Skitiga duken i Waxholm

Det var länge sen jag sågade en krog nu. Jag har helt enkelt inte haft tid att hänga på några krogar alls. Men jag har ”ryktesvägen” fått veta att två nya sushi-syltor har öppnat i Waxholm. Och bäst av allt – Porto Bello har bytt ägare och ska i dag vara riktigt bra. Minns bara hur det var förra året!

 

”Jag har alltid älskat att laga mat. Jag kommer ihåg hur brorsan och jag kunde stå hemma i köket som barn och hitta på fantastiska rätter av de (mycket udda) ingredienser som fanns i kylskåpet. Vi tilläts verkligen att skapa, att blanda och smaksätta precis som vi ville. Och söte Jesus som vi experimenterade.

Vi kunde trolla fram en festmåltid av en halvdöd höna, ett paket koncentrerad apelsinjuice och en slokande benjaminfikus. Jag skojar inte… Vi gjorde det!

Brorsan blev kock på Waxholms Hotell sen… Jag blev bara skribent. Och aldrig hade jag tänkt att skriva om mat. Men ibland gör jag det i alla fall.

Det kan vara för att jag har ätit någonting sällsynt gott, som på resturang Hjerta helt nyligen, eller för att Kråke har bjudit på en fantastisk soppa tillagad av de enklaste ingredienser. För att personalen på Torget är så satans snygga eller för att köttet på Svartsö Krog är obetalbart. Men aldrig någonsin tidigare har jag skrivit om mat för att den är oätlig.


Vill alla champinjoner i maten räcka upp en hand?

Vi är en familj som lever under lite odd (ovanliga) omständigheter. Vi bor på flera platser, käkar på underliga tider och har take home som den yttersta räddningen när ingenting annat går att ordna.

Dyrt är det alltid, ibland har det fått kosta mer än vad det har varit värt. Som den gången jag caterade hem pannkakor åt ungarna för trettiofem spänn styck. Men hey, pankisarna var förstklassiga och ungarna skitglada. Värre är det när käket är oätligt och kostar flera hundra kronor. Då blir jag fan, sur.

Som idag – och detta är mitt sorgliga vittnesmål om en av de sämsta (den sämsta) matupplevelsen jag har haft i hela mitt liv. Och, återigen, jag är sannerligen ingen kräsen person. Jag äter ALLT som går att identifiera som människoföda. Jag har till och med knaprat betfor vid något tillfälle, och det är hästmat.

Nu hade vi beställt pasta med biff och champinjoner i gräddsås (snaskigt, jag vet) från Resturang Porto Bello i Waxholm. Vilken jävla turistfälla. Dont go there!

 

Nisses låda toppad med en vältuggad köttbit
(Som hon dock valde att inte svälja.)


Det vi sedan lade upp på tallrikarna var så deprimerande att Nisse började gråta och jag gick in för att ringa, kanske mitt första samtal på hela sommaren.

– Det här är den värsta skit jag har fått från en etablerad krog i hela mitt liv, berättade jag i sansad ton för hovmästaren. Det saknas ingredienser, köttet är oätligt och pastan är av sorten, jävla Eldorado. Och det har vi pröjsat 360 spänn för!

– Här är alla våra gäster fullt nöjda, förklarade hovmästaren för mej.

– Om era gäster är fullt nöjda i matsalen beror det enbart på att de är onyktra eller svårt sjösjuka efter en lång båtresa och tänker spy i alla fall, svarade jag. Här är ingen nöjd. Här gråter barnen!

– Då måste du låta någon annan smaka på maten, sa hovmästaren.

– Det finns ingen annan här, sa jag. Hunden vägrade öppna munnen när vi försökte.

– Då gör vi så här, fortsatte den alltigenom genomtrevlige hovmästaren. I morgon kommer du hit till krogen och så ska Zoran bjuda dej på en toppenmiddag. Han kommer att bevisa vilken suverän krog Porto Bello är.

Nu måste jag be er bloggläsare, scrolla uppåt och titta på bilderna igen. Skulle jag göra om detta under några omständigheter? Ens om det var gratis? Är jag självdestruktiv? Nej!

