Mamma 70 år!

Och så slog mamma till med att fylla 70 bast. Detta skulle firas! Allt ska firas i denna familjen, och det ska skålas och skrålas och hjulas och gråtas. Bäst av allt är ”Överraskningsfest”.

Surprise!

Det måste kännas väldigt lustigt att vara gift med en man som ständigt går efter en och spelar munspel. Det har nu min morsa varit i femtio (50) år! Det inte hon har fått höra är inte värt att lyssna till.

Humla, Nisse och Anders taggade på party

Mamma blev verkligen grundlurad, eftersom hon visste att syrran hade patienter inbokade långt in på eftermiddagen. Detta var naturligtvis en bluff. I stället blev det taxi ut till Waxholm och där hade Anne och hennes personal dukat upp så här fint i Tornvillan.

Tornvillan i Waxholm

Syrran dök på mej tidigt och sa att; ”Vi måste hålla ett tal tillsammans”. Någonting sådant hade vi inte alls planerat. Det blev kanske det konstigaste tal som någonsin hörts på ett 70-årskalas. Syrran drog några anekdoter från tandläkarmottagningen där mamma fortfarande jobbar och jag kom på att berätta om en ponny som plötsligt gick och dog en dag. Genialt!

Alla grät

Till och med Humla fick för sej att hålla ett tal till mormors ära. Alltså, det finns ingen familj i hela världen som älskar att prata lika mycket som denna. Den ena avlöser den andra och till slut blir det en kamp om VEM som ska få stå upp och hålla sin monolog, naturligtvis ackompanjerad av pappas ”musikinslag” på munspelet.

Det blev en jävla rolig fest måste jag säja. Nu får lilla morsan hålla sej lugn tills hon fyller 80!

Philippa

Fragancia

Inte många bilder har släppts från inspelningen av Kronjuvelerna. Man kan förledas, och tro att titeln skulle vara en utveckling av andra TV-serier som Kronprinsessan samt Drottningoffret. Inte minst som Alexandra Rapaport ju även gör en viktig roll i ”Kronjuvelerna”. Men dessa produktioner har dock ingenting med varandra att göra. Det vet, inte minst, alla dem som har läst mina böcker.

Den här bilden på Fragancia, som SVT har lagt ut på sin egen hemsida tycker jag är väldigt fin.

Fragancia / Alicia Vikander

Fragancia spelas av tre olika skådespelerare, precis som Richard Persson och Pettersson-Jonsson. Ovan ser vi den ”vuxna” Fragancia.

Så här beskriver SVT produktionen.

Kronjuvelerna
Inspelningen av Guldbaggebelönade Ella Lemhagens långfilm och dramaserie Kronjuvelerna pågår just nu i Vilnius och Skåne.
Fragancia smyger en sen natt upp mot den stora direktörsvillan. I mörkret konfronteras hon med direktörssonen Richard Persson, en ung man med ett lysande ärr i pannan. Ett skott går av, Richard faller till marken och Fragancia häktas för dådet. I de kommande förhören målas Fragancias livshistoria upp. Den tar sin början vid födelsen, där Richard och Fragancia förväxlas på BB. Under barnens uppväxt konfronteras de om och om igen.
Fragancia och hennes lillebror Jésus liv tar oanade vändningar och vi får följa en livsresa i en lika magisk som dramatisk miljö.
Filmen och dramaserien är baserad på en originalberättelse av Carina Dahl.


Huvudroller: Alicia Vikander, Björn Gustafsson, Bill Skarsgård, Alexandra Rapaport, Loa Falkman, Michael Segerström, Nour El Refai, Tomas Von Brömsen, Michalis Koutsogiannakis, Sara Lindh och Jason Diakaté (Timbuktu).
Manus: Carina Dahl och Ella Lemhagen.
Regi: Ella Lemhagen
långfilm och tv-serie 3 x 60 min.
Biopremiär: sommaren 2011
Tv-seriepremiär: vintern 2011 i SVT1

One zize fits all

Vi hittade en gammal härva till stickning som Frida satt och knåpade med förra julen. Det skulle bli en tröja åt Wilmer, sa hon. Visserligen är tröjan resårstickad, men det är inte Wilmer kan jag berätta. Efter några lättare ”modifikationer” visade den sej sitta som en smäck på… Dolly!

Captain Sig

Den stora julslakten

Det ni ser nedan är ingenting annat än en veritabel slakt. Slakten på en julvante (min). Bödeln, vi kan kalla henne ”Viola”, lever fortfarande i all välmåga, dock med garnrester mellan tänderna. Jag funderar på att tova sillsallad av hennes päls. Seriöst, jag är sur.

Violas verk

Sur är dock bara inledningen på brorsans tillstånd. Han satt i köket (byssan) när jag kom tillbaka från skogen med hundarna, och han såg INTE glad ut.

