Och då kan man inte riktig vara säker på utfallet av en given order.

Isolda & Explozen

Nödvändigt vetande:

Weimaranern är en kontinental fågelhund som söker upp viltet, visar jägaren var det finns genom det karakäristiska ståndet och därefter, på kommando stöter fågeln. Liksom övriga kontinentala, stående hundar är den allround, och ska klara både spårarbete med apport av hårvilt, som vattenapportering.

Rasen kallas också ”spökhund” för sin märkvärdiga förmåga att försvinna i dimma.

Samtal med Wilmer om vattenapportering

Roten till allt ont

Nu är jag inte så jävla kaxig längre.

Jag vet inte om någon minns, men jag hade en idé om att utveckla en redan ganska beprövad motionsmetod som… jogging.

Jag tycker att det är waste of time, att bara träna benmusklerna om man ändå är igång att röra på kroppen. Ska man dessutom släpa med sej armar och hela det trista paketet (ja, så här resonerar jag) vill man ju att dom ska ha motion också. Och huvudet. Hur fan tränar man huvudet? Inte hjärnan då alltså, den är ju lätt att sysselsätta. Utan själva knoppen? Roten till allt ont!

Alltså, jag har verkligen inte lyckats finna ett svar på alla dessa frågor. Men jag har skaffat ett par hantlar. Och det har jag nu fått ångra.

Ungefär halva jag (hela den vänstra sidan) har liksom skurit ihop. Varenda led är paj!

Det här med smärta har jag också en teori om. Nämligen att träning GÖR ont. Man får acceptera ”ont” och helt enkelt fördriva ont med ont. Ännu mera träning!

Jag har alltid varit mitt eget största problem.

Vad ska man göra när ont inte räcker till för att utplåna det onda? Börja sticka spikar i el-urtaget eller självstympa sig?

Nej, jag tror inte alls att ni förstår hur jag menar.

Men där är vi i alla fall nu. I ett jävla träsk av Voltaren, vila och missmod.

En god nyhet!

I alla fall för min producent.

Jag har skrivit färdigt ett manus.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska göra. Det vore roligt att hälsa på lilla Viola i Göteborg. Kanske någon undrar hur Viola ser ut vid fem veckors ålder. Ungefär så här…

Ungefär så här…

Skulle någon dessutom förledas och tro att detta är en näpen liten Nallebjörnsras, så är det inte heller helt fel. Men många uppnår en vikt kring 40 kg och skuttar glatt (oproblematiskt faktiskt) över hela soffgrupper (inklusive matsalsbord) i vardagsrummet. Läs gärna mer om rasen under fliken ”Pang-Pang” på startsidan.

Jag måste bara berätta, en av mina äldsta vänner som driver djuragenturen Dog Model (och tränar hundar för svåra uppgifter), sa en gång till mig:

– Carina, jag skulle så väldigt gärna vilja äga en Weimaraner…

Hon tog sej för korsryggen och tillade:

– Men jag tror inte att min kropp håller för det.

Jag resonerar så här, att en Weimaraners energi ska bekämpas med en annan Weimaraners energi. Jag är övertygad om att det kommer göra helvetes ont. Men fy fan vad roligt det ska bli!

Mammas pojkar

Bäva tomtar och troll – nu har vi löss i Lovikavanten.

Och det är allt jag har att säga om landet Sverige i dag. Men visst vore det fantasilöst att driva ut de små lustiga extremisterna genom det stora hålet i tummen. Låt oss leka lite med dem först. Killa dem under armarna och dra lite i morrhåren.

Har ni inte sett hur oemotståndligt söta de där Sverigedemokraterna är. Mammas pojkar allihop. Jag tror att det behöver kärlek. Sova skavfötters och ligga loppa. Sedan lämnar de Lovikavanten med råg i ryggen och solsken i blick.

Det ska vi alla hoppas!

Vem ska trösta Knyttet

Jag är väldigt fascinerad av personer som ”hatar”. Dessa har sällan något större själsligt djup. Jag lägger verkligen inga värderingar i människors mentala konstitution, men det är otroligt ”märkligt” hur enstaka individer kämpar för att kompensera sitt bristande intellekt med ”hat”.

