Ett annat liv

– Man skulle ha en bok, sa jag till Humla och synade det gigantiska pocketstället framför oss.

Där fanns mängder av chicklitt och deckardravel, alltsammans fullständigt ointressant. Men så fanns där också en bok av PO Enquist, med titeln Ett annat liv. Jag köpte den. Såklart!

Författaren berättar i boken om sina släktingar och sin uppväxt i Hjoggböle. Det är fascinerande läsning. Fram till sidan 66 är det fascinerande läsning, sedan blir det genialt.

Jag undrar, var har alla geniala berättare tagit vägen? Vem som helst med en framgångsrik bakgrund som programledare eller skivartist kan i dag få ett bokkontrakt. Och nästan ingen annan!

Försök att ta in den utvecklingen i ert medvetande  och bara snudda vid tanken på att byta ut stol nummer 14 i Svenska Akademien med Kristina Lugn, till Kissie Lugn. Bara snudda vid tanken.

Den som någonsin har läst en RIKTIG författare (till exempel PO Enquist) rodnar av skam bara av att passera ett ordinärt pocketställ i dag.

Men i stället för att klaga på chicklitt och annan skräplitteratur tänkte jag lägga ut ett stycke ren, oförfalskad prosa. Hela textmassan omfattar cirka tre ”pocketblad”, så det här klarar ni av att hacka i er oavsett läsbegåvning och intressegrad.

Jag hade lika gärna kunnat lägga ut ett stycke av Göran Thunström, Sara Lidman eller Selma Lagerlöf. Men INGEN av dessa giganter fanns representerade på varuhusets bokavdelning. Undrar ni som jag – vad var det som hände?

Ur: Ett annat liv av PO Enquist

Lova skrev sina versar, men farfadern skrev aldrig någonting. Frågan var om han kunde skriva alls. Dock var det inte så enkelt. Man kunde ju vara förkunnare ändå, eller vilja rita ner en berättelse, eller göra någonting som fastnade och blev kvar när man dog.

Han var bysmed och brände tjärdalar och hade byggt en roddbåt till sonhustrun och barnbarnet när sonen Elof dog, den var tungrodd, men han älskade sina rävar, kanske passionerat. Efter hand satte han också upp en rävfarm, det var bakom skjulet där han byggde roddbåtar. Han älskade sina rävar, men bemannade sig oftast och sköt dem och sålde pälsarna. Några avlade han fram. En blev mycket vacker och egendomlig och han satt och tittade på den och ville inte skjuta. Det var en korsräv. Ingen vet hur han framavlat den, det påstods att korsrävar endast fanns i Norge. Räven hade fått sitt namn av att den hade ett kors tecknat på ryggen. Många kom och tittade på hans korsräv, som efter hand hade kommit att fästa sig vid Per Walfrid att den nästan var mänsklig och därför svårskjuten.

1930 företar han så sin långa resa till Stockholm med korsräven, en resa som av en slump kom att dokumenteras i en Stockholmstidning.

Det hände sig vid den tiden att en pälsdjursutställning arrangerades i Stockholm och eftersom farfadern menade att den korsräv han skapat, eller framkorsat, hur man nu betecknar det, att den var så märklig, i själva verket nästan det man i huvudstaden betecknade som konstverk, så beslöt han att företa en resa till Stockholm. Han ville där för stockholmarna uppvisa räven. Det är möjligt att han missförstått utställningsbestämmelserna, att han hade kunnat komma med bara pälsen; men han utgick från att räven skulle utställas levandes och alltså medtagas. Och sålunda skedde det.

Han hade tillsnickrat en spjälbur till räven, som därefter trots visst motstånd kunde insättas i den, och i byn hade många känt sig alarmerade och nästan oroliga och samlats nere vid mjölkbordet när han avfor med bussen som denna speciella dag också som vanligt framfördes av Marklin. Och många hade uppriktigt önskat honom och räven framgång, fast en Stockholmsresa obetingat måste betecknas som oförnuftig: ingen i byn hade förut varit söder om Umeå, och i varje fall icke i sällskap med en levande räv. Men farfadern hade ju i byn ofta beskrivits som lite eljest, detta dock sagt med respekt, och ofta varit tjurut när han fått något i huvudet. Han var känd för att vara stolt över sina rävar, men att det skulle gå dithän att han skulle släpa med sig rävstackarn ända till Stockholm och divla om djuret som ett konstverk, det hade man inte kunnat föreställa sig. Han hade tagit bussen till Skellefteå och sedan omlastat reskamraten och sig själv på tåget till Bastuträsk och där bytt till södergående Nordpilen till Stockholm. Han hade suttit med rävburen på golvet framför sig i kupén, men efter ett tag besinnat sig och satt upp den på sätet framför sig på det att räven skulle kunna granska det förbiglidande landskapet eller i alla fall ljuset från stugorna i den främmande kontinent som låg söder om Jörn. PW hade rikligt med vatten och föda med sig i ryggsäcken, och de hade delat upp det i rimligt lika delar och båda hade varit ganska lugna och låtsas som ingenting trots att många medpassagerare förundrat sig storligen. Det tog ju tid att resa till Stockholm den gången , det hade tagit en dag och en natt, men de två resenärerna från Sjön, Hjoggböle, hade lyckats slumra in en kort stund, och väl framme i Stockholm skulle de säkert kunna hålla sig vakna, på grund av de överväldigande intrycken från huvudstaden.

Hur P.W. Enquist ombesörjt transporten av rävburen i Stockholm vet ingen, fast detaljer från expeditionen annars var väl kända i byn ända in på 1990-talet. Men han hade tagit sig till utställningen och där hade de blivit förevigade av en tidningsfotograf. Och vad som hänt berättades i bildtexten.

”Den vackraste pälsen visade den här korsräven upp. Det blev första pris förstås – en stor buckla – som P.W. Enquist, Hjoggböle, förärades med.”

Bilden är på sitt sätt fantastisk. Farfadern har en skinnmössa (det så kallade vinterfuset) neddragen över öronen – det bör alltså ha varit vinter – och håller räven i sin famn.  Räven är gigantisk, PW stirrar skräckslagen  eller stolt med uppspärrade ögon rakt in i kameran, och har kopplat ett säkert grepp runt räven. Den ser tung ut, men stretar inte emot för att bli fri, utan trycker sig snarare mot farfadern , som för att söka skydd mot den fientliga omgivningen.