– Kan man få en fika här? frågade han.

– Gör själv, svarade jag och började dra av mej stövlarna.

Ett stort lass med snö rasade ut på golvet och började smälta mot sockorna. Jag svor:

– Kolla bara vilket jävla elände, stövlarna fulla med snö och halva vanten upptuggad.

– Ja, du har det verkligen svårt, stönade lillebror och försökte pressa ner en begagnad nespressokapsel i kaffemaskinen.

– Mycket svårt, rättade jag honom och tillade; hur har du det själv?

– Bara bra, svarade han. Den nya fyrhjulingen gick genom isen häromdagen. Hundra tusen åt skogen, men vad är väl det mot lite snö i stövlarna?

– Platt intet, svarade jag och slog till honom med flugsmällarn.

Nej, men det är faktiskt sant. Karlen (som tack och lov tillhör någon annan) har faktiskt kört den nya fyrhjulingen genom isen i Ramsösund. Nu är han rädd för att abborrarna ska lägga sin rom på den.

– Jag kommer garanterat att få Naturskyddsverket på mej när den ska bärgas, suckade han. ”Får inte röras”, ostronbank!

– Du har i alla fall inte snö i skorna, försökte jag trösta.

– Nej, bara vatten, sa brorsan. Och några småspigg!

Beställ filmen här

Någonting som inte ska slaktas är filmen om Thore och Lasse Sundell som jag har berättat om tidigare. Denna alldeles ljuvliga dokumentär av Susanne Svantesson finns nu på DVD. Så här ser omslaget ut. Besök Susannes websida och beställ filmen under länken ovan.

Plump

Vi hade en diskussion. Den började i bilen och lät så här:

Vad är det för fel på den här satans mobilen, jag ska så fett kasta ut den genom fönstret… Men kan du få undan din gamla biljävel från färjeläget… Kolla det går inte att svara… Och köpa två par svarta… Decca Bridgemaster… Jag älskar bara Wilmer, ingen annan, bara Wilmer… Viola är förresten sjukt söt, jag älskar henne också… Ingen annan, bara Wilmer och Vio… Vem ringer nu då?

Men ni förstår ju själva. Till slut blev jag tvungen att säja ifrån på skarpen.

– Det finns tamejfan inget filter mellan din hjärna och din mun, sa jag därför till Skutskepparn.

Men det skulle jag inte ha gjort, för nu gick han igång ordentligt.

Och det ska komma från dej, som är otrevlig mot dom flesta och…

Här avbröt han sej plötsligt:

Men, vem fan ringer nu då?

– Det är inte okey, fortsatte jag trots att han redan talade i telefonen. Du bara pratar och pratar och pratar och vi håller tamejfan på att bli tokiga här på ditt pratande och lägger du inte på lurdjävulen omedelbart ska jag låta hundarna bajsa på den.

– Du är plump! sa Skutskepparn och gav mej en lång innehållslös blick.

Nu vaknade Nisse till liv i baksätet.

– Vad är ”plump” för någonting? frågade hon.

– Det är en diagnos, svarade Skutskepparen. Fyrstavig.

– Fem, rättade jag och tillade. Det är du som är plump, din jävel.

– Plump? sa Nisse.

– Vi ska sätta upp en ”plump-lista”, sa Skutskepparn. Och du kommer att fylla den så fett om och om igen. Plump, plump, plump, kommer det att stå på ”Carina-Dahl-kolumnen”.

– Vad är plump? sa Nisse.

– Du är plump, svarade jag.

– Ja, det är du, samtyckte Skutskepparn.

– Är jag plump? snyftade Nisse.

– Som fan, sa jag.

– Måste jag äta antibiotika? frågade Nisse.

– Men nu ringer telefonjäveln igen, suckade Skutskepparn.

– Och den går knappt att svara i, konstaterade Nisse. Vi vet!

– Släng ut aset genom fönstret, skrek jag.

– Den är plump, skrek Nisse.

Skutskepparn har det inte lätt. Han har det mycket, mycket svårt. Och så pratar han way to much!

Outside the box
(Utsikten från köksfönstret är skymd av Ramsö – men fin ändå)

Inside the box
(Nya skåpsluckor)

Nu sänker jag temperaturen för dej, Viktor…

Köksluckorna kommer upp en efter en och jag känner hur all kraft rinner ur mej. Det är som om hela livet har kretsat kring dessa i färg och form sönderkompromissade träbitar fram tills nu.

Jag håller fan på att bli emotionellt instabil!

Detta lät sej anas redan i går, när vi skulle julhandla. Som vanligt blev jag stående med en överfull varuvagn i ett hysteriskt köpcentrum i väntan på att Skutskepparn skulle hitta bilen. Under tiden började jag bläddra i en kvällstidning.