De finns överallt.

Människor som hatar invandrare.

Människor som hatar bögar.

Människor som som hatar Sossar.

Är det inte alldeles uppenbart?

Människor som hatar är rädda.

Det är allt.

De behöver tröst.

Kanske en snuttefilt.

Eller en kuk!

Jag var bara tvungen att skriva det där. En palsternacka framstår som ett under av intellektuell kapacitet i jämförelse med de hårlösa primater som slog ned Fredrik Federley förra veckan. Vad är dom rädda för?

Att det skulle krypa fram en bög under sängen om natten och sätta på dem?

Eller inte!

Jag får inte ihop det.

Vad är människor rädda för?

Jag tror att människor är rädda för mörkret, det vi alla bär inom oss.

Men ska det vara så jävla svårt?

Tänd ett ljus!

Själv ska jag göra min samhälleliga plikt och ruska av mej soffkuddarna som har vuxit fast på kroppen sedan fyra valår tillbaka.

Sedan ska jag åka ut till Ramsö.

Det skrämmer mig mer än någonting annat kan jag berätta. Där bor det RIKTIGT konstiga människor.

Peace out!

Snoppen – check!

Ett bra knep för den som lider av skrivkramp (who does?) är att försöka beskriva ett rum eller ett ansikte. Numera när alla bloggar, tror jag knappt att någon lider av skrivkramp längre. Och det är ju positivt på alla sätt och vis…

Men för den som lider av sömnlöshet är det ingen särskilt väl fungerande metod. Jag är INTE den som sover som en stock om nätterna. Det kan bli ganska långtråkigt. Man upptäcker beteenden hos människor och djur som känns i det närmaste – obskyra. Som att hunden (den som aldrig skulle få sova i sängen) är livrädd för att bli av med snoppen. Vid varje ljud han hör, varje rörelse han förnimmer genom sin loppiga päls dyker huvudet upp i mörkret och han måste tvångsmässigt kontrollera att snoppen sitter kvar där han senast såg den.

Fan tror han egentligen?

Jag orkar inte ens fundera över det. Så jag ägnar mej åt annat.

I natt läste jag en bok om bältdjur, och det sög ju som ni alla kan förstå. Istället släckte jag lampan och försökte minnas ett rum. Det enda rum som dök upp för mitt inre var mormor och morfars gamla badrum i Gärdsmark. Och plötsligt mindes jag varenda detalj. Tandborstmuggarna, den platta (corny) badkarskranen och till och med doften av det järnrika vattnet. Jag mindes Alberto Hårbalsam, Tättintill tandkräm och den tattiga tvålen Rexona (mormor hade egna tvålar inslagna i purpurfärgad staniol – Swahn). Det var vid en tidpunkt i livet när min högsta dröm var att kunna röra på ögonen och min största fasa att ramla ned i toalettstolen.

Jag avundades vuxna människor som hade lärt sej att röra på ögonen och som inte behövde hålla fast sej krampaktigt i toalettsitsen för att inte falla ner i detta bottenlösa porslinshelvete.

Jag bad min morbror, Kenneth, att lära mej det där med ögonen. Kenneth var snällare än min andra morbror, Lasse, som ständigt försökte lura mej och påstod att mina ögon skulle peka stelt framåt för resten av livet. Kenneth förklarade tålmodigt att ögonen rörde sig åt det hållet man tittade och att man därför aldrig kunde se själva rörelsen.

Och dom balla brudarna spottade i mascaran och tvättade håret med torrschampo.

Allt det där är ju ganska underligt även i dessa dagar. Men att det skulle finnas varelser som smyger omkring i mörkret och stjäl snoppen av sovande hundar. Det får jag fan inte ihop.

Hysteriskt blomningsvillig bukett

En annan sak som förbryllar mej är snittblommor. Freja kom hit med en bukett för närmare fjorton dagar sedan. Och den är hysteriskt blomningsvillig!

Här om dagen var jag på väg att kasta buketten för då hade den stått framme i över en vecka och… Tja, längre än så ska man väl inte ha blommor?

