Kronjuvelerna trailer

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

 

Alla avsnitt till Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss finns också samlade här under en egen flik. Have fun, och lämna gärna en kommentar efter dig!

 


cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

 

Nu äntligen är trailern till långfilmen Kronjuvelerna klar för visning. Här ser vi kanske mest av dom vuxna skådespelarna i olika dramatiska situationer, men jag tycker att mycket av den skimrande, poetiska stämningen lyser igenom ändå. Dessutom måste jag säga att trailern är väldigt intelligent framklippt. Det framgår ganska tydligt att vi alla är delaktiga i livets kriminaldrama och sannolikt kommer att ställas till svars för våra handlingar förr eller senare.

Det ska bli fantastiskt att se Kronjuvelerna i storbildsformat för jag vet att filmfotot är av världsklass. Håll till godo så länge med denna glimt från Aftonbladet.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Fragancia och Pettersson-Jonsson

KRONJUVELERNA TRAILER

Getfoten

Det blev en svajig start på påskfirandet det här året. Kvasten vek ned sig redan på skärtorsdagen och det krävdes en del reparationer för att få upp den gamla häcken i luften igen. Men till Getfoten tog vi oss i alla fall, om än inte hela vägen till Blåkulla.

 

 

 

 

 

 

 

Propeller-Axel bakom ratten på Sig

 

Livet från den ljusa sidan

Det blev ett brutalt uppvaknande i söndags morse. Brorsan dunkade hårt på fönstret och ville använda däckskranen för att fixa någonting med drevet på sin båt. Sedan gick vi in och fikade. Hundarna var borta, men vi hittade spår efter Viola.

 

Kilroy was here

 

Skutskepparn blev INTE glad när han kom in från morgonpromenaden och fick se vad som hade hänt under nattens mörka timmar.

– Se det så här, sa jag. Du glömde din telefon i köket. Kanske ringde det från något fartyg i natt, och då ville Viola ge telefonen till dej.

Skutskepparn nickade tankfullt.

– Ja, antagligen, sa han. Man kan se mycket vilja där på displayen.

Nu höll brorsan på att sätta kaffet i halsen och hostade:

– Ni är seriöst inte kloka, när vem som helst annars hade tagit hundfan runt knuten och satt ett stopp på förgörelsen, då sitter ni och säjer till varandra att jycken var snäll, och antagligen bara försökte svara när det ringde.

– Hon är faktiskt duktig, sa jag.

– Även om hon också har inneburit en hel del extraordinära kostnader, inflikade Skutskepparn.

Brorsan rullade med ögonen flera varv innan dom slutligen stannade bakvända i huvudet på honom. Han frågade:

– Och bärsen, hur förklarar ni den?

– Ja, den har väl ringt, sa Skutskepparn.

– Och då svarar Viola, sa jag.

 

Lite tillknäppt t.v & Hysteriskt anträffbar t.h

 

Annars har det varit en alldeles underbar helg, med premiärtur i gummibåten och grillmiddag på Ramsö. Till och med ”Harlem” hade sitt officiella öppnande för säsongen i lördags.

 

Harlem

 

Loffe grillade oxfilé med färsk sparris och halloumi. Han hade tatuerat arslet berättade han. Ja, det är ju sånt man vill höra till fördrinken. Det gjorde förjävligt ont, vet jag nu.

 

Att tycka synd om ett arsle

 

Jag frågade om ”tatueraren” verkligen satt och jobbade böjd över hans häck, på hans skinkor, med händerna?

– Naturligtvis inte, svarade brorsan. Han fäste nålen på en jättelång pinne och stod i dörröppningen under hela behandlingen på sex timmar.

Så här blev i alla fall min tallrik.

 

 

Helle gjorde en alldeles fantastisk efterrätt (som alltid). En sak ska dom ha cred för ”Ramsöbarnen”, dom är riktigt styva i köket alla tre. Och på bakverk särskilt. Samtliga har ju också avtjänat mer än ett straff bakom disken hos Bagar-Jan i Waxholm. Inget ont som inte för nåt gott med sej. Jag måste fråga Janne om han kan ta en hund också. Jag vet en som snabbt behöver tjäna ihop några tusen!

 

Helles hallonsnarr

 

Nicola skulle jobba på kvällen, så vi körde in henne till Waxholm på hemvägen.

 

Waxholms Hotell

 

Sedan föll mörkret fort och festen kunde äntligen börja… för Viola. Vi andra gick och la oss och sov gott ända till nästa morgon när brorsan dunkade på fönstret.

