Bad news

Knasen har fått fång. Fång är en mag- tarmstörning som frigör ett gift vilket försvagar lamellagret i hästens hovar och kan leda till hovbensrotation eller hovbensförsänkning. Det vill säga, samma sjukdom som min egen häst, Freyr, dog av.

Nu är det inte första gången Knasen har fång, och han får alltså behandling på ett tidigt stadium, men det är ett olyckligt tillstånd för en liten fet Shetlandsponny. Nu blir det LCHF för honom.

Nästan alla veterinärer som kommer till stallet har varit där tidigare i samband med Tottes svåra stakningsskada som krävde mer än ett år av medicinsk vård (ibland avancerad, ibland bara rent desperat). Alla blir lika glada när de kommer tillbaka flera år senare och upptäcker att Totte fortfarande lever.

Alltså den gamle gotländske häcken…

Foppa (vår f.d passraket) är förresten också lite halt och lytt. Jag misstänker spatt, men hovslagaren tror att det sitter högre upp i bogen. Veterinären hittade inget fel alls, bara lite överben på vänster fram. Jag misstänker fortfarande spatt. Ingen vet bestämt utan röntgen. Han får vila.

Många islänningar gör så när en häst blir oförklarligt halt att de skickar ut den på vila ett par tre år. Nej, men i alla fall ett eller ett halvt. Det är verkligen en läkningsmetod som jag har sett bota många mystiska hältor. Att simply låta kroppen självläka.

Knasen och Foppa

Nu har vi kanske inte dom resurserna i Sverige, och snart sagt inte islänningarna heller. Men det fungerar. I can tell!

Vi får tänka lite ”same, same – but different”.

Ungefär som vanligt, alltså.

Peace out!

En riktig hundmänniska

En lång stund satt jag och iakttog hur Freja pysslade och donade med sin lilla kvittrande Chihuahua.

– Känner du att det är det bästa du någonsin har gjort, att skaffa hund? frågade jag.

– Nej för fan, det är mitt livs misstag. Jag hatar det, svarade Freja och försvann ut genom dörren med en svart bajspåse knuten runt halsen.

Det är mina takter, det.

***

Bullshit

Jag ska sluta blogga. Nej, inte i dag, och kanske inte i morgon heller. Men inom några månader får det vara slut med de här dumheterna.

Jag har bloggat i flera år nu. Faktiskt till och med innan ordet ”blogg” fanns. Då skrev jag bara ”små iakttagelser” och lade ut under fliken ”Bullshit” på min dåvarande hemsida. Och nu känner jag att cirkeln är sluten. Det är inte roligt längre, det är inte särskilt seriöst eller välskrivet heller. Ungarna är stora, hästarna är gamla, köket är färdigt. Nu kan livet börja!

Jag kommer givetvis att ha en hemsida om någon skulle vara intresserad av mina ”övriga produktioner”, men jag kommer inte att göra dagliga inlägg längre, eller några inlägg alls som det känns för tillfället.

Sannolikt satt det i ”knoppen” alltsammans. Man ska inte ”avknoppa” inspirerade kvistar. Dom kan vissna och dö, eller i alla fall sluta spira. Kanske börja dricka björksav och nyttja finsk bastu. Kasta kniv!

Nej, hörrni… nu håller det på att sticka iväg igen.

Gud signe de böcker man aldrig skrev.

Utan Er

The mystery man

Man ska inte ringakta de små sakerna här i livet. En aldrig så liten dörrknopp kan ha en förödande inneboende kraft. Se bilden… Här, just här satt en sådan dörrknopp. Nu återstår blott ett gapande, avgrundsdjupt borrhål.

Vad var det egentligen som hände? Tänk, att det undrar jag också. Jag har kämpat för dessa dörrknoppar, slagits med falska mässingshandlare och färdats på farliga stigar för att slutligen föra dem i säker lucka. I går när jag kom hem efter en tur i skogen med hundarna låg knoppen (den kraftfulla) avskruvad ovanpå arbetsbänken.

Låt mig berätta något ytterligare om min relation till ”knoppen”. Jag blir glad av den, det är det viktigaste. Varje gång jag kommer in i köket och ser den där knoppen blir jag rent av uppåt. Jag får energi, arbetsglädje och inspiration tillräcklig för att laga, kanske den tio tusende middagen i mitt uppfuckade liv. Hajar ni? Det hänger på knoppen!

Som om detta inte vore skäl nog att hälsa knoppfan med djupa bugningar och långa fanfarer varje morgon vid solens uppgång, ingår den i ett i ett djupt förseglat köksavtal där varje punkt har avhandlats, värderats och kompromissats in i minsta fiber. Mina filmkontrakt framstår som ett kassakvitto från Konsum i sin enkelhet i jämförelse med de diskussioner som föreligger produktionen av detta kök. Och knopparna är MITT val. Måhända enbart knopparna, men för dessa ska ni veta har jag sålt min task till räven.