– Kolla här, svarade jag. Jag är inte ett DUGG intresserad av att få mat två dagar senare… Jag är intresserad av att få bra mat när jag beställer den. Och framförallt – när jag BETALAR för den.

Se det som ett dåligt ligg. Vilken man ursäktar sej med kommentaren; ”Kan du komma tillbaka imorgon? Då har jag Zoran här!”

Jag har faktiskt aldrig, någonsin skickat ut käket i köket igen eller, som nu, ringt upp haket för att framföra mitt stora missnöje. Däremot har jag vid några få tillfällen kontaktat restaurangen i efterhand och sagt:

– Vad bra det här blev!

– Tusen tack för de extra tillbehören!

– Vilken fin sallad!

Jag missar inte sånt. Jag ser när någon har ansträngt sej lite extra, eller faktiskt ansträngt sej alls. Jag är glad när någon anstränger sej över huvud taget. Men på den fina italienska krogen i hamnen, vill man ingen människa väl. Inget djur heller.

Som ett rent experiment försökte vi kasta krubbet åt fiskmåsarna. Dom tittade hatiskt på oss och girade 180 grader nordvart. Synd att man inte kunde följa efter. Måsarna vet, det är jag övertygad om. Dom VET var man ska äta, och det är inte på Porto Bello i Waxholm!”

 

Humla hämtar käk

Måttliga människor

”Var och en blir salig på sin fason”, men det kunde jag inte säga för jag hade munnen full av blod och bommull och buller och bång.

– Du får fan sluta upp med den där dumheterna, sa syrran och tryckte fast en slags ”tråd” (blodstillande) under tandköttet. Alltså, du knaprar Treo som andra människor  äter popcorn och vi tandläkare får ett HELVETE med såna patienter.

Och det var här jag ville yttra mig, men det gick alltså inte på grund av ovan beskrivna omständigheter. Så jag försökte sätta ned foten i golvet i stället.

– Och ta upp fotfan från golvet och sitt ordentligt i stolen! sa hon åt mig.

Jag förflyttade mig i mitt sinne i stället till en mörk biosalong där jag satt med en stor kartong rykande Treotabletter i knäet. Då och då tog jag en näve som jag kastade upp i luften och skickligt fångade på tungan. Detta har dock ännu aldrig hänt i verkligheten.

Jag gillar Treo, det är allt, men jag är inte alls (och kommer inte heller att bli) någon övertygande missbrukare. Därtill har jag haft alltför många år på mig att torska dit, men jag är så jävla mesig. Jag gör ingenting drogrelaterat särskilt hängivet. Tabletter över huvud taget ger mig sådan ångest att sist jag tog två Alvedon hamnade jag på akuten. Visserligen hade jag då inte då sovit på ett par, tre nätter och i övrigt misshandlat mig själv ganska duktigt (kom ihåg att jag är en mes), men när doktorn fick höra talas om mina två Alvedon åkte jag ut på momangen. Jag tycker inte ens om att bli full. Alltså jag tycker mycket om att dricka, det är gott och rätt så trevligt, men jag hatar att bli full, så jag har ett JÄTTEPROBLEM även med spriten så till vida.

 

Måttliga människor i maskinrummet
(Sanna Edwards och Sven Wollter)

 

Jag jobbade en gång ihop med en regissör, Sanna Edwards, som hade ungefär samma kontrollbehov som jag, fast  tvärt om. Vi hade avslutat en omfattande manusbearbetning tillsammans och jag stönade:

– Vi borde verkligen gå ut och dricka några bärs, du och jag!

Men Sanna skakade bara sorgset på huvudet och svarade:

– Det går inte för jag har en liten bebis där hemma.

– Men drick bara en öl, föreslog jag. Ta en lättöl!

Men det fungerade inte heller för Susanna.

– Ska jag dricka alls, sa hon, vill jag bli riktigt jävla full. Du vet så där så man headbangar på dansgolvet och sliter av sej kläderna från kroppen så att skjortknapparna flyger över hela lokalen.

