O’ boy

Vi har bäddat ned oss med fartyg och fähundar och flyktiga vänner någonstans i skärgården. I går kväll samlades cirka en miljon av de senare i köket. Vi hade glömt bort att stänga dörrarna och släcka lamporna när mörkret föll, så hundarna fick sova hos oss i natt.

 

Fideli är fortfarande förbannad


Det där som jag alltid har sagt att jag vill ha fem ponnyhästar promenerande i sängen… Njae. Jag vet inte. Jag gillar det där trampandet och bökandet och, i förekommande fall, gnäggandet, men här hade vi alltså att göra med två egocentriska jakthundar. Jag undrar, hur kan dom bli 75 grader varma i gryningen?

 

Sjöräddningssällskapet

 

Viola dyker och badar hela tiden. Det gör INTE Wilmer kan jag berätta. Han gör annat. Få vet vad, men han har ofta en väldigt engagerad blick. Det lär ska ha gått på grund en ubåt här år 1981, eller om det var en bäver…

 

Viola

Viola slampar så gärna för några torra pepparkakaor. Dessa bullar hon upp under läpparna och ser så här seriös ut. Men hon luktar väldigt gott när man pussar henne.

 

Fyrtioåtta bad senare

 

Kort och koncist

Nu har vi lämnat Waxholm och stuckit längre ut i skärgården. Nisse är inte bara belåten med arrangemanget kan jag berätta. I går försökte till och med brorsan att hjälpa henne med att formulera en desperat kontaktannons. Detta är vad dom enades om att det skulle stå.

Panik!

Ung kvinna söker man med fast boende. Med ”fast” menar jag en jävla bostad som STÅR STILL. Allt av intresse!”

Kort och koncist tyckte de båda.

Gråt och tandagnisslan

”Och på den tredje dagen for hon upp ur sängen och kastade ögonen hej vilt, hit och dit i huvudet. Tidigare hade det knappt gått att röra dem alls, men nu var det äntligen över.

Ja, lite så där, känns det att vakna upp efter tre dagars migrän. Den här gången har jag faktiskt haft bra tabletter, så jag har sluppit spyorna, men jag har fan inte kunnat röra på ögonen. Men nu får det vara nog med elände. Nu har jag exponerat mej för all världens sorger och bedrövelser i tre på varandra följande skitdagar. Nu vill jag bara kasta loss och komma ut på sjön.

Stay tuned!

Back to black

Det har varit en svart helg. Allt som har hänt i Norge och därtill nyheten om att Amy Winehouse har hittats död. Alla som har följt min blogg genom åren vet hur mycket jag älskar Amy Winehouse. Jag är känslig när det kommer till, Amy Winehouse. Överkänslig! Någonting som gör mej rasande är det ständiga tjatet om hennes drogmissbruk. Som om genialitet och livsduglighet någonsin har gått hand i hand.

Amy var en Gudinna, den mest begåvade och gyllene artist som världen har fått skåda sedan Janis Joplin. Vi kommer sannolikt inte att få uppleva ett liknande fenomen under vår livstid.

Jag sörjer henne enormt mycket!

 

R.I.P

 

 

Be right back

Min arbetsmiljö är sinnessjuk. Jag har till exempel ingen skrivbordslampa. Jag vet inte riktigt varför jag inte har någon skrivbordslampa. Jag har väl helt enkelt inte hunnit skaffa någon… på tio år!

Fram till helt nyligen hade jag ingen riktig stol heller. Alla frågade mej varför jag inte hade någon riktig stol, men jag tycker inte att det är viktigt. Det ska fan sitta bekvämt och skriva manus. Jag tror inte på den kombon.

I dag har vi inspektion av lyftkranen ombord. Det ljud som den åstadkommer är precis obeskrivligt. Dessutom skäller hundjäveln konst-fucking-stant. Vi har dock kommit i sjön igen med fartyget. Det är mycket positivt.

 

 

Inte för att det var något problem att bo och arbeta på slipen. Ljuset blev till och med bättre, men nu har rullgardinen pajat och varje gång jag försöker dra upp den åker den ner. Jag ska döda den där jävla rullgardinen. Låta hundarna slita den i stycken.

Återkommer!

En stund senare.

Jag fick en dipp där, kan jag medge. Min ”arbetsplats” ligger precis ovanför hydraulaggregatet och vägg i vägg med Wilmers vanvettiga verksamhet. Jag tog ut det på rullgardinen. Inga människor eller djur kom till skada.

Här om kvällen kom A-slupen förbi på utsidan. Där tjuter inga kranar och skäller inga hundar. Där sprakar elden så jämt och fint och man ser sansade besättningsmän vinka till varandra i solnedgången.

Man blir förbannad!

 

 

Walk of shame

Plötsligt bara händer det. Någon får för sig att göra en självbekännelse som man aldrig hade förväntat sej. Men den här kan ändå vara något av det värsta jag har hört.

Jag hade fått sällskap ut med hundarna av en nära ”bekant” och frågade helt aningslöst:

– Har du varit med om att skämma ut dej så där kopiöst att du aldrig mer vill kliva utanför dörren igen?