Redan på ”kultursidorna” kördes en dolk rakt in i hjärtat. Det var en artikel som handlade om hur en morfar och hans barnbarn åker till veterinären för att avliva familjens hund. Ja, men tror ni att jag kan läsa sånt? Jag, med mina skåpsluckor!

Jag höll ju för fan på att gråta ögonen av mej.

Och sedan när vi kom hem och jag som bäst var på väg att packa upp alla varorna, då kommer Skutisen och kör upp en DVD rakt framför mej. Filmen (av Susanne Svantesson)  handlar om bröderna Lasse och Thore Sundell, varav båda gubbarna är goda vänner, men Thore alldeles särskilt. Det vill säja, ”var” – innan han dog. Där fanns också en bild av paret tillsammans som bildade omslag till dokumentären.

Ja, men tror ni att jag kan se en enda bild på gamle Thore utan att börja storgråta? Jag, med mina skåpsluckor!

– Nu sänker jag temperaturen för dej, Viktor…, var allt jag lyckades haspla ur mej i min emotionella obalans.

(Bild på DVD omslag och skåpsluckor kommer a.s.a.p)
Foto: Stefan Bergh

Repliken kommer från den gamla TV-serien Rapport till himlen, och levereras där av karaktären Sonja (spelad av Vanna Rosenberg) när hon hjälper sin kamrat Viktor (anklagad för mord) att gömma sej i en stor bagerikyl.

Varje gång Viktor blir för krävande att ha i kylrummet sänker Sonja temperaturen något och lämnar honom med orden; ”Nu sänker jag temperaturen för dej, Viktor. Goodbye!”

Alltså, den där repliken har verkligen blivit en favorit. Jag använder den jämt, så fort jag blir irriterad på något eller någon, och alltid med ett schwungfullt; ”Goodbye!” som slutkläm. Ingen begriper ett jävla jota!

Möjligen att julskinkan ändå uppfattade något av allvaret i mitt hot, när jag först fastnade i det kladdiga nätet som håller ihop den morbida skapelsen, sedan skar mej på en kniv och därefter brände fingrarna på ugnen. Det blev inget ”Skjuts in i ugnen!”, där inte, utan en långsam resa in i strålvärmen med avskedsorden

– Nu sänker jag temperaturen för dej, Viktor. Goodbye!

Hårda ord för en som inte ens kan lyssna på Waka Waka utan att bli tårögd.

Bästballen

Alla har en ”Polaren Per”, min heter förvisso inte ”Per”, men vi kan kalla honom för det. Och den som INTE har en ”Polaren Per” som då förvisso inte heller heter ”Per”, borde skaffa sej en. Per måste dock vara bög. Alla ska ha en ”Polaren Per” som är genuint gay och för övrigt befriad från kyrkan- och samhällets inskränkta människosyn. DÅ blir det roligt!

Per, som (i mitt fall) heter Janne, är fruktansvärt rolig, men han är också djupt finkänslig och faktiskt väldigt konstnärlig. Ingen kan beskriva en ordinär ”svenneballe” som han. Det finns en alldeles speciell sådan som Janne har sett i en bastu en gång. Den BÄSTA av ballar. Vi kallar den helt enkelt för ”Bästballen”.

Bästballen kommer ibland på tal som om man talar om en gammal kusin från landet. Jag frågar artigt:

– Har du sett till Bästballen någonting på sistone då?

Och Janne svarar:

– Nej, nu var det faktiskt flera månader sedan. Tråkigt!

Kusinen från landet

Nu undrar ”vän av ordning” som kanske har googlat på nätet och använt sökord som ”bästa julskinkan” och ”bästa kalvsyltan” hur den kunde hamna i denna surrealistiska soppa av tatuerade jättefallosar. Men ta det lugnt, det finns anständighet och korvrecept i cyberrymden – dock inte här.

För att balansera det här utflippade blogginlägget något, kan jag berätta att köksluckorna nu är målade och ska sättas på plats i dag!

Efter två år utan skåpdörrar kan vi nu säja godnatt till bitsocker och bakpulver, havregryn och hundmat. Sen är det Jul. Jag hoppas att Tomten kommer. Janne hoppas att Bästballen kommer. Vi gillar olika!

Fridens på er!

* Ballen på bilden har ingenting med ballen i texten att göra.

Ska vi riva hela haket

Jag tror att alla människor, och djur med, har en ”personal theme song”. I dag fick vi reda på vilken som är Violas.

Nisse kom springande till mej i förpiken där jag satt och arbetade. Hon ropade högt:

– Viola har röjt hela övervåningen, du måste komma och kolla!

Ja, men söte Jesus som det såg ut. En kort stund funderade jag på att hämta kameran, men jag orkade liksom inte. Och Violas min…!

– Hon ser ut som en jävla rumpnisse när man skäller på henne, sa Nisse. ”Voffor då då… Voffor då då…”, Och när man fortsätter att skälla för att hon inte reagerar; ”Nu blev det natter!”.

