Knasen har fått fång. Fång är en mag- tarmstörning som frigör ett gift vilket försvagar lamellagret i hästens hovar och kan leda till hovbensrotation eller hovbensförsänkning. Det vill säga, samma sjukdom som min egen häst, Freyr, dog av.

Nu är det inte första gången Knasen har fång, och han får alltså behandling på ett tidigt stadium, men det är ett olyckligt tillstånd för en liten fet Shetlandsponny. Nu blir det LCHF för honom.

Nästan alla veterinärer som kommer till stallet har varit där tidigare i samband med Tottes svåra stakningsskada som krävde mer än ett år av medicinsk vård (ibland avancerad, ibland bara rent desperat). Alla blir lika glada när de kommer tillbaka flera år senare och upptäcker att Totte fortfarande lever.

Alltså den gamle gotländske häcken…

Foppa (vår f.d passraket) är förresten också lite halt och lytt. Jag misstänker spatt, men hovslagaren tror att det sitter högre upp i bogen. Veterinären hittade inget fel alls, bara lite överben på vänster fram. Jag misstänker fortfarande spatt. Ingen vet bestämt utan röntgen. Han får vila.

Många islänningar gör så när en häst blir oförklarligt halt att de skickar ut den på vila ett par tre år. Nej, men i alla fall ett eller ett halvt. Det är verkligen en läkningsmetod som jag har sett bota många mystiska hältor. Att simply låta kroppen självläka.

Knasen och Foppa

Nu har vi kanske inte dom resurserna i Sverige, och snart sagt inte islänningarna heller. Men det fungerar. I can tell!

Vi får tänka lite ”same, same – but different”.

Ungefär som vanligt, alltså.

Peace out!

Halta hästar, fula barn, elaka hundar, vidbränd mat, blaskigt kaffe, omaka skor, tårar i kaffet, vatten i knäna, tjong i kastrullen…

Men vädret är bra.

En lång stund satt jag och iakttog hur Freja pysslade och donade med sin lilla kvittrande Chihuahua.

– Känner du att det är det bästa du någonsin har gjort, att skaffa hund? frågade jag.

– Nej för fan, det är mitt livs misstag. Jag hatar det, svarade Freja och försvann ut genom dörren med en svart bajspåse knuten runt halsen.

Det är mina takter, det.

***

Jag ska sluta blogga. Nej, inte i dag, och kanske inte i morgon heller. Men inom några månader får det vara slut med de här dumheterna.

Jag har bloggat i flera år nu. Faktiskt till och med innan ordet ”blogg” fanns. Då skrev jag bara ”små iakttagelser” och lade ut under fliken ”Bullshit” på min dåvarande hemsida. Och nu känner jag att cirkeln är sluten. Det är inte roligt längre, det är inte särskilt seriöst eller välskrivet heller. Ungarna är stora, hästarna är gamla, köket är färdigt. Nu kan livet börja!

Jag kommer givetvis att ha en hemsida om någon skulle vara intresserad av mina ”övriga produktioner”, men jag kommer inte att göra dagliga inlägg längre, eller några inlägg alls som det känns för tillfället.

Sannolikt satt det i ”knoppen” alltsammans. Man ska inte ”avknoppa” inspirerade kvistar. Dom kan vissna och dö, eller i alla fall sluta spira. Kanske börja dricka björksav och nyttja finsk bastu. Kasta kniv!

Nej, hörrni… nu håller det på att sticka iväg igen.

Gud signe de böcker man aldrig skrev.

Utan Er

Man ska inte ringakta de små sakerna här i livet. En aldrig så liten dörrknopp kan ha en förödande inneboende kraft. Se bilden… Här, just här satt en sådan dörrknopp. Nu återstår blott ett gapande, avgrundsdjupt borrhål.

Vad var det egentligen som hände? Tänk, att det undrar jag också. Jag har kämpat för dessa dörrknoppar, slagits med falska mässingshandlare och färdats på farliga stigar för att slutligen föra dem i säker lucka. I går när jag kom hem efter en tur i skogen med hundarna låg knoppen (den kraftfulla) avskruvad ovanpå arbetsbänken.

