Rubiks kub

Någon gång ska jag skriva ett blogginlägg som verkligen beskriver hur det är att drabbas av TBE. Jag har själv letat efter sådana på nätet, men just inte hittat något. Inte att undra på kanske. Även om TBE ökar dramatiskt är det fortfarande bara en (1) procent av alla fästingar som bär på smittan och endast en fjärdedel av dessa som för den vidare. Klart man trillar dit!

I går var jag så glad över att kunna vara uppe några timmar. Jag tvättade och frostade av kylen. Modesta uppgifter. I dag höjdes ribban avsevärt och vi bestämde oss för att storhandla. En sak som jag inte har gjort på två månader. Som tur var följde Humla med och styrde upp varuvagnen. Däremot fick jag själv packa upp alla kassarna därhemma. Och det var då det hände. Jag tappade en burk med kräftstjärtar i golvet. Under normala omständigheter klarar vem som helst av att ta hand om en sådan sak (även jag), men nu befinner vi oss ombord på ett fartyg och då har man byggt förrådet efter följande tänk:

1. Först lägger vi golvet (durken) sluttande så att det följer skrovformen.

2. Sedan kånkar vi in en stor jävla frysbox och ställer den tvärs.

3. Därefter öser vi på med ytterligare en frys på höjden och stämplar den med en lika hög kyl som låser sig själv mot väggen på motsatta sidan.

Bra där, ingenting kommer någonsin att flytta sig oavsett vindstyrka och våghöjd.

Tappa sedan en burk med kräftstjärtar i dillspad på golvet och se hur all den där vätskan rinner längs durken och lägger sej osynlig i en stor pöl mot skottet under den innersta (orubbliga) jättefrysen. Försök därefter att förstå konsekvenserna av den doft som kommer att sprida sej ombord under dom närmaste månaderna.

Som jag var ensam ombord återstod inte annat än att kavla upp ärmarna och börja kånka vitvaror. Fatta att jag har gjort Rubiks kub med frysboxar! Om jag grät? Ja, för fan. Högt och våldsamt. Det stärkte mej. Nu är det så rent i förrådet så att man kan begå ett hjärt- lungbyte direkt på durken. Och jag… Ja, jag funderar fortfarande på att skriva ett blogginlägg om TBE. Så fort jag får kontakt med min hjärna igen och har kammat ur kräftstjärtarna ur luggen. Under tiden kan kan jag hänvisa till en journalist på Aftonbladet som råkade riktigt illa ut sommaren 2009.

Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

och då händer det att någon skriver ett mejl eller gör ett inlägg och efterfrågar någon speciell krönika som tidigare har varit publicerad i Tidningen Hästfocus. Jag vet att det inte är så lätt att hitta mina krönikor här, men vi jobbar med en förbättring av hemsidan så att den ska bli mer lättnavigerad i framtiden. Så länge, och på begäran, publicerar jag en gammal rysare i repris.

 

 

Skrubba lille Brummelman
C. Dahl

 

”Det är när man står med hela underarmen uppkörd i den outgrundliga del av hästen som kallas för skapet, och ut i vilken vallacken förvarar själva Televinken, som dom riktigt förtroliga samtalen kommer till stånd. Ni vet såna där djupa mor / dotter samtal vars syfte är att sprida livets kunskaper vidare till dom efterkommande generationerna.

Vi hade dragit på det länge nog nu. Med sex vallacker i hagen och en dagstemperatur motsvarande värmen i Bolivias inland, måste det till slut ske. Flugorna slog allt tätare lovar kring dom känsliga kroppsöppningarna och en förbipasserande besökare i stallet (jag tror att han kom från Mosebacke) utbrast förfärat:

– Fy satan, tvättar dom sej aldrig mellan benen?

Jag skyndade mej att lägga händerna över fjortonåringens öron och artikulerade ljudlöst till svar.

– Nej nej nej, det gör vi.

 

Detta var en lögn med modifikation. Det var längesen vi ställde upp vallackerna på led och rengjorde deras åldrande genitalier. Nu skulle vi snart vara inne i rötmånaden augusti och extra åtgärder gällande hygien och sårvård måste vidtas. Det var helt enkelt dags att skrubba lille Brummelman!