Så klart

Vi städade upp från golvet, och nu menar jag allt från skor, tändstickor, tekoppar, söndertuggade stearinljus, DVD-fodral (också söndertuggade) samt allt man över huvud taget kan nå om man promenerar fritt omkring på ett matbord. Böcker, prydnadssaker!

Allt detta hände inom loppet av bara några minuter. Max tio.

Behöver jag nämna att Wilmer låg utsträckt på soffan och tittade på förödelsen med djupt förundrad blick. Jag vet egentligen inte om han var chockad eller imponerad. Han är Weimaraner, liksom. Förskräckt förtjust, skulle jag tro.

Jag tog med mej Viola och gick till snickeriet. Där brukar hon åtminstone skita (förlåt, Uffe).

Man kan hitta många spännande saker på snickeriet. Inte minst ”snickarn” själv.

Skåpsluckor

Uffe tycker det är svårt att få den rätta ”julfriden att vilja infinna sej. Han har tusen jobb som måste bli klara (inte minst våra skåpsluckor) och lika många andra ”måsten” som jagar honom. Nu är det så med Uffe att han är väldigt eftertraktad, och då får man, som kund, vara beredd på att vänta ett par, tre år också. Det har vi gjort.

Uffe stuff

Här ligger något av ”snickens” alla miljarder projekt. En dörr till en bogserbåt. Men kolla i bakgrunden, kolla på hyllorna. Där ligger våra skåpsluckor och väntar på att bli betsade… av mej.

Men hur… (och inte bara hur) utan även NÄR, skulle jag ha tid med det?

Viola kommer att riva hela haket, men det skiter jag i. Bara hon inte kommer åt kastrullerna!

Where the wild things are

Flera faktorer ska sammanfalla för att jag ska se på en film. Jag tittar väldigt lite på film. Det är ett av mina största problem (nåja – ett av dom). Mitt obefintliga tålamod!

Ofta är det en ren slump som gör att jag genomlider två timmars stillasittande. Det kan vara att jag är inblandad i produktionen själv (tja, inte så mycket av en slump kanske), eller att någon annan jag känner är det. Men det hjälper inte… Eller, det räcker inte. Jag har jävligt svårt för att koncentrera mej helt enkelt.

Men så plötsligt faller alla bitar på plats och det är alltid lika oväntat. Som i går när Freja och jag skulle storhandla.

Det är ett kaos när Freja och jag ska storhandla, inte alls som när Humla och jag gör det. Att storhandla själv är uteslutet.

Humla sorterar varje vara i vagnen med pedantisk noggrannhet, allting organiserat efter temperatur och tålighet. Freja är mer lik mej i det avseendet. Det är salladen och äggen i botten, ett par rejäla läskflaskor på det, och så en solstol på toppen. Ingen har en aning om vart inköpslistan tog vägen (som om vi någonsin hade haft en).

Det var när vi stod i kassakön som Freja plötsligt kom med en film i handen.

– Har du sett den här? frågade hon.

– Jag tittar aldrig på film, och det vet du, svarade jag ointresserat.

– Ska jag ställa tillbaka den? undrade Freja.

Av någon anledning blev jag intresserad av den där rullen. Kanske var det för att Freja inte alls insisteradepå att vi skulle köpa den, utan nästan föreslog att vi kunde strunta i det.

– Vi tar den, sa jag.

Se trailern

Och i dag hände det märkvärdiga… Alla ”faktorer” föll samman (eller begravdes i snö snarare). Det är inte ”Årets film”, eftersom den spelades in förra året. Men det är en av dom bästa filmer som jag någonsin har sett.

Berättelsen bygger på en bok som handlar om en liten pojke med ADHD. I filmen får vi följa med in i hans värld och där möta ”The wild things”.

Det jag älskar är avsaknaden av stereotyper, samt dom helt underbara våldsinslagen. Här handlar det inte om några blodiga splattereffekter, utan om att BRÅKA med själva skogen. Slita upp trädjävlarna med rötterna och att äta grus.

Vi har det alla inom oss!

Efteråt när vi satt som deformerade pappersfigurer intill upplösning av tårar frågade jag Freja:

– Varför sa du ingenting i affären, inte ett ord om filmens innehåll?

Freja svarade:

– Jag kunde inte… Jag kan inte tala om den här filmen med någon, jag börjar bara gråta.

Men särskilt sorglig är den inte alls, bara ännu ett mästerverk av regissören Spike Jonze.

Jag tyckte inte det kändes värre än att få en stor, jävla lerkocka slungad rakt i hjärtat.

Ganska skönt faktiskt.