Låt mig berätta något ytterligare om min relation till ”knoppen”. Jag blir glad av den, det är det viktigaste. Varje gång jag kommer in i köket och ser den där knoppen blir jag rent av uppåt. Jag får energi, arbetsglädje och inspiration tillräcklig för att laga, kanske den tio tusende middagen i mitt uppfuckade liv. Hajar ni? Det hänger på knoppen!

Som om detta inte vore skäl nog att hälsa knoppfan med djupa bugningar och långa fanfarer varje morgon vid solens uppgång, ingår den i ett i ett djupt förseglat köksavtal där varje punkt har avhandlats, värderats och kompromissats in i minsta fiber. Mina filmkontrakt framstår som ett kassakvitto från Konsum i sin enkelhet i jämförelse med de diskussioner som föreligger produktionen av detta kök. Och knopparna är MITT val. Måhända enbart knopparna, men för dessa ska ni veta har jag sålt min task till räven.

Jag har lagat mat på en kokplatta och diskat i ett handfat under många månaders tid. Jag har serverat mat åt hantverkare och passat deras barn. Jag har backat i valet av träslag och väggarnas färg. Jag har accepterat ALLT jävla skit som man kan möta i ett kök, för ynnesten att själv bestämma knopparna. Så framgångsrik är jag vid förhandlingsbordet.

Men säg den glädje som varar för evigt.

Lagom till middagen i går kväll klev det in en man genom dörren som jag hade svårt att identifiera med modern teknik.

– Var är dörrknoppen? frågade jag och pekade på det gapande hålet.

– Vi ska inte ha någon dörrknopp där, svarade mannen.

– Varför inte det? undrade jag.

– För att besticklådan riskerar att slå i knoppen när man drar ut den i sin fulla längd.

– När i helvete drar man ut en besticklåda i sin fulla längd? ville jag veta. Problemet här är väl att hålla lådorna stängda när det börjar sjöa och rulla.

– Nu blir det i alla fall en annan lösning för skåpsdörren, förklarade mannen och satte sig vid matbordet.

Det är spännande med främmande karlar som stiger in i ett kök där man aldrig tidigare har sett dem och lägger upp riktlinjer för logistiken kring baljor och hoar. Det är spännande, och lite farligt skulle jag tippa. I synnerhet för mannen.

Jag undrar fortfarande vem han var?

Det skulle bli en riktigt trevlig kväll. Humla skulle komma och vi tänkte till och med tända grillen. Tyvärr slutade hon inte jobba förrän klockan sju på kvällen och därefter är det en bit att åka från Stockholms City ut till Waxholm. Men HUR trevligt skulle det inte bli bara hon kom fram?

Jag hade lovat att göra hamburgare. Alla älskar mina hemgjorda hamburgare och särskilt Humla som är något av en vampyr. Allt som dryper av blod, stinker av död och gnäggar hela vägen genom matsmältningssystemet är för henne vad vildvuxen kruskakli är för en vegan.

Klockan åtta startade jag grillen på däck. Då var Nisse närapå lamslagen av hunger. Halv nio hade hon (Gud vet hur) utvecklat ett fullt ut blommande ryggskott. Kvart i nio svimmade hon av smärta. Då kom Humla in genom dörren.

– Mat! flämtade hon.

– Jag tror faktiskt att Nisse måste åka till akuten, svarade jag trött.

– Men då blir ju hundarna ensamma…, började Humla men tystnade fort.

Hon tittade på mej med fuktiga ögon.

– Det är jag som måste göra det, eller hur? Det är jag som måste åka med skitungen till akuten!

– Du ska få mat först, tröstade jag henne och lade upp alla hamburgarna på ett serveringsfat.

BIG MISSTAKE!

Under tiden vi beställde taxi och kämpade för att få upp Nisse på benen tog helt enkelt Viola och åt upp all maten.

Jajamensan, rubb som jävla stubb.

Och vad vill jag då säja med det här?

– Humla kom tillbaka, jag behöver hjälp med att rasta hundarna!