Jag har lagat mat på en kokplatta och diskat i ett handfat under många månaders tid. Jag har serverat mat åt hantverkare och passat deras barn. Jag har backat i valet av träslag och väggarnas färg. Jag har accepterat ALLT jävla skit som man kan möta i ett kök, för ynnesten att själv bestämma knopparna. Så framgångsrik är jag vid förhandlingsbordet.

Men säg den glädje som varar för evigt.

Lagom till middagen i går kväll klev det in en man genom dörren som jag hade svårt att identifiera med modern teknik.

– Var är dörrknoppen? frågade jag och pekade på det gapande hålet.

– Vi ska inte ha någon dörrknopp där, svarade mannen.

– Varför inte det? undrade jag.

– För att besticklådan riskerar att slå i knoppen när man drar ut den i sin fulla längd.

– När i helvete drar man ut en besticklåda i sin fulla längd? ville jag veta. Problemet här är väl att hålla lådorna stängda när det börjar sjöa och rulla.

– Nu blir det i alla fall en annan lösning för skåpsdörren, förklarade mannen och satte sig vid matbordet.

Det är spännande med främmande karlar som stiger in i ett kök där man aldrig tidigare har sett dem och lägger upp riktlinjer för logistiken kring baljor och hoar. Det är spännande, och lite farligt skulle jag tippa. I synnerhet för mannen.

Jag undrar fortfarande vem han var?

Fult folk

Jag gillar att se på Guldbaggegalan från den egna TV-soffan. Givetvis är det fantastiskt att vara där och uppleva hela ”galasammanhanget” live, men det är också ett oerhört spektakel. Möjligen kan man överraskas av hur jävla snygga vissa regissörer är. Som Josef Fares. Jag menar han är ju tillräckligt snygg på låtsas, men i verkligheten är han direkt onödigt snygg. Sluta upp med det där, Josef. Fult folk blir förbannade!

Men, det var inte alls Josef Fares jag hade tänkt att skriva om, utan filmen som vann pris för ”bästa dokumentär”, Ångrarna (kolla länken).

Jag såg den på TV för en tid sedan och blev alldeles hänförd över samtalet mellan dom båda ”ångrarna”. Det var nästan overkligt avskalat och öppenhjärtigt. Man har i princip aldrig hört någonting liknande. Det hade inte alls varit lika intressant att lyssna till två personer som helt enkelt har gjort ett könsbyte och därtill känt sej hyfsat nöjda. Folk får väl slöjda och hantverka hur dom vill med sina attribut. Men samspelet mellan dom båda medverkande, respekten och lyhördheten för varandras livserfarenheter var verkligen hisnande teve. Jag blev jätteglad när filmen vann sitt pris.

Nu får jag ställa undan galagummistövlarna och vika ihop partypyjamasbyxorna till nästa år. Eller, fan vet… Kronjuvelerna kanske blir nominerad i någon kategori, och då är det klart att man får göra ett undantag. Med lite tur har Josef Fares blivit aningens fulare också under året som gått. Men det tror jag inte. Han trollar fram en ny film och fyrtio oupptäckta farbröder ur rockärmen, och så är det fest igen.

Peace out!

Trailer

Alicia Vikander

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Bästa kvinnliga huvudrolll!

Tja, att hon var ”bäst” förstod jag naturligtvis redan när Ella gav henne huvudrollen, som Fragancia, i kommande Kronjuvelerna. Men det som många skådespelare har kämpat i trettio år (eller mer) för att åstadkomma, fixade Alicia på ett kick när hon nu i kväll ( i kamp mot Noomi Rapace och Pernilla August) knep en Guldbagge för sin enastående rollprestation i filmen, Till det som är vackert.

Vad återstår att hoppas på?

Tja, det får man se…

Kanske Bill Skarsgård eller Björn Gustafsson. Jag har verkligen inte en aning. Men det blir ett spännande filmår, oavsett.

Trailer


Tänkvärt

Två hänförande intervjuer på två dagar. Först Stieg Larssons bror, jag minns inte ens vad han hette, Anders Larsson? Nej, Joakim! Mannen som är anklagad för att vara den mest giriga personen i svensk kriminalhistoria. Jag såg honom intervjuas av en norsk programledare, som jag inte heller minns namnet på, men som verkade ganska funky över huvud taget. Joakim Larsson däremot steg in i studion med ett häpnadsväckande lugn och besvarade frågorna angående bouppteckningen efter Stieg Larsson med samma logik som järnvägssträckan mellan stationerna Jörn och Bastuträsk. Plötsligt rätades alla frågetecken ut och opinionen vände. Bara sådär…

Precis tvärt om var det att lyssna till Helena Bergström i TV 4:as Nyhetsmorgon. Det som från början verkade hyfsat begripligt blev snart ett virrvarr av kaotiska tankegångar och avhuggna meningar. Det gick inte att fatta ett dyft. Synd, för jag tror att hon är ganska smart. Men hon tänker in i helvete för fort.