Den enda sanna läran

Det fina med mej är att jag ofta vet EXAKT vad jag är ute efter, vad jag vill ha. Det är också det värsta skulle många anse. Jag är inte mycket för att kompromissa alls. Jag menar att ”kompromissa” kan vara rent fördärvligt i en skapande process. Hellre släpper jag en idé och låter någon annan fullfölja ”sin” än att kompromissa sönder två hyggliga förslag.

Fel färg i burken

I manuset till Kronjuvelerna kan man dock se en hel del kompromisser. Det är till och med så att filmen troligtvis inte hade blivit till utan Ellas förmåga att kompromissa och finna dramaturgiska genvägar.

– Vi måste också ge producenterna något av vad dom vill ha, sa hon till mej vid ett tillfälle när vi diskuterade saken.

– Måste vi? svarade jag.

Till exempel ville producenterna INTE ha Karsten. Jag vet inte HUR många gånger jag gick hem för att ”skriva bort” Karsten-karaktären ur manuskriptet och för varje gång växte sej hans roll allt större. Till slut måste jag ändå acceptera att Karstens tid var över. Då gjorde Ella någonting genialt. Hon tog tillbaka Karsten, behöll hans namn och utseende, men förändrade hans ”funktion” i berättelsen. Inte helt och hållet, bara så att producenterna blev nöjda. Jag vet inte vad det heter när man gör så… Nåt på K… kom… kompro… Nej, jag kommer inte på det.

Jag satte mej ner och skrev en bok istället. Till och med två. Och i dom finns inte en enda kompromiss. Där får läsaren möta Karsten och alla dom andra karaktärerna i full blomning.

Samma sak var nu nära att inträffa med köksluckorna. Jag vet EXAKT vilken färg jag vill att dom ska ha, men ingen annan tycks förstå vad jag menar. Alltså har jag försökt förklara:

– Skåpsluckorna i köket ska ha precis den nyans som man kan uppfatta längst inuti en gaslåga sekunden innan någonting väldigt stort exploderar.

På affären fick vi helt FEL färg.

Jag såg ingen anledning att åka tillbaka och försöka få till rätt brytning. Det skulle ta tio resor i anspråk och det är fullt snökaos ute.

Fel färg ute

Som tur är har vi ett inspirerande färgförråd ombord, så jag ställde mej helt enkelt i maskinrummet med pastor och färgpigment, och lyckades själv framställa EXAKT den färg som ”bara jag” vet hur den ser ut. Den kompromisslösa färgen. Jag kallar den ”Karsten i full blomning”.

Karsten i full blomning

Nu är jag helt nöjd och fullständigt harmonisk. Dags att skrida till verket med dagens riktiga utmaning. Att skriva manus.

Jag undrar, det gör jag verkligen, hur många kompromisser det ska komma att innehålla i slutändan. Men här och nu kan jag garantera att det är ”Karsten i full blomning”, som gäller. Den enda sanna läran.

Varning på stan

(Alltså, morsan blir lika förbannad varje gång jag publicerar den här gamla ”bildklassikern” och menar att den är, ”falskt riggad och illa rimmad”. Men jag tycker att den är lika rolig varje år.)

Varning på stan

för nu kommer vi som kan baxa en gran

Vi kan supa och slåss

och meka motor förstås.

Vi kan täta en kran!

Och vi är pigga som fan – wov wov wov.

Och vi pingla upp Skepparn, sa ”Tjenare, läget, hur var det i går kväll?”

Jo, jag fick tag i en fisk, den var ful som fan och den tappade fjäll.

Hur fick du hem den till dej?

Det var en lätt grej!

Jag sa, rom, rom, rom – vi drar hem till mej. Vi ålar och trålar, dricker te hos mej.

Den hängde med upp hem till mej, sen var det tack och hej.

Nästa sej!

Lets go, lets go, lets go ,lets go, lets go ner i maskin

Vi kan snusa och svära, vi kan olja och tjära, vi kan sippa vårt vin

För ombord ger vi järnet, och vi bangar inte för nåt.

Att kapa trossar har för oss blitt en sport!

GOD JUL!

Mormor & Farmor ombord på M/S Falkland

Vinterkräksjukan

En spyr, en spikar, en promenerar på köksbordet och en är i stallet. Det är en ganska vanlig dag i vår Herres vassrugg med andra ord. Jag nöjer mej med en liten ”bildblogg” i dag.

Ödsligt

Jag tyckte att det nästan såg ödsligt ut här på kajen ett slag i går eftermiddag, men sedan kom Ramsö och brötade sej in på kvällen, och nu är det som vanligt full fart på alla bryggorna. Bunkerbåten Oljex har varit här i dag, så nu är vi fulltankade.

Humla & Viola

Humla och Anders har också varit här. Dom snodde med sej Wilmer över till fastlandet. Genast hände någonting jävligt märkligt. Viola blev som förbytt och började klättra upp på matbordet där hon käkade köttfärssås och plundrade chipspåsar. Hon den lilla lealösa slampan som inte ens kan komma upp på en bänk utan hjälp. Jo, tjenare!