Jag tyckte att det var en väldigt rörande och begriplig inställning. Sund rent ut av.  Det skulle aldrig hända mig!

Nej, jag vill bara ha en liten Treo då och då, men inte ens det kan man få ha i fred. Jag har vänner med svår ADHD som med all rätta strukturerar sina liv med hjälp av receptbelagd amfetamin. Inte fan är det någon som säger åt dem att sitta ordentligt i stolen. Jag misstänker att det finns många, väldigt MÅTTLIGA,  människor där ute i samhället som är helt bortglömda. Hårt inspända själar med en enda önskan om att någon gång i livet dra ut en visdomstand utan bedövning.

Men jag gillar lite allmänt sederande produkter, speciellt med citronsmak. Kunde man dessutom få dem tillverkade i form av små popcorn så vore väl inte det heller helt fel.

 

*Den här bloggen sponsrades av Lars von Trier.

Brända kanelbullar

Kungen får allt svårare att övertyga i sin roll som monark. Allt oftare lyser en alldeles vanlig liten snuskgubbe med rätt så modesta (rimliga rent av) krav på sexuella äventyr igenom. Jag ÄLSKAR Anders Lettströms helt förväntade kommentar om tiden då en kung fortfarande kunde få sig en liten flicka att bita i efter kaffet:

– Det var ju faktsikt inga småpojkar vi omgav oss med.

(Som om det vore brända kanelbullar!)

TO BAD, för Mille Markovic. Det hade gjort honom till miljardär! Nu framstår han som något av en rättrogen skogstomte, hygglig och hedervärd, i sina förhandlingar med den kreativa överklassen.

Haja att den här världen regeras av vanvettiga män som antingen är kriminella, kungliga eller bara oförskämt kåta. Det är ju skitspännande.

Jag gillart!

 

 

Katt- och råttalek

Ingen, jag säjer INGEN, kan som Nisse skapa dramatik i vardagen. Som i går, när jag satt och jobbade för fullt. Plötsligt ryckte Nisse upp dörren till hytten och frågade:

– Vad är det för jävla fel med Statoil i Waxholm?

Innan jag på något vis hann stoppa henne, slängde hon sej raklång på sängen och sa:

– Jag hade stämt möte med F, vi hade lite att snacka om, tunga saker, trista saker. Förlusten mot Finland i VM. Vi brukar göra så när det känns svårt, sätta oss på bänken vid Statoil och samla styrka. Men vad händer…

Jag tittade upp från tangentbordet och gissade:

– Det gick en maska på strumpan.

Nisse skakade på huvudet.

– Vi hörde ett konstigt ljud bakom oss. Donk, donk, donk, lät det.

Jag lutade hakan i händerna och väntade (inte alltför spänt) på fortsättningen.

– Det var en råtta, sa Nisse. En enorm råtta! Den var stor som en Skogaholmslimpa och slog magen i backen för varje steg den tog. Donk, donk, donk. F och jag tog till flykten och hoppade upp på bänken. Då såg vi någonting ännu konstigare. En katt som promenerade efter råttan utan att göra sig någon brådska alls.

Jag drog efter andan.

– Creepy!

Nisse svarade med något slags Norrländskt missljud som uppstår under en häftig inandning och låter ungefär; ”Shuu”. Hon tittade på mig med vilt uppspärrade ögon:

– Men det var inte slut där…

Jag såg på Nisse att hon var verkligen skakad av upplevelsen. Rösten darrade och hon var alldeles blek i ansiktet. Jag frågade:

– Vad hände?

Nisse samlade sig och fortsatte sin berättelse.

– Efter den jättesega katten kom en livs levande räv stolpande!

Nu brast det för henne och hon hulkade.

– Vad är det för jävla vildmarkssafari som utgår från Statoil?

Jag undrade:

– Blev ni rädda?

Nisse nickade.

– Vi blev ju jätterädda och när jag satte ned fötterna på marken för att springa därifrån kom en liten mus och hoppade upp på mina Converse. Det är inte OK. Inte okey!