Och mitt sällskap svarade:

– Inte jag, men Humla har.

Jag stannade upp och stirrade på henne.

– Aldrig, inte Humla, Guds egen lilla ängel, det är omöjligt!

(Ja, ni vet, Humla är ju lite sån, så jävla präktig.) Men så började mitt ”sällskap” (som vill vara anonym, och jag förstår varför) att berätta. Hon sa:

– Det var många år sedan. Vi hade varit på fest i Waxholm, och jag vet inte riktigt vad som hände, men jag blev alltså helt dyng-rak!

Nu stannade jag upp igen och stirrade.

– Men vad har Humla med det att göra? Hon bodde antagligen på Gotland vid tillfället!

– Vänta bara, sa ”sällskapet” och fortsatte sin berättelse. Vi hade alltså varit på fest, och redan där stack det iväg ordentligt. Sedan när jag skulle ta färjan över till Rindö upptäckte jag att promenaden kändes mer än lovligt vinglig. En ung man kom fram och frågade hur det var fatt? Jag svarade; Kanoners!

Då föreslog han att jag skulle följa med på ytterligare en fest i ombord på en båt i Gästhamnen. Där var det trevlig stämning och jag blev bjuden på cider. Men när klockan började nära sig fem på morgonen och jag redan hade spytt två gånger över relingen förstod jag att timman var slagen. Jag MÅSTE försöka ta mig till vägfärjan.

– Men det är ju bara femtio meter, viskade jag som lyssnade till den här FÖRFÄRLIGA berättelsen.

– Och det var femtio meter för mycket, bekände mitt ”sällskap”. Jag blev helt enkelt tvungen att gå på alla fyra.

Så fortsatte hon:

– Det tog mej en evighet att ta mig till färjeläget och ombord på färjan. Jag mådde fruktansvärt illa av att gå som en chimpans hela vägen och kände hur magen vände sig ut och in igen. När jag tittade bakåt upptäckte jag att en ur färjepersonalen gick bakom och moppade efter mig. Han visade sig senare vara äldre bror till en av mina bästa vänner, vi kan kalla henne Margaretha. Hon ringde nästa dag och frågade upprört i luren:

– VAD HAR HUMLA GJORT SOM HAR GÅTT CHIMPANSGÅNG ÖVER HELA VÄGFÄRJAN OCH DESSUTOM SPYTT PÅ DÄCK?!?!

(Så här långt inne i historien blev jag tvungen att sätta mej ner på en sten. Jag viskade igen):

– Men Humla var ju på Gotland.

Nu slog sej mitt ”sällskap” på benen av förtjusning och kvittrade:

– Ja, men vi är ju lite lika som du vet och det är ju Waxholm, så Kenta ringde till Maggan (Margaretha) på direkten och berättade om händelsen.

(Jag lutade hakan i händerna och stönade högt):

– Men vad svarade du då? Berättade du sanningen, att det var DU, och INTE Humla som hade gått chimpansgång över hela bildäcket?

Mitt ”sällskap” gav mej en hastig blick och fortsatte upp i skogen. Hon sa:

– Tror du jag är korkad, eller?

(Jag vacklade matt efter och upprepade min fråga):

– Men vad svarade du då när Maggan ringde?

Mitt ”sällskap” stannade till och försökte minnas:

– Jag bara sa; ”Humla är så jävla pinsam!”

 

Humla och Färjekarlen

 

Trumpeter och jubelklang

Jag minns när jag blev stor. Jag menar, exakt, ögonblicket när skitungen, Carina Dahl, genomgick någon slags metamorfos och blev gammal. Jag tror att jag blev gammal direkt. Jag var en mycket gammal 12-åring. Det var ingen omvälvande händelse alls, det var bara en insikt. ”Nu, jävlar är man gammal här också!”

Morbror Kenneth hade hämtat mej i Skellefteå. Det var han, och morbror Lasse, som ständigt åkte på det skitjobbet, att hämta mej i ”Skellet”. Då hade jag rest med buss hela natten från Norrmalmstorg. Jag kan exakt minnas känslan av att närma sej mormor och morfars gård i Gärdsmark. Först skulle man passera Larssons i korsningen och sedan spökladan till höger och Wahlbergs  till vänster och så var man framme.

Just den där första skymten av huset och hagarna, fuset och foderladan. Fy fan, det var lycka! Det var ståpäls och jubelklang, trumpeter och glädjetjut hela vägen in på gårdsplanen. Sommarlovet hade börjat!

Jag tillbringade nästan alla mina skollov i Gärdsmark. Vi lekte Röda vita rosen och trimmade mopeder, byggde badflottar och hoppade i höet. Jag minns allting från den tiden, varenda liten detalj och doft. Ofta satt jag i fönstret på övervåningen och tittade ut över träsket. Och det där träsket talade till mej, träden, buskarna och kossorna i hagen talade till mej. Jag upptäckte att det fanns historier i Gärdsmark.

