Privilege

Jojomensan, kvinnan med kanske Storstockholms största sömnsvårigheter slumrade till för ett kort ögonblick. Alltså, det varade inte länge. Max ett par timmar. Men under den tiden hann jag drömma en hel deckare. Den var riktigt bra faktiskt. Jag minns varenda scen och funderar på att skriva ned den.

Det är fan sjukt att hjärnan fortsätter jobba till och med när man sover. Och jag som har LOVAT mig själv att aldrig skriva en deckare. Inte hänfalla åt något deckardravel över huvud taget. Och så kommer detta.

Men shit, jag önskar att jag kunde beskriva intrigen. Den är SÅ delikat. Fast då blir jag ju av med hela uppslaget, så mycket begriper jag ju.

Det är ändå fint när idéerna kommer till en hyfsat färdigbearbetade. Då kan man ju bara sätta sig bakom datorn och frossa.

Om jag inte vore så förbaskat kokt i kolan.

När ni andra sover sysslar jag med detta.

23.30 – 01.00, snurrar runt i sängen och KNIPER ihop ögonen.

01.00 – 02.30, halvslumrar.

02.30 – 03.00, går ut med Viola.

03.00 – 04.30, snurrar runt i sängen MED Viola.

04.30 – 06.00, halvslumrar / sover.

06.00, klar-jävla-vaken!

Egentligen är jag inte helt säker på att jag över huvud taget HAR några sömnsvårigheter. Jag har svårt att somna om. Det är allt. Och jag väcks ständigt.

Och så har jag fullt ut blommande tablettskräck, så jag skulle aldrig kunna ta ”någonting att sova på”. Jag kan för sjutton gubbar inte ens gå till doktorn och ta en cortisonspruta i axeln som värker hela nätterna och också bidrar till att hålla mig vaken.

Men klagar jag?

Hell no!

Jag har en valp att gå ut med, en deckare att skriva. Jag är fan priviligerad.


Lopploella & Långben

Etik och moral i sänghalmen

Det händer så mycket saker om nätterna. Konstiga saker, ofattbara saker, obegripliga och besynnerliga saker. Som i natt när Viola, till synes helt utan anledning, plötsligt högg Wilmer i pungen. Ja, det blev ju en väldig uppståndelse som ni säkert förstår. Och jag lovar – Wilmer tyckte att det var både ofattbart, obegripligt och besynnerligt gjort.

Sen kom Nisse in genom dörren.

– Anser du dig vara konsekvensetiker eller pliktetiker? frågade hon.

– Vad sa du nu? svarade jag och tittade på klockan.

Den var 02.20. Säger noll-två-jävla-tjugo!

– Nej, du är en typisk sinnelagsetiker, fastslog Nisse och sträckte ut sig på den plats som Wilmer nyss flytt från.

– Akta pungen, sa jag.

– Jag är en flicka, svarade Nisse. Flicka och konsekvensetiker. Det vet jag.

– Det här är ett intressant samtal, sa jag. Klockan må vara snart halv tre på morgonen, men när någon kommer in till mig och påstår sig vara konsekvensetiker samtidigt som jag får domen ”sinnelagsetiker”, då vill jag ta mig fan veta vad det innebär.

Och Nisse började berätta. Och herregud som hon förklarade. Och det var riktigt spännande ska jag erkänna. Jag fick veta att det inom ”etiken” förekommer tre olika grupperingar av människor. Dessa förfogar alla över ett specifikt fordon. Inget är bättre eller snabbare än något annat, utan bara olika sammansatta. Alla tre kommer att föra sin ägare genom livet – men på helt skilda bränslen.

Pliktetikern drivs av måsten och förväntningar. Konsekvensetikern jobbar med framförhållning och kickar på resultat. Sinnelagsetikern (bl.a jag då) gör ingen stor sak om både däck och fälgar blir stulna om natten. Man kan ju svetsa fast medar under karossen och spänna en häst framför kofångaren.

– Viola? frågade jag. Vad är Viola?

– Definitivt konsekvensetiker, svarade Nisse utan att tveka.

– Och Wilmer? undrade jag vidare.

– Solklar pliktetiker, avgjorde Nisse.

Sen bet Viola Nisse i näsan och samtalet kom av sig. Nisse flydde hytten i full panik, Wilmer blev trampad på svansen och jag tror faktiskt att den kan ha gått av på mitten. Klockan hade ännu inte slagit tre på morgonen och allt jag kunde tänka på var silvertejp.

Fy fan vad bra det är med silvertejp!

Vems fordon?

* För nytillkomna läsare… Nisse är verkligen en flicka. Hon kallas bara för ”Nisse”. Egentligen heter hon Saga, Simåne, Ofelia, Fideli.

”Nisse”, helt enkelt.

Befintlighet och riktning

Alldeles nyss snubblade jag över julstjärnan. Jag vet inte vem som har tagit fram den, eller varför. Herregud, vi har ju inte ens plockat undan solstolarna från däck ännu.

Jag har alltid önskat mej ”månstolar”, såna man sitter i om natten, gärna i december med en tjock fårskinnspäls omkring sej. Ibland upplever jag att ”vi svenskar” är slavar under årstidernas växlingar. Kan vi vara det enda landet i hela världen som har grillsäsong, badsäsong, kräftsäsong och skidsäsong? Såklart inte!

Ordet, ”säsong” är väl tänkt att peka på en optimal tidpunkt för en specifik sysselsättning. Men man ska inte låta sej luras. Bara för att vi snart är inne i november månad behöver det inte innebära att sommaren är slut. Vi befinner oss i en kyligare fas av sommaren, det är sant. Ibland snöar det också, visst. Björnen har gått i ide och blommorna vissnar. Det är sånt som hör sommaren till. Liksom isbildning och frostrosor.

Vinterförtöjning!

Vilket sorgligt ord. Ett hån mot alla fria fartyg, alla seglande skepp. Snart är det dags att ”vinterförtöja”. Då ska man ut med helvetestrossen igen. Den som sedan är ett sjå att hala in när våren kommer.

