Huset fullt av hundar

Det är verkligen intressant hur starka känslor ett program om djur kan väcka hos annars halvsovande TV-tittare. Jag hade också mina ”farhågor” innan första delen av Huset fullt av hundar sändes och tänkte; ”Hur fan kan man få för sej att slänga in sex hundar hos en och samma familj i sex dagar? Det kommer ju ALDRIG att gå!”

Naturligtvis tänkte hela redaktionen bakom produktionen samma sak och kallade in en rad hundexperter som skulle garantera att ingen varelse född med päls for illa under inspelningsperioden. Såväl hundar som familjer castades fram med höga krav på solsken i blick och mental stabilitet. Och självklart skickades inte sex främmande hundar in i något av dessa Disneyhem för att stanna i sex dagar. Fy fan vad synd!

Tänk bara om det här helt harmlösa programmet verkligen hade varit allt som det anklagas för att vara. Det hade ju skapat TV-historia!

Försök att föreställa er sex självdestruktiva hundar som flyttar in hos lika många dysfunktionella Disneyfamiljer. Under sex sataniska dygn får man följa hur familjerna långsamt bryts ned och börjar klia sej över hela kroppen (någon går sannolikt även och skjuter sej). Vi får se hur hela soffgrupper slaktas, barskåp töms och skafferier länsas.

Detta har tyvärr icke inträffat. Jag är desillusionerad!

Ett hjärta av guld

Beställ här
38:-

Läs Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. Missa inte heller den helt fristående fortsättningen, Det stora svenska vemodet.

För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start nästa jul.

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

Bloggen fortsätter som vanligt nedan.

cd@carinadahl.com

”Den som bär på ett hjärta av guld sjunker som en sten i vattnet…”

Även om det är många år sedan jag skrev dessa ord, och de upprepas i min debutroman Familjelyckan vid flera tillfällen, känns det smått hisnande att se dem på en filmaffisch.

Alicia Vikander som Fragancia

Alla ni som har läst boken, vet ju redan vad det innebär, men tänk så många som kommer få vetskap genom filmen Kronjuvelerna. Även om filmen inte följer boken exakt, utan har en egen dramaturgi som Ella och jag har arbetat med tillsammans, är det ju samma karaktärer och händelser i stort. Och dessa har man mycket att lära sig av.

Jag läste om Ella på en filmsajt att hon anses vara en av Sveriges stilsäkraste regissörer. Det är bara att titta på de bilder som släppts från filminspelningen så förstår man varför.

Björn Gustafsson som Pettersson-Jonsson

Ella har ett helhetstänk som ofta inkluderar samma personer i sina produktioner. Till exempel är det alltid designern Moa-Li LemhagenSchalin som gör kläderna till Ellas filmer.

Bill Skarsgård som Richard Persson

Det är roligt att filmbolaget har valt att trycka upp tre olika filmaffischer. Det lär ska vara även en fjärde på gång. Håll nu tummarna för att Kronjuvelerna blir en stor succé så att vi även får se fortsättningen, Det stora svenska vemodet, som film längre fram. Det vore någonting för Ella och mej att sätta tänderna i.

Och skriv upp datumet 29 juni i almanackan!

You go girl!

Vem uppskattar inte ett litet spex på fredagen. Här har viola just smulat sönder Bagar-Jans nybakade limpa, slaktat sin egen dyna och snott Wilmers plats.

Violas vendetta

Det är lite rörande att se hur Wilmer verkligen försöker knyppla ihop sin stora kropp för att rymmas i Violas sjunkande skepp. Och hur han bara accepterar all skit som sker omkring honom. Jag tror att han börjar bli smått katatonisk.

Hårra

Nisse berättade någonting roligt här om dagen. Det var i stallet, för många år sedan. Skutskepparn höll på med hästarna och ungarna (Humla och Nisse) väntade i bilen på att han skulle bli färdig. Väntan blev utdragen och lång, stämningen fort eländig och snart var bråket ett faktum. Någon drog den andre i flätan som sparkade tillbaka med en lerig stövel och fick en propp rakt på näsan av den förste. I stridens hetta undslapp sej Humla ett ord som hon vid tillfället varken visste hur man uttalade eller vad det innebar. Hon kallade Nisse för; ”Hårra!”