Här går inte att tänka alls just nu, för det låter som att någonting har löpt amok i maskinrummet och tjuter högre än ett brandlarm.

Måste kolla vad som händer!

What goes in must come out

Det skulle bli en riktigt trevlig kväll. Humla skulle komma och vi tänkte till och med tända grillen. Tyvärr slutade hon inte jobba förrän klockan sju på kvällen och därefter är det en bit att åka från Stockholms City ut till Waxholm. Men HUR trevligt skulle det inte bli bara hon kom fram?

Jag hade lovat att göra hamburgare. Alla älskar mina hemgjorda hamburgare och särskilt Humla som är något av en vampyr. Allt som dryper av blod, stinker av död och gnäggar hela vägen genom matsmältningssystemet är för henne vad vildvuxen kruskakli är för en vegan.

Klockan åtta startade jag grillen på däck. Då var Nisse närapå lamslagen av hunger. Halv nio hade hon (Gud vet hur) utvecklat ett fullt ut blommande ryggskott. Kvart i nio svimmade hon av smärta. Då kom Humla in genom dörren.

– Mat! flämtade hon.

– Jag tror faktiskt att Nisse måste åka till akuten, svarade jag trött.

– Men då blir ju hundarna ensamma…, började Humla men tystnade fort.

Hon tittade på mej med fuktiga ögon.

– Det är jag som måste göra det, eller hur? Det är jag som måste åka med skitungen till akuten!

– Du ska få mat först, tröstade jag henne och lade upp alla hamburgarna på ett serveringsfat.

BIG MISSTAKE!

Under tiden vi beställde taxi och kämpade för att få upp Nisse på benen tog helt enkelt Viola och åt upp all maten.

Jajamensan, rubb som jävla stubb.

Och vad vill jag då säja med det här?

– Humla kom tillbaka, jag behöver hjälp med att rasta hundarna!

Humla och Viola

Creepy!

Ibland sätter jag mej ner och beskriver min STORA skräck för Nisse. Det är (brukar jag säja till henne) att bli en sån där människa med bajspåsar i fickorna, bithål i stövlarna och pösiga byxor. En (håll i er nu)… Hundmänniska!

Alltså, jag gillar inte hundar. Det har jag aldrig gjort. Jag gillar Wilmer och Viola. Thats it!

Dock känner jag stor sympati för hundar, för alla djur. Men dom flesta, och i synnerhet hundar, är direkt lökiga.

Hundmänniskor är, om möjligt, en än större fasa än själva ”orsaken” till deras förekomst. Jag har skrivit om ”hundmänniskor” förr och det är min fasta övertygelse att dessa inte har något utpräglat sinne för dött eller levande, ute eller inne. Creepy!

Även ”hästmänniskor” har en ytterst morbid tendens att sova gott på en bädd av halm och med bara en yllefilt över sej. Herregud, jag har gjort det själv många gånger. Det har varit höskullar och transportsläp, stallkammare och sjukboxar. Men någon hund har jag f-n aldrig saknat.

Därför kom ”uppvaknandet” som något av en chock när jag tidigt i morse mötte min egen spegelbild i en bottenfrusen vattensamling långt inne i skogen. Vad jag såg var en arm varelse i stor täckjacka och sönderbitna stövlar. Som om detta inte vore tillräckligt skrämmande, skymtade jag dessutom ansiktet av en björn över axeln. Det kan också ha varit Wilmer, men jag valde att gå på ”björn-spåret” och rusade skrikande hem till sängen igen. Där låg redan en halvdöd and med tungan hängande långt utanför näbben. Jag vet faktiskt inte riktigt hur den har hamnat där, men jag känner för den där anden. Jag är en ”andmänniska”, känner jag. En sån som skulle kunna gå med min lilla and i ett snöre runt halsen och ibland även lämna den korta stunder utanför affären.

Hårdhudad jaktand

Jag undrar hur en ”andmänniska” klär sej?  Jag ger mej fan på att dom har bajspåsar i fickorna, bithål i stövlarna och pösiga byxor. I så fall kan jag lika gärna ha hund.

Men jag gillar det inte.

Jag är rädd!

Vårens filmer

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i nästa års svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

Nu har Svenska Filminstitutet presenterat vårens filmer, och till dessa hör även Kronjuvelerna trots att premiärdatum inte är satt förrän till den 29 juni.

Men det är väl vår, va?

I min värld börjar våren i slutet av december och fortsätter in i september då den intensifieras och övergår till sommar. Därefter följer en kort höst i mitten av november, en snabbt övergående vintervecka i december – och så är det VÅR igen. Och nu är det vår, och därför presenterar SFI ”vårens filmer”. Måhända att man inte rusar åstad för att kolla på Åsa-Nisse, men vad vet jag. Det kanske blir årets tittarsuccé. Här finns i alla fall en länk där flera av vårens filmer presenteras med en egen trailer.