Humla och Viola

Ibland sätter jag mej ner och beskriver min STORA skräck för Nisse. Det är (brukar jag säja till henne) att bli en sån där människa med bajspåsar i fickorna, bithål i stövlarna och pösiga byxor. En (håll i er nu)… Hundmänniska!

Alltså, jag gillar inte hundar. Det har jag aldrig gjort. Jag gillar Wilmer och Viola. Thats it!

Dock känner jag stor sympati för hundar, för alla djur. Men dom flesta, och i synnerhet hundar, är direkt lökiga.

Hundmänniskor är, om möjligt, en än större fasa än själva ”orsaken” till deras förekomst. Jag har skrivit om ”hundmänniskor” förr och det är min fasta övertygelse att dessa inte har något utpräglat sinne för dött eller levande, ute eller inne. Creepy!

Även ”hästmänniskor” har en ytterst morbid tendens att sova gott på en bädd av halm och med bara en yllefilt över sej. Herregud, jag har gjort det själv många gånger. Det har varit höskullar och transportsläp, stallkammare och sjukboxar. Men någon hund har jag f-n aldrig saknat.

Därför kom ”uppvaknandet” som något av en chock när jag tidigt i morse mötte min egen spegelbild i en bottenfrusen vattensamling långt inne i skogen. Vad jag såg var en arm varelse i stor täckjacka och sönderbitna stövlar. Som om detta inte vore tillräckligt skrämmande, skymtade jag dessutom ansiktet av en björn över axeln. Det kan också ha varit Wilmer, men jag valde att gå på ”björn-spåret” och rusade skrikande hem till sängen igen. Där låg redan en halvdöd and med tungan hängande långt utanför näbben. Jag vet faktiskt inte riktigt hur den har hamnat där, men jag känner för den där anden. Jag är en ”andmänniska”, känner jag. En sån som skulle kunna gå med min lilla and i ett snöre runt halsen och ibland även lämna den korta stunder utanför affären.

Hårdhudad jaktand

Jag undrar hur en ”andmänniska” klär sej?  Jag ger mej fan på att dom har bajspåsar i fickorna, bithål i stövlarna och pösiga byxor. I så fall kan jag lika gärna ha hund.

Men jag gillar det inte.

Jag är rädd!

Det är roligt att prata med barn. Mycket roligare än att prata med vuxna. Jag minns vid ett tillfälle i julas när lilla Ture kom på besök. Ture är bara fyra år gammal och låter exakt som Mora-Nisse när han pratar. Därför måste man föreställa sej den här dialogen på dalmål för att den ska bli korrekt återgiven.

Ture: Carina, kan du sätta på Dieselråttorna?

Carina: Kan jag väl.

Ture: Carina, jag kan inte se Dieselråttorna när Fiola går på bordet.

(Ture uttalar inte Fiola som vi uttalar Viola, han säjer: ”Fioola” precis som en gammal speleman.)

Carina: Fy, Viola!

Ture: Carina, kan jag få en smörgås med först bröd i botten, sedan smör på brödet och kaviar på smöret och sedan ett glas mjölk och en mandarin.

Carina: Ja, det kan du väl.

Ture: Carina, tittade Fiola mycket på Pippi Långstrump när hon var liten?

Carina: Det gjorde hon säkert.

Ture: Fiola är precis som Pippi Långstrump.

Carina: Ja, de är väldigt lika faktiskt.

Ture: Kan du vara tyst, Carina. Jag hör inte vad Dieselråttorna säger.

Carina: Jaha, ja då ska jag vara tyst.

Ture: Carina, har ni köpt Fiola av hennes mamma.

Carina: Ja, det har vi.

Ture: Får jag sätta fast mina klistermärken på datorn?

Carina: Ja, det går bra.

Ture: Är det Bennys dator?

Carina: Ja, det är det.

Ture: Jag har en motorsåg, jag.

Carina: Oj!

Ture: Den har ingen kedja.

Carina: Synd.

Ture: Man borde ha två motorsågar. En med kedja och en utan.

Carina: Det borde man absolut ha.

Ture: En lånemotorsåg.