Kuriöst vetande: Det är skillnad på ”befintlighet” och ”riktning”. Man säjer inte; ”Var tog sommaren vägen?”, man säjer; ”Vart tog sommaren vägen?”.

Liksom man undrar; ”Var har julstjärnan varit?” och; ”Vart ska den?”.

Hell do I know.

Julafton ombord

Hockeykväll

Sanna är modig. Redan när jag såg en av hennes allra första kortfilmer (jag tror att det var ett examensarbete från DI) tänkte jag…

1. Hur törs hon?

2. Hur kan hon?

Sedan kom den Guldbaggebelönade dokumentären I skuggan av solen och därefter långfilmen Keillers Park som sändes på SVT i går. Den ena handlar om en kvinnlig tjurfäktare och den andra om mordet på en bög.

1. Hur törs hon?

2. Hur kan hon?

Jag minns när Sanna fick sin Guldbagge. Vi jobbade ihop då och satt i de gamla sjukhuslokalerna vid Roslagstull. Epedemisjukhuset.

– Här dog Sixten Herrgårdh, berättade Sanna.

– Vaddå, på det här sjukhuset? frågade jag.

– I det här rummet, sa Sanna.

Sedan ringde telefonen och Sanna blev mordhotad igen.

Militanta veganer gillar inte tjurfäktningsfilmer.

Det intressanta med Sannas dokumentär är att den inte tar ställning. Den följer en kvinnlig tjurfäktare i hennes yrkesutövande och vardag. Det är allt.

Sanna Edwards och Sven Wollter i mitt maskinrum

I ”Keillers Park” får vi följa ett älskande par ända ned i sängen, in i döden. Visst det har man sett förr. Men inte på det här sättet. Det är modigt skildrat, och vackert. Vidrigt bitvis och oändligt sorgligt. Filmen bygger dessutom på en verklig händelse.

Sanna kommer från Göteborg, så gör även Sven Wollter. Samt författar- / regissörsparet Peter Schildt och Christina Herrström. De är jävla duktiga i den där staden. Peter och Christina skapade till exempel TV-serien Ebba & Didrik samt Glappet. Bägge produktionerna är stora favoriter, men Glappet behöver en fet revival!

Jag tjatar jämt om Glappet, att ungarna ska hyra Glappet, att vi ska köpa Glappet, att vi alla måste ses och återuppleva Glappet tillsammans. Särskilt Nisse tycker jag måste se Glappet.

Därför har vi nu enats om en ”Glappet-kväll”. Döm då om min förvåning när jag påminde Nisse i morse:

– Glöm nu inte att vi ska kolla på Glappet i kväll. Alla avsnitt!

Och så Nisse med huvudet i kylskåpet.

– Va?

Och jag:

– Vi ska se på Glappet, remember? Freja har fixat alla delar.

Nisse (nu ännu längre in i kylen):

– Men va´fan… Jag ska på ishockey.

Skitungen får skylla sig själv. Det är hennes förlust. Oavsett vilket lag som vinner.

Kuriöst vetande:

Regissören Peter Schildt är också skådespelare och gör en mindre roll i Kronjuvelerna. Har jag någonsin tidigare nämnt att jag fetdiggar Ellas casting. Jag hoppas att hela teamet får några riktigt fina inspelningsdagar i Kalifornien och att Ella kommer hem med sagolika undervattensscener.

Och jag hoppas att Nisse sätter på Glappet när hon kommer hem från hockeyn.

Peace out!

Humlas vilohem

Lycka kan vara så många olika saker, men om lycka är att vakna med en blöt stortå på foten, en gapande gäddkäft över ansiktet och veta att klockan är 04.30 på morgonen. Ja, i så fall… I så fall är jag en väldigt lycklig människa.

Det där med stortån kan jag dock inte förklara. Inte heller varför jag hade en strumpa på högerfoten. Tanken har slagit mig. Tänk om jag stupat raklång i sängen och somnat av ren utmattning med kläderna på. I så fall skulle det innebära att pirayan Viola (som för övrigt diar på huvudkudden samtidigt som hon långsamt tömmer den på sitt innehåll av stoppning) även har ätit upp mina kläder under nattens mörka timmar. ”So it goes”, som Kurt Vonegut skulle ha sagt.

Mamma och pappa var förresten här i helgen. Morsan är stenhård.

– Jag tänker inte gulla med honom, säger hon. Jag har redan märkt hur han är. Om man blir alltför mycket kompis med honom hugger han efter byxbenen och gnager sönder handväskan.

Och så pappa från sin plats utsträckt på soffan:

– Det är en HON, Anita. Du måste lära dig att hunden är en HON!

Morsan igen:

– Det vet jag väl mycket väl, att det är en hon. Jag tänker i alla fall inte gulla med honom.

Det vet jag väl mycket väl

Lite så har jag det just nu. Det är liksom ett träsk av odefinierbara happenings varav vissa gör mer ont än andra.

Wilmer har definitivt gått in i väggen. Det var en lättnad för honom att han fick komma hem till Humla och Anders under helgen. Där har han nu sovit ut, ätit upp sig och bearbetat sina tidigare upplevelser.

Anders och Wilmer

Men nu är han tillbaka på ön igen och ingen kan vara lyckligare än Viola.

Ja, det skulle väl vara jag då. Men jag är å andra sidan inne i en mental nedmonteringsfas där man blir glatt uppspelt över att vakna med armar och ben i behåll, och där en blöt strumpa inte väcker större uppmärksamhet än ett hål i taket.

Men jag klagar inte… Och inte Wilmer heller.

För satan i gatan vad söt han är, Viola!

Saknadens skafferi

Regnet faller. Nisse har bakat en pepparkaka. Det börjar redan bli mörkt. Gästerna har gått. Viola sover inuti en handduk. Snart är det 2011. Jag tycker synd om alla barn i hela världen. Kanske skulle barn bo på en egen planet där inga vuxna fanns. Kanske gör de det? Vad fan vet vi om barn? Eller var de kommer från!

