Sjörök och örngott

I morse rök vattnet för andra gången. Man säjer att vattnet ska ”ryka tre gånger”, sedan fryser det. Jag hoppas att den tredje gången dröjer länge.

Sjörök

Jag kunde inte låta bli att berätta för Nisse om min ”nya stickning”. Alltså det är verkligen segt virke i mej. Jag ger mej ALDRIG!

– Vad ska de bli den här gången då? undrade hon nonchalant.

– Ett par vantar, svarade jag stolt.

– Jaha du, sa Nisse avmätt. Vad blir det för sorts vantar? Såna där med fingrar på eller…

Jag såg hur hon sökte efter orden.

Go on, viskade jag. Säj det bara.

Nisse stönade tungt.

– Om jag bara kunde minnas vad det heter… Jag vet vad jag menar, för jag har nämligen sådana själv.

– Vad är det du har? frågade jag ledande.

– Ja, såna där som man kör ner hela mojängen i, svarade Nisse.

Jag nickade stumt.

– Just det… Det är såna jag stickar. Såna som man kör ner hela mojängen i.

Wilmer in da woods

Är jag förvånad? Not a lot! Detta kom alltså från ungen som inte alltför länge sen kom till mej och frågade:

– Mamma, vad är ett örngott för någonting?

Snön faller

Just nu berättade någon på TV-nyheterna att detta skulle vara den kallaste novembermorgonen i Stockholm på fyrtiofem år. Alltså den där sortens vinterfrosseri står mej redan upp i halsen. Lägg av med det där ”rekordtramset”. Vi vet redan vad femtio-jävla-minus och fjorton-meter-snö vill innebära. Och ingen BRYR sej om några rekord. Vi har fullt upp med att överleva här nere!

Humla och Anders kom över och käkade middag i går. Det var trevligt. Vi funderar på att julhandla tillsammans. Jag har dock ett problem med att Humla och Anders är så lika varandra i vissa lägen. Dom ser ut som syskon ibland. Och när dom dessutom håller varandra i handen… No good!

– Eller så kör vi ut hela dysfunktionella familjen i butiken, föreslog jag när ämnet kom upp vid middagsbordet.

– Hur tänker du nu? undrade Humla skeptiskt.

(Hon är van vid att jag plötsligt börjar spela pyroman eller efterlyst i kassakön.)

– Så här, svarade jag. Anders hånglar upp dej mot en vägg och jag ropar; ”Sluta nu barn, ni vet att det är förbjudet!”.

Anders sken upp.

– Men det är jävla roligt faktiskt, och så kan jag svara; ”Varför det, mamma? Du och morbror Kettil brukar ju alltid…”

Till och med Viola tyckte att det var en tråkig idé.

Viola dissar

Humla ska förresten operera bort en visdomstand dagen före julafton. Jag undrar hur (HUR) kan man sätta upp tid för en sådan operation den 23:e december?

Tja, kan man födas den 23:e december, kan man bryta benet eller dö den 23:e december, gifta sej kanske… Äsch, det är inte mycket att bråka om. Väck med skrotet bara.

För övrigt söker jag febrilt efter en stickbeskrivning på raggsockor. Jag tror att jag ska sticka ett par raggsockor efter det monumentala misslyckandet med tröjan. Kanske även ett par vantar. En mössa har jag funderat på. Nätta saker.

Nätta saker

Någon som möjligen har noterat ”Viola-kavalkaden”. Detta beror inte enbart på att vi älskar den där lilla luddiga varelsen onödigt mycket utan också på Wilmers ögon som blir jättekonstiga när blixten slår in i dom (inte ned i dom). Men när blixten slår in i dom blir ögonen bara som två röda glasbollar på bild. Annars är han gärna med och posar upp den lilla slampan.

Nu ska jag gå ut på däck och bryta upp en dörr som har frusit fast. Vi skriver november månad år 2010. Snön faller och vi med den.

Klart skepp

Min tröja som jag började sticka på i juli är färdig, mobilen är tvättad och snön ligger två meter djup på däck. Allt är i sin madda fakking ordning!

Men frukosten var god kan jag berätta. Den hade jag dock inte gjort själv. Att jag då och då lyckas förfärdiga ett manus över huvud taget framstår allt mer som en gåta.

Adventsfrukost

Skomakarns barn

Nu är det verkligen dags! Men kommer det att hända? Det återstår att se. Alltså, jag måste, m-å-s-t-e, MÅSTE göra om min hemsida. Det har jag sagt i flera år nu. Titta bara så ”headern” ser ut. Bakgrunden gillar jag fortfarande, den ger en hyfsad bordellkänsla och bevarar lite av det dekadenta 90-talet när man fortfarande ÄLSKADE rörliga Gif-bilder. Men ”headern”… Söte Jesus, what to do?