Carina: En lånemotorsåg är en självklarhet i varje hushåll.

Ture: Min storebror, Otto, håller på och bygger en båt lika stor som Fiola.

Carina: Jösses, då måste den få ett fint namn.

Ture: Den har redan ett namn.

Carina: Vad heter den… Albertina?

Ture: Den heter Torbjörn.

Carina: Torbjörn… Naturligtvis. Hur kunde jag tro någonting annat?

Ture: Nu vill jag ha en smörgås till med först…

Carina: Jag vet… bröd i botten och smör på brödet och kaviar på smöret och…

Ture: Men ingen mandarin den här gången. Jag tyckte inte om skinnet.

Carina: Menar du skalet?

Ture: Skinnet var för hårt.

Carina: Åt du upp skalet?

Ture: Nej, bara skinnet. Skalet åt Fiola upp.

Viola är cool. Hon kan göra stunts som inte bara är vådliga utan faktiskt vittnar om både mod och dådkraft. Som sent i går kväll när hon ramlade utför en lång trappa (lejdare heter det på en båt). Eller vi trodde att hon ramlade, men det gjorde hon inte alls det. Hon tog den bara i ”ett kliv”. Detta har vi fruktat skulle hända allt sedan den dagen hon kom.

Baby Viola

För att förhindra alla former av olyckor skulle därför fartyget ”valpsäkras”. Det gjordes också. Vi satte upp galler och grindar och lärde oss återigen att ställa alla skorna i bokhyllan. Trots det plockade jag så sent som i går förmiddag ut följande föremål ur munnen på Viola (nu fem månader gammal).

En toalettpappersrulle, en skruv, en knäckebrödsskiva, en halv gurka, en snöboll, en halv sko, en svart bajspåse, en vass förskärare, ett flertal strumpor (varav de flesta omaka), en Nespressokapsel (kort latte), en disktrasa och ett par svindyra solglasögon (Rayban).

Sedan kom Nisse hem från sin praktik på DS och gjorde som hon brukade göra. Ställde in handväskan i ugnen och gömde toppluvan i skorstensröret. Sedan gick hon ned till sin hytt.

Nisse bor i akterskeppet. Vi låter aldrig hundarna vara där. Lejdaren är för brant, och det finns ingenting där för dem att hämta (trodde vi, ja). Wilmer skulle aldrig på sin ära göra någonting som inte förväntas av honom, men Viola… Ja, där har vi en annan general under pälsen. Detta märktes ganska tidigt, och därför sitter det nu också en grind så placerad att ingen hund ens ska kunna knuffa till varandra av misstag med följden att någon trillar nedför trappan.

Behöver Viola en knuff?

Gör hon det?

Som om hon inte hade egen flygkraft!

Följaktligen petade Viola helt enkelt upp grinden efter det att Nisse hade försvunnit ned till sig, tog fart och hoppade efter.

Alltså skriket… Nisses skrik, när Viola landade på durken, fick mej att nästan skära tummen av handen där jag stod i kabyssen och hackade lök.

– Viola ramlade nedför lejdaren! tjöt hon.

– Är hon död? skrek jag med den blodiga kniven höjd i luften framför mej.

– Hon snodde mina trosor från golvet och smet in i kockhytten, svarade Nisse med ett tonfall som jag ärligt talat aldrig tidigare har hört (en blandning mellan fascination och fasa).

Och det var allt som hände under den flygturen.

Viola snodde ett par gamla stringtrosor från golvet och drog in till kocken.

Chilla folks… Stringtrosmage… No probs!

En sak ska hon i alla fall ha cred för, valpen… Hon må flyga som en gammal Fokker på lysfotogen, men hon har mod, hon har dådkraft. Hon kan döda en stringtrosa. Hon är helt enkelt vad man i dagligt tal brukar kalla för en, Cool Cat!

Men Nisse, seriously…

Är det inte ganska ute med stringtrosor?