Rävens huvud är vänt mot fotografen. Han stirrar mot denne Stockholmare med bekymrad min: farfadern och räven ser eniga ut. De vet vad de har gjort. De har rest oerhört långt, de har tillsammans företagit en expedition. De har vågat lämna Hjoggböle, som de första i släkten, för att förverkliga något. Nu är de framme. De tyr sig till varandra i en skräckslagen men beslutsam omfamning. Gemensamt har de kunnat bemästra farorna i detta främmande och fientliga land.

PW hade icket skrivit versar eller minnesord, och i varje fall inte en roman. Men han hade skapat denna korsräv, brutit sig loss och erövrat första pris.’Sedan återvände han den långa vägen till byn. Det var den enda långa resa han företog. Sedan skulle han aldrig mer lämna byn.

SLUT

Det ni läser ovan är stort! Nu är det ju såklart inte bara jag som har uppmärksammat det, utan sannolikt hela den litterära världen. Jag vet inte hur många språk PO Enquist är översatt till. Men för den här boken fick han i alla fall Augustpriset år 2008.

För mej betyder det extra mycket att läsa om ortsnamn som Hjoggböle, Långviken och Gärdsmark eftersom jag har många släktingar i trakterna. Det är en svindlande tanke att min egen morsa är uppvuxen i samma by som Sara Lidman, Missenträsk. Tänk om jag bara har fått lite, lite av den norrländska ”skrivargenen”. Annars kommer den från farmor, och hon är (var) värmländska. Jävlars vilken krutkärring!

Nu ska jag läsa vidare, och kolla vad Viola har för sej. Kanske skotta däck, skriva en bok, starta en rävfarm. Int´vet´jag!

Peace out!

Lolas livade lördag

Ingen hund, ingen människa har skrämt mej lika många gånger som Viola, inte ens Jultomten. Vi tyckte att Wilmer, som valp, var lite väl inovativ i sitt samlande och förgörande av skor. Viola är inte ett skit intresserad av gamla skor. Hon gillar trestegsraketer. Svåra hinder, stora utmaningar, gärna sammankopplade med koncentrerad tankeverksamhet. Dom är väldigt, väldigt olika varandra. Wilmer blir till exempel helt apatisk när man lämnar honom ensam. Det är helt perfekt! Viola börjar genast skissa på en avancerad smash and grab kupp. Hon är den enda av hundarna som gömmer saker.

Här om dagen var alla tuggben helt borta. Jag förstod direkt att Viola hade gömt dom, och lyfte slentrianmässigt på hennes dyna där hon ofta döljer sina dyrgripar. Låg det några ben där? Nej, men tre förskärare.

Hundjäveln planerar att döda oss!

Jag har faktiskt sett det hända förr. Hur hon ställer sej på bakbenen, dyker ner i diskhon och snor saker. Diskborsten är ALLTID borta.

Att hon river staket och rymmer, det vet ni redan. Ändå har hon sällan tråkigt. Violas dagar börjar tidigt och slutar sent. Hon borde vara dödstrött, men hon har alltid lite energi över för en sista show off. Som i går.

Hundarna hade varit igång hela förmiddagen, och nu skulle dom vila. Som vanligt låg dom i köket. Alla grindar var stängda. Det hade jag själv kontrollerat. Jag var dessutom hemma. Två gånger såg jag dom ligga snyggt och prydligt utsträckta intill varandra. Viola blängde på mej med sina klotrunda ögon. Jag tog itu med tvätten (för hand).

Nästa gång jag kom upp till köket var hundarna borta. Jag hittade dom en halv trappa upp. Viola blängde på mej med sina klotrunda ögon.

– Vad har du gjort med grinden? frågade jag.

Inget svar.

– Har du gjort sattyg? frågade jag.

Inget svar.

Jag började leta på golvet och hittade det här.

70% kakao

Ingenting annat, bara och enbart det där pappersskräpet. Återigen fick jag den där välbekanta känslan av iskyla i hela kroppen. Jag ringde omedelbart upp Skutskepparn och frågade:

– Har vi mörk choklad hemma?

Han svarade:

– Jag köpte det i går.

Jag frågade.

– Hur mycket fanns det kvar i paketet?

Han svarade.

– Allt, ingen ville ha. Jag gömde det högt uppe, bakom en korg i bokhyllan.

Jag svarade.

– Åk hem från jobbet NU.

Sedan ringde jag till djursjukhuset i Arninge som var stängt och hänvisade till Bagarmossen som sa; ”Eftersom vi inte vet vilken hund som har ätit av chokladen, måste båda två magpumpas omedelbart. Även om dom har delat på chokladkakan är dom uppe i en toxisk dos.”

Rindö – Bagarmossen, det är en jävla bit att åka. Som tur var kom vi att tänka på Albano, som också är akutmottagning och ligger på vägen in till stan. Där var dom blixtsnabba. Trots att det var fullt av hundar i väntrummet, åkte Wilmer och Viola in på ett behandlingsrum utan att ens hinna blinka och där blev det kräkkalas kan jag berätta. Båda fick sprutor för att tömma sej på allt maginnehåll och jag kan försäkra att det STANK mintchoklad i hela rummet.

Dessvärre (-bättre) visade det sej att Wilmer enbart spydde hundmat och Viola i princip enbart choklad. Hon spydde även upp hela innehållsförteckningen, en hel del staniol och vad som i övrigt saknas av förpackningen ovan. Veterinären satt på golvet och läste upp hur många procent kakao chokladen innehöll från bitarna som kom ut ur munnen. Hon sa:

– Den ena kan åka hem, men den andra ska läggas in och sättas på extravak.

Detta gör man för att giftet som finns i kakao verkar upp till 24 timmar och kan orsaka hjärtstillestånd hos en hund.

”Fortfarande… Är det ingen som har lite humor här?”