Klockan går baklänges i Holmsund. No bullshit! Jag har varit där själv. Gör ett besök på Konsum och titta sedan på klockan. Det saknas femton minuter. Allting är underligt i Holmsund. Åk inte dit!

Jag mötte en man som frågade efter sin hund. ”Kanske är den i Holmsund”, sa jag. Han svarade, ”Saknadens skafferi”.

Det är en sån dag då allting som är litet och luddigt och för så många människor livsnödvändigt, försvinner. Som ljuset.Vad fan vet vi om ljuset… egentligen?

Jag hörde på väderleksrapporten att det ska bli sol… i Holmsund.

Gå inte på det. Den försvinner snart!

Elliskt

Läs ett kapitel ur mina böcker under deras ”egna” flikar ovan. Där finns också information om övriga produktioner, samt recensioner och köplänkar.

Nu fortsätter inspelningen av Kronjuvelerna till Californien där undervattensscenerna ska tas. ”Kronjuvelerna” är den berättelse som ligger till grund för min debutroman Familjelyckan och som senare utvecklades till en hel trilogi.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT, har en budget på 48 miljoner SEK och är tänkt att bli Sveriges första spelfilm i 3D.

Det är Ella Lemhagen som regisserar ”Kronjuvelerna”, och som har bearbetat mitt grovmanus så att det blir både en TV-serie och en långfilm.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Det vore lögn att kalla Viola för ett under av koordination vid nio veckors ålder. Hon snubblar och slår kullerbyttor, slinter och halkar. Allt i flygande fläng!

I dag när den första blöta snön föll i tunga sjok blev hon så våt och kall att Humla och jag åkte in till djuraffären i Waxholm och köpte ett skyddande täcke. Sedan tog Humla med sig Wilmer hem över helgen, så nu är vi alldeles ensamma lilla Lola och jag.

Jag fick se en mängd bilder från filminspelningen i Litauen i går. Tyvärr kan jag inte visa en enda hur gärna jag än skulle vilja, men jag tror mig våga avslöja att Ella har bäddat in berättelsen i en fantastisk atmosfär och skapat ett universum som inte kan beskrivas på annat sätt än än, ”Elliskt”.

Jag har varit med om det förr, i arbete med andra regissörer. Att komma till inspelningsplats och uppleva att man är på besök i sin egen hjärna. Men det här överträffar allt!

Jävla wierd, faktiskt.

Man blir ödmjukt påmind om hur MÅNGA människor som jobbar med en stor filmproduktion. Jag tänker; ”Vem har byggt det här huset?”; ”Vem har fixat det här ljuset?”, ”Vem har skapat de här kostymerna?”, ”Var kommer alla pengar ifrån?”. Och ju fler namn som rullar i eftertexterna, desto mer stiger förvåningen.

Alla dessa människor sysselsätter sig i grunden med min sjuka fantasi. De har fan betalt för det. Storartade personligheter som likaväl skulle kunna producera Arn Tempelriddaren eller något annat gigantiskt projekt. Och, tja… Det är därifrån de kommer.

Det är verkligen proffs som ingår i teamet, men framförallt är det Ella (som också har bearbetat manuskriptet).

Och nu drar hela produktionen vidare till Californien för att avslutas med undervattensscenerna där.

Ni som har läst boken, Familjelyckan, vet redan att det finns en väldigt visuell linje som grundar sig på storyn i filmmanuset. Mer än så ska jag väl inte avslöja om boken heller. Läs själv, den som vill.

Men jag är verkligen djupt imponerad av det jag har fått se hittills. Slutresultatet kommer att bli… ”Elliskt”.

Första snön
(Humla & Viola)

Svart natt, vit natt

– Men hej, hallå Wilmer, är du här och väcker mej nu igen med din iskalla nos i knävecket?

– Ja, här har du mej nu igen.

– Och vad vill du den här gången då?

– Ja, den som det visste… Spy, tror jag.

– Klockan är ett på natten och du tror att du vill spy.

– Har du något bättre förslag?

– Dö, kanske?

– Jag kan dö om du verkligen vill det, men vem skulle då upplysa dig om att den där lilla fan med det fåniga namnet just kissade i sängen?

– Viola!

– Just det, hon… Lopploellan där med ögon som blåljus.

– Men vänta nu, vad är det som låter?

– Det är jag som försöker framkalla en spya.

– Men inte här, va? I sängen!

– Var vill du ha den?

– Lägg den på kisset, vettja. Hämta en dunk bensin också, så bränner vi ner hela skiten. Vi skulle kunna gå och skjuta oss också.

– Men du, det låter kul. Och sen går vi och lägger oss igen. Myser… Tar en sovmorgon.

– Jag kanske väcker dig.

– Varför det?

– Den som det visste… Jag kanske vill spy.

Och sen började det snöa

Larssons garage

För första gången skriver jag filmmanus på en bok. Tur att det är min egen, annars vet jag inte hur det skulle gå. Jag har fått förfrågningar tidigare om att bearbeta andra författares verk, men tvekat inför uppgiften.

Vad det gäller Det stora svenska vemodet känns det annorlunda. Dels är det tveklöst den mest filmiska berättelse jag någonsin skrivit, men också en värld som jag behärskar och hittar i. På så sätt blir det enklare att finna ”dramaturgiska” genvägar och jag kan skriva om dialogen precis som jag vill.


Foto: Jan Johansson

Bilden föreställer faktiskt, Det stora svenska vemodet. Uppföljaren till Familjelyckan och den helt fristående fortsättningen på berättelsen i Kronjuvelerna. Många titlar på samma saga. Men Herregud, inte visste väl jag hur det här projektet skulle växa.

Det är en av mina bästa vänner, Janne, som har tagit bilden. Typiskt honom att plåta inlagan istället för omslaget. Janne är genial! Han har också det största hjärta som jag någonsin har mött. Och han gör hjärtan till mig. Jag har lagt ut en bild tidigare där han har fotograferat ”Det stora svenska vemodet” som en hjärtformad spricka i isen. Helt underbar!