Faktum är att jag ibland hjälper andra människor med utformning av deras hemsidor och bloggar. Inga avancerade saker alls, men jag gillar att jobba i Photoshop och har även varit djupt involverad i omslagen till mina egna böcker. Men sen tog det tydligen stopp…

Här är i alla fall något av det som jag har gjort på uppdrag för andra, och även ett ”förslag” till mej själv. Just den ”headern” kommer jag dock inte att använda, men den är rolig för att den döljer en massa föremål i bilden. Det kan dock vara svårt att urskilja här eftersom bilderna är förminskade.

Alla ovan – för Days in Sweden

Min egen, som jag alltså inte ska använda

Även Humla är lite lätt road av bildbearbetning har jag märkt. Kolla bara på förra årets önskelista. Vad var det som gick snett, liksom?

Humlas önskelista

Gissa prylen

Alltså, nu får jag lugna ner mej, kamma till mej och ta reson. När man inför en återkommande lustifikation som ”Gissa prylen” på sin egen blogg, och dessutom tycker att det är riktigt, riktigt fyndigt. Ja, då vet man att nöjeskontot är minimalt.

I kväll är det förresten premiär för filmen om Thore och Lasse Sundell ute på Beckholmen. Bröderna Sundell! Det här landets största propellerspeciallister. Nej, dom är mycket större än så. Världsberömda! Legendarer!


Foto: Stefan Berg

Thore Sundell, en av mina bästa vänner… när han levde.

Då passar det ju ovanligt bra med ”Gissa prylen”. Den som en gång har besökt Nacka Finmekaniska Verkstad glömmer det aldrig.

Thore var ett riktigt geni och hade en MILJARD pryttlar och prylar på verkstan.

Gissa prylen

Samtidigt kan jag ju passa på och berätta om ”förra veckans pryl”. Men Herregud, så det där lät. ”Förra veckans pryl”, liksom. Ja, här har vi roligt. Håll i er nu.

En plugg!

Mojängen på bilden föreställer en klassisk träplugg tänkt att använda i ett krisläge och plugga exempelvis ett rör med som har sprungit läck.

Nu var det ju flera av sjöbusarna på Facebook som klarade uppgiften direkt. Men har man aldrig varit nere i ett maskinrum tidigare är det inte fullt lika lätt.


Plugg

Viola behöver ingen gissa på. Hon slinker med bara för att hon är så rackarns söt och växer för varje dag. Öronen har hon dock ingen ordning på alls.

Öronen åt alla håll

Life is a bitch

Loffe kom farandes över fjärden i Blod-Ulf. Blod-Ulf är en båt. Inte så stor, men bärkraftig.

– Nu jävlar ska veden bort, tjoade han och viftade med en toppluva som kan vara kanske den fulaste jag någonsin har sett.

– Men hur ska du få upp veden från bryggan till huset? frågade jag. Är ungarna hemma från skolan?

– Om ungarna är hemma från skolan, upprepade Loffe. Dom har aldrig åkt så tidigt till skolan. Klockan fyra i morse gav sej den första av med orden; ”Man vill ju inte riskera att missa morgonandakten”.

– Men ni kunde ju ta veden i helgen, föreslog jag.

– I helgen, upprepade Loffe och skrattade ihåligt. När jag frågade Charlie, om vi kunde ”ta in veden” i helgen, fick jag till svar att han skulle på Kub-SM i Brandbergern. KUB-SM!

– Vad är det för någonting? viskade jag.

– Det är nåt man gör med en jävla kub i Brandbergen.

– Men Axel då? undrade jag.

– Axel, hostade brorsan. Jo, nu ska du höra. När jag påminde Axel om att vi ska köra ved i helgen, svarade Axel att han tyvärr måste spela in en Snowboardfilm.

– En snowboardfilm, upprepade jag.

– En snowboardfilm, bekräftade brorsan.

– På ön? frågade jag.

– I Näsbypark, sa brorsan.

– Det är bara skit med rekryteringen, konstaterade jag.

– Och du har ändå inte hört det värsta, sa brorsan.

– Vaddå? undrade jag.

– I morse…, sa brorsan hemlighetsfullt.

– Vad hände i morse? undrade jag.

– Charlie, sa brorsan.

– Han som tog 04.00 båten till plugget, undrade jag.

– Du kan kalla honom ”toppluvetjuven”, sa brorsan. Ser du vad jag går omkring med på huvudet? En jävla badrumsmatta!

– Det förklarar ju allt, sa jag.

Life is a bitch, sen skaffar du järnkamin, sa brorsan.

Hej då´ra veden

Blod-Ulf

Förresten var vi med Viola hos veterinären i går. Och hon var så bäst, och hon var så finast och hon vägde 14,3 kilo. Vad var det som hände liksom? Min lilla jakthundsbebis! En spruta blev det också, och lite droppar för öronen. Veterinären hade aldrig sett en långhårig Weimaraner tidigare och blev helt förtrollad.

– Vissa hundar blir man ju mer förälskad i än andra, sa hon.