Nisse, då bara sex år, anade av laddningen i uttalet att detta var någonting särskilt förfärligt som direkt måste anmälas till högre instans. Därför störtade hon ut ur bilen och skrek så högt hon kunde; ”Humla kallade mej för hårra! Jag är väl ingen hårra, va?”

Från vänster: Knasen, Humla & Hårra

Nu blev den redan (eller som alltid) stressade Skutskeparn rasande och skällde ut Humla så pass rejält att hon började storgrina för detta hon hade gjort, att kalla sin yngre syster för hårra, och som han (Skutisen) envisades med att felaktigt citera; ”hora”.

Nisse berättade för mej, att hon ännu kunde minnas hur hon stod vid sidan av bilen och tyckte att Humla faktiskt fick oförtjänt mycket skäll. Hon tänkte; ”Vara vad det vara månde, men det var en jävla kraft i hårra.

Detta kom jag att tänka på bara för att jag sneade ihop på pizzabagarn i går, och därefter kände mej som en riktig kärring. Jag beställde till och med pizzorna en halvtimma i förväg bara för att vi SÄKERT skulle hinna med vägfärjan över till Rindö. Men var pizzorna klara i tid – icke! Så jag frågade kärvänligt:

– Säj mej, bagarskrälle, NÄR ska jag beställa pizzorna för att vi ska hinna med färjan. Tio minuter i förväg, en halvtimma eller timma i förväg. Ska jag beställa dom i efterskott eller inte alls. Allt jag vill veta är, NÄR ska jag beställa dom satans pizzajävlarna för att hinna med färjehelvetet?

Jag känner människor som har flyttat från ön bara för att dom inte orkar med att passa båttiderna. Den där färjelinjen väcker oanade sidor till liv hos annars fredliga medborgare. I bland händer det riktigt roliga saker ombord. Men oftast är det bara ett evigt sekundpassande.

Kanske ändå att jag borde be pizzabagarn om ursäkt. Jag vet bara inte riktigt för vad? Han var ledsen sa han; ”lidsen”. Fan, jag var också lidsen jättelidsen. Kanske är man en riktig kärring, men en sak vet jag med bestämdhet. Jag är i alla fall ingen hårra.


En stund i solen

Av alla i människor, i alla städer, på alla platser, i alla väder… VEM vill man springa rakt i armarna på? Jo, Pellepennan!

Det gjorde jag i dag, helt otippat i full fart utanför Grand Hotell på Blasieholmen. Pellepennan var där. Han på väg mot Skeppsholmen, jag mot Slussen. Men vi hann snacka bort en god stund i solen på Strömkajen.

Pellepennan in person

Så varmt och skönt som på bilden var det dock inte i dag, men nu dröjer det nog bara veckor innan Lydmar öppnar sin uteservering igen. Och då kommer vi INTE sitta där, utan någon helt annanstans, under helt andra förhållanden,  med helt andra människor, inte otroligt med varandra.

Jag undrar var vi ses nästa gång?

Bloody, but adorable dead

Det har varit en lång och arbetsam natt. ”Bloody, but adorable dead”, som man brukar säga om gamla överkörda bävrar i Bristol.

Annars är det, Leo, det uppstoppade lejonet på Gripsholms slott som får mitt hjärta att ömma dessa månljusa nätter. Man kan tro, om man exempelvis läser Det stora svenska vemodet, att det är en ren utopi med exotiska djur som tigrar och lejon i ett land som Sverige. Men, hell no!

Redan på 1700-talet, kanske ännu tidigare, började den excentriska överklassen med sina tveksamma importer. Det var apor, elefanter, lejon och tigrar. Till och med små negerpojkar (ja, man uttryckte sej så på den tiden) sågs förvirrat vandra kring i kungliga trädgårdar och parker. Dessa slapp åtminstone bli uppstoppade. Det gjorde inte Leo.