Men så började den att blomma… Och blomma… Och blomma!

Nu blommar den värre än någonsin och det doftar lång väg.

Undra på att man inte kan sova om nätterna. Vem vet vad den där ruskan tänker hitta på nästa gång jag försöker slänga den. Då hoppar den väl upp ur vasen och tar strypgrepp på mej.

Jag har faktiskt mycket att fundera över. Men blir jag trött…

Inte det minsta!

Sången från maskin

Det här med maskinrummet har blivit något av en ”mental frizon”. Allt oftare återvänder jag dit ner för att inandas den ro och alltigenom sunda luft som enbart kan finnas i närheten av en gammal dieselmotor. Bäst är det sent på kvällen när alla lampor är släckta och endast nödbelysningen är tänd. Jag snackar lite med Mäster Estragon, byter några ord med Trassel mé Trunken och lyssnar till Kölsvinets sorgsna råmande under durken.

Just i går hände någonting exceptionellt där nere. Jag satt på en gammal målarpyts med ryggen lutad mot babords hjälpkärra och och stirrade rakt in i huvudmaskin. Och jag kände fanimej ”samhörighet”.

Annars är stora maskiner så knepiga. Det är så mycket man inte förstår. Men just då, i det ögonblicket var det som att allting klarnade och jag visste EXAKT.

Det som från början enbart varit ett gryller av slangar, kopplingar och förgreningar framträdde nu plötsligt som en fullkomlig ”enhet”. Det arbete jag har gjort med penslar och mejslar har gett mej en total kroppsuppfattning om objektet i fråga. Ni vet, som när man möter en ny man (eller kanske sin första). Man har inte en aning, man hajar ingenting. Var går den här slangen, liksom? Och varför skar fyrans kolv ihop nu då?

Jag har svaret!

Penselstryk dom, flickor. Gör det! Ta en vanlig pensel och skaffa er en uppfattning om hur allting funkar.

Sången från maskin

Sedan i morse hade Sigge skickat en av sina finska schlagerfavoriter att vakna till. Även om man skulle tonsätta Satansverserna kunde det inte bli värre. Tack och lov hade jag fått ett uppmuntrande mail från min producent som önskade lycka till med manusarbetet.

Manusarbetet… Herregud, det hade jag sånär glömt bort!

Nu blev det jobbigt igen.

Nu måste jag gå ned i maskinrummet och tänka över det här.

Det värsta är att jag hör ett konstigt ljud som tycks komma inifrån själva motorn. Det låter som en sång, som om huvudmaskin har börjat sjunga.

Helt okey för mej, om det inte vore för att den jäveln sjunger på Finska!

Nisse är glad för en svensktalande abborre

Svamplycka

Man kan egentligen inte fråga någon om en sådan sak som ”lycka” och förvänta sej ett svar i generella ordalag. Människor har så vitt skilda uppfattningar om lycka.

En gång kom bonden på Bogesund åkande i traktorn med en flaska nävervatten som han ville att vi skulle dricka tillsammans under ceremoniella former och andäktig tystnad. Han verkade jävligt lycklig! (Björksaft hette det förresten.)

Och jag drack och jag drack och det hände INGENTING. Jag fick inte ens musöron.

Men det var gott… och lite himmelskt sådär. Nävervatten!

I morse hittade jag en stor påse svamp i köket. Den var från Claudia. Jag har inte en ANING om hur den har hamnat här. (Claudia bor på fastlandet.) Men faktiskt, jag kände någonting som skulle kunna vara ”sann lycka” när jag såg alla dom där svamparna. Någonting stort och utomjordiskt – ungefär som med nävervattnet. Det har inga brutala effekter, men man upplever en ödmjuk tacksamhet över att vara en som får vara med och smaka av naturens håvor.

Måhända att man även utvecklar en kantarellhatt på huvudet under natten. Det vore festligt!

Claudia har levererat

Skrubba lille Brummelman

Wilmer tar det här med ”livet” på fullaste allvar.

Han kan vara den ende.