Plötsligt stod hon bara här med den där lilla kvittrande Chihuahuan under armen. Jag brukar kalla henne för ”Moderskeppet”, Freja, alltså. Det är för att Dolly (Chihuahuan) alltid tittar fram som en liten astronaut ur någon rockärm eller ficka. Då och då företar hon sej en kort utflykt på golvet och ser då ut precis som en liten mångubbe på rymdpromenad. Jag har alltid önskat att hon skulle ha en egen rymddräkt, precis som Wilmer har när han går ut i skogen.

Men nu svävade alltså själva moderskeppet in genom dörren och slängde ifrån sej en stor bunt med papper.

– Jag behöver hjälp, sa hon.

– Jag är inte bra på ”hjälp”, svarade jag. Dessutom är jag upptagen och har inte gjort en hemläxa på trettiofem år (lögn!).

– Men det här kommer du att gilla, försäkrade Freja.

Hon hade fått i uppgift från skolan att göra ett bildcollage som skulle beskriva hur man ser på en man ur fyra bestämda perspektiv. Och det skulle då vara:

1. Idealbilden

2. Motbilden

3. Nidbilden

4. Schablonbilden

– Lätt, sa jag övermodigt.

Och så satte vi igång.

Idealmannen har egen rymddräkt

Ni kan inte ana hur man kan köra fast i begrepp som ”ideal” och ”schablon”, och hur långa diskussioner man kan ha om Stålmannens morbida kroppsstrumpa. Till slut satt vi i alla fall där med en hög bilder. Freja höll fram en fullständigt obegripligt fotografi under näsan på mej och frågade:

– Kan du se vad den här mannen gör?

– Han äter blåbär, svarade jag tvärsäkert.

– Han äter för fan inte blåbär, sa Freja. Ser du inte VAD han gör?

– Han äter dadlar, fortsatte jag entusiastiskt.

– Han äter INTE dadlar, skrek, Freja. Ser du inte vad han gör?

Jag skakade uppgivet på huvudet.

– Pappa, pappa, tjöt Freja och rusade ut ur rummet. Titta på den här bilden. VAD gör mannen på bilden?

Jag hörde Skutskepparn svara avlägset från soffan där han låg och vilade sej efter maten:

– Han visslar på sina kameler.

Och så Freja som tjöt:

– Men ni är ju dumma i huvudet båda två. Mamma säjer att han äter någonting!

Och så Skutskepparn trött med ögonen slutna:

– Mutta?!

Muttmannen

– Det är tur att jag redan har flyttat hemifrån, snyftade Freja och flydde i panik ut genom dörren, för här kan man inte vara!

Ja, men kom inte hit med läxorna då, ungjävel.

Sa vi naturligtvis inte.

Till mitt försvar måste jag få berätta att ljuset var dunkelt på platsen där vi satt och tittade på bilderna. Nu, så här i dagsljus, ser jag naturligtvis vad mannen på bilden gör.

– Han spelar munspel!

Det låg en rostbiff i kylen. Egentligen vet jag inte om det heter ”rostbiff”, för ”biff” är väl egentligen definitionen av en ”skiva”, eller en vältränad man? I alla fall så låg det någon slags kötthög i kylen och jag såg för min inre syn hur den långsamt förvandlades till en saftig stek i ugnen. Nu hör det till saken att jag ALDRIG har varit med om att genomföra en sådan förvandling eller gjort en stek i hela mitt liv, men jag googlade upp en ”processbeskrivning” on the internet och tyckte att den verkade genomförbar. Två timmar i ugnen ger en medelmåttig husmor all möjlighet att hänfalla åt andakt och stilla eftertanke. Typ… Vem vill äta en gammal skev stek på en vanlig sketen tisdag?

Som tur var ringde Freja, och mitt i samtalet steg dessutom Hydraul-Anders in genom dörren.

– Hej Hydraul-Anders, sa jag.

– Var är hundarna? sa han.

El-Piltto

Alltså, det här händer jämt. Folk kommer ENBART för att fråga om hundarna. Göran på ”mek” delar sin matlåda med Wilmer varje morgon. Till och med lilla Dolly (Frejas Chihuahua 1,5 kilo) har lärt sej att smyga ut i lunchrummet utan att någon märker det. En konst som annars bara Wilmer (40 pannor) behärskar. Han fäller in klorna som en katt, sedan tassar han iväg HELT ljudlöst.