Leo

Det är en utmaning för varje intellekt att fundera kring Leos sista levnadsår. Vad fick han egentligen se och uppleva där på Gripsholm som gav honom sitt slutgiltiga ansiktsuttryck. Hur hade han det med mat och dryck, tak och boning? Jag tror det blev väl mycket rosenvatten och illustra dansnummer där på slutet.

Sista isflakets blues

Hur mycket skit får inte Wilmer ta bara för att Viola har har ställt till det för sig. Som senast när HAN tvingades att magpumpas fast det var HON, Viola, som hade ätit upp hela chokladkakan (utan att bjuda sin partner in crime på minsta ruta). Och i dag när HON skulle på återbesök – vem tvingades att fasta i tolv fördömda timmar. Jo, Wilmer.

Men vi är inte så pjoskiga här. Fastar Viola, så fastar Wilmer.

Djur och bestämda mattider är över huvud taget en styggelse. Även om hundar och hästar har helt olika matsmältningssystem, och hästar med all sannolikhet behöver äta mindre portioner (i hästmått mätt) flera gånger om dygnet, så ska de i alla fall inte ha krubbet serverat på klockslaget (enligt min lite aparta mening). Men då talar jag NATURLIGTVIS om hästar på lösdrift. All annan form av hästhållning är livsuppehållande verksamhet och kan alltid ersättas av dropp och en shysst videorulle.

Varför man inte ska servera hästar som äter sitt grovfoder i hagen mat på exakta tider, är för att de har en inbyggd klocka som gör att de helt slutar aktivera sig och ställer sig vid matplatsen i en konstant pågående ”väntan” oavsett årstidernas växlingar och än hur stora marker man har.

Vår lilla Shettis, Knasen, är en kille som kan vänta. Han kan stå under samma äppelträd i nio på varandra följande månader i VÄNTAN på att humlan ska komma som ska befrukta blomman som ska bli ett äpple som han kanske, kanske kommer att få en tugga av om frukten faller fördelaktigt på rätt sida om staket. Knasen goes all in!

Så när nu Viola blev tvungen att fasta inför sina provtagningar i dag, blev även ”Tjocko” utan krubb. Han ska inte känna sig säker på någonting, den gamla ruskpälsen. Och absolut inte när han får mat. Om, han får mat…

Humla och Lola tråkar i väntrummet

Det är väl en sak att komma till veterinären akut, men den som kommer på återbesök kan bereda sig på att vänta. Viola är proffs på att vänta. Hon plockade isär en kaffeautomat, raggade på en polishund och snodde ett koppel från butikshyllan. Hon blev på det sättet snart tilldelad ett eget rum. Det tyckte hon var MYCKET tråkigt.

Boooring…

Hur skönt var det inte då att komma hem till fågellivet i Stockholms skärgård igen. Aldrig har det varit så mycket sjöfågel utanför relingen som nu när isen håller på att försvinna alldeles. Nu blir de där feta änderna tvungna att börja paddla med påkarna igen så att de inte sjunker efter att ha legat en hel vinter och softat på ett gungande isflak.

Sista isflakets blues

Jag måste dock i ”rättvisans namn” tillägga a tt Viola fick MASSOR av beröm på veterinärkliniken. De tycker att hon är SÅ vacker och SÅ chill och SÅ duktig. Ett tag frågade vi varandra om kliniken raggade på nya kunder, för alla bara öste lovord över Viola.

Men vi vet bättre. Vi har pratat med djurvårdaren som försökte rasta Viola i koppel under det dygn då hon var inlagd. Den personen sa visserligen samma sak som den övriga personalen, fast tvärtom.

Platt fall

Jag är lika förfärad över utvecklingen i Japan som någon annan, jag kan bara inte låta bli att fundera; ”Ett land så hemsökt av jävla bombergets eget raseri att det smågungar lite för jämnan, måste ju vara helt i avsaknad av paranormala händelser.”

Alltså, hänger ni med i min tankegång här?

Paranormala händelser, är ju (under andra omständigheter) någonting ganska uppseendeväckande. Knivar flyger oförklarligt genom luften, hundar lyfter från sina korgar och svävar tyst ut genom dörren, elektronik löper amok. Allt det där går ju japanerna miste om.