Jag upplevde någon form av odefinierbar svindel och kände att jag måste bearbeta all den här informationer under ett par tre dagar, kanske flera veckor. Och i det fönstret befinner vi oss nu. Det kan ta en tid innan jag hör av mig igen.

Peace out!

 

Folk som ska dö den dagen jag flippar

Alltså Wilmer, han har så mycket problem med sej själv just nu. Sedan han fick sin p-stav (ja, det är ju inte egentligen någon stav, utan en sträng med gele som ligger under pälsen och fungerar som en kemisk kastration) har pungen börjat krympa och humöret börjat växla. Han har rent av varit riktigt instabil senaste veckorna. En kväll betedde han sig så aggressivt att Skutskepparn fick klappa till honom med en snöskyffel. Detta har, trots den något skarpa situationen, föranlett till stor munterhet ombord. I förrgår när jag frågade om Skutisen kunde tänka sej att ta kvällsturen med hundarna på varvet, sa han:

– Men jag har ju redan klätt av mej.

Och jag svarade:

– Skit i det, det är ju sommar. Du kan väl gå ut i kalsonger och snöskyffel bara.

Alltså, det var ingen hård smäll, det ska poängteras. Jag har också vid något tillfälle blivit råförbannad på en bråkig häst och dragit iväg en hink i arslet på den. Sånt kan leda till flera års, ibland livslång, vapenvila. Någon gång blir man tvungen att markera var gränsen går, speciellt med lite skarpa djur. Sen är det klarrt!

I det här fallet är det dock inte riktigt utagerat. Jag tror att Wilmer har fått i sej ”morrmedel”. Han beter sej faktiskt som en riktig klimakteriekossa full av motstridiga känslor.

Här om dagen när Nisse kom hem från skolan mötte hon den här synen innanför dörren. Och då var han ändå på gott humör!

 

Foto: Nisses mobil

 

Jag undrar om Wilmer har en lista, precis som jag; ”Folk som ska dö den dagen jag flippar”. Men det är ingen fara, han flippar inte. Det finns stor redlighet i den pälsen. Jag däremot är av annan väv och varpa.

Peace out!

Träbock i armhålorna

Som alla andra desperados i vikar och vassruggar har vi ägnat helgen åt att grilla. Man kan undra vad det är som sker när ett helt land, stora delar av befolkningen, samlas i andlig nöd kring en rykande klotgrill!

Tre Kronor gled förbi i Ramsösund. Det var vackert.

 

Tre Kronor

 

Humla ringde från Grinda och ville käka på Svartsö. Hon rent av insisterade, tjatade och envisades. Men jag var stenhård på den punkten. När hon började bli hotfull la jag på luren. Då ringde hon upp igen och sa med iskall röst; ”Har du pappa där?”.

Jag såg hela resan av smicker och hot börja om från början igen. Jag undrar… Vad kan hända om man INTE äter på Svartsö? Tappar man håret, får man träbock i armhålorna eller drabbas av sju års magknip? Vi åkte till Ramsö som planerat, och Humla anslöt motvilligt från Grinda.

 

Här ser vi nu sju års magknip och träbock i armhålorna

 

Loffe hade renoverat bryggan. Kolla vilka fjuttiga ringar. Det där kan man ju inte förtöja i. Det sa jag också åt honom, samt påpekade ett par andra brister i hushållet. Det skulle jag kanske inte gjort.

– Vad fan vill du ha att förtöja med? frågade han. En tärs!

En tärs är, för den som inte vet, ett rejält trästycke eller järnrör, som man låser ”sin tross” med när man kommer bort på dans. Här fick man ligga på knä och peta  in tampen genom ringen som man trär upp en tråd på en nål. Det skulle jag kanske inte heller ha sagt. Kan inte begripa att det ska vara så känsligt med bryggor. Så är det INTE på Svartsö!

 

Charlie mediterar vid klotgrillen

 

Axel var inte hemma och fick följaktligen bära skulden för att ingen kunde hitta korkskruven. Jag brukar se honom tidigt på morgnarna när han är på väg till skolan i sin lilla motorbåt. ”Där kommer den”, brukar jag tänka, ”korkskruven”!