Jag serverade mitt beslut till middagen samma dag.

– Imorgon, sa jag med dramatiskt darrande röst, imorgon ska vi ta in alla hästarna från betet och rengöra deras skaaap.

Alla döttrarna plockade hastigt ihop sina saker och flyttade hemifrån med omedelbar verkan. Den enda som blev kvar var fjortonåringen. Hon grät högt:

– Du kan inte göra så här mot mej, jag kan bli morbid!

Jag suckade djupt och svarade trött:

– Frigid heter det, kom ihåg det den dag du känner av symtomerna. Det heter frigid, inte morbid.

 

Natten som följde var fylld av vanmakt och vånda. Mannen snarkade sorglöst vid min sida och hunden sov sött vid fotändan. Men jag vred mig i lakansväven. Det var inte svårt att frammana bilden av sex långa, lortiga slapptaskar framför ögonen och det var annat än vad Snövit såg framför sej när hon gick till kojs i skogstorpet.

Jag slumrade oroligt i ett par timmar. Gryningsdimmorna dansade spöklikt utanför fönstret och snart skulle morgonen randas. Plötsligt stördes min ångestladdade sömn av ett konstigt ljud. Jag kan inte beskriva det som annat än, gåtfullt, men därtill bidrog en promiskuös krampaktig reflexrörelse att bringa klarhet i den mystifika situationen.

Det var hunden. Min vilda, vackra Weimaraner som aldrig någonsin skulle få sova i sängen, och som punktligt kryper upp i fotändan varje kväll. Nu låg han med vitt uppspärrade ögon och ryggraden krökt liksom en räka. Benen pekade rakt ut över sänggaveln och kroppen riste som i dödsryckningar. Om Snövit hade fått se detta, skulle hon förmodligen gå och skjuta sej ett skott för pannan. Hunden hade helribba, ståfräs, praktstånd!

Jag satte mig upp i sängen och skrek rakt ut av skräck.

– Ta ut honom!

Mannen vaknade i panik.

– Varför skriker du för? skrek han.

Jag pekade maniskt framför mig och skrek igen:

– Ser du inte?

Mannen skrek tillbaka:

– Hur skulle jag kunna se någonting, jag sover ju!

Jag slängde mig ur sängen och slog upp ytterdörren:

– Ta ut honom bara!

Mannen snurrade runt och ramlade ner på golvet med en hård duns. Han kom snabbt på benen och försökte lyfta den stela jakthunden över tröskeln. Det var en obeskrivlig syn. Två karlar i total psykologisk låsning. Jycken i kramp och mannen i kalsonger.

– Var ska jag göra av honom? skrek den sistnämnde förtvivlat.

Jag slog händerna för ansiktet och skrek till svar:

– Släng ut honom i snön bara!

Mannen skrek tillbaka:

– Det är ju sommar för fan!

Jag skrek i dörrglipan:

– Lägg honom i frysboxen då, ta ut honom i skogen, gör vad du vill!

Så låste jag hastigt dörren från insidan och spanade försiktigt bakom sovrumsgardinen. Faran var över. Plötsligt uppstod en märklig stillhet. Jag kunde höra fåglarna sjunga i träden och mannen som skrek avlägset från skogsbrynet:

– Varför gör jag det här? Svara mig, jag har glömt allting. Vad är klockan, var är jag på väg, och vem i helvete är det som slickar på mitt ben!

Jag drog ner persiennerna och satte mig snyftande på sängkanten. Det var ingen idé att somna om nu. Solen var redan på väg upp och snart skulle vi sätta igång med hästarna. Jag torkade mina tårar och slog på teven. Ännu hade inga sändningar börjat, men en morgonpigg radiopratare kvittrade hurtigt i etern. Hon sa;

– Har du också haft en förfärlig morgon? Ring in och berätta – du kan vinna ett pris!

 

Vem i helvete är det som slickar på mitt ben?

 

Hästarna stod uppradade på stallbacken. Solen stekte från en klarblå himmel och flugorna surrade högt i luften. Nu skulle det ske!