Jag vet inte om någon har noterat att detta hände timmarna efter min ”vinterkräksjuka”. Jag hade precis, eller knappt, kommit på benen och nu befann jag mej i ett ”spyornas Jehenna”!

Sedan dess har viola legat med dropp i en bur. I morse ringde veterinären och sa att vi ska få hämta henne klockan fem i eftermiddag om hon fortsätter att vara stabil under dagen.

Läs mer om ”chokladförgiftning hos djur” under länken. Om det inte är tillräckligt avskräckande för att låsa in era praliner i vapenskåpet kan jag berätta att försäkringsbolagens ”självreglering” inte gäller på helgerna. Det är cash, som ska fram. I vårat fall, räknade veterinären snabbt ut, cirka 10.000:- bagis. Kasta upp det på söndagen, den som har lust.

Vi har det. Vi ska lösa ut våran älskade bängbula från veterinären at five o’ clock sharp. Men vi ska aldrig, aldrig mer äta choklad. Det har vi väl inte råd med heller för övrigt.

Black Betty

Det är en sak att sova skavfötters med loppiga hundar eller att grotta runt i ett lortigt maskinrum. Sånt blir man i alla fall inte sjuk av. Men att åka buss med Stockholms Lokaltrafik. Livsfarligt!

Inte en enda gång på hela vintern har jag åkt kollektivt, förutom möjligen ett par korta turer med vägfärjan. Men så i går, skulle jag träffa morsan i stan, och dit tänkte jag ta då ta bussen från Waxholm.

Samtidigt fick jag veta att min vän, Fredrik, var på kort besök i Stockholm för att bl.a gå på SLM (Scandinavian Leathermen) i Gamla Stan. (Ja, han är läderbög som ni förstår – och jag f-n älskar den där underbara människan). Naturligtvis ville jag även hinna med att ta glas med Frippe innan dagen var till ända.

Nu blev det inte så. Buss 670 hade andra planer för mej. Vinterkräksjukan!

Så när Fredrik svingar sin läderpiska över svettiga manskroppar (gör ni sånt på SLM?) ligger jag med huvudet i en bucklig plåthink och vädjar om nåd.

Livet ter sej lite olika beroende på vilka faror man väljer att utsätta sej för. Men en sak kan jag med bestämdhet konstatera. Hellre SLM än SL, om man sätter hälsan i första rummet.

Fultvätt 20 minugrader

– Nu så… Nu har tvättmaskinen pajat också, sa jag och satte beskäftigt händerna i sidorna.

– Få se här…, svarade Skutisen och började bläddra i almanackan. Ja, jag har ju fan inte tid att laga den, och det finns ingen som helst lucka på hela veckan… månaden… våren… (blädder, blädder) när vi skulle kunna åka och köpa en ny. Men Uffe… är i Falun, ja… Och du…

Han tittade upp och gav mej plötsligt en obehagligt lysten blick.

– Du kan väl ta körkort.

Jag rullade dramatiskt med ögonen och svarade:

– Visst fan kan jag ta körkort!

Skutisen såg nu direkt euforisk ut.

– Kanske svänga förbi Muskö och hämta en gyrokompass nere i berget.

Jag gjorde en dubbel bakåtvolt (från stående) och svarade:

– Visst fan kan jag hämta en gyrokompass på Muskö. Ska jag installera den också?

Skutisen skakade hastigt på huvudet.

– Nej nej, det behöver du inte tänka på. Du har ju så mycket att göra med tvätten.

Jag vet inte vad jag ska säja, men jag undrar… Vad var det som hände? Vad ska jag göra nu? Ringa en trafikskola?!

Fickparkering i uppförsbacke

Bortsett från att tvättmaskinen har pajat kan det hända att den här websidan dyker lite upp och ner, till och från, fram och tillbaka under en tid. Det är för att den ska få en ny layout och lite heta funktioner (förhoppningsvis).

Violas vådaverk

I morse när jag satt och skrev i allsköns ro kom Skutskepparn ner i förpiken och drog upp en genomskinlig plastpåse ur jackfickan. ”Violas verk”, var allt han sa och lämnade liket kvar på skrivbordsskivan.

Violas verk

Jag vet inte vad som krävs för att ni, där ute, ska komma av er i er ”diktkonst”, men jag kände mej ganska tom inombords en lång stund. Fast sedan hände förstås det där med madrassen.

Det var Viola som gjorde det

Här ligger, förutom hundarnas egen madrass, även alla Fridas små garnnystan upptuggade (Frida, jag har lyckats rädda det mesta, men lite slemmiga kommer nog dina virkningar att vara i framtiden).

Nu har odjuren i alla fall åkt till stallet. Skulle inte förvåna mej om Viola kommer hem med en ponny i käften.

Är det ingen som har lite humor här?

Soppsatans återkomst

Jag tycker att gamla Soppsatan ska tas till heders igen. Det var längesen vi gjorde ”soppsatan” här ombord, och Nisse är ju sugen på att lära sej laga mat.

Enär jag faktiskt INTE orkar redigera ett gammal recept, kör jag helt enkelt ut en repris från förra året.

Here we go again, jag har tjatat om den här soppan förr. Men nu kommer den med bilder! Först vill jag bara berätta om ett ”läsarbrev” som jag fick idag. Alltså, jag ÄLSKAR mina läsarbrev. Jag tycker att det är STORT av en människa att sätta sig ned och sammanfatta sina tankar kring ett skönlitterärt verk och faktiskt sända detta till författaren.

– Läsarbreven betyder allt, sa jag till Caroline under lunchen.

– Det är det bästa, sa hon.

– Jag fick ett idag, sa jag.

– Vad stod det? sa hon.

– Att det är för mycket sex i mina böcker, sa jag.

– I helvete, sa hon. Det är för LITE sex i dina böcker!

Sedan berättade hon om ett bokprojekt som hon har ihop med författarinnan Birgitta Stenberg, en samling erotiska noveller. Och det är ju sånt här vi ”författare” går igång på. Känslor! Det behöver inte alls (och gör sällan) handla om sex. Det absolut högsta betyg man kan få är när en läsare har blivit berörd över huvud taget. Och det hade den här mannen blivit. Det här med själva ”sexet” var bara inledningen av brevet.