Och det är tur kan jag meddela, för det är sannerligen inte gratis att skaffa hund. Efter sex, åtta hästar sådär måste jag ändå säja att vi är ganska ekonomiskt svår-chockade. Det är alla hästmänniskor. Flera av mina vänner lägger ner precis varenda krona dom tjänar på sina djur. Men när ett vanligt veterinärbesök kostar tvåtusen spänn, då ska man veta vad man ger sej in på innan man ser en liten valp alltför djupt i ögonen.

Loffe däremot, behöver bara tänka på att aldrig igen titta alltför långt in i luckan på en järnkamin.

Peace out!

Barlast

Jag har hittat en läcka. Inte en ”vattenläcka” Gudskelov och pris, utan en liten marig glipa där det långsamt sipprar hydraulolja ur styrningen.

Hydraulolja är så jävla konstigt. Det känns som vatten och har en spöklik förmåga att tränga sej igenom dom allra tätaste packningar. Länge trodde jag också att det var vatten som läckte ur packboxen. Varför det nu skulle vara vatten där? Hell do I know. Mitt intresse för stora maskiner är HÖGST begränsat. Elström hatar jag! Kombinationen är obeskrivligt tråkig.

Jag har faktiskt studerat maskinteknik, el-lära, pneumatik och teknologi (belive it or not) och borde ha en viss förståelse för krasch- och pangmiljöer. Men det har jag ICKE! Min största insats i den genren är att jag en gång har gått ner i ett vattenfyllt maskinrum och slitit kablarna ur ett el-skåp. I mörkret! Det planerar jag aldrig någonsin att göra om. Jag verkligen slet loss kablarna, för jag hade ingen ANING om vilken kabel som var ansluten till sjövattenspumpen. Och sjövattenspumpen var försvunnen i vattnet. Dessutom var det kol-jävla-svart. Men hjälpkärran gick fortfarande. Så jag valde mellan att lämna skeppet eller att bara satsa på elskåpet och slita loss en härva kabel. Det fungerade! Mecket sedan att återställa el-systemet var ju minimalt med tanke på hur stor förödelsen hade kunnat bli. Båten flyter flott och fint än i dag och är en av dom riktiga pärlorna på Skeppsholmen. Jag talar nu inte om Falkland, utan om M/S Capella.

Men jag har ställt till med mycket elände också. Oj oj oj! Som den gången jag mejade ner en lysboj utanför Kummelnäs Varv, eller när grannarna i stan fick ny färg på sina skrov. För att inte tala om den gången det brann i styrhytten. Men allt det där vägs upp av mina ”heroiska insatser” som i och för sej inte inträffar alltför ofta, men kanske vart tionde år i alla fall.

Och nu har jag hittat en läcka. Jag ligger på plus!

Brorsan däremot ligger på FETT minus. Han har tjoffat ner fem kubikmeter ved på däck. Jag upprepar. FEM kubikmeter björkved!

Jag undrar… Vad ska det här betyda? HUR ska den veden hamna i avsedd lucka? Vi eldar fortfarande med olja här ombord vad jag vet. Vad väntar vi på? Att isen ska lägga sej? Är det meningen att dom små, rara barnen på Ramsö ska vandra barfota i snön med varsin fullastad pulka efter sej?

Stämningen börjar bli förtätad…


Loffes ved

One houndred Masterpieces

Samtal med Freja söndag eftermiddag:

Freja: ”Jag funderar på att börja plugga igen.”

Jag: ”Det vore väl kul, men var ska Dolly vara när du är i skolan?”

Freja: ”Det finns ju hunddagis.”

Jag: ”Kan du inte bara skaffa en `dagmatte´, det måste ju bli mycket billigare.”

Freja: ”Jag vet ett hunddagis på Kungsholmen som är jättebra.”

Jag: ”Äsch, alla hunddagis är likadana. Det är bara förvaring.”

Freja: ”Hell no, här lyssnar hundarna på klassisk musik och myser med levande ljus.”

Jag: ”Världen är upp och ner… Vilken hund bryr sej om klassisk musik och levande ljus? Snart blir det väl `fruktstund´också.”

Freja: ”Dolly älskar klassisk musik. Jag brukar sätta på One houndred Masterpieces åt henne när jag går ut.”

Jag: ”Men helvete, hur länge är du borta åt gången. Fjorton dar?!”

Freja: En gång gjorde jag en playlist med gamla Abba-låtar åt henne. När jag kom hem fem timmar senare upptäckte jag att det hade skett ett misstag. Jag hade kört den gamla, vedervärdiga popgruppen A-ha:s enda hit Take on me på repeat!”

Jag: ”… eh…”

Freja: Dolly satt i ett hörn av lägenheten och slog en tegelsten i pannan.

Jag: ”… eh…”

Freja: ”Hon hade slitit av sej pälsen också!”

Jag: ”… Hunddagis, det är fint… det är bra. Klassisk musik, tända ljus… bollhav!”