 

Nattens mörka timmar

 

Och i stallet föddes ett litet föl, Molly. Våren här… Hallelulja!

 

Molly

Surprising

Det blir grillmiddag på Ramsö i morgon. Första för året. Jag är rädd för Ramsöborna. Det händer jättekonstiga saker på den ön. I can tell!

Jag har sett allt ske där ute. Ett år, och det här måste vara unikt, satte vi oss vid ett uppdukat långbord och skulle precis börja äta. Då, i exakt samma sekund, välte en hel bordssida (den mitt emot min) baklänges av bänken. Alltså, bänken välte INTE, alla som satt på den välte. Samtidigt, och utan någon synbar anledning alls. Förvånande, om ni frågar mej.

En annan gång satt jag bredvid en man som berättade hur han brukade tura in till Waxholm med passagerarbåten enbart iförd morgonrock för att ”tjuvskita” (jo, han sa så) på morgonen. Ibland brukade han smyga in i personalutrymmet och ”tjuvduscha” också. Förvånande, om ni frågar mej.

Jag skulle kunna fortsätta i all evighet, men jag vill ändå tro att det är annorlunda nu. Vi vet i alla fall att brorsan har fått en ny fyrhjuling efter den förra som han körde genom isen. Det innebär att man har ett ”visst” försäkringsskydd även på Ramsö. Förvånande, om ni frågar mej.

 



Förresten har Wilmer fått ett nytt öknamn. Han kallas för ”Smygskitarn”. Det är ju verkligen inte särskilt smickrande för honom, men har sin naturliga förklaring i att ingen har sett honom göra ”tvåan” på flera veckor. Det är Viola som saboterar allting för mannen. Hon ansätter honom så våldsamt, så oväntat och med sådan kraft att Wilmer har tappat precis ALL inspiration att tömma tarmen i offentliga sammanhang. Vi vet helt enkelt inte hur han löser sitt dilemma. Kanske smyger han sej ombord på vägfärjan och gör vad han måste göra. Kanske emigrerar han till Amerrkatt en dag, eller tar sin flykt över till Ramsö.

Who can blame?

Force majour eller Fan, det är Freda!

Beställ här
38:-


Läs boken Familjelyckan och möt alla de karaktärer som dyker upp i årets svenska storfilm Kronjuvelerna. För regi står Ella Lemhagen som även har varit med och skrivit filmmanus på min originalberättelse.

 

 

Produktionen, som är ett samarbete mellan Filmlance och SVT kommer också att sändas som TV-serie i tre timslånga avsnitt med start kommande vinter. Den som vill veta mer om familjen Fernández och deras märkvärdiga öde hittar fortsättningen på filmens historia i romanen, Det stora svenska vemodet.

Köp böckerna billigt på nätet, eller låna på Biblioteket. De finns nästan överallt, och skulle någon titel saknas i hyllorna behöver personalen bara gå in i sina datorer och göra en beställning. Kronjuvelerna finns nu även på DVD. Kolla gärna in flikarna ovan och lämna en kommentar efter dig!

 

cd@carinadahl.com
(Bloggen fortsätter som vanligt nedan)

 

Jag fick ett mejl. Det stod (bl.a), ”Hur blir man manusförfattare? Snälla, kan du inte skriva en blogg som handlar om det. Jag har skickat in massor av idéer och förslag till olika filmbolag och TV-stationer, men får aldrig igenom någonting. Hur började du? Och hur gör man för att skriva en roman? Måste man först skriva en bok innan det blir en film?”

Jag vet att många, hemskt många, har ”skrivardrömmar”, och jag tycker verkligen man ska uppmuntra människor att skriva. Men jag är egentligen fel person att fråga, för jag har gjort en HELT omvänd karriär. Jag blir bara sämre och sämre.

Som bäst var jag åren mellan 0-2,5, då kunde jag inte skriva alls. Då kände jag mej som en riktig författare. Jag var FÖDD till författare. Jag var fanimej storartad där en tid. Men sedan kom pennor och papper in i mitt liv och alltsammans blev med ens ganska komplicerat. Pappret begrep jag mej inte på överhuvud taget, så jag skrev på allting annat. Pennorna var inte heller lätta att hantera, men syrran gav mej en rejäl pensel och en målarfärgsburk. Vi började med köket.