– Sex, sa Kråke och lade på luren (för hon talar mycket i telefon). Snackar ni om sex nu?

– Jajamensan, sa vi.

– Är det någon som kan skriva bra här? undrade hon plötsligt. Jag har en idé!

Det är nog bara Kråke i hela den norra hemisfären som kan sitta vid ett bord fullt av rätt så erfarna skribenter och ställa frågan; ”Är det någon som kan skriva här?”

Kul, faktiskt!

Kråke kom med rara presenter och en idé

Men så här har min eftermiddag sett ut (och låtit). Kråke, ni ska bara veta att hon har ideér om precis ALLTING. Här kommer receptet på ”Soppsatan” i repris.

Det här behövs

Mät upp 1-2 liter vatten (det är inte så jävla noga och jag vet inte hur många personer det räcker till heller) och ploppa i 3-4 buljongtärningar. Jag brukar ta 3 stycken grönsaksbuljong och 1 hönsbuljong. Men det kan väl mängden vatten få avgöra. Man får inte känna sej låst i sin kokkonst. Dock har jag sett middagsgäster resa sej upp och gå när dom fått höra talas om hönsbuljongtärningen. Även Carolines döttrar förhörde sig noga om vilken slags buljong som var i soppan.

Tag en stor kastrull

Tillsätt sedan två burkar majs och låt alltsammans koka lite sansat i ett par minuter. Därefter lyfter man av hela kastrullen från spisen och mixar innehållet till en ganska jämn… ja, soppa. Och nu kommer det roliga.

Färdigkokta röda linser från Go Green

Blanda ner en burk cocosmjölk, ett paket (förkokta, sköljda) röda eller gröna linser (tag Go Green), en fetaost i bitar (den ekologiska är absolut godast) och en blandning av färska örter. Jag brukar ta dragon, timjan och kanske rosmarin. Annars vad fan som helst. Torkade örter går säkert också bra. Men i fallet med dom färska bör man nog hacka dom först. Sedan är det egentligen bara att krydda, det kan räcka med vanlig svartpeppar. Absolut inte vitpeppar, det skulle fördärva hela prylen!

Nu ska det här liksom förena sej på ganska låg temperatur. Och om soppan verkar för tunn så red den med lite mjöl och grädde (vispa ihop). En skvätt grädde kan man slå i any how eller cremé fraiche.

Allt det här går jättefort att laga – för fort! Därför hinner man också rosta bröd och till dessa kan man exempelvis ha pesto (ge för sjutton inte till en nötallergiker – dom slutar andas av pesto, men det vet dom i allmänhet om själva).

Redning

Nu är det egentligen klart, men den här soppan går givetvis att utveckla i det oändliga. Det finns ju också människor som kräver någon form av ”död” i maten för att dom ska bli nöjda och belåtna. Då är det behändigt med lite kyckling vid sidan om.

I Carolines kajuta
Från vänster, Caroline Giertz, Kråke Lithander och Simoné Giertz.

Alla åt med god aptit, Caroline sa att det var ”jättegott”, men erkände sedan att hon varken har någon smak- eller något luktsinne.

– Men hur FAN kan då avgöra hur soppan smakar? frågade Kråke.

– Jag äter i ”svartvitt” och ni i ”färg”, svarade Caroline. Och det här var en bra ”svart-vit soppa”.

Sen ville vi höra om ”bryggprojektet” på Tomarps och såklart vårens avsnitt av… Moohahaha, Det okända. Kråke funderar på att bygga övernattningslägenheter i ”dyktalberna” (för den som vet vad det är någonting), och jag… Jag ska ta mej en allvarlig funderare över det där brevet jag fick. Där stod nämligen en hel del i det. Bland annat följande; ”För rockband är tredje plattan den svåraste och osäkraste och jag tror att samma sak gäller även författare. Därför ser jag extra mycket fram mot din tredje bok.”

Själv ser jag mest fram mot min ”tredje” soppa. Jag tror jag ska krydda den med extra mycket sex och synd!

Peace out!

Slabbkistan

– Jag begriper inte hur det ska gå för mej, sa Nisse och slog ut med armarna i en uppgiven gest. Jag kan ju ingenting om matlagning och är rent oduglig i köket!

Nisse älskar uttryck som; ”fatalt misslyckad” och ”helt okapabel”. Men nu körde hon alltså även ut, ”rent oduglig”.

Själv kan jag inte heller mycket om matlagning och ser ”improvisation” som en självklarhet i såväl soppa som sås. Herregud ungar – hitt på nåt!

Men för att hjälpa Nisse lite på traven har jag lovat att göra några ”pedagogiska” bildbloggar som en vägledning till dom rätter hon uppskattar allra mest. Humla är inte heller så jävla styv i kabyssen kan jag meddela, och kan också behöva ett och annat rejält husmorstips.

Så nu börjar vi med att tvätta fötterna ordentligt barn, och så slänger vi upp kossan på skärbrädan. Det ska bli, ”Eriks Gryta”.

Kossan – check

Namnet kommer från min far, Erik, som aldrig har haft en tråkig stund i hela sitt liv (tror jag), och absolut inte i köket. Där har han stått under hela (nåja) min uppväxt och lagat en mängd olika grytor. Alla har inte varit ätliga, men alla har haft samma namn; ”Eriks Gryta”. Och jag ser ingen anledning att ändra på ett vinnande koncept.

Storfiskarn

I det här fallet har jag köpt en bit ytterlår, man kan i princip ta vilken köttbit som helst, men kanske ändå från ett djur som råmar i sin ursprungsmiljö. Älg vore ännu bättre!

Jag tycker att utsikten är viktig. Det ska ni tänka på, ungar. Laga aldrig mat utan bra utsikt. Kossan blir ledsen och smöret skämt. Har ni ingen bra utsikt hemma, knacka på och kolla om grannen har.

Tärna nu köttet och bryn det på hög värme.

Bra utsikt

Under tiden som köttet går i stekpannan, är det läge att börja fixa med rotfrukterna. Jag har ingen aning om koktider och smakblandningar, men en klassiker är väl att köra ner lite lök, palsternacka, morötter och kanske paprika. Jag brukar även köpa jordärtskockor som blir jättegoda när det får koka ihop med allt det andra. Men det där är inte så viktigt, bara utsikten är bra!