Det jag hoppas att filmen / TV-serien ”Kronjuvelerna” ska föra med sig är att människor som aldrig tidigare har varit i kontakt med berättarformen ”magisk realism” får en insikt i vad det innebär.

Magisk realism är INTE science fiction, och det är INTE fantasy. Magisk realism är verkligheten när den överträffar sig själv.

Magisk realism är att vara kontakt med sina känslor och att våga stanna i ”ögonblicket” precis så länge att köket exploderar eller att håret faller av. Det är så mirakel inträffar, det är sånt som kan hända vem som helst!

Sånt som jag vill berätta om.

Fragancia i Kronjuvelerna
(Alicia Vikander / Foto: Nordisk Film)

Talk with Ture

Det är roligt att prata med barn. Mycket roligare än att prata med vuxna. Jag minns vid ett tillfälle i julas när lilla Ture kom på besök. Ture är bara fyra år gammal och låter exakt som Mora-Nisse när han pratar. Därför måste man föreställa sej den här dialogen på dalmål för att den ska bli korrekt återgiven.

Ture: Carina, kan du sätta på Dieselråttorna?

Carina: Kan jag väl.

Ture: Carina, jag kan inte se Dieselråttorna när Fiola går på bordet.

(Ture uttalar inte Fiola som vi uttalar Viola, han säjer: ”Fioola” precis som en gammal speleman.)

Carina: Fy, Viola!

Ture: Carina, kan jag få en smörgås med först bröd i botten, sedan smör på brödet och kaviar på smöret och sedan ett glas mjölk och en mandarin.

Carina: Ja, det kan du väl.

Ture: Carina, tittade Fiola mycket på Pippi Långstrump när hon var liten?

Carina: Det gjorde hon säkert.

Ture: Fiola är precis som Pippi Långstrump.

Carina: Ja, de är väldigt lika faktiskt.

Ture: Kan du vara tyst, Carina. Jag hör inte vad Dieselråttorna säger.

Carina: Jaha, ja då ska jag vara tyst.

Ture: Carina, har ni köpt Fiola av hennes mamma.

Carina: Ja, det har vi.

Ture: Får jag sätta fast mina klistermärken på datorn?

Carina: Ja, det går bra.

Ture: Är det Bennys dator?

Carina: Ja, det är det.

Ture: Jag har en motorsåg, jag.

Carina: Oj!

Ture: Den har ingen kedja.

Carina: Synd.

Ture: Man borde ha två motorsågar. En med kedja och en utan.

Carina: Det borde man absolut ha.

Ture: En lånemotorsåg.

Carina: En lånemotorsåg är en självklarhet i varje hushåll.

Ture: Min storebror, Otto, håller på och bygger en båt lika stor som Fiola.

Carina: Jösses, då måste den få ett fint namn.

Ture: Den har redan ett namn.

Carina: Vad heter den… Albertina?

Ture: Den heter Torbjörn.

Carina: Torbjörn… Naturligtvis. Hur kunde jag tro någonting annat?

Ture: Nu vill jag ha en smörgås till med först…

Carina: Jag vet… bröd i botten och smör på brödet och kaviar på smöret och…

Ture: Men ingen mandarin den här gången. Jag tyckte inte om skinnet.

Carina: Menar du skalet?

Ture: Skinnet var för hårt.

Carina: Åt du upp skalet?

Ture: Nej, bara skinnet. Skalet åt Fiola upp.

Cool cat

Viola är cool. Hon kan göra stunts som inte bara är vådliga utan faktiskt vittnar om både mod och dådkraft. Som sent i går kväll när hon ramlade utför en lång trappa (lejdare heter det på en båt). Eller vi trodde att hon ramlade, men det gjorde hon inte alls det. Hon tog den bara i ”ett kliv”. Detta har vi fruktat skulle hända allt sedan den dagen hon kom.

Baby Viola

För att förhindra alla former av olyckor skulle därför fartyget ”valpsäkras”. Det gjordes också. Vi satte upp galler och grindar och lärde oss återigen att ställa alla skorna i bokhyllan. Trots det plockade jag så sent som i går förmiddag ut följande föremål ur munnen på Viola (nu fem månader gammal).

En toalettpappersrulle, en skruv, en knäckebrödsskiva, en halv gurka, en snöboll, en halv sko, en svart bajspåse, en vass förskärare, ett flertal strumpor (varav de flesta omaka), en Nespressokapsel (kort latte), en disktrasa och ett par svindyra solglasögon (Rayban).

Sedan kom Nisse hem från sin praktik på DS och gjorde som hon brukade göra. Ställde in handväskan i ugnen och gömde toppluvan i skorstensröret. Sedan gick hon ned till sin hytt.

Nisse bor i akterskeppet. Vi låter aldrig hundarna vara där. Lejdaren är för brant, och det finns ingenting där för dem att hämta (trodde vi, ja). Wilmer skulle aldrig på sin ära göra någonting som inte förväntas av honom, men Viola… Ja, där har vi en annan general under pälsen. Detta märktes ganska tidigt, och därför sitter det nu också en grind så placerad att ingen hund ens ska kunna knuffa till varandra av misstag med följden att någon trillar nedför trappan.