Gärdsmark

Här om dagen fick jag ett mail från en liten flicka som är 12 år gammal och heter Kaisa. Hon ville veta hur det gick till när jag blev författare.  Jag önskar att jag kunde svara på det, men jag är snarare av den övertygelsen att man föds till författare. Man hör när stenarna sjunger och man vet hur det känns att vara ett träd. Sedan skriver man tio tusen mil och tio tusen till. Det sitter en berättelse i varje vrå, på varenda kvist. Men det är inte alla som ser det.

Kaisa tycker om att skriva, berättade hon. Kanske har hon samma utsikt som jag hade när jag var liten. Kanske passerar hon samma stenar som jag gjorde och plockar bär från samma hallonbuskar. Kaisa är min kusin och bor på gården där jag tillbringade alla mina barndoms somrar.

Kaisa

Jag tänker ofta på mormor och morfar, mina mostrar och morbröder. Kenneth som brukade sitta och sova i bilen när bussen rullade in på torget från Norrmalmstorg. En dag hade mormor och morfar flyttat till en lägenhet i stan. Då hördes inte längre någon jubelklang i Gärdsmark. Och jag blev gammal då.

Sedan dess har det varit tyst. Barndomen har sina stämningar, sina instrument och hur gärna man än vill hålla sej kvar i den konsertsalen tystnar musiken förr eller senare. Men när jag fick mailet från Kaisa mindes jag exakt känslan av att passera Larssons i korsningen, åka förbi spökladan till höger, vinka åt Whalbergs till vänster och köra upp på gårdsplanen i Gärdsmark. Och ta mej sjutton om jag inte hörde trumpeterna också!

Upp som en sol ner som en pannkaka

Vi har gått till Tenö för att ligga på slipen några dagar. Skrovet ska bottenmålas, ventiler besiktigas och brandskyddet ses över. Bilder kommer.

 

M/S Falkland

 

Anders och Humla dök upp på rullskridskor. Anders tyckte att den höga landgången (den är svindlande) var alldeles för otäck, så honom fick vi hiva ombord med kranen i en Big Bag.

 

Anders

 

Och så har vår kriminella, och alldeles lagom tjocka, shettis Knasen varit på rymmen igen. Den här gången drog han in till Sandras PRE-hingst Naranjo och bjöd på en nakendans.

 

Naranjo & Knasen
Foto: Natalie Forsberg

 

Sandra är så rolig. Varje gång som Knasen har dansat naken för Naranjo, tvingar hon honom att lägga sej ”skäms” på stallbacken.

 

Knasen i skämsläge
Foto: Natalie Forsberg

 

Hoppas att ingen går i sömnen i natt. Varken i stallet eller här ombord. Det är femton meter till marken (typ) och INGEN vill ligga platt.

Full patte

Förklara för mej grejen med att åka fort på sjön. Överallt ser man dessa Rib-båtar och vattenskotrar bränna genom Stockholms skärgård i full flygande fläng. Som ett rent event och badäventyr kan jag förstå att det är kul, men inte som en naturupplevelse. Jag älskar att köra båt, det har jag gjort i hela mitt liv, ibland har det gått undan, men annars gillar jag att också se någonting av skärgården. Fågellivet, eller som igår, till och med en bäver. Men det var senare på kvällen när vi åkte till stallet. På dagen blev det bad med hundarna (läs Viola).

 

Och sjömansgossen stod väntande på land

 

Förklara grejen med att bada för Wilmer. Varken som event eller äventyr är han med. Det enda han är intresserad av är att pippa. Det kan han i värsta fall tänka sej att göra med vatten upp till fotknölarna, men där går också gränsen.

 

Wilmer tigger om ett ligg på det torra

 

När värmen till slut blev outhärdlig, packade vi ner oss i gummibåten och drog ut till Svartsö.

 

Idylliskt i Stegesund

 

En sån här dag borde man naturligtvis segla. Jag har varit stor seglarentusiast en gång i tiden, men seglade då (ironiskt nog) en planande jolle. Å andra sidan välte den så ofta att man fick mer än nog av både äventyr och naturupplevelser.

 

Svartsö Krog

 

Till Svartsö åker man inte heller utan att beställa bord i förväg. Det är nästan alltid fullt, i alla fall på kvällen. Jag gillar verkligen kombinationen av ”finkrog” och ”skärgårdssylta”. Här kan man möta tunga industrimagnater och råbarkade rockstjärnor i badbyxor och fiskartröja.

 

Mojito

 

I vanliga fall brukar vi ligga med Falkland i närheten, men nu är vi kvar i Waxholm för att gå upp på varv nästa vecka. Skrovet ska bottenmålas och backen ska blästras. Hur det blir med hundarna har jag inte en aning om. Vi har ju bott ombord tidigare med Wilmer på slipen.

 

Falkland på Tenö

 

Efter en härlig middag på Svartsö åkte vi direkt till stallet och det var då Nisse upptäckte en bäver i den smala kanalen mellan Broknäs och Eke.

 

Bävervatten

 

 

Pyssel på stallbacken

 

 

Sandra

 

 

Natalie