– Var det Hydraul-Anders som kom? frågade Freja i luren.

– Ja, sa jag.

– Jag vill också ha ett sånt där verktygsnamn, sa Freja drömmande.

– Öh, hur menar du nu? undrade jag.

– Ja, men ni pratar alltid om gubbar som Hydraul-Anders och Gyro-Uffe och Propeller-Axel och Bosse Pistol… Rejäla människor med en färdighet.

– Propeller-Axel är ta mej fan inte rejäl, upplös jag henne.

Och därtill har jag fog (eller nåt) under fötterna. Propeller-Axel är min brorson och han höll som senast här om dagen på att flippa bort alla brorsbarnens julklappar och födelsedagspresenter (ja, dom som blev av med fyrhjulingen också). Jag orkar helt enkelt inte gå in på den historien (men det löste sej mamma, alla paketen är tillbaka här ombord – dock inte på Ramsö dit dom har varit på väg i två månader snart).

Propeller-Axel… Jajemen!

Men han är rar den gossen, och vi älskar honom precis som han är.

Stek-satan

Steken däremot blev en mycket torr och tråkig historia. Det roar mej att det till och med syns ett par is-dubbar på bilden. Allting går att rädda upp, liksom. Och även denna alltigenom sketna tisdag fick sitt lyckliga slut med hjälp av en sås gjord på Claudias svarta trumpetsvamp. Men något verktygsnamn kan det inte bli tal om för den skapelsen, på sin höjd; ”Stek-satan”.

Peace on earth!

Det här med kranen… Jag vet inte hur jag ska förklara (och nu talar jag inte om någon obskyr leverantör av marockansk brännolja i Flemmingsberg) utan om just en, lyftkran. Alltså, det upphör aldrig. Det här med kranen, upphör aldrig!

Jag har berättat om den många gånger förr, hur Skutskepparn gick och sneglade över relingen i flera år och kommenterade ”utfallet” på grannbåtens lyftkran som om det vore klyftan i en djärvt skuren bikiniöverdel. En dag fick han möjlighet att köpa kranfan (eller om han till och med fick den) och den flyttade hem till oss. Sedan dess har ingenting varit sej likt.

Kranfan

Om jag säjer så här… Den kranen har genomgått ett större renoveringsarbete än en ordinär Hollywoodfru. In i minsta beståndsdel har den varit nedmonterad och isärplockad. Jag har sett delar av en lyftkran som jag aldrig önskat att se. Inte Wilmer heller!

Hydraulhelvetet

Visst, det är jättepraktiskt med en kran på däck. Man kan lyfta ved och gamla kärringar, sjösätta däcksbåtarna och röra om i fredagsdrinken. Men man kan inte fjärrstyra den från kommandobryggan.

Loffes ved

Fram tills nu… Alltså, det är ju det jag säjer; ”Det upphör aldrig!” I dag hittade jag ett nytt projekt på (det numera is- och snöfria) däcket. Kranfan håller på att bli radiostyrd.

Fjärrstyrning

Jag undrar vad detta kommer att innebära i ett, för övrigt undermåligt, hushåll? Vad ska man egentligen ha en fjärrstyrd lyftkran till? Köra in stickan genom grannens taklucka och nypa Caroline i näsan när hon ligger och sover. Då förstår ni ju själva vad hämnden blir. Djävulsutdrivning! Försök nu att föreställa er en gammal lyftkran som skälver av demoner och dryper av hydraulolja.

Nej, jag är skeptisk.

Nu ska jag i alla fall gå ut i skogen med hundarna. Det vill säja, om man inte kan förmå kranfan att göra det. Med tillräckligt långt utfall och lagom höjd över talltopparna borde man faktiskt kunna rasta dom rent mekaniskt.

Fast vad händer om hela systemet löper amok och utfallande överliggaren på glödheta stickan börjar rotera som en kortsluten elvisp i motvinden. Då börjar vi närma oss välrastade hundar.

Fan, vad björnen i blåbärsriset skulle bli överraskad.

Peace out!