Freja: ”Visst, allt det där är helt okey.”

Jag: ”Vad är problemet?”

Freja: ”Dolly hatar frukt.”

Take on me

En värld fylld av ondska

Hej, hallå… Det är Dolly här.

Jag skriver till er i desperation. För det första; Vad gör jag här? Jag är, precis som den elaka kärringen i kabyssen brukar säja, endast snäppet större än en burköl. Jag kan med lätthet försvinna i källsorteringen och jag lider av sjösjuka. VAD gör jag här?

Det jag avskyr allra mest här ombord är jakthundarna, Wilmer och Viola. Men fy fan för Wilmer och Viola! Den ene går under öknamnet ”Norrtäljemannen” och den andra lystrar till orkesternamnet ”Hola Bandola”. Men hur, jag frågar mej HUR, ska man kunna känna någon tillit alls för två individer som troligtvis är efterlysta?

Jag tycker inte om att vara här.

Jag är blott en liten Chihuahua, med den petita hundens få fördelar i maritim miljö. Idag hörde jag min egen matte säja:

– Om Dolly hade vingar vore hon perfekt.

Och så den elaka kärringen i kabyssen på det.

– Om Dolly hade vingar vore hon en Red Bull!

Jag tycker inte alls om att vara här.

Hur kul är det på en skala att spela i samma division som en näringsstrypt palsternacka? Not a lot!

Tänk er själva att vara beroende av en emotionellt utsvulten jättevarelse med hungriga läppar och dunkla avsikter. En aldrig så väl menad kyss kräver ett badlakan för att återställa den normala fuktbalansen i pälsen.

Men idag fick jag ändå uppleva höjden av förnedring. Min matte lade mej på rygg och sa:

– Har ni sett såna söta små tuttar?

Men hold your horses people!

Jag vill inte få mina tuttar bedömda, betittade och rent ut av dragna i. Jag är för fan ingen jak!

Nu ska vi åka till stallet. Det blir jag, Norrtäljemannen och orkestern, ”Hola Bandola”. Om jag är rädd? Tja…

Säj så här; Tycker jag om att fastna i råttfällor, tycker jag om slåss mot vildkatter och hånglas upp i mörka hörn av orakade gråtomtar?

Svaret är, NEJ!

Men känn ingen oro. Jag drar på mej mitt skottsäkra vintertäcke bara. Förnedringen sedan när det kommer fram att kostymen är tillverkad av en gammal Budweiser och att huvan kommer från en kasserad tesil är ingenting mot förra veckans maskeraddräkt. Pistagegrön cylinderkropp med två bruna ändor.

Men haja själva… En dammsugare!

Det ska fan var Chihuahua i en värld fylld av ondska.

Gissa prylen

Det här är faktiskt en av mina favoritprylar i maskinrummet. Inte bara för att jag ser framför mej hur en stackars beväring har fått sin helgpermission indragen och inte haft annat för sej än att måla om ”mojängen” till en rymdraket, utan också för det att den faktiskt skulle kunna vara livsavgörande i en nödsituation. Men vad är det för någonting?

Några förslag?

Nisse var namnet

Äntligen har jag skrivit ”Nisses blogg”. Nu har jag inte tid att skriva något eget inlägg, så jag kör ut ”Nisses blogg” här också.

Like this:

Goddagens Nisses bloggläsare, mitt namn är Carina Dahl och jag är Nisses morsa. Först måste vi kanske klara ut det här med Nises alla namn. Nisse heter ju egentligen Fideli (men går också under smeknamnet ”Kurre”).

Jag kommer dock fortsättningsvis här i mitt gästinlägg att kalla Kurre för Nisse trots att hon heter Fideli. Hänger ni med?

Nisse påminner inte om någon annan person som jag känner, eller för den delen är släkt med. Hon har en stor och vindunderlig personlighet som ibland kan driva mej till VANSINNE och ibland får mej att skratta så att tårarna rinner. Men man kan också ha väldigt intressanta samtal med Nisse. Hon är påläst om det mesta och har en synpunkt om allt. Till exempel mina ordval. Jag är bland annat strängt förbjuden att använda ordet ”lem”.

Just nu diskuterar vi karaktären ”Tigertämjarn” i min senaste roman. Tigertämjarn tycks fascinera Nisse nästan lika mycket som han fascinerar mej. Mina böcker är hon för övrigt inte alls särskilt fascinerad av. Det har till exempel gått drygt ett år efter utgivningen av ”Det stora svenska vemodet” tills Nisse anser sej ha lust / tid att läsa boken. Och nu gör hon det. Och då vill hon diskutera.

– Det är en väldigt förunderlig person den där Tigertämjarn, sa hon till exempel till mej häromkvällen. Bara det att han alltid svarar; ”Ja”. Att han bestämmer sej för att alltid säja; ”Ja”, oavsett vad hans fru föreslår eller vill. Han säjer; ”Ja”, bara.

– Det är för att han älskar henne så mycket, förklarade jag.