Behöver Viola en knuff?

Gör hon det?

Som om hon inte hade egen flygkraft!

Följaktligen petade Viola helt enkelt upp grinden efter det att Nisse hade försvunnit ned till sig, tog fart och hoppade efter.

Alltså skriket… Nisses skrik, när Viola landade på durken, fick mej att nästan skära tummen av handen där jag stod i kabyssen och hackade lök.

– Viola ramlade nedför lejdaren! tjöt hon.

– Är hon död? skrek jag med den blodiga kniven höjd i luften framför mej.

– Hon snodde mina trosor från golvet och smet in i kockhytten, svarade Nisse med ett tonfall som jag ärligt talat aldrig tidigare har hört (en blandning mellan fascination och fasa).

Och det var allt som hände under den flygturen.

Viola snodde ett par gamla stringtrosor från golvet och drog in till kocken.

Chilla folks… Stringtrosmage… No probs!

En sak ska hon i alla fall ha cred för, valpen… Hon må flyga som en gammal Fokker på lysfotogen, men hon har mod, hon har dådkraft. Hon kan döda en stringtrosa. Hon är helt enkelt vad man i dagligt tal brukar kalla för en, Cool Cat!

Men Nisse, seriously

Är det inte ganska ute med stringtrosor?

Karl-Bertil Jonssons kreative kusin

Klockan var inte mycket mer än nio på morgonen när vi körde ombord på vägfärjan.

– Titta, där står ju brorsans gamla Land Rover, sa jag och pekade ut genom fönstret.

– Jag tror att han bor här nu, svarade Skutskepparn.

Vi klev ur bilen och knackade på Loffes immiga vindruta.

– Har du turat hela natten? frågade jag försiktigt och klev in i baksätet.

– Nej då, svarade brorsan, jag bor fortfarande hemma, men inte Axel.

– Axel! utbrast jag och hävde mej fram mellan sätena. Vet du VAD Axel har gjort?

– Jag vet, svarade brorsan och lutade pannan mot ratten.

– Vet du ens VAR han är? hackade jag.

– Han är väl i Täby och dricker billig vodka, gissade brorsan.

Men nu veknade mitt iskalla ”fasterhjärta” (Axel är bara en liten gosse, och han skulle aldrig på sin ära dricka någon billig vodka – och absolut inte i Täby).

– Jag tror att han dricker dyrt rödvin, försökte jag släta över.

Brorsan suckade tungt.

– Ja, hur ska jag kunna veta. Han kommer hem en gång i veckan, sträcker ut handen och säjer; ”Veckopeng!”

– Ge honom bara en bag in box, föreslog jag.

– Du är verkligen på hugget i dag, suckade lillebror.

– Jag är förbannad på Axel, sa jag.

– Det är alla, sa brorsan.

Nu tittade min lilla brorsdotter, Helle, fram från passagerarsätet.

– Men vi har fått julklapparna nu, log hon. Födelsedagspresenterna också.

Det är den här historien som jag inte riktigt mäktar med att gå in på. Hur både julklappar och födelsedagspresenter, efter en lång och bitvis obegriplig odyssé, hamnade hos Bagar-Jan på konditoriet i Waxholm.

Jag orkar inte!

– Bor ni här ombord? undrade jag igen.

– Det frågade du nyss, och vi bor fortfarande på Ramsö, svarade brorsan tålmodigt.

– Vad fan gör ni i så fall på Rindö klockan nio på morgonen? ville jag veta.

– Jag ska köra Helle och hennes kamrater till gymnastiken, sa brorsan.

– Men du bor ju på en ö, tjatade jag.

Say no more, svarade brorsan.

– Har ni åkt sparkstötting från Ramsö till Rindö? skämtade jag och tillade småskrattande; För någon fyrhjuling har ni ju inte.

– Vi har jumpat på isflaken, väste brorsan och gav mej en kolsvart blick. Och för din information kan jag berätta att den här resan med att köra Helle och hennes kamrater till gymnastiken kommer att ta mej exakt sju timmar tur och retur. Och kliver du inte ut ur min bil omedelbart ska jag ringa till en kille i Täby och…

– Axel, avbröt jag. Karl-Bertil Jonssons kreative kusin?

– Ut! röt brorsan.

Där liksom dog samtalet… Jag vet inte varför. Men så mycket kan jag säja, att om mina brorsbarn är kreativa så är det fortfarande ingenting mot all den uppfinningsrikedom som mina egna små ättelägg har lyckats överraska med genom åren.

Därför lämnade jag också bilen utan alltför stora protester när jag blev ombedd att göra det.

Brorsan vevade ner sidorutan och ropade efter mej när jag vandrade modstulen tillbaka över bildäcket.

– Var ska du själv förresten vid den här arla tidpunkten på dygnet?

Jag svarade:

– Lösa ut Humla från häktet.