Ärligt talat kan jag inte se hur man skulle kunna finansiera en sådan berättelse i Sverige, men det är å andra sidan inte min sak att fundera över. I det fallet måste man ge en eloge åt producenterna till ”Kronjuvelerna”, Filmlance och SVT, som ju redan har visat att det går.

På lördag ska vi ha surströmmingsskiva ombord. Jag är rädd för att Wilmer ska få en chock av doften. Viola är jag inte lika orolig över. Hon är nästan nyfödd och begriper ingenting. Själv har jag halva min släkt i Västerbotten, och har bevistat upprepade surströmmingskalas i Larssons garage.

När jag skapade karaktären Pettersson-Jonsson och gjorde honom till en av världens bästa ishockeyspelare beskrev jag hans bakgrund så här:

Ur Familjelyckan:

”Pettersson-Jonsson hade en mycket nära och innerlig relation till sina föräldrar. Hans mor kom från Byske och var dotter till en riktig mejerska. Uppfödd som hon var på bruttu och Västerbottensost utvecklade hon en benstomme (som långt senare) skulle bli föremål för rymdforskning inom NASA och som (spekulerade världspressen) var den bakomliggande orsaken till Pettersson-Jonssons framgångar i NHL.”

Pettersson-Jonsson

Det är Björn Gustafsson som spelar Pettersson-Jonsson i filmen, men det vet ni redan vid det här laget. Kuriöst ändå, att när ni andra försöker föreställa er hans magrutor, tänker jag enbart på hans benstomme.

Nu ska jag baka tunnbröd!

Walking the frog

BONK lät det klockan tre i natt och jag vaknade med ett ryck. Det var Viola som hade ramlat ur sängen. Vi klädde på oss och gick ut.

Visst kan ett reparationsvarv för yrkessjöfart vara spännande att utforska, men i svagt månsken blir upplevelsen begränsad. Dessutom sitter det övervakningskameror på vissa byggnader. Jag vet aldrig riktigt vad som egentligen syns av rörelser på natten. Viola är så liten att hon försvinner helt och hållet i högt gräs. Hon skulle lika väl kunna vara en groda.


Freja & Lola

Freja är bekymrad över snöovädret som är på väg ned över landet. Även om jag kan tycka att Viola är liten framstår hon som en jätte i jämförelse med Frejas lilla Chihuahua. Jag undrar verkligen hur dessa små knytt klarade sig undan snöröjningen föregående vinter. Hur många försvann i snön, frös fast i lyktstolpar och blåste bort i vinden. Var är de nu, liksom? Och alla grodorna, hur gick det med dem?

Det finns mycket att fundera över under nattens mörka timmar. Sova kan man göra på dagen. Speciellt om man är en liten valp. Då går det bra att krascha var som helst.

Bibelord

Det här ska ni kolla på. När det dyker upp en insändare där någon har lyckats samla sina tankar och formulera dem i ord bättre än vad man någonsin skulle kunna göra själv, då måste det helt enkelt uppmärksammas. Säkert har ni redan läst den här artikeln på Facebook eller någon annan stans. Men jag tycker att den är vansinnigt roligt och värd att begrunda.

Texten finns återgiven i sin helhet under bilden.

”Öppet brev till Yngve Kalin och alla de präster som har undertecknat upproret mot välsignelseakt för samkönade par.

Hej, Jag lyssnar till era kloka ord men har fortfarande några frågor som jag tror att ni kan hjälpa mig med. Jag tänkte sälja min dotter som slav (2:a Mosebok 21:7) .

Vad anser ni vara ett skäligt pris?

I 3:e Mosebok 24:44 står det klart och tydligt att jag får äga både manliga och kvinnliga slavar från ett grannland. En bekant till mig hävdar att det bara gäller slavar utanför EU – vem av oss har rätt?

En annan vän till mig arbetar på Hemköp och insisterar att arbeta på söndagarna. Jag är helt på det klara med att han måste dräpas (2:a Mosebok 35:2) men är jag moraliskt ansvarig för att göra det själv?

Varje gång jag bränner en oxe som offer vet jag att detta ger en doft som behagar Herren (3:e Mosebok 1:9). Probmelet är att grannarna klagar, så går det kanske lika bra att grilla en stor biff?

En av mina vänner menar att även om det är en vederstyggelse att äta skaldjur (3:e Mosebok 11:10), så är homosexualitet värre (3:e Mosebok 18:22). Vem av oss har rätt, eller är det lika illa?

Jag är närsynt, så jag går ju självklart inte i kyrkan då jag inte får närma mig Guds altare när jag ser dåligt (3:e Mosebok 21:20). Nu är jag bjuden på ett bröllop, och jag undrar om det är okey om jag står i vapenhuset?

Många av mina bekanta går till frisören och klipper håret på sidorna och rakar skägget i kanterna. Detta är ju en synd enligt 3:e Mosebok 19:27. Hur bör de straffas?

Mina barn har börjat träna i Malmö FF, men i 3:e Mosebok 11:7-8 står att man inte skall röra vid några rester av en död gris så jag undrar om jag ska kräva av Malmö FF att använda plastboll?

Mina barn sa dessutom emot mig en gång förra veckan och jag undrar om jag verkligen måste stena dem till döds vid stadens port (5:e Mosebok 21:18-21) eller om jag lika gärna kan göra det hemma i trädgården?

Min morbror har en bondgård i Bjärred och envisas med att odla både potatis och vete och syndar ju då mot 3:e Mosebok 19:19.

Hans fru är inte mycket bättre eftersom hon går klädd i kläder som är gjorda av mer än ett tygmaterial (vanligen en blandning av bomull och polyester). Han har också den fula ovanan att svära mycket. Är det verkligen nödvändigt att vi samlar HELA Bjärred för att stena dem (3:e Mosebok 24:10-16) eller går det lika bra att bränna dem till döds på ett familjebål som vi brukar göra med människor som sover i samma säng som sina släktingar (3:e Mosebok 20-14)?