– Men han är ju otrogen jämt, sa Nisse.

– Ja, för att han älskar sin fru så mycket, sa jag.

– Men hur fan får du ihop det? sa Nisse.

– Jag tror att Tigertämjarn söker efter sin hustru i varje kvinna han möter, sa jag. Han är galen i henne!

– Och hon förlåter honom hela tiden, sa Nisse.

– Hon är inte ens arg, sa jag.

– Märkvärdigt, sa Nisse. Det är ett intressant par dom där två. Tigertämjarns hustru anser att HAN får skylla sej själv om han är otrogen. Det är hans sorg, det är hans fördärv.

– Visst är dom underbara, sa jag.

– Underbara! sa Nisse.

– Jag är fan kär i Tigertämjarn, sa jag.

– Jag med, sa Nisse.

Sen drog hon, för hon skulle på ishockey och jag fick sitta ensam kvar på kammaren med mina knasiga karaktärer. Men jag gillar att snacka med Nisse, jag gillar hennes synpunkter och iakttagelser. Och nu tycker jag det är jättespännande att hon ÄNTLIGEN läser ”Det stora svenska vemodet”. Fast jag vet hur det kommer att låta…

– Sidan 102 morsan, vad har jag sagt om att använda ordet ”lem”? Du får ALDRIG skriva ”lem” i någon som helst grammatisk form. ALDRIG!

Kanske ändå att man skulle stoppa Nisse från att läsa vidare. Det här kan inte sluta väl. Eller så hittar hon andra karaktärer att förälska sej i och förfasa sej över. Det ska bli spännande att höra. För en sak vet jag säkert. Jag kommer att få nya direktiv. Eller som hon själv brukar påpeka:

– Människor skulle veta att det egentligen är JAG som skriver dina böcker.

Nu vet ni det.

Nisse Dahl, var namnet.

Rapport till Himlen

En enda textrad, det är allt vi har. Orden kommer från en låt som spelas i sista avsnittet av Ulf Malmros ljuvliga TV-serie Rapport till Himlen, och nu har jag glömt bort vilka ord det var.

Detta är det delikata utgångsläget för en avancerad sökning på nätet. Det måste gå. Jag måste hitta den där låten. Annars får jag lov att kontakta regissören, eller underbara Vanna Rosenberg som gör själva dansscenen. Våra produktioner tillhör i och för sej samma filmbolag, så det ska väl inte vara någon omöjlighet att få svar på frågan. Någon MÅSTE veta!

Varför man över huvud taget sitter och tittar på en gammal TV-serie från 90-talet är en annan femma. Kanske för att TV-serierna var bättre förr.

Say no more…

Kronjuvelerna ska sändas i tre delar nästa jul. Det måste bli helvetes bra.

Nu har vi haft en period av apart TV-tittande och vällustigt svullande här ombord. Det är Freja som kommer hit med alla godsakerna. Jag som inte ens har tålamod att sitta still fem minuter i sträck har nu plöjt igenom såväl Glappet som ”Rapport till Himlen”. Och nu funderar vi på Dårfinkar och Dönickar. Antingen den eller Xerxes (om någon minns). Det gjordes verkligen en hel del bra TV-serier på 90-talet. Men fan, nu måste jag försöka komma ihåg texten till den där låten som ingen har en aning om vilken det är.

Peace out!

Tassarna i taket

Det är ganska skönt att vakna till regnets droppande mot däck. Nu är det här en varm och torr båt med väl fungerande värmesystem (peppar peppar), annars hade det givetvis inte varit skönt. Däremot var hundarna alldeles blöta när jag kom upp till dom i köket. Och nu gick stora pjoskmaskineriet igång kan jag berätta. Ungefär så här lät det:

– Men Viooola, din lilla luddiga varelse… Du är ju alldeles prickig i ansiktet. Åh nej… pälsen är våt också! Vem har tagit ut dej i regnet utan täcke? Och titta här… små tassarna. Alldeles kalla. Vänta så ska jag värma en handduk… ta en filt så länge. Ta lite korv också! Öronen, helt fuktskadade. Får jag lyssna på hjärtat? Och Wilmer då. Hur ser du ut din stora, sträva lufs. Nej, men usch. Alldeles dyngsur. Gå och ställ dej och torka nånstans!

Wilmer får sympatier från killarna

Förresten hade vi lite kalas för Patrik här i helgen. Patrik har nu fyllt 20 år och kom hit med egen stuntman (Ola) och allt. Tyvärr kunde vi inte vara med och fira Patrik på själva födelsedagen i hans ”nya” lägenhet, men nu blev det äntligen tillfälle, och då trängde vi ihop oss på Falkland.

Presentöppning för jubelaren

Det är helt obegripligt hur åren går. Patrik var bara en liten knatte när vi sprang på varandra i stallet för första gången och nu är han en vuxen kille. Riktigt vuxen blir han nog aldrig, men det blir inte jag heller. Så jag tror att vår vänskap håller i fyrtio år till. Minst. Men då vill jag också ha en stuntman.