Min författarbana kunde slutat där, för våra ”producenter” blev inte enbart glada när dom vaknade om morgonen och fann någonting som inte alls liknade ett prydligt ”diktverk” nedtecknat på väggar och köksskåp. Men vi dog inte i alla fall. Vi tog nya tag.

 

Bara att ta nya drag

Det är lite så det går till, man tar nya tag. Om och om igen tar man nya tag, för att man är besatt av sin ”gärning”. (Lär av gäddan!)

Jag fick så småningom en skrivmaskin som någon hade baxat ur en sopcontainer i Hagalund. På den skrev jag tusen mil – minst. Och däri ligger svaret på frågan om ”Hur?”. Man MÅSTE skriva tusen mil – minst.

Haja!

Man måste skriva om och om och om igen. Hundratusen mil, om så behövs. Begåvning förutsätts man ha, konsten är att bibehålla ”det milda vanvettet” SAMT att komma till ett avslut.

Någon gång under vägs gång kommer man att fråga sej själv, ”Vem ska läsa den här boken på fyratusenniohundrasex sidor… Och hur tjock kommer den att bli?”.

INGEN!

Dags att börja redigera, att strukturera och fundera över exakt VAD handlar den här skiten om? Och nu går det utför, kan jag berätta. För det som började så vackert med breda penseldrag över blanka skåpsluckor har plötsligt förvandlats till en obegriplig smörja bestående av ett par miljoner svaga versaler håglöst framknackade genom ett torrt färgband. Men fy fan vad jag har förbrukat färgband!

Till slut tog jag alla mina manuskript och slängde hela rasket i sjön. Jag tror att det var på Kanholmsfjärden. Den är tillräckligt stor för att kunna svälja ett omfattande skolarbete.

Sedan gick jag hem och skrev en kortfilm. Det tog tio minuter (max). Men där fanns ALLT. Det gjorde verkligen det. Där fanns en berättelse med inledning, fördjupning, vändpunkter och nyckelscener. Jag hade helt enkelt lärt mej att skriva manus. Det tog tjugo år.

Welcome to the neighbourhood!

 

Och nu hade jag blivit RIKTIGT dålig. Allt jag hade uträttat under två årtionden var ett kortfilmsmanuskript. Visserligen jobbade jag redan som copywriter och drev en liten annonsbyrå (som också gick rätt så uselt) men det berodde nog mest på att jag var ute och red hela dagarna (samt festade nätterna igenom med mina kollegor).

Ja, ni hör ju. Här finns INGA förutsättningar alls. Men jag skickade det där kortfilmsmanuset till SVT Drama och därefter växte projektet till en JÄTTEPRODUKTION.

Även den gick åt helvete!

Jag fick i uppdrag att skriva 6 avsnitt X 45 minuter till en planerad TV-serie som vi kallade för Fan, det är Freda. Och jag fick betalt hela vägen.

Det blev en vansinnigt rolig berättelse. Helt unik än idag törs jag påstå.

Susanna Edwards (senare Guldbaggebelönad för sin dokumentär I skuggan av solen) regisserade. Rollerna besattes av toppskådespelare, flera tusen barn provfilmades för huvudrollerna och legendaren Ulf Axén (Ronja Rövardotter mm.) kallades in som scenograf.

Lost in La Mancha – trailer

Men produktionen gick likafullt omkull under inspelningen. Det blev en stor skandal som väl endast kan överträffas av Terry Gilliams pekoral Don Quijote. Se trailern under bilden. Precis så såg det ut på inspelningsplatsen av ”Fan, det är Freda”.

Force majour.

Jag stog på toppen av min karriär – och ALLT hade rasat. Men…

Things fuckin´change!

Jag hade gjort mitt jobb, jag hade lärt mej hantverket från grunden och jag kunde leva (tidvis) på inkomsterna från det som var mitt allra största intresse, ljug & hittepå.

Min utbildning var betald.

Inte långt därefter fick jag erbjudande om att skriva manus till SVT:s Julkalendern Dieselråttor & Sjömansmöss som blev en stor tittarsuccé. Och redan då jobbade jag med idén till Kronjuvelerna. Men eftersom det fanns lite tid över där åren mellan 2007-2009 hann jag med att skriva två romaner också. För nu visste jag hur man gjorde!

Så när jag försöker hitta ett enkelt svar på frågorna i mejlet, finner jag inget annat än; ”Go with the flow”. Lev ditt liv, skriv många tusen mil och lär dej hantverket ordentligt. Då kommer du att lyckas!