Kajen ska patrulleras, varvet ska vaktas, kranen ska målas och den gamla haggan (det är en and) som ligger och guppar i slipgången ska upp på vingarna. Till och med Loffe måste han hålla ett öga på.

Loffe ska man hålla ett öga på

Om Sivan ens vore hälften så seriös skulle det vara slutdansat för hennes del den här säsongen.

Men Sivan är lite som jag i det avseendet. Hon menar att sommaren befinner sej i sin absoluta ”toppfas” (vilket den kommer att göra fram till jul) och att drinkarna aldrig har smakat bättre. I dag gjorde hon ett återbesök i maskinrummet.

Jag fick som vanligt höra en alldeles förskräcklig historia innefattande allt som en utmattad skribent, påverkad av undertryckt tidvatten och starka lösningsmedel, över huvud taget INTE vill ta in i sitt medvetande. Och hennes vassa klackar gjorde repor i lacken. Jag gick ut till hunden istället.

Genast började brorsan att gnälla om kaffe och klaga över diffusa smärtor i kroppen. Men komma till mej och klaga över ”diffusa smärtor i kroppen”. Jag erbjöd honom Zon, jag erbjöd honom värktabletter, jag erbjöd honom el-terapi och vattenlavemang (men då skulle jag först behöva ringa till Jonas Gardell som är  certifierad… ja, vad det nu kan heta; ”vattenlavemangsleverantör”).

– Kan jag inte bara få en kopp kaffe, ynkade brorsan.

Kan jag (vi) inte bara få en kopp kaffe?

Sedan kom Sivan upp ur maskinrummet. Direkt började hon klaga över hundens oborstade päls och lortiga tassar.

– Jag ska ta och bada den där skitgrisen, sa hon.

Sagt och gjort. I ett huj åkte Wilmer in i badrummet, och där är vi (han) nu.

Jag hör Sivan skråla högt där inifrån:

– Skrubba lille Brummelman…!

Wilmer kan vara den ende som VET att livet inte är något jävla skämt.

Skenbart

I helgen… Det får bli i helgen. Det MÅSTE helt enkelt bli i helgen. Jag är författare!

Någonstans i någon fiber av min kropp (oklart vilken) finns det en gen som fortfarande försöker leverera ett manus då och då. Alla andra fibrer har gått på lunch. Dom hänger i maskinrummet, lyssnar på radio och chillar med Jyck. Det får faktiskt bli ändring på det nu.

Ella sliter på inspelningsplats i Litauen och jag har inte ens förmått mej att resa dit och hälsa på. Jag ska… Jag lovar att jag ska. Kanske inte just i helgen, för då ska jag göra annat. Dessutom har jag flygskräck. Och den stora passagerarfärjan vibbar fortfarande alltför mycket ”Estonia” för att vara ett lockande alternativ.

Varför kan man inte ha en inspelning i Sverige? Här görs ju massor av filmer! Men självklart, när jag är inblandad i ett projekt då jävlar flyttas produktionen utomlands. Undervattensscenerna ska tas i Kalifornien. Är jag på väg till Kalifornien?

Nu jobbar jag med en berättelse som utspelar sej i en vägkrök. Var ska producenten hitta den? I Argentina?

Skenbart

Jag gillar tåg. Tåg är stadiga pjäser, anpassade för realistiska människor. Tåg går inte under i storm eller faller flera hundra meter i förrädiska luftgropar. Tåg beter sej på det stora hela taget rätt så förutsägbart.

Peter Dalle gjorde en film som helt och hållet utspelade sej på ett tåg. Den enda man kan lita på i den komedin är loket.

Det är kanske grejen, att skriva om tåg. Det ska jag göra!

I helgen.

Ta tåget till Gotland – där finns en station!

Piece of a cake

Nisse är hemma från skolan i dag. Hon är bekymrad.

– Alltså, du måste ha glömt allting, suckade hon plötsligt.

– Glömt vaddå? frågade jag.

– Alla dom åren som Wilmer var valp.

Hon räknade på fingrarna:

– Ett, två, tre, fyra, fem… Ja, det är väl egentligen bara dom sista månaderna som han har börjat bete sej som en vuxen individ.