Helle bakade en alldeles fantastisk citronpaj till dessert och även jag fick smaka trots att jag är så elak. Sedan fick vi sällskap ner till båten.

 

Helle och Kasper (i korgen)


Och i dag skiner solen lika klart igen. To bad att Humla måste jobba. Nu återstår bara att klura ut vad vi ska grilla till middag. Kanske skiter vi i alltsammans och sticker ut till Svartsö i stället. Men då vet jag vem som kommer att ringa och spy galla i telefonen. Och vad svarar jag då?

– Räkna med sju års magknip och träbock i armhålorna!

 

 

 

Sweethearts

blev det då en fjärde filmaffisch. Jag är verkligen överväldigad. En hade varit gott nog, två kändes mäktigt och tre nästan lite overkligt. Men det blev fyra!

Tänk om bokbranschen hade haft samma möjligheter att marknadsföra sina ”produktioner” som filmbranschen har. Det faller ju naturligtvis på sin egen orimlighet, men tänk om. Jag fick ett fantastiskt läsarbrev här om dagen från en kvinna som hade köpt Familjelyckan bara för omslagets skull, och sedan blivit så tagen av berättelsen att hon omedelbart köpte uppföljaren Det stora svenska vemodet också. Då är det roligt att vara författare!

Den här slutgiltiga filmaffischen är verkligen en favorit. Den är så skickligt gjord, med så många detaljer att man blir alldeles varm inombords. Och så är jag otroligt förtjust i Fragancias klänning på bilden. Jag hade själv en liknande i 20-års åldern och det var ju tillräckligt apart redan då. Den här har jag inte haft att göra med alls, utan det är (som jag tidigare har berättat) Moa-Li Lemhagen Schalin som har gjort alla kostymerna.

 

Sweethearts

 

Den ofrivillige våldtäktsmannen

Jaha, så har det hänt. Wilmer har börjat visa ett intresse för Viola som inte helt hundra känns som enbart ”syskonkärlek”. Faktum är att vi kom på honom med någonting som närmast skulle  kunna liknas vid ”halvribba”. Wilmer är mycket besvärad av sin egen erektion. Han vet inte vad det är, han får kåtslag och kan inte ta ett steg. Nej, men fy för hundan. Så kan vi bara inte ha det. Det blir ett besök hos veterinären på eftermiddagen.

 

Tre vänner (ännu så länge) – det kan bli flera

 

Ta det lugnt, vi ska inte skjuta honom. Såna är inte vi. Han ska bara få lite ”lugnande”. Alltså, för apparaten. Vi vill inte beröva honom sina kronjuveler heller.

På tal om kronjuveler, så läste jag en intressant artikel om 3D-projektet på DN. Det var ju tänkt att Kronjuvelerna skulle bli den första svenska filmen inspelad med 3D-teknik. Nu blev det inte så. Tack och lov!

Jag fruktade hela tiden att tekniken skulle ta alltför mycket uppmärksamhet från berättelsen och tycker att producenterna fattade HELT rätt beslut som gick tillbaka till sin ursprungliga plan. Den som är intresserad kan läsa artikeln i DN under bilden nedan.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Kronjuvelerna i 3D DN

 

Vi får sannerligen hoppas att tekniken fortfarande är ganska rustik på Arninge Veterinärklinik. Det finns saker man inte vill ha exponerade framför sig i något format alls, och absolut inte i 3D.

På kornet

Jag fick besök av en regissör på kajen, Susanne Svantesson. Susanne har bland annat gjort dokumentären om Thore och Lasse Sundell. Vi pratade lite om allt möjligt, mest om Tore och Lasse förstås som vi båda har haft möjlighet att följa på olika sätt, men också om andra saker. Susanne undrade lite om ”nya trailern”, hur det känns att se sina uppdiktade karaktärer plötsligt få liv.

På ett sätt känns det ju förstås fantastiskt, men också helt naturligt. För mej har personerna i mina berättelser alltid haft liv. Jag kan gå in och ut ur deras värld precis lika enkelt som man passerar genom en dörrpost Och ändå, när jag tittar på exempelvis pappa Fernández tycker jag att det nästan blir lite skrämmande. Ella har fångat hans gestalt så exakt att den till och med blir tydligare än bilden jag bär av honom inuti mitt huvud.