Nej, det var inte ett försök att vara rolig.

Jag undrar verkligen om det alls förekommer paranomal aktivitet inom områden där människor har tillräckligt jävla mycket aktivitet omkring sig för att någonsin hinna uppfatta ett seriöst spökeri.

Här hinner man i alla fall bli förvånad…

När man möter en blåklädd tomte i skogen.

Wilmer och Viola verkar dock mest förtjusta.

Möte med det okända



Räven raskar

Det är alltid lika roligt när Sven Wollter dyker upp i något sammanhang. Ibland tycker jag att Sven Wollter är med överallt. Och det ska vi vara jävligt tacksamma över, vi människor. Sven har nämligen en intelligens någonting helt utöver det vanliga. Han är inte bara klok, han är kul också. I går dök han plötsligt upp i teverutan och levererade följande svar på frågan om hur han betraktade sitt eget åldrande:

Den stora skillnaden från att vara ung till att bli gammal är att slippa vara rädd. Som ung var jag rädd för allting. Jag var rädd för att misslyckas i skolan, rädd för flickor, rädd för att förlora i fotboll, rädd för vuxna. Det där skiter jag fullständigt i numera!

Som jag skrattade. Det där är Sven i ett nötskal. Jag tror att han vid snart åttio års ålder gör precis samma saker som han gjorde vid tjugo, men UTAN rädsla.

En gång frågade jag om lov att publicera en bild av honom på min hemsida. Sven svarade:

– Du kan publicera vad fan du vill som i någon mån föreställer mig. Sånt där skiter jag fullständigt i!

Här ska man ha klart för sig att jag känner människor (vackra) som VÄGRAR att vara med på bild för de anser sig vara för fula. Andra är bara för kända, för tjocka eller för självgoda. Men Sven ger fullständigt fan i den där skiten.

Min finaste bild på Sven Wollter har jag aldrig publicerat över huvud taget. Den är tagen här ombord på Falkland. Han och Skutskepparn står med pannorna tätt ihop och gapskrattar. Jag vet inte vad dom pratar om (jag har aldrig frågat), men den blicken dom ger varandra på den bilden ser ut som en textrad tagen ur en av Astrid Lindgrens böcker; ”När två pojkar av samma skrot och korn möts, ja då tänds där liksom ett ljus i deras ögon.”


Foto: Carina Dahl

Sven omgiven av Fredrik och Janne

Mitt favoritcitat all time high kommer annars från Sigge. Ständigt denne Sigge. När jag en gång frågade honom om ”lycka”, svarade han; ”Man vet att man är lycklig när man vaknar en morgon våldtagen av livet och räven raskar över en!”

Den kommentaren kan inte upprepas nog många gånger. Den är nästan svindlande… Jag måste fråga om jag får publicera en bild på Sigge. Jag undrar VERKLIGEN vad svaret kommer att bli!





Här ser vi nu Sigge i sin naturliga miljö där han växer vilt i det polska kustlandskapet. Bilden är ovanligt bra för att vara streamad med ett kastspö, men man måste ha en speciell mottagare för att få in kanalen (ser ut som ett vanligt gäddrag och kostar 4000:- / styck).  Men showen är av världsklass!

Måttlighet är en dygd

Nu är det fastslaget. Det finns ett enkelt sätt att uppnå lycka. För den som är intresserad av en sådan trivial sak som lycka, eller i övrigt vill fördjupa sig i ämnet, alltså. Det är enkelt, och nu även, vedertaget. Så här ser receptet ut.

1. Något att göra

2. Någon / något att älska

3. Något att se fram mot

Det här är beprövade punkter, en nedkokad essens av allsköns taskiga försök. Se det som en fond helt enkelt. Jag upprepar (för det här tror jag på).

1. Något att göra

2. Någon / något att älska

3. Något att se fram mot

Att föreställa sig motsatsen torde vara outhärdligt för vem som helst. Men man vet också, att i Sverige, är vi rent av onödigt lyckliga. I och för sig är det väldigt ospännande med onödigt lyckliga människor. Men man får bjuda på det. Stor lycka och taskig underhållning.