Vid något tillfälle i livet kommer alla barn att hata Coca-Cola

Elizabeth Mc Grath

Min dotter, Philippa, skickade en länk. Vi känner (båda två) att vi kan sälja den håriga krokodilen i mormors garderob för en skulptur av Elizabeth Mc Grath.

Jag kan inte ens tänka mej vad hennes verk kostar. Dom är ganska stora och VAR skulle man ställa sin hjort eller sin råtta. Jag skulle få köpa ett nytt hus, en gård, ett flytande museum. Fy fan, det ska jag göra!

Kolla in i Elizabeths ateljé

Genusperspektiv

Plötsligt stod hon bara här med den där lilla kvittrande Chihuahuan under armen. Jag brukar kalla henne för ”Moderskeppet”, Freja, alltså. Det är för att Dolly (Chihuahuan) alltid tittar fram som en liten astronaut ur någon rockärm eller ficka. Då och då företar hon sej en kort utflykt på golvet och ser då ut precis som en liten mångubbe på rymdpromenad. Jag har alltid önskat att hon skulle ha en egen rymddräkt, precis som Wilmer har när han går ut i skogen.

Men nu svävade alltså själva moderskeppet in genom dörren och slängde ifrån sej en stor bunt med papper.

– Jag behöver hjälp, sa hon.

– Jag är inte bra på ”hjälp”, svarade jag. Dessutom är jag upptagen och har inte gjort en hemläxa på trettiofem år (lögn!).

– Men det här kommer du att gilla, försäkrade Freja.

Hon hade fått i uppgift från skolan att göra ett bildcollage som skulle beskriva hur man ser på en man ur fyra bestämda perspektiv. Och det skulle då vara:

1. Idealbilden

2. Motbilden

3. Nidbilden

4. Schablonbilden

– Lätt, sa jag övermodigt.

Och så satte vi igång.

Idealmannen har egen rymddräkt

Ni kan inte ana hur man kan köra fast i begrepp som ”ideal” och ”schablon”, och hur långa diskussioner man kan ha om Stålmannens morbida kroppsstrumpa. Till slut satt vi i alla fall där med en hög bilder. Freja höll fram en fullständigt obegripligt fotografi under näsan på mej och frågade:

– Kan du se vad den här mannen gör?

– Han äter blåbär, svarade jag tvärsäkert.

– Han äter för fan inte blåbär, sa Freja. Ser du inte VAD han gör?

– Han äter dadlar, fortsatte jag entusiastiskt.

– Han äter INTE dadlar, skrek, Freja. Ser du inte vad han gör?

Jag skakade uppgivet på huvudet.

– Pappa, pappa, tjöt Freja och rusade ut ur rummet. Titta på den här bilden. VAD gör mannen på bilden?

Jag hörde Skutskepparn svara avlägset från soffan där han låg och vilade sej efter maten:

– Han visslar på sina kameler.

Och så Freja som tjöt:

– Men ni är ju dumma i huvudet båda två. Mamma säjer att han äter någonting!

Och så Skutskepparn trött med ögonen slutna:

– Mutta?!

Muttmannen

– Det är tur att jag redan har flyttat hemifrån, snyftade Freja och flydde i panik ut genom dörren, för här kan man inte vara!

Ja, men kom inte hit med läxorna då, ungjävel.

Sa vi naturligtvis inte.

Till mitt försvar måste jag få berätta att ljuset var dunkelt på platsen där vi satt och tittade på bilderna. Nu, så här i dagsljus, ser jag naturligtvis vad mannen på bilden gör.

– Han spelar munspel!

En vanlig sketen tisdag

Det låg en rostbiff i kylen. Egentligen vet jag inte om det heter ”rostbiff”, för ”biff” är väl egentligen definitionen av en ”skiva”, eller en vältränad man? I alla fall så låg det någon slags kötthög i kylen och jag såg för min inre syn hur den långsamt förvandlades till en saftig stek i ugnen. Nu hör det till saken att jag ALDRIG har varit med om att genomföra en sådan förvandling eller gjort en stek i hela mitt liv, men jag googlade upp en ”processbeskrivning” on the internet och tyckte att den verkade genomförbar. Två timmar i ugnen ger en medelmåttig husmor all möjlighet att hänfalla åt andakt och stilla eftertanke. Typ… Vem vill äta en gammal skev stek på en vanlig sketen tisdag?

Som tur var ringde Freja, och mitt i samtalet steg dessutom Hydraul-Anders in genom dörren.

– Hej Hydraul-Anders, sa jag.

– Var är hundarna? sa han.

El-Piltto

Alltså, det här händer jämt. Folk kommer ENBART för att fråga om hundarna. Göran på ”mek” delar sin matlåda med Wilmer varje morgon. Till och med lilla Dolly (Frejas Chihuahua 1,5 kilo) har lärt sej att smyga ut i lunchrummet utan att någon märker det. En konst som annars bara Wilmer (40 pannor) behärskar. Han fäller in klorna som en katt, sedan tassar han iväg HELT ljudlöst.