Fjortonåringen klev ut från stallkammaren rustad till tänderna inför uppdraget. Hon vaggade blint över stallbacken med en stor sydväst på huvudet, cyklop för ansiktet och snorkel i munnen. Jag hörde henne klaga andtäppt:

– Jag klarar inte av det här, mina nerver mäktar inte med. Det är bara för äckligt!

Jag drog på mig ett par långa diskhandskar och svarade med skälvande röst:

– Lyssna nu mitt barn, ska jag berätta någonting riktigt äckligt för dig.

Jag såg hur den unga damen kvicknade till och hur öronen plötsligt blev stora som gamla vinylplattor.

– Ja ja, får jag höra!

Jag doppade en löddrande svamp i tvättvattnet och frågade ledande:

– Har du någonsin hört sagan om Snövit?

Det kräsmagade barnet fnös föraktfullt:

– Men, kom igen nu, sluta tramsa. Du lovade att det skulle bli äckligt!

Jag nickade beskäftigt och kände mig ungefär som Krösa-Maja på rökheroin:

–  Jo, du förstår att när Snövit fyllde fyrtio, fick hon en liten valp i present. Den lilla valpen växte snart till sej och blev en stor, ståtlig jakthund. En natt vaknade Snövit av att hunden hade gjort en ”ful gubbe”.

Jag blinkade menande med ena ögat.

– Förstår du vad jag menar? Helribba, praktstånd, ståfräs!

Den lilla tösen gav mig en vettskrämd blick och skrek:

– Nej, stopp sluta. Jag vill inte höra mer!

Jag började komma i härligt, god berättarform och tvålade in häst efter häst samtidigt som jag i detalj redogjorde för morgontimmarnas morbida innehåll. Det arma flickebarnet slängde av sej cyklopet och slet ut snorkeln ur munnen. Hon skrek ännu högre nu:

– Mamma det var det äckligaste jag har hört i hela mitt liv. Du får inte berätta sådana här saker för mig. Jag är bara en liten flicka. Jag kan bli destillerad!

Jag stönade uppgivet och korrigerade henne vänligt;

– Det heter desillusionerad. Så heter det.

Fjortonåringen kastade sydvästen ifrån sej och svarade:

– Det spelar ingen roll vad det heter. Jag har rätt till min barndom!

Sedan sprang hon till skogs. Jag muttrade tyst för mej själv:

I wouldn´t run that way…

Så flyttade jag över spannen till nästa häst och ropade efter henne:

– Ring BRIS, du kanske vinner ett pris!

 

Läs fler krönikor här

 

Plåsterlådan

Vi har varit hos veterinären med Viola (igen, ja jag vet). Hon kom tillbaka från skogen med hela trampdynan uppskuren och blodet droppande från tassen. Hon kostar på den där hunden, både stålar och nerver. Som vi ändå var där och hade plånboken öppen, bad vi om att få ta några extra blodprover efter huggormsbettet på Gotland i augusti. Provsvaren visade att lilla Lopploella är helt återställd och även denna gång (minns den mörka chokladkakan) hade klarat sej utan någon påverkan på dom inre organen.

Palla, Viola… Alltså, palla!

Caroline tycker att jag ska ska skaffa en veterinär som hemlig älskare. Men visst, för fan. Bara han har tillräckligt stor plåsterlåda.

 

Lopploella

 

För övrigt kan man se några av kostymerna ur Kronjuvelerna på Filmhuset. Det är Independent Kostym som ställer ut. Moa-Li Lemhagen Schalin har designat.

 

En mästares mästerverk

har det hänt igen. Nisse och jag har tittat på en film; Höst i Paris. Att vi ens kommer i närheten av den sortens upphöjda kulturrullar beror enbart på att en i familjen råkar vara cineast (och det är sannerligen inte jag).

Jag är inte speciellt intresserad av film över huvud taget och har få favoriter, men jag misstar mej inte på en bra berättelse. Höst i Paris, eller Le Voyage du ballon rouge som den heter på franska, har ingen berättelse what so ever. Det är liksom meningen med den här filmen.

Whasington Post skriver: ”En av de vackraste filmer som någonsin har gjorts – Den är som havet – rytmisk, hypnotisk och böljande av färger, rörelse och drama.