När jag var ”ung” umgicks jag mycket med en väldigt olycklig fotograf. Seriöst, jag har aldrig träffat en roligare människa i hela mitt liv. Sedan blev han lycklig och allt det roliga försvann.

Tänk på det i våryran.

Måttlighet är en dygd, men man ska ha någonting att göra!


Perssons promenadsko privilege

Det slog mej i dag, att jag faktiskt hittade snöfria fläckar i skogen. Jag (samt även Wilmer och Viola) har skuttat över halkfria klipphällar. Alla i söderläge – såklart. I norrvikarna ligger fortfarande svartisen bottendjup.

Lilla Lopploella 6 månader

Och så har Viola vuxit ännu ett stycke. Det gör hon varje dag, så nu går jag och oroar mej för att mankhöjden ska överstiga 1,30 i vuxen ålder, för då kan vi inte starta henne i ”ponnytrav” utan måste anmäla oss bland kallbloden. Men hur skor man henne? I ”Perssons promenadsko privilege”!

The social network

”Arga människor sitter i mörka rum och skriver illa stavade blogginlägg!”

Detta är bara en av de oförglömliga repliker som fälls i filmen The Social Network. Egentligen bär det mej emot att skriva om film. Jag vet… Jag gör det då och då – men det bär mej emot. Jag tycker inte om att skriva om mat heller. Inte så att andra kan läsa det. Jag tycker inte ens om att äta tillsammans med andra människor, och absolut inte okända personer. Att äta är någonting djupt privat  som man gör av nöd slash lust och enbart i mörka rum. Nej, men nu skojar jag faktiskt. Jag är inte ens tillräckligt arg för att driva en blogg över huvud taget. Det hade varit mycket roligare. Då skulle ni få se på läsning!

Det finns flera oförglömliga repliker i filmen; ”The social network”. Till exempel; ”Människor har levat i städer och på landet… Nu lever dom på internet.”

Det förvånar mej oerhört att jag ens har sett filmen, och ännu mer att den var bra. Jag menar hur FAN kan man över huvud taget göra en film om Facebook? Dessutom en alltigenom kritikerrosad produktion.

Nisse gör som vanligt tvärt om och har köpt hem en blodtrycksmanschett till fartyget. Ja, ni läste rätt. Nu ska vi mätas morgon och kväll, och resultatet omvandlas per automatik till en statusrad på Facebook som verifierar att kontoinnehavaren verkligen är av kött och blod och äger en obrukbar jordplätt i Alabama.

Så är det, ser ni.

Långt borta men nära

Freja skickade en skarp åthutning till mej på Facebook. Det stog; ”dina typos är oftast harmlösa men den här gången begriper man ju inte vad du menar. den psykedeliska staden i india heter GOA – inte Goha!!!”

Ja, men vad kan jag säja? Förlåt för fan!

Från det ena till det andra.

Jag har ju gått lite lätt banansPO Enquist måste jag erkänna. Jag tror att han stalkar mej. På riktigt!

Överallt där jag har levat, varit, bott och stått… täljt en barkbåt. Där har även PO Enquist levat, varit, bott och bitit barken av träden. Det är inte OK.

Låt gå att mannen är cirkus trettio år äldre än jag, och har haft alla chanser i världen att göra lite som han vill i logistisk mening. Men nu RÄCKER det.

Vi har det här med bakgrunden i Västerbotten gemensamt. Samma gärden, samma grustag. Fine with me. Men sedan även Waxholm, och där har jag min barndom. Där är jag ännu kvar (så även denne Enquist som det ser ut). Jag har själv mött honom flera gånger på stan.  Men inte nog med det. I dag såg jag en inspelad intervju på SVD:s websida där den (för övrigt) mycket lustiga kulturjournalisten går in i en portuppgång på Södermalm och glatt meddelar: ”Här på Södermalm i Stockholm har PO Enquist sin… jadda jadda… skrivarlya... jadda…”

MIN port!