Wilmer gör ett jättejobb. I det tysta.

Mina vantar är klara. Ja, dom blev ju verkligen inte bra men dom har tummar och dom är varma (sådär). Här är vi ute och lägger blodspår åt hundarna i skogen.

Mycket mer än så har jag inte att berätta. Nu ska jag spy.

Tjingeling!

Kaos i kajutan

Det tillkommer oanade glädjeämnen när man skaffar valp. Om man bortser från allt det jobbiga, som att långsamt bli uppäten av dom vidrigaste små gäddtänder man kan tänka sej, eller att få hornhinnan utsliten med en klumpig tass, så finns det saker man inte ens hade kunnat föreställa sej i sin vildaste fantasi. Roliga saker, bisarra och desperata saker.

Som här om kvällen när Viola höll på att skita på sej.

Ja, det var ju sannerligen inte roligt för någon. Det kom så hastigt över henne också. Plötsligt var det bara dags och man verkligen såg hur hon försökte hålla sej.

– Hon skiter på sej, hon skiter på sej! skrek Skutskepparn och kastade på sej ytterkläderna.

– Vad fan ska jag göra? skrek jag och slet tag i en dyr porslinstallrik från middagsbordet.

Nu blev det roligt 1:

Hur tänkte jag då? Att jag skulle sticka in porslinstallriken under baken på Viola och fånga korven med den?

Vad tänkte jag göra sedan? Vandra planlöst kring med en bajskorv på fina Villeroy & Boch porslinet.

– Nej nej, inte en tallrik, skrek Skutskepparn. Hon måste ut!

Jo, det är sant. Viola tycker om två saker. Att liksom björnen bajsa i skogen, samt att tugga skor. Det är när dessa två intressen krockar med varandra som det uppstår riktiga problem.

Och nu blev det roligt 2:

– Var är min andra sko? skrek Skutskepparn.

WeimStars Pearl af Isolda

Försök nu föreställa er tre varelser som rusar runt varandra, en hoppande på ett ben samtidigt som han kämpar för att pressa ner foten i den enda doja han kan hitta, en som försöker finna en bekväm position att skita på sej i, och en som envisas med att peta in en porslinstallrik under baken på den senare. Kaos i kajutan!

Men det skulle bli roligare 3:

Viola har en stor hög med saker som hon FÅR tugga på. Den består bland annat av gamla kasserade skor med halva sulan uppäten och intill upplösning söndertuggade skosnören. Ingen av dessa har någon tåhätta kvar. När Skutisen inte lyckades hitta sitt ”ordinarie skopar”, slet han åt sej ett av dessa vrak och rusade ut genom ytterdörren med omaka skor, varav den ena inte satt på rätt fot och den andra var halv.

Och Viola fick äntligen bajsa. Och som hon bajsade. Ja, ingen eller ingenting kan bajsa som en tre månaders valp. Inte ens Wilmer. Han går bara runt och ser chockad ut numera.

Fast det skulle komma mer 4:

När Viola hade fått uträtta sina ”akuta ärenden” blev dom alla så ystra, uppspelta rent ut av över att verkligen LYCKAS med någonting, så dom ville inte gå hem igen.

Det här var sent på kvällen och endast Uffe vaken. Uffe är snickaren på varvet (han som aldrig kommer till oss) och han jobbar JÄMT!

Nu bestämde sej Skutisen och dom båda jakthundarna (Wilmer fick också följa med) att titta in till Uffe en sväng. Bara det att snickeriet är stort och Uffe stog bakom fräsen med hörselskydd på huvudet. Plötsligt kommer två kanonkulor rykande genom lokalen (vet ni hur fort en Weimaraner kan röja genom ett snickeri?) och Uffe höll sånär på att:

1: Kapa fingrarna av sej.

2: Skita i byxorna av skräck.

Glad ska han vara att inte jag kom springande också med min porslinstallrik av det exklusiva märket Villroy & Boch.

Och Uffe blev glad. Han blev glad när han fick se Skutskepparns skor och tyckte att; ”Jobba sent på natten” kan innebära oväntade glädjeämnen.

Tänk på det innan ni skaffar valp. Hur roligt det kan vara. Och fråga er… Fråga er om och om igen. Vill ni verkligen ha så roligt?

En go´gubbe

Fatta bara att den här lilla underbara valpen finns, och att han fortfarande är till salu. Jag kan inte ens se på bilden utan att börja söka efter gårdar på Hemnet. Jag minns när vi hälsade på kullen första gången i Göteborg och den här sanslöst söta pälsklingen kom skuttande över golvet. Då var det nära att Viola fick återvända till valplådan. Men vi hade redan bestämt oss för en tik och fler hundar på den här holken får helt enkelt inte plats.