– Var det Hydraul-Anders som kom? frågade Freja i luren.

– Ja, sa jag.

– Jag vill också ha ett sånt där verktygsnamn, sa Freja drömmande.

– Öh, hur menar du nu? undrade jag.

– Ja, men ni pratar alltid om gubbar som Hydraul-Anders och Gyro-Uffe och Propeller-Axel och Bosse Pistol… Rejäla människor med en färdighet.

– Propeller-Axel är ta mej fan inte rejäl, upplös jag henne.

Och därtill har jag fog (eller nåt) under fötterna. Propeller-Axel är min brorson och han höll som senast här om dagen på att flippa bort alla brorsbarnens julklappar och födelsedagspresenter (ja, dom som blev av med fyrhjulingen också). Jag orkar helt enkelt inte gå in på den historien (men det löste sej mamma, alla paketen är tillbaka här ombord – dock inte på Ramsö dit dom har varit på väg i två månader snart).

Propeller-Axel… Jajemen!

Men han är rar den gossen, och vi älskar honom precis som han är.

Stek-satan

Steken däremot blev en mycket torr och tråkig historia. Det roar mej att det till och med syns ett par is-dubbar på bilden. Allting går att rädda upp, liksom. Och även denna alltigenom sketna tisdag fick sitt lyckliga slut med hjälp av en sås gjord på Claudias svarta trumpetsvamp. Men något verktygsnamn kan det inte bli tal om för den skapelsen, på sin höjd; ”Stek-satan”.

Peace on earth!

Kallaste struten i frysen

Bloggar man om en lyftkran ena dan, tycker jag att det är helt i sin ordning, logiskt rent utav att, skriva om Björn Ranelid nästa.

Björn Ranelid påminner mej mycket om det komplexa system av slangar och kolvar som karaktäriserar en nyckfull lyftanordning. Då och då ser jag honom på Skeppsbron. Han brukar sitta på en parkbänk alldeles intill Sightseeingbåtarna och slicka liksom… episkt, outgrundligt på en rinnande glasstrut. Till och med det gör han med en förhöjd finess som inte liknar någon vanlig bonnig ”glasslickarsession” man har bevittnat tidigare. Jag ger mej fan på att han är gay.

Ingen vanlig, bonnig glasspinne

Ingen kan som Björn Ranelid ge mej rysningar av välbehag när han öppnar sin delikata mun. Mannen är ju fullständigt förryckt, från sina sinnen, bortom alla räddning. Det kan inte bli bättre!

Jag älskar divor som Björn Ranelid. Fy fan vad futtigt och fattigt livet skulle vara utan människor som tar sej själva på fullaste allvar och tror sej besitta ungefär samma kapacitet som en nytankad rymdraket.

Minns när den snart 60-åriga Ketih Richards klättrade upp i en palm och halvt slog ihjäl sej. Här har vi att göra med hängivna, dedikerade själar som aldrig glömmer en oförrätt och sannolikt aldrig har mött ett tillräckligt högt träd i hela sitt liv.

Detta ska man behålla i sitt minne när den creddiga historiken och ständige sekreteraren för Svenska Akademien Peter Englund drar sin sabel. Att det är ingen vanlig jävla väderkvarn han attackerar nu. Det är for fucks sake, Björn Ranelid. Killen med läppglanset!

Därför ÄLSKAR jag, Ranelids replik när han bemöter Englunds påhopp:

-Allt som håller Ranelid borta från skrivandet, välkomnas.

Med:

– Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här.

Fatta vad han VERKLIGEN säjer och sannolikt menar i djupet av sin själ. Så jävla osvenskt!

Han tänker alltså INTE; ”Här gäller det att ligga lågt”, eller, ”Nu ska man nog hålla huvudet kallt”, utan han genmäler omedelbart och med skärpa:

-Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här.

Fy fan vad roligt!

Detta uttalande tilldelar honom måhända ingen placering på dansgolvet, men det ger honom utmärkelsen som ”Kallaste struten i frysen” i januari månad år 2011.

Coolt!

Djävulens påfund

Det här med kranen… Jag vet inte hur jag ska förklara (och nu talar jag inte om någon obskyr leverantör av marockansk brännolja i Flemmingsberg) utan om just en, lyftkran. Alltså, det upphör aldrig. Det här med kranen, upphör aldrig!

Jag har berättat om den många gånger förr, hur Skutskepparn gick och sneglade över relingen i flera år och kommenterade ”utfallet” på grannbåtens lyftkran som om det vore klyftan i en djärvt skuren bikiniöverdel. En dag fick han möjlighet att köpa kranfan (eller om han till och med fick den) och den flyttade hem till oss. Sedan dess har ingenting varit sej likt.

Kranfan

Om jag säjer så här… Den kranen har genomgått ett större renoveringsarbete än en ordinär Hollywoodfru. In i minsta beståndsdel har den varit nedmonterad och isärplockad. Jag har sett delar av en lyftkran som jag aldrig önskat att se. Inte Wilmer heller!