Samma jävla dörr som jag har ryckt i under tjugo års tid. Jag undrar, var gömmer sej denne man? Under soffan? I garderoben? I tvättstugan? Hur får jag ut honom ur mitt liv?

Kanske har vi alla någon ”Tomtegubbe” som förföljer oss i lönndom, eller vi den. En person som korsar våra vägar gång efter annan utan att vi någonsin upptäcker det. Eller väljer att blunda för det.

Jag är inte helt säker på att jag gillar PO Enquist. Att han är en fenomenal skribent förändrar ingenting. Är han verkligen det? Eller är han bara hypad?

Jag blev närmast förskräckt när jag såg den där jättelustiga kulturjournalisten göra sin intervju. Hon refererade till ett stycke i hans senaste bok som; ”oförglömligt”. Jag lovar – just det stycket var inte oförglömligt alls, men det hade en gnutta humor i sej. Och när en författarikon som Enquist dristar sej till att skämta till det lite i all sin elegans, då kissar hela det finkulturella etablissemanget i byxorna av upphetsning.

Snälla ni, åk till Goa i stället! Men se upp när det kommer en två meter lång skugga som faller över platsen där ni sitter och avnjuter er eftermiddagsdrink. PO Enquist är aldrig långt borta.

Dödens vingslag

Aldrig är det så roligt som när man får önska, och det får man nästan BARA när Freja kommer på besök ombord. Och inte fan får man önska vad man vill. Glöm det. Man får, på sin höjd, önska vad det ska bli till middag. Och inte ens det. Man får önska det man får. Men det är inte svårt. Det blir alltid lika gott!

Wilmer däremot, börjar få nog av sträng dressyr och strikt kosthållning. Han är pissed off!

Detta fick vi erfara strax före middagen i går (önskemiddagen) då han helt sonika satte tänderna i lilla Dolly. Inte speciellt hårt, men det var en TYDLIG markering. Freja blev INTE glad. Dolly blev vettskrämd, och Wilmer glatt överraskad av sin nya uppfunna spontanitet. Viola märkte ingenting eftersom hon just höll på med att spränga ett kassaskåp.

Önskekost

I dag (söndag) har vi alla lugnat ned oss och firat brorsan (min) som fyllde nåt på 40+. Det är läskigt med fyrtio plussare. Man är rädd för att de plötsligt ska sätta tänderna i nåt stycke, och man vet inte riktigt i vilket, eller av vilken art, och absolut inte varför. Nu planerar han (min lillebror) en resa till Goa. Söte Jesus, mannen är gift och har barn, ett hemman och en fyrhjuling (ny). Tack If!

But dont you worry, han ska inte resa ensam. Skutskepparn ska följa med. Två farbröder i Goha!

Jag tvår mina händer.

Jag tvår mina händer
(Wilmer och Viola också)

Jag frågade i bilen på väg hem från Hamnkrogen i Waxholm; ”Är det ingen som vill följa med till Stora Karlsö?”

– Vad gör man där? frågade Carina P, uppriktigt intresserad (tror jag).

– Tja, kollar på sjöfågel, svarade jag.

(Lång, lång tystnad.)

– Man kan slänga sej utför ett stup också, försökte jag locka vidare.

(Lång, lång tystnad.)

– Goa, sa Skutskepparn. Där behöver man inte ta i så in i helvete för att känna dödens vingslag slå över nacken.

Rapport till Himlen

Tänk att vi var flera som sökte efter samma låt. Den som spelas i avsnitt tre i en av tidernas bästa TV-serier; Rapport till Himlen. Jag har verkligen ansträngt mej för att hitta den, jag har letat på Youtube, finkammat Spotify och till och med frågat flera av de medverkande i produktionen. INGEN kunde minnas titeln.

Vanna Rosenberg gör ett par helt oförglömliga moves i badrock till några takter ur musiken, men kunde inte heller dra sig till minnes vilken låt det var. Men nu VET vi. Tack vare ”musikspanare” Eva som skrev här på min hemsida och berättade att låten heter ”Whitout you”. Alla som har Spotify kan höra den under länken. Men helst ska man faktiskt se TV-serien tycker jag. Köp den på DVD!