Många till middagen

Jag gillar den där stunden, precis innan gästerna kommer och man får en stund över all laborera med sin dramatiska sida. Tänk om ingen kommer, tänk om alla blir matförgiftade, tänk om det börjar brinna. Men jag kan lugna er med att alla kom och ingen började brinna.

Wilmer blir lite väl stissig när det samlas många människor i kajutan. Men honom kastade vi in i skepparhytten tillsammans med Viola och nu fick vi lära oss någonting nytt om den gamla lufsen. Han är den BÄSTA barnvakt man kan ha. Sida vid sida låg dom båda loppälsarna sedan där och snusade med tassarna i taket så sött som om inget kalajs i hela världen kunde störa dom. Sweet!

Lilla Kalaspinglan Viola

Ghostbusters

Idag hade jag lovat (mer eller mindre) att skriva någonting på en av mina döttrars bloggar. Tyvärr tror jag inte att jag hinner det eftersom Freja och jag ska åka till Täby Centrum och shoppa. Däremot ska jag göra det längre fram. Men OM jag hade haft tid att sitta bakom datorn och fundera hade det säkert dykt upp något gammalt minne som jag hade berättat om. Som det här:

Det kan erkännas utan omsvep. Jag är inte mycket för spökerier och övernaturliga ting. Jag är den största skeptiker som finns i hela världen och ifrågasätter precis allt som jag ser och hör. I dag fick jag dock anledning att ändra uppfattning om…hm… saker och ting.

Jag skulle plåta ett hus, det äldsta i bygden sades det. (Gustav Wasa hade visst haft en privat bordell där en gång – och nu vet ju alla att vi snackar om Lindholmen). Det var inte helt lätt att ta sig dit över huvud taget och sista biten fick jag slåss mot den vilda vegetationen (samt ett antal huggormar). Trots att det var mitt på dagen hade jag en obehaglig känsla i magen hela tiden. Det var verkligen en kuslig plats och ett kusligt hus.

Väl tillbaka i hemmets trygga vrå, ropade jag på min dotter, Nisse (den lilla satungen) och sa;

– Kom, ska du få se när jag tömmer min kamera i datorn. Jag har fotograferat ett hus, och kan du haja, det var riktigt, riktigt läskigt!

Nisse blev genast intresserad och tog plats bakom datorn med mej. Vi tömde kameran och började titta igenom bilderna.

Scary, sa Nisse. Jag skulle aldrig våga gå in där om natten.

Plötsligt kom jag på att mitt USB-minne låg kvar en våning ner och sprang iväg för att hämta det. Sedan fortsatte vi att studera det gamla huset. En bild blev riktigt bra. Jag började experimentera med olika sätt att beskära motivet och förstorade upp den för att se hur skärpan höll. Plötsligt stelnade vi till bakom datorn båda två. Det var någonting som syntes i fönstret på övervåningen;

– Jag visste det, skrek jag. Det kändes alldeles tydligt att det var någon som iakttog mej på den där platsen.

Nisse gömde händerna i ansiktet och skrek på pappa (som för övrigt inte var hemma). Långsamt pixlade vi oss in i bilden och såg en fasansfull skepnad på loftet. (Här är bilden kraftigt beskuren och förminskad, så det går inte att se ansiktet på varelsen, men det gjorde vi). Den hade små svarta ögonhål och ett fruktansvärt grin i ansiktet. Jag tror aldrig att jag har blivit så rädd i hela mitt liv!

– Ring pappa, skrek jag. Ring TV4 och brandkåren också!

Jag fick ringa själv.

– Du måste komma hem, tjöt jag i luren. Jag är besatt!

Vi talar om mannen som har fått lämna sitt uppdrag ombord på en stridsbåt för ett getingbett (på min kropp). Militärerna var snälla den gången och sa; ”Åk du,hon verkar ha det riktigt jobbigt den kvinnan. Har ni funderat på terapi?”.

– Vi har funderat på skilsmässa, sa han.

Det här var hur som helst också jobbigt och det lyckades jag mirakulöst nog övertyga om. (Han kom i alla fall hem). När jag sedan skulle visa bilden i datorn var den spårlöst försvunnen.

Nu började det bli riktigt grinig stämning där hemma och vad hjälpte det att Nisse var mitt edsvurna vittne. Jag hade vid Gud och på min moders heliga grav (att hon lever förändrar inte saken nämnvärt) inte bearbetat filen i Photoshop.

– Ring Malou, snyftade jag. Nej förresten, gör inte det. Det spökar redan i hennes kvart och hon går redan regelbundet på terapi.

Nu kunde inte Nissa hålla sej längre. Hon som suttit likblek vid min sida och skrikit rakt ut av skräck för varje gång vi ökade bildstorleken låg nu dubbelvikt över skrivbordet och skrattade så att hon grät

– Det är jag, pep hon. När du skulle hämta ditt USB-minne. Photoshop! Jag gjorde om bilden i Photoshop!