Bryn köttet

Nu börjar det roliga. Att blanda alltsammans. Det enklaste är att gå över till en större kastrull eller stekgryta, beroende på vad man har. När nu kossan börjar bli färdigstekt, så kör ner alla rotfrukter och lök (även vitlök) och veva runt några varv med en slev. Slå därefter på en försvarlig skvätt av husets vin. Jag föreställer mej att ni dricker rött vin i era hem. Om inte – börja med det ungar.

Har ni nu glömt att krydda är det dags att börja mortla svartpeppar. Här är ni ”bortskämda” med riktig svartpeppar, så det kan ni bara fortsätta med. Mortla eller använd en pepparkvarn. Ingenting annat!

Jag brukar slå på en jävla dash!

Gör det.

Jordärtskockor

Salt ska man naturligtvis också ha, men jag brukar använda ganska mycket kalvfond (koncentrerad), så gå på den i stället eller- / både och.

I det här läget handlar det om rent artisteri. Nu får ni faktiskt vara med lite. Sänk värmen, tillsätt kalvfond, grädde (och på den punkten vet jag ju redan att ni kan vara ganska djärva), kanske ännu mera vin och eventuellt några stänk soja. Lagerblad kan vara kul att ha i, men det är som med det mesta, man kan skita i det också.

Nu återstår inte annat än att slå upp ett glas åt sej själv och sätta sej ner och titta på den där fina utsikten man har. (Jag har stirrat in i en platt tegelvägg en gång, och funnit inspiration där.)

Men, jag tycker att man ska dricka gott vin om man ska dricka vin alls. Drick det här, i alla fall till ”Eriks Gryta”, oavsett om den tillkommer på en söndag eller en tisdag.

Chateauneuf-du-Pape

Som ni sitter där och vegeterar kommer ni snart att tänka på färska örter. ”Vore det inte trevligt att ha i lite färska örter?”, tänker ni då. Jo, för fan. Ha det för all del.

Tag vad ni vill. Jag brukar blanda en knippe timjan, kanske även dragon och rosmarin. Go, all in!

Sannolikt har det nu förflutit en eller ett par timmar i er dunkla kabyss. Grytan puttrar helt harmoniskt på spisen, förhoppningsvis under ett lock. Det börjar bli dags att duka.

Mastbrott – check

Använd alltid ert bästa porslin, men slå inte sönder det (som jag gjorde). Just den där tallriken (ovan) kommer från mitt barndomshem, och den har jag ätit så många ”Eriks grytor” på att jag inte ens kan räkna dom. Synd att jag tappade den i golvet. (Nu får du ge mej resten av porslinet, farsan. Och så vill jag ha bössorna, pengarna med. Knussla inte!)

Ja, barn… Nu bör maten vara färdig och har ni varken kokat potatis eller ris vid det här laget, då kan ni tamejfan vara utan det. Någonting får ni faktiskt tänka på själva. Som att tvätta era lurviga fötter före maten.

Den här rätten fick fem oryktade potatisar i betyg
(av ett enigt middagsbord)

Onödigt vetande:

Slabbkista (slop chest); av slops – 1500-talets moderiktiga knäbyxor, på svenska ”pluderhosor” – som kom att beteckna sjömanskläder överhuvud taget, liksom kojpersedlar. The purser – den tidens steward eller ”hökare” – öppnade vissa bestämda tider sin slop chest på fördäck, givetvis mot väl saltad kommission (se även cumshaw). I modern tid syftar slabbkistan mest på ”hökarens” privata försäljning av varor såsom tandkräm, godsaker m.m. På senare decennier åsyftas även försäljning ur ”fartygets förråd”: tobak, läsk och alkoholhaltiga drycker.

(Källa: Sjöfartsverket.)

Fula färger och bad fit

Försumma aldrig att ha en liten kvittrande Chihuhua i salladen och ett par punkare i vrån. Det blir MYCKET roligare så!

Chihuhuasallad

Dagens citat står annars Freja för. Hon ligger här bredvid mej med datorn på magen och stönar högt; ”Är man bara lite öppen för fula färger och bad fit, kan man göra riktiga fynd i februari.”

Ett par punkare i vrån

Skenet bedrar

Ja, varmt är det ju inte, och inte skönt heller. Så jag tänkte grilla någonting gott till middag på däck. I går firade vi Freja som har fyllt 23 med japansk hämtmat. Det var riktigt smarrigt. Men 23, liksom. Tjugotre bast! Vad var det som hände?

I dag har det dock hänt minimalt kan jag meddela. Min tacksamhet är oändlig. Vid en första anblick av ”dagen” trodde jag att man verkligen kunde gå ut i ”den”. Solen var ju uppe och himlen var ju blå. Nåväl, skenet bedrar!

Hundarna har i alla fall varit ute på sina turer runt varvet. Dom lider inte speciellt av kylan alls, men Viola får snöklumpar i sina lurviga tassar som man måste hjälpa henne med att avlägsna.

Nu ska jag dock gå ut i kylan och tända grillen. Philippa och Jompa hade med sig en massa ”helfestliga” (olika märken) öl i går, och en del blev kvar. Ett med ingefära i, var faktiskt riktigt, riktigt gott. Det kan ju passa en stjärnklar februarikväll mitt i svarta skitvintern.

Peace out!

Back in the days

Jag blev så helvetes tagen av att pölsa runt i skogen med hundarna att jag seriöst inte kunde minnas en enda sommardag med halkfritt underlag. Jag visste inte längre om vi över huvud taget har en sådan sak som ”sommar” i Sverige. Välsignelsen med en blogg är att man kan gå tillbaka i tiden och kolla.

Och hur det nu må vara med ”sommar”, jag hittade i alla fall ett inlägg daterat den 23 juli. Och det såg ganska varmt ut.

Det finns inga ord att beskriva hur jag längtar till ”Harlem på Ramsö”. Detta anarkistiska häng bortom all redlighet och ära. Jag vill tillbaka! Såsa med Steven, lyssna på Loffes aparta blues, dricka konstiga bira från latinska länder. För FAN… sluta snöa, sluta jävlas, bli vass, bli vår!