Big Money – Without You

Lola

Nisse väckte mej mitt i natten (ni vet den där lilla fripassageraren som brukar sova under en presenning på däck, men som har fått flytta in i akterpiken under vinterns kalla månader och som jag sjöng franska chansoner för i morse – den Nisse.) Hon väckte mej mitt i natten och sa; ”Viola har slaktat en soppåse och nu sitter hon i köket med kaffesump i hela ansiktet och smörklickar i pälsen och det är sopor över hela köksgolvet och jag håller fan på att börja gråta här!”

I normala fall hade jag flugit upp ur sängen, ringt brandkåren, släpat in Viola i duschen och kört nio tvättmaskiner. Men vet ni vad – jag är pisstrött på Violas påhitt och tvättmaskinen är sönder. Jag var trött redan innan Nisse väckte mej. Jag var så trött så jag rent ut av sov. Inte minst för att jag hade varit uppe sent (sist av alla) och städat hela köket. Jag hade stuvat undan minsta lilla föremål och gömt soppåsen högt uppe i ett hörn bakom spisen (det är fiskmåsar på däck).

– Skit i Viola, svarade jag därför. Gå och lägg dej!

Nisse var dock snäll och städade av köksgolvet innan hon återvände till kojen. I morse visade hon bilder på massakern som hon hade tagit med sin mobil. Jag kom att tänka på en gammal låt med The Kinks (om någon minns). Och det var dumt, för när jag hittade den på Youtube flög Viola upp från soffan där hon låg och sov (äntligen) och blev alldeles vild av lycka. Hon kallas ju ”Lola” och tror på fullt allvar att sången handlar om henne. Och ärligt talat, det gör jag också. Den fula fuskpälsen!

http://www.youtube.com/watch?v=TV8251axARE&feature=related

Loppor i pälsen

fort det blir reklamfilm av lite sinnligare sort, det kan gälla kläder, limpor eller rent av bilar, hör man en ljus flickröst som visksjunger på franska?

Vad är grejen med detta visksjungande? Sjunger alla fransmän så? Talar de även likadant? Viskpratar med barnröst? Varför får jag en obehaglig känsla av att ett helt land är befolkat av små trädockor med knappögon och trampbilar. Oskuldsfulla varelser som aldrig går på toaletten och inte har någon mun. Bara en groda i handväskan. Alla kan buktala. Det är därför det låter som att de visksjunger när när de någon gång får bära hem en baguette under armen. Också den av trä.

Vad som möjligen påvisar att det ändå finns puls i dessa varelser, i dessa limpor är filmen; De älskande på bron Pont Neuf.

Jag vet, den är gammal (1991) men ruskigt bra. Ingen visksjunger, alla har loppor i pälsen.

Nu ska jag dock väcka Nisse och kolla om hon ska med till Båtmässan. Med risk för att bli nedslagen med båtshaken, funderar jag på att smyga in i hytten och visksjunga lite på franska för henne.

Nager tranquillement!

The big five

Jag såg någonting konstigt på himlen när jag steg ut på däck i morse.  Jag tänkte; ”Här gäller det att röra sej försiktigt. Inga häftiga rörelser nu. Ta det lugnt för fan, ropa inte högt, osäkra geväret och bara njut!”

Det är inte ofta man får se en sol på himmelen. Och den här värmde dessutom på ett mystiskt sätt. En sol som värmer är i det här landet lika sällsynt som en lokatt i bastun på Sturebadet.

Tror det att jag anade ugglor i mossen.

Den här solen landade som en våt (men varm) disktrasa rakt i ansiktet och flåsade lögnaktiga löften i mitt öra om lövsprickning och islossning.

Men fy fan för falska solar.

Jag sköt ner den på direkten.

Om våren låter vänta på sej… Om sommaren aldrig kommer?

Ja, men då åker vi väl till Naturhistoriska riksmuseet och tittar på uppstoppade gamla somrar från förr. Går på Cosmonova, letar på Youtube. Vill man verkligen ha tillbaka den där skiten… Vill man det?