Jag nickade stumt. Hon har nämligen rätt. Wilmer är i grund och botten ett under av lydnad. Han VILL verkligen lyda. Hela hans väsen önskar ingenting högre än att BEHAGA. Men det skiter sej för honom då och då. Hans kropp, hans hår vill någonting annat. Och så bär det iväg!

Ofta åt skogen.

Men nu är allt glömt och förlåtet. Barnen har återigen börjat ställa sina skor på golvet, och det var det INGEN som gjorde under många år. Dojorna stog i bokhyllor, satt uppsatta i stövelskaften på anslagstavlor och låg instuvade i ugnen. Och nu känner vi oss mogna för ännu en valp.

Somliga går med trasiga skor

Jag hittade en gammal krönika som förmodligen har varit publicerad i Tidningen Hästfocus som handlade om den här tiden. Nu kan man läsa den på Dog Models hemsida (bara att följa länken under bilden). Själv ska jag nog göra ALLT för att undvika påminnelser om Wilmers vettlösa valpperiod.

Tråkigt var det inte. Bara kostsamt… och helvetes stökigt. Precis som livet i övrigt.

Piece of a cake!

Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna (revolutionärerna)

Det hände för många, många år sedan. Jag tror det var på dåvarande Zanders i Waxholm (konditoriet). Jag satt ensam vid ett bord och läste en bok (bergis något tungt och apart som sög apa all the way från pärm till pärm). Mest ägnade jag mej åt att studera utsikten över hamnen.

På kajen stod ett par skolpojkar och stoppade människor som gick förbi. Jag hörde inte vad dom sa, men jag såg hur dom ställde någonting som skulle kunna vara en fråga och därefter gjorde en anteckning i ett block.

Plötsligt fick den ene syn på mej på caféets uteservering, och satte fart över vägen.

– Hörru, hörrudu, flåsade han över staketet. Vad ska du rösta på i Riksdagsvalet?

Jag vet inte var svaret kom ifrån, inte hur jag kunde minnas bokstavskombinationen och rabbla den så fort. (Jag hade INTE Sven Wollter i luren).

– KFMLP:r, sa jag.

Det var ett skämt. Jag har aldrig någonsin röstat på KLMP:r, utan det var bara så satans roligt att kläcka ur sej åt två (redan) förvirrade skolpojkar med en omöjlig uppgift i samhället. Den unge mannen med anteckningsblocket försökte verkligen ta in informationen, men såg ut som en häst i hela ansiktet och gjorde en uppenbar ”fejknotering” i blocket.

Nu hade även den andre gossen kommit ifatt sin vän. Han väste:

– Vad sa hon? Vad ska hon rösta på?

Den förste pojken vände sej mot honom och teaterviskade.

– Ku Klux Klan, tror jag det var.

Vintergatan 90 grader vittvätt

Det framgår inte av bilden, eftersom mannen bakom kastrullerna har en uppsyn som närmast kan liknas vid en vettvilling. Men… plötsligt bara händer det. Och Loffe (min lillebror) säjer någonting riktigt tänkvärt. Som nu senast i köket ute på Ramsö.

Jag får höra så mycket skit och så många konstigheter under en dag att jag måste göra en anteckning för att urskilja det geniala från det rent vanvettiga. Någon penna har jag aldrig. En gång i ett samtal med Sven Wollter hörde jag mej själv säja:

– Vänta, jag måste skriva upp det där.

Och Sven frågade (för det här var i telefonen och jag befann mej i stallet):

– Har du någon penna då?

Och jag svarade:

– Nej, men jag skriver i snön.

Han tyckte att det var briljant!

Ännu bättre var det på Ramsö, för där FANNS både papper och penna.

– Kan du säja om det där du nyss sa? uppmanade jag Loffe och började anteckna.

Och Loffe (som ÄLSKAR att prata) broderade ut berättelsen så den kom att fylla två hela A4-ark. Dessa dyrbara sidor ligger nu i bakfickan på mina jeans. Mina jeans ligger i tvättmaskinen. Och själv har jag inte en ANING om vad den där storyn egentligen handlade om.