WeimStars Moonestone af Explozen

”Still some longhair males left!! They are very calm, easy to handle, social and nice looking! They are after SE VCH, LP I, SV- 06, SE V-08, SE V-09, SE V-10 Yellow Eye’s Explozen!(most swedish, australian and german lines) U: Nanna (moste germany lines). Very good hunting and showlines!”

Just det, ja. Det är fredag. Showtime! Den här gången hittade jag ett annorlunda ”föremål” i maskinrummet. En nyckelknippa. Men det är inte vilken nyckelknippa som helst. Nu är frågan; Vart går nycklarna?

Svindlande tanke, om bara några månader kommer tusentals, kanske hundra tusentals människor att veta svaret. Fast många kan det redan nu, även om ”den fjärde nyckeln” är lite klurig.

N-lar

Jag måste ju berätta om förra veckans ”pryl” också. En avdragare! Johanna Marseille som kom först med svaret hade nog önskat att det skulle vara en ”påsättare”, men på den här kruttorra bloggen nöjer vi oss med ”avdragare”.

Jag tycker ändå att det är jävligt coolt att de två sista veckornas ”vinnare” i maskinrummet har varit en ridinstruktör och en transa. Har jag sköna läsare, eller HAR jag sköna läsare.

I love you all!

Dock ingen påsättare

Dresscode diesel

I morse hade isen lagt sej. Vi väntar på bunkerbåten och snart ska vi avgå. Jag vet inte exakt HUR snart, kanske om ett par dagar.

I dag upptäckte jag att ALLA mina kläder har färgfläckar. Alla skor och stövlar också. Kanske har det alltid varit så. Jag gillar färgfläckar. Ett tag var det så illa att jag inte kunde bära ett plagg utan färgfläckar.

Färgfläckar funkar dåligt i Stockholms innerstad. Det skiter jag i. När jag kommer tillbaka så kommer jag med färgfläckar. Minus dom som Viola har ätit upp.

Nu ska Humla och jag åka och handla. Hon ser inte heller klok ut.

Humla

Vinter i paradiset

Jag har absolut inte ett jota att berätta av allmänt intresse. Det har jag i och för sej aldrig, men sällan så lite som denna svinkalla dag i Stockholms skärgård. Vi vildar loss i snön och nu ska jag skriva manus. Det är allt – hoppas jag.


Viola flyger fram

Viola

Wilmer & Viola

Ett nej är ett nej

Stackars Viola. Hon har haft sin första ”utomjordiska upplevelse”. Mötet med en vildhund!

Det var i går kväll, på väg ut från varvet. Vi skulle bara passera färjeläget och fortsätta upp i skogen när en lösspringande hund dök upp från ingenstans och hoppade på Viola bakifrån. Först blev jag ju verkligen förbannad och försökte lyfta upp Viola i luften samtidigt som jag röt åt rymlingen att ge sig av. Men givetvis… när jag böjde mej ner och greppade runt Viola ramlade toppluvan ner framför ögonen och gjorde att jag inte såg ETT SKIT! Samtidigt ställde sej den lösspringande jycken på bakbenen och försökte komma åt valpen i min famn. Och alltså, nu brann det under toppluvan hos Dahl.

Jag slängde iväg mössjäveln ut i vägbanan, glasögonen flög samma väg och Viola åkte i backen. Sedan skällde jag ut den påflugna kringstrykaren så att han backade undan och försvann upp mot samhället. Därpå fortsatte vi upp i skogen.

Viola lugnade sej ganska fort. Hon blev egentligen aldrig särskild skakad. Inte ens jag upplevde ”vildhunden” som direkt aggressiv, den var bara sjukt påflugen och verkade vara i total avsaknad av agenda.

Jag hade nästan glömt bort den när vi återvände hemåt tjugo minuter senare. Glömt hade ”vildhunden” också gjort. Plötsligt dök den bara upp bakom en soptunna på kajen och gjorde en ansats till att komma mot oss igen. Men nu behövde jag bara titta på den och säja; ”NEJ!”, så vek den av åt ett annat håll.

Tack söte Jesus för att det inte var Wilmer jag hade med mej vid tillfället. Alltså den som hoppar på honom bakifrån och försöker stjäla plånboken ur hans päls kommer sannolikt att sluta sina dagar som tändved i en julbrasa.

Wilmer hjälper till med tvätten

Hemma senare tömde jag en tvättmaskin och hittade som vanligt min mobiltelefon mellan handdukar och tubsockor. Ingen kan känna större likgiltighet än jag för en sådan sak. Jag upplever ungefär samma upphetsning när jag plockar ihop batterier och sim-kort som när jag parar missfärgade strumpor med varandra. Det bekommer mej inte längre. Den här gången hann den faktiskt inte hämta sej efter förra tvätten innan den åkte på en ny omgång.