Jag vet att ni har gått på djupet av alla dessa frågor, och jag ser fram emot tydliga svar. Ett stort tack till er rakryggade präster som visar att Bibelns ord är oföränderliga!

Rickard Söderberg

Cool cat

Det har varit ett par riktigt härliga dagar här ute i Waxholm med strålande solsken och nattfrost. Viola håller fortfarande nollan, men hon är inte BARA underbar. I natt förvandlades den lilla väna varelsen till en sabeltandad piraya och gjorde sömnen till en ganska plågsam upplevelse. Klockan tre steg vi upp. Att lämna den sköna sängvärmen för att ge sig av ut i nattmörkret kändes som rena vilan i jämförelse med att vara en del av hennes sylvassa garnityr.

Som tur är har vi hjälp med hästarna den här veckan. Jag skulle inte vilja sitta i gummibåten med två taggade jakthundar vid min sida i höstblåsten. Men det skulle säkert gå bra det med.

Wilmer är ju faktiskt omöjlig att lyfta ned i lillbåten för en ensam person, men lilla Lola hade man väl kunnat ta under armen och klättra över relingen med.

Vi gör verkligen underliga saker med våra djur, och de klarar det utmärkt. Under de åren jag jobbade med mina unghästar lärde jag mig att aldrig ställa frågorna; ”Kan du?”, ”Törs du?” och ”Vill du?” till dem. Ofta fanns inga alternativ. Man bara gjorde det man måste utan att reflektera särskilt mycket över svårighetsgraden. Hästarna blev väldigt självsäkra av att slippa känna efter, att någon annan tog befälet och visade vägen. De kunde, vågade och ville allt. Nåja, det mesta i alla fall. Vattenskidor åkte de aldrig.


Wilmer & Cina

Wilmer är till exempel ”fjärrstyrd”. Honom skickar vi ensam över varvet till en helt annan och lägre kaj där han blir upphämtad av gummibåten. Sedan gör han samma sak vid hemkomsten. Hoppar av på bryggan, kubbar järnet över varvsområdet och dundrar ombord på Falkland. Ofta hinner han fram och ta emot förtampen innan vi lägger till på utsidan. Cool cat!


Humla och lilla Lopploella

Nu har jag fått den något djärva idén att försöka jobba ett par timmar. Hundarna sover och ingen är hemma. Jag skulle kunna uträtta stordåd… om inte Wilmer-fan i just detta ögonblick började tokskälla på något som jag inte ens vet vad det är. Måste gå och kolla.

Peace out!

Björnfritt

Tinas metod fungerar. Jag vet inte om det egentligen är en ”metod”, men jag har ju följt hennes valpar genom åren och de kissar INTE inne.

– Hur gör man? frågade jag henne innan vi åkte ned till Göteborg för att hämta hem Viola.

– Enkelt, sa Tina. Ta ut valpen mellan VARJE aktivitet, oavsett vilken.

Och ärligt talat, en liten valp gör inte så himla många prylar. Mest sover de faktiskt. Upp till 18 timmar per dygn. Så det är inte särskilt svårt att sätta på kopplet och masa sig ut. Det blir kanske åtta gånger på en dag. Och det har ju ingen människa tid med, så det gäller att först göra sig av med alla sina sociala engagemang och sedan snabbt sluta sitt arbete. Men det är det värt! För Viola gör som björnen. Hon bajsar i skogen.

Viola och Wilmer

En enda gång har hon kissat inne, och det var för att vi låg kvar i sängen och gullade med henne istället för att gå ut direkt hon vaknade. Det allra enklaste vore naturligtvis om man bodde på landet. Eller i alla fall ”på land”. Men jag har björnskräck, så det går inte.

Lilla Lola

Faktum är att jag har en släng av älgskräck med. Grävlingar får mig att klättra högt upp i stora träd. Allt detta gör att vi inte kan bo var som helst. Möjligen på Gotland, men jag vet inte hur det är med grävlingar där. När jag frågade Marcus (en jägare och hunduppfödare som bor i Lojsta) hur de har det med älg på ön, slutade han inte skratta på hela kvällen. Något svar fick jag aldrig.

Björnfritt

Jag trivs bra här i ”mörtaträdgården”. Sjöfåglarna är måttligt aggressiva och gäddorna bits bara i tårna.Eller som våran hovslagare, Magnus, sa en gång; ”Wilmer sitter där på däck och tror att livet är en jävla film som guppar förbi.”

Man kanske skulle tillverka en björn i papier maché och ställa på ett par flytpontoner i farleden. Bara för att röra till det lite i roten på honom. Men nej, det vore för riskfullt. Då skulle han väl börja göra så som björnen, fast ombord.

Hemska tanke, nu går vi ut!

Here we go again

Först tänkte jag skriva nåt, men jag orkar verkligen inte. Det får bli i morgon eller någon annan dag. Nu ska jag laga middag. Det är mysigt med två vackra jakthundar i köket. Viola kinesar i hörnet där vi hade planerat att installera en kamin. Nu behövs ingen längre.

Humla, Viola och Wilmer

All about Viola

Känsliga besökare uppmanas att sluta läsa redan nu. Den här bloggen kommer att bli outhärdlig i framtiden. Den kommer ENBART att handla om Viola. Alla bilder kommer att föreställa Viola och jag kommer att radera alla kommentarer där det INTE står om Viola.

Nejdå, tanken är att även fortsättningsvis bedriva en blogg som i någon mån kretsar kring mitt jobb, om film och litteratur… samt mina djur. Jag vet, det är svintråkigt, men har jag någonsin haft ambitionen att vara underhållande. NO!

Men i dag ska det handla om Viola… och kanske i morgon med. Eventuellt alla därpå följande dagar också.

Weimstars Pearl af Isolda
a.k.a Viola

Två hundra mil har vi rest (totalt) för att baxa hem den här lilla pungungen. Nu är hon här, och just ingenting är sig längre likt. Det är obegripligt att jag hinner blogga över huvud taget, och kommer sig endast av att jag har byggt en valphage. Över detta är jag OUTSÄGLIGT stolt.