Sånt som man förstår.

23 juli 2010

En grillkväll på Ramsö kan också vara alldeles, alldeles… förskräcklig. Som den gången Charlie nästan körde ihjäl sej på fyrhjulingen och vi möttes av en ambulanshelikopter som gick ner i vassen. Jag har fortfarande, flera år senare, svårt för ljudet av en helikopter.

Gott och blandat på familjen Dahl- / Baumgartens brygga

Igår var det dock bara trevligt, även om stämningen periodvis kändes lite hotfull. Jag vet inte säkert, men någonting säjer mej att Loffe och Nicola har kroknat på hålögda ungdomar och deras dekadenta livsstil.

Jag tog mej en tur genom huset och kunde själv konstatera att där drev omkring ett antal, för mej (och kanske även för Loffe) okända existenser som ingen underskred längden av 2,3 meter och som halsade ohemula mängder Coca Cola under det att livet långsamt passerade förbi. Jag bad om att få låna toaletten.

Jag vet inte säkert här heller, men någonting säjer mej att dessa existenser även utnyttjar husets faciliteter på ett för ändamålet oacceptabelt sätt. Jag gick ut i solskenet igen. På vägen passerade jag Loffes gitarrsamling. Där satt ingen lapp. Ännu… Att han har hängt dom högt betyder ingenting. Ingenting!

Jag passade faktiskt på att fotografera familjens tvätthög, som inte alls var särskilt olik den jag själv brottas med här ombord just nu. Jag ska fråga Loffe och Nicola om jag kan få publicera den bilden här på min blogg, för jag tyckte att den var riktigt intressant. Det såg ut som att det LÅG någon inuti tvätten.


Harlem på Ramsö

Annars är det här, i Harlem, som man brukar hitta dom största artisterna. Eller bakom pianot.

The piano has been drinking

Jag vet inte hur många kvällar, nätter, tidiga morgnar och dagar man har hängt i Harlem och bara njutit av musiken. Loffe är en riktigt styv gitarrist och har en massa musikaliska vänner. Huruvida Radar spelar ett enda instrument har jag inte en ANING om trots att vi har känt varandra hela livet. Mitt intryck är att Radar har fullt upp med att överleva. Speciellt som han en gång faktiskt försökte krypa ner till Wilmer i hundkorgen.

Radar och Loffe

Nicola lämnade oss ganska tidigt och försvann med Captain Sig, men Monica tog köket i besittning och kokade en chokladsås som kan vara den godaste jag har smakat någonsin. På riktigt… Jag BLEV rörd till tårar.

På riktigt…

Nu får det vara slut med mina obskyra bildreportage på en tid. Jag ska skriva manus och hänga tvätt. Och kanske, kanske bjuda det där Ramsödrägget på middag i helgen. Huruvida dom ”udda existenserna” också medföljer vid ett sådant tillfälle återstår att se. Och vad man ska skriva på sin egen lapp vet jag inte heller. Kanske: ”Rök inte i maskinrummet för då smäller det!”

Vadan och varthän

Inte ens det faktum att sjöfåglarna håller på att frysa fast med benen i isen får mej att tappa modet. Om alla tillsammans samlar sina krafter och flaxar tillräckligt hårt… Ja, ni förstår ju själva. Det berättades faktiskt en sådan historia i filmen; Stekta gröna tomater. Den borde man se igen!

För övrigt hade vi en härlig tur i skogen i dag. Det jag ÄLSKAR med den här rasen är deras alltid lika logiska reaktioner. Samspelet är också spännande. Jag kallar bilden; ”Vadan och varthän”.


Vadan och varthän

Fem fullastade kärror

Som tiden så sakteliga flyter förbi, har jag litet (eller intet) att berätta denna gudsförgätna lördag i månaden februari. ”Låt det flyta på bara”, tänker jag i mitt stilla sinne och tvättar så saktmodigt en lortig toalett.

Muggen i förpiken

För övrigt har jag fan fejat överallt. Jag har städat och donat och gnetat och gnott. På eftermiddagen satte Freja och jag på en matinéfilm.

Fem fullastade Kärror

Få filmer ska ha fem ”kärror” i betyg. Men den här är en uppvisning i diktkonst, i sång och ren genialitet. Jag säger bara, Tove Jansson!

Vem ska trösta Knyttet

En annan film som MÅSTE ses är dokumentären Dear Zachary (finns tillgänglig på SVT Play några dagar till). En fullständigt omtumlande filmberättelse som har vunnit alla pris man kan tänka sej och bara blir värre ju längre tid man tittar. Men det är inget frosseri, det är en fin film, en fin dokumentär. Som också råkar vara ohygglig. Missa den inte!

Middag

Freja slog dock till och lagade en fantastisk middag åt oss med vegetarisk pasta och mozarellaspäckad ruccolasallad. God Bless, Freja!

Hur skulle jag annars stå ut med det här?

Oheumla mängder med tvätt

Nej, det var en riktig skitlördag det här, hörrni. Men vädret var det tamejfan inget fel på, och inte utsikten heller.

Blidan

Till och med gamla Blidösund sågs ta en tur i farleden. Nu ska vi kolla på Ingemar Bergmans  Persona och sedan bunta sött i våra gungande tråg.

Freja

Småkrig och skitväder

Det här nya, sköna glidarlivet med varm mat och vänliga ord, börjar verkligen gå oss alla på nerverna. Middagen, ett toppnummer, från Indira på Bondegatan, var irriterande god.  Vi åt alldeles för mycket. Mubarak flydde landet utan att passera GÅ. Onödigt enkelt. Och i dag… SOLSKEN!

Vad är det här?

Som tur var hade Viola skitit på köksgolvet i morse. Det får finnas hejd på harmonin här i världen. Man måste ha balans, lite småkrig och skitväder.

Nu ska jag ut och fotografera eländet.

Puss och kram!

Nyputsad mässing och slappa gäddarslen

I flera dagar har jag gått runt och känt mej… Ja, ”knoppfull”. Som om någonting stort är på gång. Och plötsligt bara händer det…

Knoppfan är tillbaka!