Jag vet precis hur det har gått till. Jag hade lagt mobilen på tork i lastrummet och när jag tänkte att den var redo för att laddas, stoppade jag den i fickan och gick upp till hytten där batteriladdaren ligger. På vägen tog jag en dusch och bytte kläder. Som vanligt startade jag en tvättmaskin också.

Nej, men det är inget märkvärdigt. Det bara händer. Hur jävla bra vore det inte med en app som gjorde att mobiltelefonen skrek; ”NEJ” när man stoppar in den i tvättmaskinen. Även jag förstår ett ”Nej!”.

Ett nej är ett nej är ett nej.

Not!

That will be the day

Som framgår redan av gårdagens inlägg lever jag i en komplett ”informationsmissär”. Jag vet ALDRIG vadan eller varthän. Till exempel har jag inte en aning om vart vi ska fira jul. Om vi ska fira jul. Är det över huvud taget jul?

Jag lider inte alls av att ingenting veta. Så har mitt liv sett ut dom senaste trettio åren. Det är värre för andra. Människor som faktiskt försöker socialisera, som gärna vill planera och aldrig upphör att fråga; ”När?”

Jag har inte en jävla aning om ”när”. Plötsligt ska vi bara avgå och då lägger jag loss trossarna. Därpå förflyter tid. Livet går vidare. Sedan kommer en kaj. Då går jag ut och förtöjer. Vardagen fortsätter. Det är verkligen ganska okomplicerat. För mej. För andra är det värre. Mitt liv har alltid varit värst för andra.

Nu är vi i alla fall klara att avgå. Alla maskinerna är provkörda och småbåtarna vintrade på däck. Men… Ack, ack, ack – var är snickaren? Var är våra skåpsluckor, och inte minst… bastupanelen?

Det är faktiskt lite synd om Uffe. Han måste alltid bygga om någonting här ombord. När vi ritade köket var det viktigt att Wilmer fick en alldeles egen bänk där han skulle kunna ligga och även hålla koll ut genom akterfönstret. Men nu när vi har två jyckar måste Viola få plats också. Uffe, kom tillbaka. Riv ner, gör om, bygg nytt!

Är det någonting jag ska akta mej att fråga Uffe om så är det; ”När?”. Plötsligt smäller det bara till och så sitter skåpsluckorna där, hundarna ligger utsträckta i varsin soffhörna och Tomten knackar på dörren.

That will be the day…

Men vart vi befinner oss då har jag inte en aning om.

Wilmer och Prilla

Carina did something else

Karlar är ju konstiga på många sätt och vis, det vet vi ju redan. Men så finns det dom som är lite mer besynnerliga än andra. Hör här bara:

Han: ”Såg du inte hur nära jag var att trilla i sjön?”

Hon: ”Öh, nej.”

Han: ”Såg du inte vilka problem jag hade med gummibåten?

Hon: ”Öh, nej.”

Han: ”Stog du inte i fönstret och såg alltsammans?”

Hon: ”Öh, nej.”

Han: ”Förstod du inte att jag behövde hjälp?”

Hon: ”Vem tar du mej för, jävla Uri Geller?”

Han: ”Vet du över huvud taget vad jag har sysslat med sista halvtimmen?”

Hon: ”Öh, nej.”

Han: (Ger ifrån sej en mardrömslikt uppgiven suck.)

Hon: ”Vet du vad JAG har sysslat med sista halvtimmen?”

Han: ”Öh, nej.”

Hon: ”Förstod du inte att jag behövde hjälp?”

Han: (mutter-mutter-mutter-jävla-mutter-mutter-mutter-kärring.)

Seriöst, vad är det med karlar som tror att vi kvinnor står i fönstret och tittar på dom utan att någonsin vika med blicken? Att vi är tankeläsare och ligger i ständig beredskap att rycka ut med brandslang och blåslampa där det behövs. Här sitter det ta mej fan inte fast. Jag kommer gärna oavsett vad, men för Guds skull – ropa mitt namn först så jag vet att händer någonting intressant!

Nalle

Jag minns en gång när Nalle kom förbi på utsidan i kajaken. Plötsligt välte hela ekipaget och det var ju väldigt lustigt alltsammans.

Man överbord

Ända tills han var bärgad och fick möjlighet att ringa hem.

(Nalle bor här uppe på ön med fantastiskt utsikt över vattnet. Jag hörde samtalet till hans fru, som också heter Carina.)

Fötterna upp

Han: ”Kajakfan välte och jag är alldeles dyngsur.”

Hon: ”…”

Han: ”Men såg du inte? Den bara välte och så låg jag i vattnet med huvudet ner och fötterna upp!”

Hon. ”…”

Han: ”Var fan har du då gjort senaste halvtimman?”

Carina did something else