Skönt med golvvärme
(Så här brukar vi också ligga och värma magen på vintern.)

Min konstruktion är så fiffig att den även fungerar som skåpsluckor. Nu hade vi ju såklart hoppats att skåpsluckorna skulle vara klara vid det här laget, men det kan vi nog glömma för Uffe (snickaren) kommer BARA hit för att gulla med Viola. I dag förnekade han till och med att han hade (över huvud taget ägde) en tumstock och vägrade att ta några nya mått. Men, vad gör väl det? Vi har ju kompostgaller föffan!

Alla tre valparna
(Viola, Nisse och Wilmer)

Det är lite lustigt att Wilmer har en ”ridge”. Jag måste kolla om han har något ”långhår” i sin stamtavla. Båda föräldrarna (Yatzy och Patron) är annars korthåriga. Men Wilmer har ridge. Det är riktigt ballt faktiskt. Som en Rhodesian Ridgeback, fast på en Weimaraner. Den går dock inte över hela ryggen. Viola är långhårig som synes. Ett riktigt litet trollollon.

Låt mej bara meddela att mönstervalpen har kissat åtta gånger utomhus och bajsat två, varav den ena gången i stallet. Kliv inte i den flickor!

Och det var all about Viola för den här gången. Kom inte och säg att jag inte varnade.

Pungskinn & Grodspott

Tina ringde…

Exakt så började en blogg som jag skrev för exakt två år sedan. Den trettonde oktober 2008. Sedan dess har Tina ringt många gånger, och jag med såklart. Nu senast ringde Tina för att berätta om ett projekt som ni alla kommer att kunna följa i framtiden. Jag kan inte avslöja några detaljer just nu, men så fort jag får tillstånd lovar jag att göra det.

Blogginlägget finns publicerat i sin helhet här nedan.

Tina med några av sina djur
Foto: Lucia Kangur

”Tina ringde…

Jag vet, då och då inleder jag en blogg med orden: ”Tina ringde…” Med Tina i luren blir det ett liv och ett kollifej, kan jag meddela. Det kacklas och kvittras och kucklas och kväker.

Tina driver i dag Sveriges största djuragentur för film- och reklamuppdrag och medverkar nu även på Stadsteatern i pjäsen Cabaret med sin egen hund Phoebe. Vi hörs inte så jätte ofta numera eftersom båda är fullt uppbokade med egna projekt, men en gång i tiden drev vi faktiskt en liten reklambyrå tillsammans i Robban Aschbergs gamla portuppgång på Renstiernasgata.

(Det är fan sant, och kanske har vi aldrig haft roligare än så.)

När jag nu fick Tina på tråden igen, kom jag att tänka på den där märkliga perioden i livet när vi partade med allt som över huvud taget hade puls och ständigt köpte nya djur på Alba Zoo.

Besök Dog Model

”Inspirerad av gårdagens djupdykning i reklambranschen och efter morgonens möte med Git och Glenn, kom jag plötsligt att tänka på “Respiratorn”. Först ska jag kanske nämna att Git och Glenn är två riktigt sköna kråkor som sitter i en helt avlövad ek där blixten har slagit ner en gång.

“Respiratorn” är (var) en pråligt pimpad Rosenparakit (papegoja) som hade hamnat på mitt skrivbord av oklara omständigheter. Det var mycket som skedde av “oklara omständigheter” på den tiden. Som den där idén vi fick att börja kränga pungskinn och grodspott.

Efter en hög placering i en stor reklamtävling med många, många ansedda byråer bland deltagarna (nej, vi vann inte, men vi kom tvåa), drabbades vi troligtvis av någon slags hybris. Det vill säja alla utom Tina. Hon hade på den tiden, förutom vårt gemensamma bolag, också en egen liten firma som hette Redline Production . Där rullade arbetet på som vanligt under det att vinet puttrade i sina damejaner. Det var sedan när vi började dricka av den där snabbjästa skiten som också Tina greps av det milda vanvettet och vi kom på iden med pungskinn och grodspott.

Innan produkten över huvud taget hade lämnat raffinaderiet beslutades om ett stor releaseparty i den gemensamma ateljén. Sagt och gjort, spirituella inbjudningskort tillverkades och trycktes (vi var ju proffs), käk kirrades och vin sippades. Vi hade till och med ordnat en egen liten tävling som skulle gå av stapeln under kvällen under den mindre spirituella rubriken; “Döp Papegojan!”

Jag kan omöjligt minnas var den där lilla gaphalsen kom ifrån eller varför vi över huvud taget skaffade en ny när vi äntligen hade lyckats bli av med den förra (läs gårdagens blogg). Nu skulle i alla fall “Det lilla aset” (som vi helt osentimentalt kallade den för) få ett anständigt namn och döpas av Stockholms kulturelit.

Juryn bestod av två helt irrationella (och vid det här laget också halvblinda) människor, dvs. jag och Tina.

Förtjust stängde vi in oss i köket och började läsa alla tävlingsbidrag. Jag minns att det var många och att flera var riktigt bra. Men så öppnade vi ett kuvert med ett förslag som stack ut från alla andra.

– Vad fan står det här, sa Tina och kisade med ögonen.

Jag hängde över hennes axel och försökte läsa från lappen.

– Re… re.. Respiratorn!

Vi tittade på varandra och brast ut i gapskratt;

– Ja, men det är ju genialt, ropade Tina.

– Strålande, tjöt jag. Vem är det som har kommit på det?

Tina vände på lappen och läste högt. Vi tittade på varandra igen och slog våra pannor ihop av lycka. Vinnaren var en av Stockholms mest välrenommerade Art Directors.

– Jag måste få tillkännage vinnaren, sa jag. Jag bara måste!

Därför blev det också jag som sedan fick bära hundhuvudet efter festen.

Inför alla inbjudna gäster ställde jag mej på en upp och nedvänd apelsinlåda och deklamerade högtidligt;

– Tredjepriset går till… andrapriset går till… osv.