Nej, man får inte svära åt sina barn. Eller varför inte, förresten. Nisse vet i alla fall att det finns flera uttrycksfulla synonymer som hon bör och borde (ska) lystra till!

”Jävla skitunge” är bara början på ett långt och kungligt namn.

Knasen, Humla och Nisse

Strykfritt

Det finns inga garantier hos mej. Absolut inte några. Jag kan fucka upp precis vad som helst på nolltid. Ofta börjar det brinna. Och när det inte brinner så händer det någonting ”vattenrelaterat”. Jag kan inte förklara hur det går till. Varför jag tvättar mobilen om- och om- och om igen. Men jag har en teori.

Eftersom telefonen ständigt ligger isärplockad ovanpå oljepannan för att torka, har jag helt enkelt vant mej av vid den. När den någon gång fungerar (vilket faktiskt inträffar förvånansvärt ofta med tanke på hur många tvättprogram den har genomlevt) är jag inte i stånd att hantera apparaten. Jag har inte det naturliga beteendet att ladda batteriet, att ställa in klockan och att kontrollera byxfickorna innan nästa tvätt startas.

Men jag har fan större problem än så.

Just nu är det min dator. Word har pajat, så istället för att helt enkelt ominstallera programmet, skriver jag på en annan dator, och när jag inte kan skriva på den lägger jag över mitt arbete på ett USB-minne och skriver på en tredje dator. Fast oftast hittar jag inte USB-minnet.

Som till exempel i Sverige i går. Jag hittade inte USB-minnet och tänkte; ”Det ligger väl i tvättmaskinen förstås”. Tålmodigt väntade jag tills tvättprogrammet var slut (för det går inte att öppna luckan tidigare) och ser man på! Ramlade inte min ”nytorkade”, samt återigen ”nytvättade” mobiltelefon ut ur luckhelvetet?!

Nu tror ni att jag är utvecklingsstörd, eftersom detta tycks hända var och varannan dag samt det faktum att jag faktiskt försökte göra mej lustig över en tom toalettpappersrulle så sent som… Ja, just det igår. Men jag orkar inte gå på djupet med den här ”störningen”. Jag orkar på sin höjd skriva en blogg, för jag kan ju fan inte ringa någonstans. Och seriöst, jag kan inte jobba heller för mitt USB-minne är fortfarande borta.

Om det ÄNDÅ hade legat i tvättmaskinen. Då vore jag en ordningsam människa.

Peace out!

Dolly & Viola
(40 grader Fintvätt – Strykfritt)

Full rulle

Vilka sköningar det finns. Som den här personen igår. Plötsligt far han upp från sin stol vid bordet och börjar slå sönder sin mobiltelefon. Alltså, jag satt och åt mat på den där platsen där slakten ägde rum. Jag har absolut ingen blekaste aning om vad som utlöste reaktionen. Men jag hade ändå svaga synpunkter om att det flög elektronikdelar i min mat.

– Öh… eeh…, sa jag därför. Du skulle inte vilja lugna ner dej något?

– Den jävla, satans mobilfan ska DÖ! vrålade personen till svar och gav telefonen en ny omgång i bordsskivan.

– Kanske inte just där jag sitter och äter, fortsatte jag lugnt.

– Den ska dö NU… HÄR! svarade personen och bet av hörsnäckan med tänderna.

Han hade en sån där mojäng som sinnessjuka människor stoppar in i örat, vilket jag ALDRIG skulle göra, bara för att kunna tala obehindrat i livets alla skeden och situationer.

– Okey, sa jag. Får man fråga vad den har gjort?

– Den satans, jävla mobilen ringde! svarade han.

– Den ringde…? upprepade jag och petade bort ett par lösryckta siffertangenter ur potatismoset.

Mobilmannen slängde dom kvarvarande delarna av telefonen i väggen och satte sej på sin stol igen.

– Den ska ge FAN i att ringa, muttrade han.

– Min ringer inte, sa jag.

– Fy fan vad skönt, sa han. Får jag låna den?

– Visst, sa jag.

– Det här är ju en tom toalettpappersrulle, sa han.

– Slå inte sönder den, sa jag.

– Dej kan man för fan inte prata med, sa han.

– Skicka ett sms, sa jag.

– Går inte, sa han.

– Varför? sa jag.

– För lite papper kvar på rullen, sa han.

Det här hände i Sverige i går. Ibland funderar jag över att införa en ny vinjett; ”Det här hände i Sverige i dag”, men det här hände alltså i går. För övrigt anser jag att det händer JÄTTEKONSTIGA saker varje dag, att människor är riktigt underliga varelser som aldrig slutar att överraska. Det tycker jag är roligt. Det är min näring, mitt bränsle… men elektronik. Nej, det äter jag inte.

Peace out!