Jag hatar det. Jag hatar filmen. Fy fan vad jag hatar den. Nisse hatar den också. Det är någonting med skrikande marionettdockor och koleriska fransyskor som får oss att vilja begå harakiri med ett avslaget baseballträ. Långsamt bryts motståndskraften ner och det börjar krypa i hela kroppen av oförlöst dödsångest. Den som inte vill dö redan under förtexterna har aldrig levat.

Chicago Tribune skriver: ”En mästares mästare – Bara en handfull nu levande filmskapare har samma visuellt humanistiska handlag som Hsiao-hsien Hou.”

Det finns ingenting humanistiskt i ”Höst i Paris”. Det finns bara tristess. Ja, och så en röd ballong. Den där ballongfan dyker upp överallt. Utanför fönster och dörrar, spårvagnar och skolgårdar. Till slut skrek Nisse rakt ut:

– Ballongen är pedofil!

Om det ändå hade varit så väl. Vartefter all kraft (som var liten från början) lämnade oss och filmen segade sig framåt (ibland tror jag bestämt att det gick bakåt också) blev vi alltmer nedstämda och självdestruktiva. Nisse började plötsligt gråta högt och jag frågade:

– Varför gråter du min flicka?

Hon svarade:

– Jag gråter för att mina tamponger är slut.

Den filmen såg vi på. Filmen där man ligger och räknar sina gamla tamponger i asken. I en av slutscenerna går filmens yngste skådespelare (en liten pojke) uppför en trappa till vänster i bild. Jag stönade högt:

– Det enda som kan rädda den här filmen nu är om ungjäveln går och hänger sej där uppe på loftet.

Jag vill minnas att han tog ett glas vatten och gick till sängs.

I en omröstning bland över hundra 100 amerikanska kritiker på indiewire.com utsågs filmen ”Höst i Paris” till årets bästa, före Oscarsvinnare som Slumdog Millionaire och Milk.

Då förstår ni själva… Vi talar om en mästares mästerverk!

 

http://www.youtube.com/watch?v=Org92PjWBKc

 

En halv gabardinbralla

Inte för jag vet om det är tillrådligt, men nu jävlar har jag börjat titta på TV. Jag har den senaste veckan slukat såväl en svensk långfilm, som en amerikansk dokumentär och en samisk nyhetssändning. Det kan vara mer än jag har sett på flera år. Nejdå, såklart inte, men jag är ingen TV-tittare alls. Så nu när jag har överkonsumerat på det här omåttliga viset är det bara för att stilla min outhärdliga leda.

Nisse (Fideli) och jag startade upp frosseriet med en film från 70-talet som hette, Ola & Julia. Men söte Jesus, hur kan du straffa mej så?! Filmfan handlade om Ola and the Janglers (någon som minns?) och innehöll även en fullständigt obegriplig kärlekshistoria. Nisse och jag  gav den betyget, en halv gabardinbralla.

Efter många timmars återhämtning var vi redo för nästa film, dokumentären Catfish. Sällan har Nisse och jag, vid samma tillfälle, blivit så uppslukade av en film. Det är en djupt fascinerande berättelse om en fotograf som får kontakt med en liten flicka på Facebook. Så småningom lär han känna hela hennes familj och beslutar sig för att göra en resa. Vi gav filmen fem feta finbyxor.

Dokumentären finns på SVT-Play, se den!

 

Se Catfish här

Sakta framåt och tvärstopp

Tre veckor gav jag den här skiten, och då var jag ändå generös. Tre veckor var dealen, sedan skulle allt vara över. Nu har det gått en och en halv månad sedan jag blev sjuk och jag pratar inte längre om några tre veckor. ”Till jul”, tänker jag, ”Till jul mår jag nog lite bättre”.