Jag tror inte att någon skulle kunna upprepa min resa idag. Det jag upplevde som ”svårt” under vägs gång var egentligen någonting helt fantastiskt. Att komma från ingenstans och få möjlighet att arbeta med så stora produktioner som jag gjorde inledningsvis. Det handlade mycket om tur, en hel del om otur (främst med vädret), men framförallt om stor, stor berättarglädje.

 

Bergljót Arnadottir i Fan, det är Freda

 

*(Den här texten har varit publicerad tidigare, men eftersom jag fortfarande får frågan publicerar jag den igen.)

No one makes it on her own

Måhända att denna upplysning är helt överflödig, men jag har en monumental tandläkarskräck. Detta i kombination med ett maniskt ”tandvårdsintresse” blir något av en självdestruktiv kombination. Ungarna brukar skämmas när vi går in på Apoteket och jag fyller varukorgen med tandtråd av alla längder, mellanrumsborstar i alla storlekar och ett par liter Listerin på det. Nu har jag även börjat missbruka desinfektionsmedel. Det är exakt vad barnen säger att jag gör. ”Du missbrukar Corsodyl”, säger de. Och då ska ni veta, att jag sväljer inte ens!

Ändå hände det här med ”Sjuan”.

Sjuan har haft det bra hos mig. Vi har hängt ihop i många år utan att störa varandra alltför mycket. Jag har varit något av en perfekt hyresvärd (om man vill använda den metaforen). Skött om fasaden, sett till att hålla rent och snyggt i trappuppgången samt putsat alla fönster om våren. Vi har haft en okomplicerad och respektfull relation.

Och det är därför jag blir så JÄVLA besviken på Sjuan.

När fanskapet till tand bara går och spricker utan att vara utsatt för ett uns av skadegörelse.

– Korsbett, konstaterade syrran (som är min senaste dentist – jag byter hela tiden, men efter en olustig resa i ett nattsvart garage på Folkungagatan har jag till slut kapitulerat och återvänt hem till ”familjemottagningen” norr om stan). Du har bitit sönder tanden, sa hon. Sprickan är så djup att den går ända ned till knäskålarna och dessutom är det en ”sjua”. Ingenting att sörja över.

Seriöst… Vad vet jag om ”sjuor”. För mig låter det som en spårvagn!

Men nu har gamla ”sjuan” gjort sitt. Nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort.

Men fy fan vad jag är besviken på ”sjuan”.

Jag ska ta med kameran nästa gång och så ska jag be morsan (som också jobbar på praktiken) att fotografera hela operationen, sedan kommer ni ALDRIG att bita minsta lilla off pist igen någon av er, någonsin.

Jag ska till och med fråga pappa om han kan sitta bredvid och spela munspel under behandlingen. Ni kan få hans playlist efteråt. En sak kan jag säga om ”tandläkarskräck”. Den blir INTE bättre med åren!

 

No one makes it on her own

 

Muttorna skulle hon göra allt för att undvika

Jag vet, då och då kastar jag in ett recept. Från början gjorde jag det för barnens skull, men ärligt talat, dom kommer aldrig att laga någonting efter mina recept.

Själv använder jag inga recept alls, utan kastar i lite whatever.

Men… detta innebär också att jag aldrig har lyckats laga en och samma rätt två gånger.

Fram till nu!

Seriöst, jag har börjat gå tillbaka och kolla på bilderna. Jag orkar aldrig läsa HUR man gjorde, men jag kollar på bilderna, och då vet jag åtminstone vad jag hade i.

Muttorna skulle hon göra allt för att undvika

Det som verkar helt oätligt (till vänster i bild) är soltorkade tomater. Det vill säga, finhackade soltorkade tomater. Nu skulle jag kunna beskriva hur man tillreder den här rätten, men i stället väljer jag att publicera ett stycke ur min senaste bok; Det stora svenska vemodet. Där står följande att läsa om soltorkade tomater:

Ur: Det stora svenska vemodet

Tigertämjarn försvann ut till köket och blev borta en stund, men kom sedan tillbaka med en härligt uppdukad bricka. Då hade han också hunnit byta om till urtvättade jeans och en fin, vit skjorta som framhävde hans solbrända hy. Pierina tyckte plötsligt att han såg ut som en riktig playboy  och måste tvinga sig själv att fokusera på maten. Där fanns ett antal skålar med oliver, vindolmar, soltorkade tomater ( som Pierina aldrig hade sett förr och associerade till gamla skrynkliga vaginor) samt bröd och en flaska slivovitz. (Spriten kunde hon tänka sig att smaka på men ”muttorna” skulle hon göra allt för att undvika.