Deal

– Viola, vi måste verkligen snacka.

– Det blir nog svårt det eftersom jag bara är elva veckor.

– Du har i alla fall huggtänder, och det är dom jag vill snacka om.

– Jag är bra på att bitas, det är sant.

– Du hugger efter allt är min erfarenhet. Hår, händer, hornhinnor!

– Hornhinnor är gott. Mer sånt!

– Kan vi inte göra en överenskommelse? Du får fri tillgång på tuggben om jag får behålla synen.

– Låt mej fundera…

– Vad säjer du?

– Hmm… Nej.

– Vaddå nej? Du är bara en liten valp, du kan inte ens prata, ännu mindre dissa ett bra erbjudande.

Read my lips! Jag vill inte ha några jävla tuggben. Jag vill ha hornhinnor, pupiller, örsnibbar och snus.

– Jaså, inget mer verkligen?

– Jag vill ha Wilmer också.

– Någon särskild del av Wilmer?

– Tånaglarna!

– Naturligtvis. Tånaglar är gott.

– Inte särskilt, men jag tycker om att höra Wilmer skrika.

– Du tycker om att höra ALLA skrika.

– Sluta pussa på mej då för fan. Ni vet att jag bits och ni pussar på mej i alla fall.

– Det är för att vi älskar dej, Viola.

– Jag tycker om er också.

– Tack, det var snällt sagt.

– Halsmandlar, det tycker jag om.

– Viola, inte den blicken.

– Mungipor är mums filibaba!

– Viola, släpp mina läppar!

– Märgben, diskbråck, blodplättar… Mmm.

– Viola, loss. LOSS!

– Nu förstår jag verkligen ingenting. Var det inte du som ville snacka?

– Inte på det här viset.

– Skriv ett brev då, gör ett blogginlägg.

– Jag ska det. Loss!

– Kom aldrig mer tillbaka och snacka tuggben med mej.

– Aldrig. Loss!

– Har vi en överenskommelse?

– Deal!

Antichrist

Freja har varit här hela helgen vilket har resulterat i massor av god mat, långa skogspromenader och att jag har flyttat hemifrån. Detta har dock ingenting med Freja att göra.

– Nu flyttar jag, sa jag.

Och så gjorde jag det.

I tre nätter har jag nu bott i gamla manskapsmässen. Fy fan vad skönt det är! Egen ingång, nära till alla förråd och flera olika bäddar att välja mellan. Jag kan ligga runt som fuckin Snövit om jag vill. Tilläggas bör att manskapet mönstrade av för flera år sedan. Därför har jag ägnat dessa stjärnklara nätter åt att SOVA. För första gången på många månader (år kanske), har jag knoppat mer än två timmar i sträck. Fyra… Ja, till och med fem timmar.

Nu är jag galet pigg, sjukt taggad, inspirerad ta mig fan! Jag vet inte riktigt vad det innebär, för jag har aldrig varit det förr. Kanske lägger jag mig helt enkelt och sover igen.

En tur till stallet

En tur till stallet hann vi med också under helgen, samt ett par filmer. Starkast intryck gjorde Antichrist av Lars von Trier.

Jag har nog sett allting som den regissören har gjort, men just ”Antichrist” har det inte blivit av att vi har skaffat. Filmen är ett starkt, psykologiskt drama som man gärna kan ligga i en mörk ”kockhytt” och titta på. Det gjorde vi!

Antichrist trailer

Jag kommer ihåg uppståndelsen när filmen visades I Cannes och kallades för den mest chockerande i festivalens historia.Men jag tycker att den är mycket bättre än bara ”chockerande”. Egentligen tycker jag inte att den är chockerande alls. Hela inledningen är någonting av det snyggaste jag har sett. Inte bara vacker bildmässigt, utan genial. Hela filmen är faktiskt genial även om jag vet att många kritiker har upprörts över regissörens kvinnosyn.

I min värld får man ha vilken ”syn” man vill, använda vilka medel och ord man behagar, bara man kan berätta en historia. Jag gillar den starka symboliken, kopplingarna till medeltida häxprocesser och tanken på att naturen skulle vara ”Satans kyrka”.

Det är bara en saga, det är inte ens speciellt otäckt. Jag skulle aldrig titta på en klassisk skräckfilm med blod och demoner – men det här är ett konstverk.

Visst, det finns ett par riktigt ruggiga scener där mannen och kvinnans kön (roten till allt ont) MÅSTE förgöras. I en splatterfilm hade det gått FETBORT, men i en berättelse som den här ska det bara ske, annars hade von Trier begått tjänstefel i sagoskogen.

Nisses betyg: Fem ”nissar”.

Frejas betyg: Fyra ”frejor”.

Carinas betyg: Någonstans mellan tre och en halv och fyra och en halv ”cinor”.

Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.

Och så har Viola badat, men vi glömde klippa klorna så det får bli idag. Och nu snackar vi om en RIKTIG mardröm.

Lopploella