Jag vet inte när det har skett, eller HUR det har gått till. Men i morse när jag satt håglös med mitt blaskiga kaffe och tittade tomt i intet, fick jag syn på ”knoppen”. Den som har varit avskruvad, tidvis försvunnen, i flera veckor.

Ja, hörrni… Livet upphör aldrig att förvåna. Och jag som redan hade planerat att laga slappa gäddarslen till midddag. Vad ska jag göra nu?


Kolla knoppen!

Som jag brukar säja; ”stora omöjliga projekt” är mitt mellannamn, nu kan jag även tillägga; ”långa meningslösa strider”. Tänk om jag är som Mubarak. Det vore ju förskräckligt. Mässingknopparnas Mubarak.

Men nu kommer allting att bli annorlunda, förstår ni. Ljuset kommer att återvända till kökslamporna, värmen kommer att stråla från spisplattorna och saltet kommer att flöda i fadda soppor. Det kanske blir ett rent helvete. Jag har ju liksom kommit igång med de här ”satansmåltiderna” och blivit riktigt styv på vissa rätter. Barnen ropar efter bengaliska pungkulor och nyrakade kråkryggar. Och så kommer knoppen och omkullkastar hela det infekterade ”köksskicket” som vi alla har lärt oss att uppskatta så mycket.

Nåja, så länge vinet är surt och hundarna luktar illa, ska man väl stå ut med lite god mat.

Tjong i kastrullen!

Det goda hantverket

I går fick jag för första gången kolla på en inofficiell trailer till Kronjuvelerna. Det är visserligen inte första gången jag ser mina karaktärer komma till liv, men aldrig har det känts så omtumlande.

Det är någonting Ella gör med bilderna, en känsla som återspeglas i ALLT och sitter lika djupt i de slitna husfasaderna som i skådespelarnas ansikten. Och det är fruktansvärt vackert!

Det är en häftig upplevelse, i samarbetet med en regissör, när det som s.a.s ”kommer ut” inte bara efterliknar, utan till och med överträffar de bilder man bär på i sitt eget huvud. Och det är kanske det svåraste man kan göra som manusförfattare eller upphovsman, att släppa en historia. Att kliva åt sidan, vinka farväl och lägga sin förtröstan i att berättelsen kommer tillbaka en dag. Att den under vägs gång kommer att växa och utvecklas till en stor och vidunderlig saga formad av många, många människors goda hantverk.

Hantverket går igen i ALLT. I kläderna, scenografin, regin naturligtvis, filmfotot… rubbet!

Richard Persson
(egen inspirationsbild)

Tyvärr får jag ännu inte visa något material från filminspelningen, men jag tror inte att det dröjer jättelänge innan det kommer en oficiell trailer, och då lägger jag såklart ut den här.

Nu ska jag dock återvända till den ordinarie misären och ta ut två vilda troll i skogen.

Peace out!

Hell o’ clock in the morning

Allvarligt samtal med Wilmer ”fuckhead” Dahl hell o’ clock in the morning.

– Wilmer ditt as! Vad håller du på med egentligen?

– Jag sörjer.

– Du skäller!

– Det är sorg.

– Det är trams.

– Och sorg.

– Vad är det som du sörjer så våldsamt?

– Jag känner mej ensam och övergiven.

– Löjligt, Viola är ju här.

– Viola är inte här.

– Vem är det då som sitter vid din sida och ylar.

– Det är en spanks gråterska.

– Med lurviga öron och lång svans?

– Hon har en sjujävla spansk sorg.

– Vet du att jag har försökt somna om allt sedan klockan tre i natt.

Keep on trying. Här ska det sörjas.

– Men VAD är det ni sörjer?

– Att vi har blivit övergivna. Mest jag, faktiskt. Viola är ett falskt stycke som man inte riktigt vet hur hon känner innerst inne.

– Men seriöst, Wilmer. Ingen har övergivit dej.

– Jag blev inslängd här i köket med spanjorskan efter morgonpromenaden och nu börjar det kännas förbannat trist hela arrangemanget.

– Det är tjugo minuter sedan.

– Tråkigt.

– Vad är det du vill egentligen?

– Sova i sängen.

– Nä, inte det…

– På den varma sidan.

– Nä, inte där…

– Och hon, spanjorskan, ska med också.

– Men jag då, Wilmer. Var ska jag sova.

– Skiter jag i. Du kan stå i köket och yla bäst du orkar. Goodnight!

Ensam och övergiven

Bit ihop

Alla vet hur mördande tråkigt det är att lyssna till andras drömmar. Själv brukar jag drömma otroligt underhållande (tycker jag), men jag har aldrig fått för mej att berätta om det – förrän nu. Och det här var ingen solskenshistoria kan jag försäkra.

Jag drömde i natt att jag tappade tänderna. Inte bara en eller två utan nästan hela övre tandraden. Det blev ett förbannat elände alltsammans och jag hade ett sjå att klistra fast dom igen.

Till och med långt efter det att jag hade vaknat tyckte jag att det var en djupt obehaglig dröm. Jag gjorde någonting som jag aldrig tidigare gjort, googlade på ”drömmar och deras betydelse”.

Att tappa tänderna, upptäckte jag snart, var en ganska vanlig dröm. Det intressanta var HUR man hanterade situationen. Där fanns flera exempel. Vaknade man med ett skrik och rusade fram till spegeln kunde det vara ett tecken på stress, spottade man ut gaddarna och gömde dem under huvudkudden kunde det visa på ekonomiska problem, klistrade man fast dem igen var man bara rent kreativ.

Jag tyckte att jag kunde känna igen mig i det där. Jag har ofta fått lösa besvärliga situationer med de mest okonventionella metoder. Inte sällan med silvertejp.

En kreativ kille

Det finns till och med en grupp på Facebook med över 230.000 medlemmar där man samlas under devisen; ”Går det inte att laga med silvertejp är det trasigt”.

I dag blir det oskalade ekollon till middag. Man är väl kreativ på fler än ett plan.

Bit ihop!