 

Om jag kunde ge fan i såna här ställen, skulle det gå mycket bättre för mig

 

TBE är en långt mycket lömskare sjukdom än som någonsin går att beskriva. Bara det att viruset sätter sig på hjärnan. Inte OK! Jag kan känna mig helt frisk ena stunden för att i den andra förlora all kontroll, precis all kontroll, över vad som händer och sker. Det går inte att vara rationell och tänka saker som fortsätt andas, sätt det ena benet framför det andra, stay cool. Det går inte för man har ingen som helst jävla kontakt med hjärnkontoret. Det är som att befinna sig i en total overklighetskänsla där man inte har den blekaste aning om man är på väg att bli medvetslös, förlamad eller komplett galen. Gastkramande!

 

Ännu ett vrak

 

Jag vet aldrig hur jag kommer att må från den ena dagen till den andra. Två, eller flera, människor som pratar i munnen på varandra kan ge mig total panik. Lägg till ett par skällande hundar och en brummande dammsugare på det, så ligger jag strax i sängen. Ett ord som ”hjärnsläpp” har äntligen fått en innebörd för mig.

 

Hundar som skäller


Men jag är lyckligt lottad, omgiven av så snälla människor. Ibland får jag för mig att de gillar mitt nya, oförargliga tillstånd. Skutskepparn går omkring och säger saker som: ”Det är så fridfullt när du är tam”. Den jäveln kallar mig för ”tam”!

I morse gav han mig min mobil och sa med sin mildaste röst (det lät oändligt fånigt):

– Du kanske vill fotografera någonting under dagen?

Jag frågade:

– Vad i helvete skulle jag vilja fotografera från sängen?

Och han log varmt:

– Vet inte, men i alla fall så vill jag påpeka att skyddsplasten sitter kvar framför linsen.

De talar till mig som om jag vore utvecklingsstörd!

 

Humlor som surrar

 

Vi tillbringade en dag på Furillen. Landskapet där ute är helt makalöst. Viola badade så passionerat i de skummande vågorna att vi fick sätta på henne sele med en lång lina fastspänd för att hon inte skulle sugas ut av havsströmmarna. Viola har ju annars förmågan att kunna hamna i de mest otippade situationer (det har vi gemensamt hon och jag).

 

Viola gör en rauk

 

På vägen hem passerade vi en gul vägskylt som pekade rakt in i skogen. ”Fästing” stod det med stora, svarta bokstäver. Jag låste bildörrarna och tänkte; ”Det måste vara en sju jävla best till fästing som huserar där inne om den till och med är utmärkt som turistattraktion”. Först långt senare insåg jag att det stod; ”Fästning”.

 

Mamma

En annan dag tillbringade vi vid Holmhällar (eller, där hänger vi nästan jämt). Pappa skulle fiska sa han. Det gör han ofta (fiskar alltså), men han får aldrig någonting. Nästa dag plockade Skutskepparn upp en livs levande Flundra med händerna. Den snodde Viola och satte av mot Hoburgen med. Som tur var lyckades vi övermanna henne. Men fisken var det illa med. Ögat hängde (alltså, dom har två på samma sida – helt bizarr) och ja, den mådde ju inte alls bra den heller. Skutisen blev tvungen att skära huvudet av den. Vi skrek av skräck alla tre, Skutisen, firren och jag. Jag kom att tänka på guldfisken i Kronjuvelerna och fick sån ångest över händelsen. Nästa dag mådde jag sämre igen och fick ligga till sängs med mörka solglasögon i ett nedsläckt rum. Tänk om jag är ödesstyrd av en Flundra!

 

Den gamle och havet

 

På tal om Kronjuvelerna går den ner från biograferna nu när höstfilmerna kommer. Måhända är det inte helt optimalt att lägga en filmpremiär lagom till semestrarna börjar och plocka bort produktionen när alla kommer hem igen, men sommarfilm är sommarfilm och då ska det vara så. Dessutom kommer Kronjuvelerna snart på DVD och senare även som TV-serie på SVT.

 

Hoburgsgubben

 

En liten brasklapp när jag ändå är i gång. Vi söker efter en mindre gård på södra Gotland. Jag vet att det finns massor på Hemnet, men ingen som passar oss.

 

Rovalds – inte helt hundra

 

Det vi letar efter är ett äldre, kustnära kalkstenshus (inte för stort) med några hektar mark och inga direkt intilliggande grannar. Känner du till något? Maila!

 

Sakta framåt och tvärstopp