Spänningen var olidlig och stämningen var verkligen på topp. Det sorlades friskt i ateljen och spekulerades om vem som skulle plocka hem det prestigefyllda priset. Jag harklade mej och meddelade stolt;

– En enhällig och djupt imponerad jury kan härmed berätta att ”Det Lilla Aset” ska heta – ”Respiratorn”!

Återigen brast både Tina och jag ut i okontrollerat gapskratt och trodde förstås att alla andra gjorde detsamma. Men det var tyst i rummet. Dödstyst.

Den snofsiga AD:n gav mej en iskall blick och vände ryggen mot juryn. Jag förstod genast att jag hade gjort någonting fel och anade vad det kunde vara. Jag hade glömt bort att tala om vem vinnaren var.

Med tillkämpat lugn och en röst som hela tiden var på väg att brista av skratt namngav jag därefter den påhittiga artisten med både för och efternamn. Och det var nu jag höll på att få en butelj i huvudet.

Den förorättade prisvinnaren stormade fram och grep mej hårt i armen.

– Kan ni inte läsa vad det står? frågade hon.

Tina och jag tittade på lappen igen.

– Jo, det står re… re… Respiratorn!

Återigen föll vi i varandras armar och bröt ihop av skratt. Vi frustade:

– Det är så bra… det är så jävla bra så det bara finns inte!

Den kvinnliga AD:n pekade hårt på texten.

– Det står INTE Respiratorn. Det står R-e-d-s-p-i-r-a-t-i-o-n!

Nu var det min och Tinas tur att bli alldeles tysta. Vi tittade tomt på varandra;

Redspiration… vad är det för någonting?

Den sårade reklammänniskan förklarade uppbragt;

– Tina har en firma eller hur?

Vi nickade. Hon fortsatte;

– Som heter Redline, eller hur?

Vi nickade igen och kunde omöjligt förstå sammanhanget.

Den skymfade prisvinnaren ryckte åt sej sin kappa och snäste åt oss;

– Jag tyckte det var fyndigt!

Därefter lämnade hon festen med en hård smäll i ytterdörren. Tina och jag tittade på varandra. Så sa vi med enad röst;

– Respiratorn är fan så mycket bättre!

Hur det gick med den där Respiratorn? Efter bara några månader hade den gjort sej så impopulär att vi knappt hade några kunder kvar. Den fick följa med mej hem till Skeppsholmen. Efter ytterligare en tid rymde den ut genom akterdörren och försvann skrikande av triumf bort över Gröna Lund. Hur den har det idag? Jag är övertygad om att den sitter gömd någonstans i spöktunnel och ägnar sej åt att hoppa fram och bita små barn i näsan.

Och produkten då, “Pungskinn och Grodspott”… Vad hände med den?

Ärligt talat, vi letar fortfarande efter en tillverkare som är tillräckligt tankad för att förstå våra intentioner. Vi gör det inte!”

Så gick det med den saken. Efter några år skildes våra vägar åt. Tina satsade på sin djuragentur och jag på mitt manusskrivande. Idag korsas våra vägar igen och herregud som vi skrattar åt alla minnen från förr. Det finns många – men alla är inte lämpade att återberättas.

P.S Inga djur dog eller skadades under den tid vi arbetade tillsammans – tror vi. D.S

Low concentration, high frustration

LCHF…

Ja, det är så man förkortar denna irrlära. Egentligen står bokstäverna för ”Low carb, high fat” och ska vara en sann mirakelmetod för viktminskning.

Jag är alltid skeptisk till ALLA metoder, oavsett vilken sekt de har sina rötter i. Människor som mixtrar med mineraler och örter är troll!

Men om vi återgår till LCHF, så handlar om att plocka bort alla kolhydrater ur kosten. Alla! Socker är strikt förbjudet. Smör och grädde kan man äta hur mycket som helst av. Animaliskt fett är kalas!

Alltsammans handlar om att komma till (eller i) Ketos. Men vem fan vill till Ketos, liksom? Ett metabolt tillstånd där kroppen bildar acetonliknande substanser och bränner fett med gaslåga.

Det är så jävla i-land!

Vi kan inte ens banta på ett, för tredje världen, imponerande sätt.

Jag har testat LCHF i fyra dagar, och det är läskigt. Hjärnan får inget bränsle alls. Efter bara ett par dygn känns det som att man har en innehållslös tomteluva mellan axlarna. Jag vet att kroppen ställer om sig efter några veckor, men den rustar sig för långvarig svält. Barnen i Biafra (jag tror inte att de existerar längre) måste ju garva hela vägen fram till soppköket.

En vegan äter med oändligt mycket större omväxling och hänsyn till sin kropp än vad den som följer LCHF gör. Men måste det vara så jävla komplicerat…?

Jag pallar inte att att hasa omkring alldeles tom i bollen och längta till Ketos. Jag är livrädd för Ketos! Landet där man äter smågrus och getsvål till frukost. Jag vill ha socker i kaffet och mjöl i brödet. Sedan kan jag ta lite mindre av allt det andra. Men någon extremrörelse, oavsett vilken, kommer jag aldrig att tillhöra. Nu ser jag förresten en lustig farkost utanför fönstret. Dags att plocka fram sockerkakan!

Oväntat besök underifrån

Brott och straff

Det kom liksom helt naturligt. Humla och jag stod på Apoteket. Vi var snart framme vid kassan när jag kom på ett par saker som jag hade glömt. Jag gav kortet till Humla och sa;

– Ta det här, jag ska bara hämta en flaska hostmedicin.

Humla började plocka upp varorna ur korgen. Plötsligt fick jag syn på ett läppbalsam och en ny sorts handkräm. Jag sprang mellan hyllorna i butiken och fram till Humla i kassan.

– Du kan väl börja betala, bad jag henne och öste ned produkterna i varukorgen.

Humla svarade irriterat:

– Hur vore det om du ställde sakerna på disken i stället?