Det är roligt att tänka sig hur berättelsen om den förunderliga familjen Fernández har utvecklats och snart omfattar en långfilm, en TV-serie och två feta romaner. Det är en jävla kraft i familjen Fernández. Ja, och i alla dom andra karaktärerna också. Inte minst Tigertämjarn!

Men nu ska jag börja med middagen – och det blir inga muttor i den. Det blir isterband!

Om det känns lite tidigt på dagen för isterband, vill jag gärna inflika att det är ALLTID för tidigt på dagen för isterband oavsett stekyta och tidpunkt på dygnet. I själva verket skrev jag den här bloggen i går, men jag glömde bort att publicera den.

So it goes!


När ordpolisen griper in

När ordpolisen griper in:

Min lilla brorsdotter H (tre äpplen hög) fick någon form av psykbryt på sin äldre bror C (åtta på varandra staplade basebollträn) härom veckan och kastade efter honom en svärm av svordomar. Hon ska ha sagt (kanske till och med skrikit);

– Din jävla hora!

Samt (håll i er nu).

– Din förbannade fitta!

Men USCH och FY, Helle.

Så säger man ju verkligen inte – och absolut inte till sin bror. Om du nu nödvändigtvis måste ge dig på äldre män med den typen av okvädingsord så låter det bättre om du säger:

– Din ruskiga hora!

Samt:

– Din förskräckliga fitta!

Annars kan du bara säga, ”hårra”. Men var beredd på att bli utkastad genom dörren och inlåst i båthuset. Det är en jävla kraft i ”hårra”, ska du veta.

Helle

No big deal

Natten har varit mild och öm. Det skramlade som fan ett tag mellan 01.30 och 02.00, men det sket jag i. Sedan blev det tyst. Jag tänkte; ”Någon har sannolikt dött där uppe”. Fast i morse var allt som vanligt igen. Det var bara Viola som hade lajat loss med en stekpanna. No big deal!

Violas lösning

Samtal med Viola i soluppgången:

– Kom här Viola, jag vill prata med dej.

– Prata, prata, prata, varför det nu då?

Vad är det om?

– Du härjade ganska vilt i natt vet du.

– Härjade och härjade, jag var uppe och sträckte lite på pälsen bara.

– Du slaktade en soppåse.

– Ja, men det var ju bara för att ni glömde bort att gå ut med den. Hahaha!

– Vi hängde upp den två meter över golvet.

– Och pälsen blir lång när man sträcker ut den.

– Du är ett litet as, det vet du om va?

– Ett litet kalas-as är jag.

– Du drack en öl också.

– Jajamensan!

– Jag hittade en oöppnad tomburk perforerad av cirka ettusen hål.

– Det är mina tänder det.

– Wilmer hatar ”pys-ljud”.

– Wilmer är en torrboll.

– Hur mår du nu då?

– Kanoners!

– Har du tagit en Alvedon?

– Nej, men jag hittade en löjlig förbandsväska inköpt på en tattig veterinärmottagning i Danderyd.

– Som du åt upp?

– Jajamensan!

– Så du är inte ens lite bakfull?

– Inte ett dugg.

– Och har inte ont i magen heller.

Not at all!

– Då är det bara alla vi andra som mår dåligt då.

– Skaffa er ett liv vettja!

Violas lösning – skaffa er ett liv

Skrattar bäst som skrattar sist

Jag är fri jag har sonat mitt gräsliga brott…

Såna saker ringer brorsan och sjunger i telefonen. Men det är inte sant. Fram till i går låg isen ännu packad i Ramsösund och bara för att båten ligger i sjön kommer han ingenstans. Hahaha!

Här, bara ett par kabellängder bort är det isfritt. Hahaha!

Men nu kommer värmen, så hur det ser ut till kvällen har man ingen aning om. Länge har jag fruktat att se Blodulf (båten) genom köksfönstret. Sista gången jag såg den var när brorsan fyllde den med ved och försvann mot horisonten. Jag tror att det var i början av november. Hahaha!

Men helvete… Nu hör jag någon som sjunger på utsidan om relingen. Måste kolla vad det är!

Jag är fri, jag har sonat