Hydraulhelvetet

Visst, det är jättepraktiskt med en kran på däck. Man kan lyfta ved och gamla kärringar, sjösätta däcksbåtarna och röra om i fredagsdrinken. Men man kan inte fjärrstyra den från kommandobryggan.

Loffes ved

Fram tills nu… Alltså, det är ju det jag säjer; ”Det upphör aldrig!” I dag hittade jag ett nytt projekt på (det numera is- och snöfria) däcket. Kranfan håller på att bli radiostyrd.

Fjärrstyrning

Jag undrar vad detta kommer att innebära i ett, för övrigt undermåligt, hushåll? Vad ska man egentligen ha en fjärrstyrd lyftkran till? Köra in stickan genom grannens taklucka och nypa Caroline i näsan när hon ligger och sover. Då förstår ni ju själva vad hämnden blir. Djävulsutdrivning! Försök nu att föreställa er en gammal lyftkran som skälver av demoner och dryper av hydraulolja.

Nej, jag är skeptisk.

Nu ska jag i alla fall gå ut i skogen med hundarna. Det vill säja, om man inte kan förmå kranfan att göra det. Med tillräckligt långt utfall och lagom höjd över talltopparna borde man faktiskt kunna rasta dom rent mekaniskt.

Fast vad händer om hela systemet löper amok och utfallande överliggaren på glödheta stickan börjar rotera som en kortsluten elvisp i motvinden. Då börjar vi närma oss välrastade hundar.

Fan, vad björnen i blåbärsriset skulle bli överraskad.

Peace out!

Ett snille och en snöskottare

Okey, det är vinter… Almanackan och väderleksrapporten säjer så. Inte jag…

Egentligen är jag en strikt anhängare av ”minsta motståndets lag”, men när det kommer till ”vinter” känner jag en liten köldskadad frostrevolutionär vakna inom mej.

Va´fan – man MÅSTE inte acceptera snö bara för att man praktiskt taget bor på Nordpolen.

Jag ska återkomma till den saken snart, för egentligen hade jag tänkt att skriva om Amy Whinehouse.

Lyssna

Jag har tjatat om Amy Whinehouse förr på den här bloggen, inte minst för att hon är det största som har hänt musikbranschen på… låt oss säja, hundra år eller så. Kanske, tvåhundra.

Trots alla miljoners miljoner lyssnare världen över, finns det alltid dom som måste (av hävd) racka ner på ett geni med kommentarer som:

– Den där gamla crack*** och horse******.

Nu snackar vi inte om genuina hästflickor här – Amy är någonting mycket större än så. Och det är detta jag ser mest fram emot detta år (förutom, filmen och TV-serien, Kronjuvelerna) nämligen, Amys nästa album efter Back to Black.

Jag säjer så här;

– Kvinnan får kicka på skokräm hon vill. Var och en blir salig på sin fason, och ingen av oss andra medelmåttor kommer någonsin att vara i närheten av hennes begåvning alldeles oavsett vad vi går igång på.

Detta är någonting som jag ständigt återkommer till angående, Amy Whinehouse ”snille”. Att hon kom som något av en överraskning. Man hörde Rehab, liksom av en slump och kunde inte tro sina öron när hennes röst fyllde rummet. Allt jag tänkte var: ”Det här FINNS inte, har aldrig funnits under hela min levnad och kommer sannolikt inte att upprepas igen”.

Därför var det med ett stort leende på läpparna jag lyssnade på en intervju med Kaj Kindvall, och han berättade om alla sina år som producent av radioprogrammet Tracks. På frågan; ”Vilket är ditt starkaste minne, eller största ögonblick under alla de år som du har jobbat med topplistan?”, svarade Kjell:

– När jag för första gången fick höra Amy Whinehouse.

Tonights the night

Är man förvånad – Not!

Amy kommer att fortsätta vara det största musikfenomen som har ”kommit till oss”, alldeles oavsett vad alla belackare där ute väljer att kalla henne för. Who cares, liksom?

Men nu jävlar, ska det handla om snöbekämpning här.

Kolla månen

Det kom en dag med blidväder, och jag sa till Skutskepparn:

– Nu drar vi igång stora brandpumpen och utplånar varje spår av snö på däck.

Och så gjorde vi det.

Jag hade kalkylerat med sex timmars intensivt ”spolarbete”, men det tog bara fyra. Nu är hela detta snötäckta fartyg frilagt och klart att avgå (som det alltid ska vara) oavsett vadan och varthän, nu eller sen.

Varenda tross är isfri, även om dom är stela som lyktstolpar.Det är jag van vid, men att behöva gräva efter skiten i flera decimeter snö… Inte OK.

Man ska inte tro det blir sommar – ifall inte nån sätter fart!

Men nu går i alla fall den här djupfrysta blåklockan och lägger sej, sannolikt med Amy Whinehouse i lurarna.

Peace out!