Jag har aldrig haft den relationen till en regissör tidigare, att allt material man lämnar ifrån sej kommer tillbaka i förädlad form. Jag har definitivt varit med om motsatsen (utan att det nödvändigtvis måste bli så mycket sämre, dock inte förädlat) men jag har aldrig mött någon som SER vad jag ser… fast lite till.

Då hisnar det.

 

Stillbildsfoto: Andreas Hillergren
Michalis Koutsogiannakis som pappa Fernández

 

När jag tittar på den här bilden kommer jag direkt att tänka på Thore och plötsligt förstår jag varför pappa Fernández ser ut som han gör i filmen och böckerna. Thore var förvisso svenskfödd samt (något otippat) anglofil, men fullständigt besatt av sin gärning och sina propellrar. Precis så som pappa Fernández är besatt av tanken på att tillverka sitt eget guld. Klädseln är i det närmaste identisk., hatten och cigarren med.  Så ser en djupt dedikerad människa ut – när den har klätt upp sig.

Ett prima premiärlejon

Galapremiären kryper allt närmare och alla vill ha biljetter. Men räkna efter själva, om alla medverkande, skådespelare och filmarbetare, hade möjlighet att bjuda med sig hur många de ville skulle det behövas en salong som rymde 20.000 människor. Jag kommer på sin höjd att ha NÅGRA biljetter till premiären. Och nu blir det spännande. En person som har en stor familj, många vänner, fem ponnyhästar (or so) och ett antal försmådda ex svärsöner (en del riktigt bittra) samt även brorsbarn, systerbarn och gudbarn har svårt att hitta en lösning som tillfredsställer alla.

Jag får ALLTID på tafsen oavsett vad jag gör.

Det är förord och efterord, dedikationer och filmvisningar som förorsakar de mest oväntade reaktioner. Räkna med att jag kommer få skit!

Humla och jag gjorde ett hypotetiskt experiment. Hon sa:

– Du har fem biljetter till galapremiären av Kronjuvelerna. Sätt ihop tre olika grupper av personer som du skulle vilja gå med. Du behöver inte ta hänsyn till varken släkt eller familj.

– I så fall skulle jag gå med mitt ”böghäng”, svarade jag. Janne, PJ, Fredrik, kanske Tony om han vore i Sverige.

– Men det var ju ett jävla sätt att tänka, svarade Humla. Då skulle ju vi barn bli skitförbannade. Försök igen.

– Jaha, sa jag. Kanske jag skulle vilja gå med min guddotter, min brorsdotter, min systerdotter, min plastdotter och min svärdotter. Patrik vore ett gott stöd.

– Det där håller inte, du har ingen svärdotter, upplös mej Humla.

– Då går jag väl med mormor, farmor, mina mostrar, systrar och bästa väninnor, sa jag. Ta mig fan om jag inte tar med mig Skutskepparn också!

– I helvete du gör, fräste Humla och började se smått hotfull ut. Ett sista försök. Kom igen!

Jag tänkte efter länge och omsorgsfullt.

– Nu vet jag, ropade jag (ni ska veta att det här samtalet ägde rum i ett köpcentrum och ljudnivån var hög). Jag kanske tar med mig alla mina före detta svärsöner. Dessa försmådda och av kvinnor utnyttjade varelser. Jompa, Picke, Robban och Joel!

Nu blev Humla äntligen tyst.

– Det är ju genialt, viskade hon till slut. Jag är beredd att avstå min biljett för den ”konstellationen”.

Men sen kom vi på att Jompa har gått till ”recykling” och Picke vet man aldrig hur det blir med. Han kan vara tillbaka vid middagsbordet vilken dag som helst (oklart av vilken anledning). Jag tror att jag får fundera ett varv till. Om jag bara kunde få hundra biljetter till galapremiären skulle alla vara nöjda och glada.

Hell NO!

Jag skulle få på tafsen i alla fall.

 

Ett prima premiärlejon