Nästa gång ska jag skriva i stjärnorna istället. Men det vet man ju hur det går. Vintergatan 90 grader vittvätt.

Peace out!

Svag text

Fånga tårtan

Tänk att få vakna upp till en alldeles strålande tårta!

Jordgubbarna sken från en mjölkvit kuliss och marängen kvittrade i högan sky.

Freja och jag bestämde oss omedelbart för att baka en alldeles fantastisk dag och bjuda alla våra vänner på.

Jag fick vispa molnen!

Bagar-Jan sov ännu djupt i sitt tråg och inga mjölbaggar skymde sikten.

Freja tog en helikopter till Waxholm och köpte sol.

Freja köpte sol

Vi byggde upp en ståtlig bakelse av himmelska hemligheter. Det blev en skön förmiddag med socker på. Uffe gick in i snickeriet och hyvlade en väldig våg som vi sedan gav åt Humla och Anders i present.

Sent skulle tårtan dala och sprida sitt strössel över små marängtoppar och moderslösa abborrar.

Sent skulle tårtan dala

Sista ordet

– Men hejsan hej, Carina D och grattis till ännu en monumental datakrasch så här i sommarens sista skälvande minut. Det är f-n inte roligt att vara paprikan i din oliv när det sticker iväg på det här viset.

– Nej, men hej själv du och förlåt för allt, men skrivprogrammet blir nog svårt att rädda.

– Jaha, då är vi tillbaka i träsket av färgband och Tipex. Äter du fortfarande färgband?

– Ja, det händer att jag tar mej ett återfall men nu för tiden är det en sällan skådad delikatess på mitt skrivbord.

– Kan man söka asyl som hårddisk.

– Nej, men man kan få en Albyl.

– Du är så jävla tråkig att jobba med.

– Du med.

– Gå ner i maskinrummet med dej igen. Låt mej vara!

– Inte förrän du uppför dej som man ska. Öppnar dina filer, svarar på tilltal.

– Jag hatar dina manus, dom suger och karaktärerna är gay.

– Jävla homofob! Du ska skita i vad jag skriver och göra som jag säjer.

– Hotar du mej nu? Din egen hårddisk!

– Jag ska peta bort tangenterna en efter en och äta upp mitt framför skärmen på dej om du inte öppnar mitt Word. NU, genast.

– Haha, just go ahead.

– Okey, där försvann r. Och nu äte jag upp k. Hu änns det nu då?

– Det ittlas lite baa.

– Då fotsätte jag med m och f.

– Aj som an, det dä gorde ont.

– Ge du de.

– Aldig!

– Då så, sä faväl till s, e, c, b, o, p, q, g, ö, v!

-HÄXA!

Häxa!

Hajka sa lajka

Nisse har panik. Det är inte så ovanligt, hon kan hetsa upp sej över dom märkligaste saker. Just nu handlar det om att packa en ryggsäck. Det har pågått ända sedan igår och vill sej inte riktigt. Jag kan inte se någon progress i packningen alls. Kvinnan är 18 år och fullständigt oduglig i naturen. Det är alla innerstadskids. Skolan har tagit detta faktum så allvarligt att dom har tryckt upp en särskild packlista åt ungjävlarna. Men vad hjälper väl det om det inte finns några illustrationer bifogade?

– Vad är örngott, för någonting? ropade Nisse till mej från en punkt långt inne i ett förråd. Det står här på lappen att man ska ha med sej örngott. Och jag vet inte vad det är?

– Fågelgodis, stönade jag. Det hörs ju på namnet. Plocka ihop en påse ”Gott och Blandat” bara. Inga Lakritstomtar. Då blir dom skitförbannade.

Nisse kom ut ur det där förrådet med ett plågat uttryck i ansiktet.

– Vilka då? undrade hon. Vilka blir skitförbannade?

– Örnarna svarade jag och satte på en svängig sång på hög volym.

En svängig sång

Nu såg jag hur livslusten slutgiltig lämnade Nisse och hon fick akut huvudvärk.

– Jag klarar inte det här, flämtade hon och sträckte ut sej på sängen med en våt handduk över pannan. Jag är inte gjord för hajk och korvgrillning.

