Wild child

Nisse kom rusande med andan i halsen.

– Viola har klättrat upp på bordet och tuggat sönder en adrenalinspruta! skrek hon.

Låt mej beskriva hur det känns när blodet fryser till is i ådrorna. Eller äsch, det har ni alla säkert upplevt av olika skäl, men förhoppningsvis inte av detta.

Alltså, jag ÄR pjoskig när det kommer till hundarna. Dom är så försvarslösa och kan omöjligtvis känna till vad som är livsfarligt att göra (mer än instinktivt – och det sätter sina begränsningar kan jag försäkra). Därför sitter det också en grind mellan rummen där hundarna får vistas om de någon gång är ensamma och de intilliggande utrymmena, där förutom alla motorreglage (för den som skulle vilja ta båten och lämna landet) även adrenalinet finns (vilket kan behövas i förekommande fall).

Men inte nog med det.

Sprutorna ligger ordentligt undanstuvade i en hylla ovanför matbordet. Dock inte längre bort än att man snabbt kan få tag i dem om någon skulle reagera på en sådan sak som, ”kan innehålla spår av hasselnöt” i en otippad balsamvinäger och därefter bli svårt allergisk.

Vi har såna personer ombord, SVÅRT allergiska. Såna som plötsligt lägger upp vitögonen och jävla dör om man inte skakar fram en Epipen tillräckligt fort.

Men nu hade Viola fått tråkigt i sin ensamhet med Wilmer.

Vad att göra?

Man forcerar en grind, klättrar upp på matbordet, fortsätter upp på väggen och kollar om det finns något riktigt jävla farligt att förhöja stämningen med. Adrenalin, till exempel. Det är kul på tisdagar!

Detta var vad Nisse fann på golvet en halvtimma senare. Observera att till och med nålen är krokig (nedre vänstra hörnet).

Ny tävling
(Identifiera sjökortsområdet.)

Hade det funnits en motsvarighet till Dr House inom veterinärvården skulle han / hon kunnat få sitt lystmäte tillfredsställt denna eftermiddag. För nu fick även jag panik.

– Pulsen, pulsen! skrek jag. Vart fan sitter pulsen på en hund?

– Tänk ”Häst”, svarade Nisse med stirrande ögon.

(Seriöst, jag vet exakt på vilken punkt man skjuter ett rådjur i bröstet, men i den här situationen hade jag accepterat att pulsen satt i svanstippen om jag hade sluppit leta efter den. Och en sak till – jag skjuter inte djur. Jag försöker rädda dem…)

Viola trodde hur som helst att det var en ny rolig lek vi höll på med, och blev alldeles vild av glädje.

– Det är adrenalinet, flämtade jag av ansträngningen att hålla fast henne. Hon är hög på adrenalin!

Under hela tiden vi brottades med Viola låg Wilmer alldeles stilla och tittade förundrat på oss.

– Har du hittat själva nålen? frågade jag Nisse.

– Den kan ju sitta var som helst med den fjädern (se bild), svarade Nisse.

Jag tror att hon (Nisse), och jag drabbades av samma tanke ungefär samtidigt.

– Tänk om Viola har skjutit sprutan i Wilmer? skrek jag. Och så ligger han här och dör medan vi åker till veterinären med Viola.

– Ring Doktor House! skrek Nisse.

Vi ringde till Arninge Veterinärklinik. Jag tror aldrig att de hade hört på maken. En lång stund blev det alldeles tyst i luren.

– Vad sa du att hon hade gjort…? frågade veterinären stilla.

Jag fick berätta och berätta om nötallergiker och utlösningsmekanismer. Den jävla nålen hade kunnat sitta i pälsen på vem som helst. Men till slut hittade Nisse alla delarna på golvet.

Vi fick hålla hundarna under observation några timmar, men behövde inte göra någon akut utryckning.

Wild child

I bland tänker jag på alla valpägare, eller hundägare över huvud taget, som inte vidtar några säkerhetsarrangemang alls i sina hem. Det finns hundar som bor på gatorna, som rotar i soptunnor och balanserar på hustak. Inte fan händer det någonting där.

Men här där det sitter galler och grindar, luckor och lock, spärrar och sprintar. Här blir man helt enkelt tvungen att skjuta i sej en adrenalinspruta på eget bevåg för att det ska hända någonting.

Inte kul, Viola.

Inte kul!

Alkoholisthustruns motsvarighet i strumplådan

Det trodde ni inte om mej, att jag var en ”koftstickare”. Inte efter ”tröjsatan” och ”vanthelvetet”. Men glöm inte bort; ”stora omöjliga projekt” är mitt mellannamn.

Här ser vi nu första framstycket ta form. Javisst är det samma garn som ständigt figurerar i mina eländiga hantverk. Det blir så när man alltid får repa upp. Det vore en omöjlighet för mej att ta död på ett par raggsockor med traditionella metoder så som naturligt slitage under s.a.s ”gång”. Denna, av fårhår spunna tråd, ska slitas ut in i minsta fiber genom upprepningar, upprepningar och åter upprepningar. Jag är något av alkoholisthustruns motsvarighet i strumplådan som ständigt återvänder till samma garnnystan. Om ni är med på den metaforen?

Om inte, kan jag försäkra att jag sannolikt är någonting nytt och ytterst obegripligt nästa vecka.

Jag får ständigt olika diagnoser ställda av Freja, lite beroende vilken form av psykoterapi som intresserar henne för tillfället. Just nu är jag en vanlig kverulant. Det var mycket roligare i december när jag fick vara psykopat i några veckor, men Freja har tagit tillbaka den diagnosen. ”Det finns några få punkter som inte stämmer”, säjer hon.

Nej, hör ni… Nu ska jag skriva ett par timmar och sedan smörja propelleraxeln. Ja, ni läste rätt. Det är era egna tankar som skenar i väg.

Peace out!