Hoppilandkalle

Sent i går kväll hände någonting riktigt otäckt (igen). Viola ramlade ner mellan landgången och kajen. Jag fick upp henne, men jag är tveksam om jag ens orkar berätta om det.

Vi vet hur hon är och vi har anpassat oss efter det. Därför sitter det också skydd på båda sidorna om landgången för att ingen olycka ska kunna hända. Nu bor vi förvisso på ett fartyg, men jag ser ingen skillnad om vi hade haft en stor gård. Viola skulle varit hunden som klättrar på stegar och kastar övermogna äpplen på den folkilskne avelstjuren i alla fall.

Men så i går kväll började vattnet plötsligt att stiga och landgången fick en brantare vinkel. Detta medförde i sin tur att det uppstod en glipa mellan kajen och fartygssidan som normalt sett är täckt av ett galler. Och då… just DÅ, fick Viola för sig att ta en genväg för att komma ifatt Wilmer, som redan var uppe på kajen, och kastade sej åt sidan i stället för att springa rakt fram. Och så föll hon.

Jag bara såg hur hela kroppen försvann mellan kajen och skrovet och högg ett hårt tag om kopplet.

Inte kul, Viola. Inte kul!

Men nu ska ni höra…

Kanske lite förhastat hoppat…

Vi backar ett par dagar tillbaka i tiden. Då lät det så här i ett samtal vid middagsbordet:

Jag: Viola måste ha ett nytt halsband. Det hon har nu börjar att bli alldeles för litet.

Skutskepparn: I så fall ska hon ha ett likadant som Wilmer har, från sadelmakarn i Vallentuna. Handgjort.

Jag: Vi kan väl bara att köpa ett halsband på vilken jävla djuraffär som helst.

Skutskepparn: Nej hon ska ha ett likadant som Wilmer har.  Jag beställer ett nästa vecka.

Därför hade Viola fortfarande på sej sitt ”alltför lilla” halsband när vi gick ut i går kväll, och det räddade troligtvis livet på henne. Sannolikt även på mej som annars hade störtat efter om huvudet hade glidit ur ”snaran”.

Alltsammans gick så fruktansvärt fort att Wilmer knappt hann märka någonting.

Om jag skrek – JA.

Sedan slängde jag mej bara platt på mage och grep efter pälsen. Faktiskt (till min tveksamma ära) utan att släppa taget om kopplet.

Jag fick upp henne. Det var en morbid brottningsmatch med en vilt sprattlande valp i en alltför stor päls, men jag lyckades få grepp om det lösa skinnet (med en arm dessutom eftersom jag inte kunde ge efter på kopplet) och hiva upp henne på landgången igen. Fy fan, vilken onödig erfarenhet!

Är du dum i huvudet på riktigt?
(Wilmer i förtroligt samtal med Viola)

Riktigt skiträdd blev jag inte förrän vi kom tillbaka. Jag är fortfarande omskakad. Viola däremot är precis som vanligt. Hon stoppar in spikar i eluttagen, äter fimpar och eldar tidningspapper. Även fast vi inte har några spikar och ingen röker.


Tänkte inte på det…

Vet ni… Jag tror alltsammans beror på ”knoppen”. Alltsedan knoppen försvann har ingenting gått väl här ombord. Knoppen MÅSTE tillbaka i sitt hål, och det – OMGÅENDE.

Vi pallar inte en vecka till av ofrivilliga bad, sega svålbitar och surt vin.

Dessutom har Dolly tappat håret (men det är en annan historia).

Och så är jag jävligt trött på att driva någon slags ”katastrofblogg”. Jag vill skriva om böcker. Tråkiga böcker. Böcker som man somnar till. Inte detta skitelände.

Knoppen, phone home!

Snökrig

Ja, men det var väl skönt. Då har cyklonen passerat och vi har skakat ner krokodilerna ur trädkronorna. Det är fortfarande lite stökigt i Egypten, men så snart befolkningen har ruskat presidentfan ur palatset, ska det väl blåsa över där också.

Här ombord serveras fortfarande fadd soppa och översaltat fläsk. Detta tillstånd kommer att vara så länge den ”avskruvade knoppen” får sin återupprättelse och är tillbaka i sitt hål på luckan.

Jag tror att finns en utbredd skräck för snö här i landet.

Ja, jag vet, nu blev det ett sånt där ”kast” igen, men jag tänker mycket på snö. Jag tror att alla tänker mycket på snö, men att ingen längre vågar säga någonting.

Förra året var det precis tvärtom. Alla pratade om snön, uppgraderade sina Facebookstatusar med frostiga kommentarer och ondfor sig i olika forum. I år råder en otäck tystnad. Och det trots att snösituationen nästan är värre än någonsin.

Ingen hade förväntat sig detta, att snön verkligen skulle komma tillbaka, och med förnyad styrka. Vad vi upplever nu är – SKRÄCK! Vi lever i ett terrorvälde, inte helt olikt det som råder i Egypten, bara lite kyligare. Vi är alla rädda för SNÖDEN.

Att, snöden dö!

Nu ska jag sätta ett långkok med håriga grisöron på spisen.

Peace out!

Krokodilångest

Jag går och dras med någon slags molande ångest över alla vilda och tama djur i Queensland som inte har en aning om att dom ska få en cyklon över sej inom ett par timmar. Kanske beror det på att jag själv har blivit överraskad av en tromb och plockat döda kaniner ur träden efteråt. Jag VET att små djur blåser bort under kraftiga oväder. Men en cyklon… Herregud! Då börjar det ju även vina hästar och krokodiler runt öronen.

Tromben i Hamra
(Ja, där bodde vi…)

Jag kan i alla fall meddela att Viola mår prima, och även Wilmer (ännu så länge). Dagen är ung. Solen står som spön i backen och snart ska vi bege oss av ut i skogen. I går tog Wilmer upp ett spår rakt upp i en tall. Han var verkligen påstridig och försökte med alla medel ta sej upp till tallkronan. Jag tror att det har dött en gammal friflygande undulat där en gång på morfars farfars tid, och nu plötsligt fick Wilmer känningar av den. Det vill säja, om det inte är en krokodil som sitter där och gömmer sej.

Det är synd om djuren.