Men tidigt i morse var hon igång igen. Hur det har gått till vet jag inte, men när jag kom upp stod ryggsäcken mitt på köksgolvet färdigpackad. Jag försökte flytta på den. Omöjligt!

Det kan ligga trettio kilo ”örngott” mellan tröjor och handdukar. Jag vet verkligen inte hur hon tänker. Arg var hon i alla fall.

– Och så dessa jävla pensionärer, hörde jag henne muttra med huvudet inuti kylskåpet. Men vad har dom för problem? Varför sitter det ett gäng gråtroll med grymgalvade promenadkäppar på bussen klockan åtta morgonen och tar upp dyrbar sittplats för stackars barn som kanske ska ut och campa. Varför? Men sov en timme till för fan och ta nio-bussen istället, ni som ändå ska dö snart!

Ungefär där kände jag att det var dags igen. Och jag sa till Nisse:

– Nu sätter vi på en svängig sång.

Vad är örngott för någonting

Pelles vrede

En av dom många berättelser vi fick höra där ute på Stora Karlsö, handlade om en liten pojke och hans katt Pelle. Eftersom ön är ett naturreservat får man inte ta dit några djur över huvud taget, frånsett dom får som har sitt sommarbete på ön. Men den lille gossen bedyrade att Pelle var strikt vegetarian och aldrig skulle röra en fågel av någon sort, ens om den serverades uppstekt på silverfat. ”It aint, Pelle”, sa pojken.

Pelle fick klartecken att komma. Snart nog visade det sej att Pelle kunde tänka sej att tänja rätt så ordentligt på sin vegetariska kosthållning. Allt som oftast sågs han med ett pipande litet knyte mellan sina dräglande käftar och det var nu styrelsen för ”Karlsö Jakt- och Djurskyddsförening” kallade in naturmuppen och radiolegendaren Nils Linnman att ta kattfan av daga.

Nils Linnman

Nisse bodde (liksom gossen och hans kisse) långa perioder ute på Stora Karlsö och kunde inte gärna neka när ”ledningen” krävde en gentjänst av honom. På en undanskymd plats skickades sålunda Pelle-helvetet rakt in i den välsignade råkostsalladen. Skottet hördes över hela ön.

Den lille gossen skulle aldrig glömma vad Nisse Linnman hade gjort sej skyldig till.

Många, många år senare under en direktsänd expedition från Stora Karlsö där radioreportern själv lät sej firas utför ett stup, var det ingen mindre än kattskrällets ägare som hade till uppgift att säkra naturmuppen Linnman från marken. Och det var nu gossen såg sin chans att ge igen.

Med en nästan osynlig handrörelse tvinnade han repet mellan sina händer och satte gubbfan i en långsamt cirkulerande gungning. Ju mer radiolegendaren kämpade för att häva situationen, desto mer snurrade det. Till slut hände det som aldrig tidigare hade skett i svensk etermedia och blev en stor skandal ute i landet. Nisse Linnman svor som förste journalist i direktsändning.

Jo jo, så kan det gå.

I Burgsvik förekommer inga skandaler alls, och på Storms Gård har det inte hänt någonting sedan tromben drog förbi förra året. Den stora stenbyggnaden är ännu inte uppbyggd och man kan fortfarande följa trombens väg som en bred gata genom Vändburg. Haja att jag har befunnit mej inuti en tromb. Och jag har inte ens varit i närheten av Pelles vrede. Det är väl nåt annat skit man ska sota för tänker jag.

Förresten har dom en alldeles utmärkt järnväg på Gotland.

Det visste ni inte om mej.

Jag är sjukt fascinerad av tåg.

Transsibiriska järnvägen någon? Jag vill ha resesällskap!

By the way, jag läste i DN att Bill Skarsgård pendlar mellan Litauen och Stockholm. Jag vet varför, men jag har ju inte fått berätta det tidigare. Men nu kan det ”outas”. Bill gör en stor roll i Kronjuvelerna, och han kommer att bli FANTASTISK i den.

Vem som ska spela Pettersson-Jonsson är ännu hemligt. Men snart så…