Och det var då det hände. Det kom liksom helt naturligt, och jag frågade högt:

– Hur länge måste jag ha övervakare och fotboja? Den där branden i Surahammar var väl inget… Två bilverkstäder och ett sjukhus. Vem har bestämt att jag inte ens får hantera pengar? Varför tittar du på mig när jag sover? Och måste jag verkligen vara fastspänd i sängen?

Jag märkte hur den arma expediten rent instinktivt ändrade kroppsställning och försökte skydda kassaapparaten med sin kropp. Humla höll på att smälla av och stönade:

– Men ge dig…!

Fast jag ville inte alls sluta. Jag är en duktig dramatiker och kan spela en plötsligt påkommen roll ganska väl. Jag förstod det när kassörskan tryckte ut kvittot och gav det åt Humla trots att jag sträckte ut handen för att ta det själv.

Kanske var det onödigt att stjäla en jättetandborste ur skyltfönstret och försöka dölja den i jackärmen, men annars hade vi en trevlig eftermiddag… på polisstationen.

Fucka inte upp skeppshunden

Hunden kom tillbaka oskadd. Jag vet fortfarande inte VAR han har varit. Jag lämnade ytterdörren öppen och tänkte; ”Han vet var han bor”.

Skräcken vore ju om han skulle möta någon under sina nattliga promenader. Sjöpolisen och Kustbevakningen är okey, det är ändå beväpnade personer (dessutom känner de Wilmer). Men en vanlig, hederlig båttjuv. Det skulle gå åt skogen… för tjuven.

Vi bor ändå inom restricted area. Fucka inte upp skeppshunden!

Klockan fyra på natten kände jag en tung duns i sängen och ser man på, där var rymlingen!

– Får jag känna på dina öron? frågade jag.

Var det inte det jag visste? Lika varma som en fintvätt på 40 grader. Han hade definitivt inte legat i blästertältet. Jag tror att han har varit i tvättstugan. Kanske har han en hemlig kärlek bakom tvättkorgen. Måhända en grådaskig liten tubsocka med noppor i pälsen och stora sorgsna hål där fram i stället för ögon.

Han har så mycket skit för sej, den hunden. Och snart kommer Viola!

Om bara några dagar kommer Viola!

Jag undrar hur det ska gå. Wilmer var ändå 17 veckor när han vi hämtade honom i Skåne. Viola är bara 8 veckor när hon kommer.

Här är några bilder på Wilmer när han var liten.

2-3 veckor
(Ful som fan… Nej, fin som snus!)

4-5 månader
(Söt som socker)

Den här dagen minns jag, för Wilmer hade gjort en riktig stöldräd och snott en massa saker som han försökte gömma under magen. Bland annat en gammal kvällstidning och en badrumsmatta.Och när jag rotade i den där högen sedan så hittade jag även en begagnad tepåse under alltsammans.

6-7 månader
(Stor som en fender, full av bus.)

Just nu pågår en MYCKET infekterad diskussion här ombord. Frågan om… skåpsluckor. Den är så infekterad att vi helt enkelt inte har några skåpsluckor. Vi har inte haft några skåpsluckor sedan det nya köket byggdes, och det är flera år sedan. Mest synd är det om snickaren, Uffe. Han är sannolikt en av Stockholms duktigaste inredningsbyggare och han skräddarsyr varje element på plats. Men i det här fallet får han aldrig komma till avslut. Han tittar in någon gång om året och frågar;

– Har ni slagit ihjäl varandra ännu, så att man kan göra färdigt i byssan?

Vi är jävligt seglivade måste jag medge.

Och envisa.

Och oense.

Om ungefär allt.

Men mest om skåpsluckor.

Nu är det bara att se sanningen i vitögat. Nästa vecka kommer Viola och man behöver inte vara etolog för att lista ut vad som kommer att hända då. Det kan bli farligt också. Om Viola skulle få tag i diskmaskinstabletterna eller slicka i sig ett paket kakao. Vi MÅSTE ha skåpsluckor.

Wilmer skulle aldrig på sina ära stjäla någonting ur skafferiet. Att han däremot med lätthet smyger undan ett par eleganta damstövlar och kärleksfullt tuggar i sig båda skaften i små njutningsfulla tuggor är en annan sak. Det kan ju ingen bli särskilt upprörd över. Men kakao är livsfarligt för en liten valp.

Så nu är Uffe påringd. Han kan fan få bestämma själv vad vi ska ha för luckor. Jag ska plåta dem när de har kommit på plats så får ni själva avgöra hur det blev.

Wilmer i vittvätten
2-3 år

Nisse vs. Cina

Kl 6.00

Nisse vaknar, välter ett bord, slår omkull en vattenflaska, skrämmer slag på hunden. Inget varmvatten i duschen.

Kl 6.00

Cina somnar om.

Kl 7.00

Nisse håller på att missa färjan, spiller ut en kopp kaffe över HELA Nisse samt delar av hunden. Inga torra kläder i torktumlaren (som har varit trasig sedan veckan före midsommar).

Kl 7.00

Cina sover.

Kl 07.30

Nisse kliver ombord på bussen i Waxholm, tappar väskan i golvet och spiller ut ALLA sina saker mellan sätena. En okänd hund stjäl hennes matsäck.

Kl 07.30

Cina vaknar och hittar ett berg av svart trumpetsvamp i köket (sant).

Kl 16.00

Nisse kommer hem från skolan, snubblar över landgången och håller på att ramla i det iskalla vattnet. Håret fastnar i en tvättlina och hela frisyren blir FÖRSTÖRD.

Kl 16.00

Cina avslutar en riktigt bra arbetsdag.

Kl 16.30

Nisse plockar fram en vetelängd och skär sig i tummen, rakt genom nageln så att blodet sprutar och hunden blir LIVRÄDD.

Kl 16.30

Cina dricker en perfekt latte med skummad mjölk.

Kl 18.00

Ett skott ljuder över vattnet. Cina sitter stel av skräck i hytten. Nisse är borta. Hunden med.

To be continued.